22 februari, 2019 av Charlotta

Mathantverksutbildningen

Det hela började augusti 2017 och nu studiepoäng, lite blod, svett och tårar senare fick jag mina papper i handen här om dagen. JEJ! Jag klarade det!

Det hela började med att jag såg att utbildning nr 2 i mathantverk skulle dra igång. I Österbotten, Nyland och Åland. Åboland var inte med… Man kunde välja mellan olika ämnen man ville fördjupa sej i, tex. spannmål, mjölk, kött, fisk… … Fisk… Hmm… Tanken malde på en stund… Fisk… Tänk om man sku utbilda sej i ämnet fisk. Fiska som är så himla roligt 🙂 JA! De vill jag! Men, de kostar… 600e kostar utbildningen. Huj… Ska jag verkligen sätta så mycket pengar på nånting som jag inte ens arbetar med, att lära sej om att mathantverka fisk. Jag kan ju en hel del om fisk redan, så, ska de nu va nödvändigt…. Men, på nåt vis så ville jag att någonting skulle hända. VAD SOM HELST! Bara de händer nåt… Fisk linjen skulle gå i Österbotten, och de går ju bra tänkte jag, då kan jag ju bo hos Conny de dagarna man ska infinna sej där… Så jag anmälde mej. Med lite små darrande ben… Ska de vekligen bli till nånting dehär… Ha jag kastat 600e på någonting jag aldrig kommer att få nytta av/få glädje av… Nå, jag väntade ett tag och så kom det svar. De blir ingen mathantverkslinje i ämnet fisk, men ”-du rymms med i kött gruppen om du vill gå den?”. Jag minns att jag satt i traktorn på Anisor och funderade så de kokade i huvudet. Ska jag, eller ska jag inte… Till lika, jag har ju ett helt fårhus fullt av får, så jag är ju inte helt grön vad gäller ämnet kött… Fördelen med att ha tjugotolv järn i elden, man är bekant med många ämnen. Jag funderade någon dag och så fick jag flytta till gruppen med kött som inriktning, och pga av det flyttade jag också så jag nu hörde till Nylandsgruppen, och fick hålla kontakten med teori och sådant dit istället. De va liksom ingen större skillnad, jag är lite bekant med både österbotten och västra nyland vid dehär laget 🙂

Och så drog kursen igång. Jag fick göra teori hemifrån, så, en hel del fredagar och lördagar satte jag mej ner framför datorn och lyssnade på föreläsare om allt som har att göra med livsmedelshantering, smakskola, coaching, affärsplaner…. Ja, allt vad man kan tänkas ha glädje och nytta av som livsmedelsföretagare.

Så blev det dags för praktisk del. Kött i Raseborg. Alltså vilka dagar de va… Vi började med en hel ko, och småningom under veckans gång blev den till mindre och mindre bitar. Första dagen hade vi inte så mycket att äta, så då var vi till en restaurang och äta, men de kommande dagarna åt vi av de vi styckade lagade, och jösses vad vi lagade, och åt…

Grovstyckning
Mycket på gång hela tiden…
Alla delar tas tillvara, Veronica, Gert och Magdalena
Spisens alla plattor va i flitig användning

Sen följde veckor av teori igen och så mera praktiskt på våren, den gången hade vi en gris och ett lamm som vi styckade. Den gången lagade vi korv, fick lära oss om torkat kött, och allt möjligt…

Pontus berättar, visar och styckar gris
Flinka händer har finstyckat lamm
Jessica, Andreas och Jon (från Korvhantverk Stockholm) stoppar korv

De va så mycket som matades in mellan öronen på de kursdagarna, så de blev riktigt tjockt emellanåt.

Teori, diverse arbeten att göra, och småningom kom kursens slut emot… 600e kostade kursen. Nu, efteråt kan jag bara konstatera att vilken liten summa det är egentligen. Man köper mycket makaroner för 600e, men, sätter man det i perspektiv till hur mycket jag fått, så blir den summan ganska liten i sista ändan. Jag förstod inte när kursen började hur omfattande det skulle vara. När jag nu tänker tillbaka, och inser att jag gått kurs med de bästa av de bästa i föreläsare och handledare så blir jag rätt stum och förundrad, tacksam och glad.

