reparationer – Sida 2

Vintern kom den 20 november 2022

Vi for till Sverige den 10 november och då var det +14 grader men då vi kom tillbaka den 18 november så var det nästan 20 grader kallare. Man trodde i alla fall att det var tillfälligt men ett par veckor senare kan man konstatera att vintern kom den 20 november. Det kom litet snö men den gick att sopa bort vid väggbygget och jag trodde att den skulle smälta bort innan jul.

Det var litet plusgrader så det började droppa från taket vilket inte alls var trevligt för man stod mitt i takdroppet då man arbetade med väggen så jag måste sätta upp en presenning. Det gick bra att arbeta med väggen – speciellt som det bara var korta stumpar över den breda öppningen till den gamla dyngdalen från 1908 som senare blev vedlider och virkeslager med två skjutdörrar på 3,5 meter. Den gamla MF65 gick ännu in under mellantaket men de nyare traktorerna var för höga så utrymmet blev mest skräpkammare.

Där finns i alla fall cementgolv och passar bra för Kubotan som är låg – särskilt då Logosol-sågverket är flyttat till ett nytt hus. Men de gamla skjutdörrarna som jag var med och satte upp som yngre tonåring för mer än 60 år sedan var bara bastuved. Nya dörrar måste tillverkas.

Solen har ätit på de 60 år gamla dörrarna

De nya dörrarna består av en ram 40×125 mm och filmfanérskivor. hörnen är ihopfogade med spikplattor som jag skruvat fast. Numera använder jag ganska sällan spikar. Det är enklare att ändra om man gjort något dumt om man har skruvat. Skruvarna måste vara av stål med rostskyddsbeläggning C4 – INTE rostfria för de är för mjuka och går knappt att skruva i utan att huvudet förstörs. Och de går ofta inte att få ut tillbaka utan man måste slå sönder virket.

De moderna stålskruvarna är inte heller så bra. De håller nog fast men de bryts av ganska lätt eftersom kärnan är så tunn (för att de skall gå lätt att skruva i utan förborrning). Vi hade 5 mm skruvar i ställningarna men då jag tog ned dem så hade en stor andel brustit. Inte bra.

Sedan var det bara att skruva fast rullarna i dörrens övre kant och sätta upp den på skenan. Jag använde 40 mm skenor och de borde nog räcka till för de här dörrarna. Det gick bra att köra dörrarna från verkstaden till uthuset med frontlastaren. Bara man får ena rullen i skenan så är det enkelt att rulla in dörren.

Den 3 december var båda dörrarna uppsatta och det blev inte varmare utan kallare och mera snö så då avslutades byggsäsongen för i år. Väggen blev inte helt färdig men de värsta öppningarna är tilltäppta så vi får fortsätta nästa sommar.

Väggarbetet slut för i år i väntan på bättre väder nästa sommar

Solpanelerna blev också täckta av snö även om ett litet blidväder fick snön att rasa ned. Panelerna tycks vara betydligt halare än plåten för ingen snö kom ned från plåttaket. Det är alltså slut på solkraftverkets säsong också för i år. Det gör egentligen detsamma om det är snö på panelerna eller inte för det har varit så tjocka moln att solen inte orkat lysa just alls.

Ett litet blidväder fick fram solpanelerna – men molnen var tjocka

Och så hade vi en liten katastrof också mitt i allt. En radiator i stallet (arbetsrummet) började läcka och sprutade vatten långt in i rummet på mina papplådor med papper. Ett stålrör hade rostat sönder och tydligen hade det läckt vatten en längre tid för spånskivorna på golvet vare en möglig smörja under plastmattan – tredje gången som jag måste byta skivor i stallet …

Nu sätter jag inte mera tillbaka spånskivor som är ett av de värsta skräpmaterialen som byggindustrin hittat på. Jag köpte filmfanér som är mycket dyrare men också mycket bättre. Jag ångrar att jag inte i tiderna satte ett trägolv i stallet men jag var ung och dum och förläste mej på byggtidningar. Numera är jag mycket mera kritisk till allt som har med den moderna byggtekniken att göra. I stort sett är allt som kommit efter 1960 mer eller mindre skräp.

