På torsdag morgon förra veckan var det alldeles vitt och 10 cm snö överallt. I Sverige alltså. Jag var på fibernätskonferens i Stockholm och bodde förstås i Medåker.
Men det var bara en dag. Annars var där plusgrader och rena våren.
Fibernätskonferensen var stor med flera tusen deltagare. Sverige är fortfarande bland de bästa i Europa med en andraplats (Litauen är etta intressant nog) och de nordiska länderna alla ganska bra – utom Finland som kom på tolfte plats efter Estland. Det syntes inte många finländare på konferensen utom en del österbottningar. Ulf Grindgärds ståtade med foto och allt i aulan. Och det är välförtjänt för österbottningarna är bäst på fibernät.
I Medåker krånglade det trådlösa nätet något obarmhärtigt men vi såg Mälarenergis bilar en kilometer från vårt hus. De gräver ned elkablar och fiberrör där. I värsta fall får jag gräva ned egen fiberkabel den sista kilometern med täckdikningsmaskin …
I Hindersby har det också varit plusgrader men till all tur är det litet minusgrader på nätterna så skogsvägarna håller än. Jag kör ut virke så fort jag hinner men just nu måste skattedeklarationen göras. Om det bara hålls litet minusgrader så är det utmärkt att köra nu för vi har nästan ingen snö alls och man hittar virket utan problem. Det har varit flera vintrar med en massa snö så i den meningen är det bättre i år.
Vi fäller nu friska granar för alla de torra är redan sågade. Men det är långa baddare. Man får fyra eller fem stockar från varje träd och 20 meters mått räcker inte till (de vanliga måtten är bara 15 meter vilket är riktigt ynkligt). Att fälla har inte varit problem för det blåser och det finns ingen annan möjlighet än att fälla med vädret. Blåsten har grym makt upp i toppen på en 30 meters gran.
Få nu se hur vädret blir framöver. Man är litet rädd att vi får ett kallt majväder för medeltalet skall bli detsamma varje år. Tiodygnsprognosen tittar jag på var och varannan timme men den bara visar plusgrader på dagarna.
Till all tur blev jag förkyld i förrgår. Innearbetet har nämligen blivit efter ordentligt då det varit så fint skogsväder – men det är det inte mera. Nu har jag installerat mätsystemet i växthuset så man kan se över nätet hur där ser ut. Visst är det vinter ännu men våren kan vara ganska besvärlig för växterna med alldeles för varma dagar och kalla nätter. Vid klart väder är det som värst med temperaturskillnaden. Problemet är att växterna tror att det blivit vår eftersom det är så varmt på dagarna. Och så kommer de kalla nätterna. Det är ännu en och en halv månad som det kan blir riktigt kallt.
Tillsvidare har vädret varit fint för växthuset med jämn temperatur men det fortsätter knappast så länge. För skogsarbetet är vädret uselt. Det borde var ett par minusgrader så det inte skulle väta så förskräckligt. Men jag har börjat köra ut virke eftersom det är ett torrare arbete. Ett problem har varit att traktorns fönster immar fast så jag måste förbättra fläkten så den blåser på de viktigaste rutorna. Ett värmebatteri borde också sättas in. Det är egentligen klart men slangarna borde installeras. Men det tar tid och om det bara går att köra utan så gäller det att få ut virket kvickt.
Det verkar bli en alldeles för varm vinter i år. Tiodygnsprognosen lovar ingen lindring i det varma vädret. Till all tur frös vägarna då det var kallt och om det hålls minusgrader åtminstone på nätterna så klarar de sej. Jag har redan ställt upp bottnar för virket så det är bara att köra.
Då vi tog bort A-stolpen förra våren så blev kabeln till varmvattenboilern inne i huset utan ström. Kabeln har jag nu plockat bort och satt i propparna till kabeln som matar inifrån huset. Den är inte så nödvändig nu då värmen kommer från flispannan men kan vara bra att ha som reserv. Samtidigt plockade jag bort en del gamla installationer. Bland annat en snabbtelefon till verkstaden som vi inte använt sedan 80-talet. Mobiltelefonen har ersatt snabbtelefonerna.
