19 maj, 2020 av Charlotta

Vackert så det förslår…

… brukar det vara om våren, så vad är nu detta. Ja, inte är de det väder jag beställde inte! Helt klart och tydligt har jag ingen som helst kontakt till vädergudarna, för hur jag än önskar, och snart även ber på mina bara knän verkar det som att vi blivit välsignade med årtiondets blåsigaste vår detta märkvärdiga, på alla sätt underliga 2020…

Det blåser och blåser och blåser och jag vill föra ut får till holmarna. Punkt. Nu. Vart är det vackra vårvädret som brukar infinna sej i maj, med havet som en spegel var och varannan dag. Nu är det mycket långt mellan stiltje-tillfällena, för några hela stiltje-dagar har jag inte märkt av nåt särdeles extra. Någon knyck på kvällen kan det bli lite lugnare, och sen blåser det upp till följande dag igen… Och här hemma går jag omkring som en osalig ande och nöter upp hela batteritiden i telefonen med att var och varannan kvart logga in på ilmatieteenlaitos.fi, och analysera senaste minutrarnas vindstyrka på Fagerholm, Utö, Vänö och Föglö, och eventuellt någon station till… Några körningar har jag kört, men, jag har många kvar, och med den här farten lär det hinna bli både midsommar och vem vet vad, innan jag får fört ut alla fåren till holmarna.

Nå, nog gnällt och marrat om blåsandet. Nu skulle jag kunna ösa ur mej några besvärjelser om temperaturer, och varva med lite morrningar om de snöslask som vi fick för någon dag sedan, men de tänker jag bespara er med. Istället tänker jag lägga mej i soffan, under en filt, och se på tv, inte göra någonting, bara äta glass och bojkotta hela våren för någon timme…

Men imorgon vickar vi på höfterna igen och hoppas på bättre väder! Förr eller senare måste det ju bli bättre! 🙂

24 april, 2020 av Charlotta

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.

13 april, 2020 av Charlotta

Hur bar jag mej åt…

Jag som höll på med min utsikt… De krånglar… Det blir nog inte färdigt i år… På ren svenska så kan man helt enkelt säga att det sket sej. Och jag är sur som ett troll…

Nå, vad hände?

Jo… Vi tog ner björkarna nedanför riberget, och följande dag hade jag ont i högra underarmen. ”Jäääh, de går väl om” tänkte ju jag, men se det blev en långdragen historia. Det var i slutet av februari och armen är sjuk ännu! Vissa rörelser går helt enkelt bara inte att göra! Vardagliga sysslor fixar jag, inga problem, det finns ofta andra sätt att göra saker och ting på, så man kan undvika att anstränga just de musklerna i armen, men motorsågen tycker inte armen om. Lite har jag försökt mej på att använda motorsågen, men, de är lönlöst… Lika bra att inte anstränga det som är så ilsket. De liksom som bränner på ovansidan/utsidan på höger underarm. När de va som värst, någon dag efter att vi fällde björkarna vid riberget, fick jag inte ens med mej mjölken från kylskåpet till köksbordet, men nu har det på en dryg månad blivit så pass bra att jag kan bära fulla vattenämbar med rak arm utan att de river till, men lyfta får jag nog lova att göra med vänster. Vissa rörelser är hopplösa, endel saker går bra, andra inte… Men varför i sjuttons nitton skulle jag ställa till det på detta viset nu då? Suck och stön, men de blir väl nog bra… Nångång… Det som nästan är värst är ju att jag inte kan skylla på någonting eller någon, bara konstatera att ”för dumt huvud får kroppen lida” … Till lika vet jag inte vad jag gjort tokigt, fel, eller så, men de vet jag att några av björkarna kapade jag en meter upp, och jag antar att det var någonting i de manövrarna som är orsaken till de hela… Jag måste väl ha spänt höger armen nånting helt kopiöst… eller nåt.. Gjort är gjort…

Veden då? Ja, jag har en (stundvis) handlingskraftig pojke i hus med mej, och han ville gärna klyva veden. Jag sa att det får han ju gärna, den måste ju klyvas så den inte blir att ruttna. Moffa kom och körde ihop veden och så riggade vi till traktorer. Raskt fyllde han 3 säckar med björkved… Och nu ska han ha tag på mer björkar så han får laga fler säckar… Jag antar att han har någon euro i siktet…

