19 februari, 2020 av Sonja

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁


17 februari, 2020 av Kalle

Ett riktigt bra bedrövligt maskinelände


Det upplystes mig i kommentarerna till mitt förra inlägg att jag hade någonting på hälft. Det är visserligen inte nån nyhet, ibland känns det som om hela jag är på hälft men denna gång skall jag städa upp efter mig och reparera skadan.

Det handlar alltså om inlägget ”Nervklott” från några år tillbaks. Det handlade om problem med styrningen på grävmaskinen. Det vill säga den maskinen som jag köpte 2012 i den enfaldiga tron att jag hittat ett fynd. Om det är något man borde lärt sig är att huruvida ett maskinköp är ett fynd eller inte, det tar 15 år att komma underfund med, men motsatsen, det märks ganska fort.

När inlägget ”nervklott” skrevs var allting oklart, det är det ännu också, fast värre. Ford 655 har två cylindrar som påverkar varsitt hjul och för att befinna sig på en grävmaskin är dom väldigt utsatt placerade. Fortsättningen på inlägget blev att vi bytte ut stängerna mot ännu stabilare material (inte original dock) och att vi också kortade av parallellstången en aning så att cylindern fick kortare slag. Nu plogar maskinen ganska ordentligt istället, men det spelar ingen roll i min användning. Det blir kanske kört 5 km per år och det håller nog både däck och lager fast det stretar mot lite.

Så då är väl allt gott och väl?

Nä!

Nu fungerar visserligen styrningen men absolut inte som den skall. Svänger man till vänster är det bra men om man svänger hjulen mot höger uppstår ett fenomen där ratten aldrig ”tar mot” utan när hjulen gått mot fullt hjulutslag kan man rulla ratten vidare i all evighet. Eller evighet, det har jag nu inte provat av rädsla för att skrämma ihjäl orbirolen igen.

För övrigt spelar detta överhuvudtaget inte den minsta roll numera för i skrivande stund har maskinen stått där Gud glömde den för ett och ett halvt år sen.

Det började som en skakning på nedre däck – skrev Mikael Wiehe i Titanic och lite så var detta också. Våren 2017 var det lite svårt att få i draget till momentomvandlaren, själva spaken ville inte riktigt gå i läge men löste sig efter en del nötande. Våren 2018 fick jag nöta lite längre men efter det funkade lådan och momentomvandlaren bra resten av sommaren. Våren 2019 var det dock stopp på riktigt.

Det går helt enkelt inte att få i driften, varken framåt eller bakåt. Den mekaniska spaken vid ratten är liksom stum och går inte i läge. Den är inte helt stum utan mera fjädrande och går att ”tvinga” i läge men släpper man den går den tillbaks till neutral. Det går att få maskinen att gå framåt om man FÖRST trycker riktningsomkopplaren framåt och medan man håller i den tvingar växelväljaren i läge och låter bli att lyssna på skrapet från kuggarna.

Nu är det tyvärr så att hela den här manicken är väldigt ogästvänligt byggd, man borde egentligen lyfta av hytten för att komma åt alla mekaniska stag som går mellan spaken och lådan, men vad jag nu kan se med ficklampa och inspektionskamera verkar allt vara i skick.

Först trodde jag kanske att det var så enkelt att jord kommit mellan växelstagen nånstans och sedan frusit, men inte hjälpte det heller att vänta på högsommarvärmen. Grävlingen stod där den stod.

Nu har ju detta lite utvecklat sig till ett moment 22 problem, maskinen är ju egentligen i toppskick (ja, jag hör själv hur dumt det låter) men vad jag menar är ju att motorn går och låter som Jungfru Marias drömmar, alla leder och anslutningar är fasta och fina, inga bomsprickor eller nånting och till på köpet är maskinen precis perfekt för mina behov. Om den bara skulle röra på sig. Att föra maskinen till Fordservice antar jag skulle betyda en fem-sex tusen i reparationskostnader och det känns ju nog sådär med tanke på att ju bla styrningen fortfarande är uppkäftig. En sånhär maskin är ju värd kanske 10.000 i bästa fall så att nästan dubblera värdet genom en reparation är väl rätt hyfast korkat. Men det kostar ju att köpa något annat också och det finns inga garanter för att en annan maskin är bättre heller så vad skall man göra? Jag har visserligen en bekant som är fd traktorreparatör som nog kan vara mig behjälplig, men att dra en grävmaskin i två halvor hemma på tomten känns lite sådär. Dessutom är det knappast gratis heller med delar och så vidare bortåt.

