Hasi, hasi, hasi, hasi, ha-ha

Vårsådden gick bra i år – men spännande var det ända till slutet. Vetet var i jorden redan för en vecka sedan men i år måste jag också förnya vallen. Med småfröinsatserna brukar det gå bra att så utanpå vetet. Det är ingen brådska men det är en fördel om man kan så innan vetet har grott så man inte river upp brodden i onödan.

Problemet var bara att vädret blev besvärligt. Det kom inte mycket regn men skurar med hagel. Och naturligtvis just som jag skulle börja så vallfrö. Ytan blev våt och jorden fastnade på hjulen. Men det värsta var att mitt i allt så började kylaren koka och kylarvattnet rann ut på åkern. Det var redan sent på kvällen och det gick inte att närmare undersöka en överhettad motor. Så det var bara att svärande gå hem och sova.

Nästa dag hade det just torkat upp och jag skulle åka ut till traktorn som blev på åkern med vatten. Då kom det en skur igen – inte mycket men ytan blev våt. Och sedan en annan skur. Och en tredje skur …

Då hade man redan börjat fundera på vad allt som kunnat hända. Hade kylaren börjat läcka ? Motorblocket spruckit ? Turbon skurit ihop ? Det är inte bra att stänga en hårt belastad överhettad motor så snabbt men man kan inte köra den heller utan kylarvätska. Så jag svävade i ovisshet i ett par dagar innan jag kunde börja undersöka skadan.

Det visade sej genast som jag fyllde på vatten i kylaren att det var nedre kylarslangen som läckte riktigt ordentligt. Det var en stor lättnad för en ny kylarslang är inte dyr. Men hade det hänt nånting annat i motorn då den blev överhettad ?

Först måste jag få vattnet att hållas i kylaren så jag kunde starta och det var inte så enkelt. Kylarslangen var på ett riktigt besvärligt ställe så att man bara kom åt den med ena handens fingertoppar. Egentligen borde man skruva bort generatorn och oljepåfyllningsröret. Efter många om och men så fick jag i alla fall en bit gammal innerslang runt kylarslangen och med en bredare slangklämma runt så verkade det hålla tätt. Fast det var ju en hel följetong att få dit den nya slangklämman och under den innerslangen – med en hand.

Då det hölls vatten i kylaren så kom det spännande ögonblicket att starta traktorn. Nåja, härifrån framåt var det bara att tuta och köra. Visst var det spännande ända till slutet. Jag satt med vattenkaggen i hytten och såg på temperaturmätaren hela tiden. Skulle tätningen hålla ?

Den höll och nu är vårsådden för 2020 klar, såmaskinen rengjord och inoljad och undanställd. Kylarslangen är inte ännu utbytt men nästa brådska har redan kommit. Nu måste jag kvickt laga andra sidan av taket på huset medan det är torrväder.

Men styrningen på skogsvagnen är ännu sönder och jag kommer inte dit med virke innan den är lagad så jag inte kör sönder alla fruktträd och buskar och blommor som vi har.

Jag fick redan delarna och slangarna till hydraulikstyrningen från Tyskland. Här finns bara tums gängor. Hoppas brexit tar kål på tummarna en gång för alla – det gick en hel dag till att hitta rätt delar.

Pust. Bra gick det trots allt. Men jag behöver ingen extremsport och reseäventyr i främmande länder – här är det alldeles tillräckligt spännande för mej.

Hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi

hasi, ha-ha !

Ingen vår ännu …

Det är kallt – kallare än i januari. Förra natten hade vi -5 grader och det känns ganska kallt i kväll också. Men sedan skall det bli varmare och i maj kan våren kanske komma på allvar. Det var ju en del varma dagar redan tidigare men jag fick skruva upp värmen och plocka fram vinterkläderna på nytt.

Just nu borde vi ha varit i Sverige på vår omstart från skogsarbete till odling. Men i år gick det inte. Det har den fördelen att man hinner göra en hel del maskinunderhåll. Jag bytte nyss oljan i växellåda och bakaxel på stora Zetorn. Det är samma olja som går till hydrauliken och där finns hela 49 liter … Litet annat än att byta olja i de gamla traktorerna som har omkring 5 liter.

