25 september, 2019 av Kalle

Rapsen stod så gul och grann på åkern

Så kan vi då börja summera växtperioden 2019. Jag hade stött mig på två växter (förutom vallen då) denna sommar och det gick ju bra. Till 50% åtminstone. Havren är det inte desto mera att orda om, den gav 5800 kg och det får man väl var nöjd med, dessutom korta torktider så egentligen var det väl superbra.

Lite annat var det med vårrapsen. Där står man nog som ett fån mitt på åkern med tummen i munnen och funderar vad som egentligen hände. Visst, genom åren har grödor lyckats bättre och sämre, ibland t.o.m gått riktigt illa, men något som kan jämföras med årets oljeväxtkatastrof, det hittar jag inte nånstans i historien. Det blev alltså totalskada, ingen skörd alls, och det har aldrig hänt mig förr med någon enda gröda.

Dessutom var vägen fram till totalskadan märklig och krokig och nån lösning eller förklaring, det har jag inte kommit på.

Rapsen såddes i helt bra förhållanden 9 maj vilket borde ha varit en bra tidpunkt, jorden var hyfsat uppvärmd och en stor del av vårfukten fanns kvar i jorden, så sådden kändes bra. Som utsäde använde jag nyköpt betad raps så där borde inget ha varit fel. Bearbetningen gjordes grunt, närmast bara utjämning av plogskivorna så det borde också ha varit ok.

När tre veckor gått och inget liv syntes i åkern började jag oroa mig. Efter fyra veckor oroade jag mig ännu mer. Eftersom jag noterade både kålmalar och jordloppor så körde jag ut insektmedel (något som jag drar mig i det längsta för att göra) och se, helt plötsligt var åkern grön av spirande nytt liv. En närmare titt gjord mig lite betänksam för det såg inte riktigt ut som jag ville, det typiska fyrabladsstadiet med två stora och två små blad var liksom utbytt mot något snarlikt, men annorlunda. Men eftersom plantorna stod i perfekta sårader och dessutom kom lite senare upp där det var lite senare sått så gav jag mig nöjd med att det var mina egna botaniska kunskaper som sviktade – vilket det tyvärr inte var.

Rätt snart stod det klart att det var Chenopodium album, dvs lergräs som gjorde mina rapsåkrar gröna. Varför dom plantorna stod precis i såraderna känns som ett mysterium, men jag antar det har något att göra med gödseln, dom trivdes väl bäst tillsammans med den. Midsommartiden hade jag ännu inte sett till speciellt många rapsplantor, men däremot gav jag mig på lergräset med en rejäl dos Galera. Galera är dyrt och effekten blev – noll.

Visst, nån enstaka planta domnade väl bort av Galeran, men inte var effekten speciellt imponerande. Nån vecka in i juli gav jag upp. Efter att ha läst in mig på EU regelverket där det stod att det är tillåtet att misslyckas, men att man alltid måste bekämpa ogräs så fattade jag det oundvikliga beslutet.

Att ge upp

Alltså gav jag mig med tungt sinne ut på åkern med trädeskrossen. Fortfarande såg jag inte till någon raps, men en tät djungel av halvmeterhögt lergräs tycktes flina mig rätt i ansiktet. Nyinköpt utsäde, tillräcklig gödselgiva och besprutningar med Karate Zeon och Galera hade inte hjälpt utan fiaskot var ett faktum.

Slåtterkrossen gjorde sitt och i slutet på juli var det som skulle ha varit en fint blommande rapsåker en nyslagen lergräsåker.

Nån vecka senare ändrade åkern karraktär. Till en början iddes jag inte ens gå och titta på eländet, men rätt snart stod det klart för mig. Fina små rapsplantor såg dagens ljus. Där, och där, och där. Lite överallt. Det fanns alltså liv i åkern trots allt. I början på augusti. Vad gör man med spirande raps i början på augusti. Ingenting vad jag vet.

Idag har vi då den 25.9 och jag har gjort min andra attack för åter mot rapsen. Denna gång med tallriksharven.