Det är inte problem med att det blir att ligga vatten under golvet för det finns en golvbrunn under styroxskivorna som golvskivorna ligger på. Men spånskivor kan man inte torka upp för de sväller och blir bara smulor så de måste bort. Ett trägolv kan man torka upp även om någon bräda kan dra sej sned (går att byta ut).

Det börjar stå klart att vintern har börjat på allvar och knappast kommer att ge upp mer. Mängden snö ökar hela tiden och jag blev tvungen att börja köra med frontlastaren. Litet avbrott blev det eftersom en kran till hyttvärmen började läcka så jag måste bygga om värmesystemet på stora Zetorn – men det hade jag tänkt göra ändå. Det gäller bara att skotta sej ut till vägen först för jag kan inte köra fram till trappan. Mest sopar jag snön så länge det är kallt men blid snö är besvärlig också för frontlastaren.

Nej se, det snöar – det var väl roligt hurra …

Byggsäsongen är slut och nu blir det verkstadsarbete. Till all tur har jag en 100 kW radiator i verkstaden som matas från flispannan för elektriska värmare vill man inte använda då elpriset går upp till 50 cent/kWh. En ganska stor fläkt bakom radiatorn sprider värmen på nolltid till hela verkstaden. Och flisved finns det gott om. Vi har åter en bunt stora torra granar som man kan bränna även om det är harm om så fina stockar.

Till sist en bild från åbron vid Hopenbackan som är vår bydel.

Glad lillajul och Glatt Lucia !

På taket igen

I fjol kunde jag stå på någorlunda jämn mark då vi satte ny brädfodring på ladan men nu blev det takarbeten igen i år. Solpanelerna (40 st.) skall upp på uthusets tak. Men först skall de gamla betongtakteglen ner och ny plåt upp.

Det visade sej att betongtakteglen inte alls är så dåliga som jag trott. Med få undantag är de riktigt fina även om det växer mossa på dem. Pärttaket under är också i prima skick – utom där råttorna gnagt hål. Men jag vågar inte montera panelerna på betongtakteglen för jag litar inte att de håller. I stället sätter jag upp “klickplåt” med färdiga falsar som sedan solpanelernas profiler skruvas fast i med klämmor på falsarna. På så vis behöver man inte borra hål i plåten. Jag litar inte ett smack på de tätningar som kommer under skruvarna. Efter ett antal år så åldras tätningarna och taket börjar läcka som ett såll.

Det gamla taket – lägg märker till skillnaden mellan sol- och skuggsida.

Den 19 juli 1950 köpte farsan 2200 röda taktegel som sattes upp utanpå bodvindens pärttak som var ganska nytt .

År 1950: Jag till vänster och Ingmar till höger

Betongteglen är tunga som attan men de har fungerat bra i 72 års tid och var inte alls dåliga än. Vi hade likadana på garaget men där kom det ned snö och is från verkstadstaket och det höll de inte för. Men här på bodtaket får de vara kvar på andra sidan taket.

Det går ganska bra att rada ned takteglen i frontlastaren som räcks litet över takkanten. Men tunga är de – den stora Zetorn går nästan på näsan med full skopa. Betongteglen är i så gott skick att jag inte nänns slå sönder dem utan radar upp dem i väntan på att de skall behövas. Men det skall vara tufft underlag som håller tyngden. En del går till trädgården son kanttäckning men det är inte så många.

Underlaget är färdigt för takteglen behövde ha ribbor med 32 cm mellanrum. Så jag hissade upp plåtarna med skogslastaren. De är lätta men så långa (485cm) att de är besvärliga att hantera för hand.

Den första plåten gled ned från lyftställningen men regnet hade gjort leran blöt och mjuk så det var bara att hissa upp den igen. Men först skruvade jag fast en ribba i ändan så att plåten hölls kvar. All vår början bliver svår …

Den första plåten måste ställas in mycket noggrant för den styr alla plåtarna till ändan på det 23 meter långa taket. Så det gick hela första dagen till att ställa in den plåten. Taket är nu inte rakt precis men det värsta var att det gamla gröna plåttaket var helt snett. Det kastade hela 15 cm från ås till takfot !

Jag drog in nedre ändan så mycket det gick men måste ända dra ut övre ändan så att den kom utanför den gamla plåten. Där blir det att lappa med en plåtbit. Men jag har lärt mej att inte pruta det minsta på första plåtens inställning för då har man problem i 23 meter (49 plåtar).

