Kalle sparkade däck när han va på mässa. Idag va jag på mässa, och drack väl nästan mest kaffe… och samlade broschyrer. Resemässa i Helsingfors. Steg upp kl 06 och steg på bussen, (välorganiserad bussresa,) på kyrkbacken i Nagu city 07.40. Tillbaka hemma, innanför dörren va jag ca 20.30.
Vilken dag… Eller dagar, det började ju redan när jag konstaterade att de sku vara behändigt att ha en handväska… Handväska… Jag är inte direkt berömd för att vara en handväskbärande person… Jag använder handväska typ 5ggr/året, somliga år. Fick gräva djupt i garderoben innan jag hittade en handväska, och, vettni, de va riktigt behändigt! Sen va de val av kläder. Och för att smidigt komma in på mässan, så sku man registrera sej på nätet via en länk, och där fylla i… diverse. Sen skor, och .. Ja, de är ju inte så ofta man är på sånahär resor kunde jag konstatera. Nå, iväg kom jag och jag kände mej lite som elefanten i rummet. I synnerhet i “flygplans-halvan”. Nä. Ska jag resa, får de gärna fara längs marken. Jag har flugit, och nåjo, nåvisst… Men. Nä. Jag har fullt sjå att hinna se sånt jag vill se i norden, så hela flygplanshalvan fick vara ifred för mej. Men i den andra delen, där fanns det att se. Sakta smög jag mej runt, hit och dit och bekantade mej med allt från norraste lappland till södraste skatan av vårt avlånga land. Och redigt med broschyrer samlade jag på mej…
Men jag va ju inte där för att hitta resor åt mej själv. Inspirationsresa. Jag som håller på och ger mej ut på lite djupare vatten, tyckte de va otroligt intressant och lärorikt med resemässa. Jag har de mesta på de klara hur jag vill ha min glamping, men, de skadar aldrig att söka ideer, tips och inspiration. Och kontakter.
När vi körde in till Helsingfors slaskade det, på hemvägen kikade solen fram
Back to basic.
På vägen hem går jag igenom i huvudet vad jag har att göra när jag kommer hem. Mata fåren, kaninerna.. och hönsen… Jag har haft påhälsning av nåt otyg som snor höns för mej, 2 nu på en vecka, och jag svär och morrar lite för mej själv vad jag ska ta mej till med hönstjuven… Jag har betat och viltkameran är på plats… måtte jag få den rackaren på bild, så sku få veta vilka åtgärder jag ska ta till… Nå, de får bli en senare fråga, nu måste jag bara få ihop denhär dagen…
Mathias som har varit “heimvarar”, alltså den som varit hemma idag (efter skolan alltså) och hållit koll på hus och hem, har minsann tagit hand om de som behöver göras. När jag kommer hem är alla djuren matade. Från köksspisen strålar en snäll, mjuk, varm värme. På köksbordet finns en lapp “kan du hänga upp mina kläder i bykmaskinen, jag orkar inte vänta på den, jag går och lägger mej”. Som guld och bomull för en rätt så mör mamma.
De bäddar för is. Så fort temperaturen smyger ner under minus-strecket och vinden avtar börjar de lägga is inne i vikarna. Snön som landar i sjön smälter inte heller på samma vis mera, så nu sku de nog kunna lägg is om de sku vilja. Det lovas kallare väder de närmaste dagarna så man började ju hoppas på isvinter, men vart efter som dagarna går kommer det fram röda, varma, värme-siffror i prognosen, typ en vecka fram i tiden. Suck och nähä. Det gör väl som de också brukar kunna göra, lägger lock på, så det blir menfört och sen blir det varken till eller från. Nå, vi har ju bara början på januari, så visst hinner de ännu, men, de ser inte jätteljust ut för vinteris åt oss just nu i alla fall.
Röjklockor siktades 19 november, så nog börjar de ha vari sina 6 veckor som de ska…
Nedräkningen fortsätter, nu finns bara 2 båtar i sjön mera, Liselott och Paro, Pråmen fick komma upp på land idag. Så nu är det sluttransporterat…
Såhär såg det ut igår, i stranden där pråmen brukar ligga. Öppet vatten. Uppe hos Conny, i Töjby ha isen legat länge redan.