Raps den 25.9.2019

Det är väl onödigt att skriva ut vad jag tänkte medan ovanstående verksamhet pågick. Jag klarar nämligen inte av att göra det utan att ta till kraftuttryck.

Nu blir det liksom lite kvar att fundera på. Jag anar väl att största orsaken till detta var att jag trots mina årsringar som oljeväxtodlare sådde för djupt, men varför:

a) kom allt ogräs i exakta sårader i början på sommaren?

b) fungerade inte Galera alls?

c) Kom rapsen igång genast lergräset var bortslaget mekaniskt?

Ja, säg det?

22 september, 2019 av Nisse

Sängliggande tröskning

I år har jag prövat en ny metod: Att tröska sängliggande. Det gick riktigt bra med hjälp av brorsan och Henrik. Jag själv låg två dagar i sängen och snörvlade och hostade.

Henrik tömmer tanken

Jag har klarat mej länge utan de vanliga förkylningarna i vårsådd och tröskning så jag blev litet oförsiktig och drog inte på långkalsongerna i tid. Halsen kändes litet sjuk men jag fattade inte att genast bli försiktig och så gick det som det gick.

Tröskan höll ihop utan problem efter bytet av skakararm och det var lättröskat i år. Jag tror inte det blev stopp en enda gång. Det fanns heller inte mycket grönt i vetet. Kvickroten blev ganska svag efter förra höstens lyckade glyfosatsprutning och sommarens torka. Ingen liggsäd fanns det heller – troligen på grund av torkan. Ändå var skörden inte alls så dålig.

Men vetet var ojämnt. På vissa ställen hade det växt riktigt bra medan det var uselt på andra ställen och jag vet precis vad det berodde på: Det 50 mm regn som kom i början på maj (se Sprickanveetå och svandamm). Det såg man redan i juni då det inte fanns ett enda strå där vattnet hade legat (se Svansjön har torkat).

Men det var inte bara svackorna som stod under vatten som var dåliga. I Alkärret som ligger inne i skogen hade det torkat upp så långsamt att brodden hade blivit svag på stora områden. Om man jämför med området alldeles invid Svansjön som ligger ute på slätten så växte det bra alldeles invid den tomma svackan medan det var sämre i Alkärret inne i skogen.

Alkärret vid vårens ”svansjö”

Och man såg på leråkrarna att det växte bättre på upphöjningarna än nere i svackorna fastän det brukar vara tvärtom sådana år som man inte har stora regn. Och på mullåkrarna växte det bra överallt eftersom mulljorden inte ger översvämningar ens vid 50 mm regn.

Gamla torken blev full och nya torken halvfull trots att vi har en tredjedel i vall. Utan den stora gröngödslingsvallen hade det varit knappt om utrymme. Ändå hade vi upp till 60 cm i nån lår och det är egentligen för mycket.

Vetet var ganska fuktigt då vi började med 27-30 % men på de tidigast sådda åkrarna var fukthalten bara 22-23 %. Det var litet dåligt torkväder ett par dagar men annars har luftens relativa fukthalt varit så låg som 45-60 % och det utlovas bra torkväder ännu i flera dagar. Men på lördag blir det åter fuktigare. Nu gäller det bara att torka (och kyla) ned vetet så det håller över vintern och sedan blåsa en eftermiddag med stark vårsol så blir det lätt 12 %.

Tomma åkrar då sista strängen körs

Men det som man lade märke till i år var den stora mängden baldersbrå (se bilden från Alkärret) i vetet – men inte kvickrot. Och den fanns nästan överallt. Den hade grott sent så den hann inte bilda frö men nu är det viktigt att spruta glyfosat för annars finns det inget vete alls på åkrarna nästa år utan bara en djungel av baldersbrå.

Nu blir det alltså glyfosatsprutning och jag tror också att jag kör med hacken på mullåkrarna och krossar halmen riktigt grundligt. Det gick bra att så i våras efter det att jag kört med hacken på mulljorden. Litet mera bränsle och tid går det men det blir mindre krångel på våren. Nu är det i alla fall

HASI !