Olja är en viktig sak ifråga om maskiner. Jag har använt Monitra som jag köper i tunnor och som går både till motor och hydraulik i de gamla traktorerna. De nya har mycket större krav på oljan och där måste man köpa dyra syntetiska oljor. Nu använde jag i alla fall Wetol HD80 som borde passa bättre i transmissionen på Zetor 14245. Rekommendationen var också att använda HD80 så Monitra hade varit för tunn.

Att tappa ur den gamla olja har sina sidor. Det är inte så lätt med 49 liter olja för det ryms inte i ett kärl – ens en 20 liter kanna. Så jag hade tre kannor under traktorn och bytte kanna i farten. Det gick annars bra men det skvalpade lite över kanten på de fulla kannorna. Att fylla på hade också sina sidor för oljan klunkade över trattens kant och så blev det övertryck som skickade upp bubblor. Så det fanns en del olja på golvet i hytten innan jag var klar.

Det är underligt att man inte kan tillverka byttor som det går att hälla ur. En tid hade man en liten kork på andra sidan byttan som släppte in luft så det inte klunkade då man hällde men det har man inte mera. Kanske det är meningen att man skall använda pump ?

Man har alldeles svarta händer då man byter oljor men vi har linoljesåpa som effektivt tar bort oljan. Jag tvättar händerna mycket ofta vilket ju är bra i dessa tider. Inte för att jag rör mej nånstans där det kunde finnas virus men det går inte att dricka kaffe utan att tvätta bort spilloljan från händerna.

Den här tiden på året skall också alla vinterringar bytas till sommarringar och det har varit kö till verkstaden då alla bilarna skall ha nya ringar. Det blir många eftersom brorsan och Henrik också byter ringar där. Traktorerna skall inte byta ringar men kättingarna skall tas bort liksom processorn. Tur att man byggde en stor verkstad 1986.

Det blev litet uppehåll i vårarbetena på grund av kölden. I tröskhuset där vi har sorteraren är det något otroligt svinkallt då det blåser från norr rakt igenom huset så sorterandet får vänta på varmare väder. Det är inte direkt bråttom med vårsådden heller. Förutom att det är kallt så har vi ännu vatten i svackor och hjulspår även om det annars torkat upp bra. Det skall också komma regn på söndag vilket skjuter upp allt åter en gång.

Bara vi klarar nästa natt så blir det varmare. Äppelträden blommar fint men måste bäras in (de står i krukor) till natten. Litet är det brist på humlor som skulle pollinera men kanske det blir bättre då det blir varmare. Snödropparna blommade länge i år men nu har de försvunnit och i stället har vi fått massor av scillor som spritt sej över hela gårdsplanen. Och blåsippor som försökt blomma flera gånger men fått kura ihop sej på nytt i kölden.

Nästa vecka blir det säkert fullt med blommor över hela gårdsplanen. Speciellt tycker jag om blå blommor så jag gillar scillafälten som tydligen mått bra av den här vintern.

Glad Walborg till er allihopa !

Scillor

Skogsarbetet klart för 2020

I dag sågade jag de sista asparna och i princip är skogsarbetet för år 2020 slut. Det börjar bli alldeles för varmt – svetten bara rann då jag sågade de stora asparna. Det var ingen idé att sätta dem på processorn för den klarar inte av de grova kvistarna så det blev motorsågsarbete.

Nu skall ännu virkesupplaget litet sorteras och så kan jag anmäla att vårt virke är klart att mätas. Det blev en riktig gallringsvinter (om man nu kan kalla det här skräpet för “vinter”). Mest har vi björk och asp som vi tagit bort. Det har varit lämpligt väder att ta bort de stora asparna för de har inte slagit sönder så mycket ungskog eftersom den är mjuk och seg och viker undan i den här värmen.

