2021 – Dit for de…

Ja, dit for de. 2021 tog slut och vad hände egentligen? Hur mycket som helst, men egentligen ingenting? Typ? Som vanligt, för att minnas, scrollade jag genom bilderna i min telefon, och vad finner jag? Jo, dopfoton, lamm, kycklingar, ensilageskörd och mommo. Mommo som inte finns mer. Det är snart ett år sedan nu, i februari somnade hon in. Så nu ringer inte telefonen lika mycket mer. Hon ringde alltid nu och då, och frågade diverse, i princip samma saker varje gång. Man visste precis vilka frågor man skulle få, och vad man skulle svara och vad man skulle få för frågor på det. Men, naturligtvis tog de ju inte länge efter att hon gick bort, innan man började fundera själv på diverse frågor. Frågor som man inte kan få svar på mera. Men, så är det väl för det mesta när någon går bort, frågor som blir ofrågade. Så är det nu bara. Men jag har hört så många historier, så många gånger. Allt från förvaring av blåbär i vattenflaskor, om apelsinen hon fick av sin mommo i Åbo, till hur dom sökte trygghet vid nån bergsvägg när ryska bombplanen släppte bomber över skärgården, och hur dom föll genom isen och hur de lät när isbitarna skrann långa vägar och länge på den blanka isen… Mommo var född 1931 och hade ett verkligt innehållsrikt och långt liv. Tänk de, att ha upplevt allt från krig och bedrövelser till mobiltelefoner och apelsiner i överflöd.

Egentligen har det väl sådär annars inte hänt så jättemycket, det rullar på… Ibland är det motigt och ibland går det bättre. Sådär som de gör. Uppåt och neråt. Ibland tycker man att dehär, de går som tåget, hej och hå! Och ibland smakar det gammalt, dammigt trä när någonting ska göras. Överlag, sådär när jag ser på året, så konstaterar jag ju att det mer smakat trä och gammalt damm än hej och hå. Jag tycker suckarna avlöser varandra, och endel dagar skulle man nästan kunna gömma sej i källaren och tycka där är mer spännande och givande, än vad det är att jobba.

Suck. Trä. Tråkigt. Lejdon. Och press.

Och de är press som gör att bägaren vill rinna över emellanåt. Jag har så lejdon på detta förmårrade kontrollfreaks-utfunderade system som man vallas i.

Det är ju hela tiden nånting. Papper. Korsgranskningar. Obligatoriska kurser och tenter. Datumar. Förseningar. Anmäla hit, anmäla dit. Nya förordningar. Uppdatera system. Räkna djurenheter. Kontrollbesök på våren, återbesök på hösten. Anmäla skit i lager och skit i åkern. Fylla i händelser som skett skiftesvis, morgon middag, kväll. Torrsubstanser och analyser. Avbytaransökningar och utredningar över arbetena på gården. Bokföra klippningar och rastdagar. Kartprogram som man ska sitta och skissa-gissa i. Anmäla lamm, anmäla slakt. Bokföra karensdagar och ketjuinfo. Lämnas in ena blanketten och andra blanketten, mailas, scannas. En åker är inte en åker, utan ett skifte som ska splitas och spjälkas och ritas och rutas in med centimeters marginaler. Och ett bete är inte ett bete där staketet går, eller jo, de är de ju, men de hela ritas ju om i papprena, i områden som är nåt att ha alltså i gräsväg, och sånt som är skog och sånt som är berg.. osv, och ska man söka stöd för betesmark ska de uppfylla kriterier, och när man ritat och fått de godkänt till ena eller andra kan det nåt år senare, komma nya bud, ritas om och ibland ska en liten mönkkisväg ritas bort. Så istället för 3 sammanhängande områden har man då 6. Och så lägger vi till ett internet som inte fungerar utan det klipper kontakten när man ska försöka delta i distansmöten, och ringa är ju helt uteslutet. Och suck söte moses vad jag blir trött i kotten. Det senaste är ju det fiffiga systemet som gör så allt och alla ska kunna hålla koll på var, varifrån, vart, när, hur och varför man odlar nåt på åkrarna. Så behändigt, minns man inte själv – fråga grannen.

