Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Nytt år, glöm det gamla

Så är då helgdagarna äntligen slut och reservdelskatastrofens tid förbi. Visst gick det precis som förut – paketen låg stilla över helgerna. Man kunde ju beställa tidigare men det passar inte in i arbetet. Så länge det är utomhusväder med byggandet så vill man inte börja med verkstadsarbetet. Vi har otrevliga erfarenheter av att sätta upp takplåtar i januari. Så innan man skruvat sönder traktorerna och vet vilka reservdelar man behöver så närmar sej redan julen. Jag fick iväg beställningen den 25 december och fick paketet en hårsmån före trettondagen.

Större reparationer hade vi inte på skogstraktorerna. På Zetorn behövde topplocksbultarna dras åt och ventilerna ställas (efter bytet av topplockspackning). Men som vanligt så blev det flera små reparationer eftersom traktorn var inne i verkstaden och varm och torr.

Startmotorn hade länge krånglat tills jag fixade jordledningen ordentligt. Två nya startmotorer hann jag köpa före det men de passade inte riktigt bra även om de fungerade. Så nu satsade jag hela 130 euro på en gammaldags original startmotor och vi får hoppas att den håller i 50 år till – vi köpte Zetorn 1975.

Det var tur att vi började spänna skruvarna för lastaren för en brast direkt. En ny tillverkades kvickt av 8.8 gängstång men egentligen borde alla skruvarna bytas till grövre. Nya har jag hemma men själva fästet måste bort och större hål borras först så det blir knappast nu i vinter.

Sedan blir det att fundera på själva lastaren. Vi är bortskämda med den nya Farma 8,5 som är generation 2 och den lilla Farma 6,0 känns ganska futtig. Den är bara 18 år gammal men hade från början problem med att svänghuset läcker olja och tar in vatten. De nyare modellerna har inte sådana problem. Eller skall jag bygga om svänghuset på gamla Nokka 3010 – det var för svagt konstruerat och brast sönder. Den är från 1986 men har lika bra räckvidd som Farma 8,5. Allt är egentligen för svagt på Nokka 3010. De nyare modellerna är alla betydligt kraftigare byggda. Men det är mycket arbete att bygga om svänghuset – och håller den sedan ?

Sedan måste kablarna till lastarens LED-lampor bytas ut. Skogsarbete river lätt loss kablarna och nu hängde där tre avslitna kablar. Nu bytte jag dem mot en stadig gummisladd inne i en hydraulslang och satte nya gula slangskydd utanpå. De gamla slangskydden var ganska sköra för de är av plast och solen tär på dem. Samtidigt bytte jag ut tryckknapparna för stödfötterna och drog om en bunt ledningar. Det är inte svårt men tar tid. Det hade igen blivit regnväder så man kunde i alla fall inte fara till skogs. Brorsan hade kört upp skogsvägar men de var fulla med vattenpölar.

Lilla lastaren med slangar och kablar inne i de gula skydden

Julen var ännu vit men till nyåret fanns det inte mycket snö kvar. Men i januari blev det kallt och vi hade kring -20 grader men inte så många dagar och så blev det varmare och snö.

Den 30 december var nästan all snö borta

Den andra skogstraktorn (Belarus) måste också in i verkstaden för bränsle läckte ut. En plastslang hade murknat (efter 40 år) och brustit. Eftersom den gick från bottnen på tanken så blev det nödvändigt att förnya den och fästa med dubbla slangklämmor. Det var ganska besvärligt för lastaren bakom traktorn gjorde att man kom åt mycket dåligt. Vi måste vara två – en inifrån hytten och en bakifrån för man kom åt att arbeta bara med en hand.

Slangen mellan tankarna hade gått sönder och det berodde på att ena tanken inte hade något stöd undertill. Det måste jag ta bort då jag byggde det nya fästet för lastaren och det provisoriska stödet hade fallit bort. Nu måste jag sätta in ett nytt stöd och det var besvärligt. Till sist fick jag in en brädstump under tanken så att den var på samma höjd som den andra.

Bränslemätaren hade också slutat fungera så jag bytte ut ledningarna. Numera drar jag alltid en skild jordledare hela vägen. Skruvar som håller fast jordledare är alldeles för dåliga och ställer till en massa krångliga problem då det blir glapp. I det sammanhanget så blev jag slutgiltigt trött på instrumentbrädan som var en upp-och-ned-vänd gryta som gjorde att man absolut inte kom åt instrumenten underifrån (de nyare modellerna har instrumenten på en löstagbar platta). Så jag skar med vinkelslipen ett hål i grytan så att man åtminstone kunde se ledningarna. Få se om jag ännu måste bygga om hela eländet.

