Sommaren är slut

I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.

Flistugg

År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.

Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.

Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.

Höstkaffe på torpet.

Fäboda

Värmen och upphållsvädret ser inte ut att ha nåt slut och idag var vi tvungna att få oss ett dopp. Följaktligen tillbringades eftermiddagen i vattnet vid mina föräldrars sommarstuga på Fäboda utanför Jakobstad.

Fäboda är ett sommarstugeområde med anor från 30-talet och generationer av Jakobstads- och Pedersörebor har tillbringat sina somrar längs de stränderna. Redan innan sommarstugorna började byggas spenderade en hel del mänskor somrarna där eftersom hela Fäbodaterrängen med sina kilometerlånga stränder och hundratals hektar skog fungerade som sommarbete, fäbod, för djuren. Sommarstugan mina föräldrar har är också den egentligen en gammal mjölkarstuga, där ungdomar och pigor som skötte djuren bodde sommartid.

Fäbodverksamheten upphörde i.o.m. stängsellagen 1925. Innan dess var det nämligen praxis att man hägnade in åkrar, gårdsplaner och annat som man ville skydda och på all annan mark (som inte var inhägnad) fick djuren beta fritt. Stängsellagen innebar att man vände på steken; djuren skulle hägnas in på vissa områden, annan mark skulle vara ifred. Rent samhällstekniskt var det förstås absolut nödvändigt, att ha djur som fritt knallar runt på vägarna skulle väl inte direkt vara nån höjdare i vår tid. Men ur resursanvändningssynpunkt var det inte så dumt att låt får och kor beta fritt. Det växer massor av foder längs våra vägrenar, strandkanter, i skogsbackar och på upplandningsområden som gott kunde föda djur och därigenom mänskor. Dessutom fick man ju en stor portion landskapsvård på handeln, eftersom djuren höll sly och gräs borta från stränderna.

Johannistang

Enligt gammal tradition så samlas hopenbackaren och sminnsbackaren och sjeggasbackaren varje Johanni (som kallas midsommar i nyare svenska) på Leikanlindån (nyare namn Lekstrand). Det är en allmänning där man förr blötte linet som på 50-talet byggdes om till festplats av Fornminnesföreningen under Sigge Strömbergs ledning. Varje år så binder vi kransar och pryder johannistandjin (midsommarstången) som dras upp inför kvällens fest.

Det är rena folkfesten att pryda johannistången. Men en tradition har vi lämnat och det är att dra upp den för hand. Det var inte lätt och dessutom farligt. Så nu dras den upp med en skogslastare i stället.

lövprydnad flaggor  upp …

Och så det viktigaste: kaffet !

Dragon Hurtig på besök

Vi hade dragon Hurtig på besök. Han kom direkt från Hurtigs torp som nu är museum. Det var dragontorp för Nissas rusthåll som min farmors mor kom ifrån. I vår bydel Hopenbackan fanns det tre rusthåll och tre dragontorp: Nissas, Bosas och Hosmas. Under indelningsverkets tid fanns det många rusthåll i Hindersby. År 1630 mönstrades 16 ryttare i Lappträsk och av dessa var nio från Hindersby.

Dragon Hurtig heter Åke Svenskberg i det civila och har länge varit ordförande för Hopenback fornminnesförening. Den ursprunglige dragonen Hurtig hette Anders och var hemma från Nissas. Han deltog i kriget 1788-90 och 1808-09 men klarade sej med livet i behåll. Då den indelta armen upplöstes så fick han behålla torpet eftersom han var hemma från rusthållet.

Men då det kommer större grupper till torpet så återuppstår oftast dragon Hurtig och tar emot gruppen iklädd paraduniformen. Men det är osäkert om han var Runebergs Hurtig.

I morgon står arbetet stilla

Vår förstfödda – lilla Mimsan-Pimsan – disputerar i morgon vid Tekniska högskolan och då sitter vi där och försöker se ut som om vi fattar nånting av ämnet: “Avbildning av språkliga funktioner i hjärnan med MEG och fMRI”.  Mest handlar det om att sätta folk in i en jättestor magnet och mäta hjärnströmmarna då de tänker på nånting speciellt. Det är ganska långt ifrån bondelivet men troligen närmare det än mina kategoriteoretiska modeller av parallella och distribuerade system (datanät alltså).

Lilla Mia (som numera heter Liljeström)  växte upp och gick i skola här i Hindersby och senare i Lovisa. Men i slutet på 70-talet så bodde vi ännu i södra Helsingfors även om vi alla veckoslut och hela sommaren var hemma i Hindersby. Hon bor nu i vår tvåa på Skepparegatan med sin familj. Det jag mest minns från den tiden var släpandet av alla kassar till bilen på fredagskvällen. Antagligen fick jag tio centimeter längre armar av det.  Och så packade lilla Mimsan många många kassar med leksaker som absolut måste med … Det var en stor lättnad då hon började skolan och vi flyttade för gott tillbaka till Hindersby och släpandet tog slut.

Barnen fick vara med i arbetet från riktigt små fast mest var det enklare jobb som att plocka stenar och flyghavre. Jag vill minnas att de fick en penni per sten men upp till fem penni om den var stor. Senare blev det att hjälpa pappa i verkstaden och fröken fick göra rent Zetorns centrifugaloljefilter som hade den svartaste svarta beläggning runt kåpan. Inte så roligt alltid. Och ibland var hela familjen i kallufttorken och skyfflade vete då det blev för tjocka lager och säden måste vändas.

Som tonåring blev det traktorarbete och hon var fenomenal på att gräva med lastaren. Mycket lugnare och grundligare än pappa. En bom gick av men det var en verkligt besvärlig tallstubbe som nog var för stor för den lilla lastaren.

Som student blev det ännu skogsarbete och fästmannen jagades också ut i skogen för att se om han dög till måg – och det har han diplom på. Riktigt imponerad blev jag då ungdomarna rev bort allt utom tegelväggarna på Skepparegatan och byggde om hela lägenheten riktigt snyggt alldeles själva.

Doktorstiteln bryr jag mej inte så mycket om. Vem som helst kan bli doktor om man sitter och nöter stolen tillräckligt länge – det har jag bevisat. Ett papper ger ännu ingen verklig kompetens – det har man tyvärr sett många gånger också. Men det visar att man orkar få ett stort arbete till slut och har en viss uthållighet. För nog är det jobbigt. Speciellt med två små pojkar.

I alla fall måste man som fader få vara litet fånigt stolt över sin dotter i morgon – mest för att hon blev en snäll och duktig flicka.

Vårbrasa

I dag (klockan var halv två på natten) tog jag en bild av årets vårbrasa då vi brände kvistar från träd som vi fällde i vintras. En stor björk och en ännu större asp hotade falla över den gamla bastun så jag var tvungen att fälla dem. Det var inte små mängder kvistar det blev men nu är de uppbrända.

Vårbrasa 13.5 2010