Så hade jag då suttit dag ut och dag in vid min skärm, lyssnat på de andras berättelser, blivit bekant med dem på ett sätt, men ändå inte, dom fanns där i skärmen, men… ? Eeeh? Så, för att träffa en del av mina kurskamrater på riktigt for jag till Ekenäs den dagen som vi skulle ha vår slutprodukt med oss, och sen for jag också på mathantverksdagar till Fiskars, och kan ni tänka, dom fanns alla på riktit! De är ändå några i Nylandsgruppen jag inte ännu träffat ”live”, utan bara via skärm, men de hinner jag nog träffa ännu… Förr eller senare…

Och så kom dagen då kursen tog slut. The end. Lite kontakt har vi nu och då i nylandsgruppen, via nätet, då vi lite diskuterar och funderar tillsammans på dittan och dattan. Men, de är oundvikligt, en liten känsla av … tomt… smyger sej på. I 1,5 år har man varit insnöad i mathantvekstänket till 120%, sett sina vänner via skärmen både från österbotten och åland, och nu, poff…. Tomt…

Förhoppningsvis kommer jag att träffa en del av dem i framtiden i olika sammanhang. Mathantverket i Finland är inte ännu jättestort, men, de är en skara tappra, kunniga ”matnördar” som håller ihop, och kämpar för ren och redig mat. För de är de det handlar om, ren, redig mat utan tillsatsämnen och hokus pokus.

14 februari, 2019 av Charlotta

Glad vändag :)

Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!

Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…

Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?

Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär ”ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner ”på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…

Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…

….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…

I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.

Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂

7 februari, 2019 av

Karhinens rapport.

Ögnade som hastigast (hoppas på en svensk version för noggrannare läsning) igenom Reijo Karhinens rapport och finner kravet på 20000€ i försäljningsinkomster för beviljande av stöd ganska intressant. Kommentarerna under artikeln var dock inte nådiga men undrar om alla förstått att det var försäljningsintäkterna och inte nettointäkterna som avsågs. Rätt mycket byråkrati kunde förenklas med en dylik regel, areal, ålder och många andra krav kunde slopas. Sen kunde det kanske införas ett maxtak också? Eller vad tycker Ni? Är 20000 rätt nivå?

7 februari, 2019 av Sonja

Om att bo i lagården

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är ”ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt ”stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂


5 februari, 2019 av Charlotta

Vart lämnade jag kryckorna?

Järnskenan kring benet en månad till, men kryckorna får jag börja lämna bort…

Ja, nu är jag så långt, att när jag ska ha kryckorna så har jag glömt vart jag ställde dem… alltså var det lika bra att ställa dem i ett hörn och gå utan dem inne. Dom står vid ytterdörren, redo att ta ifall man vill ha dem med sej ut. Inne går jag rätt så hyggligt utan kryckor, men ute kan dom nog behövas eftersom det håller på att laga rodelbanor av vägarna. Fyrhjulingen som står parkerad utanför dörren är guld värd igen en gång. Jag hade lite strejk och trassel med den, så jag va utan fyrhjuling nån vecka, och nog blir man lite handfallen utan mönkkis när man bor såhär… nå, med diverse provisoriska lösningar är den på g igen, men jag kanske får återkomma till de trasslet senare…

Jag fyller dagarna med smått pysslande. Knäet säger till direkt om jag blir för optimistisk med att lyfta, bära, gå sträckor osv, så, man håller sej nog ganska lugn… ingenting blir dock bättre av att ligga stilla, så även om jag ligger en hel del som en padda på soffan, så försöker jag vara en jomppande padda… sträck, och stretch, lyft och böj i lagom mängd.

Men, ut vill man, och de jag ändå kan göra försöker jag göra. Så, jag ha spikat fågelholkar, har väl knåpat ihop ~15-20st såhär långt… Mest har de blivit vanliga holkar för talgoxe, blåmes och såna småfåglar, men också några öppna holkar för sädesärla och så har det blivit en sjöfågelståmbo. Till näst funderar jag på fler ståmbor… (De är alltså holk för sjöfåglar, undrar om de kan komma från stam-bo? Eftersom sjöfågelståmbor tidigare lagades av murkna trädstammar som brändes ur…?)

Vidare blev det också en ny kaninbur, eftersom den gamla håller på att murkna…

Jag har dukat upp till fågel-kaffekalas…

Och så försöker jag hinna på lite möten, kurser och sådant…

Men, snart, snart kanske jag blir av med min skena, bara en månad till… och då skriver vi redan mars. Månaden som brukar ha solvackra dagar, kalla nätter, rediga snöbottnar emellanåt, och så lamm ❤

4 februari, 2019 av Nisse

Att bygga om en traktor

Zetorn är reparerad men då den en gång är inne i verkstaden och varm och torr så passar jag på att bygga om den litet. Den är redan ombyggd flera gånger – i all synnerhet för att anpassas till skogsarbete – så jag behövde ta bort en del ändringar som jag tidigare gjort.

Det är mycket mera arbete att bygga om än att bara reparera. Man måste borra och skära till nya delar vilket tar mycket mera tid än att bara byta en del. Nå, det kan ta en massa tid att få bort rostiga skruvar utan att dra sönder dem men det gäller mest hytten för motorn är så inoljad att där inte finns rost alls.