För varje gång jag gick ut till verkstaden hittade jag nya fel som måste lappas. Bland annat hade styrstängerna till lyftarmarnas hydraulik kommit loss. Det var förstås bra att jag skruvade bort hyttens golv för annars hade jag inte hittat felet.

För länge sedan hade jag byggt en vändskiva för stolen så att man kunde vrida den då man lastar. Det är mycket trångt i hytten och skogsstövlarna (nummer 46) ryms inte riktigt men det är i alla fall bättre än att sitta på knä på stolen med armarna över ryggstödet. Nu hade vändskivan blivit så sliten att stolen vinglade hit och dit. Så jag satte in en ny vändskiva. Det var problem för skruvhålen passade inte alls. Jag måste sätta in en ny bult genom golvet. Det måste också göras så länge golvet var borttaget. Stolen är annars en fin Boström som troligen är ditsatt då hytten byggdes i Yli-Härmä.

Förutom bränsletanken så var glödstiftet ett problem. Jag hade satt in ett nytt glödstift men det var redan sönder – troligen på grund av felaktig koppling. Så nu tog jag isär allting och följde varenda ledning för att se hur de var kopplade. Som vanligt så var elschemat felaktigt. Jag tror att vartenda fordon har felaktiga elscheman. Dessutom var de gamla kablarna så blekta att de hade en färg i ena ändan, en annan färg i andra ändan och en tredje färg i mitten. Så varenda ledning klipptes ur knippan och kontrollerades. Sedan ritade jag upp ett eget schema för alla ledningarna.

Fläkten på Belarus hade länge varit ett problem – mest för att det blåste in yrsnö i fläkten som sedan smalt i värmen från motorn och då den frös så fastnade fläkten och motorn brann. Sedan satte jag in en datamaskinsfläkt framför den gamla fläkten så att det skulle komma nån sorts varmluft mot vindrutan. Den ger inte mycket tryck men drar mycket litet ström i jämförelse med den gamla fläkten.

Ventilationen var gjord av någon med huvudet under armen för luften gick från en fördelare med en slang till munstyckena alldeles ovanför – och slangarna var omöjliga att komma åt under instrumentbrädan så de har mest legat lösa. Nu täppte jag till alla anslutningarna och skar upp plåten ovanför fördelaren och under munstyckena – de var bara två centimeter från varandra ! Nu går luften från fläkten direkt upp till munstyckena som blåser mot vindrutan. Det blir hoppeligen bättre för man kan bara inte köra om vindrutan är helt igenisad. Munstyckena ner mot fötterna tog jag bort för man kan klä på sej mera och köra i alla fall.

Fördelarlådan med slanganslutningar (nu igensatta)

Startnyckeln måste jag också byta för glödläget fungerade inte på den gamla. Dessutom byggde jag om startreläet med nya kopplingar och satte in ett par nya ledningar. De gamla hade – förutom att de tappat färgen – blivit stela av värmen och isoleringen hade börjat spricka. Nå, efter 40 år kan man nog byta en och annan kabel.

Nu har vi kättingarna på och är färdiga att fara till skogs. Vädret har varit ganska bra och vägarna bär. Tiodygnsprognosen lovar fortsatt kyla även om det kan gå litet över noll ibland. Nu får man hoppas att traktorerna håller ihop och att det i tre månader blir (måttlig) kyla. Tyvärr kom det förra natten massor med snö så nu måste spåren köras upp igen.

Man får hoppas på ett gott nytt år.

Vintern 2024: tredje försöket

Det kom snö i början på november och man trodde att det skulle bli en tidig vinter liksom i fjol men det blev varmt på nytt. Sedan kom hos oss massor med snö i mitten på november – en halv meter – och det trodde man inte skulle smälta mer. Men det smalt bort medan vi var i Sverige (där det inte fanns snö alls). Och nu i december blev det vinter för tredje gången. Få se om vintern verkligen kommit för att stanna …

Den 22 november 2024 kom det en hel del snö (andra försöket)

Det har varit besvärligt med arbetena. Man kunde bygga vid +8 grader men sedan blev det -10 och det gällde att byta till inomhusarbete. Brorsan började köra upp spår i skogen men så regnade allt bort igen. I slutet på oktober fick vi i alla fall den nya väggen till tröskhuset färdig med dörrar och allt. Jag var tvungen att dela på skjutdörren i två delar med dubbla skenor så att den inte skulle täcka utblåsningen från sorteraren.

Det var viktigt att få en tät vägg före vintern för annars hade det blåst in stora drivor med snö. Nackdelen med den täta väggen är att ljuset från de många och breda springorna försvann så nu måste jag sätta upp mera LED-lampor.

