25 maj, 2020 av Nisse

Hasi, hasi, hasi, hasi, ha-ha

Vårsådden gick bra i år – men spännande var det ända till slutet. Vetet var i jorden redan för en vecka sedan men i år måste jag också förnya vallen. Med småfröinsatserna brukar det gå bra att så utanpå vetet. Det är ingen brådska men det är en fördel om man kan så innan vetet har grott så man inte river upp brodden i onödan.

Problemet var bara att vädret blev besvärligt. Det kom inte mycket regn men skurar med hagel. Och naturligtvis just som jag skulle börja så vallfrö. Ytan blev våt och jorden fastnade på hjulen. Men det värsta var att mitt i allt så började kylaren koka och kylarvattnet rann ut på åkern. Det var redan sent på kvällen och det gick inte att närmare undersöka en överhettad motor. Så det var bara att svärande gå hem och sova.

Nästa dag hade det just torkat upp och jag skulle åka ut till traktorn som blev på åkern med vatten. Då kom det en skur igen – inte mycket men ytan blev våt. Och sedan en annan skur. Och en tredje skur …

Då hade man redan börjat fundera på vad allt som kunnat hända. Hade kylaren börjat läcka ? Motorblocket spruckit ? Turbon skurit ihop ? Det är inte bra att stänga en hårt belastad överhettad motor så snabbt men man kan inte köra den heller utan kylarvätska. Så jag svävade i ovisshet i ett par dagar innan jag kunde börja undersöka skadan.

Det visade sej genast som jag fyllde på vatten i kylaren att det var nedre kylarslangen som läckte riktigt ordentligt. Det var en stor lättnad för en ny kylarslang är inte dyr. Men hade det hänt nånting annat i motorn då den blev överhettad ?

Först måste jag få vattnet att hållas i kylaren så jag kunde starta och det var inte så enkelt. Kylarslangen var på ett riktigt besvärligt ställe så att man bara kom åt den med ena handens fingertoppar. Egentligen borde man skruva bort generatorn och oljepåfyllningsröret. Efter många om och men så fick jag i alla fall en bit gammal innerslang runt kylarslangen och med en bredare slangklämma runt så verkade det hålla tätt. Fast det var ju en hel följetong att få dit den nya slangklämman och under den innerslangen – med en hand.

Då det hölls vatten i kylaren så kom det spännande ögonblicket att starta traktorn. Nåja, härifrån framåt var det bara att tuta och köra. Visst var det spännande ända till slutet. Jag satt med vattenkaggen i hytten och såg på temperaturmätaren hela tiden. Skulle tätningen hålla ?

Den höll och nu är vårsådden för 2020 klar, såmaskinen rengjord och inoljad och undanställd. Kylarslangen är inte ännu utbytt men nästa brådska har redan kommit. Nu måste jag kvickt laga andra sidan av taket på huset medan det är torrväder.

Men styrningen på skogsvagnen är ännu sönder och jag kommer inte dit med virke innan den är lagad så jag inte kör sönder alla fruktträd och buskar och blommor som vi har.

Jag fick redan delarna och slangarna till hydraulikstyrningen från Tyskland. Här finns bara tums gängor. Hoppas brexit tar kål på tummarna en gång för alla – det gick en hel dag till att hitta rätt delar.

Pust. Bra gick det trots allt. Men jag behöver ingen extremsport och reseäventyr i främmande länder – här är det alldeles tillräckligt spännande för mej.

Hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi,

hasi, hasi, hasi, hasi

hasi, ha-ha !

19 maj, 2020 av Charlotta

Vackert så det förslår…

… brukar det vara om våren, så vad är nu detta. Ja, inte är de det väder jag beställde inte! Helt klart och tydligt har jag ingen som helst kontakt till vädergudarna, för hur jag än önskar, och snart även ber på mina bara knän verkar det som att vi blivit välsignade med årtiondets blåsigaste vår detta märkvärdiga, på alla sätt underliga 2020…

Det blåser och blåser och blåser och jag vill föra ut får till holmarna. Punkt. Nu. Vart är det vackra vårvädret som brukar infinna sej i maj, med havet som en spegel var och varannan dag. Nu är det mycket långt mellan stiltje-tillfällena, för några hela stiltje-dagar har jag inte märkt av nåt särdeles extra. Någon knyck på kvällen kan det bli lite lugnare, och sen blåser det upp till följande dag igen… Och här hemma går jag omkring som en osalig ande och nöter upp hela batteritiden i telefonen med att var och varannan kvart logga in på ilmatieteenlaitos.fi, och analysera senaste minutrarnas vindstyrka på Fagerholm, Utö, Vänö och Föglö, och eventuellt någon station till… Några körningar har jag kört, men, jag har många kvar, och med den här farten lär det hinna bli både midsommar och vem vet vad, innan jag får fört ut alla fåren till holmarna.

