semester – Sida 2 – Bondbloggen

Kinesiska Vasaloppet – uppladdningen.

Bondbloggen tycks fungera även här i österled. Däremot så är Facebook och Google blockerade av de kinesiska myndigheterna, nåå Facebook klarar man sig utan däremot så saknar jag Google. Man har ju vant sig vid att söka sig framåt den vägen när man söker information. Har man rätta adresser så hittar man ändå men lättare är det att söka via sökning på Google.

Annars så verkar mobiltelefonerna om möjligt vara ännu flitigare i användning här än hemma till och med i restaurangen sitter man och surfar vilket går bra med vänsterhand då plockandet av maten klaras av med högra handen tack vare pinnarna. Den som begagnar kniv och gaffel har ju bägge händerna upptagna. Vad dom surfar på har jag inte kommit underfund med men väldigt allmänt och ogenerat brukas mobilerna.

Uppladdningen

Även om snöbristen hemma har lett till att träningen blivit lidande så rycks man under förberedelserna lätt med i förväntningarna inför loppet. Man kollar in formen hos medtävlarna och bedömer vilka man borde klara och vilka som kan bli svårare att slå. Tävlingsinstinkten väcks utan att man medvetet tänker på den. Här verkar också resultaten vara viktiga. Jag blev intervjuad av kinesiska televisionen och förutom frågor om hur länge jag skidat och hur jag lärt mig skida så var dom väldigt intresserade av vilka priser jag vunnit ? Ortsbefolkningen vill också gärna bli fotograferade med oss, men några autografer har jag ändå inte skrivit…..ännu ?

Efter att ha teståkt delar av spåret idag så får nog den småkuperade terrängen en att lite ångra att man inte tränat lite mera. Morgondagens åkande kan nog bli lite mer utmanande än vad man tänkt sig. Hur som helst så är det för sent att göra nåt åt det nu. Kölden på en -15 grader verkar dessutom ha gjort snön sträv och glidet är inte det bästa. Nååå det är ändå sist och jslutligen frivilligt att delta.

Även om resultaten uteblir i morgon så kommer resan att ge bestående intryck om inte annat så för de fantastiska snöskulpturerna som kantar spåret. Tyvärr får jag inte bilder uppladdade via telefon så dem återkommer jag till när jag får tillgång till dator.

Riktig ingenjörskonst

Allt sedan jag som femåring började skruva sönder vår gamla telefon för att se hur den var konstruerad så har jag haft ingenjörslusten i blodet. Det kliar i fingrarna att undersöka och förbättra och planera och bygga all sorters konstruktioner. Senare kom elektroniken och jag hann inte ens bli färdig elektronikingenjör innan datatekniken kom på allvar. Och där blev jag.

Men all “high-tech” till trots så är man i alla fall mest imponerad av den gamla ingenjörskonsten med ångmaskiner och sådant. Förra veckan var vi i Sverige och slarvade och då fick jag se en hel del gammalt ingenjörsarbete. Först åkte vi på Hjälmare kanal som är Sveriges äldsta i användning varande slusskanal. Karl IX lät bygga en kanal från Eskilstuna till Hjälmaren (Sveriges fjärde största sjö vid Örebro) men den var i bruk bara omkring 40 år i början på 1600-talet. Gustav II Adolf satte igång bygget av Hjälmare kanal 1629 som gick från Arbogaån till Hjälmaren. Den hade tio slussar.

På den tiden fanns det inte andra möjligheter för tunga transporter än vattenleder. Det fanns inga egentliga vägar utan närmast ridstigar. På vintern kunde man sköta en del tunga transporter med häst och släde men de hade inte samma kapacitet som fartyg och pråmar. Därför satsades stora resurser på kanalbyggen. Men det var inte lätt att få en kanal att fungera. Slussarna rasade ihop efter en tid och likaså själva kanalen. Ofta var den stängd för reparationer. Den sista ombyggnaden utfördes av den berömde ingenjören Baltzar von Platen (som byggde Göta kanal) och kanalen fick delvis en ny sträckning som den ännu har.