Vi va ut på ispromenad på juldagen. Redigt tjock is, folk la ut nät under isen och fäståt och bra att gå. Länge sedan man upplevt sån is här nere…
En riktig isvinter brukar ju börja med att de lägger några cm is, och lagar de menfört. De håller inte att gå på, men håller några cm snö, som lägger sej som världens bästa isolering ovanpå, så fast temperaturen kryper ner mot -10 då blank is fryser så bra, så händer ingenting… Finns de tärjor, ska dom noteras och kommas ihåg nu… Sen kommer de kanske lite regn och blöter upp snön och när de blir minus igen fryser de ihop – he stöyper åpp e, med andra ord. Å tå he ha stöyft åpp snödeigin, så böri e hald ti ga. Sen kan vattne stig och tå lagar e landspryngjor och landlöst och så snöar e lite och så blir de flöstöip, och snöglåfs och… Ja… En riktig vinter brukar vara innehållsrik, både på händelser, is-situationer och dialektord 🙂
Nej, inte fåren, de är jag som är ute på betena, för nu är det tid för betesvård. Japp, de ska röjas, städas, fällas, eldas och brännas osv. Främst är det enbuskarna jag är ute efter, dedär små låga marktäckarena, men också diverse annat. I lingonbacken bakom huset hade en av de stora björkarna brakat av nere i roten och fallit mot en annan björk i någon storm. Den som hade brakat va som ett Y … Naturligtvis hade den ju fallit så den hängde upp sej precis mitt tvärs över den andra. Så jag fick inte ner den utan pappa med skogslastaren, men de gick ju bra det också, sen hade jag jobb en go stund med att reda upp de hela. Den som Y-björken fallit mot måste också ner, den lutade så betänkligt. Så sen fanns de…
De är ju en sak att dra omkull och kvista, men sen ska kvistarna brännas, de som duger till ved köras till klabbaren och så ska de klabbas i säck. Lite knöligt är de då rotänden inte ryms in i klabbmaskinen. Då klyver vi dem först i en liten hydraulklyv och sen kör man halvorna eller fjärdedelarna genom klabbmaskinen. Och ved blir det. Någonting rysligt. I vedlidret har jag ved för den här vintern och nästa, och i säck utanför vedlidret finns det för någon vinter till. Jag använder inte så mycket ved. Golvvärmen/jordvärmen håller grundvärme i huset och så har jag en luftvärmepump på vinden som hjälper till med lite värme på vintrarna så de inte faller för lågt dom dagar man är mer ute än inne. På sommaren kan man ju också kyla lite och hålla temperaturen i sovrummet på sovbar nivå. Jag eldar i kökspis och kakelugn. Men kakelugnen behöver bara en liten brasa på morgonen och en lite större på kvällen, så är den helvarm hela dygnet. Så, det är inte för vedens skull jag pynjar på i skogen. Och som jag skrev är jag nästan mest ute efter enbuskarna. För några år sedan tog jag bort så gott som alla enbuskar i den backen, men dom växer fort och breder ut sej som paraplyer. Bort bort bort innan dom blir helt omedgörliga. Nu orkar man bra med dom. Först såga omkull och sedan köra ihop och bränna. Smidigast är man med mönkkis och vagn. Mönkkis med kedar på. Utan dem kommer man inte långt när marken är frusen och man ska krella över stubbar och stenar.
Mönkkisen min börjar ha varit med ett tag, snart 10 år. Med årsmodell 2012 så fyller den 10 i år, men jag köpte den som “fjolårets modell” 2013. Och med har den varit, överallt. Man undrar ju hur man skulle reda av vardagen utan mönkkis. Nå, visst har man fått prova det också när det varit nåt trassel och man fått vänta nån vecka på reservdelarna. Då är det cykel och skottkärra som gäller. Det går det också, men med barn, handelskassar och diverse, så är man nog glad varje dag det startar när man trycker på knappen. Men, även om den för tillfället startar och går, så börjar tanken gro, att man kanske måste börja fundera lite mera på att köpa sej en ny. Eller annan. Av någon luddig orsak är jag inte så begeistrad i tanken att köpa begagnad mönkkis. Inte behöver dom ha någå fel, men, njaah… Så som endel vrålar och bökar på med sina mönkkisar så undrar man ju om man köper sej bekymmer om man köper beganat? Så, jag har lurat lite på nya. Men, vilken djungel…. Emellanåt ger jag bara upp. Sen pausar jag nån månad i funderingarna och sen vaknar tanken till liv igen. Oftast när den jag har krånglar. Men, den ena mönkkissäljaren skryter värre än den andra med ena och andra finessen. Ju mer finesser det finns, ju mer finns det som kan krångla och gå sönder, tänker jag. Och stora är dom ofta, breda som ladugårdsväggar och de vill jag inte ha, de skulle vara prima om den skulle rymmas över bron… Vilket betyder att den får inte väga alldeles för kolossalt heller. Och om dom inte är stora i själva utseendet, men många innehåller ju kubiker så det räcker till och svämmar över. Min lilla mönkkis har 450 att sätta ner i backen. Och det har hittills räckt riktigt gott och väl för att ta mej dit jag ska. Allt det jag har lastat på, har den orkat dra hem. Lite knöligt har det varit genom snö nångång, när den hängt upp sej med snö under magen så hjulen bara snurrar och ingenting händer. Men då har det varit trevligt med en lite mindre mönkkis så orkar man lite rugga om den, och dra lite om de behövts. De är ju de, att lagom stora lass kan jag dra hem med mönkkis, större lass tar man traktorn till. Jag behöver ju inte heller ut på landsvägarna och bränna iväg i 80 knyck med min mönkkis. Här på holmen kommer man nätt och jämnt upp i 40 innan vägen och holmen tar slut.