21 september, 2019 av Charlotta

De kan inte allt vara som från djävulen!

Vad pratar jag om, jo, PLAST! Denna omdiskuterade hatade uppfinning som är så älskad och hatad. Jag hör till den gruppen som lite vilsen står och försöker bena i det hela, och nu, med en son i skolans miljöråd som varit på uppvakelseresa till korpoström, där utställningen om plasten i våra hav går het, minsann får tänka till emellanåt innan jag svarar. För, svara på frågor, DET får jag, och ibland hamnar jag på kvistiga förhör. ”Mamma, vad ska vi ha för skedar på öppet hus dagen???” och de är int bara för att han helt sådär överlag funderar, minen säger ungefär att, svarar du fel nu är du redigt steikt! Jag svarade tydligen rätt, för de är skedar i nån sorts träfiber, komposterbara tallrikar, pappmuggar osv… Han var nöjd… ända tills han fick syn på brickorna som vi använt några år redan… ”Vad är detta!!! PLASTBRICKOR!!??!!”

Ja, min son, de är plastbrickor… …. Jag borde kanske köpa nya brickor, i plåt.. eller nåt… Men, de är ju just dehär, att göra sej av med plastbrickorna vore väl än mer miljö-katastrof… Tvätta, ta väl hand om dem, återanvänd dem tills de är redit slut. Använd de som finns, men tänk till en gång extra nästa gång de ska köpas nåt nytt…

Jag använder plast. Mycket (!) plast. Jag tänker främst på ensilagebalarna. Men, jag har egentligen inga andra val… Skulle jag tvingas sluta med den plasten skulle jag inte kunna ha så många får jag idag har. Bygga plansilo är ingen lösning för mej med åkrar på två holmar. Torrhö, ja, men, hur ofta är de möjligt att bala torrhö och få det hemfraktat under tak (som jag inte heller har) för väderleken? Nog sku de gå, nångång, ibland, men, inte ibland. Jag kan tyvärr inte riskera min existens som fårbonde på några rullar plast, de gäller att ta vara på den istället, så den hamnar rätt och inte fel.

Det är väl där de går fel, när tillvaratagandet och ansvaret för plasten sviktar.

Nog sviktar det för mej också… Balplast som blir liggande i nån hög på gården… De blir nån plastsvans som blir under traktorhjulet och rivs löst när man kör hem, eller ihop balar… Någon gödselsäck som med vinden smiter och flyger ut på åkern… Vinden stjäl nåt ämbar som man ställt ifån sej ute på trappan… Och så vidare… Men, istället för att tänka att de är bortslarvat, så är det bortlånat till vädrets makter en kort stund, ingen fara så länge man har koll på läget, och söker ihop allt det man lånat ut för en stund. Spring om de behövs, men ta tillbaka det!

Nej, all plast kan inte vara av djävulen. De finns ju endel saker som det den senaste tiden satts mycket fokus på, som tex. ”den heta potatisen” handels-plastkassen… Visst är det bättre med en annan kasse, men, tygkassen skulle man ju enligt undersökning använda ca 800ggr för att den skulle vara försvarbar, så, hur ska man sen, men de tygkassar som finns, slit slut dem… Bäst är väl om man nöjjer sej lite och inte köper nytt… Papperskasse!!! Tänker någon helt säkert… Ja, de går ju nog, så till vida att de är sommar och solsken den dagen.