Ser man det krasst ekonomiskt finns det väl ingen ekonomi för mig att hålla med med egen grävmaskin, men dels är det så roligt att hålla på och terapigräva, och sen ringer man ju inte in en proffsmaskin heller bara för att ta bort en rot på gräsmattan eller ta upp en stor sten ut åkern. Dessutom har jag ju använt denna maskin till att fylla i såmaskinen med på vårarna för att kunna lösgöra frontlastartraktorn till åkerarbete. Nog finns det uppgifter för en grävlastare åtminstone på detta hemman, det märkte man nog i somras när den var sjukledig. (eller sjukpensionär)

Så bästa bloggläsare. tips och ideer mottages med tacksamhet. Jag försökte fråga på ”Maskinisten” men där var enda svaret som kom att det kanske fastnat en bäver bakom spaken. I och för sig är det något jag själv skulle kunna häva ur mig, men det löste ju inte precis mitt problem.

Till slut kan jag återge en diskussion med en viss sensmoral. Jag uttryckte en gång en farhåga över alla ”gubbar” i min ålder som skaffat motorcykel som nån slags åldersnoja. Min diskussionspartner kontrade med att han var betydligt mera rätt för alla åldersnojiga gubbar i grävmaskin som härjade på nuförtiden bland alla samhällstekniska kablar. Ja – kanske det.


17 februari, 2020 av Nisse

Tillbaka till vardagen

Efter den grymma 10-årsfesten för Bondbloggen på TFiF:en i Helsingfors så får man åter anpassa sej till en regnig vardag i skogen. Nåja, vi åt bara lunch och drack bara vatten – men roligt var det.

Vardagen var att hugga i en regnig skog och att deklarera då det regnade som värst. Då föredrar jag skogen även om regnet inte är så trevligt. Det kommer jul och johanni och första maj varje år men också sista februari som borde utnämnas till allmän flaggdag med flaggan på halvstång. Det finns ju två saker man inte kan undvika och det är döden och så skatterna. Döden råkar man ut för bara en gång men skattedeklarationen skall lämnas in varje år.

Förutom att man får kämpa med kvitton av alla de slag och numera också försöka hitta alla elektroniska kvitton som finns här och där så är det ingen lättnad då deklarationen är klar. Då blir man riktigt sur för lönsamheten är ju usel inom jordbruket nu för tiden. Jag brukar se i farsans bokföring från 1938 framåt. Det var ganska litet lyx på den tiden men man fick åtminstone nånting för produkterna ända fram till 1970-talet. Det påstås att det blir matbrist år 2050 så få nu se om man hinner uppleva det.

Bokföringen lämnar många ifrån sej men jag kan inte se någon fördel med det. Det stora arbetet är ju att försöka samla ihop alla kvitton. Det kanske blir bättre i framtiden då alla kvitton är elektroniska men just nu är det ett riktigt RÅDD med många olika sorter. Jag laddar ned kontoutdragen och sedan går jag igenom dem och försöker hitta rätta kvitton. Det värsta numera är alla betalningsfirmor. Man ser inte vart pengarna har gått och vad det handlar om då det bara står namnet på en betalningsförmedlare. Det är rena detektivarbetet att se igenom eposten för den tidpunkten och försöka reda ut vad man egentligen hade köpt då. Och i Paypals lista finns det ibland bara text på kinesiska …

Det var två dagar med litet minusgrader och då for vi till skogs. Jag kör processorn (en liten traktorprocessor Nokka 400) och brorsan kör ut virke med Zetorn och skogsvagnen. I det här vädret är det bäst att ta ut allt genast medan det går att köra alls.

