väder – Sida 2 – Bondbloggen

Augusti 2023 kom med regn

Det var en torr försommar och utan åskregnen efter midsommaren så hade det varit katastrof. Det gick illa med mångfaldsåkrarna där inget grodde – utom tistlar och baldersbrå. En sorts mångfald förstås men inte riktigt den avsedda.

Mångfald av ogräs – mest tistlar och baldersbrå

Det visade sej senare att regnen efter midsommar i alla fall fick något utsäde att gro och nu i augusti finns det faktiskt litet honungsfacelia. Men var finns den hårdsvingel som utgjorde 80 % av blandningen ? Kanske den kommer senare för nu i augusti fick vi över 25 mm regn.

Litet honungsfacelia kom det sent omsider

I år har potatisen underligt nog växt bra trots torkan. Nästa år kanske vi får äta egen potatis. Fjolåret var katastrofalt ifråga om potatis och det vi fick hade ruttnat så vi har ätit halvrutten potatis halva sommaren och nu är den också slut. Utom i Medåker där vårt potatisland i gräskomposten är hur frodigt som helst. Vi försökte köpa potatis i butiken men den smakade pyton och var grön (dåligt lagrad). Till all tur har grannen kvar gammal potatis som han haft i sitt fina kalla lager.

Den här sommaren gick till att måla gamla folkskolan. Alltså Göran, Albert och Wixo målade och jag sprang omkring och störde dem. Duktiga pojkar – nu är det bara litet fönsterfoder och plåtlister kvar.

Nästan färdigmålad – litet fönsterfoder kvar

Det var fint väder för utomhusmålning – utom att det var för hett i solen men då gick det bra att måla på baksidan. Traktorn fick vänta och det passade fint att skruva sönder den då det började regna.

Det var litet problem eftersom den har frontlastare och jag ville helst inte ta bort fästjärnen. Det visade sej att det gick att lämna kvar dem men sedan var det problem med en axel som hade rostat fast. Det gick att komma åt den genom luckorna på sidan och efter ett par dagar med rostlösningsmedel och hackande så kom den loss.

Den rostiga axel i mitten (den grövsta delen)

För många år sedan konstruerade Ingmar och brorsan en specialvagn på skenor just för byte av koppling på traktorer. Fast då var traktorn en MF-65 på 2000 kg och den stora Zetor 14245 väger 6000 kg. Det visade sej att vagnen i alla fall fungerade bra – då vi först fick loss den rostiga axeln.

Med traktorn i två delar så var det bara att skruva loss kopplingen från svänghjulet och lyfta bort den. Det var inte så lätt för den är stor och tung. Sedan var det spännande att se om den nya lamellskivan passade. Och det gjorde den. Till all tur ändrades modellerna för de gamla Zetortraktorerna så sällan att man inte har problem med reservdelar. I motsats till exempelvis Volvo där delarna ändras flera gånger per år och det är stört omöjligt att få passande delar.

På den gamla lamellen hade nitarna redan börjat slitas ned så det var minsann inte onödigt tidigt att byta skiva. Sedan var det bara att skyffla ut massor med oljig smörja och rengöra räfflorna på axlarna grundligt samt smörja in dem med fett och hoppas att de inte rostar till nästa gång.

Lägg märke till att hydraulpumparna (servo till vänster och huvudpumpen till höger) kan bytas utan att traktorn delas. Det är bara att ta bort luckorna på sidan och skruva loss pumpen. Då vi var i Sverige så berättade vår granne Lars-Erik att hans Zetor blev på åkern då han plöjde och hydrauliken slutade fungera. Han trodde det skulle bli mycket problem att få den hem och reparerad men reparatören kom ut till åkern och bytte pump så den var igång igen samma dag.

På bilden ovan syns också cylindrarna som trycker in kopplingen då man vill koppla ur. Enkelt och effektivt och man behöver inte ställa in kopplingen.

Och så var det då att sätta ihop traktorn igen. Problemet är att centrera kopplingsskivan. Jag försökte med en gammal konstruktion med två rör som fungerade bra på lilla Zetorn men det gick inte. På Zetor 14245 så behövs det tre hack på centreringsdornet: 20, 32 och 47 mm. Med två spaktaljor och två domkrafter fick jag nästan ihop delarna – men med 22 mm kvar så var det stopp. Att vrida svänghjulet, spänna hit och dit och lyfta växelvis med domkrafterna hjälpte inte. Det var troligen 47 mm hacket som inte var rätt. Så jag fick dra isär delarna igen och börja fundera.

Så nu sitter jag här och skriver medan jag väntar på mera verktyg till fräsen så att jag kan fräsa ett ordentligt centreringsdorn. Om man inte kan centrera kopplingskivan så går det bara inte.

Jag köpte en fräsmaskin i fjol men jag har ännu inte så mycket verktyg till den. Speciellt saknas ett rundmatningsbord och en svarvchuck. Nu kan jag inte fästa ämnen för rundfräsning. Och det går inte med tejp och skruvtvingar för de måste sitta fast riktigt stadigt vid fräsning.

Det tog mej ett par dagar att hitta rätt verktyg. Jag brukar se på tyska nätsidor där de har grundliga videor och förklaringar hur man svarvar med en fräs. Sedan tog det tid att hitta de delar som behövs – det fanns inte allt på ett ställe. Efter fyra beställningar från fyra olika firmor så tror jag att jag fått ihop det som behövs. Men det tar tid att få dem levererade även om man vanligen får leveranser från Tyskland lika snabbt eller snabbare än från det egna landet.

Det är många firmor som efter EU-direktivet i fjol inte drar av momsen och då blir det genast betydligt dyrare. Speciellt Sverige är dåligt och det är bara ett fåtal firmor som man kan köpa ifrån. Surt var det att den holländska firma som jag köpt fräsen ifrån inte levererar till Finland alls utan bara hänvisade till importören – som har satt ett par hundra euro till på priset. Bäst är Amazon.de som ofta levererar gratis (över 99 euro) och alltid drar av momsen. Tyvärr är Amazon i Sverige (med lager i Eskilstuna) inte lika bra utan de levererar bara inom Sverige.

