Etikett: reparationer

Dags för inomhusarbeten

Det blåser och kommer blötsnö allt emellanåt så nu är det trevligt att jobba inomhus. Och det behövs för vi har trots allt haft så fint skogsväder att inomhusarbetena blivit efter riktigt ordentligt. Det senaste rycket blev litet för mycket så jag har haft problem att kravla mej upp ur sängen på morgonen med styva och stela muskler. Fast visst lönade det sej att köra ut de sista tallstockarna medan det var bra väder.  Nu börjar jag kunna röra på bakbenen litet bättre redan.

Det värsta var att jag blev utan bil förra veckan då trycklagret för kopplingen gav upp. Jag tog mej inte tid att börja skruva så länge skogsvädret var fint men nu har jag legat under Ducaton och skruvat sönder halva bilen. Förr var det ett barnlek att byta trycklager men det är det inte mera med de nya krångliga framhjulsdrivna bilarna. Efter att ha skruvat i flera dagar så börjar det vara mindre roligt och nu är det bara rå envishet som gäller.

Bägge hjulen är borta liksom drivaxlarna men före det måste en mängd rör och ledningar tas bort. Det värsta är att det är nästan omöjligt att komma åt nånting i virrvarret. Växellådan är nästan loss men där finns ännu en bult som är riktigt omöjlig. Jag får på hylsan men kan inte sätta ett skaft på den så att jag kunde dra ur bulten. Den kommer inte bara med fingrarna. Ibland svär man ve och förbannelse över de ingenjörer som planerat de nya bilarna. De har säkert aldrig själva försökt reparera dem. Det har gått åt mycket kaffe då man måste komma in emellanåt medan rostlösningen verkar och man lugnar ned sej samt hittar på nya underliga verktyg för att komma åt.

Man borde ha en led till på armarna för att komma åt de värsta ställena – alltså dubbla armbågar. Flera leder behövs också på hylsnycklarna. Nu har jag använt alla möjliga underliga skaft och leder för att komma åt muttrarna men till den sista bulten behövs det något extra. Kanske ett tryckluftsdrivet skaft skulle fungera men det måste vara mycket litet. Jag har ett men det är för stort.

Sedan är det en hel historia att krypa under bilen. Jag har ingen billlyft så jag har satt den på bockar ca. 40 cm ovanför golvet. På golvet har jag satt stora papplådor som jag skurit upp. De är det absolut bästa underlaget för de tar inget utrymme men wellpapp isolerar bra så man ligget varmt. De underlag som säljes i butikerna är bara skräp. Tidningar kan man inte ha för de skrynklar sej och rivs sönder.

Det ser säkert roligt ut då jag kravlar mej under bilen ungefär som en kålmask. Man lyfter ena ändan och för den framåt och sedan samma sak med andra ändan. Kålmasken är i alla fall betydligt snabbare för den har inget skelett. Jag kommer mycket litet framåt för varje lyft. Sedan då man är på plats under bilen så märker man att man glömt ett verktyg och måste kravla sej ut efter det. Och därefter har man glömt lampan osv. osv. Till sist märker man att man inte alls kommer åt nedifrån utan måste försöka uppifrån eller från sidan …

Folk klagar över hur dyra verkstäderna är men de borde byta trycklager på en framhjulsdriven bil förrän de säjer nånting. Jag börjar snart tycka att bilmontörerna är alldeles oförstådda och underbetalda. Att reparera nånting i de nya bilarnas komplicerade och trånga konstruktioner är närmast ett hjältedåd. Tydligen har våra bilar fungerat alltför bra för det här är första gången jag skruvar litet mera på nya Ducaton. På de två första skruvade jag nästan inget alls och de var också betydligt enklare konstruerade så det gick bra att reparera dem. Speciellt kom man åt allting så mycket bättre.