Whaat? Tänker någon, vackert väder har väl inte direkt nåt med plastkassar och papperskassar att göra, men, jo, det har det visst det, för man kommer inte hem med alla varor hela och någorlunda rena om det regnar eller har regnat, är snö eller liknande när man ska ha varorna fraktade nån km på en mönkkiä också innan man är hemma. Har man tygkasse blir det vått, men den håller ju ihop iallafall, har man en papperskasse som blir fuktig, kan man ha allt man handlat utspridet i mönkkislådan eller på yttertrappan när man just tror man klarat sej hem med alla varor… En tygkasse är förresten också mer motståndskraftig mot stocksaxar, sådär som tips ifall någon haft samma problem som jag med stocksax genom plastkassen och rätt in i mjölktölken. Storyn om den lärdomen går som sådan, att jag hade jobbat i skogen, satt stocksaxen i mönkkislådan, och sen for jag och handla, satte matkassen också i mönkkislådan på hemvägen. Det skumpade och guppade på vägen hem, så när jag kommer hem har jag stocksaxen in genom plastkassen, in i mjölkpaketet och all mjölk i kassen, så både ägg och äpplen låg och mjölkmarinerade sej… Så vad ska man ha riktigt? El plastkasse som inte tål stocksaxar, men som är bra som soppåse. En tygkasse som ska användas 800gånger för att vara försvarbar? En papperskasse som de lätt går hål i bottnet på? En kylkasse i hårdplast – motståndskraftig mot såvär stocksaxar som väta, men hur bra är dom egentligen… Eller en ”kylkasse”, såndär hård i styrox? Hur är de med dom egentligen? Finns de fler alternativ? Ja säkert, men vilket dilemma bara för att få hem matvaror, och ni kan tro att vi diskuterat detta ämne i vårt hus…

En anna sak, som jag funderat på, som ser så ekologisk och bra ut, men som jag riktigt undrar hur de är smart egentligen är alla dessa paff-förpackningslådor… pafflådor som det packas grönsaker och frukt i. De används en gång, eller? Odlaren köper lådorna, viker ihop dem enligt konstens alla regler, de packar grönsaker och frukt i dem, så åker de till en uppköpare, som kanske förpackar varan i plast, och skickar vidare, eller så åker lådan direkt genom hallen ut till butiken där den packas upp i en hylla och lådan är använd, förbrukad och kan icke användas mer. Sen då? De ser bra ut, men hur smart är det att de stampas ihop lådor på lådor på lådor, som kostar skjortan, används en gång och sen ska återvinnas, processas och stampas ihop pånytt, eller åker de, direkt till ett brännverk? Vilket är sen då bättre, den djävulska plasten som skulle kunna återanvändas med en omgång genom het-tvätt, eller en pafflåda vars livslängd är max någon/några dagar?

Ja, jag blir inte klok på dehär med plast, paff, förpackningar och gudarna vette vad…

Ibland det ena, ibland det andra…

Jag blir mer och mer försiktig… Jag har lärt mej tänka till en och två gånger. Jag överväger alternativen som erbjuds. Jag använder plast, men, sådana förpackningar som man kan använda flera gånger. Jag använder plastkassar flera gånger, jag försöker städa upp efter mej, och också tidigare generationer, jag försöker plocka skräp i dikena längs vägen, jag försöker plocka skräp längs stränder, jag handlar kaffe i engångsmugg, men slänger aldrig ut dem och hurra, nu har jag hittat ett ställe där de har komposterbara kaffemuggslock, jag försöker, jag försöker jag försöker, och ändå kan man känna att man inte riktigt räcker till…

Summa summarum tänker jag att all plast kan ju inte vara som skapad av djävulen, eller ja, nog ibland, men ibland int…

10 september, 2019 av Charlotta

Sankt Bernhard

Nu galar Sankt Bernhard för full hals! De låter väldigt mysigt när man sitter lite halvsömnig med sitt morgonkaffe vid köksbordet och hör tuppen gala på utsidan. Jag var ut och öppnade luckan så de fick komma ut, och med det samma kom Bernhard utflaxande och började gala… På bordet, bredvid kaffemuggen, ligger äggfacket med gårdagens ägg. 3st fick vi. De måste få ligga framme på bordet någon dag, bara så vi kan titta lite extra på våra första tre ägg som vi fick…

