3 december, 2018 av Kalle

Stalledräng

Jag har blivit hästkarl. Nja, eller det har jag väl egentligen inte, men dom första stapplande stegen på en karriär inom hästväsendet är tagna. Jag behöver väl knappast nämna att det är döttrarna – eller främst Clara, nu 9 år som banat väg för möjligheten.

Det började noteras ett spirande hästintresse för henne för cirka 2 år sedan. I det skedet var jag ganska sent med på tåget eftersom jag vet att intressen kommer och går i den åldern, och långtifrån alla består. Dock verkar min skepsis i detta fall ha kommit på skam för intresset ligger kvar ännu, är nog på stigande hela tiden såvitt jag bedömer det rätt.

Nu förhåller det sig så bra att även om min hästerfarenhet är (var) noll så fanns nog ett latent hästintresse nånstans långt inne i huvudet på mig. Det baserade väl sig dels på vetskapen om hästens enorma betydelse för utvecklingen av jordbruket, dels på ett allmänt djurintresse, som ju gäller det flesta på två och fyra ben, utom då råttor.

Därför har jag på senare tid mer än gärna hängt på med henne till ridskolan och även om sjussandet har inneburit 50 km t/r på bästa sändningstid söndag eftermiddagar så har jag skött markservicen med nöje, något som knappast hänt om det varit nån annan sport hon ägnat sig åt. Som stalledräng förväntas man vara behjälplig med sadlar och grimmor och betslen och vad allt det nu heter, och visst, att jobba med att montera saker inuti munnen på en häst kan verkligen kännas främmande till en början, men man lär sig med tiden. Eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Dock är det nog fortfarande dottern som inhämtar och innehar kunskapen, och jag som spelar andrafiolen. Hon visar och jag gör, ungefär så är arbetsfördelningen. Några planer på att klättra upp på en häst har jag dock inte, där går gränsen. Å andra sidan hade jag inga hästplaner alls för två år sen, så osvuret är väl bäst.

Folkhumorn har ju förståss inte missat tillfället så visst har jag hört en hel del glirningar om att ta hästen i bruk i jordbruket eller om att vandra efter en enskärig plog i 30 ha (torde bli ca 1000 km om jag räknat rätt) men såna utsvävningar är ju förstås inte aktuella. Däremot har jag i många år varit lite intresserad av att provköra en häst i skogsbruket så den vägen kanske, fast det blir nog bara på hobbybas i så fall. Nu avverkar jag ju som känt inte så många träd per säsong själv men det fåtal stammar som fälls kunde vara precis passligt att dra ut med häst. Mindre skada på skogen och motion på köpet. Vem tar inte tacksamt emot det?

Att antalet hästar på landbygden ökar igen är noterbart. I min ungdom fanns det överhuvudtaget inga hästar inom synhåll och man tyckte att det såg konstigt ut runt Stockholm där det fanns hästar i var och varannan hage. Man börjar skönja en förändring här också, inte finns det ju hästar i varje gård, förstås väldigt långtifrån, men vad skulle jag uppskatta, kanske det finns 50 hästar i Närpes idag, kanske tom fler.

Sen ligger ju följande fråga och väntar. Kommer det att dyka upp nån mantalsskriven häst här hos oss? Vår senaste häst Stina pensionerades när jag var nått år gammal så det har varit hästfritt på hemmanet i över 50 år här. Hur det blir framöver beror förstås helt och hållet på hur dotterns intresse håller i sig, men åtminstone principiellt har jag inget alls emot tanken. Så mycket har jag dock lärt mig om hästar att det är lite av ett lottköp att skaffa häst. Dom kan ha ett lynne som Jungfru Maria eller dra mera åt Baader-Meinhofhållet. En bångstyrig häst måste vara något av det värsta man kan dras med. En traktor som krånglar står för det mesta stilla, men 500 kg muskler som har en egen vilja, det är inget att tampas med för en amatör – speciellt inte om amatören råkar vara jag…

En annan sak som jag är novis på är hö. Det enda jag egentligen vet om hö är att det består av timotej, och att det skall serveras torrt. Sen har jag förstått att när jag ser en jordbruksmaskin som jag inte vet vad det är, då har den förmodligen något med hö att göra. Så även här blir väl vår början svår, men jag antar att den dagen får man väl nog förlita sig på entreprenörer som vet vad dom håller på med. I dagens lägen äger jag inte ens en slåttermaskin, dock nog en slåtterkross, men den torde inte vara så lämpad för detta ändamål.