Nya och nya – den senaste Ducaton är redan 11 år gammal. Det är förstås ingen ålder för en bra bil som borde gå 20-30 år och en halv miljon kilometer utan större problem. Dieselmotorer är ju eviga – utom om fabriken börjat spara på komponenternas kvalitet. Det har tydligen hänt ifråga om trycklagret på Ducaton. Så mycket jobb som det är att byta det borde få planeraren att välja lager som håller minst en miljon kilometer. Men kanske nån &#%$ ekonom köpt en billig sats felaktiga trycklager …

Jag har inte legat under bilen hela veckan. Det finns en massa andra arbeten som blivit ogjorda under skogsperioden. Visst har jag haft “lediga” kvällar men då har jag mest legat på soffan. Datamaskiner skall också underhållas och programmen uppdateras. Det är en hel del arbete att sätta sej in i de nya versionerna och få dem att fungera som man vill. En större uppdatering brukar leda till en mängd problem och så får man skrapa sej i huvudet och dricka mycket kaffe innan man fått eländet att fungera någorlunda.

I måndags började vi också med Hindersby-Bäckby historiska sällskap på gamla folkskolan. Det kom en hel del folk som var intresserade av våra byars historia. Jag laddade ned en hel del från Riksarkivets digitala arkiv där det numera finns Generalregistret över bosättningen i Finland som till stor del bygger på Gustav Vasas jordaböcker från 1539 fram till Stora ofreden 1712.  Där finns alla våra förfäder med för Gustav Vasa var noggrann då det gällde att driva in skatt. Han skötte riket som sin egendom (liksom Sipilä) och plockade åt sej så mycket gods och guld han bara kom åt. I Hindersby hade vi två “godz” som var “Kungl.Maj. arff och eget” och i Bäckby fanns det tre. Hans räkenskaper ger oss i alla fall en indirekt bild av våra förfäder.

Vi gick också igenom vikingarnas färder i österled där huvudrutten till Miklagård (Konstantinopel) gick utmed Finska vikens norra kust till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och vidare längs floden Volchov till Dnjepr och Konstantinopel. Ryska forskare (Tjernykh) gjorde 1985 dendrokronologisk utredning av Aldeigjuborgs tillkomst och kunde datera den till år 753.  Det är alldeles klart att den var en skandinavisk handelsplats så vikingarna har seglat och rott här förbi i minst 1250 år. Den bättre hälften har sina rötter i Pellinge skärgård så kanske “vikingens broder” tog i land där, struntade i att fara vidare till Miklagård efter ära och guld och började fiska, bruka jorden och sköta boskap här i stället … En del vill ut och slåss medan andra föredrar att vara hemma i lugn och ro.

Lustigt nog har jag inte haft någon värre influensa på hela vintern men det beror säkert på att jag bara varit i skogen och sågat tallar. Bacillerna klarar inte av den friska luften :-). Och så får man ingen smitta då man bara köper allting över nätet … Nu då musklerna i bakdelen börjar mjukna (man står oftast krokig då man sågar med motorsåg) så går det an. Litet bekymrad är jag över det varma vädret. Det slår troligen tillbaka med stark kyla i april eller maj. För ett antal år sedan kom det -17 grader i mitten på april och det är inte bra även om jag tycker om kyla på vintern.

Nu börjar i alla fall våren vara i antågande och planerna för vårsådden skall göras upp. Blir det någon eftervinter så finns det en massa aspar och björkar som skall tas bort …

 

 

 

Bara förluster …

Nu är det full fart på skogsarbetet eftersom vädret är bästa möjliga, litet snö, fina isvägar och litet minusgrader. Det var ganska eländigt med regn ett tag men nu har vattnet frusit så hårt att kättingarna med isdubbar knappt gör märken i isen.

