3 mars, 2021 av

Hej.

Har inte varit inne här på några dagar då bokföring och momsbetalning och deklaration upptagit min tid. Ser att bl.a. Per och Hasse tangerat sånt som jag också råkat ut för den senaste tiden, det vill säga läkarintyg och statistikförfrågningar. Kommentarstråden var redan ganska lång i Nisses inlägg så jag skriver ett eget här nu så ni ser att jag lever.

Läkarintyget för C behörigheten borde jag lämnat in i höstas men så här i Coronatider drar man sig för att vistas bland sjuklingar så jag sköt det på framtiden. Framtiden tog dock slut för ett par veckor sen då polisen sände ett hörande om varför jag inte lämnat in samt informerade att om inget svar eller intyg anländer före 12.3 så blir det att köra upp på nytt om jag vill fortsätta köra C klassade fordon.

Förra gången för fem år sen försökte jag fixa läkarintyget via företagshälsovården dit vi tvingas höra då vi har anställda men läkaren vägrade stämpla den godkända hälsogranskningen då jag inte var yrkeschaufför så jag blev tvungen att ordna med stämpeln via hälsovårdscentralen i samband med att jag hamnade att åtgärda en öroninfektion.

Företagshälsovården är ett skämt, det enda man hör från dem är en faktura med bifogad prislista och då jag inte ville belasta kommunala hvc i dessa tider så beslöt jag gå privat denna gång. Ringde och fick tid följande dag och proceduren var ungefär som Per skrev, syn- och hörselgranskning, att binda ihop siffror från 1 till 25 med ett pennstreck och så rita klockan i detta fall tio över elva. Läkaren menade att det var den svåraste delen men jag klarade det fint trots att jag lade bort klockan 1993. Sen frågade han om jag hade kunnat tänka mig ta trappan de 6 våningarna upp ifall hissen varit upptagen. Hissen var ledig men jag tog trappan i alla fall svarade jag då jag suttit så mycket sista tiden. Han tvekade lite att mäta blodtrycket då han hörde att jag tagit trappan men mätte i alla fall 130 / 75 tyckte han var bra med tanke på trappan. Namn och stämpel under och 80 euro fattigare stod jag 20 minuter senare på gatan igen. Visst det kostade lite men gick snabbt och jag såg ingen annan person än läkaren under besöket. Hemkommen tog jag en bild av intyget som jag sände per e-post till polisen så nu borde saken vara avklarad. Nästa läkarbesök blir väl antagligen om fem år om jag fortfarande behåller C:et i körkortet, jag har väl kört ca 3-4 timmar lastbil sen senaste läkarbesök så kanske kunde man ha hyrt in en chaufför för 80 euro i stället?

I övrigt verkar det ha gått lite inflation i förfrågningar och webinarier samt andra virtuella tilldragelser nu. Det ligger flera oifyllda blanketter på skrivbordet från räddningsverket, statistikcentralen och andra instanser. Varje organisation med självaktning verka känna sig tvungen att hålla nåt.

En del har varit intressanta så inget fel i det men jag har åter haft problem med nätförbindelserna, det är liksom ingen höjdare att delta då det skiljer 10-20 sekunder mellan tal i hörlurarna och bild i rutan. Oftast har dom hunnit börja på följande ämne när bildmaterialet visas. Som lägst har nedladdningshastigheten rört sig om 0,3Mbps och jag påtalade för nätoperatören att det är lite i underkant för en 100Mbps anslutning och att dom nog kunde sponsorera en riktad antenn eller på annat sätt kompensera bortfallet. “joo om det konstant går under 5Mbps brukar vi kompensera” fick jag till svar, men då jag mellan 4 och 6 på morgonen som bäst har kring 20Mbps så faller även den möjligheten bort.

Suck…. men nu ska jag samla krafter för morgondagens skogsjobb, känns bra att få skriva av sig lite emellanåt 😀

17 februari, 2021 av Nisse

Älgar vid hygget

Redan tidigare så hade vi älgar på besök men efter det att vi fällt ett par stora aspar så har vi dagliga besök. I förrgår var det fem älgar som stod och åt på de klenare kvistarna på de fällda asparna. Då jag kom körande med traktorn så for två kalvar iväg och tre större älgar såg litet oroliga ut. Men då jag stannade (med motorn igång) så lugnade de tre sej och fortsatte äta. Sedan kom brorsan körande med den andra traktorn men det brydde de sej inte om. Först då vi började fälla stora granar så drog de sej långsamt bort.