Det är inte så bråttom med traktorn men jag måste få ihop den för att köra ned den torra flisen från torken så vi kan flisa en sats till medan det är torkväder. Den första satsen hade mycket fint torkväder och tillika kunde jag använda elström från solpanelerna som gav maxeffekt i det starka solskenet. De bästa dagarna var det hela 9 grader skillnad mellan inkommande och utgående luft vilket betyder att flisen torkade mycket bra. Luftens relativa fuktighet var då nere i 33 %.

Torkning den 12 juli på eftermiddagen med 9 graders skillnad

I juli så installerade jag också fjärrstyrning till torkfläkten. Jag satte in en Shelly Plus1PM men måste också installera en ny rutter nära torken för den trådlösa WiFi kommunikationen har en väldigt kort räckvidd för en bondgård. Till all tur hade jag tidigare dragit en Ethernetkabel till torken så det gick ganska lätt att installera. Priset på en rutter har också gått ned kraftigt och är nu under 40 euro (enligt idealo.de) för TPlinks Archer C6 som hör till de bästa även om det finns ännu billigare (men sämre). I alla fall så går det inte att sköta all kommunikation på en bondgård trådlöst utan man måste också ha ett stomnät med Ethernet- eller fiberkablar.

Fjärrstyrningsmodul vid torkfläkten (Internet)

Nu har det kommit AddOn till Shellys PlusPM-moduler så att man enkelt också kan mäta temperatur och fukthalt med samma PlusPM modul som man använder för styrning. På bilden ovan ser man att det går att ansluta upp till tre temperaturgivare (eller fukthalt) längst uppe. Dessutom kan man ha analoga och digitala ingångar längst nere. Man kan till exempel mäta spänningen i en ackumulator eller om en dörr är öppen eller stängd.

På bilden ovan ser man att temperaturen vid torkfläktens ingång just nu är 20,1 grad Celsius. Det går dessutom att sätta in klockprogram (veckoprogram) och egentligen vilka programfunktioner som helst via Script-funktionen. Då vi var i Sverige så kunde jag ta kontakt via Internet och sköta torkfläkten därifrån. Fast det behövde jag inte för Henrik var i Hindersby då.

Jag har i flera år haft liknande system men då har jag varit tvungen att löda ihop dem från en mängd komponenter. Det nya är att här är allt färdigt till ett hyfsat pris (Shelly Plus1PM kostar 17 euro och Addon 15 euro enligt idealo.de). Jag sparar en hel del tid med modulerna.

I vår serie krångel och klåpande så kan jag sätta in att jag lyckades få pannan att slockna varvid flismataren matade in flis tills skruvens lager bröts sönder och skuffades ut. Inte första gången – det är ett elände då det går åt så litet värme (bara varmvatten) att skruven går så sällan att elden kan slockna. Och flisen sitter stenhårt i pannan och flisskruven måste borras loss. Då sitter man inne i pannan och borrar genom brännhuvudet vilket är väldigt roligt. Så nu stängde jag av pannan helt och satte varmvattnet på elmotståndet. Vi har en 500 liters boiler så man behöver värma vattnet bara en gång per dygn. Då kan man välja billigaste strömmen eller värma med solpanelerna. Eftersom elpriset varit mycket lågt – ibland negativt – så är det inte lönt att ha igång flispannan.

Flisstoppning – med tre säckar redan borttagna

I växthuset frodas en mängd växter och ute i trädgården dignar äppelträden under massor av äpplen – få se om grenarna bryts då de växer till.

Äppelträden börjar bli stora och i år är det äppelår

I morse var jag ute vid ladan och det tycks vara ett bra år för svalorna i år. Jag räknade över 30 svalor på vårt ladutak – de flesta tydligen ungar. Vi har ganska många svalbon men vissa år lyckas de eländiga sjååråna (skatorna) hacka sönder dem och äta upp ungarna. Icke så i år. Se längst upp på taket (bilden nedan).

Och så till sist en ovanlig bild. Jag avskyr “selfies” självporträtt. Det är många som tagit livet av sej själva och andra bara för att få ett “fint” självporträtt. Men det är väl rätt att folk skall få se hur tönten som skriver här ser ut. Kameran som jag bär med mej hela tiden syns också – inga mobiltelefonbilder för mej. Vinjettbilden tagen för 13 år sedan är föråldrad. Det här skall inte hända igen på många år.

Det har varit svalt och skönt en tid nu men i morgon hotas med +31 grader (bara den dagen). Ovädret verkar gå förbi oss i sydöstra Finland även om västra delen och Sverige får oväder. Hoppas ni har en bra sommar i alla fall.

Minsta veteskörden någonsin

Den här tiden på året börjar man se vartåt det barkar eftersom jag har kört över åkrarna med sprutan. Fast i år var det ganska få hektar på grund av de byråkratiska ändringarna i stödsystemet. Fjolårets besvärligheter inverkar ännu ganska illa på årets skörd.

Sådden gick ganska bra även om traktorn krånglade. Torkan har varit besvärlig – det kom just inget regn alls på en månad efter sådden. Till all tur kom det två åskregn för ett par dagar sedan vilket räddade brodden – 16 mm som ganska snabbt torkade upp. Nu kom det 20 mm i dag och prognosen lovar 15 mm i morgon och 7 mm i övermorgon. Det borde rädda oss från ren katastrof.

Den största överraskningen var i alla fall en åker som vi hade vall på för två år sedan. Där sådde vi vete i fjol medan det stod fullt med vatten på åkern efter ett störtregn. Lustigt nog så blev det faktiskt en skörd i alla fall. Men vallbrottet misslyckades och det märkte jag först i år. Timotejen hade djupa rötter och har fläckvis övertaget. Och så är det fullt av baldersbrå. Man ser just inget av vetet. Och det är vår bästa åker.