På söndagen kom en tall in genom dörrens nedre ruta på Zetorn. Jag skulle dra ut en dubbel stock så att jag kunde komma åt att kapa den och var litet oförsiktig så andra ändan rasade ned från en sten och stocken svängde så att ändan kom in genom dörren. Det var ju inte så farligt för jag såg att rutan bara kostade 11 euro i Estland. Jag skulle redan beställa två rutor (den rutan är alltid i farozonen och har redan tidigare gått sönder) men så såg jag att enda leveransmetoden var med Itellas kurir – och det kostade 156 euro ! Jag tänker inte betala 15 gånger mer för transporten än för rutan så jag ångrade mej kvickt. Det blir att köra med plast för dörren tills nån åker till Tallinn och kan hämta rutan. Den är inte så stor så man kan bra bära hem den.

För Itellas pris kunde man åka till Tallinn och supa sej ordentligt full men jag har varken tid eller intresse för det. Kanske jag köper en polykarbonatskiva i stället. Baara förlustär som föriga bisin brukade säja då något gick sönder … Föriga bisin har i Hindersby sagt en mängd tänkvärda saker och används alltid då man inte vill nämna namnet eller inte kommer ihåg vem som ursprungligen myntade uttrycket.

Förra veckan skrev jag kontrakt på 200 kubikmeter tallstock med reviret. Versowood tar ganska stora stockar (max 50 cm i TOPPändan) så jag kan sälja bålatallana (bamsetallarna) innan de blir ännu större. Så nu är det bara skogsarbete som gäller så länge det fina skogsvädret håller. Allt annat är satt på undantag.

En vanlig dag är att jag stiger upp på morgonen och går ut i pyjamas, filttossor och fårskinnspäls för att sätta på motorvärmen till Zetorn. Medan den varmnar dricker jag kaffe och klär på mej samt kollar Bondbloggen. Ofta skall också räkningar betalas och reservdelar beställas över nätet.

Vanligen har jag lass på vagnen från föregående dag så jag kör till upplagsplatsen och radar upp stockarna och tallpropsen. Sedan till skogen och fäller tre-fyra tallar beroende på varifrån det blåser. I år har jag kvistat och kapat allting genast och lastat på vagnen både stock och massaved. Mitt på dagen kör jag hem och dricker kaffe (det är inte så många hundra meter i år). Keden måste kanske filas på motorsågarna och bränsle blandas. Jag blandar allt bränsle själv med 98 oktans bensin och tvåtaktsolja. Det går kvickt i en gammal fyra liters glasburk. På eftermiddagen blir det tre-fyra tallar till beroende på hur mycket det krånglar. Ibland är det bara att såga av dem om blåsten ligger rätt men ibland får man jobba länge med att få omkull en tall om man inte kollat mycket ordentligt vartåt den lutar. Eller så måste man bara ha den åt ett visst håll. Vindriktningen är inte så känslig bara det inte blåser rakt emot. Man kan nog fälla med sidvind.

Tallarna har grova kvistar men bara i toppen (utom i skogslaggarna). Ibland behöver man inte kvista alls de tre första stockarna … Då går det fort att få ihop ett lass. Nu är det ljust så länge att man kan vara i skogen nästan till klockan sju på kvällen. Då kör jag hem med lasset och är så hungrig att jag kunde äta en halv gris. Efter maten är gubben färdig för soffan. Något aftonarbete i verkstaden vill det inte bli efter en dag i skogen. Jag vaknar till mej ett tag senare på kvällen men konstaterar att det är bäst att lägga sej så man orkar upp nästa morgon igen. Tiodygnsprognosen lovar nån plusgrad på eftermiddagen men minusgrader varje natt så det är bara att såga så mycket man orkar nu innan våren kommer.

 

 

 

Det var mycket bättre förr

Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.

Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.

Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …

Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen  till felsökningssystemet. Det finns en mängd “appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.

Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.

På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med  “modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.

Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit “mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.

De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om “fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.

Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över “utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …

 

Årets höjdpunkt …

I slutet på februari är jag upptagen. Det är inte roligt med det är nödvändigt att deklarera. I år blev det extra roligt genom att flismataren krånglade och keden brast fyra gånger på en vecka. Som lök på laxen kom det en ordentlig snöstorm i går kväll.

Som jag redan påpekade i förra inlägget (Våren kom – i februari) så var grundorsaken att kniven kring skruven gått sönder. Då fastnade flisbitar i hacket och skruven kördes fast så hårt att keden brast. Jag fick ny kniv (ett runt bett) i förrgår men det var en kall dag i går så jag for hellre till skogs och fällde tallar eftersom de lovade varmt väder till idag. Då skruven är utomhus så är det inte trevligt att arbeta med den i blåst och kyla. För att byta kniv så måste man ta ut hela skruven eftersom kniven är en ring som skruven går in i.

Visst blev det varmare idag men det var som sagt snöstorm i går kväll och jag måste köra snö i ett par timmar först. Att byta kniv är inte så svårt men det var värre att få ut skruven. Den driver nämligen två tallrikar som skall röra om flisen så den faller ned i skruven. Den ena tallriken gick lätt att ta bort men den andra satt som berg. Det är fint damm som småningom far in i lagret och låser tallriken. Den ena tallriken hade jag tagit bort för ett par år sedan men den andra var orörd. Tyvärr är de så stora att mina utdragare inte klarar av dem. Jag borde tillverka speciella dragstänger för tallrikarna men det hade jag inte tid med nu. Det var inte kallt idag men man vill gärna ha på pannan till natten.

Med jäärnstavur och en stor hammare samt den största rörtången fick jag i alla fall ut skruven och kunde byta kniven. Det borde jag ha gjort redan första gången som keden brast men jag såg då inte det stora hacket i kniven. Som vanligt är det värsta att skilja åt nånting – sedan är det lätt att sätta in en ny del och skruva ihop igen. Skruven behöver inte tas bort helt. Bara man får loss röret till brännhuvudet så kan kniven bytas.

Mörkret började falla och det började blåsa igen men jag fick skruven tillbaka och luckan fast. Det var besvärligt då den ena tallriken satt kvar. Nästa sommer borde jag ta bort den, rengöra lagret och så borra två hål i tallriken så jag får utdragaren fäst vi den. Då går det lätt att ta bort den. Att bryta med olika järn går inte bra men en utdragare brukar ta bort de envisaste skivor.

Tur i oturen var att det var ganska varmt den senaste veckan. Det började till och med regna och därefter beslöt jag att börja deklarera. Det är samma jobb varje år men ett år är för länge och man glömmer allt man gjort förra året tills man uppfinner hjulet på nytt efter en del dåliga försök. I princip är det mycket lätt: Man bara skriver in kvitton under rätt kategori och så kommer bokslutet och deklarationen atomatiskt ut. Nä, jag har inte något bokföringsprogram utan jag har byggt upp en kalkyltabell med LibreOffice som fungerar precis lika bra eller bättre. Man kan ju själv göra förändringar ifalla deklarationsanvisningarna ändras. Men det har de inte gjort i år.

Lustigt nog kommer det i alla fall en del problem och man sliter i de få testar som finns kvar, pustar och stönar och dricker massor av kaffe. Men jag skulle aldrig ge bort deklarerandet för jag vill hålla koll på vad som hänt under året och vart pengarna gått. Då är det bäst att bokföra själv. Och då jag gör allt annat själv så varför plötsligt göra ett undantag för deklarerandet (även om det är motbjudande).

Att hitta alla kvitton är ett stort arbete. Även om de flesta är samlade i en låda så finns det alltid något som man glömt i bilen, i verkstaden,  i en plastkasse eller i en rockficka. I värsta fall har rocken hamnat i bykmaskinen och då är det slut med det kvitto som eventuellt blivit kvar i en ficka.