Och så gäller det att installera program på datamaskinerna. CAD-programmet behöver jag för ritningar och planering. Och det behövs redan nu så jag vet vilket virke vi behöver nästa sommar. Det är nu som stockarna kapas.
Jag kan inte klaga för jag har inte haft flunsa på nästan två år. Inte är den här så farlig heller även om jag snörvlar och hostar en del. Det har funnits sådana som tagit knäcken på en totalt så man bara legat och stönat i sängen. Men visst vill jag bli av med eländet. Om jag tar mediciner och äter alla sorters hälsosamma frukter så blir jag säkert frisk på en vecka – annars tar det sju dagar.
Det var perfekt skogsväder men på lördag blev det för varmt. Temperaturen hoppade 15 grader uppåt och sedan har det varit ett par plusgrader hela tiden. De torra granarna är fällda. kvistade och uppradade och vi började fälla de stora friska granarna. Det är förstås bra om det är varmt för då slår de inte sönder så mycket ungskog.
Men det blev problem med måttbanden. Jag använder specialbeställda 20 meters måttband – de vanliga är bara 15 meter. Men i alla fall räcker de inte till då stocklängden kan vara 24 meter. Det är inga små granar som växer i Tallmosan utan de större är närmare 70 cm i diameter vid roten. Till all tur har de tillsvidare varit friska. Dessa träd är alldeles för gamla och för stora och måste tas bort kvickt. Speciellt som det kommer ungskog under dem. Tallmosan har väldigt bördig mark men det kan bli problem med gräset just av den anledningen. Jag beställde nyss en Terracut – en markbehandlingsskiva för röjsågen. Vi får se hur den fungerar.
På söndagen var det rena folkvandringen till Tallmosan. Man kom knappt fram för alla bilar och traktorer som kom emot på den smala vägen. Sjön börjar snart ta form även om grävmaskinen rasade ned i gropen ett tag. Torvjorden är mycket mjuk där den inte är frusen.
Tallarna till vänster på bilden kommer att stå kvar på ena de två små öarna i sjön.
Måndag blev verkstadsdag. Jag spände kedjan till flismataren och körde ned 50 kubikmeter flis från torken till flislagret som nästan var tomt. Den här flisen torde räcka till sommaren och bli över. Speciellt om det fortsätter att vara så varmt. Tiodygnsprognosen ger temperaturer på noll grader eller litet över det. Till all tur blir det minusgrader på nätterna så skogsvägarna inte smälter.
I går morse hade jag tänkt fara till skogs men en blick ut genom verandafönstret fick mej att betala räkningar och hitta på annat. Det är inte roligt att få blid snö i nacken från trädens kvistar. Värmen gör i alla fall att snön rasar ned på eftermiddagen.
Det skall komma litet snö varje dag och litet mer på lördag men det hjälps inte. I dag måste jag till skogs för sommaren är inte långt borta. En tur runt hemskogen förra veckan visade att där finns omkring trettio vindfällen som borde köras bort. Det tar en massa tid eftersom de är utspridda över hela skogen men det är ofta stora träd som blåst omkull så de måste bort. Ganska många är avbrutna – inte rotvältor. Inte bra för sprickorna i stammen kan gå långt upp.
Efter dagens snö- och tjälmätningar kan man konstatera att marken fryser till ordentligt nu i vinter trots att det dröjde länge innan tjälen fick fotfäste. När Vasabladet besökte mig i början av januari var det blött, bart och ofruset. En kollega på orten plöjde ännu den 9 januari och undrade om det borde registreras som höst- eller vårplöjning i skiftesvisa bokföringen. Vi hade ju haft lite vinter efter självständighetsdagen och om det inte skulle bli mera vinter senare borde det kanske räknas som vårplöjning. Men eftersom det nu blivit vinter så blir det till att registrera det som höstplöjning.
