Bloggare: Kalle Svedjebäck

Bollhavet (eller hur man skryter hämningslöst)

För nån vecka sen var det en fråga som rullade i Facebookgruppen Spannmålsbönderna om vilket som var vars och ens favoritredskap på gården. Jag svarade Crosskillvälten och föga anade då hur rätt jag hade.

I förra bloggen täckdikade jag och ondgjorde mig över hur bra det gick. Jag till och med raljerade över att det fanns mindre stenar på skiftet än vad jag trott. Jo, mindre var det men visst fanns det av den sorten, men det var ändå inte där det riktigt stora problemet kom.

Det kom när plogen kom fram.

Eftersom själva täckdikandet skedde lite senare än var jag önskat så fick jag ställa odlingsplanen lite efter det och välja mellan antingen hövall eller ryps. Det fick bli ryps mest pga att jag råkade ha alla behövliga sprutmedel till den växten hemma och man skall hushålla med förnödenheterna, så ryps fick det bli. Jag är inte superstressad med rypsen, har ganska många års erfarenhet av växten i fråga och det som såtts i juni har alltid blivit bäst så jag drog lite på det.

Nu visste jag ju nog vem min motståndare var. Leran i Fållbäcken är inte att leka med och den brukar bli extra svår om den får ligga till sig ett tag. Täckdikesmaskinerna hade ju både bökat om i leran och kört på skiftet så när jag satte plogen i marken – så funkade det inte. Det var precis som att plöja tjäle. Först gick inte plogen ner och fick man ner den så vände den ingen jord utan flyttade runt jorden flakvis, ibland stannade traktorn, ibland så löste stenutlösaren ut och en plogskiva kom upp ovan jord och egentligen var det bara hemskt alltihop. Nåja, plöjt -eller ombökat- blev det men jag tror nog att både Valtra och Kverneland åldrades flera år den kvällen. 4 timmar tog det att måla 2 ha svart med fyrskärig växelplog. De ni.

Sen stod mitt hopp till Väderstad NZA som är en verkligt stridsduglig harv. Denna gång blev det inte mycket till strid utan mera förlust i rond ett. Det var som att harva ett bollhav, de flesta lerklimparna var stora som fotbollar, men det fanns både större och mindre. Hur som helst, före och efter harven såg ungefär lika ut, den bara flyttade runt lerbollarna, som man förresten inte från hytten kunde diagnostisera om det var stenar eller lera.

Såhär såg det ut EFTER harven. Största klimpen är kanske 20 centimeter

Nu fanns det bara en räddning kvar. Man kan ju inte lägga rypsfröna som är av en knappnålshuvuds storlek tillrätta bland fotbollar och hoppas på toppskörd, det är helt lönlöst. Så nu fanns bara en räddningsplanka kvar.

Väderstad Crosskill med crossboard, min vän i lernöden

Visst visste jag att denna kompis gör underverk men att den faktiskt skulle rädda även denna situation, det trodde jag nog inte.

Så utan större förhoppningar gav jag mig iväg dan därpå för att lite prova och visst – en körning och klimparna hade förvandlats till en, nåja, kanske inte bra såbädd men i alla fall en funtionsduglig sådan

Svårt att få detta återgivet på bild, men ett körstråk senare såg det ut såhär. Varvkanten går diagonalt över bilden och den nedre halvan är kör med välten en gång, den övre harvad tre gången.

Steget mellan hopp och förtvivlan kan vara kort men oftast går det åt andra hållet, men att denna gång sitta i hytten och titta på när bollarna av alla de storlekar försvann var ren och skär kärlek till Väderstad Crosskill

Dit far dom

Så denna match mellan leran i Fållbäcken och Väderstad slutade 0-1. Om nåt sen gror i torkan återstår att se. Hur som helst har vi gjort vad vi kunnat.

8 juni, 2020 av

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet ”Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

18 maj, 2020 av

Inte lätt – svårt

Det mesta här i världen är väldigt enkelt om man kan det. Enligt omvänd princip blir en sak snabbt svår om man inte kan det. Övning ger färdighet sägs det, och visst, när det gäller hantering av jordbruksredskap stämmer det helt och hållet, ett nytt redskap ger sgs alltid huvudbry innan man begriper det. Redskapet detta kommer att handla om trodde jag skulle vara lika lätt att begripa sig på som en enrumslägenhet, men riktigt så blev det inte.

Det handlar alltså om en gödseltratt.

