9 april, 2018 av Nisse

År 2018 bålaträä

Årets bålaträä (jättestora träd) var en gran som vi fällde i går. Roten var 73 cm och det blev tre svarvstockar på 39, 58 och 58 dm. Därefter blev det två tjocka propsar (mycket krokiga) och en dubbel topp. Men det var inte kvalitetsvirke utan massor med stora kvistar. Man skall inte låta träden bli så här stora. Till all tur var den helt frisk.

Kvistarna var över fyra meter långa och riktigt grova så de blir till tjeppvid (käppved) för vidahelln (vedspisen).

Det blev ett ganska tungt lass bara av den här granen. Lastaren hade all möda i världen att lyfta lommen fastän den bara var 3,9 meter lång. Jag hade ingen lust att fylla på lasset med mera stockar utan var glad att komma ut med granen.

Som synes så börjar det vara barmark i skogen också. Åkrarna är också bara utom i skuggorna och vi har tofsvipor, svanar och tranor.

Vi hade ordentlig sydligt vind så vi kunde fälla träden i laggarna. Tur var det att det blåste för en gran var genomrutten och hade fallit ut över åkern om det inte hade blåst inåt skogen. Man skall inte lämna träd alldeles invid diken för de mår inte bra där. Och är de friska så är de krokiga.

Man såg utanpå att granen ovan inte mådde riktigt bra men att den var så genomrutten insåg vi inte. Jag hann bara såga igenom halva då den började stjälpa så det blev bråttom att såga igenom resten för att den inte skulle spjälkas.

Man skall inte gå nära någon som fäller för trädet kan falla åt fel håll om det är så här ruttet. Bästa att hålla sej minst 50 meter därifrån. Säkraste platsen är faktiskt invid roten för den rör inte mycket på sej då trädet faller. Även om det faller åt fel håll så behöver man bara ta ett steg åt sidan.

Christer kallade redskapen nedan för ”fälljärn” men här kallas de bara vippari. Vår skog är full av borttappade vippari. Då trädet faller så slänger man ofta vipparn och om man inte genast söker upp den och sätter den i traktorn så hittar man den inte. Ett år visste jag precis var vipparn borde vara men hittade den inte ens med metalldetektorn …

Även om det är barmark så håller vägarna ännu bra i skogen men där solen kommer åt så börjar det bli klåssått (lerigt). Men det skall bli minusgrader på nätterna i slutet på veckan så jag hoppas att föret håller i sej ännu en vecka.

 

 

6 april, 2018 av Christer

Allt som inte är stulet……

……det kommer fram till sist.

Ja ibland när man börjat inse att det nog är försvunnet för evigt så hittas det mer eller mindre av misstag. Till och med efter 2 års letande. Den minnesgode kanske minns att jag hade förlagt mina iskedjor åt skogstraktorn. Jag hade en minnesbild av att jag tog av dem innan jag åkte hem från skogen för 2 vårar sen då det hade blivit bart på vägen och jag tyckte att det var onödigt att ytterligare nöta kedjorna. Sommaren gick och till hösten började jag söka efter dem men kunde inte hitta dem nånstans. I somras var min släkting till och med dit med metalldetektorn för att se om dom vuxit in i gräset men inte heller han kunde lokalisera dem. Så jag började faktiskt tro att nån klåfingrig plockat dem med sig.

Nu i veckan skulle jag börja köra ut lite virke från mossen men det fanns så mycket snö på den tilltänkta upplagsplatsen så jag beslöt skotta undan lite med frontlastaren. Mest för att det var jobbigt att ta sig fram i finsockersnön  men också för att minska risken för att högen skulle stjälpa ut på landsvägen ifall snön smalt fortare under högen på den sidan. Jag hann ta några tag med skopan innan det plötsligt stötte till och tog emot nånting. Döm om min förvåning då jag backade tillbaka och upptäckte att där låg dom ju nedväxta i förnan av två års gräsväxt.

Det som inte är stulet det hittas förr eller senare 🙂

Sist och slutligen så var det mindre snö än väntat på platsen för upplaget så det hade nog gått bra utan skottning men kanske var det meningen att jag skulle hitta kedjorna i alla fall. Trots att jag nu hunnit fixa till nya av dem som jag tog tillvara ur brandresterna.