Snön i början på november var eländig för skogen. Det var blötsnö med blåst som fastnade på grenarna och en massa grantoppar knäcktes. Det var lika eländigt andra gången i mitten på november.

Blötsnö fastnade på kvistarna och blåsten knäckte dem

Omkasten i vädret var grymma. Den 4 november var det full vinter och den 11 november började vi dika i ganska varmt höstväder.

… och den 11 november grävde vi täckdiken vid upplagsplatsen

De lösa tak som jag använt för att täcka över maskiner visade sej vara för dåliga – de blåste helt enkelt bort om man inte band fast dem ordentligt. Dessutom var de trots allt för tunga att lyfta för hand så vi började bygga enkla maskinlider. Erfarenheten av virkeshuset visade att man också bör ha väggar för annars blåser det in massor med snö.

Det är en mycket enkel konstruktion med fyra stolpar fästa med järnpinnar i stenar och korrugerade filttakskivor eftersom de är lätta. Vi skruvade ihop lidret så det är lätt att skruva isär och flytta ifall det behövs.

Det gick att slå upp på en dag även om jag måste hämta skivor följande dag. Inget dyrt bygge – väggskivorna kostade 12 euro/styck och takskivorna litet på 20 euro/styck. Virket sågade vi av torra granbarkborrsgranar.

Senare funderade jag att det blev onödigt högt – man måste inte få in traktorn. De flesta maskiner är mycket låga så man kunde halvera höjden. Vi får se hur det fungerar över vintern.

Den 20 november kunde man ännu bygga men sedan kom det mycket snö den 20-21:a. I år spelade TV in Lucia i Lappträsk och de önskade sej snö men det kom sådana mängder att de knappt kom fram till hembygdsgården Kycklings. Jag hörde att det inte alls kommit så mycket snö i Kotka och inte heller i Sibbo så det var bara vi som fick “snökanon”. Förstås brast det träd och elströmmen bröts så jag fick vänta på att den kom tillbaka mitt i natten den 21:a. Det är nämligen mycket illa om flispannan slocknar och sedan börjar mata in flis. Skruven har så stor utväxling att den spränger sönder någonting då pannan är full av hårt packad flis. Mycket riktigt hann den slockna så jag var glad att jag väntade till klockan halv tre på natten. Visst har jag tänkt installera en eldvakt men det har nu inte blivit av …

Vi for iväg till Sverige förvissade om att den här snömängden hinner inte smälta i år. Det var eländigt snöföre i Borgå men lugnade ned sej västerut och i Sverige var det både varmt och torrt. Det hade varit grymma oväder både söder och norr om Arboga men inte där. Kallt var det däremot -12 grader så jag var rädd att allt hade frusit sönder. Till all tur klarade sej vattenrenaren under diskbordet och bara en plasttunna i ena hörnet hade spruckit. Sedan blev det över +10 grader varmt. Vi har förut inte haft så kallt där före jul.

I Sverige hade höstsådden lyckats bra så vi såg gröna och jämna åkrar överallt. Det är inget speciellt i Sverige men Hindersby har i år ovanligt mycket höstsäd. Troligen på grund av den katastrofala torkan i våras då en stor del av utsädet inte alls grodde förrän i juli hos oss. Det var helt annorlunda väder i väster.

Vårt höstvete såg också bra ut men det blev problem med anmälan. Appen som man gjort så mycket reklam för fungerade inte alls. Den blev hängande och väntade på platsens koordinater. Jag har tagit foton men en riktig kamera så jag måste väl skicka in dem ifall de frågar.

December började lerigt och varmt då vi kom tillbaka – all snö var borta … Nu har det blivit litet kallare och kommit litet snö. Vintern gör sitt tredje försök. Vägarna har frusit ute på åkern och man kan kanske få till stånd skogsvägar ifall det inte kommer mycket snö. Tiodygnsprognosen lovar litet under noll men inte alla dagar så vi får se om vintern kommer nu i tredje försöket.

Som vanligt så är det nånting man glömt då vintern kommer och då får man bråttom. Nu har vintern kommit tre gånger på en månad så det har varit bråttom hela tiden. Värmen i huset borde man se över på sommaren men visst blir det gjort först då det blir kallt …

Det blir nu verkstadsarbete för tre traktorer skall lappas ihop så vi klarar skogsarbetet. De rör sej ännu framåt men både ett och annat är sönder och borde repareras. Skogsarbetet sliter hårt på traktorerna så knappast håller de ihop hela vintern.