Då jag hade bort bränsletanken så passade jag på att montera in en bränslemätare. Den mätare som kom med traktorn 1975 bestod av en mätsticka som man skulle doppa i tanken. Den är förstås driftsäker men ibland vill man hålla koll på hur mycket bränsle man har kvar inifrån hytten.

Problemet är att det inte fanns plats för en mätare i tanken så jag var tvungen att ta upp ett stort hål för givaren. Dessutom måste jag skära upp motorplåten för den låg alldels tätt intill tanken.

Det var ganska roande att se på nätet vad olika människor gav för råd. En del tyckte att det var livsfarligt och föreslog att tanken skulle fyllas med vatten eller en lämplig gas medan andra tyckte att brännolja inte brinner så bra (i motsats till bensin) så det var bara att borra. Bland annat så lär en brandskyddsinspektör ha droppat en brinnande tändsticka i en dunk med brännolja för att visa att den helt enkelt slocknade. Och påpekat att det hade blivit en grym explosion ifall det hade varit bensin.

På nätet finns det alltid de hjärtängsliga som tar till helt overdrivna åtgärder och ofta bara ger rådet att låta en ”fackman” sköta allt. Nå, som bonde sköter jag allting själv – efter att grundligt ha tagit reda på hur man skall göra. Då jag märker att det är en ängslig typ så slutar jag vanligen läsa. Det är samma typer som tror att man får bra kvalitet om man betalar dyrt. Tyvärr har försäljarna också märkt att det finns sådana människor så de sätter en sjuhelsikes pris på skräpprodukter varvid de kan sälja dem med god vinst åt de godtrogna.

Hålet i bränsletanken gjorde jag med en skruvbar hålstans som var avsedd att ta upp hål för blandare i diskbord. Man borrar ett litet hål för skruven och sedan dra man ihop stansen som skär upp ett snyggt hål med 35 mm diameter i plåten. Den ger heller inga gnistor som en vinkelslip eller liknande verktyg gör.


Bränslegivaren monterad

Det har sina fördelar att ha en bränslemätare eftersom det är ganska besvärligt att lufta en diesel ifall bränslet tar slut. Speciellt i skogen om vintern är det inte så trevligt att först åka hem efter mera bränsle och sedan börja skruva och lufta motorn.

Lastaren behövde också byggas om. Det fanns inte möjlighet att fästa svängningsdämparen direkt i bommen. I stället för att svetsa fast ny ända på bommen så satte jag två 15x150mm järnskivor på sidan om bommen och fäste dem med 25mm tappar. Fördelen är att man kan ta bort förlängningen och bygga om den om det behövs. Det är mycket besvärligare att plocka bort hela bommen om man vill bygga om nånting.

Ena skivan på plats
Svängningsdämparen monterad

Sedan har bakljusen börjat sjunga på sista versen. Dessutom stör de sikten snett bakåt. Jag har redan en gång byggt om bakljusen. Zetorn har alldeles för breda träckskydd för skogsbruk även om de kan vara bra då man kör på landsväg. Den bakersta delen skruvade jag bort för många år sedan och måste då flytta upp bakljusen. Nu flyttade jag upp dem ännu högre och fäste dem vid hytten.

Gamla och nya bakljusen

Arbetsljusen har också varit för lågt placerade. Speciellt då man har ett högt lass så är de till tvivelaktig nytta. Nu flyttade jag upp dem ovanför bakljusen som är placerade inne i 80x80mm vinkeljärn. Det kan behövas för torra grova kvistar är starka och kan riva loss en lykta i skogen.

De nya lyktorna

Bakre delen av stänkskärmen borde ännu skäras bort men det får vänta för jag måste ut i skogen snabbt nu. Och det finns en hel del att göra ännu. Trots att det elektriska systemet på en 44 år gammal Zetor är ganska enkelt så tar det tid att klura ut hur ledningarna är kopplade. Dessutom måste jag bygga nya ledningsbanor som är mekaniskt skyddade.

Ett ständigt problem har varit att få rum för skogsstövlarna. Zetorn har en ganska stor hytt – den första som hade platt golv år 1975 – men den svängbara stolen som jag satt in har i alla fall problem att svänga runt – åtminstone stövlarna vill bli kvar i framändan på hytten. Det fina med den stora hytten är att ventilbordet ryms inne i hytten så jag kan ha bakrutan fast hela tiden. Då jag dessutom installerat ett extra värmebatteri med fläktar så kan man arbeta ganska bekvämt även om det är dåligt väder.

Saker som borde fixas tar aldrig slut men jag har nu fått en hel del gjort som varit på listan i många år. Nu gäller det bara att komma ut i skogen och få nånting gjort också …