Nu har i alla fall tiderna ändrats och allt mer köper jag över nätet och får kvitton elektroniskt. Över hundra kvitton finns i datamaskinen och då räknar jag inte med de e-fakturor som där också finns. Tyvärr finns det ännu ingen standard för elektroniska kvitton så man måste sätta in dem i bokföringen för hand. Vilket har den fördelen att man då ser efter vad det är frågan om. Automatik i alla ära men ibland går det alldeles fel med automatiken.

Det kan man se av kvittona att många saker som jag köpt över nätet är verkligt grisbilliga. Det kan vara ett par, tre euro med frakten inräknad … Det beror på att Kina ofta har gratis frakt. Det tar ofta lång tid att få nånting från därifrån (2-4 veckor) men om man inte har bråttom så är det lönsamt. Speciellt om samma vara från EU kostar 5-10 gånger mer …

Deklarationen är inte klar än men det ser ut att bli minus för jordbruket som vanligt. Det väl över 30 år sedan jordbruket gått på plus. Skogsbruket ger däremot en liten inkomst. Kanske inte i år för jag har investerat en hel del i skogsmaskiner (den stora lastaren) men annars är skogsinkomsten ofta rent netto då vi gör allt arbetet själva. Enda utgifterna för skogen är maskiner och bensin till motorsågarna. Nu har jag i alla fall tänkt skaffa nya handskar till nästa år eftersom de gamla har så stora hål. Skogsbyxorna har jag lappat med textillim men jag borde hitta ett lim med bättre kvalitet.

Förrän jag fyller i deklarationsblanketten måste bokföringen kontrolleras grundligt. Vanligen hittar man i alla fall vid kontroll felaktiga summor, bortglömd moms och underliga kvitton. En del summor finns med i kontoutdraget men man kan för sitt liv inte minnas vad det var frågan om och en del kvitton är milt sagt oförståeliga. Till sist måste jag kolla in min epost för kvittots datum och se vad jag har gjort de dagarna. Man kan också läsa gamla inägg i Bondbloggen och se på foton från den tiden. Då börjar minnet vanligen återvända och kvittot kan sättas in i rätt fack.

Deklarationen är alltså en resa ett år bakåt i tiden. Det kan vara intressant bara man inte fördjupar sej för mycket i vissa händelser och glömmer att gå vidare. Dessutom kan det vara nyttigt då man kommer ihåg att jag skulle ju senare fixa det och det – vilket man förstås glömt.

Det går åt en hel del chips och Coca-Cola innan deklarationen är klar. Sedan borde man städa upp alla papper man spritt över hela arbetsrummet men då har man bokförandet upp över halsen och lämnar alltihop och far till skogs i stället. Visst hittade jag i år också papper från deklarerandet i fjol …

(Flismataren fungerar ännu …)

Våren kom – i februari

Det var verkligen vårkänsla häromdan med sol och värme. Och för en gångs skull tyckte jag det var bra med varmt väder. Flismataren krånglade nämligen riktigt ordentligt och så fort jag fick den reparerad så räckte det bara några timmar innan den var sönder igen.

Men snön smälte och det var varmt i solen. I traktorhytten var det hela +24 grader vilket var litet för mycket av det goda. Men det gick an att ligga under flismataren och skruva. På söndag kväll insåg jag att drivkugghjulet på flisskruven motor var helt slut. Keden hoppade över kuggarna hela tiden. Så jag beställde nytt kugghjul från fabriken och det kom på tisdag morgon. Allt fungerade bra till tisdag kväll då kedjan till skruven brast för andra gången. Nu började jag undersöka mataren riktigt ordentligt och då såg jag att kniven vid skruvens rör hade ett stort hack. Då fastnar bitarna i hacket i stället för att följa med runt kniven tills de är avskurna.