Jag har för första gången i mitt bondeliv sått höstsäd, av rasen vete. Jag fick tips av en sakkunnig om att hålla klövervallen i tre år och sen bryta den på hösten och så höstsäd för att på så sätt dra maximal nytta av kvävevinsten som klövern ger. Åtminstone när plöjningen gick av stapeln i höstas såg det bra ut, riktigt bra tom och massor med mask, sådden begick jag helt utan gödseltillskott eftersom jag hoppades att klövern skulle ha gjort sitt. Övervintringen har varit lite spännande, på senhösten var åkern grön och grann och i juletid var den grön i kapp med julgranen men efter förvårens köldknäppar blev den brun, och då blev också mitt humör brunt.

Efter kontakt med sakkunskapen fick jag mig till livs att detta var helt normalt, något jag förstås inte trodde på, men fick se att så var fallet, i början på april grönskade den igen och nu ser den då enligt mitt förmenande bra ut.

Så nu då skulle det gödslas. Avsikten var att köpa en gödeslspridare men förra årets uteblivan inkomst omintetgjorde den möjligheten så jag lånade en tratt istället. En hyfsat modern Bögballe tratt utan dessmera finesser. Lätt – trodde jag. Man bara ställer in och kör. Fast det gjorde man inte visade det sig. På själva maskinen hittade jag tre inställningsskruvar som inte återfanns i manualen, och två som fanns i manualen men inte i verkligheten. Fast i båda fallen hade jag ju förstås fel, visst fanns dom. Men det var en hel del pyssel innan jag förstod mig på kantspridning och vissa andra nya termer. Jag ville ju ha en spridning på 15 meter för då passade det in i sprutspåren och skulle vara enkelt. Rätt bredd, hastighet och bottenklaff och så kör vi då. Inställningarna skulle fås via en app (vad annars 2020) och DEN visade sig inte vara det lättaste att förstå sig på, det var calibrering hit och canbus dit och jag vet inte allt. Enkla tabeller, svåra tabeller, normtabeller och – tabellvärdestabeller. Det snurrade rejält nu.

Nåja, till sist var allt klart, jag hade förstått hur man ställer in allt annat och efter en hel del chattande och surfande trodde jag att jag visst hur man ställer in kastbredden – den som skulle vara 15 meter. Den skulle ställas in med skovlarna på kasthjulen som skulle ha vissa värden för 15 meter, vilket dom då hade. Trodde jag mig tro.

Efter att ha excercerat cikuskonster i krypattack hade jag apparaten och axeln kopplad till traktorn. Vad är det för en sadist som bestämt att gödseltrattar skall vara sådär extremt nära traktorn. En överviktig medelåldrande bonde har inte alls något ärendet dit där han borde vara i detta fall. Så bökigt var det.

Ställa in maskinen, göra ett körprov för att bestämma hastigheten till 10 km/h bar det sen iväg på spridning. Hur gick det då. Jotack – dåligt. Till och med mitt obefintliga ögonmått såg att kastbredden var något helt annat än 15 meter. Kanske 22 liknade sanningen mera. Dit for all planering och alla sprutspårsnyttor på en gång. Om nån nånsin har varit vilse på 7 hektar åkermark nångång kan jag lova ni känner känslan. Var har jag kört, var har jag icke kört. Det blev som det brukar bli för mig, hem och hämta pinnar och sen börja fundera ut något. Nog verkar det som att jag fått ut nånslags gödsel på största delen av åkern, men var det är dubbelt och var det är rätt, det vet nog bara Vår Herre.

Här fanns ännu hoppet kvar…..

Nåja, det blir som så många gånger förr, man får vänta och se, vänta och se. Nu väntar jag mest på att få börja sprida ut grödor med kombisåmaskinen, det blir inte alltid helt rätt där heller, men i det fallet hjälper årsringarna en med att åtminstone i efterhand fatta vad som gick fel.

3 maj, 2020 av

Slätten förändras

I dessa tider när Corona verkar förändra allt som kommer i dess väg kan man bara lite lungt konstatera att nog förändras saker även alldeles utan Cornahjälp också.

Min utsikt från åkrarna bland annat

Förra sommaren började dom sticka upp över skogskanten. Först lite blygt och bara lite, men helt plötsligt hade dom växt sig jättestora och dominerade utsikten norröver totalt.

Jag talar såklart om vindkraftverken, dessa verkliga elgiganter som börjat poppa upp lite här och var nuförtiden. I mitt gamla bussliv kom fyra vindkraftverk till Molpe och dit körde vi turister och andra nyfikna i hundratal för att titta på underverken, underverk som var väldigt blygsamma i storlek om man jämför med dom jättar som nu reser sig över skog och mark.

Så vad tycker jag om dom då?

