31 juli, 2018 av Nisse

Rötsommaren 2018

Enligt traditionen börjar rötmånaden omkring den 23 juli. Då ruttnar maten lätt och allt möjligt dåligt kan inträffa. Rent vetenskapligt handlar det om hög värme kombinerad med hög luftfuktighet vilket gynnar tillväxten av bakterier. Så något speciellt datum är den inte kopplad till. Jag har personligen haft rötmånad sedan mitten av maj … Det här har blivit en riktig rötsommar.

Man hade kunnat göra mycket nu då det varit så torrt – om man hade orkat. Just nu kör jag hem ved för den andra flisningen men det går långsamt för man kan köra bara på morgonen mellan fem och sju och på kvällen efter nio. På natten börjar det redan bli så mörkt att man inte ser mycket av vad man gör.

Det skulle vara en bra idé att sova på dagen då det är som hetast men det går inte hller på grund av hettan. Förstås kunde man installera luftkonditionering men jag tänker inte slösa pengar på kylaggregat. Då svettas jag hellre. I år går det inte ens att flytta sängen till tegelladugården som vanligen är rätt så sval på sommaren. Nu har hettan varat så länge att den till och med krupit in genom tegelväggarna. Från lördagen skall det ändå bli litet svalare (om man får tro på prognoserna) så det gäller att härda ut den här veckan ännu.

Skogen börjar vara ganska städig. Alla vindfällen och torra granar har körts ut utom en del stora torra granar som sparas till bastuved.  Fastän det är torrt  har det varit besvärligt att köra i skogen. Trädrötterna sticker upp betydligt mer än då marken är frusen och hjulen börjar lätt slira mot dem. Snart är vedhopen stor igen. Den första omgången flis är torr vilket inte är underligt med tanke på vädret som minsann varit bra för flisen. En flisningsomgång till så har vi värme nästa vinter åter.

Men först måste den torra flisen skuffas ned i lagret invid. Tyvärr gick gaffelfästet på fliisbisin sönder i fjol. Fliisbisin är en ombyggd ledubisi som användes för att skuffa in höet i ladan. Namnet kommer från den som tog emot höet i ladan och kastade det vidare så ladan fylldes ordentligt. Rent tekniskt är fliisbisin två U-järn som är fästa vid pallgafflarna och har en grov planka framme tvärs över. Med den skuffar man flisen (se Fliisbisins eldprov). Det är fråga om stora krafter då man kör med stora Zetorn (140 hk) så plankan håller inte så länge. Jag måste troligen såga till kraftigare material. Det måste vara trä så att inte galvaniseringen på torkplåtarna skrapas sönder.

Pallgafflarna är billigt inköpta från Kellfri och kvaliteten var inte den bästa. Jag valde Kellfri för att jag fick hydrauliskt breddbara gafflar för ett hyfsat pris. Hydrauliken är det inget fel på men fästet var uruselt. Nu har vi skurit bort det gamla eurofästet och svetsat nytt fäste på ramen. Det var inte så enkelt för fästena var inte likadana. Till all tur prövade jag passformen då jag punktsvetsat fast de nya – och förstås passade det inte alls till frontlastaren. Det nya fästet måste svetsas i en alldeles annan vinkel.

Ovan ser man skillnaden mellan gamla och nya fästet. Brottytan ser underligt ut – precis som om det var gjutjärn … Riktiga krokar bör förstås vara smidda.

Förvånansvärt nog ser vetet inte alldeles katastrofalt ut. Troligen var det två regn på omkring 30 mm som räddade oss – ett före johanni och ett åskregn för en vecka sedan.

Ojämnt är det och nån vidare skörd blir det inte men en del år har det varit sämre. Om hösten blir någorlunda torr så kanske vi får utsäde av det åtminstone.

Men klövern växer ! Där det togs skörd i juni så har klövern stuckit upp förvånansvärt snabbt. Timotejen däremot har inte klarat sej så bra (de ljusa fläckarna).

Troligen beror det på att klövern har djupa rötter och därför klarar torkan bättre.  Jag är ganska nöjd för på den här åkern behövs det djupa rötter som går genom det tilltrampade ytlagret. Tillsvidare är jag alltså glad att jag satte åkern i gröngödslingsvall. Den upplöjda gröngödslingsvallen ser också hyfsad ut även om torkan satt sina spår där också.