Se på Luciamorgon den 13 december som kommer från Lappträsk. Det var full rulle på Kycklings då det kom 48 personer för att spela in TV-programmet så den bättre hälften som hade ansvar för det är fullständigt slut.

Vi hoppas på en fridfull jul utan allt julfirande för vi tänker sova hela julen utom då vår lilla ytterst energiska hund Ruff är ute och motionerar oss.

Ruff motionerar gubben varje morgon på åkrarna

Glad Jul till alla !

Man är inte riktigt klok …

Som om det inte skulle räcka med en massa gamla maskiner att reparera så gick jag igår och köpte en traktor till – nu har jag sju … Då räknar jag med Kubotan som kanske mera är en trädgårdsmaskin.

Bakgrunden är att jag börjar bli litet orolig över tillgången till reservdelar speciellt för Belarus. Man får ännu billiga och bra delar från Estland men hur länge ? Eftersom jag har den stora skogslastaren på Belarus på ett hemmabyggt fäste så är det mycket arbetet att flytta till ett annat märke. I flera år har jag tittat på gamla Belarus traktorer för att ha en reserv. Många säljer bort dem men vanligen finns de i norra och östra delen av landet och det är besvärligt med transporten.

Då en bonde i grannbyn ringde och frågade om jag var intresserad så tänkte jag att nu eller aldrig. Det är samma modell Belarus 825 som vi har men utan turbo och även om årsmodellen är tio år nyare så är den nästan exakt likadan som vår.

Sedan är det litet problem med att kylarvätskan rinner ned i oljan ibland och det är inte bra. Möjligen är det tätningsringarna i cylinderfodret som läcker och det är verkligen inte dyra reservdelar: 2,67 euro för 8 st. Men hela motorn skall skruvas isär både uppifrån och nedifrån. Jag vet för jag har bytt cylinderfoder på vår Belarus.

Vi bytte oljan och det gick bra att köra hem traktorn (med vatten i kylaren). Man kan inte säja att kylarvattnet forsar ned i oljan – tvärtom minskade oljemängden litet. Det kan bero på att traktorn inte blev ordentligt varm för läckor ökar betydligt då det blir tryck i kylaren – som det ju ska bli vid normal körning.

Just nu har jag inte tid att skruva sönder traktorn så vi får vänta och se om det blir något värre läckage. Den nya traktorn får stå som reserv och kan kanske användas till småköror. Även om vi har många traktorer så är två fast i skogslastare som man inte plockar bort för något litet arbete. Den tredje och fjärde har frontlastare och passar inte alltid för att till exempel flytta maskiner inne i byggnader. Så vi har bara haft MF165 som man kan flytta maskiner med. Den är en aning för liten för den stora hacken. Visst fick jag upp den från marken men framhjulen var mest i luften då jag skulle köra framåt. Så Belarus som är grymt framtung torde klara det bättre. Även om MF165 är mycket käck att köra med då den svänger bra.

Nya Belarus (-91) – nästan exakt likadan som vår gamla

Generatorn laddar nog men jag tror jag byter den i alla fall till en kraftigare på 100A liksom jag gjorde på vår gamla Belarus. Priset 150 euro är inte oöverkomligt. Ifråga om elsystemet så är det förstås dålig kontakt i säkringshållaren men annars fungerar allt bara man byter att par lampor.

Fördelen med att ha traktorer av samma märke är att har reservdelar. Korken till glödgningen hade tappats men jag hade en gammal bytta som hade börjat läck och därifrån tog jag korken. Det är inte många delar som är olika på Belarus -82 och -91 så den borde nog fungera som reservdelstraktor. Man kan lappa ihop den ena medan man kör med den andra. En stor del av reparationerna går ju ut på att vänta på reservdelar.

Det är också trevligt att den nya traktorn har speglarna kvar. Eftersom vi kört med gamla Belarus i skogen så finns där bara en spegel kvar inne i hytten – de yttre speglarna har kvistarna tagit bort. En och annan ruta har också försvunnit då en stock kommit för nära. Jag bytte en sidoruta till polykarbonat men rundningen blev inte så bra. Bakrutan som också hade en rundning byggde jag om till två plana rutor.

Det kom dubbla hjul med och det är lätt att byta bakhjul på Belarus eftersom hydraularmarna är dubbelverkande. Man lyfter lätt upp bakändan på traktorn. Inbyggd domkraft så att säja. Inte illa om en ring går sönder i skogen vilket hände en gång.

Just nu har jag bråttom med annat så vi får se hur den “nya” traktorn börjar fungera.

