Höstens kalvningssäsong inleddes på lördag kväll när Flora nedkom med en en kvigkalv. Det normala för dikoproducenter är att alla kor kalvar på våren för att man på det sättet skall kunna utnyttja betestillväxten maximalt (när korna producerar som mest mjölk åt kalvarna växer gräset också som bäst). För min del är betets andel i foderstaten inte så värst stor och därför känns det inte lika viktigt att maximera vårkalvningarna, en del får gärna infalla på hösten.
Kalvningen gick fint, Flora redde sig helt på egen hand. Hennes modersinstinkter är det inte heller nåt fel på och kalven är pigg och nyter. Enda felet är Floras juver, som hänger alldeles för lågt (sk. hängjuver). För att komma åt spenarna borde kalven böja huvudet ordentligt och hon har helt enkelt inte riktigt hittat knixet ännu. Jag antar att hon fått i sej en del mjölk, eftersom hon fortfarande är pigg och inte visar några tecken på uttorkning, men jag har inte själv sett henne dia ordentligt ännu. För säkerhets skull mjölkar jag av Flora lite grann och ger kalven via nappflaska. Det säkrar näringstillgången men är inte särskilt bra på längre sikt. Jag vill ju att kalven skall lära sig dricka själv, inte förlita sig på att jag serverar. De får hållas i kalvningsboxen ett tag till och öva, de flesta brukar komma underfund med tekniken så småningom. Tack och lov är modern som sagt snäll och tolerant.
Kvigan är för övrigt Trisses första avkomma i min besättning, så jag är extra intresserad av att hon skall klara sig bra. Trisse däremot bryr sig inte det minsta… 😉
