Bloggare: Sonja Ek-Johansson

Om att bo i lagården

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är ”ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt ”stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂


7 februari, 2019 av

Nytt år, nya utmaningar

Så här då året bytt hör det ju till att lite fundera över året som gått och året som startar. 2018 var på många sätt utmanande, inte minst på grund av vädret. För vår del blev det ingen total katastrof vad gäller fodret eftersom vi varje år lagar en del extra så där ”just in case” att det behövs följande år. Hur mycket vi kan laga extra beror ju givetvis på växtförhållandena, men 2017 var ett bra år på det sättet att vi har just så mycket foder i lager att vi klarar oss utan några större bekymmer också denna vinter. Dessutom fick vi skörda sk.höpöheinä av hjälpsamma odlare här i trakten, så vi har kunnat sova lugnt våra nätter och veta att djuren får tillräckligt med mat och ingen behöver slaktas p.g.a. foderbrist heller vilket är fallet hos en del gårdar.

2018 var också ett ganska olycksdrabbat år. Antte genomgick en knäoperation med påföljande 3 månaders sjukledighet och jag fick min andel av ledighet då kon sparkade mig så att jag fick en hjärnskakning. Sparkarna träffade inte i huvudet utan i benet men jag tog en lite flygtur och i samband med det knyckte det till i nacken och det orsakade hjärnskakningen. Som husdjursproducenter är vi ju berättigade till daglig vikariehjälp mot ersättning, men i praktiken blev det inte riktigt så. Att jobba med skador är inte det slugaste men ibland nödvändigt och det drar ju ut på tillfriskningen. Visst hade vi avbytare här nu och då, men inte ens närapå varje dag. Förhoppningsvis fungerar det lite bättre nu då Anttes följande knäoperation blir av de närmaste veckorna…

Men det nya året då? Det största som händer för vår del är utan tvivel det att vi ska utvidga. Vi kommer att bygga en ny lösdrift i samband med den gamla och totalt ska det bli plats för 120 kor plus ungdjur. Den gamla lagården kommer att utnyttjas för kvigor och sinkor medan kalvarna och de mjölkande korna får nya utrymmen. Två robotar kommer att sköta mjölkningen. Byggandet av lösdriften kommer igång nu på våren då tjälen släpper. Lite utmanande kommer det självklart att bli med alla transporter av byggnadsmaterialet ut till holmen, men med god planering ska det nog ordna sig.

Så nu är det väl bara att önska er alla ett gott nytt år och ta emot allt vad det hämtar med sig! 🙂


2 januari, 2019 av

Vara eller icke vara

Dräktig alltså. Det är frågan. 

Traditionellt granskar man kornas och kvigornas dräktighet 8 veckor efter semineringen eller betäckningen. Det är i regel en seminör eller veterinär som gör en rektalundersökning antingen bara för hand eller med ultraljud för att kolla om där finns en kalv eller inte.  Det här sättet är ganska arbetsdrygt och tar tid, i och med att man måste ha fast djuret så att hon står stilla då seminören/veterinären undersöker henne.

Som tur är har tekniken gått framåt också på denna front och i dagens läge får man reda på dräktigheten från ett vanligt mjölkprov.  Det är ett väldigt effektivt sätt att göra saken eftersom man inte behöver ta djuret skilt från dom andra, utan provet går att ta där djuret står.  Man tar alltså en liten provbägare, fyller den med mjölk, märkar burken, printar ut ett papper och skickar iväg det med mjölkbilen. Följande dag har man resultat på om kon är dräktig eller inte. Undersökningen baserar sig på hormoner som avsöndras i kons blodomlopp och mjölken då hon är dräktig. Testet kan göras redan efter 28 dagar från semineringen, vilket gör att man snabbare får ett resultat om hon är dräktig eller tom jämfört med det traditionella sättet. Dock finns här en risk för att det finns hormoner kvar i kon en tid efter en eventuell tidig kastning och då kan testet visa att hon är dräktig trots att hon i själva verket inte är det.

Kvigor kan givetvis inte granskas med hjälp av mjölkprov utan för dom gäller ännu det traditionella sättet.


18 december, 2018 av

Hallå där

Tre år har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här på bloggen och på den tiden har det förstås hänt ett och annat. Inte några revolutionerande saker men allt möjligt smått, gott och mindre gott som hör livet till.