Vindkraftverken är väldigt dominerande i sin miljö, det är bara att vända huvudet norröver från tröskan eller såmaskinen numera så finns dom i blickfånget, men mig stör dom inte dessmera. Nu är det dessutom så lyckligt för min del att man egentligen inte ser dom från gården utan mera ute på åkern, men som sagt mig stör dom inte. Avståndet från hemmanet till kvarnarna är väl ca fem kilometer fågelvägen och det gör att dom varken hörs eller gör sig påminda på annat sätt så jag har inte ett ont ord att säga om dom. Däremot är det väl lite som med kattungar att en eller två är riktigt roligt, får man 50 på en gång är det inte så kul längre. Jag tror nog ändå inte att jag skulle vilja vara omgiven av dessa kvarnar i fyra vädersträck. Däremot kunde jag faktiskt tycka att som nästan var lite som sällskap i vinternätterna med sin röda belysning. Varför vet jag inte och det låter en aning fånigt, men så var det.

Den stora frågan kvarstår ju hursom helst. Är utvecklingen bra eller dålig. El vill vi ha och nog känns det ju som om detta är ett av dom bästa sätten att skaffa el på. Det borde ju vara miljövänligt, även om det verkar som om miljömaffian också skulle ha problem med dessa, varför förstår jag inte riktigt. Om något är förnybart och utsläppsfritt så borde det ju vara blåsten, och blåst känns det nog som om vi skulle ha tillräckligt av på slätten.

Själv har jag inte lyckats bilda mig någon riktigt klar åsikt om hur framtidens energikonsumtion skall se ut. Jag är edsvuren vän av dieseln och har svårt att tänka mig ett liv utan den, även om det är en åsikt som inte är så politiskt korrekt i dag. Tyvärr kan jag inte sticka under stol med att jag älskar doften av en kallstartad riktigt sur diesel, troligen ett ungdomstrauma man får dras med hela livet. Visst har jag alltid varit elintresserad också, men elbilarna åstadkommer nog ingen större glädjeyttring från min sida. Däremot har jag gått över till batteridrift på många småmaskiner och bla den ”motor”såg jag använder mest per vinter är batteridriven. Eldriven gräsklippare och röjsåg har också intresserat och börjar nu vara ett möjligt alternativ. Eldriven generator faller väl däremot på sin egen orimlighet så den egna elen får väl nog under överskådlig framtid tillverkas med fossilt bränsle antar jag.

Vad gäller diesel kan jag inte riktigt förstå problemet. Som jag har förstått det kan dieselduglig vätska produceras ut etanol som i sin tur kan utvinnas ut vår egen skog. Varför den då skulle vara miljömässigt dålig har jag lite svårt att greppa, förnybart och närproducerat är ju positiva ord idag. Överlag har jag väldigt svårt att riktigt förhålla mig till fossila bränslen, man blir lite immun av allt som sagts under åren. Man har hört att det snart kommer att ta slut (oljekrisen 1973), att politiken gör slut på oljetillgången (Irakkriget 91) och numera då klimatpåverkan. Ändå har inget riktigt gjorts för att få fram ett alternativ, vilket får en amatör som undetecknad att inte riktigt förstå. Utvecklingen av eldrift har pågått i många många år, men ännu är man inte ens i närheten av ett batteri som skulle fungera i en så enkel sak som en traktor, och ändå är traktorn ett oumbärligt redskap i matproduktionen som i sin tur är central för vår överlevnad. Cirkel går inte riktigt ihop, åtminstone inte i mitt huvud.

Svåra frågor, inga riktiga svar. Kanske något som större huvuden än mitt skall fundera på, under tiden nöjer jag med att mina kompisar på slätten säkert gör stor nytta i energiproduktionen, och som sagt, för mig får dom gärna snurra på där, det är faktiskt riktigt kul att titta på vad dom har för sig om dagarna.

Till sist en helt annan sak, bondbloggssamarbete har vi ibland snuddat vid i våra inlägg, förra lördagen fångade jag samarbetet på bild. Våra hästar får Christers morötter när dom uppfört sig väl och för några dagar sedan var lagret slut och skulle fyllas på, så det blev en tur till morotsproduktionen i Solf.

Bilden heter ”Katt föredrar husse” och föreställer mig i Finne Farms kafferum alltmedan husets katt använder mig som klätterställning för att komma närmare bilden på väggen.

Jag tycker bilden är rätt kul

12 april, 2020 av

Enkelt, enklare, jätteenkelt

Jag tycker om när saker går enkelt. Bland det värsta jag vet är när man krånglar till en sak mer än vad nöden kräver. Det spelar inte så stor roll om det handlar om ren byråkrati, eller kontakten med människor. Det skall vara enkelt – annars blir jag vrinulig som salig far brukade säga. Om detta beror på lathet eller bara inbyggd irritation mot allt invecklat, det vet jag inte men, så är det.