Våra älgar på middagsmat

Det var ganska bra skogsväder men i dag är det kallt igen. Temperaturen vill inte orka över -16 grader och då är oljan ännu styv och lastaren långsam. Så jag tror att jag deklarerar igen. På söndagen skall det bli +5 grader men sedan blir det måttliga minusgrader (-10). Därför lönar det sej att deklarera nu och fara till skogs nästa vecka. Nu sitter jag inomhus och eldar. Jag sågade knåbbar (kubbar) av de torra granarna förra veckan och nu klyver jag och eldar med dem. De brinner bra om man klyver i tillräckligt små vedträn.

Torrved

Jag fällde en bålagren (stor gran) som var 60 cm i diameter och fick två svarvstockar (58 dm) plus två 52 dm stockar från den. Det är en bra kandidat till årets bålaträä (stort träd) men där finns en ännu större gran så om vi får omkull den så blir den troligen årets bålaträä. Men jag tror jag måste montera ett längre svärd på sågen för att det skall lyckas.

Gran 60 cm diameter

För övrigt så blev jag tvingad till läkarundersökning i går. Det är närmare 60 år sedan jag var på Tilkka (arméns sjukhus i Helsingfors) efter en kollision då vi återvände till Dragsvik efter en permis. Jag har undvikit alla läkare och sjukhus sedan dess (jag har sjukhus- och läkarskräck). Flickan som tog blodtrycket tyckte att det inte kunde ha varit bättre så det var bra att jag hållit mej borta. Det beror säkert på skogsarbete varje vinter. Man hålls i prima skick bara man är i skogen på vintern. Men visst går det långsammare och så faller man oftare nuförtiden.

Det var fastlagstisdag i går så jag fick fastlagsbullar till kaffet (temlor som Ture Sventon säjer). Tyvärr åker vi inte mera langliini (långlinet) men jag minns att min moster Karin från Kungsböle i Strömfors kunde ramsan:

Ååka, ååka langliini;

Liin langt såm töumåna ;

Knoppana såm böunåna ;

Sjeltjin å sjevan ;

i grannas mooris nevan.

11 februari, 2021 av Nisse

Ingen bananodling än

Den globala uppvärmningen har ännu inte gått så långt att vi kan börja odla bananer. Det har varit en riktig vinter med -26 grader och en hel del snö – raka motsatsen till fjolårsvintern som var varm och utan snö. Det är inte bara här utan det har varit -26 grader också i Tyskland. Man undrar om Nordpolen flyttat söderut …

Skogsvägarna har blivit fina efter det att vi kört upp spår och det har frusit. Litet ojämna har de varit men i går körde jag med frontlastaren och jämnade ut dem så de är som landsvägen nu. Tidigare vågade man inte köra med skopans bett nere eftersom marken inte hade frusit men nu går det bra att köra snö – leran är stenhård där man kört. Men utanför vägarna är marken fortfarande ofrusen under snön.

Frusna vägar

Traktorerna skall ha motorvärmen på i ett par timmar förrän man startar och sedan är hydraulikoljan styv ännu nån halvtimme. Jag börjar fundera på att byta till riktig hydraulikolja i Belarus som har skild hydrauliktank – Zetorn använder samma olja som växellådan. Nu använder jag Monitra till allt (utom sluväxlarna) vilket ju är mycket bekvämt. Dessutom är det en hel del billigare. Hydraulikoljan måste ofta fyllas på då lastaren läcker eller slangar brister. Men Monitran är sämre i kallt väder än riktig hydraulikolja.

Det är -5 grader i solen men vi hugger på norrsidan och där är det betydligt kallare (-18). Dessutom blåser det från norr så man kan inte stå och prata nån längre stund. Det är i alla fall varmt i hytten på traktorerna sedan jag installerade värmefläktar i hyttaket för att hålla rutorna isfria. Vi sitter en hel del i hytten eftersom vi använder traktorn för att fälla och plocka ihop. Lastarns bom är mycket starkare än ett vippjärn – speciellt eftersom den bryter så högt upp på stammen. Med den kan man fälla åt det håll man vill (utom i motvind) och så är det mycket säkrare eftersom man inte behöver såga gångjärnet så smalt.