Humöret blir inte så hemskt mycket bättre av att granarna är ruttna nästan allihop. Man ser inte utanpå utan först då man fäller så syns rötan. De riktigt ruttna bitarna hamnat direkt i flisvedshopen men så börjar det bli ett problem med de som bara är litet rötskadade. Jag brukar såga dem till husbehovsvirke men nu blir det så stora mängder att vi inte orkar såga upp allting. Möjligen måste jag sälja dem som flisved. Det som tidigare blev sulfit lönar sej vanligen att sälja som flisved i dagens läge.

Och så undrar man vad man skall göra åt rötan. Det lönar sej knappast att låta ny granskog växa upp för också de små granarna är rötskadade. Så vi lämnar tallarna kvar och hoppas på ny tallskog. Den skulle passa i stenbackarna – men så har vi älgarna som äter upp tallplantorna. Dom borde skjutas.

En fördel är det med det eländiga regnandet: Vi körde in Zetorn i verkstaden och lappade ihop allt vi kört sönder och smorde och fyllde på olja vilket var mycket behövligt. I den här värmen går det bra att arbeta i verkstaden utan extra värmeblåsare. Jag har ett stort batteri som jag värmer från flispannan så där har varit ganska varmt hela den här vintern.

Motorsågarna har fungerat ganska bra efter den första rengöringen och tändstiftsbyten. På 2252:an har det varit problem med kopplingen där fjädrarna brister ganska ofta. Jag såg att man kan köpa en helt ny koppling till den vilket tyder på att det är ett konstruktionsfel. Annars gillar jag den för den är lätt och tillräckligt stark för fällning. På den gamla Husqvarna 254 har ett fäste gått sönder så den måste repareras.

Numera är Jonsered och Husqvarna mycket lika men jag föredrar Jonsered för jag gillar inte det sneda handtaget på Husqvarna. Troligen en smaksak men jag tycker det går bättre att sikta med det raka handtaget på Jonsered.

Nu är det + 6 grader och genomblött så jag sitter och granskar kvitton, försöker hitta datum (varför kan de inte ha en standardform på kvitton ?) och fundera ut vad den underliga texten betyder. Men det skall bli minusgrader på torsdag så då far vi till skogen och har riktigt roligt. Sedan blir det snart faskansbullar (temlor) och efter ett par veckor måste deklarationen vara inlämnad med gråt och tandagnisslan. Och sedan kan man se framåt mot en ny vårsådd och med nytt hopp se hur brodden kommer upp.

P.S. Det var -27 grader i januari i fjol ! Läs En riktig vinter.

År 2020
År 2019
14 februari, 2020 av Charlotta

The place to be…

Ja, förra lördagen var det mitt in i smeten i hufvudstaden Helsingfors. En stad man besöker bara om man måste. Ofta hittar man på en ursäkt så man bara inte kan ta sej dit, men, dehär var ett sådant tillfälle man bara inte fick missa. De fick vara vad det ville. Buss och tåg ligger ju i tiden när man ska förflytta sej, jag var kärringen mot strömmen och tog bilen. Det minst miljövänliga alternativet, men jag försvarar mej med att min lilla citikka-loppa snittar på 4, så den är inte i det allra groteskaste laget ändå. Men, parkera i h.fors… mitt i smeten… nää, hujeda… Det skiljer sej en liten aning från här hemma… Här agerar björkar och enrisbuskar ramarna till parkeringsrutor. Jag får vara lite aktsam ifall de lovas högt vatten, så jag inte backar för långt bakåt i min parkeringsruta, för då kan mitt i allt högra bakhjulet bada havsbad.

Google maps. Vad gjorde man utan de? Ja, antagligen en hel del, men, nog kan det sen vara behändigt… Jag letade upp ett parkeringshus och kom både dit och därifrån utan större mankemang. Riktigt så man tänkt att janå, nog går de ju dethär också. Men, glädjen när man snurrar runt i någon avfart/påfart och tanten i mapsen säger, ”kör rakt fram i etthundraförtionio kilometer”. De är bomull för öronen…

Men själva träffen? Själva själven av resan man inte fick missa… Ja, inte vet jag om jag har så mycket att tillägga. Trevliga människor, god mat, avkoppling, skratt och allvar – En bra dag. En lyckad dag. En dag man alltid kommer att minnas…