Sen kommer vi ju inte heller runt faktumet att jag nog hela mitt liv drömt om att kunna driva djurhushållning på gården, dock inte i dagens högproduktiva tempo utan mera då som, ja sällskap, gårdsbruksturism eller något liknande. Hönsen finns ju redan, alpackorna är ju stora drömmen, så kanske en eller annan häst kunde passa in i den ekvationen. Den som lever får se.

 

 

Kanske bäst att lägga upp en rätt nytagen bild också annars kan det bli som min pappa brukade återge nått gammalt talesätt: ”Nu ljuger han sånt som inte ens är sant”. Ser Ni förresten skillnaden? Hästen har bättre frisyr!

1 december, 2018 av Charlotta

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…

 

26 november, 2018 av Nisse

Bondbloggsträff – halv verklighet

Vi hade i går en bondbloggsträff. Till hälften var den verklig men andra hälften var den skenbar (virtuell). Christer och jag satt i Överby men Kalle och Lotta talade vi med över nätet.

I princip har det varit möjligt redan tidigare men i praktiken har det hickat och hackat så att det varit omöjligt att prata. Men nu har tekniken kommit så långt att vi faktiskt kunde koncentrera oss på diskussionen. Ingen fantastisk kvalitet precis och Christers mobiltelefon blev ganska het. Men det gick och det är ju bra för annars måste folk köra 700 km för att komma till ett möte.

 

23 november, 2018 av Christer

Dyra reservdelar, höstplöjning och klassträff.

Av de alternativ jag nämnde i förra inlägget så blev det version B eller så att jag lämnade ”klånten” (navreduktion) till verkstaden. Det har det varit mötestider och bra åkerväder för höstplöjning, jordtransporter och vi har faktiskt skördat lite morötter också. Med andra ord ingen tid för verkstadsarbete. Å andra sidan behöver jag nödvändigtvis inte Samen förrän vårsolen börjar värma men konstruktionen med de justerbara (spännbara) kullagren som påminner lite om ett cykelnav var lite främmande även om cykelnaven är bekanta från tiden som cykelmekaniker i Dragsvik. Kullagret har skilda bottnar och kulorna sitter i en krans (hållare) av plast, när plasthållaren går sönder kommer kulorna i oordning  och ställer till elände.

Det visade sig sen när ”klånten” öppnades att kulorna hade skadat de övriga komponenterna så pass illa att det är bäst att byta ut alltihopa. Tyvärr inga billiga komponenter. Nya originaldelar går lös på 3600 euro plus moms. Vi har sökt alternativa eller bättre begagnade delar men Samen är så pass ovanlig här i landet att andrahandsdelar verkar svåra att få tag på. Kanske finns det nåt utomlands bara man vet var man ska söka?

Höstplöjningen

Det blev ju lite kallare så jag tyckte det var bäst att varva morotsskördandet med plöjning och jordtransporter. Den ljusa tiden av dygnet har vi skördat men det går bra att köra traktor trots att det är mörkt så morgnar och kvällar har jag plöjt eller kört jord.

Det har annars varit ett sant nöje att plöja nu när markfukten jämnat ut sig sen de kalla nätterna i slutet av oktober. Ett av de bättre plöjningsåren, jorden har smulat sönder fint efter den torra sommaren och det har gått lätt att plöja.

En videosnutt från då jag inledde plöjningen den 13 november.

Den lagom fuktiga jorden har varit lätt att vända i höst.

Och mellan plöjningarna har det flyttats lite jord…..

 

Klassträff.

Nu har det ändå frusit till så pass att plöjning inte längre är att tänka på men en jordvall har jag ändå flyttat idag.

Imorgon blir det ändå andra aktiviteter, jag ska nämligen på klassträff. Det har faktiskt tro det eller ej förflutit 40 år sen jag utdimiterades från trädgårdsmästarlinjen på Överbý och nu ska vi träffas för att se om vi känner igen varandra, några har jag inte sett sen skolan slutade. Det ska bli riktigt roligt och de flesta av eleverna plus ett par av lärarna har anmält att de kommer.

11 november, 2018 av Christer

Navreduktionen.