Stora vippjärnet

Vi hade också besök av tre älgar som var nyfikna på vad vi sysslade med. De är inte alls rädda för traktorn men börjar man gå emot dem så försvinner de. I går kväll då vi kom hem vandrade också tre älgar över våra åkrar vilket är ganska vanligt.

Mitt i bilden syns två älgar

I gammal skog får man lätt fel perspektiv. Vi hade tre aspar som vi ville ha bort. De såg inte så stora ut men det var med nöd och näppe som svärdet (13″) räckte till för att fälla dem. Det blev sju tre meters bitar plus en massa ved. Det behövs inte många sådana aspar för att få ihop till minimimängden (10 kubikmeter).

Intressant nog gick stockpriserna upp vid årsskiftet fastän man på hösten skrev om dålig efterfrågan. Vi få nu omkring 70 euro per kubik och litet mer för svarvstockarna (minst 26 cm i toppdiameter). Men det bästa med svarvstockarna är att det får finns litet hårdröta i mitten och de får vara litet krokiga. Sådana har vi en hel del och de duger inte till vanlig stock.

Jag skrev avtal med reviret om leverans i slutet av april så nu får vi se om vädret håller – liksom maskinerna och gubbarna. Det blir nästan enbart granstock i år. Där vi hugger finns just inga tallar och ganska dåligt med björk. De klenare granarna inne i skogen låter vi vara så det blir just ingen massa heller. Bara litet sulfat (eller flisved) från de rötskadade granarna som tills vidare inte varit alltför många.

Flisved behöver vi också. I fjol blev det en hel del flis kvar men i år ser det illa ut om kölden fortsätter fastän vi flisade lika många kubik (150) som i fjol. Vi måste nog öka flismängden eftersom den globala uppvärmningen inte syns här än. Det tycks komma kalla vintrar ännu. Någon enstaka köldknäpp klara vi galant med vedeldning i kakelugnarna och stuvuhelln (köksspisen) men längre köldperioder kräver mera flis.

Så nu sitter jag inne och eldar och började deklarera ifall det skulle vara fint skogsväder i slutet på månaden. Solen lyser redan ganska starkt så fastän det är -17 på nordsidan så hade vi -5 på sydsidan i solen. Nästa natt skall ännu bli kall (-25) men sedan lär det bli varmare och snart kommer mars månad. Vi fick biidjöönindjin (gödseln) hemkörd så det nya odlingsåret skall börja så småningom. Ingen vet hurudant det blir men det ger alltid möjlighet till nytt hopp.

Inför en ny vår …

3 februari, 2021 av Kalle

Lekkris

Måste väl pröva en rubrik på eget hemspråk också ibland. Jag tror nog ändå dom flesta vet att ovanstående betyder “elström” och elström är det som detta inlägg till största delen skall handla om.

Efter att ha läst Nisses inlägg om att kölden kunde få pågå tills april kunde jag bara konstatera att våra utgångslägen är lite olika. För mig får kölden gärna försvinna omedelbart. Allt under -5 är olidligt.

Idag knäpper dock kölden i knutarna, det ligger väl runt en drygt -20 grader så det är allt annan än gästvänligt. Långt under dom temperaturer då saker och ting kan frysa sönder. Kanske närmast då saker som innehåller vatten har ju nog sedan länge passerat “bäst före” om dom utsätts för kyla i denna mängd.

Således behöver saker och ting värmas upp, och det kan ju ske på olika sätt, men för det mesta är el inblandat på ett eller annat vis. Tyvärr kan ju elen bli en rejäl brandrisk under sådana omständigheter och det är väl närmast det som jag skall skriva några rader om nu.

Iden till inlägget kom för bara en stund sedan när jag drog ur en värmare ut uttaget. Kontakten kändes varm och vid beröring av själva stiften blev det nog att doppa handen i snön, så varm var den. Och så skall det inte vara.