Den andra plåten var inte lättare att få dit. I nedre kanten finns en fals som skall ta om takfotsplåten. Enligt monteringsanvisningarna skall man sätta falsen om takfotsplåten och knacka upp plåten med en gummihammare. Det var nog kissan det ! Efter mycket svett och svavel fick jag plåten uppslagen med en slägga … Sedan började jag bryta upp den nedre falsen så att man kunde lägga plåten rakt nedåt. Då klickfalsen tar tag om föregående plåt så sitter den som berg. Anvisningarna var säkert gjorda för montering på ett plant verkstadsgolv och har inte mycket med verkligheten att göra.

Annars verkar plåtarna vara bra. Det är Rautaruukkis Classic D som har litet tjockare plåt än de andra även om den är tunnare än gammaldags plåt. Den skall vara lika hållbar men jag tvivlar på det. Den gamla plåt vi har på gamla folkskolan är mycket tjockare och har dessutom en tjock galvanisering. Allt blir bara sämre – åtminstone med byggtekniken.

Till födelsedagen fick jag en blåsare av min dotter som är en duktig ingenjör. Den använde jag för att blåsa bort en massa skräp och flis från taket innan jag satte på plåtarna.

Blåsare med ackumulator (från skruvdragare)

Under det här taket hade vi förr en tork för säden som senare blev flistork. Därför finns det fullt med skräp under taket. Att borsta och peta bort eländet under ribborna var hopplöst men med blåsaren gick det snabbt. Men sedan var det dags för bastu. Blåsten kom in i vinkeln mellan lada och boda och sedan måste den rakt uppåt …

Använd helst inte en sådan här manick inomhus. Jag hade den också för att rengöra brännhuvudet på flismataren och sota pannan. Efter det måste jag stänga dörren till pannrummet och elda bastun igen. Följande dag låg det ett tjockt lager med sot över hela pannrummet.

Som sagt så fanns det tidigare en sädtork under taket. En massa råttor trivdes fint mellan pärtorna och betongteglen för dit kom inte katterna.

Gnagare är ett gissel på ett jordbruk men nu har vi fyra katter och en kattunge så de har minskat betydligt. Egentligen har vi numera bara möss som kommer in i slutet på hösten – för en kort tid innan katterna tar dem.

Det tar inte lång tid att sätta upp en plåt nu när jag lärt mej hur det skall göras men förarbetet tar desto mer tid. Jag är tvungen att på sina ställen lyfta upp takkanten för den är ganska krokig. Övre väderbrädan och första ribban byter jag också för säkerhets skull. Resten av underlaget är i fint skick. Nu är ungefär en fjärdedel av taket klart med ny plåt.

Sedan då plåten är klar så skall profilerna för solpanelerna skruvas upp. De fästs med klämmor i falsarna och på profilerna skruvas solpanelerna fast.

Falsklämmorna är ganska stora och kraftiga men de skall också hålla i 40 år. Under taket i nedre våningen kommer invertern som skall omvandla 2×900 Volt till 220 Volt växelspänning som sedan matas ut i elnätet om vi inte behöver allting. Men då flera torkfläktar är igång så måste vi nog ta in litet dyr elenergi. Med en fläkt på 11 kW klarar vi oss med egen elström. Det är i teorin och det blir spännande att se hur det går i verkligheten. Närmare 1000 Volt likspänning är inget att leka med så amatörer bör hålla bägge händerna i byxfickorna.

För övrigt så väntar vi på brodden som gulnat betänkligt på sina ställen. Det kom för mycket regn den här våren också. Förr hade vi torra försomrar och regn till hötiden i juli men ingenting är längre som förut. Vi får se om broddarna blir bättre men fläckvis är de redan förstörda.

….. å ihop.

Hej igen, det har varit lite ett och annat här emellan med bokföring och lite skidsemester så jag har inte hunnit meddela att traktorn nog är ihopskruvad sen några veckor tillbaka ifall nån nu funderar vad det blev av reparation.