Men. När jag då summerar ihop min ekvation, lagom stor, lagom stark, nätt och smidig, inga extra krusiduller, och skapliga pakethållare att surra fast ett och annat på… Och jo, inte allt för hiskeligt dyr heller! Vad har man att välja på? Ni som jobbar med era mönkkisar där ute, vilka erfarenheter har ni? Och finns det någonting man absolut ska akta sej för? “Alla skryter med sin vatuvälling” heter de ju, och måndagsexemplar finns det av alla märken. Men, på nå vis är de nog som att de finnas mer gott om måndagsexemplar bland endel märken än andra…
Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär
Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.
Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…
Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…
De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.
Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…
Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.
Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.
Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.
Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…
Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…
Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…
Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂
Det finns får och så finns det får och så finns det får. Såna man inte kommer överens med, såna som är helt ok att ha att göras med, och så finns det såna man aldrig glömmer.
Bräka var ett sådant får. Hon va en av de första 5 jag köpte. Hon lammade första sommaren, hon var alltså dräktig när jag köpte henne, och de visste jag inte. Hon och hennes lamm blev ompysslade och Bräka gick nästan som en hund i halsband. Tam som få, hon finns inte mer, men, henne glömmer jag aldrig…
Viktoria är kanske de får som varit de allra snällaste jag haft. Hon fanns när Mathias var liten och han fick kika i öronen, gå med henne i koppel och man kunde nästan svänga henne upp och ner och hon brydde sej inte så mycket om det. Hon finns inte heller mer, men henne glömmer man inte…
Mathias visar Viktoria hur man sparkar boll, 2015.
Inte heller kommer jag att glömma Lydia som var chef i flocken redan som mycket ung. Hon hade pondus, och ett sätt som jag inte upplevt hos ett får varken före eller efter. Hon finns inte heller mer, men såna som finns och springer glatt än i denna dag är ju framför allt Hedga. Tam som få, och får alltid ett lamm. Puttan som är blind på ena ögat. Hon är inte jättetam, men inte heller hispig, utan pga sitt handikapp bara lite vilsen ibland och bortkommen, hänger inte riktigt med, men när hon väl fattar och ser vad jag vill, så tvekar hon aldrig, utan går dit jag vill ha henne. Pandis och Mascha som föddes ifjol är ju två små tållon. Dom går i koppel vart som helst, gärna tillsammans, men följer glatt med från flocken, och är inte ett dugg nervösa fast de andra står och ropar efter dem, de följer glatt med. De är främst Mathias som drillat dem att gå i koppel, något han visat sej vara väldigt duktig på. Han verkar ha både tålamod och finurlighet att dressera får.
Pandis, de är hon som är vit och grå.
Årets lilla favorit-gris är “badflickan”. Hon heter inte de, men, jag har börjat kalla henne det. Hon föddes i våras tillsammans med sin syster, allra sist. Det gick någon vecka mellan nästsista lammande tacka och sista, och de har därför blivit lite på efterkälken, fått vara i ensam box med sin mamma lite extra och sånt. De va också kvar inne lite längre än alla andra. Tackan är tam, och vad skulle lammen bli så mycket annorlunda, åtminstone den mindre av dem va från början tam. Och sån är hon ännu. Anledningen till att hon nu fått smeknamnet badflickan har att göra med betessläppet för dem i våras. Eftersom de va så små funderade jag att de skulle vara smartast att ha dem första tiden på ett litet bete. Nedanför hemåkern finns ett litet strandbete som jag tyckte skulle passa dem riktigt bra. Det gick några andra får med små lamm där, och så tänkte jag att jag sätter dit dehär också. I samma veva skulle vi också föra Pandis och Mascha till samma bete, och det gick därför mycket bra att promenera ner med dem i koppel de några 100 metrarna. Även om tackan inte hade gått i koppel förut, så följde hon bra med när Pandis och Mascha gick, och lammen följde ju sin mor. Väl nere släppte vi in dem, såg att de började beta, kom överens med de andra fåren, och började sedan gå upp hem tillbaka. Frid och fröjd.