Resultatet av årets skogsarbete
Och så asparna (mera finns ännu)

I går lyckades jag också köra sönder ena fotsteget på en stor asp. Hela byn hörde säkert då jag körde hem för kättingen på hjulet tog emot det ihopknycklade fotsteget och förde ett fruktansvärt oljud. Fastän fotsteg har en enkel konstruktion så är de besvärliga att reparera eftersom de ofta kommer snett utåt och det är svårt att spänna dem tillbaka på rätt plats.

Jag har satt in den nya polykarbonatskivan i stället för det krossade fönstret. Men den lyckades vi inte böja så snyggt utan den blev ganska bucklig. Det är otroligt hur mycket värme det behövs för att böja en 5 mm skiva. Jag började med en luftvärmepistol men till slut stod vi tre man med fyra värmeblåsare innan vi fick skivan att böja sej. Det är en känslig sak för temperaturen borde vara 120 grader men inte över 125 grader. Nå, på ett ställe så blev det litet för varmt och där är skivan inte mera så klar och genomskinlig. Man borde ha stora luftvärmeugnar som värmer skivan både ovanför och nedanför men det har man inte på ett vanligt jordbruk.

Tanken var att böja skivan över stocken
Men så blev det …

Nederst på rutan syns ett par överhettade fläckar och litet bucklig blev den. Men större fåglar kommer nog inte in i hytten den vägen. Springorna får jag täta med skumgummi om det blir kall blåst. Just nu är det i alla fall för varmt i hytten.

Vädret har varit ganska kallt ända tills nu men efter ett par dagar blir det kallt igen. Bara nordanblåst hela tiodygnsprognosen. Två frostnätter blir det också på lördag och söndag. Inte blir jorden varm så fort med det här vädret så vårsådden får vänta litet – speciellt som vi kör med direktsådd och svackorna ännu är fulla med vatten.

Men det var torkväder idag: 35 % luftfukthalt. Nu passar det bra att torka ned vetet från i fjol. Då solen ännu skiner på plåttaket så får man en ordentlig tilläggsvärme.

Snart bör vårbruksmaskinerna sättas i skick och det betyder främst underhåll på stora Zetorn som skall dra direktsåmaskinen. Därutöver behövs bara gamla MF65 med frontlastare för att lyfta säckarna.

Enda förändringen i såplanen är att en ny åker skall sås in i timotej-klöverblandning. Den gamla gröngödselåkern skall tas i bruk nu efter tre år men jag tänkte fortsätta med vall på sju hektar igen. Vetepriserna är så låga att man lika bra kan förbättra strukturen på åkrarna.

Värmen har lockat blåsipporna och scillorna att blomma för fullt. Snödropparna har segt blommat länge genom köld och snö men börjar nu ha blommat ut. I skogen hittar vi bara mer tibast litet överallt.

Blåsipporna som väntat länge slog nu ut i värmen
Likaså scillorna

Jag är litet misstänksam mot vädret i alla fall. Plötsligt har vi tio centimeter snö i maj. Men det blir obönhörligen vår nu – dagarna blir åtminstone längre.

Drick mera kaffe !

Dagarna börjar bli för långa. I mars gick det ännu att fara till skogs då det blev ljust och komma hem då det blev mörkt (med en kaffepaus mitt på dagen). Nu börjar det vara för långa dagar – åtminstone med en enda kaffepaus.

Alltså kom det en björk in genom sidofönstret i fredags. Säkerhetsglas i all ära men det var ett förskräckligt plockande av små glasbitar. En del for i skogen och där fick jag inte bort alla men ett litet ämbar har jag i alla fall plockat ihop.

Inte mycket kvar av den rutan

Det var ingen stor björk utan bara toppen på en liten som slog mot rutan. Den var grymt lång och då jag försökte vända den för att sätta in i processorn så höll jag den för högt. Det var också illa att gripen hade gått sönder och den provisoriska reparationen gjorde att den inte gick att stänga helt så björken svängde okontrollerat. Men största felet var att jag borde ha gått på kaffe litet tidigare.