Det gick bra att få ihop traktorn efter att jag fick hem nya kopplingen som jag dock fick vänta på några dagar längre än beräknat då paketet yrade på i Belgien. Tack vare styrtappen fick jag lamellen bra riktad så jag behövde inte bråka mycket innan splinesen gled ihop. Lite kråtigt få dit de bultar som finns under hytten då handen är för tjock och fingrarna för korta. Eller så borde armen varit en halvmeter längre då man ska peta in bultarna med förlängaren på växelskaftet från det lilla hålet i hyttgolvet och inte kan se vart det far på samma gång, men med lite tålamod så går allt. Nu är kopplingen lättmanövrerad och greppar mjukt och fint jämfört med den gamla. Råkade få en organisk lamell denna gång i stället för den keramiska som satt där tidigare så få se hur länge den håller då det blir mycket trampande på en frontlastartraktor.

De extra dagarnas väntan på kopplingen fick mig att se över kylsystemet också, har nämligen tyckt att lite värme saknats. Och inte att undra över då termostaten inte slutit helt i o m att fästet gett efter.

Verkade också som om tätningen inte tätar så bra heller……

…så jag tillverkade en liten sliprondell av lite skruv, brickor och sandpapper…..

Så kom den till sist den nya kopplingen som råkade vara med organisk lamell i stället för keramisk som den tidigare, därav lite skillnad i utseendet.

Kopplingen på plats med hjälp av styrnings tappen…..

….och traktorn ihop nästan på första försöket. Hann inte ens söka hjälp med skuffandet, det gick så lätt med hjälp av pallgaffeln.

Traktorn klar för nya duster, hoppas det håller ihop en tid nu också.

Sen råkade jag valla lite skidor emellan varven i verkstan och noterade av en händelse att “vallaväck” är ett ypperligt handrengöringsmedel 🙂 Ni kan ju jämföra handen med den i förra inlägget så ser ni bildbevis. Hade man bara fått med lite strumpbyxor kunde man sänt in tipset till “niksipirkka” eller vad det nu heter också.

Sommaren som gått (2021)

Det var en gammal professor på Uni som varje höst inledde sina föreläsningar med “Detta ovanliga år …”. Och visst hade han rätt – alla år är olika varandra. Den här sommaren så hade vi en regnig vår som gjorde att vårsådden gick långt in i juni. Sedan blev det mycket hett och torrt. Det kom något litet regn i juni men ingenting alls i juli utom de två sista dagarna då vi fick hela 7 millimeter …

Den brodd som inte drunknade på våren eller försommaren torkade bort i juli. Det som däremot växer så det knakar på våra åkrar är baldersbrå. Det är frön som grott efter det att regnen började i augusti så det hinner knappast fröa innan vi tröskar. Och sedan kommer jag garanterat att spruta glyfosat på all åkrarna. Alternativet är att sluta odla – så allvarligt är det ! Dårfinkarna som vill förbjuda glyfosat utan att det finns något alternativ borde bli utan mat – eller helst bli tvungna att odla sin egen mat.

Jag har inget emot att lämna bort glyfosat OM det finns något att sätta i stället men just nu verkar det inte finnas nånting. Det går förstås bra att förbjuda glyfosat här och sedan importera mat från länder som sprutar mycket värre substanser. Jag tänker i alla fall hålla kvar en liten åker med vete som jag rensar ogräs för hand ifrån. Det blir förstås inget över åt andra än den egna familjen från den. Då är vi tillbaka till gamla tider då alla odlade sin egen mat och inte mycket mera.

Det har inte ens varit en bra sommar för byggandet. Man kunde slå upp litet bräder på morgonen men senast halv tolv på dagen så kom solen runt hörnet på ladan och då var det slut. Jag klarade inte av att stå i solskenet i den hettan. Det gick att gå in i tegelladugården i början på sommaren men snart blev där också för hett. Vi har ingen värmepump som kunde kyla men jag börjar allvarligt fundera på saken.

Tidigare år har det också varit hett men aldrig så länge i ett sträck. Det är fånigt att slösa med elström för att kyla ned huset men nu har jag kommit på den ljusa idén att installera solceller så får jag gratis elström. Och kylning behövs just då solen skiner som värst och solcellerna producera massor med elektricitet.