Våren på G.

Precis som Nisse skriver så är nog ett avslut på skogsarbetet nära förestående. De senaste dagarnas värme har inte bara ökat svettandet  för skogshuggaren det har också satt fart på snösmältningen. Kunde konstatera igår att snön var för torr när spåren kördes upp det hade inte blivit stenskarpa isspår utan snön sög i sig av fukten och blev så mjuk att det inte längre bar traktor och vagn. Marken under är ändå bra frusen så problem med bärigheten är det inte men det blev åter knöligare att köra då ”fyllningen” mellan stubb och sten mjuknade upp. Under veckoslutet är det enligt prognosen fortsatt varmt men i kommande vecka lär åtminstone nätterna åter bli kallare. Så jag tror nog att skogsföret håller ännu ett par veckor. Grusvägarna kan dock bli mjuka och risk för att man smutsar ner virket föreligger så kanske sparar man hemtransporten av flisveden tills det torkat upp lite. Nå vi får se kanske blir det nån kallare dag emellanåt så att vägytan fryser till.

Som åtminstone Per och Micke noterat så har mitt återkommande ”missionerande” lett till att skogsarbetet försummats lite så inte tackar jag nej till några veckors skogsväder heller även om vi också borde sköta sådd och plantdrivning för att inte lämna på efterkälken med grönsaksodlingen. På tal om mediaengagemang så förorenade jag åter etern idag med lite diskussion om jordbrukets framtid under dagens fredagsklubb. Om inslaget läggs upp på arenan så kanske vi kan fundera lite vidare på möjligheterna att utveckla näringen efter att ha tagit del av diskussionen. I väntan på det så kan Ni fundera lite över det här med tjälens beteende. Jag försökte hålla uttalandena enkla för att gemene man lättare skulle förstå men kanske blev mina funderingar så pass enkla att det satte fysikens lagar på undantag. Kolla kommentarerna! 🙂

Over and out för idag………

 

5 april, 2018 av Nisse

Högsta växeln i skogen

Nu börjar våren pressa på trots 15 cm snö (som håller på att smälta bort). Vägarna är fina och vi kör ut stock så fort vi hinner. Veden är utkörd och vedhopen full. Nån riktig ”avverkning” eller ”gallring” har vi inte hunnit med än utan vi hugger fortfarande upp vägar och tar bort de värsta träden från laggarna. Det gäller att passa på då det blåser åt rätt håll för 25-30 meters granar far precis dit det blåser. Det finns ingen möjlighet atnnat än att rikta litet snett med vädret. Det går att skuffa en del med lastaren men bara medväders.

Den nordvästra  (och delvis den sydvästra) kanten är ganska klar men det finns ännu ett par hörn som väntar på lämplig vindriktning. Vi har mest sydlig och västlig vind här så det kan ta en tid innan vi får den nordöstra kanten i skick. Där finns dessutom landsvägen så man måste ha mycket folk att vakta då man hugger. Trafiken är ganska liten men man måste vara säker på att ingen kommer just då man fäller.

Vi kör nu på vallarna från skogsdikningen för omkring 50 år sedan. Det går ganska bra om man passar på att ha ena hjulet utanpå vallen och utanpå stubbarna. En vacker kväll förra veckan glömde jag att se efter ordentligt och i mörkret körde jag fast vagnen med stocklass på en dunt. Där satt jag med bakhjulen snurrande fritt och fick gå hem efter jäärnstavur för att hacka bort isen och jorden under dragbommen. Stockarna hade jag förstås radat av vagnen men det hjälpte inte.

Tallstockar är fruktansvärt tunga. Speciellt de tätvuxna tallar som vi nu hugger bort. De har stått alldeles för tätt. Men vilket fint virke ! Det är riktigt harm att sälja det. Träden är långa, raka och kvistfria (utom i laggarna). Man borde spara det till möbelvirke. Eller sälja det till Japan för 1000 euro kubiken. Där förstår de att uppskatta fint virke medan man här malar det till massa eller sågar till formvirke. En del riktigt fina träd sparar vi i alla fall till eget virke – speciellt med toppdiametern 12-16 cm som annars går till massa. Snart måste jag såga upp dem men just nu är det så fint skogsväder att jag inte har tid. Senare på sommaren så är det för varmt att såga eftersom sågen är mot en södervägg.