Nu är det  gubben som är det sämsta rötmånadsexemplaret. Visst har jag alltid lidit av hetta men i år är den så långvarig att jag inte orkar göra just nånting mera. Inte ens läsa eller skriva. Att se på TV är också nästan övermäktigt men det kan bero på att de nutida programmen börjar vara sämre än reklamerna (som jag hjärtligt avskyr). Nån värre rötmånadshistoria har jag inte på lager och orkar inte heller tänka ut nånting. Pust, stön …

 

 

 

27 april, 2018 av Nisse

I skarven mellan skog och jord

Vintern är mycket koncentrerad på skogsbruket och i april är det ännu mera bråttom att få ut allt virket innan skogsvägarna smälter. Man hinner inte tänka på jordbruket förrän skogsvintern är över och vårsolen börjar lysa och värma. Då blir det bråttom att sätta i ordning vårbruksmaskinerna.

Vi har länge åkt till Sverige till vårt gamla torp i Medåker i slutet på april. Det är lämplig avslutning på skogsarbetet för annars så tar det aldrig slut. Alltid är det något litet som ännu borde göras i skogen. Men åker man bort så är det vårsådden som upptar alla tankar då man kommer tillbaka.

Skogsvintern var bra även om den började på allvar alldeles för sent. Det har varit flera år nu med plusgrader i januari eller februari. Förr började skogsarbetet i december – inbillar man sej åtminstone. Nu gick det till all tur att köra ut virke ännu i fredags för en vecka sedan. Då lyfte jag bort en massa grankvistar och hittade ett litet lass props i skogen. Där var det inga problem för marken var stenhård under mossan. Men ute i solen började det bli gyttja och spår så jag lastade av det sista lasset från landsvägenb vilket var ganska besvärligt för den lilla lastaren är för kort. Man måste ta nytt tag i ändan och skuffa in virket för att få den på hopen.

Nån brådska med vårsådden är det minsann inte i år. Det är kallt och regnigt och till nästa torsdag så lovar prognoserna 12 mm snöblandat regn …  Här i Sverige är det också sen vårsådd. Vi har vårt torp på gränsen mellan Mälardalen och Bergslagen och nästan ingenting är harvat ännu. Många år är allt sått då vi är här i slutet på april men nu vill det inte torka upp. Nästa vecka skall också bli regnig och kall här. Först vill det inte bli vinter och sedan vill det inte bli vår …

Trädgårdsmästaren planterar i alla fall en mängd äppelträd på åkern utanför vårt hus. Grannen hade väldigt omtänksamt harvat en triangel bakom den stora stenen fastän han inte hade kunnat harva åkrarna än. Så trädgårdsmästaren gräver gropar och och jag kör röjsåg och hugger ved.

Så länge vi hade kossor så var varken skogsarbetet eller vårsådden så viktiga. Kossorna skulle mjölkas klockan fem på kvällen och morgonen året runt. Varenda dag. Och sedan skulle det köras hö och mockas koskit. Den tid som blev över kunde man sedan använda till skogsarbete eller jordbruk. Sådden var inte heller så omfattande eftersom det mesta var vall – bara litet brödsäd och havre åt hästarna. Det var främst kobruk och först efter 1975 blev det huvudsakligen skogs- och jordbruk.

Morsan hade huvudsakligen skött om kossorna men fick senare dåliga fötter och kunde inte vara med i jord- och skogsbruk så mycket även om hon var intresserad av skogen i all synnerhet. Jag byggde ett ”hönshus” med en gammal bänk från paketbilen med säkerhetsbälte och allt som jag satte på hydraularmarna på traktorn så jag kunde köra henne till skogen för att se på hyggena. Det fanns till och med intern telefon mellan traktorhytten och hönshuset så vi kunde prata med varandra under färden (en motorcykeltelefon).