Lastaren är helt beroende av kaffe. Utan kaffe på 4-5 timmar börjar den knycka och rycka och bli allmänt besvärlig. Jag måste framöver gå på kaffe två gånger mitt på dagen så den håller sej lugn. Det är inte så långt att gå över åkrarna eftersom vi gallrar i hemskogen. Visst tar det tid att gå på kaffe för man måste ju läsa eposten och fixa det ena och det andra tillika men man sparar ju in rutor på traktorn. Det tar ännu mera tid att fixa en ny ruta.

Det värsta är att Belarus sidoruta är böjd i bakkanten. Man får inte heller den som reservdel för hytten är byggd i Finland av ett saligen avsomnat bolag. Nå, jag vill inte ha rutor av säkerhetsglas mera heller. Så vi köpte en 5 mm polykarbonatskiva som jag försöker böja. Men det behövs en hel del värme för att få den att mjukna så värmepistolen räckte inte till. Jag måste låna ett par värmepistoler till för att få rutan krökt.

Men det var inte enda problemet. Före det hade jag varit tvungen att svetsa cylindern till en stödfoten tre gånger. Nu till sist så skar jag bort en hel del järn från fästet till stödfoten i hopp om att cylindern inte skall brytas sönder på nytt. Få nu se.

Fästet för stödfoten

Och därefter så brast en tapp på gripen. Den är från 1980-talet och det är inte första gången som tappen brister. Men jag har sparat ett dussin axeltappar från framspindlarna på MF165 som brustit då vi på vårarna körde tvärs över tiltorna med harven. Det skuttade så man knappt hölls på traktorn om man inte stod och höll hårt i ratten – sitta kunde man inte. Sedan köpte jag en Heavy Duty axel till en MF185 som var betydligt kraftigare och den har hållit. Men så har vi inga tiltor mer heller då vi kör med direktsådd.

Tur att man spara allting för det gick ganska bra att sätta en gammal MF165-axeln i ställer för tappen i gripen. Axeln var visserligen 32 mm och tappen 35 mm men det fungerar även om man inte kan stänga gripen helt. Men jag köpte en ny grip för den gamla började blir ganska sliten.

Den gamla axeln passade ganska bra till gripen

Sedan började det regna och ännu i morgon skall det komma 8-9 mm så nu har jag tid att skriva och lappa ihop maskinerna. Annars har de långa dagarna gjort att reparationerna blivit mycket primitiva. Man lappar nödtorftigt och så kör man tills nästa gång nånting går sönder.

Nu har jag också börjat skyffla om bland datamaskinerna. Jag köpte en ny maskin åt den bättre hälften för hennes gamla maskin började tappa minnet. Tur var det för i går så vägrade hennes lilla bärbara att starta alls och en test visade att hårdskivan hade blivit helt söndersvarvad – det händer att läshuvudet går sönder och börjar slita sönder skivans yta. Men vi hade säkerhetskopior och jag beställde en ny SSD-skiva som inte har mekaniska delar och dessutom är snabbare. Jag har uppdaterad nästan all gamla maskiner med SSD-skivor och de har fått nytt liv.

Men det var ett eländigt krångel med Hindrik-maskinen som inte ville fungera alls, dvs nätet var helt galet. Vi sökte fel med Fredrik och till sist märkte han att nån satt in samma adress som Hindrik hade och då visste inte paketen vart de skulle fara. Nu fungerar det igen och jag kan börja uppdatera programmen vilket tar en massa tid,

I förrgår tog jag bort en asp som hade vuxit fast i en sten … Det var svårt att få loss den men till sist fick jag lastaren i ett sådant läge att jag kunde skuffa omkull den. Man kan hitta allt möjligt underligt i skogen.

Asp ihopväxt med sten (och intressanta rötter)

Man har inte så mycket närkontakt med naturen då man sitter i traktorn och kör träd genom processorn men de stora asparna måste jag kvista och kapa för hand på grund av de tjocka kvistarna. Så litet ser jag också av naturen. För omkring 15 år sedan hade vi bara en eller två små kvistar med tibast men ni finns den överallt i skogen – ibland som buskar. Den är trevlig för den blommar fint på bar kvist mycket tidigt. Med det här vädret så har den också blommat länge.