Maskinerna borde repareras också för nu har de bara blivit nödtorftigt ihoplappade så de fungerar. Brorsan plockar upp de delar som faller bort och hämtar hem dem :-). Då det fina vädret tar slut så blir det verkstadsarbete. Avgasröret på Zetorn är avbrutet men ligger löst kvar (det fick sej en smäll av lastaren). Det är svetsat förut så det skall bara lappas ihop på nytt. Ställningen för gripen är det inte mycket kvar av så den skall lappas ihop också.

Nu tröttnade jag slutgiltigt på gripdinglandet och beställde en dubbelbroms. Jag har ny större grip och den svänger fram och tillbaka som en galning. Besvärligt med precisionslastandet … Och då man hugger upp vägar så blir det allt från ved till stock och man har bekymmer med att sortera allting med gripen. Visst går det fortare att sortera för hand men det tar lång tid för gubben att klättra ned från traktorn för varje vedpinne. Nu börjar det visserligen gå bättre att röra sej bland kvistar och stockar – man är alltid i bästa skick i slutet på skogsvintern. Skogsgymmet är utmärkt för konditionen.

Den här tiden på året är dagarna långa och då man kommer hem på kvällen så orkar man bara äta och sedan kroknar man. På dagen vill jag inte äta utan dricker bara (mängder av) kaffe. Man blir så däst av en stabil måltid att man inte orkar tillbaka till skogen efter den. Så vi äter en sen middag som nu börjar gå mot klockan nio på kvällen. På tal om kaffe så har hälsofjantarna i Kalifornien tvingat kaféerna att sätta upp skyltar att kaffe kan förorska cancer … Guardian hade en bra ironisk artikel om eländet där de skrev att ”Kaffe förorsakar cancer (utom då det inte gör det)” och satte rubriken till ”Latest health scare” (senaste hälsoskrämman). På engelska låter det mycket bättre för hälsovård är ju ”health care” och då sätter man bara in ett s- framför ”care”.

Jag har druckit massor med kaffe och äter massor med smör och fläsk och dricker röd mjölk så jag dör väl. Men hittills har det gått bra som förra gubben sa då han kom till andra våningen (efter att ha fallit från elfte). En löjlighet är också alla beräkningar om hur mycket dödligheten ökar ifall man dricker kaffe, äter fläsk och så vidare. Jag vill påstå att dödligheten är 100 % i alla fall oberoende av vad man äter.

Den här tiden på året så lyser solen och kvällshimlen målas i granna färger då man kör hemåt efter en dag i skogen. Som ivrig serietidningsläsare så känner jag mej som Lucky Luke – den ensamme cowboyen som i slutet på varje berättelse rider mot solnedgången och kören sjunger ”I’m a poor lonesome cowboy a long long way from home …”. Jag har översatt det till ”Jag är en stackars ensam bonde en lång väg hemifrån” fastän det enda som stämmer är bonde. Speciellt nu då vi hugger i hemskogen så är det inte lång väg hemifråm. Men man måste tillåta en viss poetisk frihet …

För övrigt så såg jag i går den första tofsvipan !

 

22 mars, 2018 av Nisse

Ogallrad skog

Vi har nu börjat städa upp i en bit skog som inte blivit gallrad på omkring 50 år. Helt enkelt därför att vid skogsdikandet så grävdes diken kors och tvärs så att man inte kom åt bitarna. Vi har byggt broar på annat håll där det varit mera bråttom men nu i vinter så gick det bra att sätta ned trummor i den här biten förrän dikena frös.

Det är intressant att se hur en fullständigt oskött skog ser ut. Den kan man inte röra sej i alls och man börjar förstå varför vatten band samman landsdelar förr. Det var ju helt omöjligt att komma fram landvägen – något som dagens människor kanske inte förstår.

Sådär ur ekonomisk synvinkel vet jag inte om vi förlorat så mycket på att inte gallra. Skogen har gallrat sej själv ganska bra och massveden är dåligt betald samtidigt som det tar mycket tid att gallra. De omkullfallna träden kan vi flisa och använda i värmecentralen – utom de allra äldsta som ligger på marken. De torra träd som står eller nyss fallit omkull blir bra ved. Man behöver bara såga och klyva dem så går de bra att bränna direkt i motsats till färsk ved som måste torka en sommar eller två.