I fjol höstas sprutade jag ganska litet glyfosat för man såg just inga ogräs – torkan hade till och med tagit kål på ogräset – trodde jag. I alla fall så sprutade jag en och en halv åker. Nu ser man stor skillnad mellan det som är sprutat och det osprutade. De bitar jag sprutat med glyfosat är nästan rena från ogräs medan det finns en hel del baldersbrå på de osprutade bitarna. Så i framtiden kör jag glyfosat på alltihop. Om glyfosat förbjuds så måste man fundera på att sluta odla helt – kanske jag sätter solpaneler på alla åkrarna.

Vi har ganska litet vete i år dels på grund av den dåligt skötta övergången till nytt stödsystem, dels på grund av problem med traktorn. Kopplingen började slira mitt i vårsådden och det var inte möjligt att börja reparera den just då. Det var tur att vi inte ens försökte för torkan hade nog förstört all senare sådd. De åkrar som jag sådde mångfaldsfrö på ser mycket dåliga ut just på grund av torkan. Gräsfrö måste man ju så nära ytan och det kom inget regn förrän sent i juni.

Det var en hel del problem att så mångfaldsfrö. Vanligen måste man ha de gula reduceringarna på plats i Rapiden då man sår små mängder (kring 10 kg/ha) och det har fungerat bra för timotej och klöver. Men i mångfaldsblandningen ingick 80 % hårdsvingel och fröna var så långa att de gick dåligt igenom reduceringsinsatserna. Till sist måste jag ta bort insatserna helt.

Jag lämnade ogrässprutandet ganska sent eftersom brodden led av torkan men ett litet regn piggade upp den så jag körde tribenuron (Express) på de insådda åkrarna. Tyvärr så bet det inte på de stora baldersbråbuskarna. Det finns nog medel som tar bort baldersbrå men då stryker klövern lätt med också.

Medan jag väntade så kopplade jag äntligen vatten till uttaget i verkstaden. Röret drog jag för många år sedan men det blev inte tillkopplat. Nu behöver vi vatten till äppelgården som skall utvidgas och det går bäst genom röret till verkstaden och vidare till Ribackans garage. Och så får vi bort slangarna som låg tvärs över vägen vid ladugården.

Vattenanslutningar för verkstaden och bevattning

Då jag skulle flytta röranslutningen i pumphuset så brast en gammal rörvinkel av järn. Det kunde ha blivit ett stort elände om den hade brustit så att vi inte skulle ha märkt det. Tusentals liter vatten hade kunnat rinna ut. Så ibland har man tur …

Det blir lättare att fylla på nu. Jag använder bara kranvatten för det är rent och man behöver inte rengöra filtren så ofta. Det har inte heller varit problem med munstycken. Till vintern kör jag gammal kylarvätska i pumpen och tar bort droppventiler så att rören kan tömmas helt. Med tryckluft blåser jag dem tomma.

I år gick tryckutjämnaren vid pumpen sönder – den sprack. Till all tur har jag kvar den gamla sprutan så det var enkelt att byta. Annars hade dt tagit tid att få tag på reservdelar.

Det var en hel del arbete med att få min GPS att fungera för jag körde sönder den gamla antennen som hamnade under såmaskinen och blev mos. Nu har jag en ny GPS-antenn son kommer från ardusimple.com i Barcelona vilket är en fördel. Man får snabbt delar och behöver inte bråka med tullen. Den nya antennen kom inom ett par dagar med DHL Express.

Sedan är det en annan sak att få installationen att fungera. Jag testade flera olika program men alla hade sina nackdelar. En del är alldeles för invecklade med en massa funktioner som man egentligen inte behöver. Och så är det nästan alltid problem med kommunikationen – alltså Blåtand. Nu försökte jag använda USB-kabel men så kunde vissa program inte använda USB. Som lök på laxen så slog åskan ned i brorsans björk alldeles invid huset och tog kål på elektroniken som vi använder för vår RTK-station. Så jag fick köra med den vanliga dåliga GNSS (vilket betyder GPS, Glonass, Galileo och BeiDou).

Det behövs inte centimeterprecision eftersom vi har sprutspår och kartan på skärmen är mest till för att inte välja fel sprutspår. Den vanliga precisionen är alldeles för dålig för att användas utan sprutspår. Även om jag kör rakt eligt sprutspåren så vinglar traktorn på skärmen hit och dit. Då RTK fungerar så kan man nog köra enbart enligt satellitbilden.

Sprutbild på skärmen – fastän jag kört rakt

Då jag köpte den nya antennen så köpte jag också en magnetisk fot och det var mycket lyckat. Nu sitter antennen som berg på taket och man måste nästan använda båda händerna för att få bort den. Tyvärr hjälper det inte då jag har antennen på stora Zetorn för om jag kör genom tröskhuset (för att fylla på såmaskinen) så har den bara ett par centimeter till godo och antennen kommer att dras ned.

Det var åska här förra veckan och då kom det också vatten som ur kranen. Det var inte långa skurar men det blev i alla fall kring 16 mm. Det blev stora pölar men i dag före regnet så var marken alldeles hård igen. Det blåste in regn genom myggfönstret till mitt arbetsrum men man var bara glad övar det efter torkan och hettan.

Det har varit litet extra bråttom eftersom vi håller på att måla gamla folkskolan. Vi fick en stor donation och köpte färg och annat material såsom plåtlister för pengarna. I och för sej så har det inte gått så många timmar till det arbetet men eftersom det har varit så hett så är man alldeles slut efter fem timmar i solen. Hela eftermiddagen ligger man och stönar och dricker surmjölk. På kvällen kan man möjligen orka göra nånting igen.

Själva huset är i prima skick (byggt 1899) men tyvärr hade kommunen målat det med eländig plastfärg som kommer loss i stora strimlor. Det värsta är att det blir fukt bakom plastfärgen som röter trä så vi hade bråttom att skrapa bort eländet. Måla aldrig ett hus med plastfärg för den förstör själva huset. Vi använder Allbäcks linoljefärg som inte har något annat är ren linolja och pigment. Vi köpte den direkt från fabriken i Ystad men den finns att få också hos Byggnadsapoteket.fi och från K-järn.