Den 10 januari började marken frysa till och de få centimeter snö som föll då har inte mäktat hålla tjälen stången så nu har tjälen växt med en 10 cm per vecka. Lite tjäle gör gott åt marken då det frysande vattnets sprängverkan luckrar jorden. En 40 cm tjäle tycker jag är ganska lagom, fryser marken mera än en halv meter kan det inverka försenande på vårbruket speciellt om vi får en kall och torr vår.
I skogen gör också tjälen nytta på så vis att den ger bärighet åt skogsmaskinerna på våta och mjuka platser. Också i skogen har nu tjälen börjat växa även om lite snö, mossa och ris isolerar en del. På orörd skogsmark är det nu en 10 till 15 cm fruset. Vill man påskynda tillfrysningen lönar det sig att köra eller trampa upp spår där man ämnar köra med tyngre fordon senare i vinter.
Nu utlovas det lite mildare väder och lite mera snö så det kan ju hända att tjälens tillväxt avmattas något, det återstår att se hur det blir till våren.
Dagens kontroll visade att tjälen nu gått 32 cm djupt i marken.
Konditionen är precis som Charlotta konstaterade för en tid sedan en färskvara. Lätt förgånget men ack så svårfångat.
Jag tyckte i slutet av september att formen efter sommarens “grundträning” i form av kroppsarbete på åkern var någorlunda OK. Men sen drabbades jag i månadsskiftet september-oktober av en besvärlig förkylning som på nåt vis satte sig i luftrören så att andningskapaciteten mer eller mindre halverades. När det mesta av skördearbetet för säsongen började vara undanstökat och “andteppon” (andnöden) fortfarande besvärade och påminde om en klump i bröstet trots två kurer “svarta skäggets droppar” tänkte jag att kanske man ändå borde uppsöka företagshälsovården. Jag hade annars också ärende till företagshälsovården då jag uppmanats ta kontakt för att komma överens om tid för ett gårdsbesök. Försökte sålunda under november månad ringa det nummer som meddelats i meddelandet ett tiotal gånger men kom aldrig längre än till telefonsvararen som föreslog att jag skulle trycka nummer ett för svensk betjäning och sen meddelade att dom har fullt. Så det blev varken hälsovårds- eller gårdsbesök av det hela.
Nåväl i mitten av december vaknade jag vid halvfem-tiden en morgon av ett “plopp”-liknande ljud i bröstet, ungefär som när man drar korken ur en flaska och efter det blev det med ens mycket lättare att andas. Undrade om det faktiskt kunde vara någon sorts slempropp i luftrören som släppte?
Under julhelgen började jag känna mig någorlunda frisk men orken var det inget vidare med efter att ha gått för halvfart i ett par månaders tid, dessutom hade jag lagt på mig ytterligare en tre fyra kilogram “muskelmassa” 🙁 Vädret var regnigt och det var mörkt vilket ledde till att det inte blev mycket till skogsarbete heller vilket annars brukar vara en god form av nyttomotion. Lite snö hade vi efter självständighetsdagen och jag hann med ett par skidåkningspass innan snön regnade bort. Det här tog hårt på motivationen till träning trots att det började närma sig ett emotsett deltagande i långloppet Dolomitenlauf i Österike.
Sökandet efter motivation har blivit svårare för vart år, Erik var en god pådrivare för jag ville ju ogärna förlora till honom i skidspåren men sen han gick bort har det inte varit lika lätt att komma igång med träningen. Jag blev till och med så desperat att jag började fundera på att anmäla mig till YLE´s triathlon projekt för att få en spark i röven.
Nåväl resan var ju bokad sen länge så det var bara att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen. Efter ett par pass i skidtunneln i Jämijärvi och totalt 78km på skidor reste jag tillsammans med skidgänget iväg för att ta mig igenom det 42km långa loppet.