De andra här på bloggen har spånat och funderat lite över de 10 år som gått. Jag hoppade på tåget ett år senare, och har till och från skrivit. Ibland blir det paus. Man kan inte bara klämma ur sej text. Eller jo, det kan man, men de får ju gärna vara nåt att ha också…

När jag blickar tillbaka och funderar på den där första tiden, inser jag att det var länge sedan, mycket har hänt, och egentligen har det inte hänt någonting. Det beror på hur man ser på det hela. Fåren är kvar, jag har i princip samma åkrar jag snurrar runt på, maskinerna är i stort de samma, om än lite äldre, lite söndrigare, lite mindre plåtar… Lite djur har det kommit till. Betena är i stort sett de samma, något till, något bort. Ja, det händer inte så mycket. Då har det kanske varit mera höga berg och djupa dalar på den privata sidan som man inte alla gånger ställer sej på torget med megafon och tutar ut.

10-9 år… Det är lång tid… Men, tiden går ju som bekant fort när man har roligt, och de måste jag säga att bondbloggen nog tillfört mycket, mycket mer glädje än jag i början kunde tro. Framför allt tror jag det har att göra med de andra bloggarna. Mina vänner. Jag har fått besöka dem och deras byar och närområde. Man lär sej massor på sådana små utflykter. Bättre guide än en riktig inföding hittar man inte… De finns alltid där när man funderar nåt och vi diskuterar ganska mycket, allt från dagsfeelis och captcha koder till mullhalter.

Vidare så har bloggen också medfört nya bekantskaper helt på de viset att folk kommer fram och pratar, och någon har också ringt. Lite fundersam blir man ju nog när folk tar kontakt och har en massa funderingar att diskutera, och man har ingen aning om vem man pratar med… Men, säg gärna hej 🙂 De är jättekul 🙂 Ett exempel. I somras stod jag mitt i allt som talkoarbetare bakom en serveringsdisk, i Närpes. Mitt o allt står en tjej framför disken och frågar om det är jag som skriver på bondbloggen. Jag hade ju inte räknat med att någon sku känna igen mej där i borstat hår, blommig blus och kjol, men mycket roligt var det. Tyvärr hann jag inte prata så mycket, men roligt är det när folk kommer och säger hej, för ibland känns det som att man sitter och skriver, och skriver, och den enda som läser är… ? Ja, vem? Det är lättare att skriva om man vet att det är någon som läser. Ännu lättare att skriva skulle det vara om man sku ha någon susning om vad man ska skriva om… Vad vill läsaren läsa? Har de tröttnat på får? Orkar de läsa om kaninungarna eller är det bara löjpåt (som man säger i vissa delar av landet)? Jag har hur många vackra solnedgångar som helst bland mina foton, men, de får väl folk nog av på facebook ändå? Mitt kråplade knä kan jag skriva spaltmetrar om, men hur kul är det egentligen…

Idag skriver vi fredag, en dag som många inom bondekåren väntar på hela veckan. Egentligen väntar väl alla på fredag, då vankas det veckoslut och lite ledighet, men det är kanske inte just det som bonden väntar på. Det är liksom ingen skillnad på tisdag och lördag, men tidningen LF – Landsbygdens folk, kommer på fredag. Denna vecka var Bonbloggsträffen med. Jag gav mej inte ro att fara och söka tidningen. Vädret var så vackert, plittplatt och solsken, så jag ville passa på och ta ner lite enbuskar, björkar på ett bete och bränna ris. Men, LF kan man ju läsa i telefonen, så jag bara måsta in och läsa lite…

Hoppsan! Sade jag och fick ett småfnissigt skrattanfall! Jag fastnade ju med det samma i textraden, ”här hittar ni mig” … Nää-e. Inte alla dagar åtminstone. De är nog många år sedan jag satte min fot på Heisala. Oj, så tassigt de kan bli, jag pekar ju ut var Sonja bor, holmen jag bor på, finns där jag ritat in pilen… För väldigt många är det ju en liten minimal petitess. Holme som holme och ”dom ser ju alla likadana ut”. Men jessus vilken skillnad de är! Men, det kan jag inte börja reda ut om idag, de får bli en annan gång. Men. Lite roligt är också roligt 🙂

Bondbloggen 9-10 år bakåt, men frammåt då? Ja, jag har lite små ideer. Ibland får hjärnan karusell-feelis och man bombarderas med ideer vad man kunde skriva om. Endel mer huvudlösa än andra, men, några av dem kommer jag kanske att få ner i bokstäver på bloggen. Det återstår att se hur de spinner vidare… 🙂

14 februari, 2020 av

Näringshjulet.