Sommaren och torkan slut

Nog började det regna då hösten kom. Svalare blev det också även om första frosten kom så sent som i oktober. Ibland har det varit frost i augusti. Jag har haft värmen avstängd ända tills nu. Torkan tog slut med förra veckans regn som gav nästan 60 mm på ett par dagar. Jorden är ännu stenhård men yta mjukades upp så att man inte ville köra med traktor i onödan. Först i går vågade vi oss ut på åkrarna för att köra bort buskar.

För övrigt avskyr jag den eländiga veckonumreringen som stoppas in överallt. Man måste då söka fram en kalender för att ta reda på när vecka 35 var. Det blir ju bara besvärligare. Veckonumrering borde förbjudas i lag !

Här är vi annars ganska okunniga om tidens gång och man vet aldrig om det är fredag eller lördag eller söndag. Jag måste ha telefonen att pipa då jag skall göra nånting. Det enda vi håller reda på grundligt är vädret som jag ser på flera gånger per dag. Och så följer jag med elpriset så jag kan reglera bruket till de billigare timmarna. Klockan tre får man morgondagens priser och det passar bra att dricka kaffe två-tretiden och fundera på vad man ska göra nästa dag.

Tröskandet gick lätt för det fanns inte mycket att tröska. Jag är riktigt sur på vädret – inte för att det var en kruttorr försommar så ingenting grodde utan för att det började regna i juli. För då kom ogräset … Det var riktigt illa för det fanns inget vete som kunde konkurrera och sprutandet var förbi för länge sedan. Det hade varit bättre med en kruttorr sommar ända fram till september. Nu körde jag över åkrar med mera ogräs än vete. Det hade kanske varit lika så bra att hacka alltihop (vilket en del också gjorde här).

Ogräset som grodde först i juli tog överhanden

De styva lerjordarna var förstås de värsta – på mulljordarna kom det litet skörd trots allt. Intressant nog har vi mycket höstsäd nu i höst för den klarar ju försommartorkan bättre eftersom den har rötter sedan hösten. Nu får vi se om det blir en hyfsad vinter eller om isbrännan tar livet av brodden på våra platta marker. Det är bäst att glömma eländet i år och tänka på nästa år i stället.

Jag sådde litet höstvete även om våra platta åkrar med svackor inte är så lämpliga. Det var så bra väder att sådden var helt oproblematisk. Jag körde över åkern med tallriksharven och försökte skopa bort den värsta svackan men det gick inte så bra för jorden var hård också på mullåkrarna. Mitten på september är enligt gammal visdom ganska sent för höstsäd men jag såg i Land en varning för att så för tidigt. Vädret har blivit så annorlunda att september börjar vara bättre för höstsäd. Allt beror förstås på hur vädret ser ut fram till årsskiftet. Ibland har det varit varmare på julaftonsdagen än på Johanni men i fjol kom vintern redan i november. Nå, brodden har kommit upp och tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder.

I år är glyfosatsprutandet viktigare än någonsin eftersom junisprutandet misslyckades fullständigt. Det fanns nästan inget ogräs förrän det exploderade i juli då regnet kom. Så det fanns en matta med ogräs i september. Det ser ut som att glyfosatet fungerat bra i år men så var det också bra förhållanden då jag sprutade. I alla fall kan det bli nödvändigt med en besprutning nästa vår före sådd. I våras sprutade jag glyfosat på en åker dels före sådd, dels efter och skillnaden var märkbar. Den del som sprutades före sådd var betydligt bättre även om det inte var många dagars skillnad.

Nu är vår GPS med RTK i bra skick men så är det problem med programmen. Jag säger nog upp prenumerationen på Agribus eftersom den inte klarar av RTK alls. Firmorna försöker få en att köpa deras egna attiraljer medan jag kör med ArduSimple (från Andorra). Visst kan man köra med Agribus Professional men det kostar mera per år än själva GPS-mottagaren. Det borde vara ett öppet system utan någon “moln”lagring (som kan liknas vid en giljotin – man kan hoppas att inget händer medan man sticker huvudet under bilan).

De flesta programmen fungerar bra då man kör rakt fram på en fyrkantig åker men på våra oregelbundna figurer så blir programmet vansinnigt vid varje sväng. Förstås kunde jag skriva ett eget program men det tar massor med tid och tid har jag inte för mycket av. Jag får köra litet dubbelt med glyfosatet tills jag hittar på en bättre lösning. Och GPS hjälper så man ser att man ungefär är på rätt ställe. Sprutspår vid sådden är i alla fall nödvändiga. Och så vet man inte vad en del skurkar hittar på med GPS-satelliterna. Bäst att inte bli alltför beroende av elektroniken.