Loppet gick till stor del på 1500 meters höjd och nysnö i kombination med plusgrader och tidvis duggregn ledde till att både syrehalten i luften och fästet på skidorna inte var mycket att hurra för. Men liksom de andra i gänget tog jag mig till mål även om det tog en halvtimme längre tid i anspråk än min målsättning. I brist på egna framgångar kunde man ändå glädjas åt att en av gruppens deltagare skidade in som 16:e man och bästa finländare 🙂
Hade man satsat på lite stakningsträning på rullskidor skulle det hela säkert gått bättre för det blev att staka så långt armstyrkan räckte och att “gå på skidor” i backarna. Nu har jag inga rullskidor men dylika “vintrar” skulle det inte vara så illa då det är långt till närmsta skidtunnel. Tycker mig också märkt att det med åren är lättare att träna upp armstyrkan än att få fart i benen. Antagligen något som evolutionen fört med sig då snabbheten i benen behövs för att fånga in flickorna i unga år medan armstyrkan behövs på äldre dagar för att hålla kvar det man fångat 🙂
Det blev inga stora framgångar men får väl vara nöjd ändå 🙂Utsikten från hotellfönstret avvek en hel del från det man är van vid hemifrån 🙂
Ombyte förnöjer.
En förlängd veckoslutsledighet i goda vänners lag omgiven av en miljö som avviker en hel del från den i det platta landskap jag annars vistas i ger ändå ett hälsosamt avbrott i vardagen. Och trots att en stor del av gruppen är jordbrukare så blir det ändå mest diskussioner kring skidåkning och det vi upplever under resans gång. Det som man kanske mest kommer att minnas av denna resa är, förutom svårigheterna med vallningen, den otroligt stora snömängden i ett vackert landskap och hotellvärdinnan för vilken ingenting verkade omöjligt. Varje önskemål besvarades alltid med “no problem” 🙂 Hur man tar sig upp för snöiga alpvägar med bakhjulsdriven paketbil försedd med allvädersdäck kommer man också att minnas. Vi hade nämligen inte kommit oss för att fråga efter snökedjor vid biluthyrningen i München 🙂 Där var alla åkrar gröna liksom terrängen ända fram till Felbertauerntunneln. När vi kom ut ur tunneln förbyttes det gröna till vitt med en halvmeter snö och snödjupet verkade växa anefter vi körde söderut, upplevdes lite bakvänt att finna så mycket snö här söderöver denna snöfattiga vinter hemmavid.
Dagen efter loppet tog vi oss över till den Italienska sidan av gränsen för att pröva på “Tour de ski” -spåret i Toblach. Här var det om möjligt ännu mera snö.
Skidproffsen brukar ju syssla med höghöjdsträning för att höja prestationsförmågan så nu blir det intressant att se vilken farten blir efter den här resan. Kanske är tre dagar på hög höjd i mindre laget men tyckte ändå att trapporna upp till tredje våningen på hotellet blev lättare att ta för var dag vi bodde där 🙂
Borta bra men hemma bäst.
Talkogänget i den lokala idrottsklubben har med hjälp av snökanon fått till ett tre kilometers skidspår här hemma och det i kombination med ljusare och längre dagar gör att det nu känns betydligt lättare att börja bygga upp konditionen inför nästa odlingssäsong. Gott humör och god hälsa är nämligen en grundförutsättning för att orka med jobbet som grönsaksodlare.
Även om målet för denna resa var deltagandet i loppet och lite semester så kunde man inte undgå att notera förhållandena för de lokala bönderna. Åkrarna gömdes nu under ett tjockt snötäcke men verkade ändå till största del bestå av betesmark och ett och annat litet fähus verkade finnas kvar. Åtminstone såg man en och annan liten “dyngstoo” (gödselstad) invid byvägen och några mjölkkrukor på en “dragakärro” (handdragen kärra) väntade på tömning i en korsning en morgon. Rundbalar såg man också och man undrade hur dom bar sig åt för att förhindra att balarna rullade iväg under balhanteringen då åkrarna lutade så mycket som dom gjorde. Att bönderna är livsviktiga för att upprätthålla landskapsbilden är helt klart för det vore nog inte samma upplevelse om allt vore beskogat. Detsamma gäller också här hemma, utan bönder inget öppet kulturlandskap!