Vi har alltså skaffat höns!!! 😀

Ända sedan mina förra hönor tog slut, någon gång för dryga 10 år sedan, har tanken funnits att nångång ska jag ha höns igen… Men ska jag ha höns ska de vara i ett enkom byggt hönshus, och nu i våras, med Connys hjälp, så började byggandet. Jag har funderat och planerat och funderat ut några detaljer som jag inte hade på gamla hönshuset, men som jag absolut ville ha nu… eller, detaljer och detaljer… Ett hönshus ska vara enkelt, trevligt och funktionellt. Blir det jobbigt att sköta, blir de tungt och krepligt, och mer ett besvär än ett nöje. Främst är de skithanteringen som ska vara smidig. De va de inte i mitt förra hönshus, men nu byggdes huset så, och på ett sånt ställe att man kan komma med traktor och skopa på baksidan av huset, öppna en lucka och måka ut skiten direkt i skopan. Eftersom hönsskiten samlas ganska friskt under sittpinnarna är pinnarna placerade vid luckan, och när de blir tömning kan man enkelt lyfta bort dem så man inte behöver gå och slå huvudet i pinnarna när man ska måka. En annan detalj var placeringen av luckan ut. De är livsviktigt, på Ytterholm bor nämligen inte bara får, kaniner och andra gulligheter, här bor fula, farliga grävlingen också. Nog diverse mårdhundar och rävar, men grävlingen är ändå värst att ge sej på höns. De finns en lucka ut, och den ska nog hållas fast på natten, men ifall man kommer hem sent, eller nåt, så är tanken att grävlingen inte ska ha en motorväg in i hönshuset, utan luckan för hönsen in, sitter dryga metern upp på väggen. Hönorna har inga som helst problem att flaxa upp till luckan, så, hönsen slipper in, och grävlingen som förhoppningsvis inte kan klättra längs en slät vägg hålls på utsidan. Vidare är huset isolerat och byggt så att man kan gå löst med trycktvätt där inne om man känner för det, och värpredena är mobila i form av kattfraktarburar, utan galler-luckor naturligtvis. Enkla att ta ut och ge med trycktvätt eller borste när de blir smutsiga.

Förhoppningsvis ska de vara ett trevligt, enkelt, lättskött och kiva hönshus för hönsen, och mej, och naturligtvis också för alla andra som kan hamna på lite hönsskötsel emellanåt 🙂

Hönsen själva då, vem är de? Jaa… Tuppen heter Bernhard, ett namn han hade med sej när han flyttade hit, men Mathias tyckte han ju kan heta Sankt Bernhard… med motiveringen som jag inte riktigt var beredd på ”-då han ju bor här mitt i sankt olofsleden!” Ja, förvisso, i somras öppnades ju st. olav waterway, pilgrims vandringsleden som går från Åbo till Nidarosdomen i Trondheim. Den går genom hela skärgården här, och då var ju kopplingen självklar tänkte Mathias, att tuppen nu får de graciösa namnet Sankt Bernhard. Vidare i hönsflocken finns Beata, men sen är de lite namnlöst… Ännu… Men jag är inte alls orolig att de kommer att vara namnlösa så länge, de finns gott om namnpåhittare här, så, nog ska det ordna sej med den saken. De är liksom St. Bernhard, Beata och så 3 hönor till, och två halvvuxna kycklingar som inte helt säkert är hönor, kan vara tuppar också… De får tiden utvisa…

Köpa höns till hösten? De är kanske inte riktigt sådär som man vanligtvis gör, normalt drar man ju igång sånahär projekt till sommaren, och egentligen var de ju så vi också gjorde, började bygga i våras, men sen har det dragit ut på tiden innan det blev färdigt. Lite orolig blev jag med tiden att jag inte skulle hitta hönor ju längre tiden gick, men så, som ett skänk från ovan såg jag en annons på en köp och sälj sida att någon i Närpes sålde hela sin lilla hönsflock. Dessutom vackra renrasiga finska lantrashöns! Jag hade just kommit hem från Töjby när jag råkade se annonsen, men Lisette lovade hålla hönsen någon vecka åt mej tills jag skulle till Töjby igen, och så, i söndags var det dags för stora flyttningsdagen.

