Visst åkte jag till skogen idag men fick komma hem med svansen mellan benen. Båda motorsågarna strejkade. På Jonsereden gick topptrissan sönder på svärdet och den gamla Stihlen gick inte alls att starta för startanordningen hade frusit fast på grund av pudersnön som letar sej in överallt.
Det var inte så lätt att komma fram med traktorn heller och att lyfta upp träden som blivit under snön var nästan övermäktigt. Kvistarna var för tunga och man kunde inte såga av dem för man såg dem inte under snön. Och till råga på allt så frös fläkten på Belarusen fast igen. Det blir nog att börja plocka fram uppfinnarmössan och sätta in nya fläktar för den här konstruktionen är helt felaktig. Inte får en fläkt frysa fast bara för att det kommer litet yrsnö.
Jag har ett lager med sönderbrända dyra fläktar som frusit fast tidigare och måttet börjar vara rågat. Troligen slaktar jag en gammal datamaskin (jag har ett dussin i ladan) och återanvänder fläktarna därifrån. De är gjorda för 12 Volt och drar mycket litet ström. Jag satte redan in två (nya) datamaskinsfläktar i Zetorns tak. Och så är de billiga som reservdelar, tysta så man inte ens hör dem och vissa ger ganska mycket luft.
Inte skall man tro att det går att börja skogsarbetet så där utan vidare – en hel del skall repareras (eller byggas om) och så skall sågarna putsas med tryckluft så man får bort allt skräpet. Men i morgon …
I december började jag med skogsarbetet men så blev det en massa snöarbete och det ena och det andra. Men i går såg jag över Belarusen och nu skall det “pradajjas til” (sättas igång på allvar). Det blir troligen lika roligt som i fjol med den myckna snön. Då man fäller så försvinner trädet i den mjuka pudersnön och man måste fiska upp det med lastaren förrän man kommer åt att kvista det. Det går inte fort framåt på det viset.
Traktorn var annars i skick men fläkten hade frusit fast och utan fläkt ser man ingenting på grund av imman på rutorna. Den fina pudersnön söker sej in i fläkten och hindrar den från att snurra. Men en behandling över natten med värmefläkt fick igång den igen. Jag blir nog tvungen att täcka över luftintaget i framtiden men det kan komma in snö också då man kör i skogen för träden är nu fulla av snö. En ordentlig blåst (men inte storm) skulle vara ganska bra för att få ner snön. Annars kommer den nog ner då man fäller men då får man allting i nacken.
Vädret är just nu riktigt fint med litet minusgrader och uppehåll men tyvärr så lovar prognoserna varmt och mera snö. Absolut inget man vill ha. Minus tio grader är ganska lämpligt för är det varmare blir man svettig i skogsarbetet. Och snö har vi minsann tillräckligt av redan.
Jag fortsätter huggandet där jag slutade i fjol. Blåsten hjälpte till litet i höstas och fällde två stora granar men vi hade inga större stormfällningar här. Snön har inte heller knäckt så många träd men mera snö och blida kan ställa till mycket elände för det finns rejält med snö uppe i träden.
Dagarna är ännu korta men konditionen är också usel så det kan vara bra att börja så där småningom. Efter en dag i skogen brukar man slockna ganska snabbt då man kommer hem och in i värmen. Men jag trivs ute i skogen trots all snö.
Så har en vecka gått och det är dags att berätta vad Nisses verktyg kallas och förstås att utse vinnarna. Lotterna föll på fyra personer som svarat rätt, och kepsarna sänds den här gången till Nagu, Ingermansby, Vålax och Åbo. Därtill har tre kepsar skickats till Kristinestad bland er som deltog i tävlingen och hade rätt svar när Bondbloggen var där på besök . Grattis! Som utlovat fortsätter serien och den tredje frågan ställer vi senare i dag här i bloggen.
Här nedan berättar Nisse lite om verktyget – barkkniv/barkningskniv/barkjärn – och dess historia. Kärt barn verkar ha många namn och många användningssätt också. Vi fick jättemånga svar, och verktyget verkar vara bekant för en stor del av er.
Flera av er har i samband med tävlingssvaret berättar något litet personligt minne eller någon intressant detalj. Vad har du för erfarenhet av det här verktyget? Berätta gärna i kommentarsfältet!
“Ännu på 1930-talet barkade man propsen (pappersveden) för hand. Renbarkad props betydde att även senaste årsringen måste tas bort.”
“Förr var barkningen ett mycket viktigare moment i hanteringen av virke än idag. Barkjärnen var en vanlig produkt i bysmedens sortiment. Försök hitta ett ordentligt barkjärn i butiken idag…”
“Som liten gosse på 60-talet använde jag barkkniv när jag hjälpte grannen att barka propps.”
“Jag hade en arbetskompis som cyklade till jobbet varje dag med en cykel som han barkade lös i sin ungdom.”