En studie vid SLU visade att det egentligen inte lönar sej att gallra. De starka stockträden tar i alla fall det utrymme de behöver. Massaindustrin vill förstås ha billigt gallringsvirke men ur skogsägarens synvinkel är det inte alls så självklart med gallring.

Det blir ingen större avverkning i år. Vi har fullt upp med att hugga upp vägar och städa i skogen. Arbetet vid Atomlinjen tog en massa tid och så måste jag svetsa släpvagnen där ett cylinderfäste ryckte loss en stor bit ur vagnbalken. Det var hård belastning på maskinerna i stenbacken vid linjen. Därefter körde vi upp vägar över en annan stenbacke vid Alkärret och där var nästan lika eländigt. Ett par kättingslås gick också sönder i det sammanhanget.

Svetsandet var ganska besvärligt. Jag hade acetylenflaskan till påfyllning i december men den var tom redan i januari. Jag förde den att fyllas på nytt men då den kom tillbaka som var den redan helt tom … Antagligen läcker flaskventilen men det kollade man alltså inte. Nu hade jag ingen lust att skicka den till kontroll utan köpte i stället en bytesflaska. Då kan jag byta flaska utan annan kostnad än gasen och får den nya flaskan hem med detsamma. Tidigare har påfyllningen tagit en månad. Och jag hittade en nätbutik i Varkaus som sålde bytesflaskor (och en hel del verktyg) med gratis transport om beställningen går över 100 euro. De utlovade snabba transporter i hela Finland vilket jag var litet skeptisk till med erfarenheterna från de gamla firmorna men det gick faktiskt snabbt. Gasflaskan var på väg samma dag och var framme på två dagar.

Det är troligen ett företag som kommer att gå bra om de fortsätter på samma sätt. Då är det slutåkat till Ring III. Dessutom kan man – hör och häpna – tala svenska. Troligen är det någon återflyttare från Sverige som kommit med nya idéer för Sverige är ju ganska bra på näthandel. För min del är det slut på att köra gasflaskan till någon stad, vänta en månad och sedan hämta den.

Nu är det nya fästet fastskruvat med 24 mm genomgående bultar och vagnen fungerar fint. Styrningen behövs minsann då jag åker slalom mellan träden.

 

 

26 februari, 2018 av Nisse

På heder och samvete 2018

Två saker kan man inte undvika: döden och skatterna. Fast det senare gäller tydligen inte dem som borde betala mest skatter för de kan smita undan till skatteparadisen medan vi vanliga dödliga inte har råd med det. Så vi får samla ihop den heder och det samvete vi har kvar efter att ha läst om Panamarapporten och plocka fram  kvittona och deklarera. Snart går det inte mera att lämna in papper utan man måste deklarera på nätet. Det finns en hel del fördelar med det men vad gör man om nätet kraschar ? Visst har det fungerat bra nästan hela tiden men man vet aldrig. Enligt lagen om alltings jäklighet så blir det förstås bekymmer just då man skall lämna in deklarationen.

Slutet på februari är vanligen ganska nervslitande. Det är över ett år sedan man deklarerat senast och man har glömt alla knep som gjorde det lättare att få in siffrorna. Och så ha det blivit allt mer e-fakturor vilket inte alls gör det lättare. I stället för att ha en pappersfaktura på bordet måste man se på fakturan på skärmen turvis med bokföringen. Det har faktiskt blivit sämre. Jag orkar bara inte skriva ut alla fakturorna på papper. Det andra problemet är att jag numera har ett hundratal små kvitton från köp på nätet som det tar en evig tid att skriva in.

Papperskvittona har sina problem. Ofta blir de kvar i plastkassar som man hämtat från butiken och möjligen kastat bort. Man borde alltid sätta kvittot direkt i plånboken och från plånboken i en låda för kvitton. Sådär i princip alltså … Men hämtar man reservdelar så är det vanligen bråttom att få dem fastskruvade och maskinen i bruk igen och då glöms kvittona bort eller hamnar på de mest underliga platser. Jag brukar hitta kvitton över hela stället under hela året.

