traditioner – Sida 7

Minitävling: Var finns spegelbilden ?

Vår ungdomslokal byggdes 1930 enligt ritningar som lånades från Österbotten – men spegelvänd. Det finns olika uppgifter om vara förebilden fanns och jag har inte hittat den. Inte för att jag hunnit åka runt så mycket. Om någon hittar ett liknande hus i Österbotten så är det bara att ta kontakt. Evig ära och berömmelse är priset :-).

Taket är ganska speciellt (och dyrt att underhålla !). Men det finns en möjlighet att det är ombyggt och förstört på originalet. På 60-talet förstördes en mängd gamla ungdomslokaler då idiotbyggandet kom med plast och annat elände.

Det allmänna

Livet på landet är inte bara att pyssla med den egna gården. Åtminstone i vår by sätts det en hel del arbete på “det allmänna”. Just som vi fått köket i skick att flytta in tillbaka (även om det är halvfärdigt) så meddelade muraren att han kommer. Det hade jag egentligen inte tid med men vi beslöt i våras att mura upp ein piipå (skorsten) på nytt i gamla folkskolan och det var bara att jobba som hantslangare i två veckor.

Ungefär 1952 revs de gamla kakelugnarna i samband med att den nya skolan byggdes ut och fick centralvärme. Det var inget problem då oljan kostade 10 penni litern men vi stängde av den vattenburna värmen genast då vi fick huset och satte in värmepumpar. Med tanke på att det ruttnar stora mängder ved i skogarna runtom så beslöt vi återgå till vedeldning. Dessutom har intresset för gammaldags byggande ökat betydligt och det finns behov av utbildning på området. Värmepumparna finns kvar för grundvärmen.

Så nu murades det upp tegelpipa på nytt på den gamla grunden mot den gamla brandmuren. Vi hade en riktig murare men skötte om allt annat själva. Och det är en hel del arbete kring själva murandet. Blanda bruk och bära tegelstenar förstås men också mycket arbete med ställningarna. Se Hindersby.net.

Jag hade minsann haft en massa arbete hemma med tanke på att allt som jag planerat göra den här sommaren var ogjort på grund av eldsvådan i köket. Så varför stod jag där i två veckor i stället ? Vi har starka traditioner av att gemensamt sköta om byns angelägenheter men visst är alla olika. En del jobbar för “det allmänna” – andra inte. Det är mest fråga om intresse. En sorts hobby om man så vill. Som farsan brukade säja: “Han e så för te allmenna”. Kanske det sitter i generna. Min morfar, Gustaf Mickels, skötte i tiderna Strömfors kommun och en mängd andra gemensamma saker. På den tiden fanns det inga anställda i kommunen. Kanske som “kommunaalarin” i Colorado Avenue.

Nu skall man inte börja arbeta för det allmänna i hopp om ära och pengar. Det är bäst att ta det just som en hobby. Och då får man ju sätta ned tid och pengar på det :-). Personligen tycker jag det är roligt att jobba med gamla hus och den här sommaren har det varit speciellt roligt att se två av byns vackraste hus piffas upp. Lokaaln fick nytt plåttak och gamla folkskolan ein piipå. Vi hade murandet som en “kurs” i den meningen att folk fick komma med och se på och lära sej hur man planerar och murar. Det finns mycket att beakta.

Snart börjar också repeterandet av den nya teatern som i år för oss bakåt i tiden – omkring 400 år. Det blir spännande att se vad Isa åstadkommit. Fantasin flödar förstås och om jag inte misstar mej så blir också ganska rolig teater. Vi skall se om vi lyckas skaffa fram egen ljud- och ljusutrustning. Det är teatergänget värda för halva byn arbetar hårt med teatern på hösten och vintern.

Det allmänna är viktigt i en liten by som inte mera har egen butik, bank och post. Vi behöver få träffas och vad är bättre än i arbetets tecken. En del av tiden går åt till att dricka kaffe och prata. Och så behöver man litet omväxling till alla (ogjorda) arbeten hemma. Om man bara är hemma så blir man till sist gårdsblind och slö.

Nu borde jag bara sätta in en ny kamera vid gamla folkskolan. Den som där finns kan nämligen inte se upp mot taket och den fina tuutn som är murad på samma sätt som den gamla med två kragar. Ställningarna finns ännu kvar för vi måste sätta plåt runt den men först då den torkat i ett par veckor och blivit stark nog.

Nu får det allmänna vänta en tid för tröskan skall grävas fram. Den blev ganska instängd i maj då vi bara ut alla sakerna till ladan efter branden och det är ett stort jobb redan att få fram den. Men nu är skåpen undanburna så det finns en möjlighet att jag får ut den de närmaste dagarna.

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har “Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på “vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !

Ååtär eitt johanni

Det firas midsommar på många olika sätt men jag firar med att lägga tillbaka golvet efter branden i köket. Och är väldigt glad att jag har ett hus att lägga tillbaka golvet i. Allt kunde ha varit en askhög.