Egentligen passar solenergi oss mycket bra. Vi har stor 11 kW fläktar för att torka säden och flisen och de fläktarna kör vi just precis då vi har mest sol. I kalluftstorken förvarar vi fjolåret vete tills det blir torrluft och starkt solsken på våren. På hösten behöver man inte torka ned vetet så mycket för bakterietillväxten går ned till noll då temperaturen går ned närmare nollpunkten. Och flisen torkar vi alltid i juli-augusti. På vintern behöver vi inte mycket elektricitet för värmen i huset och verkstaden sköts av flispannan.

För något tiotal år sedan funderade jag också på solenergi men då var det närmast leksaker och dyra sådana. Men priserna ha faktiskt gått ned till en femtedel och systemen blivit mycket bättre. De kan producera energi också mulna dagar och på vintern. Då jag dessutom hittade en riktigt förståndig ingenjör i Lappenstrand som skötte om gemensamma anskaffningar så slog jag till.

Nu har jag beställt ett solcellssystem för omkring 14 kW (40 paneler). I år hinner jag inte sätta upp dem för taket måste bytas nästa sommar men det lönar sej att beställa panelerna i november-december för priserna brukar stiga på våren. Det gamla betongpannetaket skall bytas ut mot ett klick-plåttak som är lättare och dessutom passar solmodulernas stativ. Det går att skruva fast dem på fogarna som står upp 35 mm och då behöver man inte borra hål i taket. Det vill jag absolut inte för alla tätningar börjar läcka förr eller senare och solpanelerna skall fungera i 30 år minst.

Byggandet upphörde för en tid nu då vi började förbereda tröskandet. Torken skulle tömmas och städas liksom verkstaden. Det är mycket mera arbete att förbereda tröskandet än att köra över åkrarna. Beroende på året så tar det ungefär tio gånger längre tid att ställa i ordning än att tröska.

I år trodde jag att tröskan var i skick och att den bara behövde smörjas. Men då jag körde ut den för att börja tröska så visade det sej att haspelns centrumrör var av … Nu när jag tänker på saken så betedde sej haspeln faktiskt litet underligt i slutet på tröskandet i fjol. Nå, det var bara att plocka fram gassvetsen och börja svetsa ihop röret. Jag hoppas att det håller.

Att beställa nytt rör hade tagit flera dagar och vi hade knappast kommit igång före tisdagen. Nu blev röret reparerat på en timme och billigt var det … Gång på gång visar det sej att alla anskaffningar till verkstaden är mycket lönsamma.

Humöret har inte riktigt varit på topp den här sommaren. Helst vill man inte alls se på åkrarna och hettan har gjort att man är ootålugär, argär å iilakär (otålig, arg och elak). Det blev inte bättre av att diverse skurkar försöker förstöra våra skogar med en massa vindkraftverk med upp till 300 meters höjd. Det är miljöförstöring – rent av landskapsförstöring – i stora mått, fossilfritt eller inte. Det verkar som om alla miljövårdare skulle stänga ögon och öron så fort någon använder ordet “fossilfritt”. Och det har vindkraftskapitalisterna lärt sej fort.

I dag har det varit riktigt kallt med nordanvind så sommaren är slut och hösten har kommit. Jag kan inte påstå att jag sörjer för det har varit en j-la sommar. Nu orkar man i alla fall börja göra nånting. Då vi har kört över åkrarna så skall byggandet fortsätta och uthuset rustas upp.

Alla silos är fulla med vete som jag undvikit att sälja till det usla pris som vi har haft. Vetepriset lär ska gå upp så jag kanske säljer nån gång i vinter. Men knappast går priset upp till det som vi hade på 80-talet. I dagens mynt skulle det då bli omkring 600 euro per ton. De som skall importera all mat kunde tänka efter litet. Jag såg nyss att priset på en containerfrakt gått upp nästan tio gånger och att det kan bli brist på varor i butikerna.

Man ska inte tro att allt fortsätter som förut och speciellt inte att allt blir bara billigare och bättre. Pandemin kanske bara var en första förvarning av vad som kommer …

Österbottningarna har fått en ganska god skörd så jag gratulerar dem här från våra nyländska åkrar med katastrofskörd (fast höstsäden blev hyfsad).

Krångelvårsådden 2021

Här går man omkring som en osalig ande. Det har just börjat torka upp litet men nästa stora regn har redan börjat (prognos 25 mm). Och nu är vi i slutet på maj redan. Det är svårt att börja med andra arbeten så länge vårsådden är på hälft. Inte är man riktigt inspirerad att skriva i Bondbloggen heller men visst har jag tid nu.