Rent ut sagt så har jag inte orkat skriva nånting förrän nu efter regnet. Temperaturen har gått ned till +16 grader så det börjar bli mänskligt. Man blir piggare på allt sätt och så känns det bra att broddarna fått regn. Kubotan har jag skruvat ihop och kört med hacken mellan äppelträden. Även om den stora Zetorn ännu måste klyvas och kopplingen bytas så ser livet bättre ut nu.

2023: blåklint, timotej och klöver

Året då allting ändrades – åtminstone inom byråkratin. Efter en hel del slitande i de glesa hårtesterna så verkade ändå papperskriget ordna sej – då började kopplingen på såddtraktorn att slira. Det är inte så enkelt att byta lameller för frontlastaren skall bort, fästena skall bort och så skall den stora Zetorn skruvas i klyv på mitten.

Efter en del funderingar så beslöt vi att bara så en del vete och sätta resten som vall och mångfaldsåker. Då blir det ingen brådska och man hinner laga stora Zetorn i lugn och ro. Det blir mest timotej, klöver och blåklint i år.

Hela stödsystemet ändrades i år så det är inte underligt att det blev litet problem. Egentligen kunde man börja göra upp såddplanen först efter den 9 maj då ansökan öppnades på nätet. Det tog sin tid att tröska igenom alla regler men sist och slutligen var det fånggrödan som förorsakade verkliga problem.

Jag fyllde i olika alternativ och kollade med “rådgivaren” om de fungerade. Annars gick det bra men just fånggrödan ställde till med problem. Det blev problem med växtföljden fastän jag försökte med olika inställningar och tog bort fånggrödan från alla skiften. Men så hittade jag ännu ett ställe där fånggrödan fanns med och då jag tog bort precis allt som hade med fånggröda att göra så började det gå.

SÄTT INTE ALLS IN FÅNGGRÖDA NÅGONSTANS !!!

Så fort man sätter in någon fånggröda så slår nämligen växtföljdseländet till genast – annars kan man odla i lugn och ro i tre år. Det fanns nog med i reglerna men så kryptiskt att jag inte insåg hur illa det är att sätta med fånggröda.

Växtföljd har vi kört med redan länge. Se på bilden ovan från år 2016 då klövern växte sej meterlång eller gå till inlägget: Jag drunknar i klöver. Stammarna var som rep och den lade sej naturligtvis. Det var lögn att få den slagen med vår gamla slåttermaskin. Jag har inte varit med om sådant de senaste 70 åren. Våra lerjordar kan vara besvärliga men klövern växer som om den hade betalt för det. Den är också mycket bra för strukturen i den styva leran. Då vi hade kossor så var vall med klöver mycket bra men numera ger den inte just inkomster. Man borde ha en biogasanläggning.

Vi har gammal vall som borde ha brutits förra hösten men då var det så oklart hur det nya systemet skulle se ut så jag vågade inte bryta vallen som var skyddszon. Nu blir det att fundera hur man gör i höst för man måste också beakta växttäcke vintertid. Men vi har ännu någon månad tid att tänka.

Vårsådden i år gick annars riktigt bra. Åkrarna hade torkat upp jämnt och vi sådde ovanligt tidigt på grund av torkan – bara ett par dagar efter grannarna som bearbetar åkrarna medan vi sår direkt. Vanligen måste vi vänta längre så att inte marken är för våt för då blir det betong av leran. Även om ytan hade torkat så var jorden fuktig ännu på sådjup. Om man harvar så torkar ytskiktet upp ganska fort medan direktsådd kan ske betydligt senare för jorden torkar mycket ytligt och den (hackade) halm som ligger kvar skyddar också mot uttorkning.

Men så blev det problem med stora Zetorn. Det kändes trögt att komma igång och snart insåg vi att kopplingen hade börjat slira. Det finns inga inställningar så det är bara att byta lameller. Troligen har snökörningen slitit ganska hårt på dem. Vi lyckade ändå så en hel del vete genom att inte stanna så ofta för det är mest då man sätter igång som kopplingen slirar. Dessutom startar den mindre Zetorn bara ibland (startmotorn ?) och ryker ganska mycket så den borde in i verkstaden den med. I går så rann kylarvätskan ur den också – det är problem med värmebatteriet i hytten (eller slangen).

Visst har vi andra traktorer men direktsådd är ganska tungt så det är bara stora Zetorn på 145 hästkrafter som orkar dra Väderstads Rapid på 3 meter. Då Rapiden kom så bearbetade vi åkrarna med tallriksharv och fräs och då gick det lättare att så. Men det drar en betydande mängd bränsle och tar tid så vi gick över till ren direktsådd utan någon bearbetning alls av såbädden. Det har fungerat bra även om torr halm kan vara ett problem – mest på mulljordar. Då måste jag köra med hacken först.

Nu har vi kvar mångfaldsåkrarna men dem kan vi så med en mindre traktor eftersom vi inte har gödsel i såmaskinen och utsädet väger mycket litet – bara 10 kg per hektar. Det skall också sås ytligt så billarna går inte djupt och ger inget dragmotstånd. Det kan sås ända fram till sista juni.

Mångfaldsutsädet (äng) består av hårdsvingel med inslag av rajgräs, prästkrage, blåklint och honungsfacelia. Det är billigt och det behövs små mängder. Nu har vi ingen erfarenhet av hårdsvingel men det lär vara lågväxande och härdigt. Man kan bara ha mångfaldsåker två år i rad på samma skifte och det är ju bra för prästkragen blommar först andra året. Blåklint och honungsfacelia är ettåriga men fröar på hösten så man kan hoppas på blommor följande år också.