Nu är det skäl att påpeka att jag inte är elektriker, jag har inte någon som helst behörighet på elområdet, men elintresse har jag alltid haft och via mitt jobb har jag också varit tvungen att skaffa lite elkunskap för att använda brandförebyggande eller -tyvärr- också vid brandorsaksutredning, så lite kunskap har väl kommit med åren. Tyvärr har också en del kunskap kommit bakvägen, dvs av fel och misstag man begått med sitt överstora självförtroende. Dock har nog det självförtroendet falnat rejält med åren och numera gör jag nog egentligen ingenting annat än tillverkar en och annan skarvsladd själv – om ens det.

Alltså vill jag påpeka att de råd som jag ger nedan är amatörråd, finns det minsta tvekan om att det svajar lite så verifiera med en riktigt elektriker, detta för allas säkerhet.

Det första missförståndet som man brukar ramla över är “Vi har jordfelsbrytare så vi behöver inte vara rädda för kortslutningar” Men riktigt så är det inte, jordfelsbrytaren är i huvudsak ett personskydd som skall skydda från elstötar, dvs när utgående och tillbakakommande ström inte “stämmer” så slår jordfelsbrytaren ur och skyddar användaren från en elstöt.

Gammaldags proppar eller mera moderna snabbsäkringar är det som skall skydda från kortslutning, och det gör dom nog, om tex en mus eller råtta tuggar sig igenom båda ledarna och dör tvärsöver så skulle det ju omedelbart starta en brand (om det finns brännbart material), men i de flesta fall tar säkringen hand om det hela och problemet är löst. Överlag är inte möss och råttor så ofta inblandade i bränder som man kunde tro, just av den orsaken.

Egentligen skall också säkringarna ta hand om överbelastning, och visst gör dom det, prova anslut en 5kW värmare till ett enfas 10A uttag så ser Ni – pang. Dit for säkringen direkt. Men det som är riktigt farligt är lätt överbelastning under lång tid. Då är det inte alls säkert att säkringarna löser ut, men mera värme utvecklas än vad installationerna klarar av och så småningom är branden ett faktum. Detta var ju precis vad jag höll på att uppnå med min sladd idag. Största antalet elbränder jag har haft att göra med härstammar från just detta, man kanske kör en 2500W värmare några dagar eller veckor över en underdimensionerad skarvsladd. Det kanske går bra i två veckor, men sen nån gång över tid utvecklas tillräckligt med värme för att tända på den svagaste punkten. Själv hade jag eld i en skarvsladd via vilken jag värmde två små hönshus härom vintern. Jag körde alltför mycket förbrukning över en 1,5 mm2 sladd och som sagt, det gick bra en vecka, men helt plötsligt gick det inte alls bra. Den tog eld. Visserligen mitt ute på gräsmattan just när jag stöpslade i, så ingen fara, en omständigheterna kunde lätt ha varit annorlunda.

Gällande skarvsladdars längd har jag kollat med många elektriker under årens lopp och man får lite olika svar, men rent generellt skall man försöka undvika skarvsladdar över 20 meters längd eftersom längre sladdar påverkar säkringarna känslighet negativt. Bra är också att minnas att skarvsladdar uttryckligen är till för tillfälligt bruk. Har man haft en skarvsladd nånstans ett par månader är det läge att tillkalla en elektriker som gör en fast och säker installation istället på stället. Här är också läge att påminna om att eventuella “sladdkelor” alltid skall rullas ut i sin fulla längd innan användning.

Dagens installationer är säkra, till och med mycket säkra och elbränder har visserligen minskat rejält över tid, men fortfarande finns det fällor. Själva elapparaterna är också säkra idag såtillvida att dom användes rätt. Ett elektriskt element för inomhusbruk skall inte föras utomhus för ute i fukten kan det bli en fara. Så länge elapparaterna inte är urgamla så är dom nog säkra, det är återigen överbelastningen som är faran. Och just vid köld lurar den runt hörnet redan efter nån enstaka grendosa. Överlag är det elapparater som alstrar värme som är dom stora bovarna, detta främst för att dom kräver ganska hög effekt, och för att hålla priserna nere används inte de bästa komponenterna. Ett bra exempel är vattenkokaren, som är en stor brandrisk, men som sällan utveklas till byggnadsbrand eftersom man ju per automatik sgs att alltid har vattenkokaren under uppsikt när den används.