Nä, vet ni vad. De börjar nog smaka lite trä dehär… Till lika är man ju så inkörd i cirkusen, så den snurrar mest på utav bara farten. Man vet när det ska skickas in det ena eller det andra. Man vet vilket papper som ska hit och vilket dit. Min kopia, och deras. Men, till lika som man står där och krånglar med skrivaren och för tredje gången öppnar luckan bakpå, för skrivaren tror det fastnat ett papper där, fast de ha de inte alls, så undrar man ju nog… Ska bonden vara mer pappersvändare, än en traditionell kontorsråtta? Fast, papper finns ju inte mer att vända på heller. Blir man en scrollarråtta? Hela tiden läser man om hur stressade dagens människor är. Och inom bondekretsar är det ena välmående seminariet som avlöser det andra. Föreläsningar. Ta hand om bonden. Bonden ska sköta om sej!!!

Bonden sköter bäst om sej, när bonden får göra det bonden vill göra. Köra traktor. Så. Skörda. Ta hand om djur och natur. Hållas innanför dikena om de så sen är på ruta A, B, C eller vilket som.

Hur har det blivit så att ett av de mest jordnära yrkena blivit så hyperstressade? Ja, int är det för att fåren börjat stressa mer… Och inte tror jag kossorna har hyperaktiverat sej så dom sätter sån fart på ladugården att bonden blir helslut i kotten heller.

Och så tänker jag då på mommo. Nog va hon säkert rädd där hon satt ihopkrupen medan bombplanen åkte förbi, och inte var det så hävt att vara fiskare i motvind heller. Dryga ut kassan med gurkodling och att sticka sockor. Men ibland undrar jag nog om inte det skulle vara ett hälsosammare alternativ…

Ha jag kanske gnällt färdigt nu? Svar. Ja! … (För stunden.)

Blev de bättre? Svar. njaa… inte direkt.

Sen då? Man kan ju hålla på och gräva ner sej i allt elände i evinnerlighet om man känner så. Och nog kan man ju bosätta sej i källaren också, men, hur kul är det på en skala från 4 till 12…

En fråga är ju också om papperstrasslet kommer att minska / sluta om man gnäller riktigt tillräckligt?

Svar: Nope.

Åtminstone har jag inte märkt av nån minskning. Jag har hållit på och bökat runt i min sandlåda nu i 20 år, och när jag började var det ett himla liv om hur mycket pappersjobb de va. …. De va då det. Lyckligt ovetande om pappersrumban 20 år senare. Nå, de va ju mer papper och penna då, nu går de mesta på nätet, men antalet kruxar, koller, datumar …. osv, har ju sannerligen inte minskat. Inte ens fast man gnällt hur mycket som helst…

Så, var hittar man lösningen till de hela?

Svar: Jag tror det nog bara är så att ” den som sej i leken ger får också leken tåla”. Och vill man inte vara med i leken, får man väl stiga av karusellen.

Kan man de? …. Svar: Jo. Eller ja… Endel kan vara mer bundna till sin sandlåda med lån och diverse, men kasta in handduken och ta kappsäcken i handen och göra nåt helt annat, de kan ganska många nog.

Men, de vill man ju inte för de är ju dehär man vill göra. Man vill böka på i markerna så som tidigare generationer gjort. Det sägs ju att man har det till låns av sina barn, och de ligger ju nog nånting i det. För tillfället håller jag på och kråtar ner träd ( att säga “fäller träd” är att ta i, just nu kråtas dom ner med talja och diverse för att falla åt rätt håll…) , städar enbuskar, eldar riskor och buskar, med siktet inställt på hur fint de kommer att bli på betesmarkerna när de blir städat. Förhoppningsvis ska de trivas mer och fler rara växter när dom får chansen att breda ut sej. Och snart drar lamningstiden igång och då är det nya året minsann på gång igen. Det finns ju inget bättre än att släppa ut tackor och lamm på bete. Se dem hitta sprött grönt gräs på områden man städade på vintern… Och snart är vi där igen, sommar och sol. Långa ljusa kvällar. Sjöfågelsång. Doften av nyslaget gräs. Saltstänk i ansiktet. Och så blir de väl nån hydrauloljedusch…