Jag och ett tiotal bönder här i Vasa-trakten har under några kvällar suttit och diskuterat vatten och näringsfrågor i ett forum kallat ”Näringshjulet” som letts av det lokala lantbrukssällskapet. Det har varit intressant att ta del av de funderingar som konsulenterna på sällskapet har och i kväll berättade Jussi Knaapi (känd skribent i finska jordbruksrelaterade tidskrifter) om bland annat faktorer som påverkar kolbindning och markliv. Ett vitt begrepp som vi nog enbart hann skumma lite grädde av under de tre timmar som vi satt samlade.

Lite av allt är min tes då det gäller maten. Tomaten hade redan åkt i magen när bilden togs ifall nån undrar var grönsakerna finns.

Under kaffepausen kom vi att diskutera hur näring påverkar oss människor och jag drog ju förstås fram min tes att ”eftersom allt är giftigt och att det enbart är mängden som bestämmer om det är dödligt eller inte så tror jag att det är bäst att äta lite av allt”. Att helt vara oäten är ingen bra lösning vet vi ju från tidigare men vi kom in på det där med mängden. De flesta av oss menade att vi kanske äter för mycket och att det syns när man ställer sig på vågen. Många påstår också att det för att undvika fetma bara är att justera energiintaget i förhållande till energiförbrukningen. Riktigt så enkelt tror jag ändå inte att det är då många som är magra som stickor äter som en häst och vice versa. Så det är nog något med ämnesomsättningen som också spelar in och säkert också genetiken. För att riktigt krångla till det kom jag att fundera över om också kroppen kan anpassa sig till utbudet. Jag har ju nu sen jag blev ensam märkt att jag nog äter kanske en 30% mindre än tidigare, speciellt kvällar och veckoslut så lämnar något mål bort och portionerna har blivit enklare och mindre. Jag har nu bara inte varit hungrig och sen är det inte riktigt samma sak att sitta och äta för sig själv, jag tycks helt enkelt inte vara den typen som sitter och tröstäter. Snöläget har gjort att jag kanske rör på mig lite mindre i och med att det inte just blir nåt skidat och de senaste veckornas flunsasymptom har också hållit mig hemma från skogen. Men i övrigt rör jag mig som normalt så att energibehovet skulle ha sjunkit med 30% stämmer nog inte. Så enligt tesen om energiintag och -förbrukning så borde ju vikten gå ner, så har den dock inte gjort trots att ämnesomsättning och genetik torde vara oförändrad.

Så till dagens fråga: kan kroppen anpassa sig till ett lägre intag så att den suger ur mera ur den mat man sätter i sig när tillgången minskar? Om svar ja så borde det kanske synas i WC-stolen men jag har nu inte kommit mig för att väga och bokföra outputen av restprodukter. Men säkert finns det nån medicinskt vetande eller näringsterapeut som har svar. Eller varför inte nån grisbonde som har koll på det här med tillväxtfaktorer.

Det diskuteras också ibland om vår mat är näringsfattigare än tidigare, fick under båtseminariet i januari ta del av följande bild som stärker den teorin. Men om så är fallet siar jag inte desto mera än att visst kan växtförädlingen ha lett till att en del saker och egenskaper har prioriterats framom andra.

Enligt denna bild var maten 1991/2002 i de flesta fall ”fattigare” än den var på 1940. Kom inte att fråga föredragande var undersökningen gjorts så källkritiken något bristfällig.

12 februari, 2020 av Mats

Vad tror du hände sen?

I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.

Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.

Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.

Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.

2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.

Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.

Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)

Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.

Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.