traditioner – Sida 4

Bonde – inte jordbrukare

Mindre än någonsin känner man sej som “jordbrukare”. Åkrarna gulnar och priset på vete är uselt. Så nu får man verkligen vara “bonde”. Skillnaden ser jag i att bonden sysslar med naturahushållning (med litet moderna inslag) och mångsyssleri medan jordbrukaren deltar i det nutida samhällets arbetsfördelning inom ett ganska smalt och specialiserat område. Som är ganska så olönsamt.

Som jag mången gång påpekat så får man rätta munnen efter matsäcken och då inkomsterna är dåliga så måste man spara på utgifterna och göra allting själv. Veteodlingen är lindrigt sagt olönsam – det är bara Yara som förtjänar på den. Så jag satsar inte på jordbruket utan bara på skogen och så verkstaden förstås. Verktyg är mycket lönsamma investeringar som kan betala sej redan på ett arbete.

Just nu har jag den nya lastaren utanför verkstaden och skall snart köpa åtskilliga kilo med svetselektroder och många hundra kilo järn. Nästa vinter tänkte jag ta ut en hel del virke från skogen. Det blir inte rent netto men om jag får lastaren betald med en vinters skogsarbete så är det inte så illa. Den skall användas i minst 30 år framåt.

Det såg ganska hoppfullt ut i våras efter sådden. Brodden kom upp jämnt och fint och klarade med ett nödrop det stora regnet i maj (42 mm). Då jag sprutade mot ogräs så såg det ännu relativt snyggt ut men så kom det andra stora regnet (också kring 40 mm) och då klarade brodden inte sej mera utan började gulna. Inte så underligt för det stod vatten i svackorna på åkrarna. Vi har alldeles för platta åkrar och i kombination med styv lera som inte släpper igenom vattnet så går det illa om det regnar mycket på försommaren. Bäst klarade sej de duntar (små kullar) som det vanligen inte växer nånting på. Nu borde man ha haft svagt lutande åkrar.

Bilden ovan är tagen 4 juni och det ser inte så illa ut. Men vad en hårt packad yta kan ställa till med syns på nästa bild som visserligen är tagen på en körväg men den visar hur litet gödselmedlet rör sej i hårt packad jord. Gödselbillarnas antal är nämligen bara hälften av utsädesbillarnas så gödseln finns mellan varannan rad.

Och första juli såg det riktigt bedrövligt ut på sina ställen. Men inte överallt. Det är grymma skillnader i brodden. På sina ställen är den gul och har drunknat medan den alldeles invid kan vara hög och frodig. Tyvärr finns det alltför mycket av den dåliga arealen. På nästa bild ser man hur skarp gränsen kan vara.

Som av bilden synes så har jag kört tvärs över gränsen så det är absolut ingen skillnad i såmängder och körning. Det måste vara ytan som är mycket tätare på lerjorden än på mulljorden (det här är ett skifte med bäggedera).

Så man borde förbättra strukturen över hela åkern ? Visst, men vad kostar det ? Med de här vetepriserna (124 euro) så har jag ingen lust alls att sätta ned resurser på åkrarna. Jag förtjänar mycket mer på att svetsa ihop en ram till lastaren i stället. Det är nog till skogen som resurserna går nu.

Och så kunde man bli klöverodlare … Man får inga inkomster på det men behöver inte heller betala en massa åt Yara. Då vi hade kossor så skulle man varit riktigt nöjd med den här synen. Klövern har växt så vilt att den börjar lägga sej.

Nu regnar det så smått hela tiden och det har blivit verkstadsarbete. Åtminstone kan man glädja sej åt att svalorna fick ordentlig tillökning – i fjol så tog sjååråna (skatorna) nästan alla svalungarna. Jag har inte kunnat ha bilen i ladan för svalorna har “målat golvet” ganska ordentligt men då de flugit ur boet så kan jag åter börja använda ladan. Beklagar den dåliga skärpan men det var mörkt under taket och med lång slutartid så blev det litet skakigt.

Tofsviporna fick också god tillökning. Då jag sprutade så vimlade det riktigt av tofsvipor på en åker.