Nå, nog gnällt och marrat om blåsandet. Nu skulle jag kunna ösa ur mej några besvärjelser om temperaturer, och varva med lite morrningar om de snöslask som vi fick för någon dag sedan, men de tänker jag bespara er med. Istället tänker jag lägga mej i soffan, under en filt, och se på tv, inte göra någonting, bara äta glass och bojkotta hela våren för någon timme…

Men imorgon vickar vi på höfterna igen och hoppas på bättre väder! Förr eller senare måste det ju bli bättre! 🙂

18 maj, 2020 av Kalle

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet ”Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

15 maj, 2020 av Nisse

Spännande vårsådd 2020

Nåja, nu börjar det vara på den bättre sidan – men spännande var det i år med vårsådden. Den obefintliga vintern gjorde att det blev spår efter skogsvagnen på åkrarna även om de sist och slutligen inte blev så djupa överallt. Bara på ett ställe var det besvärligt att kommer över spåren med såmaskinen. Då hade jag inte harvat alls utan bara kört bort de värsta ryggarna med schaktbladet.

Schaktblad på skogsvägarna

Orsaken var förstås den ovanligt torra aprilmånaden. På bilden ovan ser man att leran torkat och blivit hård med sprickor som den brukar bli först i juli. Schaktbladet bet inte på den utan jag fick bara bort de värsta ryggarna.

Sedan var det problem med halmen som var riktigt torr och lätt. Då brukar den fastna framför såmaskinen så jag körde över alla mulljordar med hacken. Det blev litet jordbearbetning tillika eftersom jag ställde den mycket lågt.

Ohackad halm till vänster och hackad till höger

Det blev att köra över åkrarna en extra gång men hacken gick så lätt i halmen att man kunde köra ganska fort. Det var också absolut nödvändigt att hacka halmen för där jag lämnat den ohackad så fastnade den framför såmaskinen i stora hopar. Det bästa hade varit att på hösten sänka bordet på tröskan riktigt lågt och köra all halm genom den men det gick inte riktigt i höstas.

Och så har vi vildsvin som bökat ganska ordentligt i skogsåkrarna. Där de bökat upp halmen så fastnar den lättare i såmaskinen så där hackade jag grundligt. Det blev en fin såbädd bara med hacken även om den inte var så djup.

Här har vildsvinen bökat

Då det var dags att börja så så kom det en dag med regn och snö. Jag undrade om det skulle gå att så svackorna efter det men april hade varit så torrt att nederbörden inte märktes just alls. Jag tror att det bara var bra att ytan blev litet mjukare för sådden gick hur bra som helst.

Men förrän vi kom igång så blev det ännu ett problem: Oljetryckslampan på stora Zetorn slocknade inte då man startade. Det hade varit katastrofalt om såtraktorn hade haft problem med oljetrycket. Jag körde till Borgå för att hämta en ny oljetrycksgivare. Det var inte lätt att hitta en sådan för Zetorn har M10 gängor och alla nya givare har 1/8″-NPT konisk gänga. Men gamla BMW från 80-talet hade också M10 och det fanns sådana i Borgå för 4:90. Till all tur var det bara tryckgivaren som var dålig.

Det osade bränt om såmaskinen då jag kopplade till den. Det var kortslutning i gödselvalsens rotationsgivare. Men det var enkelt att fixa på det vanliga sättet: Jag klippte bort den helt enkelt. Varningslampan lyste förstås hela tiden men visst gick det att så.

Sedan var det som vanligt spännande med vädret. Fastän det hade varit mycket torrt så blev det nu skurar som kunde komma när som helst. Inte många millimeter men ytan blev våt och leran fastnade på hjulen. Väderprognoserna är helt värdelösa då det gäller skurar som kommer och går hur det råkar sej. Men vi körde mellan skurarna och nu har vi allt utom två åkerlappar som vanligen torkar upp bra.

Solsken och små skurar varje dag

Ganska snyggt blev det där jag hade kört med hacken så det kommer jag att fortsätta med men kanske hellre på hösten ifall det är lämpligt väder. Ett problem med att hacka på hösten är att man måste spruta först och sedan vänta flera veckor innan man kan hacka halmen och det är svårt att hinna ifall tröskningen blir sen.

Vårsådden gick bra

I år var det också ovanligt stora problem med klumpar i gödselsäckarna. De var inte hårda men hela säcken var en enda stor klump så jag måste slå på den hela tiden med en gummislägga för att få ut gödseln. Det har inte varit så besvärligt förut och jag undrar om det är den ovanliga vintern som förorsakat det ? Jag hade lagrat dem som vanligt under dubbla presenningar sedan januari.