Rent ekonomiskt är det inget som ger skörd men man får 300 euro per hektar stöd vilket är bättre än naturvårdsvall och gröngödslingsvall. Men i dessa vallar får man ha klöver så de är bättre för strukturen på våra lerjordar. Och strukturen är betydligt viktigare då man kör med direktsådd och inte plöjer eller luckrar upp ytan alls. Så vi får se om det trots allt är bättre med klöverblandning än med blommor.

Lönsamheten för vete gått nedåt igen och är under hälften av fjolårets toppris på 400 euro per ton. Gödseln är fortfarande ganska dyr fastän den gått ned från våldsamma 1500 euro per ton. Eftersom det blev så litet vete i år så har jag kvar flera säckar ännu men jag väntar och ser om det lönar sej att sprida med tratten senare på sommaren. Svårt att veta för vi säljer inte på hösten utan först nästa vår eftersom vi torkar på våren med solelektricitet. På hösten är det sällan tillräckligt torr luft för att man skall komma ned under 14 % med vår kalluftstork.

På tal om solelektricitet så måste jag stänga av våra paneler i förrgår och i går. Priset var nämligen på minus så jag måste betala för varje kWh som jag producerar … Det här systemet är helt vansinnigt och så läste jag att flera stora bolag har trixat med priserna och är under utredning. Konkurrens skall sänka priserna men det verkar som om de tvärtom ökar. Utom för bönderna förstås som inte får bilda karteller liksom industrin och handeln.

Men vi skall inte sörja utan njuta av ganska så hyfsat svalt väder fastän de hotar med grym hetta och torka till sommaren. Då får vi plocka blåklint och sitta inomhus och ha på värmepumparna för kylning med solpanelerna. Fast det är förstås massor med byggnadsarbeten på sommaren. Och man kan inte bygga på kvällarna för då kommer de jäkla myggorna.

Sommaren är lång och het och full av myggor. Det gäller att överleva fram till nästa vinter.

Ordbruket förnyas

Förra veckan var det info om stödansökan. Nästan allt förnyas – och blir ännu krångligare. En del saker blir ungefär som förut men för att inte göra det för enkelt så byter allting namn – igen. Det finns för mycket byråkrater då de har tid att krångla till allting hela tiden. Man kan inte tro att de bara försöker mobba oss. Men då man sitter dagarna i ända och filar på regler och villkor så kan småsaker bli alltför viktiga.

Nu vågar jag inte säja vad som blivit bättre och vad som blivit sämre för hela alltihop är fortfarande en enda röra. Närmast gäller det att försöka undvika större misstag. Problemet är att det snart blir det vårsådd och då borde man veta vad som gäller. Rådgivarna fick en del frågor som inte de heller kunde besvara så det ser dystert ut. Troligen får vi gå till sådd delvis i blindo.

Om jag förstått det rätt (och det är osäkert) så kan man ändra val av åtgärder varje år (utom i vissa fall) så man binder sej inte för fem hela år om man gör något misstag. Likaså kan man anmäla åtgärder som man sedan i höstanmälan konstaterar att “det bidde ingenting” utan att man blir hängd, dragen och kvarterad som på den gamla goda tiden då nån retade upp kungen.

Fogdarna (granskarna) skall heller inte åka omkring lika mycket till gårdarna och det förstår jag bra då jag ser på satellitbilderna. Man kan snart söka efter en tändsticksask som man tappat via satellit. Storebrorsorna ser allt. Orson Welles kan dra nånting gammalt över sej – hans “1984” är barnslig jämfört med den moderna tekniken och fogdarna.

Ett av de värsta problemen är att gallra bort sådant som inte har någon betydelse. Nu är alla viktiga saker ihopblandade med en massa små detaljer. Producentförbunden har varit bra på att plocka fram det väsentliga men nu går sammandraget på 6 sidor med två spalter per sida. Några lagar och förordningar kommer man aldrig fram till – det är bra om man kommer genom sammandraget. Jag tycker synd om rådgivarna som skall försöka översätta eländet till förståeligt språk. I 35 år har jag läst invecklade tekniska artiklar men det juridiska och byråkratiska språket slår nog det tekniska med flera hästlängder ifråga om obegriplighet.

Ett litet utdrag ur den KORTA sammanfattningen av villkoren

Jag misstänker att man efter en tids fruktlösa försök att förstå eländet så kastar man allt och sår som förut. Sedan får man på hösten se vad det blivit. Då kanske reglerna också blivit “preciserade” och man har insett att vissa saker bara inte fungerar i det verkliga livet. Där finns en del som man direkt kan se att är omöjligt. Det finns knappast utsäde för alla “mångfaldsåkrar” för utsädet borde ha odlats för ett år sedan – tycker man som bonde. Andra är utslag av önsketänkande såsom “precisionsodling”. Tekniken fixar jag nog men nyttan är mest obefintlig och ekonomiskt är det helt olönsamma åtgärder.

Som gammal elektronikingenjör så var jag förstås intresserad av metoder för “precisionsodling” men det är mest pappersåtgärder. Nån verklig nytta är det inte av “automatiken”. Möjligen om man har minst 500-1000 hektar i ett skifte. Den teknikguide som jag använder med GPS för att sköta besprutningen är uppgjord i Ungern där pustan går tiotals kilometrar åt alla håll utan några riktpunkter. Då behövs GPS. Men automatisk styrning tvivlar jag på – lika bra kan jag sitta och vrida på ratten själv. Vårt RTK-GPS korrigeringssystem i Hindersby har i princip en precision på en centimeter men inte fasen kan man styra traktorn så exakt. GPS med RTK är nog bra men automatstyrningen borde man strunta i ifall man inte tänkt ta sej en tupplur mitt i sprutandet.

Se också Höstarbetena klara . Nu har jag en ny GPS-antenn som passar med RTK och har bättre precision. Fast automatstyrning har jag inte så det godkänns väl inte av stödbyråkratin.