Nä, stövlarna på och gå ut och dra omkull nån björk till. Jag är en sån som mår bäst när jag får jobba med kroppen, så huvudet får vila. Mathias har klabbmaskinen igång om eftermiddagarna efter skolan, så de är bara för mamma att se till att det finns nåt att köra igenom.

Så, fast de smakar dynga emellanåt så nog hålls de väl liv i denhär sandlådan nåt år till. Men, lite justeringar kan de nog komma att bli…

Snart, snart är vi där igen, sommar, sol, och borttorkade betesmarker 🙂

Motoriserad vippare

Man kan förstås använda en vanlig vippare (fälljärn) då man fäller stora granar men det är lättare och säkrare att använda traktorns lastare. Det är inte så lätt om den är monterad på släpvagnen men om den är monterad på traktorn (på bakbryggan) riktigt stadigt så fungerar det bra.

Motoriserad “vippare”

Helst bör man backa mot trädstammen så att traktorn inte är i fällriktningen utan bakom trädet. Då är det ingen risk att trädet faller snett över motorhuven ifall man råkar såga av gångjärnet. Man bör för övrigt aldrig såga av gångjärnet då man fäller för då vet man inte åt vilket håll trädet faller. Frestelsen är stor att såga för mycket ifall man måste vippa trädet för hand. Traktorn är så stark att den kan bryta av ganska tjocka gångjärn – speciellt som man kan sätta lastarbommen högt uppe i trädet och få större kraft på det viset.

Man bör alltid beakta åt vilket håll trädet lutar, åt vilket håll kvistarna ligger och speciellt åt vilket håll det blåser. Blåsten har mycket stor styrka i toppen på en luden gran så man skall inte försöka fälla mot blåsten även om man har lastare. Sidledes mot blåsten går det men trädet förs lätt i blåstens riktning så det måste man kompensera då man sågar gångjärnet.

Förra vintern fick jag faktiskt ett träd över motorhuven men då använde jag inte lastaren för att fälla trädet som var en torr och delvis rutten gran. Jag hann inte ens såga av hälften förrän den föll. Troligen hade jag fått omkull den med lastaren utan att såga så rutten som den var. Man skall inte tro att trädet faller dit man vill utan sätta spänning åt rätt håll med lastaren.

Vi har nu sågat omkull några tiotals stora granar av vilka de flesta gett en svarvstock (58 dm och över 30 cm i toppändan). Vi fäller åt olika håll beroende på varifrån det blåser. Vi försöker få topparna på samma ställe så att inte så mycket småskog förstörs men det är svårt med ludna granar. Till all tur har det varit varmt så att småskogen inte bryts av utan viker åt sidan.

Vädret har varit finfint och blidan fick snön att sjunka ihop. Nu är det bråttom för det kan inte bli bättre utan bara sämre. Det är skönt att vara i skogen men halv fem börjar det bli mörkt och då är det bättre att komma hem än att riskera köra sönder nånting. Konditionen är redan bättre så man kanske klarar längre dagar så småningom.

Skönt skogsväder

Hårda bud.

Var lite tveksam till detta inlägg men tänker att det kanske kan stå som androm till varnagel.