Å andra sidan så är det inte så viktigt att man har med vartenda kvitto för jordbrukets förlust är annars också så stor att det gör detsamma med ett kvitto hit eller dit. I år (för 2017) har vi en förlust på närmare tiotusen euro även om det säkert saknas en hel del utgiftskvitton. Givetvis inverkar det att vi köpte en tröska för närmare trettiotusen och dessutom hade usla inkomster efter den helt katastrofala sommaren 2016. Skörden säljer vi alltid ett år senare så den kom på 2017.  Intressant nog var skogsinkomsterna dubbelt högre än jordbrukets inkomster. Så uselt har det blivit med lönsamheten inom jordbruket. Pensionen får betala en hel del. Så gnäll inte över att bönderna är gamla – det är bara pensionärer som har råd att vara jordbrukare.

Humöret är sällan det allra bästa såhär i deklarationstider då man försöker tyda byråkraternas anvisningar. Fast jag måste erkänna att det är lättare att fylla i den elektroniska deklarationsblanketten. Jag har redan fyllt i en preliminär version men måste ännu kontrollera en del siffror så det blir säkert ändringar innan jag skickar in den officiellt. Det är nytt rekord – jag har sällan varit så tidigt ute förr. Jag minns att vi förr i världen körde till Borgå och droppade in kuvertet genom skattebyråns postlucka – ibland på morgonen den 1 mars förrän personalen kom till jobbet. Men då var man ännu ung och vild …

Vinterns köldperiod kom lämpligt precis till deklarationsperioden. Vi har haft ned emot -25 grader och som avkoppling har jag huggit ved och eldat i spisen och kakelugnarna (som vi ännu har kvar). Nu är det varmt – bara -11 grader. Det skall ännu vara kallt den här veckan men från och med fredagen blir det varmare.

Jag måste skaffa ny motorvärmare till Ducaton. Den nuvarande är bara skräp eftersom den är fastskruvad utanför oljetråget. Den skall bytas till en ordentlig slangvärmare som värmer kylarvätskan.  Traktorerna har stått nu under den värsta kölden men jag har värmt och startat dem då och då så de inte skulle bli alltför kalla. De står utomhus så jag blev tvungen att samla ihop gamla filtar för att täcka över motorn. Annars orkade värmaren inte höja temperaturen tillräckligt.

Bara deklarationseländet är undan så börjar vi igen med skogsarbetet. Atomlinjens virke är bortkört så det blir att hugga närmare hemskogen där vi har en hel del att gallra. Och så skall det köras hem flisved. Efter den här kylan börjar det minska i flisförrådet och det kan hända att vi ännu i vår måste flisa litet torra granar. Vedförrådet måste också fyllas på med torr ved.

Nu värmer solen redan på eftermiddagarna så våren är nog på väg. Men vi behöver knappast vara oroliga över skogsvägarna den här vintern. Vi har kört upp spåren nästan varje dag så de borde vara ordentligt frusna. Bara jag får vagnen svetsad så blir det full fart i skogen hela våren så länge vädret räcker till.

 

21 februari, 2018 av Nisse

Skogsrally

Nu är skogsvägarna riktigt bra men det börjar vara en hel del trafik. Det är smala vägar och man vill helst inte möta en stor lastbil med släpvagn på de vägarna. Om man har tom vagn så är det inget problem att backa in i skogen men om man har fullt stocklass så blir det lätt tvunget att rada av åtminstone halva lasset. En stor lastbil med fullt släp kan nämligen inte backa – speciellt inte uppförsbacke. Till all tur så har jag inte mött någon än med lass på för de sätter ut en skylt där skogsvägen börjar så man vet att akta sej.

https://drive.google.com/file/d/1QrnQhmv5BIEPFlSxMCdQRQGEwko2aAGx/view?usp=sharing

På videon ovan kör jag genom det värsta stengrytet. Kolla hur kroken till vinschen dänger.  Och nedan en video inifrån hytten då jag lastar.

https://drive.google.com/file/d/1MEpE0d842QipvJpHUy3K8JRO_727zOHq/view?usp=sharing

Video är fortfarande ett problem. Länkarna ovan går till Google Drive vilket inte är det bästa knepet. Längre videor går inte att ladda upp.