Förra onsdagen tog vi båten från Hjälmare docka nära Arboga och åkte genom slussarna till Hjälmaren. Det var sista möjligheten den här sommaren. Vädret var ju varmt och soligt så det gick bra att grundligt titta på kanalen och slussarna.

Här står vår kapten och parlamenterar med slussvakten. Alla slussarna var helt mekaniska och måste öppnas och stängas för hand. Materialet i portarna var trä med litet järn i kuggstänger och mekanismer. Men bra fungerade de.

Nu är slussen öppen och det är bara att köra ut på Hjälmaren. Från Arbogaån till Hjälmaren finns det nio slussar som lyfter fartyget över 21 meter totalt. Största slussverket finns vid Hjälmaren docka (som vi inte åkte igenom) med tre slussar och en lyfthöjd på 8,5 meter. Vid Örebro (Svartån) finns ännu en sluss som gör att båten kan åka in ända till Örebro centrum.

På bilden syns en del av de månghundraåriga ekar som är planterade utmed hela kanalen. Rötterna skall binda jorden så den inte rasar ned i kanalen och ekarnas kronor ger skugga åt oxarna som drog pråmarna genom kanalen. Fin resa och fin miljö – inte bara för en ingenjör …

Vi slutade bygga och påta i jorden i Hindersby för en vecka och åkte till Medåker för att bygga och påta i jorden i stället. Henrik fick plocka flyghavre och sköta flistorken. Men vi tog ännu en dag ledigt och åkte till Nora för att åka tåg med ett riktigt gammaldags ånglokomotiv.

Det här är höjdpunkten på ingenjörskonsten. Datamaskiner i all ära men inte går de upp mot ett äkta ånglok. En släkting – ånglokomobilen – användes i början på 1900-talet för att driva tröskverk. Men ånglokomobilen drev närmast stationära maskiner och måste ofta flyttas med hjälp av häst …

Vi åkte i gammaldags vagnar, dvs. sådan som jag åkte i som ung för femtio år sedan. Hela järnvägen är museijärnväg och drivs med frivilliga krafter. Det är Sveriges första normalspåriga järnväg och byggdes 1856 för att transportera Bergslagens järn till pråmar för vidare transport till Europa. Det svenska järnet utgjorde en fjärdedel av Europas produktion och var grunden till stormaktstiden på 1600-talet. Före järnvägen så körde bönder från bland annat Medåker ut järnet med släde på vintern till Järntorget i Arboga där det lastades på fartyg. En modell av den gamla vågen finns ännu vid Järntorget.

Vi åkte med tåget till Järle som är Sveriges minsta stad med ca. 30 invånare. Tanken var att Järle skulle bli en stor stad och cenrum för utskeppningen av järnet via en kanal. Men kanalen byggdes aldrig och invånarna i Nora och Lindesberg flyttade inte till Järle som fick stadsrättigheter 1642. Vid kommunreformen glömdes Järle bort men stadsrättigheterna är fortfarande i kraft.

Det här stationshuset byggdes 1854 – alltså två åre före järnvägen invigdes.

Sedan åkte vi med tåget till Pershyttan som är en ytterst välbevarad hytta. I princip är allt precis som det var då driften avslutades 1953 och då hade inte mycket ändrats efter 1856 då träkolsmasugnen byggdes. Själva hyttan grundades före 1300-talet. Det fanns som mest 400 hyttor i Bergslagen och de ägdes ursprungligen av bergslag (arbetslag). Då man åker runt Bergslagen så ser man namn som slutar på -hyttan överallt.