Den kalla början på maj hindrade oss här att börja med vårsådden fastän det var varmt i slutet på april. En gång hade jag då tid att byta olja i vårsåddstraktorn (Zetor 14245) i lugn och ro. Samtidigt skruvade jag bort luftkonditioneringens kompressor och kondensor eftersom den aldrig hade fungerat. Litet undrade jag hur man skulle tömma systemet men det var helt onödigt – där fanns inte en droppe vätska kvar. Och då jag skruvade loss slangarna blev det helt klart varför för kopplingarna läckte överallt. Det var dessutom fel sorts kopplingar så det var ingen skada att ta bort eländet.

Före detta luftkonditionering på Zetor 14245

Visst vore det bra med luftkonditionering i vårsådden. I glashytten blir man först stekt om det är sol och sedan förkyld då man genomsvettig stiger ut ur hytten för att se på såmaskinen. Men det blir nog en annan sort i så fall med bättre kopplingar och slangar. Kompressorn var också fastskruvad i ett heimlaga fäste som var amatörmässigt och snett. I år var det inte nödvändigt med något kylmaskineri precis för det var ganska mulet och kallt.

Att byta olja i den sexcylindriga motorn har sina sidor. Oljemängden är nämligen lite över 20 liter så den ryms inte i en 20 liters bytta. Och att byta bytta mitt i urtappningen är som farsan brukade säja så där “andligt roligt”. Det skvätter över en massa olja över hela golvet och det går åt stora mängder Hufvudstadsblad för att suga upp oljan. Landsbygdens Folk har alldeles för litet format. Egentligen är det bara Maaseudun tulevaisuus som numera duger till oljebyte – men jag får bara skogsnumren (4 per år).

Jag borde skaffa en större bytta för urtappning av motoroljan men 200 liters tunna är för stor och alla oljebyttor jag har är bara på 20 liter. Man kunde annars suga upp en del olja först men oljestickans hål är så litet att man inte kommer åt. Motorn är alldeles tydligt konstruerad att oljan skall tappas ur genom bottenkorken som har en mycket stor öppning.

Och så har man problemet med att byta oljefilter. Zetorns motor är konstruerad för en cyklon som renar oljan och det fungerar fint på lilla Zetorn (8011) men så tänkte de “modernisera” 14245 och satte in två utbytbara filter. Förstås blev det mycket krångligare. Inte bara för att filtren sitter bakom fästjärnet till frontlastaren så man har svårt att komma åt utan också för att filtren är felvända. Då man skruvat loss ett filter och lyfter upp det så rinner massor med olja ut så det gäller att vända det kvickt. I alla fall behövs det mängder av tidningar under traktorn. Förstås har jag en bytta under också men olja flyger ganska långt då man bara kommer åt med en hand bakom fästjärnet.

Oljefilterhållarna (täckta med papper) bakom fästjärnet till frontlastaren

Då jag hade oljan urtappad så passade det att byta slangarna till oljekylaren. Det var strängt taget inte nödvändigt för läckaget var ganska litet men då jag fick nya slangar för någon euro i samband med att jag köpte reservdelar så bytte jag i alla fall. Det var inte så lätt för kopplingarna satt fast som berg. Jag måste sätta dem i skruvstädet förrän jag fick loss dem.

I fjol gick nedre kylarslangen sönder men den nya verkar hålla tätt. Värre är det med bromsvätskan för den nya kopplingscylindern läcker så man måste fylla på allt emellanåt. Zetorn har ju urusla bromsar (både gamla och nya) men jag vet inte om det lönar sej att byta bromsband. Problemet är konstruktionen för ställer man dem tätare så tar de nog – man kommer inte ur fläcken …

I år testade jag också vår nya GPS RTK antenn som skall ge centimeternoggrannhet. Traktorns antenn satte jag på en träbit med magneter under för jag måste ta bort den då jag kör in i tröskhuset för att fylla på såmaskinen. Och visst blev noggrannheten betydligt bättre än förut även om jag mera tror på 10 cm noggrannhet än 1 cm. Det kan också bero på programmet som visar körningen. I alla fall så märker man att skog hindrar signalerna från satelliterna som ju är väldigt lågt här uppe i norr. Då jag körde norr om en skogsdunge så började spåret vingla ordentligt vilket man kan se på nedanstående bild.