Sprutandet gick inte helt utan krångel – nånting måste alltid gå sönder. I år var det ena framhjulet på MF165 som helt plötsligt blev platt. Det blev både ny ytterring och innerring för ytterringen hade sprickor som slet hål på innerringen. Till all tur så fick jag det snabbt lagat på Däck Lindfors i Hardom. Ett framhjul är ju betydligt lättare att plocka bort än de stora traktorbakhjulen. De större bakhjulen går inte mera in i Ducaton utan dem måste vi köra med släpvagnen (som tröskans hjul).

Det speciella för i år är att det kom hundratals tranor – det har jag aldrig sett förut. De slog sej ned på grannens åker och då jag tröskade så makade de sej långsamt undan men annars brydde de sej just inte om tröskan. Gässen brukar flyga upp i stora skockar. Jag vågade inte stanna för att fotografera så bildkvaliteten är genom ett dammigt fönster.

Hundratals tranor stannade i flera dagar – aldrig sett så många förut

Tröskandet gick bra men naturligtvis gick tröskan sönder då vi hade en hektar kvar och det skulle börja regna. Det var fläktremmarna som brast och det var inte första gången. Nu byggde jag om eländet dvs. flyttade generatorn till sin gamla plats där den fanns innan någon installerade kylmaskineriet med kompressor. Det har aldrig fungerat under min tid så det var lika så bra att strunta i det. Jag har dåliga erfarenheter av kylmaskinerier som för det mesta är sönder (eller tomma).

Generatorn flyttad. Kompressorn (ur bruk) syns nedanför

Det går varje höst åt en hel del tid att olja in och ställa undan maskiner. Helst bör man också reparera dem för på våren är det svårt att hinna. Och så borde flispannan sotas och sättas i skick. Flismataren fungerar även om matningen kunde förbättras. Flisen är besvärlig eftersom den inte rasar ned utan lätt bildar valv. Den är lätt men kan ändå vara svår att få loss. Många järn som jag har svetsat på mataraxeln har krökts eller lossnat (varvid de fastnar i skruven ,,,). Nu senast har jag skaffat speciella fjäderstål som ger efter men piskar ned flisen i skruven.

Det nya golvet i tröskhuset är färdigt men vi rev bort de gamla dörrarna som var ganska ruttna. Men förrän de nya dörrarna kan sättas upp måste väggarna i tröskhuset tätas. Som vanligt sätter vi lätt takfilt under ett nytt lager bräder.

Då farsan byggde ladugården 1945 så var det inte bara brist på cement utan virket höll på att ta slut. Byggnaden var 12×30 meter i två våningar. Så de spikade upp riktigt usla bakar som väggar och det märks. Vi behövde inga fönster för de stora springorna släppte in massor med ljus. Då det fanns stora mängder halm på ladugårdsvinden så var det ju bara bra med stora springor så att halmen inte möglade. Men nu var det inte mera så bra då yrsnön lade drivor på golvet.

Den gamla väggen släppte in både ljus och luft

Vi konstaterade snabbt att huset var högt och att en enkel stege inte räckte till. Men från skopan på frontlastarn kunde man spika de nya bräderna också i övre ändan. Väggen är 520 cm hög men till all tur så blev de flesta bräder under 3 meter långa eftersom det fanns flera fönster och dörrar.

Den 80 år gamla väggen tätas med takfilt och ett nytt lager bräder

De nya bräderna sågade jag till 19mm tjocka. De skall ju bara hålla fast takfilten. Från de rötskadade 3 meters bitarna (mest rotbitar) fick jag upp till 14 bräder med bredder mellan 17 och 25 cm. Det blev nästan 3 meter vägg per stock … Ifråga om rötskadan så var det bara ett fåtal bräder som var dåliga mellan 50 och 100 cm. Då det behövdes mest 250cm längder så gick nästan alla att använda.

Så ser de sämsta bräderna ut från stocken ovan

Den nya väggen måste lagas förrän den nya dörrskenan kunde skruvas fast. De gamla skjutdörrarna var ganska tunga att flytta – speciellt om vintern då dörrskenan (ett enkelt flatjärn) var täckt av snö och is. De nya skenorna har kullagrade hängare inne i skenan så de löper lätt också vintertid.

Då regnet började komma närmare så blev det bråttom att få bort alla buskar och alar som växt upp i dikena. Jag drar upp dem med den stora lastaren och så kör vi dem till skogslaggen för att ruttna. Eller så bränner vi dem då leran kring rötterna torkat och fallit av. Just före regnet är ju åkrarna som torrast.