Tibast

Och så kan jag inte låta bli att sätta in en kvällsbild för det är så typiskt då man kör hemåt efter en lång dag 14-15 timmar) i skogen. Ifall man inte kört sönder nånting så kan man njuta av kvällshimlen medan man långsamt kör hemåt. Men i framtiden skall jag dricka mera kaffe – åtminstone oftare så jag sparar på reparationerna.

Dagen är slut -liksom gubben ,,,

Plattfötter i stenskogen

Jag har inte förut insett hur stenig vår skog faktiskt är. Men i år har det varken varit snö eller tjäle så nu märks varenda sten och grop. Hjulen sjunker in mycket mer än då det är tjäle. och det gör stödfötterna med.

Förut hade vi bara stödfötter som gick litet snett nedåt men det nya lastaren har breda plattfötter som går nedåt som vingar. De är stabila men det är problem i den steniga skogen.

Plattfötter utåt sträck !

Då man sänker stödfötterna så går de först utåt och nedåt men sedan går de nedåt och inåt. Det är allt väl så länge marken är någorlunda flat men om en stödfot kommer på en sten så kan det bli problem. Även om foten först hålls utanpå stenen så kan traktorn under arbetet kränga så att foten slinter ned från stenen och då har man problem. Då foten skall lyftas upp så går den inte rakt uppåt som på de gamla lastarna utan den går uppåt och utåt.

Det är vanligen så att stenen inte rör sej det minsta och då hydraulcylindern försöker lyfta upp stödfoten så blir belastningen så stor att cylinderfästet brister. Cylindern pressar vanligen ned foten och det går bra men då det blir stor dragbelastning så går det illa. Nu har jag svetsat fast cylinderfästet två gånger på ett par veckor. Första gången fick jag skruva loss hela foten eftersom jag inte fick ut tapparna till cylindern men vis av skadan så slipade jag ned tapparna och oljade in dem så andra gången gick det lätt att ta ur dem.

Hur som helst så är det inte alls en bra idé att köra med plattfötter i en stenskog. De gamla fötterna drogs uppåt och inåt så där var det aldrig problem. Plattfötterna stöder betydlig bättre men är också känsligare för stenar och rötter.

Då jag svetsat fast cylindern andra gången och for till skogs så räckte det inte länge innan jag kört sönder lastaren på nytt. Den här gången var det gripen som hamnade under en båla-asp (jättestor asp) som hade fastnat upp i en tall. Jag var litet slapp då jag sågade av aspen och beaktade inte att vinden förde den mot tallen. För ett dumt huvud får kroppen – eller i det här fallet gripen – lida.

Ovanlig gripkonstruktion

Det var bara att komma hemgråtande igen … Det var dags att äta för det höll på att bli mörkt så reparationen fick vänta till följande dag. Som vanligt så kom jag på en strålande idé ungefär klockan tre på natten och följande morgon så slog jag ut en tapp som höll fast sidorna på gripen. Då föll den uppåtstående käften ned och det var bara att sätta tillbaka tappen igen. En slang måste jag också byta men underligt nog hade jag lagt upp ett lager med de vanligaste slangarna så den hade jag hemma.

Aspen var inte så liten. Vi har hittat en hel del båla-aspar som absolut måste bort. De konkurrerar ut alla andra träd på 5-10 meters håll. Då man tar bort de stora asparna så blir det en stor öppning men bort måste de så det kan komma föryngring. Kvistarna kan vara 10-15 cm tjocka och det blir ett halvt lass bara från ett träd.

En båla-asp

Problemen med ruttna granar fortsätter. Jag börjar fundera på att gallra bort granarna och lämna björkarna i stället för tvärtom. Visserligen är priset på granstock betydligt bättre än på björk men då granen ofta är rutten så hjälper det inte. Dessutom växer björken fortare och tål bättre blåst eftersom den har bättre rötter. Nu då det inte är tjäle så står många granar och bara gungar. En ordentlig storm skulle ställa till med mycket elände. Det har varit problem med att sälja björkstockar men det kanske ändras.