Vilda svängar i vädret. Från +6 grader till -20 på ett par dagar. Jag klagar inte för nu har skogsvägarna frusit riktigt fint – speciellt som vi inte har någon snö. Det är bara litet pudersnö på marken. I all synnerhet då Bengt körde sin grävmaskin längs en väg så blev det fina breda spår som är frusna. Och autostradan längs kanalen har frusit. Vi har sågat upp vägar och upplagsplats och nu kan vi börja städa upp och ta bort de torra träden, Tyvärr är det en hel del stora träd som torkat och stormen har tagit omkull en del också.
Det blir en hel del energived – vi har inte en chans att bränna allting själva. Till all tur har priset på energived stigit litet de senaste åren eftersom det byggts en mängd värmeverk för flis.Det blir annars fin ved av de torra granarna. Brorsan sågade ned en och testade. Det gick bra att bränna den direkt (efter den han kluvit förstås).
Det är väldigt bördig mark i Tallmosan men det har också en baksida: Gräset växer alldeles förhärdat. Efter avverkningen fanns det en matta med fina granplantor här men gräset tog överhand och bara en del granar överlevde.
Det blir fin granskog här fastän det ser dåligt ut just nu. Gräset är långt över en meter högt men då granarna växer upp så skuggar de ihjäl gräset ganska fort. I en tidigare avverkning (1973) har gräset helt försvunnit för länge sedan och nu gäller det att få bort björkarna som sliter på granarna. En litet senare avverkning har massor av björk som konkurrerar effektivt med gräset och där kommer granplantor upp under björkarna som får stå kvar tills björkarna börjar fila på granarna.
I skogen behöver man inte så tjocka kläder så länge man arbetar även om stickastråmpår (yllestrumpor) är absolut nödvändiga. Jag har också gått över till underställ helt i ylle som jag tycker håller värmen bäst då man blir svettig – och det blir man även om det inte finns djup snö. Men annars så är det väder för ludimysså (skinnmössa), filttåssår (filtstövlar) och fåårsjinnpels (fårskinnspäls). Fast pälsen kan man inte arbeta i – den är alldeles för varm. Däremot är den utmärkt då man på morgonen går ut för att sätta på motorvärmaren, se till flismataren och ta in ved och tidningen. Filttåssåna är så varma att man kan gå i dem med bara fötter.
Nu verkar det fortsätta med kyla nästa vecka och det är ju bra men sedan blir det varmare och så kommer det snö. Så nu är det bråttom nästa vecka för bättre skogsväder kan man knappast få. Man borde få så mycket som möjligt gjort före snön kommer. Det är i alla fall så kallt att jag har maskinerna inomhus. Kallstarter sliter på dem ganska ordentligt. Med ner emot -20 grader blir oljan så styv att lastaren knappt rör sej i början.
Då jag körde hem i Ducaton från Tallmosan så mindes jag hur jag som liten (före skolåldern) åkte på stocklasset som vår häst Lyra drog. På 50-talet använde man ännu inte traktorn i skogen. Nu satt jag i en varm bil men då vi körde med häst över åkrarna vid Petjärmosan så blåste det så kallt att jag minns det som det kallaste jag varit med om i mitt liv. Och det tog en evig tid innan vi var hemma och kunde gå in och värma oss. Då behövdes verkligen fårskinnspälsen. Den användes förstås inte då vi arbetade i skogen för det var svettigt göra. Tiderna förändras men fårskinnspälsen ger jag nog inte bort.