Skämtsamt sa morsan att hon var med i arbetena genom att sitta hemma och oroa sej över väder och allt annat. Det var förståeligt för en gammal bonde har svårt att släppa tanken på gårdsbruket. Kan man inte vara med i arbetet så kan man åtminstone oroa sej. Själv arbetar jag ännu och tanken är att fortsätta med arbetet i 20 år till så jag har arbetat mer som (heltids)bonde än på högskolan. Jag kanske inte orkar så länge att pojken hinner bli pensionerad men man kan alltid försöka …

Trädgårdsmästaren står på åkern och gräver i den styva lera som finns här liksom hemma i Hindersby. Hon ångrar sej att hon inte satte spaden i jorden förrän hon gifte sej men så är det med ungdomar – de har inget förstånd ännu. Lustigt nog så är åkrarna här likadana som hemma. Hon ville gärna ha vatten i närheten så skärgårdsflicka hon är men det finns inget annat än en liten bäck på många kilometers avstånd. Allt har sin förklaring för det här huset var mycket billigt jämfört med miljonhusen nära till vatten (och till Stockholm).

På lördag skall vi titta på Norsylingen i Arboga (man fiskar nors med stora håvar i Arbogaån). Arboga betyder ju ååboga (åbåge) och staden placerades vid en krök  på ån där det också fanns en fors så man inte kunde segla längre upp utan måste lasta av. Här ser man att vårt språk är gammal svenska. Här talade man också om ”boga” (med o-) liksom ännu i dag i Hindersby. Långt ”a” blev småningom å i svenskan.

På söndag skall jag hämta mina nya glasögon i Västerås och sedan börjar jag hoppeligen känna igen folk som jag möter – det har varit litet si och så med det så närsynt som jag är. De nya brillorna har en styrka på nästan -10 …

Vi har med oss groprov på vetet och snart får vi se om det gror ordentligt. Sedan blir det vårsådd då vi kommer hem efter 1 maj. Men vi har tid för jag tror inte det bli vårsådd (direktsådd) förrän om ett par tre veckor. I alla fall så har skogsvintern nu tagit slut och jordbrukets vår är på kommande – om än långsamt och motvilligt. Men kanske det bli bättre efter torsdagens snöblandade regn ?

Till sist en bild från en vårkväll i Medåker med det 150 år gamla huset som är smalt och högt och mycket typiskt för äldre hus i trakten:

:

 

16 juli, 2017 av Nisse

Vidaklyyvantalkå

På lördag hade vi vidaklyyvantalkå (vedklyvningsarbete) på gamla folkskolan. Lillstubackans gamla vedklyvare från 1920-talet (byggd nästan helt i trä) drevs av en gammal Steyr dieseltraktor.

Enligt Simos Verner som kluvit mycket just med den här klyvaren så behövs det nio personer: Två bär virket till vaggan, en sågar, två klyver och fyra radar in veden i lidret.

Här har vi tre husbergar bakom klyvaren. Brorsan (i hjälm under remmen) klyver, jag kapar och Henrik bär till virke tillsammans med Nybondas Håkan längst till höger. Den andra klyvaren är Antas Bengt och Nybondas Björn radar in veden.

Det behövdes mycket ved förr då all matlagning skedde med ved och huset värmdes upp på vintern med ved. Då vi installerade värmepanna 1955 så skulle den också ha ved men till natten hällde min farfar i koks som brann längre. Jag minns ännu bra bullret från plåten som ledde in koksen i pannan. Men koks var dyrt så man eldade med ved på dagarna. Redan som liten bar man in mängder med ved.

Klyvaren har två yxar som drivs av ett stort trähjul fyllt av cement för att orka driva yxarna. Vi hittade en gammal heteka som vi använde som bord för veden. Vanligen hade man annars upp-och-ned vända potatislådor som vedbord.

Vi tog tillfället i akt och sökte fram de gamla kläderna och stövlarna från 1940-talet. Här cirklar maskinisten Göran Wallén (i vit skjorta och hängslar) som ställde upp och skötte om klyvaren och traktorn. Litet moderna skydd använde vi i alla fall. Skogshjälmarna kan vara nog så bra för ibland flyger det vedträn från cirkelns klinga.

Och så fick vi talkåkaffe då virkeshopen var kapad, kluven och inradad i vedlidret. Inga hade lagat fina smörgåsar och det blev en hel del prat vid kaffebordet. Varje byadel hade sin egen klyvare och man ordnade talko på olika ställen och samlade folk för att klyva veden för följande vinter. De moderna vedklyvarna kan ju skötas av en person men det är roligare att samlas och dricka kaffe :-).

 

23 juni, 2017 av Nisse

Glad Johanni !