Ibland önskar man nog ändå att man valt en annan yrkesbana så man inte skulle behöva se brandrisker överallt. Jag brukar ibland tänka på forna dagars värmelampor man hade åt smågrisarna här i huset, brännheta lampor mindre än en meter ovanför halmen. Skulle jag vara tvungen att leva med en sån installation lämnade jag nog inte grishuset för ett enda ögonblick. Ändå gick det oftast bra. På samma sätt blankvägrar jag att köra in ett fordon utan huvudströmbrytare i stora uthuset från 50-talet, detta trots att det nog stod både personbilar och traktorer med och utan motorvärmare påkopplade där hela 60- 70- och 80-talet, ja en bra bit in på nittio. Utan att något hände. Men som sagt, är man nojig så är man.

Hur som helst, man kan ju inte sluta leva, och ett liv utan risker finns inte, men vissa saker är ändå bra att tänka på.

Här kommer någon sorts kontroll/minneslista som jag åtminstorne själv lever slaviskt efter.

  1. Använd helst inte elapparater som är äldre än 15-20 år, oavsett apparat och oavsett ställe.
  2. Beställ en behörig elektriker minst vart 10.de år till gården och be han/hon gå igenom all el, även fast allt skulle fungera. Bara genom att upptäcka löskontakter i elskåpen kan rädda gården undan katastrof.
  3. Räkna alltid snabbt över belastningen på uttag och skarvsladdar, undvik om möjligt grendosor som går hit och dit.
  4. Är installationerna från tidigt 60-tal eller ännu äldre. Renovera i morgon!
  5. Lämna inte värmare eller andra elapparater oövervakade under en längre tid, speciellt inte om det handlar om bostadshus eller djurstall.

Själv har jag bytt alla gamla elskåp till nya under de senaste 10 åren, dessutom har jag bytt ut varenda fast installation som är utförd med annat än MMJ kabel (dom vita styva) och framför allt dom som är utförda av icke behörigt folk.

Och ändå, fast jag gjort allt jag kan så är jag paniskt rädd för en elbrand, 365 dagar i året. Som sagt, man borde kanske valt ett annat yrke….

PS Visst drog du ur telefonladdaren i morse när du slutade ladda i morse?

3 februari, 2021 av Nisse

Stockskogen 2021

I fjol var det gallringsväder – ingen snö – men i år passar det bättre att fälla större träd. Och vi har ett uppdämt behov av att ta bort stora granar som är i farozonen för röta. Så jag tror att jag inte sätter på processorn som mest lämpar sej för små träd (upp till 25 cm). I stället sågar vi omkull en remsa med stora granar för att få in ljus och föryngring.

Små och stora granar

Bilden ovan visar tydligt att det finns fin ungskog utanför den täta granskogen med stora yviga träd men dåligt med plantor inne i den täta skogen. Så nu skall en eller flera rader med täta stora granar bort. De är inte små för flera ger två 58 dm svarvstockar (minst 26 cm toppdiameter) plus två 52 dm vanliga stockar. Tillsvidare har jag klarat mej med 13″ svärd på motorsågen men med nöd och näppe.

Vipparn

Eftersom jag inte har processorn bak på traktorn är det lätt att använda lastaren för att vippa omkull träden. Fast man måste i alla fall såga av dem :-). Lastaren är mycket starkare än ett vippjärn och man klarar sej bra att fälla ensam. Speciellt om träden lutar eller har kvistarna åt fel håll så vill jag ha bommen mot trädet. Då kan man också fälla med god precision eftersom man kan lämna ett ordentligt gångjärn. Sedan går det snabbt att plocka undan stockarna med lastaren. Med så här mycket snö så radar jag dem helst i stora hopar så man hittar dem.

Självgallrad skog

De stora träden finns mest i skogslaggen och längre in finns det alltför många långa och smala träd. Vi borde ha gallrat här för länge sedan men det fanns ännu viktigare bitar att sköta om. Men skogen har självgallrat ganska bra. Problemet är bara hur man går vidare. Jag tänker INTE börja glesa ut här för då blåser resten omkull eller knäcks av blidsnö. Jag gallrade en bit för många år sedan enligt alla möjliga rekommendationer och nu är där enbart en tom glänta.