Jag har nämligen gjort en allvarlig brottslig gärning genom att låta en traktor stå utan trafikförsäkring, och det är inget jag förnekar. Däremot är jag inte nöjd med bestraffningen eller rättare sagt uträknandet av densamma. Därför lämnade jag in ett besvär till förvaltningsdomstolen för snart ett och ett halvt år sen och nu ett par dagar innan jul kom svaret. Tänkte när jag kvitterade ut brevet att de nu säkert vill muntra upp mig inför jul med ett positivt besked så glad i hågen öppnade jag brevet för att konstatera att det blev avslag i ärendet. Dit for den julglädjen och mina vänner blev utan julhälsningar då jag lämnade att fundera över om det lönar sig att gå vidare med ärendet. Ärendet kunde nog gott ha fått behandlas några dagar till när det ändå tagit så pass lång tid. Så pass finkänsliga kunde väl ändå våra myndigheter vara. Dessutom for ju en hel del av besvärstiden till spillo då mycket varit stängt under helgerna, men det kanske var meningen.

För att göra en kort historia lång så är det få saker som jag har problem med men krånglig byråkrati och orättvisa har jag svårt med. Det senare ända sedan sjuan i högstadiet då en niondeklassist som tydligen ville visa sig tuff inför sina kamrater kastade sten på mig, jag kastade naturligtvis tillbaka och lite handgemäng följde vilket resulterade i ett besök hos rektorn. Vi fick båda kvarsittning trots att det var den andra som började, det som jag tyckte var orättvisast var ändå att den andra som bodde nära skolan kunde gå hem efteråt medan jag som hade 25km hem fick ta mig hem på alternativa vägar i och med att skolbussarna redan gått. Jag blev på så sätt dubbelt bestraffad.

Men som sagt för att återgå till det aktuella ärendet så bestrider jag inte brottet även om jag tycker att det finns förmildrande omständigheter. Traktorn köpte jag i januari 2017 och på den tiden skulle en sifferkod användas vid försäkringstecknandet för att sammanlänka objektet för både säljare och köpare. När jag dagen innan tidsfristen för tecknandet inte fått nån kod ringde jag upp säljaren som meddelade att den sänts som sms. Jag kunde dock inte hitta meddelandet och tiden gick ut. Jag tänkte att när det ändå gått över tiden så gör det inte så mycket om det går nån dag till det blir hur som helst att betala minimistraffavgiften om 20€. Nåt sms kom inte och saken föll i glömska mest på grund av dåligt fungerande byråkrati och sen insjuknade frugan i cancer och det blev annat att fundera på. När jag sen köpte brandbilen som jag skrev om tidigare och skulle teckna trafikförsäkring åt den så dök traktorn upp i traficoms nya system som nog är betydligt klarare än kodsystemet som fanns tidigare.

Traktorn fordrar lite underhåll samt nya däck och har inte kommit till annan användning än lite testkörning på åkern och några timmar framför klabbmaskin. Jag tänkte ändå att det är väl bäst att bita i det sura äpplet och ordna med försäkringen nu då ett fungerande anmälningssystem verkar finnas. Räknade ut att det nog blir en kännbar straffavgift om sisådär 450€ i stället för ca 150€ som trafikförsäkringen normalt skulle ha kostat för tiden i fråga. Chocken blev stor när räkningen på 1319,23€ kom från statskontoret. I lagen står nämligen att en skälig försäkringsavgift används som beräkningsgrund och jag i min enfald trodde förstås att en skälig avgift är den jag betalar för mina andra traktorer eller ca 55€.