Fick så loss ”klånten” till sist. Eftersom det inte verkade lyckas som jag först tänkt så blev det till att söka information på nätet. Samen är det inte lätt att hitta verkstadsmanualer till men däremot så hittade jag flera via ”Maskinisten” på Deutz som är snarlik till konstruktionen.

Det gick ganska lätt sen när man lossat alla låsringar som skulle tas av. Får nu se om jag fixar resten själv eller om jag för navreduktionen till verkstaden. Det fordras antagligen lite specialverktyg och momentskaft för att få det gjort ordentligt. Hur som så var det bara att konstatera att det yttre lagret gett upp. Lite slitage på drev och dylikt kunde man också se men kanske kommer man undan med 2 bärlager och ett stödlager för axeln samt tätningar.

Här innanför koppen som jag fick loss efter att ha tillverkat ett specialverktyg gömde sig ytterligare en låsring ….

…..som höll fast hela navreduktionspaketet.

Vackert ser det inte ut kring det inre lagret heller……

….efter att kulhållaren trasats på det yttre lagret. Det mindre lagret i centrum stöder drivaxeln.

Sprängskissen som var till stor hjälp för demonteringen.

Det som kan noteras är att de båda kullagren som bär traktorn sitter ganska nära varann och på så vis belastas ganska rejält av sidokrafterna som uppstår när man vrider på hjulet med stillastående traktor. Men tydligen har man räknat med att det ska hålla.

Uppdaterar med en bild av bromsarna.

Bromslamellen är inte nött i alla fall, men så kör jag sällan med styrbromsarna.

7 november, 2018 av Christer

Det tinade upp igen.

Vi hade 2 riktigt kalla dagar som avslutning på oktober och skördearbetet lades på is. I mitten av förra veckan blev det åter varmare men det tog ett par dagar innan jorden tinat upp igen, passade på att köra bort lite vallar från dikningen medan marken var frusen. I byn har jag en svacka i åkern som jag tänkte fylla upp nu när jag har material att tillgå, ville ändå inte fylla över den fina matjorden så jag bad grävaren att sätta ett par timmar på att skala av det översta matjordslagret så att jag kan fylla upp med dikesjorden som är av sämre kvalitet innan jag åter brer ut matjorden över alltihopa.

30.10.2018. Fruset och torrt , passande före för jordtransport.

Skalar av matjorden innan svackan fylls med dikesjord.

Morotsskörden fortsätter.

På lördag tyckte jag att morötterna repat sig så pass från frosten så att skördearbetet kunde fortsätta. Vasabladet hade snappat upp våra vedermödor och ville dokumentera den som dom ansåg som ovanligt sena skörden vilket sen resulterade i följande artikel. https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/239925

För oss är det ändå mera regel än undantag att skörden pågår så här sent, klimatförändringen har nog redan satt sina spår i höstvädret. Skulle påstå att vi fått 2-3 veckor längre höst sen jag började odla här i Långmossen för 30 år sen.

Tyvärr är dagarna korta så här års, där har ingen förändring skett,  och de kalla dagarna har satt sina spår i blasten så skördearbetet går sakta. Dessutom passade rådjur och hjort på att äta av blasten, som vi behöver för att lyfta morötterna, under tiden det var fruset och vi höll oss borta från åkern.

Verkar som om hjortdjuren hinner före med skörden 🙁

Idag drabbades vi ändå av ett större problem, traktorn som vi använder framför skördemaskin fick underliga ljud från framaxeln och jag trodde till först att det var drivknuten som börjat ge upp. Det visade sig senare att det troligen är lagren som gått sönder. Det lät så pass illa att jag inte vågade köra hem traktorn efter att ha kopplat loss skördemaskin. Blev att hämta krokvagnen för att transportera hem traktorn. Nu ikväll har jag tagit av däcket för att konstatera att stefan tryckts ut så högst troligt är det lagren innanför som gett sig. Grannen har en likadan traktor och han har också bytt hjullagren tidigare så det verkar vara en svaghet på modellen ifråga. Om någon av läsarna har erfarenhet av en dylik reparation så får ni gärna höra av Er med tips.

Händigt med krokväxlare när maskiner ska lastas.

Hur mycket ska man nu bli tvungen att skruva för att få detta fixat ?

I brist på maskiner får man skörda för hand……