Tyvärr har det ju gått troll i reservdelshandeln också. Inga delar finns i tydligen någonstans i lager mera utom i något centrallager i Hottahejti där ingen dator startar utan en tillverkningsnummer för det är ju olika delar beroende om maskinen tillverkats före eller efter lunch – tydligen, och varje del finns i en massa olika varianter och delar är förändrade och utgångna och jag vet inte vad. Utan tillverkningsnummer brukar man stå sig slätt, och ibland kommer man ingen vart fast man har den magiska nummern. Svaret kan vara att dendär maskinen är ju flera år gammal, till den fås inga delar mera.

Ibland går dock allt över förväntan

Jag är sedan många år tillbaks ägare av en vedklyv. Tillverkad i milenniets början i Haapajärvi. Hakki heter den om nån är intresserad. Nu gör inte jag ved i några stora volymer så maskinen är i bra skick fortfarande, men, men tyvärr brukar det sluta på ett och samma sätt med gamla trotjänare. Förr eller senare behöver man någon del som man inte får. (Undantag är väl Fordson Major och Volvo 240, till dessa finns nog delar)

Huvudpersonen i storyn. Några år yngre än idag

Häromdagen fick den ett lite irriterande fel. Klyvcylindern stannade inte utan gick oavbrutet fram och tillbaka utan att göra desto större nytta. Detta har hänt några gånger förr men alltid gått att avhjälpa med att ta bort värsta spånhögarna under maskinen. Så icke denna gång. Sen blev ju inget heller bättre av att maskinen inte var i mitt bruk när den krånglade, utan uthyrd till en kille som hellre klöv ved än inte gjorde det.

Det fick bli ett samtal till Haapajärvi, av tidigare erfarenhet vet jag att servicen funkar bra där, det gör däremot såklart inte svenskan. Så det blev att vända tungan och byta språk. Nog klarar jag mig på finska, men ibland blir det lite kärvt, speciellt vissa facktermer kan köra ihop det i huvudet på en.

Döm om min förvåning när samtalet till totalfinska Haapajärvi flöt på nedanstående sätt:

– Maaselän Kone, päivää

– Puhutaan Närpiösta huonolla suomenkielellä. Minulla on vanha Hakki 1×37 missä halki…..halko….siis sylinteri, puuntyöntösylinteri…äh…vaikea kun suomi ei ole äidinkielini.

– Jaha – men tå kan vi noo taal svensk å om e passar beter, sa personen i andra ändan på något som jag identifierade som kokkoladialekt. Det gjorde att samtalet fortsatte på Närpes- repektive Kokkoladialekt och smidigt gick det. Killen -Hagström hette han- berättade omgående vad som var fel och upplyste mig om att delarna kostade ca 15e och att leverans kunde vara möjlig redan i morgon. Imponerande, men det blev bättre.

Jag attackerade klyven med hylsnyckel och gott humör och noterade att det visserligen var precis den delen som visats mig som bråkade, men inte pga slitage utan den hade helt enkelt placerat sig fel efter att en bult lossnat. Snabbt fixat, speciellt eftersom jag fick en bild på mail som visade hur det skulle se ut. För säkerhetsskull gick jag dock in igen och beställde delen för 15e, den kan ju vara bra att ha, och dessutom ville jag ha lite remmar till lager. Sen gick maskinen bra nån timme och sen kom följande bekymmer. Transportörsmattan tvärstannade. Denna gång var det splinsen i remskivan vid kraftöverföringstappen som gått till Gud, så efter akut servicebesök kastade jag mig på telefonen igen och ringde Maasselän Kone andra gången denna dag.

– Hej igen Kalle, svarade Hagström i andra ändan. (Naturligtvis hade han sparat uppgifterna från dagens tidigare samtal, men ändå lite kul) Denna gång gick det precis lika enkelt och förhoppningsvis har jag ett paket med reservdelar i handen på torsdag.

En sak som är säker är att sån här kundbetjäning helt avgörande för mig när det gäller att välja märke nästa gång, svenskan var bara en bonus, det var nog servicevilligheten och tillgången på reservdelar som var det riktigt viktiga i detta fall.

Tänk om bara alla maskinleverantörer skulle fatta vikten av det.

31 mars, 2020 av

Att inte skriva om Corona…

går ju helt enkelt inte nu.

Jag har sparat mig några veckor helt enkelt för att jag helst inte skulle ha velat beröra Coronaproblematiken överhuvudtaget i denna blogg, men nu har ju hela soppan tagit över en så stor del av vår vardag att det liksom inte går att förbise.