Glad Johanni från Hindersby

I går prydde vi den traditionella johannistandjin (midsommarstången) på Lekstrand (den forna Leikanlindån). Förr var resandet av stången mest ett arbete och festen hölls på kvällen men det har kommit mer och mer folk till resandet så att festen nästan flyttats till förmiddagen.

Och så bjöd Inga och Beatrice på kaffe och saft.

Medan Ååen stilla flyter under bron.

Glad Johanni allihopa !

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Årsmötestider

Det är kanske inte precis ett vårtecken men i april så kommer årsmötena. Jag hann med nöd och näppe få ut det sista lasset från skogen så kom Fornminnesföreningens årsmöte. Det är en litet ovanlig förening för alla som bor i Hopenbackan, Söörneseendan, Mosabackan, Sjeggasbackan å Sminnsbackan är medlemmar. Jag vet inte om det ens är riktigt lagligt men det gör detsamma för vi har ingen medlemsavgift heller. Det var Sigge Strömberg som grundade föreningen att ta hand om Leikanlindån som är allmänning vid åbron och som han döpte om till Lekstrand. Där ordnades stora johannifester och skördefester med upp till tusen deltagare på 50-talet. Sedan förbjöd länsman festerna därför att det inte fanns parkeringsplatser och vi kunde inte bygga om en hel åker till parkering.

Efter en svacka på 80-talet efter Sigges död så tog en ny generation över och fornminnesföreningen är en livlig förening som också sköter om Hurtigs torp – ett av de bäst bevarade soldattorpen – och bysmedjan “Smiddjån”. Årsmötet hålls av tradition hos Nissas och Beatrice bullar upp för oss tillsammans med Inga. Som man kan förvänta sej så är nästan alla i föreningen mina polokusiner (det finns kusiner, småkusiner, polokusiner och ludikusiner). Det mest typiska för fornminnesföreningen är de roliga mötena :-).

I dag har Gamla folkskolans vänner årsmöte. Det är den yngsta föreningen i byn och den grundades för att ta över och sköta om gamla folkskolan på byns allmänning. Huset är byggt 1899 och i prima skick. Stockarna är klingande hårda och doften av tallkåda sprider sej då man river bort skivorna. Värmesystemet är helt förnyat och rören till oljepannan i nya skolan avkapade. Nu sköter fyra värmepumpar och en kamin om uppvärmningen. En stor satsning som Åke Grandell (född och uppvuxen i det gamla skolhuset) betalade i sin helhet var att vi murade upp den gamla tegelpipan på nytt. Den revs av kommunen på 50-talet då nya skolan byggdes och man drog värmerör därifrån. Då var oljan billig – 10 penni per liter – men nu är det helt omöjligt att värma med olja så vi gick tillbaka till vedeldning.

De senaste dagarna har jag satt upp insulitskivor på väggarna i lärarens gamla arbetsrum. Det byggdes om till dusch- och tvättutrymme av kommunen men det rev vi bort och återställer arbetsrummet i nästan ursprungligt skick. Skivorna låg på golvet i ett par år eftersom vi hade köksbrand hemma hos oss och jag fick sätta två år på att bygga om stuvun och städa upp. Men nu ryckte jag upp mej och skruvade upp skivorna. Insulit (mjuka träfiberskivor) är ett ganska fantastiskt material som passar utmärkt till att isolera stockväggar eftersom skivorna följer stockväggens bukter mycket bra. Sedan klistrar vi grålumppapp i femtio centimeters rutor på skivorna och målar (eller tapetserar) väggarna.

Då arbetsrummet är färdigt så börjar skolhuset vara i ganska bra skick. Köket är renoverat och mötesrummet i fin form. Lilla salen skall ännu målas och slöjdsalen kan behöva målning också så småningom. Men allt fungerar. Vi invigde Hindersby biografteater i lilla salen för en månad sedan men det kom så mycket folk att de nästan satt utanpå varandra och nu flyttar vi biografen till stora slöjdsalen. Jag satte upp en filmduk (köpt billigt från eBay i Tyskland) på 2×3 meter där och hoppas att projektorn är tillräckligt ljusstark för den stora salen. Vi har omkring 160 timmar fina videoinspelningar från byn med gamla arbetsmetoder och historier.