Så nu får alla träd stå kvar tills det kommer ungskog under. Sedan tar jag bort en remsa till innan ungskogen blir för stor. Det lönar sej inte att gallra mer utan där man börjar hugga skall alla stora långa träd bort. Möjligen kan man ta bort undertryckta. Jag räknar med att den befintliga ungskogen skuggar bort det värsta gräset eftersom det blir en så smal remsa. Nu går det ännu bra att fälla utan att skada ungskogen.

Det tar nästan lika lång tid att kvista en liten gran som en stor men den stora ger mycket mera kubik. Därför lönar det sej att fälla och kvista stora träd med motorsåg men inte små. För gallringar behövs traktorprocessorn. Eftersom vi fäller på en smal remsa så måste man kvista, kapa och flytta undan då man har fällt två träd. Det blir stora mängder kvistar men jag flyttar undan dem med lastaren. Då får man också en stabil körväg vilket är bra nu då marken under snön inte alls är frusen – utom där man kört spår.

Fälla, kvista, kapa och sätta i hopar.

Vårt värsta gissel är rotrötan som kan göra en stor gran oduglig som saluvirke. Här har det funnits ett par granar med röta men inte alltför många. Vissa har bara haft röta i första stumpen så vi är ute i grevens tid. På den här biten har vi inte haft torra träd men på en annan bit har vi åtskilliga stora granar som blir ved.

Min filosofi är att det alltid skall växa träd överallt och därför så sparar vi all ungskog som vi kan. Ibland plockhugger vi och ibland hugger vi smala remsor på norra sidan. Då blir det mindre problem med gräset. Jag bryr mej inte om några mallar utan ser vad som behöver göras skilt för varje bit. Jag är inte helt emot att kalhugga en “ruta” men har dåliga erfarenheter av hur det sedan går. Vanligen blåser det omkull en massa träd i kanten på rutan eller så torkar de kvarvarande. Kanske de får ljuschock …

Tidigare hyggen (mitten mot höger)

På bilden ovan ser man tidigare hyggen (ungefär tio år sedan). Kvarlämnade tallar och en del klenare granar visar hur hög skogen var före hyggena. Tallarna skall bort men inte i år för där vi nu hugger finns inga tallar och man måste ha en viss mängd för att kunna sälja stockarna. Det man kan se är att ungskogen växer så in i norden i skogslaggen där den får ljus. Men kvaliteten blir inte så bra för träden blir korta med täta kvistar. Inne i skogen blir granarna långa och med små och få kvistar.

Vädret är nästan perfekt för skogsarbete just nu. Det är bara snön och ofrusen mark som krånglar litet men vi är i en stenbacke så det går nog. Januari var inte så bra. Först var det för varmt, sedan för kallt och så kom det snö på ofrusen mark. Men nu har vi ganska bra vägar och prognoserna lovar kallare väder.

I dag var också lilla Zetorn med lastare till skogen och det gör absolut arbetet snabbare. Gubbarna slänger inte mera propsarna i hopar för hand. Visst är man ännu litet styv i musklerna och visst kroknar man på kvällen efter maten men så har det alltid varit i början på skogsarbetet. Och så slant jag på den sneda stödfoten och slog svanskotan. Att lyfta foten över de stora hoparna med kvistar lyckas inte alltid så man står på näsan allt emellanåt. Men det märks att konditionen blir bättre hela tiden – allra bäst är den vanligen i april då det är slut på skogsarbetet.

Skogsarbetet går i släkten både från min pappas och min mammas sida och vi trivs utmärkt i vinterskogen med brorsan. Det är inte heller någon dyr hobby – man får till och med litet inkomster av den. I går satt det en tita på en kvist och hälsade på oss. Jag vet inte nånting om fåglar men brorsan har ett stort intresse. Jag är mest nöjd med att det inte finns flugor, myggor och annat elände i skogen på vintern …

30 januari, 2021 av Kalle

Midvinter (undrar om rubriken redan är använd)

Tiden lider och åren går. Många av Er har säkert undrat vart jag tog vägen, eller kanske bara varit glad åt min frånvaro, vad vet jag. Nått bra svar finns inte på frågan, men mest har det väl att göra med att jag fortfarande är lite sur över tredje ganska misslyckade odlingssäsongen på raken, dels och mest har det att göra med att den tid jag tidigare använde till bloggen numera går åt i stallet. Men kvar i tillvaron är jag, kanske ännu mer än förr faktiskt.