Straffavgiften är sen maximalt 3 gånger försäkringsavgiften så därför räknade jag med maximalt 3 gånger 55,- =195,- gånger 3 eftersom den stått oförsäkrad i tre år alltså maximalt 495€. Att traktorn inte just använts och speciellt inte i förtjänstsyfte räknade jag som förmildrande omständigheter så tänkte att kanske klarar jag mig med en straffavgift om 2 gånger premien. Men här hade man nu räknat med en skälig försäkringsavgift om 122€ per år som man ansåg motsvara ett medelvärde. Vilket tydligen betyder att det antagligen finns kollegor som betalar närmare 250€ i trafikförsäkring för sina traktorer. Hur många här gör det? Straffavgiften var satt till 2,5 gånger den försäkringspremie man på statskontoret ansett skälig så riktigt maximalt straff blev det ändå inte. Men inte var jag tacksam för det utan lämnade in besvär till förvaltningsdomstolen som ändå räknade på samma sätt samt fakturerade ytterligare 260€. Finns möjlighet att gå vidare till Högsta förvaltningsdomstolen men det är kanske inte lönt att sätta ytterligare 510€ på ärendet, myndigheterna håller nog varandra under armarna så får säkert samma svar. Har avställt fordonet så jag sparar i alla fall ca 55€ i året men det tar ändå närmare 30 år innan jag fått avgifterna tillbaka. Det är nästan så att jag ångrar att jag tecknade försäkring. Jag kommer knappast att röra mig på vägarna i nån större utsträckning med den här traktorn, jag har lite andra planer bara jag får projektet förverkligat.

Jag som inte orsakat nån trafikolycka under alla år i trafiken hoppas nu att statskontoret använder mina surt förvärvade slantar till nåt riktigt behjärtansvärt ändamål.

Lagtexten som föranledde mitt besvär till förvaltningsdomstolen.

Med skräckblandad förtjusning mot framtiden

Long time no see heter det visst. Inspirerad av Christers önskemål om att vi lite skulle spekulera över framtiden fick jag ny fart och avser nu knacka ner ett inlägg om saken. För fundera över framtiden, det känns nästan som en heltidssysselsättning för tillfället. Och det upplever jag som både bra och dåligt.

För X antal år sen satt jag av en föreläsning med Christopher Trier, som många säkert känner till. Det var bara bönder i salen och han frågade om vi visste vad som utmärker en bonde – dvs i tankesättet. Eftersom ingen visste så svarade han själv: “Bönderna är den enda yrkesgrupp som kan misslyckas med något 10 år i rad men ändå tro att det elfte kommer det nog att lyckas”. Åtminstone jag tog till mig detta, men att böja en gammal järnstång är lättare sagt än gjort.

Därför välkomnar jag på ett sätt det som nu händer, även om det för med sig många problem och svåra lösningar. Men det tvingar oss att tänka om, och det är kanske bra på sikt.

Alla vet vi ju spelförutsättningarna. Gödseln och energin har ränt iväg i pris något alldeles ofattbart. Just nu har ju också produkterna (alltså växtodlingsprodukterna då) följt med och är dom högsta som jag kan minnas. Det är såklart bra för spannmålsbönderna, men riktigt illa för djurproducenterna.

Alltså är det inte bra nu heller.

Till saken; Hur tänker jag då inför ny säsong? Jag har de senaste åren skrivit några blogginlägg om min nya vurm för gröngödsling. Efter många år av experiment har jag kommit fram till att en tredjedel av åkermarken skall ligga tre år i klöverträda och sedan brytas för höstsäd. Nuvarande förutsättningar ger ju ingen orsak alls att ändra på detta.

Själv missade jag min vana trogen dom första tågen i höstas, men kunde ändå köpa in gödsel till ett pris som egentligen inte är hanterbart, men ändå betydligt under nuvarande riktpris. I samma veva som jag vaknade gällande gödseln så for jag runt i ortens lantbruksaffärer och köpte upp bekämpningsmedlen som fanns i lager från förra säsongen, och dessa kunde faktiskt fås för ganska “moderata” priser. Jag anar ju nämligen att även bekämpningsmedlen kommer att rusa uppåt nästa år, för det mesta brukar ju följas åt. Å andra sidan har jag aldrig ännu haft rätt i nån form av spekulation, så antagligen faller dom ju i pris. I så fall är ju det bara bra för branschen.

Vi har ju för tillfället en såkallad “bra” vinter. Vad som sen är bra är väl individuellt, själv är jag ingen vän av varken snö eller köld, men det är en sak, en annan är att det är ju precis såhär det skall vara i Finland. Hur som helst brukar ju en “bra” vinter följas av en “bra” sommar, något som ger hopp inför nästa sommars odling. På sidan om detta har jag fått revidera mina åsikter lite eftersom jag ju med egna ögon ser hur kollosalt bra hästarna mår i snö och köld, jämfört med i en slaskpöl med blåst och regn.