Nixpix.
Till saken och historien hör att det på betet finns en gammal bevattningspott som vi i alla tider tagit vatten ur för att vattna potatisen med när det blir torrperioder. Det är ingen stor pott, och sidorna har sjunkit ihop, innåt så det är väldigt sluttande kanter. Inget får har någonsin trillat i potten, och skulle nån trilla i är den bara några meter i diameter så det är enkel match för ett får att promenera iland. Ni kan ju med detta fakta gissa vad som hände….
Jag och Mathias gick så hemmåt och när vi kom hem stannade vi en bit nedanför huset och kunde se att fåren hade rört sej från ena till andra änden av betet. När man släpper ut får och lamm bland med andra, slarvar lammen lätt bort sej, tackan är mest intresserad av att äta och det uppstår lätt lite onödigt bräkande. Så gjorde det nu också, men när vi sto och tittade, och jag funderade lite att nåt lamm bääade lite mer högljutt än de kanske brukar, så såg vi mitt i allt hur en tacka sprang från ena änden av betet till potten. DÅ förstod jag att nåt lamm har ju trillat i. Voi skrot!
Fort, Mönkkisen!!! Mathias som är kvick som en vessla skenade efter mönkkisen och så åkte vi ner och när vi kom ner stod badflickan, de lilla grynet, genomsur och våt, och staplade sej upp ur potten. Mera skrot. Handdukar! Mathias for efter haddukar och jag började krama vatten ur ullen. Sen satt vi en god stund och torkade henne torr. Så gott vi kunde iallafall. Antagligen hade hon blivit efter när de andra gick iväg och så skulle hon skena efter sin mamma, men såg sej väl inte riktigt för utan bara skenade, och pluttade därför rakt ner i potten i villervallan. Därför kallar jag henne till badflickan. Lilla vännen. Med betoning på lilla. Hon växer väldigt sakta och dåligt. Jag har funderat många gånger vad det beror på, men jag har inte kommit fram till nåt egentligt tydligt svar. När de andra går omkring på bete kommer hon ofta sist. Hon är inte så snabb och stark som de andra och jag har varit lite orolig för henne.
Så var det här en dag då jag skulle ta in fåren för att gå igenom flocken och skilja bort bagglamm. Men, så va inte badflickan med. Jag räknade inte tackorna så noga, de såg ut att vara alla, och hennes mamma var där, och hennes syster, men inte badflickan. Var?? Vart?? Vad har hänt?? Får är flockdjur och fattas två kan de vara någonstans, men fattas en har de ofta hänt nåt.
Det regnade. Ja, skit samma lika, jag iväg med det samma och söka. Var kan hon vara? Hon kan ha fastnat med nån klöv någonstans? Eller i fårstängslet? Någonting kan ha tagit henne? Hon kan ha fastnat i nån bräda i nån vattengård? Hon kan ha farit på fel sida någonstans och blivit på utsidan av stängslet? Hon kan vara var som helst. Betet där dom nu va, är ca 12ha stort, bara att börja leta.
Genom norrängsgrinden. Svänger västerut mot lingonbacken. Går förbi brunnen. Ner mot nyledon. Jag ropar och ropar, men får inte svar… Svänger norrut mot mjölkaruddan och vid mjölkaruddan svänger jag lite österut mot vadet. Ropar igen… DÅ hör jag ett litet bräkande någonstans… Jag ropar högre och får svar! De måste ju vara hon, några 100m bort… Lamm är det iallafall, de hör jag. Jag småspringer så gott jag kan runt bergskanten, genom vattnet som går upp över stövelfoten, kommer till vadet och de lilla bräkandet blir starkare och nästan som argsint. Lite som att “här tas de minsann i från tårna, var 17 är du då???” Och så kommer jag fram till vadet och då kommer hon mellan enbuskarna tassandes rakt emot mej. Så stirrar hon på mej lite surt som om de va mitt fel att hon blivit bortslarvad, och så börjar vi gå hemmåt. Hon följer mej som en hund, men väl hemma springer hon glatt till sin mamma och mamman reagerar som om inget hade hänt. Ungefär som att “jaha, där är du ja, jaja…”
Vårdslösa morsor som inte kan hålla ordning på sina ungar… tänker jag för mej själv och så fortsätter dagen.
Favoriter finns, och man blir riktigt genom-till sej när någonting händer dem. På gott och ont. De borde vara produktionsdjur som man håller avstånd till. Man kan ha katt och hund att kela med… Men, nä… De går inte. Endel av dem kryper in i huvudet och hjärtat…