Vi har redan firat Johanni här. Eftersom det år för år  börjat komma allt mer folk till johannistandjins (midsommarstångens) uppställning så flyttade vi hela firandet till förmiddagen. I år var det litet mulet och blåsigt men uppehåll. Och så bjöds det på kaffe och bulla.

Sommaren är sen i år. Johannirosorna har nyss börjat blomma och mycket är ännu i knopp. I höstas kapade jag alla våra rosbuskar så vi har inga johannirosor men däremot en släkting som heter Nils och den är stor och frodig.

Och så de gamla akvilejorna som min farmor tyckte om. De växer ganska vilt överallt men jag är noga med att spara dem då jag slår gräset.

Eftersom firandet är över så jobbar vi för fullt. Jag sågar bräder, städar ladan och skall ta en tur till skogen för att hämta mera flisved medan det är litet svalare. Första satsen flis torkar redan men vi måste ha lika mycket till för nästa vinter.

Glad johanni allihopa !

 

14 maj, 2017 av Nisse

Glad morsdag !

En glad morsdag till alla med litet vitsippor vilket är tradition hos oss. De skall hämtas bakom Alkärret som är en urgammal åker inne i skogen. Där finns vanligen stora mängder vitsippor och allt sedan jag var liten så stannade man en stund i harvandet och plockade en bukett visippor åt mor och farmor – senare också åt min svärmor. Men i år är våren så sen och det har varit så kallt att det inte fanns en enda vitsippa i skogslaggen där det brukar vara alldeles vitt. Jag fick gå ganska långt in i skogen innan jag kunde plocka en liten bukett.

Med den här bilden gratulerar jag alla mödrar i dag – speciellt Mommo (min svärmor) som ligger på Borgå sjukhus med lunginflammation. Hon fyllde nyss 91 år så det är inte så bra.

Bilden är litet fusk för den är tagen hemma i trädgården men det var dåligt med vitsippor i skogen – de var både små och glest utspridda. Vi har varit försiktiga med krattandet i trädgården och har fått blåsippor, vitsippor, gulsippor och scilla att sprida sej. De tål inte alls krattande så man får snällt låta löven ligga kvar om man vill se dessa blommor. Jag antar att gamla löv dessutom skyddar ganska bra mot kölden.

En liten del av våra scillor.

I går var det första vårdagen. På fredag var det ännu svinkall nordan och ren vinterkänsla. I dag såg jag att åkrarna torkat upp ganska bra också i svackorna men för direktsådd är det ännu ingen panik. Halmen håller kvar fukten ganska länge. I morgon tänkte vi sätta på dubbelhjulen och börja så.

 

 

14 april, 2017 av Nisse

Kuddse, kuddse, kuddseee …

Vid städandet så hittade jag följande ovanliga bild. Trots att vi tog in kossorna för mjölkning varje dag så är det här den enda bild som finns av den dagliga promenaden. Man måste vara i tid till åkern (klockan fem) för annars bröt de sej ut och började gå hemåt på egen hand. Och då kunde de riva sej på taggtråden.. Vanligen stod alla vid porten då man kom men annars var det bara att ropa: ”Kuddse, kuddse, kuddseee …” så kom de galopperande. Vanligen lunkade de ganska fredligt längs vägen men ibland kunde det bli litet stångande ifall nån ungko vågat gå före de gamla. Vi hade vidjor som vi smällde på kossorna då de tog fel väg men de brydde sej inte mycket om dem.

(Klicka på bilden för att se en större version)

Bilden är tagen för ganska exakt 50 år sedan. Då fanns det ännu taggtråd och telefonstolpar. Ribackhuset (bakom första kossan) byggdes först 10 år senare. Lägg märke till hur snyggt radade propsarna är (för hand) på andra sidan vägen. Årets rad som jag radat med griplastaren är inte alls lika snygg.

Då kossorna skulle hem så var det man ur huse. Man skulle stå och vakta så de inte tog fel väg eller fortsatte ned till byn. De var för det mesta bara intresserade av att komma in i ladugården och bli mjölkade men alltid var det någon ungkossa som kunde få i skallen att ställa till med krångel och så måste den jagas tillbaka. Bäst att ha cykeln tillhands för det blev tungt att springa efter dem. Och så behövde man en spraddjå (lång och tunn björk) för att styra dem.

Men nu skall jag till skogs för vi har haft -5 grader hela natten och man vågar sej kanske över åkern igen.