Tyvärr hann vi inte se mycket av Pershyttan för tåget åkte vidare till Gyttorp där loket flyttades till andra ändan och drog tåget tillbaka till Nora. Nån gång skall vi ta bilen och se ordentligt på Pershyttan som blev kulturarv 2004 och bevaras i gammalt skick (200 hektar).

Fantastiska maskiner de här ångloken. Som liten pojke fick jag se på H:fors järnvägsstation med de riktigt stora ångloken i början på 50-talet och farsan ville inte få mej därifrån. Och jag minns livligt då jag var i Närpes och såg på Hästupproret och loket körde in på scenen. Mäktigt.

Nora är värt ett alldeles eget besök. Maria Lang beskrev staden lyriskt och fin är den ännu. Vi åt av den berömda Noraglassen och hittade plötsligt en fin klaffbiirång (chiffonje) i en gammal boda för 850 kronor. Den är målad exakt lika som dörrarna i Nornbergs hus. Till och med knottret på målningen är likadant. Den står nu på hedersplats i stora rummet och det sentida skåpet har fått flytta bort. Det är fint men fel stil och sämre kvalitet med faneryta (som med tiden lossnar).

Det blev litet långt det här men man vill inte skriva om att man är borta på nätet så jag sparade allting tills vi kom hem. Vi jobbade hårt i Medåker och planterade nio äppelträd till. Hoppas sorkarna håller sej borta.

Skillnaden mellan arbetet i Hindersby och Medåker är närmast den att där finns inga maskiner utan allt skall göras för hand som för hundra år sedan. Det är ytterst vilsamt :-). Litet har vi fuskat då vi har elektricitet och nätanslutning men lien och spaden var i flitig användning. Gräset hade växt alldeles enormt under sommaren.

Kanalresan fick jag i födelsedagspresent i fjol men då hade vi inte tid att åka nånstans. Nu var det enda möjligheten att åka. Skörden är försenad också i Sverige men de började tröska då vi åkte därifrån. Här är vetet ännu ganska grönt och det blir knappast något tröskande före mitten av september. Till all tur så lovar tiodygnsprognosen fortsatt varmt väder så kanske det ännu hinner mogna.

Alla går omkring och är nervösa över tröskandet men tills vidare kan vi inget annat göra än förbereda oss och vänta. Sysslolös är man ju inte för nu skall det byggas så mycket vi hinner medan det är torrt …

Deklaration och semester.

Det blev bråttom med deklaration till sist. Så pass bråttom att jag nu märkt att ett par avdrag glömdes bort i farten. Nå till all lycka går det ju att komplettera anmälan efteråt. Det viktigaste var ju ändå att få momsdeklaration och momsen betald innan deadline. Till skillnad från åren efter branden då det av naturliga orsaker investerades kraftigt hade jag nu ett år med mindre investeringar och därmed mindre avdragbar moms. Dessutom har det som investerats anskaffats från utlandet så därmed blev det nu att betala en del moms. Men det hade jag ju räknat med så det var inte något större problem.

Årssemester.

Större problem var det däremot att bli klar i tid vilket delvis berodde på att jag kom igång lite sent med pappersarbetet då det var roligare att jobba i skogen än vid skrivbordet. En bidragande orsak till brådskan var att inlämningstiden sammanföll med min planerade årssemester eller skidresan till Polen med några skidåkande kompisar. Vi är ett gäng som nu under några års tid försökt avverka ett långlopp hörande till Worldloppserien per år. Att hänga med gruppen är enda chansen till att få lite motivation till träning och orsak att ta några dagars semester och fundera på något annat än jobbet här hemma. Några dagar ledigt per år borde man väl ändå kunna unna sig? Att hålla ledigt här hemma går inte för njutningen blir nog minimal om man skall sitta här och se på allt ogjort arbete.