En mindre värdefull gran

Vi har i alla fall kunnat glädja oss åt tibast som blommar där vi hugger. För omkring tio år sedan så hittade vi bara två små kvistar med tibast men nu är det fullt av blommande tibastbuskar längs hela körvägen. Det är otroligt så den har spritt sej.

Tibast
Mera tibast

Det var eländigt väder i januari och februari men i slutet på mars så torkade vägarna upp. Nu har det kommit litet snö men det skall komma två frostnätter följda av torrt väder så vi hoppas på skogsarbete ännu långt in i april. Mot mitten av april skall det bli kallare så det verkar inte bli någon tidig vår. Och vem vet hur kallt och regnigt maj blir …

I morgon far jag i alla fall till skogs igen och försöker gallra så mycket jag hinner. Det blir sol och litet blåsväder men det märks inte så mycket inne i skogen – bara då man kommer ut på åkern. En blåsippa försökte titta upp för ett par dagar sedan men snön tog den. Snödropparna däremot hukar sej i snövädret och slår ut igen då solen börjar värma. De blommar länge den här våren.

I skogen är allt som vanligt och vi märker inget av korona och sådant. Vi måste köpa mera kaffe och röd mjölk men har havregryn och lingon i frysen så vi klarar oss länge än.

Koronainskränkningar – märks inget

Det är en förskräcklig veklagan över hur man skall orka sitta ensam hemma i och med de inskränkningar som införts på grund av koronapandemin. Jag märker inget alls – möjligen har det blivit litet mindre möten.

På morgonen stiger jag upp klockan sex och sätter på värmen till traktorerna. Sedan dricker jag te och läser eposten och bondbloggen samt The Guardian och Aftonbladet. Därefter klär jag på mej skogskläderna och fyller på bränsle och olja i motorsågarna samt filar sågkedjan. Och så iväg till gallringsskogen med traktorprocessorn.

I skogen fäller jag björkar och aspar som börjar hindra tillväxten av smågranar och kör dem genom processorn. Det blir mera motorsågsarbete med asptopparna som ofta har för tjocka grenar för den lilla processorn.

Mitt på dagen går jag hem på kaffe. Vi är i hemskogen så det är inte lång väg. Då kan jag läsa eposten och bondbloggen på nytt och följa med vad som hänt. Vanligen inte mycket annat än att koronaviruset spritt sej ännu mer och att det är ekonomiska problem.

I traktorn hör jag på Sveriges radio via SR:s app i mobiltelefonen. Som jag skrev så fungerar det förvånansvärt bra i motsats till radiohörlurarna där hörbarheten är usel och avbrotten är så många att man tröttnar nästan genast. Mest hör jag på P4 Örebro tills jag tröttnar på den hemska musiken (mest pipiga sånger i melodifestivalstil) och hoppar till P1. Där är Vetenskapsradion mycket bra men ibland så kommer det underliga “kulturprogram” som jag åtminstone inte skulle kalla kultur utan närmast underliga flumåsiktssamlingar. Då byter jag till P2 och lyssnar till klassisk musik tills där kommer modern musik som gör att jag trots allt föredrar P4- skvalet.

Om nån undrar varför jag hör på P4 Örebro så beror det på att vi har ett hus i Medåker, Arboga som visserligen är i Västmanland men bara nån kilometer från gränsen till Närke och Örebro är “stan” dit vi åker på uppköp. Så man känner igen alla ortsnamnen i programmet. En del program kan dessutom vara riktigt bra och roliga – utom musiken.

Så fortsätter det tills det blir afton och just nu är det klockan sju på kvällen. Då åker jag hem för det vill bli litet för mycket reparationer om man kör i mörker. Det är lätt att köra upp på en sten som man inte ser. Eftersom marken inte är frusen och det inte finns snö som jämnar ut så far hjulen djupt ned i alla gropar och det är dubbelt värre än en vanlig vinter.