Fånggrödor undrar jag över. Vi har haft klövervall insådd i vetet men om det duger är osäkert. Våra gröngödslingsvallar har haft våldsam klöverväxt flera år men det duger väl inte heller. Det skall i framtiden vara minst fyra växtarter och man får uttryckligen INTE komplettera på våren. Så adjöss med vår gröngödslingsvall.

Växttäcke vintertid ska väl gå för med direktsådd så plöjer och harvar vi inte alls. Men skyddszonen gick i putten så den måste vi odla upp. Växtföljd har jag inget emot men desto mera emot de detaljerade reglerna. Nu blir det huvudvärk över vad som får odlas och när. Till yttermera visso så gäller det skilda regler för växtföljd per skifte och växtföljd per gård. Fogdarna leker med reglerna men vi som skall folja dem får huvudvärk.

Nu har också EFA blivit IPA – inte för att jag förstår någondera. Fyra procent skall i alla fall vara “icke-produktivt”. Nån gång senare efter sådden skall jag ta reda på vad det nu betyder … Och så har vi undantagen för 2023 … Man har alldeles tillräckligt men odlingsproblem och det behövs inte nya byråkratiska bekymmer. Byråkratin är också liksom vädret ganska oberäknelig.

Vi ska få veta hur det egentligen är först då stödansökan öppnas nån gång i maj. Och med det här kalla vädret så kanske vi inte hinner så före det. Nytt utsäde hinner vi i alla fall inte skaffa. Egentligen väntar jag på stödansökningprogrammet för det har varit ganska tydligt och bra så varför skaffa sej huvudvärk nu redan. Jag avundas inte de stackare som skall programmera in de råddiga reglerna men de får ju betalt för det. Jag önskar dem lycka till.

Nu sitter jag i Medåker i Sverige. Då vi kom så var det ren sommarvärme och över 20 grader varmt men nu är det kallt och regnigt och mest höstliknande väder. Det vädret kommer till Hindersby på torsdagen så det är ingen brådska med vårsådden hos oss. Fast här är vårbruket också sent – vanligen börjar de ett par veckor före oss men ännu syns inga traktorer på åkrarna.

Nu är det mest att gå igenom maskinerna så att de är i skick då det är dags för sådd. Med direktsådd blir det betydligt senare än med harvsådd. Snart blir det väl varmare väder och om det inte kommer regn så kanske vi är ute på åkrarna i mitten på maj.

Hårda bud i Hindersby skog

Det har varit dåligt med skrivandet. Det har funnits en hel del att skriva om men efter en dag i skogen så blir det inte av för jag somnar över tangentbordet. Visst har konditionen blivit bättre men dagarna har också blivit längre och då man far till skogs klockan sex på morgonen och kommer hem nio på kvällen så räcker inte orkorna till.

Nå, det har inte blivit skogsarbete varje dag även om det sist och slutligen varit ganska hyfsat väder. Det såg illa ut i januari och februari då åkrarna låg nästan bara och det började slå igenom på skogsvägarna men så kom ett par ordentliga köldknäppar och skogsvägarna har varit fina ända tills nu. Men det har varit bråttom för man visste aldrig hur länge vädret höll i sej. Vi har kört ut anefter som vi har huggit så det finns inga hopar under snön (tror jag). Brorsan har blivit riktigt duktig med den lilla lastaren och har lyckats baxa upp de stora svarvstockarna trots att den är svag och har kort räckvidd.

Förra sommaren satte vi upp solpaneler och bytte tak och alla arbeten sköts framåt så mycket att jag bytte packningar för bakaxeln på Belarus först i januari och skogsarbetet började först i februari. Sedan harmade det att man måste deklarera i slutet på februari då skogsvädret blivit hyfsat. I början på mars tänkte jag sätta fart på huggandet men då föll lastaren framåt mot hytten för de nedre fästkrokarna hade brustit. Bara litet plåt blev skrynklig men det var nervpirrande att köra hem på krypväxeln med lastaren rakt upp. Sedan gick det fem dyrbara dagar till att svetsa ihop ett nytt nedre fäste.

Här syns sprickan i fästet – på andra sidan hade biten fallit bort

Fästet var tillverkat av 25 mm stål men det räckte inte till. Om lastaren lyfter 500 kg längst ut så blir kraften på nedre fästet över 30 gånger större: 15000 kg. Dessutom kränger lastaren svårt då man kör över stubbar och stenar. Maskinerna far nog illa i skogen. I år högg vi dessutom i stenbackar.

Det nya fästet svetsade jag ihop av 20×120 mm järn – två varje sida – så det borde hålla. Det är överdrivet tjockt men intressant nog är det brist på flatjärn så jag kunde inte köpa klenare. Valsverket i Ukraina som stått för en stor del av järnen är ju sönderbombat. För att hindra lastaren att kränga så mycket så spände jag fast de nya järnen med fyra 20 mm bultar. Om man drar till dem ordentligt så borde det nedre fästet inte kunna röra sej alls.

Den nya fräsmaskinen som jag köpte i fjol togs nu i användning och det var roligt att kunna borra ordentliga hål i grova järn utan att remmarna slirar hela tiden. Fräsen har växellåda med kugghjul och klarar upp till 40 mm hål i järn. Synd att jag inte hade den då jag svetsade ihop fästet till den nya lastaren.

Den nya fräsen invigd då lastarfästet reparerades

I mars kom det köldknäppar och vi körde flitigt upp breda spår. Skogsvägarna blev så bra att vi också kunde köra genom ett område som för 120 år sedan varit åker och ganska sankt. Eftersom vi inte varit där på många år så fanns det gott om torra träd. Nu är priset på energived hyfsat så vi körde ut dem. De ger bra ved utom de som legat på marken – dem flisar vi åt oss själva även om det mest blir damm.

Jag har trott att granbarkborrarna tagit livet av träden men nu börjar jag tänka om. För ett antal år sedan dikades skogen där och dikena är grymt stora. Det är möjligt att träden hade så ytliga rötter då de växt upp i sankmark och inte klarade av de nya dikena som sänkte vattennivån med omkring en meter. Om man därtill lägger de senaste heta och torra somrarna så är det inget under att granarna torkade bort.