Vissa saker som till exempel skattedeklaration går inte att skjuta på framtiden så det blev bråda dagar inför resan. Så pass att jag först vid tre-tiden på natten innan fick skidorna vallade och resväskorna packade. Tänkte ställa väckaren på klockan fem för att hinna duscha och äta lite morgongröt innan avfärd till flygfältet men somnade innan jag hann ändra tiden. Jag anade säkert oråd för jag vaknade till klockan fyra men tyckte att det var lite väl tidigt att stiga upp så jag somnade om. Som tur var hade jag kommit överens om samåkning till flygfältet så kompisen väckte mig när han anlände klockan halv sex. Det blev varken dusch eller gröt innan avfärd men jag fick med allt utom drickaflaskan och vi hann i god tid till flygfältet.

Bieg Piastov.

Årets Worldloppsresa gick till sydvästra Polen nära gränsen till Tjeckien så vi flög till Prag och övernattade på tjeckiska sidan i Harrachov som kanske är bäst känd som orten med den stora flygbacken men också är ett av Tjeckiens större skidcentra för både slalom och längdåkning. Vi anlände dit med hyrbil på fredag eftermiddag och åkte därefter över till startplatsen för Bieg Piastov-loppet på polska sidan för att bekanta oss med området och lösa ut våra startnumror. Starten för loppet på lördagen var först vid tiotiden och då väderförhållandena var lite osäkra beslöt vi valla skidorna först på morgonen innan loppet. Så på kvällen efter middagen satt vi i restaurangen på hotellet och småpratade över en öl. Nu då jag slappnade av gjorde de senaste dagarnas stressande sig påmind och jag som annars brukar ha lätt för att hålla igång började till sällskapets förvåning nicka till.

Vallningen på morgonen bestod endast i att sätta klister på skidorna då glidvallningen hade gjorts där hemma natten innan avfärd. Valet av klister var inte lätt då temperaturen rörde sig kring noll. Det hade utlovats mulet väder och därmed ganska små temperaturförändringar men det blev soligare och varmare än väntat så greppet försvann efter åkta 20 km. Loppet på 51 km och 750 höjdmetrar innehöll en hel del skidbara backar som hade krävt gott fäste då de var för branta att staka sig igenom. Nu då fästet försvann blev det ändå att staka så mycket man orkade och “gå på skidor” när armstyrkan svek. Till all lycka gick det utför de sista kilometrarna med en fart på upp till 50 km/h i de långa utförslöporna så kraften hittades till slutspurt och en någorlunda anständig målgång kunde göras inför den talrika publiken 🙂

Jag hade väl hoppats på en tid kring 3:45 men med beaktande av vallningsmissen får jag vara nöjd med en sluttid på 3:55, det har ju inte blivit mycket tränat på grund av de dåliga skidförhållandena hemmavid denna vinter.

För söndagsförmiddagen inplanerades ett besök till Nove Mesto för ytterligare skidåkning men vi tog fel på kartan så det blev en rundtur på polska landsbygden i stället, intressant det med. Bergsområdet i södra Polen är inte direkt nåt jordbruksområde i stil med slätterna i svartmyllebältet och det syntes nog att det mesta låg för fäfot med en hel del halvt igenväxta åkrar. Ingen vacker syn och vi får nog hoppas att det inte går samma väg med jordbruket här hemma. Den uteblivna förmiddagsskidningen ersattes med en skidtur upp till toppen på slalombacken (1022 m. ö. h.) i Harrachov under eftermiddagen.

Vi hann också med en skidtur i backen på motsatta sidan av dalen innan avfärd hemåt på måndagmorgon, det gäller ju för en plattlänning att passa på då tillfälle till backträning ges. Det är nog dylika backdrag på 5-6 km med konstant uppförsåkning och stigning på 600 till 700 meter som saknas i träningen. Samtidigt kunde vi beundra de ståtliga granskogarna som växte på sluttningarna, skiffermoränen verkar vara bördig då det ställvis uppskattades växa 500-600 fastkubikmeter virke per ha. Den tjeckiska skogsdöden som man läste om i skolan verkar inte längre relevant.