Tre år är en lång tid att vara borta härifrån men det har varit roligt att följa med hur bloggen har fortsatt att leva och utvecklats här med åren tack vare Nisse, Christer, Lotta och Kalle och nu känns det  som om tiden är mogen att börja berätta om vår vardag här på Heisala igen. Hoppas ni vill hänga med och läsa om den 🙂

 

Knattana

 

 

 

3 december, 2018 av

Det börjar arta sig

Så småningom börjar åkrarna torka också i Kabböle. Jag hade andra ärenden hitåt, men hade hoppats på att jag skulle ha fått vara på åkrarna och jobba också. Vi var igår och kollade hur åkrarna såg ut, men ännu fanns det på nästan alla åkrar stora ”sura” fläckar kvar. Vissa ställen stod det till och med vatten på åkern.

Men de senaste dagarna har varit soliga och framför allt regnfria, så åkrarna har torkat med god fart och idag påbörjade vi faktiskt vårbruket. Jag harvade en åker hemma på gården och pappa sår vete och vallfrö där imorgon. Vått är det alltså ännu, men om prognoserna håller i sig ska det nog börja ordna upp sig på åkrarna!

29 maj, 2015 av

Måste man alltid orka?

Våren är ju för bönderna tiden då allt på sätt och vis börjar på nytt. Åkrarna ska sås, djuren ska ut på bete, vädret är vackert och fåglarna sjunger. Ja, ni vet den där känslan då man kan börja från  ett tomt bord och ha alla chanser att få ett bättre år än ifjol. Redan på vårvintern börjar man gå och vänta på den kommande säsongen, då snön smälter och åkrarna börjar torka blir man otålig och ivrig över att få komma igång. Så fungerar väl vi bönder, man blir som ett litet barn på julen varje vår och plötsligt har man glömt alla besvär man hade ifjol.

Men vad sen då man inte känner på det här viset? För min del har vintern varit tung och ju närmare våren har kommit desto värre har det blivit. Allt jobb som väntar på åkern, i lagården, här på Heisala hemma i Kabböle har ibland känts som ett enda stort måste. Visst har jag jobbat och skött djuren, men då det kommer oftare och oftare såna dagar som man tycker att det inte är så stor mening med jobbet så kan jag berätta att det blir riktigt fruktansvärt tungt att göra det. Ibland har det kommit dagar då jag helt enkelt ha velat kasta handskarna i disken och konstatera att ” he va he”, det får vara nu. Men sen igen då man sett hur barnen tycker om djuren och allt vi sysslar med här har jag fått mera energi för att orka igen. Alla dagar är inte tunga, vissa dagar klarar jag precis allt och lite till.

Som sagt hela vintern har det varit så här och både jag och Antte har ju märkt att allt inte står rätt till. Ett besök till läkaren bekräftade det som vi egentligen båda har vetat; depression… Jag har haft det en gång tidigare för några år sedan. Då var det ännu värre, skötte nog djuren men däremellan låg jag helst och sov. För att inte tala om att jag grät av det minsta lilla. Symptomerna är samma nu igen, men lite lindrigare så den här gången förstod jag att söka hjälp i tid.

Varför berättar jag det här då? Inte för att nån ska tycka synd om mig, depression är en sjukdom bland med andra och den går att sköta. Utan därför att vem som helst kan drabbas. I dagens läge med ansträngd ekonomi, mycket jobb, ja hela den där ekvationen som säkert dom flesta oberoende yrke känner igen, blir det tungt ibland. En del av oss orkar bättre, men sen finns det dom av oss som på sätt och vis lagrar allt in i sig själv och ”malar” på saker tills man inte längre ser det goda i allt man gör. Exakt vad som orsakar depression är väl inte helt enkelt att förklara, rent fysiskt är det brist på välmående-hormon i kroppen, men vad som i sin tur orsakar den bristen är en summa av många faktorer. För min del är det närmast väl frågan om mycket jobb, ansträngd ekonomi som gör att man bara funderar och funderar på pengar, inte så hemskt mycket ledigt osv. osv.

Nå, som sagt jag får hjälp men jag hoppas innerligt att alla andra som känner sig lika som jag känt mig skulle förstå att söka hjälp åt sig också. Som svar på frågan i rubriken; Nej, man måste inte orka och det är ingen skam att medge det!

25 maj, 2015 av