Det börjar kännas av att vi inte har något kök. Och då har vi faktiskt kylskåp, elspis och diskbord i den lilla kammaren bredvid köket (stuvun). Så det är bara att jobba på för inte blir det gjort av sej självt. Det blev ett litet annorlunda johanni i år men jag tog i alla fall ledigt nån timme för att vara med om att sätta upp johannistandjin (midsommarstången). Där samlas alla från den här byändan varje år. Om inte annat så för att dricka kaffe och prata.

Och upp går den – med hjälp av maskiner nuförtiden …

Flaggorna ger den verkliga feststämningen.

Och efter välförrättat värv väntar kaffebordet.

De yngre har förstås hittat gungan.

Å så ve he ååtär eitt johanni …

Glad midsommar allihopa !

Säsong för årsmöten

“Föreningarnas förlovade land” talas det ibland om och just nu har man en känsla av att det minsann stämmer. Till all tur har jag fått ut nästan alla stockar ur skogen och vägarna håller ännu. Vi hade Fornminnesföreningens årsmöte och smaskade i oss faskansbullar till kaffet. Sedan var det ungdomsföreningens årsmöte. Jag är ingen ungdom men taket på Lokaaln läcker som ett såll och det är hela byns bekymmer. Så vi hade HB Service AB:s styrelsemöte (byabolaget som äger fibernätet) och funderade på om vi kunde hjälpa till med finansieringen.

Och så var det Hembygdsföreningens årsmöte med Bengt Nybondas som gästföreläsare. Det handlade om Lantmannaskolan i Lappträsk som många generationer östnyländska bönder gått i – bland annat min pappa. Han fick där lära sej bokföring och jag har en tjock kassabok från 30-talet till 60-talet där varenda utgift är inskriven. Det är verkligen intressant att läsa i den. Och så finns där också vissa kommentarer om det ena och det andra.

Bengt berättade historier från sin tid som föreståndare för Lantmannaskolan och det gav en bra bild av miljön. Det finns en fin skrift med fakta om Lantmannaskolan men Bengts berättelser gjorde skollivet levande för oss.

Bengt Nybondas i soffan till höger.

Och så kan jag inte låta bli att sätta in ett foto från läsåret 1932-33:

Det finns en mängd foton där elever och lärare är uppklädda och uppradade men det här är från en paus i skolundervisningen. Min pappa sitter andra från vänster. Stövlarna och stövelbyxorna finns ännu kvar.

Småbrukarskolan som den hette då den grundades 1913 klarade sej ända fram till 1957 då ekonomin blev för dålig. Skolsystemet ändrades också och små privata skolor klarade sej inte mera. Men stor betydelse hade den för bygden.

Just nu är det bråttom att kvista alla fällda träd eftersom man hotar med snö på lördag. Det är inte bra även om det kommer kallare luft också – vilket är bra. Vi borde ännu fälla en mängd långa granar och få ut trettiotalet vindfällen som tyvärr är spridda över hela skogen.

Men i morgon skall gamla folkskolan städas upp inför Byggnadsvårdsdagen på lördag. Det är SILMU som ordnar den men vi måste hjälpa till litet med huset. Det kommer fina föreläsare: Panu Kaila, Leif Slotte och Tove Hagman. Våra egna byggnadsvårdstillfällen är mera praktiska och skall bli om fönsterreparation och om att mura kakelugnar. Och med “kakelugn” menas i Hindersby i all synnerhet sådana med plåtskal. Smeden Alvar Amberg tillverkade plåtskal till en mängd kakelugnar i byn och många är ännu bruk – ifall de överlevde rivningsraseriet då centralvärme infördes på 50-talet. Vi har alla utom två i skick ännu.

Inom april skall vi försöka hålla årsmöte för Gamla folkskolans vänner rf. som nu tycks få en mängd nya medlemmar i kölvattnet på Byggnadsvårdsdagen. I Sverige har byggnadsvård varit populär länge och nu tycks den komma hit också.

Lördagen skall bli snöig så det passar att sitta inne i folkskolan då men sedan gäller det att sätta fart på skogsarbetet eftersom nästa vecka lär bli kallare. Vi har klarat oss tills vidare men det är inte långt kvar till april så nu skall det virke ut som man får ut det här året.

Språåk så täär ti kvardas

(Det här är skrivet på vårt vardagliga språk)

Ja las i Östra Nyland (tiinindjin) åmm Helena Palmén som dåktåreerar opa dialektär å hon meina att fålk troor att vi ha glöömd ti praat våårt te vaanli språåtji bara för att vi praatar höugsvenskå me stassbooana – för att tåm int förstaar te vaanli språåtji. Å så tenkt ja att tåm sääkärt troor att vi praatar såm vi skriivär i Bondblåddjin. Men he djär vi int. Så nu tenkt ja skriiv ein gangå opa te vaanli språåtji såm vi praatar så täär ti kvardas me kvaraadär.