14 mars, 2020 av Charlotta

Fåren vet inget om Corona

Coronacoronacorona. Corona in the morning, corona in the evening… Ja, de är ju det som fyller … hela livet just nu. Men inte för inte, ve och fasa för epidemier av denna sort som drar med sej både unga som äldre. Men. Låt de inte stiga åt huvudet. Att hålla huvudet kallt i såna här situationer när hela världen cirkulerar kring corona, det är svårt, men, lite ”hakuna matata- feelis” tror jag inte skadar helt. Det har varit mycket prat om folks WC-pappers hamstrande, men, om lugnet hos folk sitter i WC-pappers- och konserv-hamstrande… låt gå. Själv är jag van med att ha lite extra WC-papper hemma, förarglig sort att vara utan…

Hit till holmen har inte nåt corona kommit ännu. Och att tillbringa tid i fårhuset är ganska avkopplande, fåren vet inget om nåt corona, däremot har de mycket för sej de också. Lamm har det börjat komma, endel dagar lammar ingen, andra dagar 5 på raken. Endel dagar blir normallånga och man får burra ner näsan i dynan runt 22 tiden, andra dagar hinner klockan bli 02 på natten. Men, de är ju så det är i det här yrket, ena dagen hit, andra dit.

Men, hur går de då? Nja.. Lite bortfall har det varit i år. Den vita tackan på bilden här ovanför, hon förlorade alla sina egna 4 lamm, men hon förbarmade sej över ett lamm, eller kanske i villervallan tog miste, eller rent av snodde ett lamm åt sej. Det var flera som lammade till lika och i kalabaliken, blev de som det blev, men, huvudsaken är att hon har ett lamm. Det är inte hennes, men, de behöver det inte vara, hon tar så fint hand om lammet, precis som om de va hennes eget, och de är ju det hon antagligen tror. Att lammet är hennes. Och lammet är nog lyckligt omedveten om att, om inte denhär tackan tagit hand om honom så kunde det gått riktigt illa för honom. Han skulle antagligen blivit en bortbyting som ingen velat ha. Så, några dödfödda, en som är sned, och så en hop med fyrlingar som behöver extra mjölk. ”Nappisracet” är i full gång, mjölk, mjölk, mjölk… Alternativen är att ge mjölk, eller se dem tvina bort. Valet är inte svårt, men, de är dyrt, arbetsdrygt, klottigt och .. ja, inte riktigt klokt egentligen, men, man tar sej den tiden. De små, små knyttena behöver hjälp, och hjärtat smälter som smör i en redigt het gjutjärnsplättpanna, när de määande kommer springande när de ser att man kommer med flaskan.

23 februari, 2020 av Charlotta

Noll koll

När jag var liten fick vi fara till mommo och moffa över natt lite nu och då. Vi = jag och syster Alice. Dom bodde på Ytterholm, i norra änden på holmen, vi bodde då på Kirjais. Vintertid såg man inte så mycket folk, men sommartid var det mycket båtar i farten. När någon hörde en båt, sades det SSSCCHHH!!! Allting stannade upp. Varifrån kom båten, åt vilket håll for den. Sådant kunde man lyssna sej till, men bäst var ju om man kunde få syn på båten så kanske man kände igen den och visste vem det var. Om båten for på norrsidan steg mommo eller moffa upp och kollade. Sikten norrut, höll man öppen, där fick det inte växa buskar, sly och sånt, utan vegetationen hölls nere för att man skulle kunna se ända till sjön. Åkte båten väster med, svängde sej moffa runt, drog ner de lilla, ljusgröna, låga cafe´gardinet och kikade över kanten. Man höll helt enkelt koll. Var de i redarhuset kikade de ut genom dörren och stod de i nån strandbod, släppte de det de höll på med och gick ut genom dörren för att se, för att hålla koll.

Jag tror ju inte ”mommosarna” (som vi kallade mommo och moffa) var ensamma om det, utan det var helt enkelt så man gjorde. Det for inte så många båtar per dag, och de som rörde sej kringom holmen kände de oftast. Nuförtiden far det så mycket båtar, kors om tvärs så jag har helt gett upp att försöka hålla koll på vem som rör sej på sjön, men sjöutsikt, det vill man ju ha, när man har möjlighet till det. Jag tycker jag har långt till sjön, jag skulle ju gärna bo närmare, men huset står där det står, och jag vistas ju en hel del på sjön, och nära sjön ändå, så, de är ok, men se sjön vill jag.

Från mitt köksfönster ser jag sjön, ännu, och just nu, men när det blir sommar ser jag inte mycket vatten. Träd och buskar skymmer sikten, men, nu ska dom bort!

Plommonträdet som växt till sej riktigt rejält näns jag inte på, ännu iallafall, men, får jag redan bort björkar och enbuskar så kanske det skulle bli lite bättre. Bild härifrån och bild därifrån…

Härifrån och därifrån och vidare…

Platsen jag står på heter ”riberge”. Här nedanför där det nu står stora björkar har det stått en ria. När jag var liten fanns det ännu någon stock kvar på marken, spår av rian, men de är nu nästan helt borta. Från mitt köksfönster ser man över riberget och utåt Ytarstholmsströömin. Eller borde se. Sommartid ser man ju ingenting.