Trots skurar så sådde vi 20 hektar på tre dagar. Nu utlovas det regn ända fram till tisdag så det blir litet uppehåll innan vi får de sista hektarerna sådda. I det stora hela har det gått bra i år så månne vi nu inte får det sista avklarat nästa vecka.

3 maj, 2020 av Kalle

Inte lätt – svårt

Det mesta här i världen är väldigt enkelt om man kan det. Enligt omvänd princip blir en sak snabbt svår om man inte kan det. Övning ger färdighet sägs det, och visst, när det gäller hantering av jordbruksredskap stämmer det helt och hållet, ett nytt redskap ger sgs alltid huvudbry innan man begriper det. Redskapet detta kommer att handla om trodde jag skulle vara lika lätt att begripa sig på som en enrumslägenhet, men riktigt så blev det inte.

Det handlar alltså om en gödseltratt.

Jag har för första gången i mitt bondeliv sått höstsäd, av rasen vete. Jag fick tips av en sakkunnig om att hålla klövervallen i tre år och sen bryta den på hösten och så höstsäd för att på så sätt dra maximal nytta av kvävevinsten som klövern ger. Åtminstone när plöjningen gick av stapeln i höstas såg det bra ut, riktigt bra tom och massor med mask, sådden begick jag helt utan gödseltillskott eftersom jag hoppades att klövern skulle ha gjort sitt. Övervintringen har varit lite spännande, på senhösten var åkern grön och grann och i juletid var den grön i kapp med julgranen men efter förvårens köldknäppar blev den brun, och då blev också mitt humör brunt.

Efter kontakt med sakkunskapen fick jag mig till livs att detta var helt normalt, något jag förstås inte trodde på, men fick se att så var fallet, i början på april grönskade den igen och nu ser den då enligt mitt förmenande bra ut.

Så nu då skulle det gödslas. Avsikten var att köpa en gödeslspridare men förra årets uteblivan inkomst omintetgjorde den möjligheten så jag lånade en tratt istället. En hyfsat modern Bögballe tratt utan dessmera finesser. Lätt – trodde jag. Man bara ställer in och kör. Fast det gjorde man inte visade det sig. På själva maskinen hittade jag tre inställningsskruvar som inte återfanns i manualen, och två som fanns i manualen men inte i verkligheten. Fast i båda fallen hade jag ju förstås fel, visst fanns dom. Men det var en hel del pyssel innan jag förstod mig på kantspridning och vissa andra nya termer. Jag ville ju ha en spridning på 15 meter för då passade det in i sprutspåren och skulle vara enkelt. Rätt bredd, hastighet och bottenklaff och så kör vi då. Inställningarna skulle fås via en app (vad annars 2020) och DEN visade sig inte vara det lättaste att förstå sig på, det var calibrering hit och canbus dit och jag vet inte allt. Enkla tabeller, svåra tabeller, normtabeller och – tabellvärdestabeller. Det snurrade rejält nu.

Nåja, till sist var allt klart, jag hade förstått hur man ställer in allt annat och efter en hel del chattande och surfande trodde jag att jag visst hur man ställer in kastbredden – den som skulle vara 15 meter. Den skulle ställas in med skovlarna på kasthjulen som skulle ha vissa värden för 15 meter, vilket dom då hade. Trodde jag mig tro.

Efter att ha excercerat cikuskonster i krypattack hade jag apparaten och axeln kopplad till traktorn. Vad är det för en sadist som bestämt att gödseltrattar skall vara sådär extremt nära traktorn. En överviktig medelåldrande bonde har inte alls något ärendet dit där han borde vara i detta fall. Så bökigt var det.

Ställa in maskinen, göra ett körprov för att bestämma hastigheten till 10 km/h bar det sen iväg på spridning. Hur gick det då. Jotack – dåligt. Till och med mitt obefintliga ögonmått såg att kastbredden var något helt annat än 15 meter. Kanske 22 liknade sanningen mera. Dit for all planering och alla sprutspårsnyttor på en gång. Om nån nånsin har varit vilse på 7 hektar åkermark nångång kan jag lova ni känner känslan. Var har jag kört, var har jag icke kört. Det blev som det brukar bli för mig, hem och hämta pinnar och sen börja fundera ut något. Nog verkar det som att jag fått ut nånslags gödsel på största delen av åkern, men var det är dubbelt och var det är rätt, det vet nog bara Vår Herre.

Här fanns ännu hoppet kvar…..

Nåja, det blir som så många gånger förr, man får vänta och se, vänta och se. Nu väntar jag mest på att få börja sprida ut grödor med kombisåmaskinen, det blir inte alltid helt rätt där heller, men i det fallet hjälper årsringarna en med att åtminstone i efterhand fatta vad som gick fel.

24 april, 2020 av Charlotta

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.