Eftersom presentationen blev så lång så rymdes skogsbruket inte med. Det har stor betydelse för oss – speciellt under de år vetepriset varit i botten och egentligen hela jordbruket varit olönsamt. Och hela vintern arbetar jag i skogen.
Tidigare hade jag inte så mycket tid för skogsarbete då jag arbetade i Otnäs. Men vi har alltid skött skogen på samma sätt. Mycket få kalhyggen så den “nya” metoden med “plockhuggning” och “kontinuerligt skogsbruk” som det nu pratas så mycket om är egentligen den gamla metod vi alltid använt. Farsan var mycket skogsintresserad och vann en massa stämplingstävlingar (man skall “stämpla” de träd som skall tas bort). Stämplingstävlingarna var ett sätt att utbilda bönderna i just “kontinuerligt skogsbruk”. Min morfar var också intresserad av skogen och min morbror Tor som tog över Mickels hade en skog som var så välskött att den såg ut som en park.
Vi har alltså 56 ha skog varav hälften är i “heimskooin” (hemskogen) och hälften någon kilometer längre bort. Här är skogarna dels i låglänta kärr dels i stenbackar. Och det är mest granskog med inslag av björk och asp och litet al. I kärren och mossarna går det att avverka bara då det är ordentliga vintrar – helst snöfattiga och kalla. I stenbackarna kan man avverka bara då det är blida vintrar med mycket snö för då bildar snön fina vägar över stenarna.
I motsats till Kalle så kör jag med vanliga traktorer i skogen och sköter allting själv. Jag har en stor Belarus 825 som huvudsaklig skogstraktor med en Nokka 3010 lastare och fastsatt i den en Nokka processor. En processor är en hydrauliskt driven maskin som kvistar och kapar träd. Den har två rullar som driver trädet med god fart mot två bett som slår av kvistarna och en hydrauldriven motorsåg som kapar av trädet. Den har en längdmätare med en elektroniklåda i hytten där jag ser längden på biten och med en spak kan jag köra trädet framåt och bakåt och kapa det där jag vill.
Belarus 825 med Nokka lastare och processor
Riktigt stora träd klarar processorn inte utan diametern bör vara under 30 cm. Men man kan såga av en eller två stockar för hand och sedan köra resten genom processorn. Det går snabbt för jag fäller ändå trädet för hand med motorsåg och de första fyra metrarna är oftast kvistfria. Speciellt med granar är det mycket snabbare att köra träden genom processorn än att kvista dem för hand. Tall kan vara problematisk om den har tjocka kvistar. Processorn klarar nog inte tio cm tjocka kvistar utan de måste sågas av med motorsågen för hand. Krokiga björkar är också ett problem eftersom min processor har fasta kvistbett och de kör in i stammen om den är alltför krokig. Nya processorer har rörliga knivar som bättre följer stammen. Men jag köpte lastare och processor begagnade under lågkonjunkturen på 90-talet för 40 000 mark för alltsammans …
Motorsågar går åt på löpande band nästan. Jag har gått över till proffssågar som håller litet längre och just nu är Jonsered favoriten. Det är nästan samma såg som Husqvarna men mina Husqvarnor hade problem med startandet så jag bytte. Det ligger en hel hög med gamla motorsågar på hyllorna men den största är en 100 kubiks Jonsered med 19 tums svärd. Den är så stark att det är som att skära i smör då man gasar upp den. För de stora granarna i Tallmosan måste jag ha den eftersom svärdet på en vanlig motorsåg inte räcker till för dessa jätteträd som kan ha stubbar på 70-80 cm. Hobbysågar duger inte till något annat än som tyngder …
Den senaste investeringen i skogsbruket är en andra lastare som jag satt på Zetorn. Då jag har processorn på Nokka-lastarn så kan jag inte koppla skogsvagnen till den utan kör vagnen med Zetorn. Jag behöver alltså en andra lastare för vagnen. Lastarna är fästa vid traktorn – inte vid vagnen som många har. Det är helt nödvändigt eftersom jag har processor och jag tycker mycket bättre om traktorfäste. Då kan man koppla bort vagnen och köra mycket lättare i skogen med enbart lastaren. Belarusen har lastaren fast monterad vid traktorn och jag kan lyfta upp traktorns bakhjul med lastarens fötter. Det var tur då jag körde ned traktorn i utfallet i fjol. Då lyfte jag bara upp hela traktorn med lastarfoten och radade virke under bakhjulen.
En annan investering som jag är mycket nöjd med är en hydraulisk vinsch på lastaren. Med den behöver man inte köra fram till vartenda träd utan kan dra träden till traktorn. Vajern var 30 meter med så sågade jag av den i misstag så nu är den bara 25. Tuffa sågar som kapar en 8 mm vajer sådär bara … Jag sparar massor med skog genom att ha stickvägarna med 50 meters mellanrum. Vinschen är radiostyrd så jag har en liten dosa i blusfickan som jag klämmer på och så åker träden/stocken iväg och jag kan gå bredvid och styra den förbi stenar och stubbar.