Först vill jag göra klart att jag vet ingenting. Jag är ingen smittexpert så jag avhåller mig helt och hållet, både på bloggen och i vardagslivet att marknadsföra nån åsikt i frågan – helt enkelt för att jag inte har någon. Kanske är alla dessa sanktioner totalt skjutna över målet, kanske är dom helt nödvändiga för vår överlevnad. Jag vet inte – således håller jag käften för en gångs skull.

Klart är därmot att ingenting av det som nu sker har drabbat mig personligen, min vardag rullar på nästan som om inget skulle ha hänt, eller egentligen är förändringarna bara en förenkling av tillvaron. Nu har jag nämligen helt plötsligt fått nånting som jag saknat i 35 år – tid. Nu skall inga barn sjussas hit och dit, inga kommunala möten stjäl tid från en och inga fritidsintressen utanför gården pockar heller på uppmärksamhet. Fast när jag tänker efter hade jag inga sådana innan heller, men ändå.

Nu fördelas min tid mellan jobbet, familjen, hästarna och jordbruket. Precis som jag egentligen vill ha det. Få nu bara se hur länge detta är kul, det brukar nog komma en grå vardag emot i något skede men just nu känns det bara bra. Visst finns det gråa moln i bakgrunden, vi har flera nära som passerat den magiska gränsen 70 år och själv är man ju inte heller den ungdom som man oftast inbillar sig att man är. Så själva grundproblemet Covid19 är säkert ett besvär som får hållas borta, men följderna av förebyggandet, det är inget problem för mig.

När man rannsakar sig själv kommer man ganska snabbt på att det egentligen inte är så mycket i livet som man faktiskt behöver, får man bara bo på landet sådär passligt avsides och ha sådär passligt med pålitligt folk runt sig, tillgång till favoritmusiken i lurarna och nån motor som snurrar i bakgrunden är nog livet ganska fullständigt. Nu har ju dessutom första tofsviporna anlänt och bara det höjer ju livskvaliteten med flera grader. Sekundärt är förstås hälsan och ekonomin viktiga också, men dom är mera stödfunktioner för att livet överhuvudtaget skall funka.

Nåja, hur som helst, framtiden lär väl utvisa vad framtiden har med sig, men just nu lever jag i alla fall i den trygga förvissningen om att samtidens förändringar knappast är till harm för oss jordbrukare. Snarare tvärtom.

Så vad gör jag då med all överlopps tid? Tja, nån brist på sysselsättning finns ju såklart inte, speciellt inte med tre hästar på tomten, dom ser nog till att sysselsättning finns att tillgå. Utöver detta har odlingsplaneringen satt lite myror i huvudet på mig de senaste dagarna. Hur blir det nu, enligt alla tänkbara teorier borde ju lönsamheten öka detta år, och det skulle ju borda betyda att hela arealen borde användas till nyttogrödor, men ho vet, konstigt har det ju varit förr, konstigt lär det väl också bli. En sak som däremot skiljer från tidigare år är att jag tänker se till att jag har alla årets förnödenheter i eget lager innan säsongen inleds, för så mycket som har varit konstigt fram till idag, det gör nog att man inte riktigt litar på framtiden. Reservdelar har jag ganska bra i lager, men det är närmast bekämpningsmedel som behöver bunkras för det är inte roligt att se på när rapsbaggarna attackerar och sprutmedlen är slut i landet och importen är nerlagd. Samma sak gäller även för andra förnödenheter.

Just nu bekymrar jag mig mest för hur höstvetet har klarat vintern. Det ser nämligen dåligt ut för amatörögat. Åkern är brun men när man tittar närmare på bladen så är dom nog gröna på undersidan. Känns ju lite sådär om inte övervintringen lyckades med tanke på att det är ett treårigt projekt som nu skall gå i mål, men vad kan man göra åt vädret. Exakt ingenting.

Så jag ser nog med tillförsikt fram emot kommande odlingssäsong, kanske mer än på länge. Dock med det tillägget att ”om vi får vara friska”. Och det hoppas vi ju.

Under tiden finns det ju nog ett och annat att syssla med. Jag har fått lära mig av sakkunskapen att det inte är sådär bara att spänna saker efter en otränad häst. Därför håller vi nu på och tränar. Om det sen är jag eller Otto som behöver mera träning det vet jag inte riktigt, men vi får väl se vem som tappar tålamodet först. Hur som helst är målet satt. Han skall dra vagn, släde och stockar innan jag är klar med honom. Vem som vinner får vi väl se.

Om inget annat kan man ju körträna med Otto.

30 mars, 2020 av