Nästa söndag är det Hindersby-Bäckby Service AB:s bolagsstämma. Bolaget bildades för att sköta om handelslaget men är nu mest sysselsatt med att sköta om optofibernätet som byggdes år 2003. Till all tur blev vi inte att vänta på att “nån annan” skulle bygga nät åt oss. Regeringen startade ett fint projekt Bredband 2015 som skulle ge snabba nät åt hela landet men det blev ett fullständigt misslyckande och nu skall de försöka på nytt (kick-off-möte den 14 april). Jag var med på förra “kick-off”-mötet och kunde då genast konstatera att det inte skulle fungera så jag kan säga vavadejasa och jag tänker inte slösa mera tid på det nya projektet. I det här landet finns det nu ett fullständigt hopplöst system med byråkrati och marknadstalibanism (övertro att “marknaden” skall sköta allting) som förhindrar all utveckling. Och samma politiker som skapat det här systemet börjar nu hoppa av.

Men HB Service AB har en bra ekonomi och ett fungerande nät. Underhållskostnaderna är nästan obefintliga så nu tar vi bort underhållsavgiften som obehövlig. De fullständigt okunniga teleoperatörerna försökte skrämma folk med att underhållet är tre gånger dyrare än byggkostnaderna vilket vi nu bevisat vara totalt felaktigt. Vi har dessutom mycket bra trådlöst nät här i byn av den orsaken att fibernätet sköter om den tunga trafiken och avbelastar det trådlösa nätet. Och visst behöver vi trådlöst nät i traktorer och fordon.

Så byn är i gott skick – speciellt sedan ungdomsföreningen fick nytt tak på det stora huset. Det går upp och det går ned men just nu ser det bra ut och man vågar väl visa sej på årsmötena.

Den glada julen 2015

Som sagt så var det ingen fridfull jul i år men desto gladare. I dag på juldagen hade vi ett gammaldags kalas med all möjliga rätter – inklusive Sheilas trifle (med anor från Skottland, Irland och England). Det stora matbordet förlängdes med två tilläggsskivor och därtill sattes två mindre bord. Den stora stuvun var nästan för liten. Här ses juldagens vuxna (barnen kunde inte sitta stilla) – utom unga husbonden som slocknat tillsammans med sin yngsta dotter som förresten fyllde två år på julaftonen.

Litet före avfärd lyckades vi i alla fall få småkusinerna att sitta någorlunda på en rad i den gamla kökssoffan (tillverkad av min farmors farfar för 150 år sedan).

Livet på landet i helg och söcken fortsätter men under mellandagarna måste vi till skogs även om vi får gå till fots. Man kan alltid hugga upp skogsvägar i väntan på att det skall frysa på.

Det var den glada julen 2015 som nu börjar övergå till en mera fridfull jul :-).

Glad eller Fridfull Jul ?

I fjol hade vi en fridfull jul men i år verkar den bli ganska så glad. Orsaken är att vi har hela släkten här – inklusive 8 barn – och då är det stora huset fullt och livat. Men först skall jag sätta in en fuskbild (från 17 december 2012). I år ser det illa ut med bara plusgrader ända fram till nyåret, men det har funnits riktiga vintrar med snö och allt. Bara så ni inte glömmer bort hur snö ser ut.

Traditionellt har vi varit i skogen mellan jul och nyår för att få skinkan bortmotionerad men det ser illa ut i år. Nu har jag byggt och skruvat tak och just nu håller jag på med rörinstallationer i Ribackhuset. Det är nödvändigt arbete men inte får man motion av det. Jag har dragit nya rör i stallets arbetsrum också och burit låda på låda upp till bodvinden. Men ännu finns mycket kvar som skall flyttas till “lagret”.

Snön sörjer jag egentligen inte men köld skulle jag vilja ha så skogsvägarna skulle frysa. Annars blir det inget av gallringarna jag tänkt sköta om den här vintern. Nå, det blir inte mycket gallrat om det kommer mycket snö heller. I värsta fall så kommer det massor med snö senare på vintern före kölden och då är det riktigt illa med skogsarbetet. Då det varit mycket snö på ofrusen mark så är det besvärligt att komma fram.

Men vi får se hur det går. Jag önskar alla en riktigt Glad eller Fridfull jul !

(Nästa år skall vi fira en fridfull jul alldeles ensamma 🙂