Det här är besvärligt för hela skruven måste tas isär för att skall kunna byta kniv. Jag beställde två nya knivar och hoppas att de kommer medan det är varmt. Till dess får jag väl gallra bort alla större bitar ur flisen men det är arbetsamt för större mängder. En förståndig människa hade förstås satt flismataren i skick och bytt kniven förra sommaren …

 

Fin vecka – nästan

Förra veckan var det igen en kall vecka med -20 grader på natten. På eftermiddagen så värmer solen redan riktigt bra. Det var närmare +20 grader i hytten på traktorn då jag lastade av stockar. Men så är virkesupplaget också på södra sidan om skogen. Det är inte så bra på våren för då smälter vägarna ganska tidigt. Skogsvägar och upplag borde alltid vara på norra sidan men tyvärr finns det ingen skog på södra sidan om vägen.

Sällan har vi haft så fina vintervägar som i år. Det finns bara några centimeter med snö och kölden förra veckan gjorde att vägarna håller bra. Det behövs också för de tunga lassen med tallstockar. Nu då vi hugger i hemskogen så kan man köra bil hela vägen över åkrarna fram till hygget. Vi har ju inte plöjt alls.

Kölden gjorde förstås att man måste ha motorvärmen på i flera timmar med motorhuven övertäckt med presenning. I alla fall var det med nöd och näppe som Zetorn startade efter den kallaste natten. Allt skulle i alla fall varit bra men så brast keden som driver flisskruven mitt i kölden. Jag skyfflade en tid flis in i panna för hand men insåg snart att det måste ske varje minut hela natten så jag satte på elpatronen. Den orkade inte hålla värmen (6 mot 60 kW) men huset kallnade långsamt och vi hade ännu +13 grader på morgonen vilket man är van vid under vintern i vårt välventilerade hus. Med filttossor och ytterkläder på gick det bra tills jag fick igång flismataren igen.

Det är en grym utväxling på flismataren och det är en kraftig rullked som driver skruven. Det behövs också för ibland fastnar det träbitar i skruven. Där finns en kniv som skall skära av de stora bitarna så de går genom röret kring skruven. Ibland hör man hur det gnisslar och stönar i flismataren och den låter ofta som en ko med hosta. Så det behövs nånting extra för att rullkeden skall gå av. En gång hade en harvtinne fastnat mot kniven och det gick ju inte. Nu var det kugghjulet på skruvens axel som hade kommit loss och keden hade klättrat med sidan upp på kuggarna – och brustit.

Det går bra att slå ur nitarna till länken och sätta in en ny länk. Litet extra tid tog kölden för man måste värma sej emellanåt. Det gick ganska bra att reparera keden men så måste jag krypa ned under flismataren och slå tillbaka kugghjulet. Det tog också sin tid för det var -17 grader ännu följande dag och flismataren är utomhus. Förutom att värma sej måste man hämta nya verktyg  (större hammare) innan kugghjulet var på plats och keden kunde sättas tillbaka. Nu satte jag ny skruv med gänglåsning så att kugghjulet skulle hållas fast.

Efter att ha skyfflat in flis för hand så började man tycka att flisskruven var en riktigt fin uppfinning. I annat fall skulle det behövas två eldare – en på dagen och en på natten. Men så är det. Man tar en mängd saker för givna tills det händer nånting. Och på vintern är värme i de här trakterna en ganska viktig sak.

Det är fantastiskt att jobba i skogen och förra veckan var det rena vykortsvädret då man körde hem på kvällen.

Och så var det fullmåne.

Nästa vecka ser det ut att bli varmt igen. Det bli plusgrader på eftermiddagarna men det gör inget så länge det fryser på nätterna. Jag kör i alla fall ut allt an efter som jag hugger. Det blir ungefär tre tallar per lass – och då har jag inte börjat såga ner de stora. Först måste jag byta svärd på en såg så jag klarar av att fälla dem. Ett 13″  (30 cm) svärd räcker inte för de stora om är över 70 cm i roten. Alldeles för länge sparade: Snål spar och fan tar …