Antennen skall nog flyttas bakåt-nedåt så att den kommer under takhöjden för man bör inte lita på att man kommer ihåg att ta ned den då man kommer för att fylla på såmaskinen. Det bästa kanske skulle vara att sätta den på själva såmaskinen men då måste jag bygga något torn på den så att antennen kommer högt och fritt upp. Försöken fortsätter …

Då jag en gång var i farten att plocka bort utrustning så tog jag bort skummarkören från sprutan. Den har aldrig fungerat så bra och är nu onödig då jag har GPS. Men jag slutar inte med att lämna sprutspår för elektronik är inte att lita på. Det är också problem med Blåtandsanslutningen mellan GPS-antennen och plattan i traktorn. Kanske jag måste byta till kabelanslutning. Trådlöst är ingen fördel för jag måste i alla fall ha strömkabel till antennen. Trådlöst är mest ett krånglande elände.

Just nu är största problemet att få den tidigare gröngödslingsvallen sådd. Det jag hann köra med hacken blev ganska bra så jag tror nog att jag kan så direkt men problemet är blötan. Jag körde i går sju varv runt åkern och det gick ganska bra tills jag kom till den blöta delen. Zetorn orkade nog men remmarna som drar hackorna klarade inte av belastningen. Jag körde alltså så lågt som möjligt så hackorna tog i den sega leran. Det stod också vatten på åkern ännu.

Perugini hack med fyra kilremmar som driver hackornas cylinder

Det var förstås för tidigt att ge sej ut på åkern som inte torkat upp men jag ville ha bort gräset från gröngödslingsvallen och hacka höet som jag slog i höstas. Det blev ganska bra där det var litet torrare så jag tror nog jag kan så direkt efter det att jag hackat.

Problemet är vädret. Prognoserna ser inte bra ut. Frågan är om det hinner torka upp till onsdagen ? Man borde hinna så innan nästa regn kommer. Det är en riktig krångelvår i år.

Till sist en bild för att illustrera diskussionen om dubbelhjul. Zetorn är ganska bred med dubbelhjulen på. Man kommer med nöd och näppe in i tröskhuset. Men dubbelhjulen behövs för det är en tung traktor – över 6000 kg.

Trebent tröska

Vad brukar hända på fredag kväll eller lördag ? Jo, tröskan går sönder för den vet att man inte får nånting reparerat på veckoändan. Eller visst får man om man betalar en massa. Nu lovade väderprognosen i alla fall torrväder nästan hela veckan.

Ena bakringen på tröskan lossnade nästan från fälgen på lördagen. Men den fick stå och vänta till måndagen på åkern. Vi tog den gamla frontlastaren och skruvade loss hjulet och körde hem det.

Det tog inte många minuter på däckverkstaden att byta däck på måndag morgon och man kunde i alla fall inte börja tröska så tidigt. Nu har vi all Reno tröskad och då tröskan är rengjord så tröskar vi in Zebra (bara fyra hektar).

Vår värsta leråker Brennendjin var ovanligt dålig i år. Den är mycket känslig för torka och om där inte hade funnits baldersbrå så hade den sett ut som en öken. Det var baldersbrå som hade grott ganska sent för den stod i full blom ännu. Och så fanns där fin klöver.

Jag hade varit rädd för att vallinsådden inte alls skulle lyckas eftersom det var ganska uselt väder vid sådden (då kylarslangen sprack på stora Zetorn). Men det blev riktigt fin klöver – möjligen på grund av det glesa vetet. Det är bra för den här åkern är nu i grönträda i tre år vilket verkligen behövs. Våra leråkrar är lämpliga för klöver som vanligen växer till en mindre djungel.

Det var verkligen rätt inriktning som farsan och morsan hade med 25 mjölkande kossor. Men de stora investeringar som hade varit nödvändiga gjorde att vi på 70-talet gick över till veteodling. Och nu är det ännu värre att gå över till kossor.

Tre reparationer har det blivit på tröskan i år men det har varit ganska små saker: en kedja, en kylargivare och så bakhjulet. Alla har vi kunnat fixa ganska snabbt. Fast det är inte slut än …