Helst vill jag ha upp alla rötter för sågar man bara av dem så växer de upp mellan en och två meter följande sommar ! Vi sågade av en del stora alar men sedan kom jag på ett sätt att få upp de flesta rötterna. Man vippar alen åt flera håll så att rötterna brister på flera sidor och sedan är det bara att lyfta bort den. Alen som växer ner i diket har ganska korta rötter. Däremot kan det vara värre med buskar på åkerkanten som kan ha tjocka rötter som går flera meter ned i diket. Rekordet var en stor buske som hade över 10 cm tjock huvudrot.

Vad är fel i den här bilden ? Jo, det finns inga buskar och träd i diket …

Förra natten kom det 27 mm regn men blåsten var så hård att det blåste regnet fem meter in i tröskhuset … Jag hade flyttat in verktygen två meter in men de var genomdränkta. Så det behövs dörrar och det håller jag på med som bäst.

Jag hade tänkt skriva för två veckor sedan men då ställde herr Bara till det. Ni vet Jaska Bara som är skyldig till många förseningar här i livet. Jag har byggt för många system. Man tycker det är färdigt då det börjar fungera men sedan kommer underhållet av allting. Nu var det mitt mät- och styrsystem som klappade ihop. Det borde ha uppdaterats för flera år sedan men då man hade annat som det var bråttom med så sköt jag upp hela tiden. Nu måste jag sätta in en ny datamaskin och ett helt nytt system och det tog sin tid. Det är bättre att uppdatera ofta så att inte allting blir föråldrat på en gång.

Torka och stenarbete 2024

Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.

Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.

En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.

Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.

Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.

Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.

För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.

Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.

Så här ser en mångfaldsogräsåker ut i verkligheten.

Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …

Diamantklinga på vinkelslipen skar bort ojämnheterna

Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.

Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.

I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.

Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.

Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.

Sedan åkte vi väg till Sverige till “arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.

Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.

I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.

Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.

Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.

Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.

Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.

Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.

Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …

Bättre och bättre

Det var jämmer och elände, sjuk rygg och värk överallt då golvet i tröskhuset skulle förnyas. Att slå nytt cementgolv borde inte vara så svårt men jag kom fram till att det måste sänkas med 15 cm. Man kan bara inte sätta in ett nytt golv som är armerat utan att sänka det. Det gamla golvet från 1945 var lätt att riva för då var det brist på cement och det var tunt och svagt men ny betong kräver grymma maskiner att få bort så det måste sänkas så mycket som möjligt med tanke på stora maskiner och lastbilar. Man vill helst inte lyfta en 30 meters ladugård uppåt.

Det gamla golvet låg ganska högt och jag hade fyllt upp med 20 cm grus utanför så det fanns utrymme för en sänkning. Problemet var att det fanns stora stenar under golvet för ladugården var byggd på en stenbacke. Nå, det gick att ta bort de flesta stenarna och kila sönder de stora även om det var ett grymt arbete. Misstaget var att en gammal gubbe började svänga släggan som om han var 40 år yngre. Det gick bra i början men sedan blev det allt svårare att komma upp ur sängen följande morgon och det gick åt en hel del värkpiller.

Det går inte att få in lastbilarna under vetesilorna förrän golvet var klart så det var bara att borra och kila. Den största stenen krävde hundratals hål innan den var tillräckligt låg. Det var inte möjligt att spränga den för den låg under ena ändan på huset. Men efter en månads arbete så kunde vi börja gå uppåt.

Ett lager sand under golvet sattes in för att jämna ut underlaget. Det blev inte tjockt för på sina ställen fanns det kvar rötterna till stenar som jag inte orkade kila ned mer. Men det blev tio centimeter under den nya golvytan så det fick duga. Underlaget var delvis sten och delvis lera men orörd lera är ganska stabil så länge den är torr.

Sedan var det bara att släpa in betongnäten av 6mm järn och sätta lyftare under. I jämförelse med det gamla golvet som inte hade några järn alls och var under 5 cm tjockt så borde det nog bli betydligt starkare. Det gamla golvet har fungerat i 80 år även om det på sista tiden började brytas sönder här och där. Då man sopade det så åkte en del av golvet ut också.

Lyftare håller upp nätet så det kommer betong också under det

Sedan blir det en lucka i fotografierna för ingen hade tid att fotografera då vi bredde ut betongmassan. Det är ett tungt arbete och det är bråttom för då massan börjar stelna så blir det omöjligt att jämna ut den även om den är lös då den kommer ut ut cementbilen.

Efter en tid då man kan gå på betongen så skall den slipas med “helikopter” eller planglättare. Jag undrade först vad en plang-lättare var för nånting tills jag kom på att det är en plan-glättare … Det var en tung maskin som lätt for iväg på egna vägar men vår granne Skoars Mika som är erfaren byggkarl kunde nog styra den.