De skogsområden som varit svåra att komma åt – sanka eller steniga – hade en hel del riktigt stora träd. Jag fotograferade först ett träd med 70 cm rotdiameter för att utse det till årets “bålaträä” (båla = stor) men så hittade vi allt fler lika stora.

Ett av många **bålaträädär**. Motorsågen har 15″ (38 cm) svärd.

Det verkliga bålaträä var nog det som det blev tre svarvstockar (58 dm) plus två vanliga stockar från. Det växte vid stenbacken nära ett dike på södra sidan. Det fanns en mängd nästan lika stora träd runt omkring så det blev långt och utan kvistar. Alla träd har jag fällt med motorsåg, kvistat och kapat. Förstås har jag använt lastaren vid fällning och flyttning av stockarna. Som liten var jag med då man för hand rullade stockarna upp på parsläden men de var betydligt mindre.

Motorsågarna som jag använt är en Jonsered 2147 och en Jonsered 2252. 2147:an är redan gammal men en av de bästa motorsågar vi har haft. Den har en grym fart på sågkedjan och skär så in i norden. Dessutom startar den nästan på första rycket. På 2252 som i princip är litet starkare har jag 15″ svärd för de riktigt stora bamsingarna. Den är modernare men inte bättre och krånglar ibland vid starten. På tal om hårda bud så blev 2252:an under ett träd där lommen slog upp och sedan föll ned på motorsågen. Visst brukar jag ta bort sågen men den kom i knipa så jag måste lämna den och stiga åt sidan för att inte hamna under roten. Fästet till bränsletanken brast och handtaget kroknade men med litet ståltråd så kunde jag fortsätta såga ända till slutet på vintern.

Svarvstockar 58 dm och över 28 cm i toppen

I mitten på mars så började också ena bakhjulet på Zetorn att läcka så det blev att ta en tur till Lindfors Däck i Kuggom där de fixar ringen medan man väntar – inte illa. Det var inte första gången för i fjol hade vi den andra bakringen sönder. Då måste vi ta loss hjulet i skogen men nu kunde vi komma hem till verkstaden.

Det är inte så stor sak att ta bort ett bakhjul då man kan lyfta upp traktorn med stödfoten till lastarn. Vi har ju bägge lastarna fastsatta vid bakaxeln på traktorerna. Det är nästan rutin att plocka bort ett bakhjul.

Av de stora 150 år gamla granarna var nog en del rötskadade men mindre än jag fruktat. Det värsta var en stor gran uppe på stenbacken som hade hela 15 meter röta – brunrötan kan gå långt upp i stammen. Visst borde man ta bort de gamla granarna tidigare men vi har inte hunnit. Å andra sidan verkar det litet fånigt att hugga 70 år gamla granar – det blir ju bara pinnar av dem. Och står de dessutom så glest som gallringsrekommendationerna anger så är de fulla av kvistar. Sådant virke vill åtminstone jag inte ha.

En gammal björk som inte blir till kvalitetsvirke

I mars hade snön börjat smälta bort men så kom det omkring 30 cm snö i slutet på månaden och det blev vinter på nytt.

Början av april var ganska kall och vissa nätter var det kring -17 grader. Vi måste köra upp spåren på nytt men det blev bra skogsvägar och vi fick ut en hel del virke på grund av kölden. Eftersom jag mest är bakom kameran så finns det inga bilder av mej men jag måste sätta ut en för att bevisa att jag faktiskt varit i skogen den här vintern:

Artikelförfattaren har fällt ett (litet) träd

En vecka in i april gick det bra med skogsarbetet men nu börjar solen mjuka upp spåren – speciellt vid virkesupplaget. I skogen håller vägarna ännu men vid sidan av vägarna finns det ingen tjäle under snön. Så nu avslutar vi skogsarbetet för den här vintern. Några träd skall ännu fällas vid virkesupplaget.

Nu sätter jag in bilderna på virkeshoparna från vintern 2023. Det blev mycket energived men också stockar. Massaved blev det nästan inte alls. Och allt är bara gran.

Den stora hopen närmast kameran är energived liksom därpå följande hop (4 meter och 3 meter skilt). Längre inåt skogen finns våra hopar med flisved för eget bruk. Där finns också torra stockar av god kvalitet men jag är rädd att vi inte orkar såga så mycket för eget bruk.

Till sist måste jag presentera vår nyaste familjemedlem som kom i slutet på mars. Han håller i gång dygnet runt även om han sover allt emellanåt. Det var inte min idé men allt motstånd var förgäves. I värsta fall får jag och våra fyra katter flytta ut i stallet …

Ute slask, inne olja

I en månad har jag inte gjort mycket annat än skruvat traktorer isär och ihop. Förstås hade det varit fint att kunna fara till skogs men kanske inte i det här slaskvädret. Det är nu nästan +4 grader och riktigt dåligt väder med regn och halka. Det dämpar litet längtan till skogen …

Till julaftonen hade jag lyckats skruva isär Kubotan och kunde slipa den krånglande axeln till kraftuttagsspaken. Ett jättejobb för att slipa litet men utan kraftuttag var traktorn ganska värdelös. Sedan gällde det att få ihop den igen. Utan att alltför många delar blev över.

Det gick nu inte riktigt “såm fafa trallar” (vår motsvarighet till “som i Strömsö”). Ett lager och en bricka föll ner ur växellådan och det blev att söka och fundera var de skulle vara och hur de skulle vändas. Till sist kom vi med Henrik fram till en lämplig plats med hjälp av Kubotas reservdelskatalog och flera verkstadshandböcker som hade ganska fina bilder på genomskärningen.