Ibland träffar jag brorsan eller Henrik i skogen eftersom de kör ut virket men det torde inte sprida nån smitta för vi varken kramas eller pussar. Jag slutade med handskakandet för 50-60 år sedan och höjer möjligen handen på långt avstånd och säjer “Morjens”. Mycket bättre än det löjliga “skaka hand med armbågen” eller “sparka på foten hälsandet ” som nån fjant hittat på. Det är bara bra att man förbjuder kramande och kindpussande. Jag har aldrig kunnat tåla eländet.

Här ser man att bondarbetet är det sundaste och att det inte behövs några inskränkningar alls för oss. Vi beter oss helt vanligt alldeles förnuftigt. Så det är litet underligt att höra på de långa utredningarna om hur hemskt det är att sitta hemma ensam. Fast jag förstår nog att det kan vara eländigt i en liten stadslägenhet. Här har jag “suttit ensam” i närmare 20 år sedan jag slutade jobba i Otnäs. Och trivs utmärkt.

Men visst är det illa med koronapandemin. Nu har över 20 000 dött globalt och ännu fler ligger på sjukhus. Volvo och andra industrier får stänga fabriker för att de inte får delar i den globala ordningen som kräver ur hand i mun. Jag är inte alls emot internationellt samarbete – tvärtom tycker jag inte alls om gränser men man måste ha litet buffertar och nödlager. Här har vi det mycket bättre än i Sverige där man tagit bort allting sådant och nu har stora problem med att bygga upp folkförsörjningen på nytt.

Den här krisen kom mycket plötsligt men det är just så som det blir katastrof. Man har inte tid att käbbla om hur man ordnar systemet för att klara krisen utan borde ha färdiga nödlager. Det vet varenda bonde (utom möjligen de “moderna”) att man måste ha samlat i ladorna så man klarar sej ett år till nästa skörd. Då det händer nånting likt den här pandemin så är det redan för sent att börja ändra systemet. Jag trodde redan att nutida generationer hade glömt kriget och problemen men de kanske bara inte ännu hunnit ta bort alla nödlager som byggdes upp efter kriget.

Så här ändras ingenting utan vi fortsätter som vanligt att gallra och köra ut. Nu börjar till och med vägarna över åkern torka upp (förutom ett par gropar) och med torrväder hela tiodygnsprognosen så blir det bara bättre skogsväder. Det börjar snart bli prefekt gallringsväder för det finns ingen snö. Jag hittade 40 cm höga stubbar från den tidigare gallringen men de är redan ruttna. Nu blir det inga stubbar alls. Och det kommer ut virke.

Gallringsvirke 2020

Det har blåst ganska ordentligt och jag börjar bli orolig för de långa smala granar som blir kvar. Troligen måste vi lämna en del björkar som vindskydd för björken har betydligt bättre rötter än granen. Men de som gnider mot granarna måste ju bort. I småskog som inte är så hög kan man däremot ta bort alla björkar. Björk är bra på många sätt och speciellt då det gäller att konkurrera med gräset men de kan fila sönder topparna på granarna som växer upp.

På kvällen kommer jag hem ibland efter klockan sju och då man ätit så ramlar man ofta omkull på soffan och så är den dagen slut. Det blir inte tid att syssla med annat. Fast man måste ju ibland köra flis så vi har värme i huset. Och ibland måste man ta en dag för reparationer. Just nu vill jag i alla fall vara i skogen för det har inte varit någon bra skogsvinter tidigare och det är nu eller aldrig.

Jag kan inte påstå att jag känner mej isolerad. Man har inte tid att fundera över sådant utan man måste koncentrera sej på skogsarbetet för annars kör man sönder traktorn eller sågar i en sten eller fäller en stor asp över traktorn. Så det är ett ganska spännande arbete med stora möjligheter till katastrofer. På kvällen är man inte bara fysiskt slut utan också mentalt eftersom man suttit spänd hela dagen. Så fort man slöar till så händer det nånting illa.

Men det har varit fint väder (utom blåsten) och man känner sej ganska nöjd med livet då man kör hemåt i skymningen.

Gallraren i kvällssol

Marskväll på väg hemåt