När man köper djur, är det otroligt roligt, och även viktigt att få höra djurens historia. Köper man ett ungt djur så kan det vara lättare, men här fanns ju nu både gamla och unga, ragator, mesproppar, ruvare och allt där emellan. De rymms många personligheter i en hönsflock, och med all den informationen Lisette berättade är det som att börja med hönsen någonstans halvvägs, så, även denhär vägen, Tack Lisette för all information du berättat 🙂

Men, nu är kaffet drucket och jag ska gå och se om jag kanske får något ägg idag också 🙂

Härligt med ägg från egna hönor 🙂

7 september, 2019 av

Vårbruket avklarat.

Idag sådde jag det sista för skörd denna säsong, ja eller om det blir skörd återstår att se. Vi borde kanske få en lika fin höst som ifjol för att den sista sådden av spenat ska hinna bli klar. Det borde kanske ha såtts för några veckor sen men det är liksom med Nisses små arbeten att dom lätt åsidosätts för större projekt.

7.9.2019 Sista sådden för skörd detta år.

Får väl betona att det gäller sådd för skörd detta år. Jag har nämligen för avsikt att så lite höstsäd efter kumminet också eller åtminstone på den del där jag tagit två kumminskördar. Jag brukar direktså råg efter kummin men det verkar inte riktigt finnas nån marknad för rågen för tillfället. För några år sen uppmanades vi att så mera råg då det fanns för lite inhemsk vara, jag tog uppmaningen ad notam och visst fylldes marknaden med råge genast, märkligt hur mina få hektar kunde ändra på läget så radikalt. Jag har de facto senaste skörden kvar i lager och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den.

Råg med råge…… knappt så det ryms in.

Så råg blir det inte, däremot har de goda höstveteskördarna hos odlare i grannskapet inspirerat mig att testa höstvete denna gång, det pratas allmänt om skördar på mellan 7 och 8 ton per hektar. Har roundupat åkern samt beställt utsäde och sådd så nu är det bara lämpligt väder som fattas. Det har regnat så där passligt sen månadsskiftet så den varan behöver vi inte mera av på en tid, hyfsat varmt har det också varit och det får det gärna fortsätta med då det nu börjar bli i senare laget för sådd.

Mera regn kommer det ikväll men fick en sista giva salpeter åt kålen och purjon mellan skurarna.

7 september, 2019 av Nisse

Många arbeten små …

Medan jag höll på med taket så hade jag en bra ursäkt för att skjuta upp en massa små men nödvändiga arbeten. Sedan måste jag fixa dem alla och märkte att små arbeten tar en massa tid.

Det är den klassiska situationen då man börjar med nånting litet och sedan märker att först måste jag i alla fall göra det och före det måste det fixas och så vidare i en närmast oändlig kedja. För att inte tala om att man mitt i allt märker att ”där är ju den prylen som jag borde ha skruvat fast för länge sedan”. Man hamnar in på distraktion efter distraktion tills man är fullständigt inne på ett villospår och sedan börjar fundera på vad det egentligen var som man skulle göra …

Takarbetet höll en på rätt spår ganska bra eftersom man hela tiden hade bråttom att få det klart innan det börjar regna. Det regnade ju väldigt litet den här sommaren men man visste ju inte då hur det skulle bli.

Nu har jag satt flera veckor på ”regnvädersarbeten” som jag sparat på hela sommaren. Det var inte minst underhållet av datamaskiner som tagit massor med tid. Ifall ni inte tänkt på det så går det faktiskt många dagar till att uppdatera program och så skall komponenter bytas ut också ibland.

I år hade vi två ordentliga åskväder som speciellt på gamla folkskolan (där vi har vår huvudcentral för fibernätet) slog sönder en hel del. Nu har jag fått två datamaskiner reparerade – till all tur räckte det att byta ut ett par kort. Men en burk fick jag byta helt och hållet. Det var där vi har byns digitala fotoalbum med många gamla foton. Det var egentligen bra för den gamla var otroligt långsam och seg.