Om nu det var lite si och så med jordbruket i södra Polen så såg slätterna runt Prag desto bättre ut. Där hade vårbruket redan kommit igång och det plöjdes, harvades samt spreds gödsel och sväm på åkrarna. En hel del grönskande höstvete och höstraps odlades också där. Efter lite rundvandring i vårsolen i gamla stan i Prag kändes det plötsligt som om det var bråttom att komma hem och ställa till för vårbruket här hemma.

En fyradagars semester innebär inte endast brådska innan avfärd utan, även om våren inte är lika långt hunnen här hemma, en hel del som lämnat på slarv under tiden man varit bortrest att ta itu med när man kommer hem. Så nu har resten av veckan gått åt att försöka jobba sig ifatt, men det kan det väl ändå vara värt.

Ändå ställer man sig frågan hur de som håller 4 veckor semester klarar av att få allt gjort innan och kommer ikapp igen efter ledigheten?

Grönskande fält och nyharvade åkrar påminner om att våren är på väg också i år.

Postsemester….

….. eller pustsemester. Hur som helst läget efter 2 dagarssemestern 🙂 Visst hade vi roligt på bondbloggarsemestern och det finns väl inte så mycket att tillägga än att hålla med om det som Nisse skrev i sina inlägg Plingelinge, plong och Bondbloggare i skärgården, jaa det skulle väl vara en bild på Nisse i så fall. Han fanns ju av förståeliga skäl inte på så många av de bilder han publicerade, så varsågod en bild på Lotta och en nöjd Nisse som just funnit ett exemplar av Åsa-Nisse i Bokmalen. Ska man dra paralleller visavi namnet 🙂

Nisse skrev om att min mobil ringde hela tiden och att det kanske lite naggade semesterkänslan i kanten. Hoppas att det inte störde de övriga semesterfirarna alltför mycket ändå. Det här var ändå kanske det mesta sommarsemester jag haft sen 1986 då frun och jag företog en smekmånadscykeltur till Mora i Sverige. Då gick det an att ta några dagar ledigt det var ju innan vi började som heltidsbönder. Nu får man lätt en “Costa Condordia”-känsla så fort man tar några timmar ledigt under högsäsong, ni vet den där känslan om kaptenen som lämnar skeppet innan alla passagerare räddats. Jag har nog svårt att sätta mig in i hur det skulle kännas att lämna jobbet i flera veckor utan att behöva bry mig ett skit i hur företaget sköts. Men kanske kommer det en sådan dag också?

Nu var det mycket att göra dagarna innan resan och nattsömnen innan träffen med bondbloggarna inskränktes till en powernap på en parkering norr om Björneborg på vägen söderut. Tack och lov förstod vi att lägga oss tidigt natten hos Lotta (tror alla bondbloggare behövde lite vila) och sov länge eller ända till 8-tiden på måndagmorgon så på hemvägen kände jag mig betydligt piggare. Och det är väl det som är meningen med semester -att vila ut- 🙂

Så TACK Sonja och Lotta för att ni tog emot oss och tack Mirjam för arrangemanget och tack till bondbloggarna för inspirerande diskussioner, det skall väl bli lite mera inlägg nu efter det här…….

Väl hemkommen var det bara att hugga i med det som försummats, visst är det märkligt hur lite man tycker sig uträtta de dagar man är hemma men ändå få konstatera hur mycket som blir ogjort när man tar lite ledigt. Nu en vecka efter semestern börjar jag komma ikapp det förlorade och har till och med tagit mig lite tid för att par turer med MC:n. Säsongpremiären hade jag tänkt företa på vägen till bondbloggarträffen men då Eivor önskade följa med och vädret var lite svalt och ostadigt fick den istället gå till Seinäjoki för att provköra lite traktorer. Det kändes lämpligt att kombinera nytta med nöje med att ta hojen istället för paketbilen till Seinäjoki, när det nu blivit soligt och vackert hojväder. Säsongens andra tur företogs till begravningsplan för en stund tillsammans med Erik. Det är emotionell vecka som ändas, i torsdags hade det gått 3 år sen hallbranden och igår fredag skulle <3 Erik ha fyllt 26.