Slutresultatet blev bra och vattnet rann faktiskt åt rätt håll då jag testade följande dag. Golvet har en lutning på 2 centimeter åt ena sidan där det finns en grund ränna som skall föra vattnet ut ur huset. Golvet är visserligen under tak men på vårarna rinner det lätt in smältvatten då snön kommer ned från taket och blockerar avrinningen. Nu finns det rör ned i en brunn vid täckdiket och med en värmeslinga kan man hålla det öppet så vattnet rinner bort.

Att beställa rätt mängd betong är nästan omöjligt så vi byggde formar för plattor utanför dörrarna. Ganska bra gick det för den ena plattan blev färdig medan den andra blev enbart påbörjad. Men det gick att hämta 1000 kg torrbetong från Österholms i kyrkobyn och så blandade vi till den så den andra plattan blev klar.

Stöd för den gamla sockeln uppe till vänster

Då vi sänkte golvet så blev den gamla sockelns nedre del ovanför golvet på sina ställen. Dessutom var sockeln avbruten här och där så det behövdes stöd i form av en sträng betong. Man kan inte köra alldeles fast i sockeln så stödsträngen borde inte störa.

Färsk betong måste täckas med plast i minst en vecka så den inte torkar för snabbt i sommarhettan. Plasten håller effektivt kvar fukten så man behöver sällan vattna. Viktigast är det på solsidan. Sedan är det bara att vänta en månad så att golvet blir tillräckligt starkt.

Det var en lättnad att få golvet färdigt. Efter ett par nätter så kunde jag komma upp ur sängen på morgonen redan i andra försöket och nu skuttar jag omkring som en kalv på grönbete. Bara nacken börjar ge med sej så jag kan se åt sidan så blir det som om man var 40 år :-). Och så kan jag hitta på nånting lika galet igen. Man lär sej aldrig av erfarenheten fastän kroppen får lida för ett dumt huvud.

I går for jag till Borgå och köpte vaniljwienerbröd och så firade vi golvhasi med kaffe. Riktigt bra gick inte den resan för då jag kom tillbaka så fanns inte vår kaffesort i butiken och jag måste åka tillbaka till Borgå för att få rätt sort. I den här åldern så börjar man vara ganska stel också då det gäller vanor så det är bara en sorts kaffe som går an :-).

Nu behövs inga värkpiller och det känns ungefär som i den gamla revykupletten som Ernst Rolf lanserade 1923. Wikipedia som vet allting berättar att den kom från en engelsk sång och anknyter till franske psykologen Émile Coués metod att med självsuggestion göra sej lycklig – kallas nuförtiden “positivt tänkande”. Det är ju helt emot mitt tänkande för jag är pessimist och en gammal surgubbe som tror allt går åt fanders. Men just nu kan jag inte låta bli att tycka att det går:

Bättre och bättre dag för dag,
Bättre och bättre dag för  dag
Bara glädje hjärtat rymmer
Strunt i sorgerna och alla bekymmer!
Om än ställningen är svag, så sjung med välbehag:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det blir bättre och bättre dag för dag.

Ernst Rolf är litet före min tid så jag har bara hört BAO (Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm). Se i slutet på klippet.

Så här känns det efter att golvet är klart …

Bara på nån vecka har grödorna växt till och det hade blivit en hyfsad skörd om utsädet hade grott i tid. Det var sprickanveetån som saknades. Potatisen har stuckit upp och även om det är fullt med tistlar så kanske det blir nånting i höst – potatislandet måste fåras.

Logosolsågverket tappade plötsligt effekt och fastän jag mätte både spänningar och strömmar i alla tre faserna med och utan belastning så visade det inga fel. Men motorn bara inte orkade. En ny motor var inte så dyr men det harmar att man inte hittade något direkt fel. Efter ett nappatag med en skruv som var limmad (fan ta Loctite) så fick vi motorn utbytt och nu verkar sågverket gå normalt.

Det är harm att man inte får spruta i mångfaldsogräsåkern före 15 september så man hinner inte så höstsäd där. Men den 1 augusti få man hacka eländet så då skall djungeln av baldersbrån och tistlar bort. Man undrar vad byråkraterna som hittat på det här har i skallen …

Mångfaldsogräsåkern: baldersbrå och tistlar

Men vi skall börja med positivt tänkande så hur galet allt än är så sjunger vi bara att “det blir bättre och bättre dag för dag”. I växthuset växer gurka och tomat och hallon och jordgubbar så vi klarar oss nog.

Och så fick man gå i bastun efter golvarbetet, julikvällen var fin och surmjölken god. Vad kan man mer begära ?