Men sedan skulle nya program installeras och det tar alltid mera tid än man tror. En ”enkel uppgradering” visar sej vara omöjlig och man får installera om hela systemet på nytt. Men innan det måste man säkerhetskopiera allting. Och så har man glömt vilka parametrar man använt osv. osv.

Byns digitala fotoalbum

Tyvärr kan man inte se fotoalbumet utanför vårt lokalnät så lätt. Problemet är alla skurkar som hela tiden försöker bryta sej in i alla maskiner. Som ett exempel kan jag visa antalet försök att bryta sej in i vår maskin Hindrik. Bara idag var antalet misslyckade försök 120218 – nej nu är de 129284 … Och nu 129305 … Så man måste ha skydden i skick förrän man kopplar upp nånting till nätet.

Dessutom måste jag sköta om gamla skattepåpekanden och annat onödigt byråkratarbete. Onödigt därför att jag måste göra ett bokslut för en firma som inte haft nån verksamhet alls på sex år. Inga inkomster alls. Men ett formellt bokslut krävs i alla fall och det tog en dag att göra det. Säkert går det snabbare för den som är van men jag måste plocka fram allt gammalt och på nytt börja fundera hur man gör. Vi har för mycket folk som är anställda bara för att göra livet svårt för alla som försöker göra nånting nyttigt – som att odla mat till exempel.

Och så var det dags att städa undan efter takarbetet och rivningen av de ruttna stolparna i verandan. Och städa ladan för att få ut tröskan. Och städa verkstaden för att få in tröskan. Ladan var alldeles tom efter golvarbetet i fjol och verkstaden var tom efter skörden i fjol.

Men tomma utrymmen fylls snabbt då man släpar in allt ”undan regnet”. Enda sättet att få dem att hållas tomma och städade är att inte göra nånting alls. Nu var det bara att börja städa igen. Och då man städar så hittar man saker som borde ha reparerats, satts upp, hittats en plats för … Igen distraktion på distraktion.

Plats för tröskan

Nu är verkstaden nödtorftigt tömd så tröskan ryms in. Men var kommer allt längs väggarna ifrån ? Jag hade byggt stora hyllor just för att få bort saker från golvet. Hyllorna är fulla och golvet också. En del är material för arbeten som borde göras men som skjutits upp därför att taket måste fixas först eller nån katastrof måste klaras upp. Annat är bara överblivet material som man inte vill kasta bort för det behövs i framtida reparationer.

På tal om sparat material så var jag innerligt glad att jag hade sparat gammal pärlspunt från 1980 då vi byggde om verandan (från två ytterdörrar till en ytterdörr). Nu kom den väl till pass då jag måste såga av hela nedre delen av den ruttna verandaväggen. Sådan panel kan man inte mera köpa annat än på specialbeställning. Den gamla panelen hade till och med rätt färg.

Jag har alltså inte tröskat nånting alls än – jag bara torkar vetet. Torkningen sker ute på åkern med hjälp av solenergi så den är mycket förmånlig. Det är ett spel där man måste ha goda nerver. Hinner jag få in vetet innan det kommer skyfall på hösten ? Det är förstås lättare att ta risken och vänta då man ser de usla vetepriserna. Falltalet kan man strunta i eftersom brödvetet ibland är sämre betalt än fodervetet. Jag har helt slutat med brödvete.

Men klövern växer som en tok. Klinkas tog en skörd i somras men nu är vallen igen som en matta med frodig klöver. Då jag körde förbi så måste jag stanna och ta en bild för trots att vi förut haft god klöverväxt så börjar det här ta priset. Alldeles jämnt över hela åkern.

Återväxt på klövervallen

Snart måste jag i alla fall börja tröska vetet. Om inte annat så för att få undan skördearbete i tid. Det är ännu bara början på september men jag skulle behöva några veckor med torr väderlek efter skörden så jag kan byta verandataket.

Och fixa alla småarbeten – det finns ännu kvar en lång lista …