Nu är det “riktigt” vinter i Svedjebäcken och vad jag tycker om det vet jag inte. I vanligt fall är jag ju superkinkig när det gäller vädret, de som följt med bloggen vet ju att jag egentligen bara är nöjd i april, övriga månader är det för varmt, kallt, blåsigt, mörkt, vått, snörikt, insektrikt och jag vet inte allt vad man kan kan klaga på.

Men nu har vi snö och minusgrader. I vanliga fall skulle jag ha spytt galla över bådadera, men tillvaron ändras och jag ser ju hur mycket bättre hästarna mår i detta väder än i snett vinterregn och bra så. Ännu viktigare är ändå att man på något sätt ser att nog kan vädret vara “normalt” ännu och bra så.

Det som jag däremot inte kan fördra, inte på mina utmarker är köld. För varje grad gradstocken tuffar iväg under -10, desto värre känns det. Nu medger jag nog utan omsvep att det beror på att jag bara har “sommarutrymmen” att hålla till i och när både djur och vatten skall hållas varma blir det lätt en kamp mot Goliat. Dessutom är jag rejält miljöskadad av mitt brandkårsliv så jag ser ju brinnande element och överbelastade elledningar överallt när kölden sätter in. Detta gör att jag egentligen inte vågar ha på några extra värmekällor nattetid och när man då betänker att bla vattencentralen med mätaren är värmelös så säger det sig själv att nätterna blir oroliga. Men som sagt – till stor del självförvållat.

Hönsen har också haft lite betänkliga utrymmen under de “vintrar” som gått, men det har ju gått på något sätt eftersom ju vintrarna varit ickevintrar ända sedan dom flyttade in för fyra år sen.

Nu kom jag mig dock till -ivrigt påhejad av resten av familjen- att fixa ett ordentligt vinterhönshus och det blev bra. Den kallaste natten när det var -24 ute hade hönsen +20 på kvällen och +7 följande morgon. Utan värmekälla på natten. Man blir imponerad över hur gamla stockväggar kan hålla värmen. Isoleringen består bara av diktade (tätade) stockväggar med 60 år gammal kartong på insidan. Ändå skall det nog vara kallt ute för att temperaturen skall falla under noll oavsett utetemperatur.

Hästarna har inga problem alls med kölden. Med tiden har man lärt sig att köld och massor med snö håller dom på gott humör, det är blåst och riktig värme dom inte vill ha att göra med. Två dagar har vi ju haft riktigt gammaldags snöstorm här och då var det nog lite knöligt, men det gick.

En av hästägarnas käraste diskussionsämne är huruvida man skall använda täcke eller inte vintertid. Här hos oss er man att finnhästen Otto och shettisen Stella inte alls är roade av täcken, annat än i regn. Russet däremot trivs med täcke.

Vintertid är ju sen urminnes tider skogsarbetets tid, men skogsarbetet har jag definitivt gett upp åtminstone tillfälligt. Det beror på flera saker, det är inte bara så enkelt att jag är lat och hatar snö i nacken (vilket förstås är sant) utan mera som jag skrivit förr, jag saknar lämpliga maskiner och kunskap till jobbet. Sen finns inte heller tiden att lägga på detsamma, och lägger man sen till att en gammal skada i en fort börjar ge sig tillkänna som begränsande i mitt terränggående så då blir slutresultatet bara ett.

Ingenting.

Som tur är har jag hittat en entreprenör som sköter detta för mig, det enda jag behöver göra är att säga ja till hans förslag och sedan går resten av sig själv. Bra blir ännu bättre av att det inte är nån jättePonsse som bökar på utan han jobbar nästan uteslutande med motorsåg och handkraft och det gillar jag.

Däremot lever drömmen om att arbeta med häst i skogen och där skulle jag väl nog ha varit redan om inte foten börjat krångla. Vi har nog kört lite i skogen redan Otto och jag, men bara i barnskorna och utan stock efter. Några steg i taget när vägen är lång. Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne så småningom.

Nåjo, detta som någon slags lägesrapport från januari 2021 i detta nådens coronaår. Corona, hästhö och dåligt fjolår skall vi återkomma till snarast.