Hojen framförs med andakt de gånger jag kör och med Erik i minnet även om min körstil något avviker från hans 🙂 Det blir inte så många kilometrar i året men R6:an tyckte han om och det känns förnärvarande omöjligt att göra sig av med den, så varför inte nyttja den nu som då när den ändå finns. Det blir en sorts avkoppling det med 🙂

Julstress.

Jag hör inte till dem som tar på mig någon större stress för att det är jul men julen orsakar ändå en hel del oreda som leder till stress, speciellt de år då julen infaller mitt i veckan som i år. Grönsaksbeställningarna blir ju lite större (vilket i och för sig är trevligt) då det är färre dagar att leverera men i och med att det rör sig om färskvaror vill det ju inte gå att bygga upp några lager av leveransklara produkter. Sen är det ju väldigt svårt att veta vad som går åt också just denna jul.

Det utdragna skördearbetet gör att jag liksom Nisse har en hel del göromål “på slarv” och det, liksom att arbetet räcker till i övrigt också, gör att det inte finns utrymme för några helger eller andra utsvävningar. Inte passar det att vara i oskick heller …. ändå är oskick och utsvävningar precis vad jag sysslat med. När de övriga finländarna firade på slottet satt jag och “sprutmålade” (ursäkta utrycket) toalettstolen. Magsjukan gick relativt snabbt över men följdes av flunsa med halsont, snor och hosta i mer än en veckas tid. Sånt tar på krafterna så trots att jag försökte hålla igång gick allt som i slow motion och bara det allra nödvändigaste som att se till att flisförrådet fylldes på och en del utrustning och maskiner räddades från att gömmas i snön samt lite hjälp åt flickorna med tvätt och sortering var allt jag orkade med.

Det är ju annars märkligt att man hålls frisk när man trött, våt och kall jobbar ute på åkern men sen när dagarna blir kortare och man försöker unna sig någon timme på soffan ja se då slår sjukdomarna till. Kan det vara så att när man inte på några villkor har tid att vara sjuk så då vet också kroppen att se till att den fungerar och immunförsvaret jobbar på för att sen försumma sina uppgifter när man slappnar av?

24-timmars semester.

Sen hade jag ju lovat frugan lite utsvävningar också i samband med hennes 50-årsdag. Det löftet måste jag väl ändå hålla, hon har ju trots allt orkat med mig i närmare 32 år vid det här laget. Lämpligt nog började krafterna komma tillbaka men som alltid när man ämnar företa sig några extraordinära utsvävningar finns det allt möjligt som måste göras så det blev en 42-timmars arbetsdag dagen innan avresan söderut. Som sällskap på resan hade vi frugans tvillingssyster med man som chaufför så jag kunde tacksamt ta igen mig lite under bilfärden i snöröken. Riktigt trevligt hade vi på badhotellet men riktigt pigg kan jag nog inte påstå att jag var. Förstår inte hur de som håller flera veckor semester orkar och hinner få allt klart innan ledigheten. Nää, semester är nog inget som passar mig, hellre jobbar jag på i maklig takt varje dag än stressar på för att hålla någon dag ledigt.

Nu till julen ska det väl ändå bli lite lugnare så att jag hinner ut i skidspåret för trots att spåren nu varit i prima skick i mer än 2 veckor har jag ännu inte påbörjat skidträningen, målsättningen är att få ihop 100km innan årskiftet och det börjar inte vara så många dagar kvar tills dess.

Hur som helst så verkar inte den utlovade domedagen komma idag heller och vi börjar sakteliga gå mot ljusare tider……… såleis 🙂