Jag körde de sista lassen från Atomlinjen och då började vägarna vara ganska bra. Köld och litet snö gjorde dem hårda och någorlunda jämna (utom i vissa stengryten). Det är som vanligt: Då man har allt kört så är vägen som bäst.

Det var en hel del trafik på skogsvägarna nu då föret är bra. Lastbilar har kört varje dag men till all tur inte upp till Ratuöien utan till en annan del av skogen. Det är ju en av södra Finlands största skogar utan andra vägar än skogsvägar. Vi hade bråttom för det finns en hel del virke på Ratuöien och det var frågan om huruvida vi skulle få bort vårt virke innan de stora bilarna började köra på den smala vägen.

Det gick bra att möta Rolf som också körde ved med samma väg (och som slungat den fin och jämn). En dragbil var ett par gånger upp till Ratuöien men bara för att hämta något specialsortiment (eller så kört vilse …). Men det värsta är småbilar som börjar röra på sej då det är solsken. De förstår inte alls hur farligt det är att möta en stor lastbil fullastad med stockar på den mycket smala vägen. Dessutom finns där en hel del branta backar och om man kommer nedför en sådan med fullt lass så är det svårt att bromsa.

Jag mötte en skidåkare på den smala vägen och bägge kom vi nedför en backe och hade bägge svårt att bromsa. Jag vågade alls inte bromsa för då var det stor fara för att traktor och släpvagn hade slagit tvärs över vägen och krossat skidåkaren. Så jag styrde så gott jag kunde och lät motorn bromsa. Skidåkaren verkade klara sej men försvann ur sikte bakom lasset så jag ringde brorsan som kom efter och frågade om hon var i livet ännu. Det var hon och vi klarade oss den här gången med blotta förskräckelsen. Jag var nog ganska skakig långt efteråt ännu.

Så mitt råd till alla är att hålla sej borta från skogsvägarna för det är verkligen farligt. Kanske man i framtiden har en drönare som flyger litet framom och kollar att vägen är tom … Det är helt möjligt redan nu men så långt har jag inte kommit.

Sista lasset med grövre virke (där finns ännu litet flisved kvar) så började vagnen bete sej underligt. Jag misstänkte genast att ena styrcylindern hade brutits loss för den andra hade jag redan byggt ett nytt fäste för. Och visst hade den brutit loss en stor bit av ena rambalken.

Det här går inte att svetsa och konstruktionen är från början alldeles för svag. Så jag svetsar fast fästet vid en tjock platta som jag sedan skruvar fast med genomgångsbultar genom rambalken. Så har jag gjort på andra sidan och det har hållit.

Det blev litet avbrott i skogsarbetet. Inte bara på grund av vagnen utan det börjar också bli deklarationstider. Dessutom har kvällarna gått till att sätta in nytt golv på gamla folkskolan och svetsa fiber i Robbes lilla växthus. Jag började skriva på det här inlägget för flera dagar sedan men det har bara inte varit tid att få det färdigt. Just nu sitter jag och eldar för vi hade -22 förra natten och det skall bara bli kallare. Prognoserna hotar med -23 och då blir det närmare -30 här hos oss.  Nu gäller det att bara klara sej över köldperioden. Gamla filtar och täcken måste sättas över traktorerna för motorvärmaren orkar annars inte värma upp dem.

Det kommer nästan alltid en köldperiod på vintern med riktigt kallt väder men till all tur är vi redan nära mars och solen värmer ganska bra. På eftermiddagen kan det till och med droppa från taket.

Den gula ledningen är en värmeslinga som jag måste ha för att vattnet skall kunna rinna ned från taket. Annars fryser det vid takkanten och bildar en sjö bakom som förstås rinner ned in i huset. Vi har alldeles för dålig isolering i övre våningen – hela 10 cm med sågspånor mellan inner- och yttertaket så värmen inifrån huset smälter snön nedifrån.

Bara jag får deklarationen undan och vagnen svetsad så börjar vi med det egentliga skogsarbetet. Härtills har vi bara städat efter processorn vid Atomlinjen. Det verkar som om det inte blir problem med skogsvägarna i år. Det såg illa ut i januari men nu har det frusit på ordentligt och vi har kört på vägarna hela tiden så de borde vara stabila.