Nu ee e ju så att fålk såm praatar te vaanli språåẗji haar svåårt ti les tetta fast he e täras eijji språåk. Men he biroor opa att tå man lesär så staveerar man int uutan siir kvar oord såm ein bild å tå siir til å me te eijji språåtji oovaanlitt uut för tåm ha läärd se ti les höugsvenskå. Men he jelpär åm man lesär me höugär röst så höör man kva he e fråågan åmm. Ja skriivär me NUS (Nisses Uuttaalsrikti Staveerand) å he e skrivi just så såm man praatar. Så ein vokaal e alti kårtär å tvåå vokaalär e alti lang. Å o e o å int å.

Int praatar vi någan svenskå jäär int ti kvardas. Vi praatar te gamal språåtji såm våår förfeedär praata tå näär dåm kåm hii å oodla opp tess ååkrana för tuusn åår sidan (pluss miinus triihundra för he va dåålitt me skriivandi opa te tiinn). Å tå findist he int någan svenskå enn – svenskån e bara sjuuhundra åår gamal. All praata “dansk tungå” opa set eijji sett. Te täär me räättskriivning å slika he kåm först mang hundra åår seinari opa 1800-tali. Ennu opa 1700-tali så praata pråfessooren sett eijji språåk såm va liiti ooliika i ooliika deilar åå laandi. Ja haar ein book såm e skrivi åå Pehr Kalm 1753 såm va ein “läärjunge” ti Linné å he e skrivi opa eitt språåk såm liiknar våårt te vaanli språåtji. Kalm va annårs heim ifråån Vasa men flytta ti Sverige undi Stoor oofridn.

Tå näär vi treffas å praatar jäär i byyin så e he noo te vaanli språåtji såm vi praatar. He passar liiksåm best så täär ti kvardas. Å så e he mang oord såm man int riktitt veit hur man ska sej opa svenskå. Nu näär vi e i Tallmosan å huggär så bliir he tal åmm vid å åm man ska sej att “Bjärtjin bliir mootjigär åm han liggär yvi somarn” så hur gaar he opa svenskå ? Int bliir han rutigär (rutten) uutan bara så täär … mootjigär. Å så lammnar he leidri bara he liggär leng å opa vååren så måst man vent tills he sjtjinas innan man far uut opa ååkärn å börjar såå.

Ja ha sååga tårr grenar (å he e stoor träädär – int någa kvistar) å låmmana e yvi sexti sent. Tåm e så haard att man fåår kvess såågtjedn heila tiinn uutåm åm dåm ha liga opa backan för tå e dåm ruti. Skatana e nestan alti ruti så tåm bliir int ti ana en ratvid. Tii uut opa mosan så finns he bara småå tallar såm e så kviståga att dåm int dågär ti ana en vid. Men he e gooär vid för tåm e teetvext – tåm ha ju staandi dii i sjutti åår fast dåm e så småå.

Ja söökär ett kvastskaft för tåm såm man fåår tjööp e bara skrääp. Tåm e sleet å raak men tåm bristär djinast tå näär man taar ii liiti. Nää, he ska va teetvext grenar såm ha staandi i treti åår undi tåm aadär träädren å int just haar någa kvistar. Tåm haaldär. Fast ja fundeera just att ja sku proo me tallan fråån mosan. Tåm e sääkärt stark men tåm e å tung så elenditt. Grenana e mytji leetari.

Börstana e å eitt probleem. Tåm åå plast e bara skrääp men jag ha iblaand hitta rikti börstar såm e laga åå roottråådar. Ja soopar snöö me dåm å he kan blii ganska tungt. Men he e mytji betäri ti soop te snöönn för tå bliir he reinari en me sjyfflå såm alti lemmar liiti kvaar så att he vexär til heila vintärn. Så leng såm snöön e tårrär å leetär så gaar han best ti soop. Men he ska va årdentli börstar å skaft tå.

I daa ha ja sååga ypi meira ruum vidär veein. Just täär såm vånn skoog börjar taar te fylld biilveein sluut i ein kårsning så he e klaart att fålk lemmar siin biilar täär. Täför måst ja lag meira ruum så att virtji å ryyms. He e annårs hemst kva he finns mang träädär i skooin. Man såågar å såågar å int bliir he stoorär ypning. He e ju ungskoog täär – int finns he så mang träädär i gamal skoog täär såm dåm e stööri.

I mårån ska ja vääl fåå te laagre fäärditt å kan fell meir tårr grenar. Vi haar te stoor bitan fäärdi men ja såå att runt åmm finns he ganska mang tårr å fast man int siir dåm liika braa i teetär skoog. Täär opa steinbackan hadd dåm all tårka opa eitt stell. Men ti all tuura så ha he kåmi ungskoog undi så nu djellär he ti fåå bort tåm gaambel så foort såm he bara gaar. Annårs slåår dåm bara söndär ungskooin åm han hinnär vext opp meir innan man fellär tåm stoor.

Nu kansji man kan byyt tjed opa sååin. Ja ha havi eitt gamalt ettsåm rootveltåna opp i steinbackan ha kasta opp steinar å saand å he bara gniistrar tå man såågar. Men nu e tåm sååga så man kan vååg byyt ti eitt nyytt tjed. Å så ha ja tjööft nyyär sååg men meir åmm he ein anan gangå ..