Skogen ger oss förutom salu- och byggvirke också ved. Mest flisar jag allt som går att flisa men riktigt stora stockar (med rotröta) måste jag såga till ved. Vi har alla gamla kakelugnar och spisar kvar så man kan värma hela huset med ved om man vill. Jag bytte panna och flismatare i vintras och kopplade till mera utrymmen och har nu verkstaden varm året runt. Men den nya pannan var så mycket effektivare att det inte går åt mycket mera flis. Och vi orkar inte bränna upp all ved som skogen producerar.
Under de år jag jobbade i Otnäs avverkade vi ganska litet stock så det finns virke i skogen. Egentligen är vår skog alldeles för tät och jag försöker förtvivlat få den gallrad och de äldsta träden bort kvickt. Här i våra trakter har vi nämligen problem med granens rotröta och gamla stora träd kan bli ved därför att rötan förstört dem. Jag vägrar att avverka på sommaren och med stora maskiner för då får rötter och kvarvarande träd skador och rötan kan lättare tränga in.
Liksom mina förfäder (och min mamma) så trivs jag i skogen. Vintern gillar jag för då är det inte hett och inte finns det myggor eller älgflugor. Vad bättre finns det än att sitta i solen en midvinterdag och dricka kaffe i skogen …
I den här hettan tycker man det är långt från den kalla vintern men nu skall veden fixas för annars blir det att frysa. Det produceras en hel del ved fortfarande – också för försäljning – fastän det kommer flisvärme allt mer. Men investeringarna i flisvärmen är stora så det blir av huvudsakligen då värmesystemet annars också byggs om. Det blir lätt tiotals tusen euro och man köper en väldig massa ved för de pengarna – eller hugger den själv.
Här går allting på flis efter ombyggnaden i fjol (nåja, den pågick ännu i januari). Och då är flisvedens högsäsong i juli för jag torkar flisen i kallufttork. Vatten lönar det sej inte att bränna.. Flis är lättorkad – man blåser på den i en veckas tid oberoende av väder och så har man ganska så torr flis. Det är också nödvändigt då man lagrar hela årets flis för den börjar annars mögla. Då man flisar aspved så stänker bara vattnet omkring.
Men nu gäller det att få ut veden ur skogen. Det var en besvärlig vinter och vår så jag kom igång med flisvedkörandet först för ett par dagar sedan. Också en liten mängd regn hindrar körandet – inte för att det blir mjukt utan för att det fastnar en massa lera på hjulen. Och i skogen ligger det ännu vatten i hjulspåren. Vanligen har vi torra försomrar men det här året tycks det aldrig torka upp.
Men hett är det i hytten. I förrgår var det över +35 grader och då var gubben slut. Jag körde ännu på johanniaftonen till klockan nio eftersom de hotade med regn (men det kom inte många droppar till all tur). Sedan hittade jag på jobb inomhus. Det är riktigt svalt och skönt inne i tegelladugården. Där hålls det kyligt långt in på sommaren.
Fast visst måste det köras många lass flisved än. Så väderbeställningen är nu mulet och svalt men inte regn …
I går började vägen bli så dålig att det är slut på körandet. Största delen är ännu i tjäle men det börjar bli obehagliga gropar som verkar vara bottenlösa. Så nu förklarar jag officiellt skogssäsongen för avslutad.
Det var en besvärlig vinter. Massor av snö som visserligen var lätt men djup. Kölden tog också bort flera dagar från skogsarbetet liksom snöröjandet. Och så kom jag åt att börja fälla först den 24 januari för fram till dess jobbade jag med traktorerna i verkstaden.
Skogen i januariSkogen i april - hygget till vänster.
Egentligen vara planerna att såga ned dubbelt så många träd men på grund av ovan nämnda orsaker så blev det betydligt mindre. Märk väl att det var STORA träd – de flesta var överåriga och borde ha avverkats för länge sedan. Det normala var att få fyra korta stockar (430 cm) eller tre långa (520 cm) plus litet massaved. Då de skulle fällas inne i en alltför stor småskog så var det besvärligt och krävde ofta att man skuffade omkull dem med lastaren eller drog med vajer för att få dem att slå sönder så litet ungskog som möjligt. Och det tar tid.
Dåligt samvete har jag för att ha svikit alla som trodde jag skulle ha sågat ned över tusen träd. Så effektiv är jag nog inte. Om jag hade börjat redan i november och det hade varit perfekt väder och bara raka tallar utan grova kvistar och vinden alltid hade blåst år rätt håll så hade jag kanske hunnit med 600 men tusen behövs det nog en processor för. Men jag skall försöka skärpa mej till nästa vinter …
Gitta hade gissat nästan exakt rätt. Gratulerar ! Själv visste jag inte hur många träd jag hade fällt förrän i går kväll då jag räknade dem riktigt noggrant. Nu blir det inressant att se hur många kubik det är men eftersom det är fabriksmätning så måste jag vänta flera månader. I fjol kom sista mätbeskedet först i december.