Jag undrar ju om det kommer att räcka med att ta bort björkarna, eller om jag måste fara och ta ner av alarna på strandängen också. De fyller ju inte någon funktion där, utan kunde vara till bättre nytta i rökugnen. Men, få se hur det går. Det är lite så att man får ta ner lite, fara in och se, och ta ner lite till om det behövs. Och inte vara snål. Det finns träd i skogen så det räcker och blir över.

Björken som står längst söderut… Eller kanske jag ska säga längst till höger i bild nr 2. Den lutade precis rakt ut mot fårstängslet som går söder om/nedanför. Jag knöt rem i, tänkte att jag skulle kunna få den att falla lite mer västerut, och de gjorde den. Den föll inte rakt söderut på fårstängslet, utan lite mer västerut, men ändå for den över fårstängslet…

Jag visste det ju redan när jag började, att jag borde ha farit efter knikataljan istället, men, så lat var jag, och nu har jag jobb någon timme till… Till lika funderar jag att då stängslet ändå är tillknölat kan jag väl knöla till det ordentligt nu då på en gång och ta ner häggen som står och hänger ut över vägen vid samma ställe… Jag har inte riktigt beslutat mej om hur det kommer att gå med den ännu…

Sakta men säkert knotar jag på i backen för att få utsikt, men det blir ju en del ved också. Prima björkved. Nå, björkved har jag egentligen nästan vad jag behöver. Efter att en av de stora björkarna som stått på gården togs ner, så har jag ved för ett helt år. Ett träd = ved för ett år. Men då ska man komma ihåg att trädet var 70cm i diameter i roten och att jag inte får värme i huset endast från ved. Jag har köksspis och kakelugn som jag eldar i, + jordvärme som ger grundgolvvärme i hela nedre våningen, men den står på så lågt, så temperaturen faller nog till 15 grader oeldat, men, den grundvärmen är prima, + att jag har en luftvärmepump på vinden som också ser till att temperaturen där inte sjunker alltför lågt.

Utsikten kommer att bli riktigt prima från mitt köksfönster har jag på känn, men inte är den helt illa där på riberget heller…

3 februari, 2020 av Charlotta

Ägg och småkaniner

Hönsen har fått våren i sej och satt igång att värpa. Nu kommer det 3-4ägg om dagen och goda är dom. Det finns ägg, och så finns det ägg. Man tänker att ägg är ägg, men nog finns det skillnad. För mej sitter främst skillnaden i huvudet. De känns bra att äta ägg från hönor jag känner. Anledningen till att dom satt igång och värpa är ju främst ljuset. Det ljusnar tidigare och tidigare, och så har jag också fått ordnat lampa så de får lite extra ljus morgon och kväll, men den får jag lite nu och då justera tiden på när den ska tända på eftermiddagen. Lampan lyser där inne, men hönsen är ute och sprätter också fast det är riktigt skymt och duggregnar. Jag för åt dem lite hö-smolk och matrester så de har att grejja med ute, och det gillar dom. En skock hönor är roliga att se på, dom har nästan alltid någonting för sej.


Feelisen blir ju lite våraktig. Inte en snöflinga, +2-5 grader, hönsen sprätter på där ute, i fårhuset börjar kaninungarna krypa upp ur boet och snart, nästan vilken dag som helst ska väl de första lammen komma.

För tillfället skuttar det runt 18 små kaniner. Om jag räknat rätt. Dom är så snabba och skuttar på som raketer så man hinner inte riktigt med. När de ska sova tråmar dom alla ihop sej under värmelampan som jag satt åt dem. Först fattade de inte att de kunde vara varmt utanför boet, och de låg och tryckte i sina bon, som dom ju också ska, egentligen, men jag tyckte det såg så kallt ut då endel blev all ligga mot kalla betongväggen. Ungarna blev större, bona blev större och ullen breddes ut, och trampades ner, mer och mer, så jag satte lampa åt dem så de lättare kan hålla värmen, även ifall det blir kallare tider. Endel av dem är ganska stora, medan det finns några som är ganska små och lite magra. Men, det är inte så konstigt egentligen. Det är hårda bud att vara liten kanin i en syskonskara på 7-12. Egentligen så borde man ju inte blanda sej i. Men. Nää-ä. Jag bara inte kan stå på sidan och titta på. Är någon liten, och lite bortkommen behöver den hjälp.