Alltså, hur blir då nästa sommar. Jo, jag har aldrig gillat “slarvodling” så till den delen jag sår nyttogrödor kommer jag nog att göra det med precis samma produktionsinsatser som tidigare. Nån typ av odling där man minskar ner produktionsinsaterna roar mig inte. Nu får man bara hålla tummarna för att priset nästa höst skall vara ditåt hyfsat, för enligt dom kalkyler jag gjort är nog lönsamheten vid normal skörd bättre nu med högt pris på insatserna men även ett högt spannmålspris. Däremot blir ju risken större och missväxt eller prisfall kommer ju att slå en på käften brutalt. Men så är det ju i alla branscher.

För tillfället är jag mera oroad över kostnaderna för energin. Under många år har jag försökt sänka bränsle- och elförbrukningen på täppan, och där finns inte mera att ta utan att tänka om helt (tex ny energikälla till torken) Gemensamma nämnaren för allt detta är att kalkylerna alltid landar på samma punkt. Byta traktor till en som förbrukar mindre, byta energiform i torken, byta uppvärmning i bostadshuset, det landar alltid på samma sak. Rörliga kostnaderna kommer nog ner, men inte så mycket att det motiverar investeringen. Sen är det en annan sak om tex torkpannan beger sig till himlen och behöver förnyas, men att avsluta fungerande apparatur motiverar mig föga.

Det enda som för tillfället kan få svansen att vifta lite är solpaneler. Visst, jag är säker på att det också handlar till viss del om glädjekalkyler, men visst är tanken lockande att få ner elström – kanske till en elbil gratis från himlen.

Något som jag däremot ivrar för är ökat samarbete mellan gårdarna. Inte som fordomdags så att man äger maskinerna gemensamt, det brukar sluta i gråt, förr eller senare, utan ett mera överlagt, utvecklat samarbete. Varje spannmålsbonde behöver inte äga en Väderstadharv eller en direktsåmaskin. Om bonde A äger och förstår sig på torken, kanske odlare B kan handla en tröska. Sen slår man ihop sin odlingsjord, kanske inte juridiskt eller ägomässigt, utan man gör upp ett avtal om markanvändning. På detta sätt skulle man spara tid, investeringar och kanske till och med kunna utveckla kunskapen om alla inte behöver kunna allt. Dessutom skulle det vara bra med mera rotation på odlingsmarken, personligen kan jag tex inte så oljeväxter i vår fast jag skulle vilja, det passar helt enkelt inte in i markanvändningen i år.

För handen på hjärtat nu kolleger, det är egentligen inte gödsel och elpriset som är den riktigt stora boven här, utan det är maskinkostnaderna som skenat iväg och blivit så höga att inga marginaler finns till högre pris på produktionsinsatserna.

Så, riktigt på riktigt, om någon av mina kollegor på rimligt avstånd tycker detsamma så ta kontakt så kan vi fundera lite på nutid, framtid och dåtid.

Vi har ju kommit så långt i utvecklingen att även om jag skulle ha råd att köpa en fabriksny tröska (vilket jag inte har) så finns det idag på marknaden ingen “tillräckligt liten” för mitt behov. Det är kanske mest utmärkande med tröskorna, men egentligen gäller det alla maskiner. 40 ha kanske inte behöver en harv på 6 meter (fast jag nu har det) osv osv.

Till slut vill jag vara noga med att påpeka och understryka och framhålla att ovanstående text är skriven av en halvtidsspannålsbonde med 40 betalda hektar i bakfickan. Jag är helt säker på att andra spelregler gäller för djurbönder, men det kan jag inte tvärsäkert uttala mig om. Alltså låter jag bli.