Packningar fick vi från Tyskland utom en till locket som Henrik tillverkade av packningsark. Till slut fick vi ihop bakaxelhuset med transmissionshuset (växellådan) och framför den hydrostatiska delen. Men så hittade jag en bricka på golvet som absolut hörde hemma på en axel inne i växellådan. Suck. Det blev att ta isär allt igen och sätta brickan på axeln och skruva ihop. Det gick ju bättre andra gången.

Att få ihop fram- och bakdelen på traktorn var inte enkelt. Problemet var att hytten gjorde arbetet extra krångligt. Nästa gång skall jag allvarligt fundera på att ta bort hytten först även om det är mycket arbete med det också. Till all tur var vi två så det gick att rikta bakdelen mycket bättre. Det var alltid nånting som tog emot i det trånga utrymmet men till slut fick vi i två skruvar och då var det bäst att gå in och äta.

Egentligen är det en svensk Belos fastighetstraktor som är byggd utanpå en japansk Kubota B7100. Den är omkring 42 år gammal men toppen av den tidens teknik. Helt mekanisk med en mängd hydrauliska funktioner. Den svenska hytten är också av toppklass för den tiden med värme och mycket elektriska funktioner. Men hytten är också i vägen då man skall utföra reparationer. Det som är enkelt på en ren Kubota är ganska invecklat på Belos-traktorn. Bland annat måste behållaren för extra hydraulolja under traktorn tas bort.

Hydraulik är väldigt användbar men oljan gör alla arbeten till ett enda torkande med papper. Och varje gång man skall dricka kaffe eller äta så blir det att tvätta händerna flera gånger med linoljesåpa – som ju är bättre än de skumma kemikalier som finns i verkstadsrengöring. Man blir också så slipprig om händerna att delarna är svåra att få på plats utan att man torkar av dem och händerna grundligt.

Inne i plåtkåpan fanns ännu stag som måste kopplas ihop och två drivaxlar – den andra för framhjulsdriften. Snabbt stod det klart att staget som syns i kåpans hål absolut inte gick att koppla för ändan hamnade i vinkeln på högra sidan. Hå-hå, ja-ja, det var bara att ta isär fram- och bakdelen på nytt och fästa bakre ändan av staget först.

Samtidigt såg jag att en ring låg på golvet och hittade en skruv på bordet som alldeles tydligt måste vara inne i växellådan för den var helt ren medan alla yttre skruvar var oljiga och svarta. Nu var det bäst att dricka kaffe och börja se i handböckerna och reservdelsböckerna. Det tog sin tid men småningom kom jag fram till att skruven borde sättas i från bakaxelhuset för att hålla axeln till HÖG/LÅG- omkopplaren.

Igen måste jag skruva loss locket med hydraularmarna. Till all tur kom packningen loss utan problem. I med skruven och locket tillbaka. Fördelen med en liten traktor är att delarna inte väger så mycket så det var lätt att lyfta locket bort och tillbaka.

Åter gällde det att få ihop fram- och bakdelen. Det tog tid att få alla axlarna mitt emot varandra och bakdelen på exakt rätt höjd och riktning. Det blev både eftermiddagskaffe och mat innan slutligen allt var tillbaka så långt att de första skruvarna kunde sättas i. Jag hade stor hjälp av familjens bättre hälft som snällt nog gav mej mat och dessutom hjälpte till att oja och voja över alla problem :-).

Staget (längst bak i kåpan) äntligen på plats

Under Belos finns en extra oljetank för yttre hydraulolja (inte Kubota). Den måste bort då man vill komma åt drivaxlarna nerifrån. Det var besvärligt och man kunde se att det varit förut för den var bara upphängd med ståltrådar. Att sätta den tillbaka var också besvärligt för jag satte fast den med skruvar som det ursprungligen var meningen. Enda möjligheten var att skruva fast framändan först medan bakändan låg på golvet. Sedan lyfter man upp bakändan och trycker den hårt framåt för att få i de bakre skruvarna. Allt så trångt att man skulle behöva långa tentakler i stället för fingrar.

Hydrauliken är mycket viktig på den här traktorn som har hydrostatisk drift. Därför var det litet bekymmersamt att det fanns skräp på silen till oljeintaget. Efter 42 år kan man vänta sej litet skräp men det värsta var att det fanns metallspån också. Vi hittade inga slitna kuggar så jag undrar om det är pumpen som börjar vara dålig. Fast den har nog fungerat fint. Man vill inte heller öppna en hydraulpump i onödan. Så det är väl bara att tuta och köra …

Medan jag väntade på packningar så satte jag en par dagar på att gå igenom de elektriska ledningarna som också var besvärliga i de trånga utrymmena. Det finns en hel del elektriska scheman för Kubota men inget som stämmer ihop med verkligheten så det blev att öppna ledningsbuntarna och följa varje kabel skilt. Färgerna var inte heller att lita på för efter 40 år så hade en del bleknat grundligt. Belos hade byggt om en hel del av ledningarna men deras schema var också felaktigt. Nu har jag ett alldeles eget elschema som borde stämma någorlunda.

Nu är Kubotan (egentligen Belosen) ihopsatt igen så när som på bakhjulen och en del plåtar. Det är ingen brådska för vi använder den inte på vintern. Ringarna är nämligen asfaltdäck som behöver kättingar för att alls röra sej i snö. Vi har ett schaktblad till den men det är ganska ynkligt jämfört med stora Ålö Quicke på stora Zetorn. Möjligen kunde man skaffa en liten slunga eller kanske borste för de ställen man inte kommer åt med stora traktorer. Men det får vänta.

Vi har inte provkört ännu så man vet inte om vi får skruva den i bitar igen … Men nu skall Belarus först sättas i skick så jag kommer ut i skogen. Just nu regnar och blåser det så jag är inte speciellt missnöjd att syssla med verkstadsarbete. Det är varmt ute så det blir nästan för varmt i verkstaden också. I slutet på nästa vecka blir det kallare igen och då behöver jag nog börja med skogsarbetet. Vi har bytt ena bakhjulspackningen på Belarus men där finns ännu en hel del arbete. Men mera om det en annan gång.