Sen är det ju bara så att rent affärsmässigt skulle det kanske vara klokt att avstå hela etablissemanget, sälja bort och leva lyckligt resten av sina dagar, men nu är det inte riktigt så enkelt, det är ju ändå så att även fast det misslyckats 10 år nu, så kan ju det elfte bli bra – eller hur var det nu?

Sen är det ju bara så att det räcker att titta på ovanstående bild. Den föreställer ju livets mening. Eller hur?

Fin skogsvinter 2022

Nu är skogsarbetet i full gång. Underhållet av traktorerna blev litet försenat – vi hade kunnat börja redan i december. Det har varit rejält kallt och skogsvägarna är fina så vi började fälla de stora granarna i Tallmosan där det behövs ordentlig tjäle för att köra. Det är också bråttom för det kommer ungskog under de gamla träden. Den klarar sej bättre om den är låg. Ungskogen behöver bara vara en meter hög så hindrar den gräset att ta överhanden.

På den här biten fällde vi en remsa stora träd för ett antal år sedan så att det kom in ljus och det lyckades riktigt bra med naturlig förnyelse. En ännu tidigare förnyelse lyckades också bra och där börjar det bli dags att gallra så småningom. Men ungskogen får gärna vara tät så blir det inte så mycket kvistar på träden. Bara man passar på så att kronorna inte skjuter upp för mycket så är det ingen brådska att gallra.

Överståndare som skall bort

Det gäller att följa med vädret ordentligt. De här träden fäller man inte mot blåsten så vi får fälla i olika kanter beroende på varifrån vinden kommer. Det blir vanligen en 58 dm svarvstock (över 30 cm toppdiameter) plus två 55 dm från varje träd. En del har för länge sedan haft en avbruten topp så där kan det bli kortare stockar. Men för det mesta är de raka och snygga. Tillsvidare har vi inte haft röta eller torra träd heller på den här biten även om det nog finns barkborrar på annat håll.

Det är bäst att skriva om skogsarbetet nu innan det kommer problemområden eller maskinerna går sönder. Och det gör de ju förr eller senare. Vi kör med de gamla traktorerna från 1975 och 1982 som är litet ihoplappade förra och förrförra vintern. Det blir värre om vi måste byta ut dem för man får ännu mycket billiga reservdelar och man kan själv lappa ihop dem. Både Zetor 8011 (1975) och Belarus 825 turbo har jag själv gjort motorremont på – bytt cylinderfoder och spridare.

Belarus 825 med Farma D8,5

Stora Farman använder jag för att fälla. Det är betydligt sämre att använda en vippare (fälljärn). Man orkar inte alls lika bra som traktorn. Med lastaren kan man också trycka mycket högre upp så det är säkrare. Det gäller att komma tillräckligt nära stammen och det kan vara problem i stenbackar men här har vi flat mark. Ungskogen kan ta litet stryk men den är så tät att litet traktorspår bara är bra.

Zetor 8011 med Farma C6,0D och skogsvagn

Vi kör ut med Zetorn och skogsvagnen. Tyvärr är den lilla Farma-lastaren ganska svag och har kort räckvidd så ibland måste jag lasta de stora svarvstockarna med stora Farma. Bägge traktorerna står ute om natten så det behövs motorvärmare på morgonen. Då det är kallare än -15 grader så är de så styva att vi vanligen sysslar inomhus i stället.

Vi fäller med motorsåg men ihopsamlandet får gå med lastare. Gubben är så styv att det tar längre tid att kravla sej ned från traktorn än att dra ihop med lastare. Annat var det förr … Men visst har det börjat gå bättre redan. Skogsarbetet är mycket nyttigt för konditionen och man blir också vigare. Man lär sej kvickt att lyfta ordentligt på fötterna för annars ligger man i snön hela tiden. Bägge traktorerna har extra värmefläkt i hyttens tak så man behöver inte frysa. Men egentligen installerade jag värmefläktarna mest för att rutorna blev helt immiga så man inte såg att lasta.

Det har varit några dagar med riktigt fint väder och alldeles klart. Det gör också skillnad på kvällen som blir ljusare än då det är mulet. Visserligen har jag satt alla lamporna i skick men det är ändå större risk att man kör sönder nånting då det är mörkt så vi kommer hem då man inte mera ser att arbeta utan lampor..

Så här ser en fin vinter ut

Vi hade ganska litet snö ännu i början på januari men sedan kom det 10-15 cm nysnö. Snöarbetet hemma tar tid från skogsarbetet så helst behöver det inte komma mera snö nu. Men det kan vi inte göra nånting åt.

Kvällshimmel i januari 2022

Skogsarbete gillar jag skarpt (på vintern). Det ligger nog i släkten för både morsan och min morfar var riktiga skogstroll som höll till i skogen hela vintern. Vi har så lång väg till Tallmosan att man inte ids köra hem mitt på dagen utan väntar till kvällen. Då är man rejält hungrig och kaffesugen.

Tre gånger högre elpris

Jag fick igår ett brev från elbolaget där de meddelade att de höjer priset till det tredubbla från 1 februari 2022. Från 6,25 cent per kWh går det upp till 18 cent per kWh (innehåller inte överföring och skatt). Nu är man glad att man INTE har värmepumpar eller någon annan värme som kräver elektricitet. Visst finns det motorer i flisvärmesystemet men de är väldigt små. Traktorernas motorvärmare drar mera.

Flisvärmen gör att elräkningen inte blir så mycket större ens i februari. Och den ved vi eldar med i huset blir inte dyrare alls. Förstås är värmepumpar billigare än direkt el men de kräver i alla fall en hel del kilowatttimmar. Flisved har så mycket att vi nästan drunknar i den och då är det bara skräp som man inte ens kan sälja som flisved.

De solcellspaneler som jag tänker installera ger inte mycket energi mitt i vintern så litet el måste vi köpa också i framtiden. Jag har ännu inte hittat något system som kan spara energi från sommaren till vintern till hyfsat pris. Alla överföringar till andra former (gas, biodiesel, mm.) kräver stora investeringar och har usel verkningsgrad. Så lagring av energi är ännu en fråga för framtiden.

Det smartaste är troligen att inte använda elektricitet annat än då det är illa tvunget. Det gäller att göra sej så oberoende som man kan. Elektroniken använder ganska litet och belysningen kan man spara på genom att gå över till LED-lampor. Elmotorer och värme är de största elslukarna. Nu har jag ett system där torkningen av säden i huvudsak flyttas till våren då solpanelerna ger gott om energi och då solen dessutom värmer upp torkluften.

Det finns också möjlighet att producera elektricitet från värme och för ett antal år sedan undersökte jag möjligheterna med små ångmaskiner och med termoelektriska element men det var inte lönsamt då. Om de nya elpriserna håller så kan det möjligen löna sej att producera el med flis tillika med värme. Orsaken till att det inte varit lönsamt är den låga verkningsgraden men spillet utgörs ju av värme som vi också behöver mitt i vintern.

Det finns färdiga produkter såsom “kaninöronen” som man bara sätter på spisen och får 100W (12V) men priset är kring 1000 euro. Själva elementet är billigt så man får väl konstruera generatorn själv – det handlar mest om kylning för Peltierelementet behöver en varm och en kall sida. Det bästa är troligen att sätta elementen runt brännhuvudet och kyla den kalla sidan med vatten som går till varmvattnet. Två flugor i en smäll.

Peltier-element

De höga energipriserna gör att en hel del kommer att ändras – inte minst jordbruket. Om inte vetepriserna stiger så är det snart slutodlat på det traditionella sättet. Även om priserna stiger (människan måste ha mat) så blir det troligen ändå betydande förändringar (se Odla solenergi). På sätt och vis har man väntat på elsmällen – oljesmällen kom redan på 1970-talet. Man undrar när det blir virkessmäll – och matsmäll ?