Bloggare: Kalle Svedjebäck

Skruvat

Denna lilla märkliga historia passar så bra ihop med Nisses förra inlägg att det får bli en egen liten historia. Tänkte först kommentera Nisse, men vi tar det såhär istället.

Nu i pausen mellan grödorna har jag passat på att byta ut lite delar på tröskan. Inte för att mycket på Claas behöver bytas, men något liebett nu och då går åt sig och som denna gång då – ett liefingerpar.

Att byta ett liefinger är inget man behöver vara ingenjör till så jag gav mig ganska oförberett på jobbet. En av skruvarna var krökt på undersidan så det blev att skära bort den med vinkelkapen. Fortfarande ingen dramatik i det hela. Det som dock började jaga på lite var att det pratades flitigt om stora inkommande regn i radion så jag började fundera på att inleda rapströskningen efter att fingret var bytt. Det blev alltså lite mera allvar i situationen.

Nu hör det till saken att jag i en bänk i garaget haft några lådor med gamla tumsskruvar och lite annat smått och gott som stått orört sen tiden pappa huserade på gården. Jag har för min del aldrig under 30 års tid använt nånting ur någon av dessa lådor. Därför bestämde jag mig i söndags för att dom får gå till metallåtervinningen, och det redan samma dag. Det som jag inte behövt på 35 år kan jag nog inte behöva framöver heller – så gick resonemanget. Nåja, det gick som det gick, dagen gick för snabbt och nån sväng till metallåtervinningscontainern blev det inte i söndags.

Nåja, nu kan den framsynte redan räkna ut vart detta bär. När den avskurna bulten skulle ersättas hittade jag ingen passlig i mitt skruvlager – och det är ändå rätt omfattande.

Däremot fanns det flera stycken i lådan som redan låg på flaket som var på väg till metallåtervinningen.

Så efter 35 års av väntan skiljer det 20 timmar mellan avyttrandebeslut och behov. Det går liksom bra ihop med min livsåskådning att någon eller nånting håller ett öga på oss och griper in når dom riktigt dåliga besluten håller på att tas. Nu var inte detta något livsavgörande, rätt bult hade nog funnits i närmast skruvhandel, men det sparades ju in en resa på 40 kilometer. Däremot gick så mycket tid åt till letandet att det inte blev nån rapströskning i går. Få se hur det blir idag.

Man kan ju inte med bästa vilja i världen säga att rapsen ser bra ut. Undrar hur många generationer som finns med på bilden. Som synes finns både åldringar, ungdomar och barn med. Suck. Rapsblommor i slutet på september.

 

25 september, 2018 av

Om man skulle börja tröska……

På något obegripligt sätt blir det samma sak alla år. Jag är sist ute på åkern. Många av åren har jag förstått det eftersom jag gillar sena sorter och sen sådd, men i år blev det nog en liten överraskning. Runt den 15 augusti rullade tröskorna överallt på åkrarna häromkring och skörden blev till 90% klar på några dagar. Det beror förstås både på ideala förhållanden, men också på att den med spannmål sådda arealen knappast varit så liten sen kanske nån gång på 60-talet.

I mitt senaste inlägg ondgjorde jag ju mig om ojämn uppkomst av kornet och det problemet kan ju ingen fin höst i världen korrigera, så ännu runt sagda datum hade jag nog alltför mycket gröna korn i kornet för att tröskning skulle kännas som ett alternativ. Efter att ha väntat några dagar så gick det förstås precis som det brukar – det gick inte att hålla sig. Det finns ett talesätt på slätten som säger att den dagen man avser att börja tröska så skall man skicka trösknycklarna med någon som åker till södern i två veckor. Alltså bestämde jag mig för att pröva det. Inte bokstavligen men praktiskt. Jag delade risken och körde av halva kornaarealen och bestämde mig för att vad som än händer väntar jag två veckor med andra halvan.

Beslutet visade sig vara synnerligen vettigt.

Det korn som jag tröskade i augusti var naturligtvis en rejäl besvikelse vad gäller mängden – eller besvikelse vet jag inte, man hade ju inte precis förväntningarna högt ställda heller. Det orkade inte riktigt tre ton utan stannade strax under. Dessutom fanns det nog gröna områden som jag helt enkelt hoppade över, även i det som var sått allra först. (12.5)

Växtligheten var också så kort att det nästan skulle ha behövts skummarkör på tröskan. På några varvs håll kunde man inte avgöra om det var tröskat eller inte. Då är det rätt illa.

Bilden med tröskans framhjul som referens säger väl en del om den oslagbart korta och dåliga växtligheten.

Allt detta till trots så efter fem timmar i torken (gröna kornen gjorde sitt) så var hl vikten ändå cirka 66 och med det finner jag mig mer än nöjd denna nådens sommar.

Idag skriver vi nu då söndagen den 2 september och idag tänker jag då fortsätta. Vädret har varit på min sida och nog finns det gröna korn kvar men kanske bara nån enda procent så nu får det vara nog – nu kör jag av resten idag.

Sedan är ju bara resten kvar. Vårrapsen. Den står grön och grann utanför stugan och verkar inte ha nån brådska alls att skifta färg. Dessutom ser den dålig ut, många plantor har vissnat och andra har inte bildat några frukter alls. Jag uppskattar en skörd på max 1000 kg men vi får se. Överraskningar har kommit förr.

Så även 2018 är allt som vanligt. När de flesta kollegers tröskor redan är tvättade och inkörda och mössen redan börjat planera bosättning så skall Clas 48 ut på åkern. Men jag vill påpeka en sak – mina sena höstar har betydligt oftare lönat sig än blivit en katastrof – undantaget 2004 då det blev mycket dyrt. (Vetet var 32 timmar i torken)

Till slut vill jag citera en känd lantbruksförsäljare från några år tillbaks som sa; ”Du måste ju tänka på grannarna också, dom nöter ju upp sina gardiner när dom skall titta efter vem som är ute på åkern ännu” Så var det då – idag är nog intresset mindre och skördesäsongen överlag mera utdragen – för alla. Fast 2018 har ju inget varit normalt.

2 september, 2018 av

Svinhugg går igen

Hej igen Bondbloggen. Motvilligt lyfter jag mig i kragen för en liten uppdatering och för att hälsa på gamla bekanta – dvs Ni som ännu orkar läsa bloggen.

Nu låter jag negativ och det är precis det som har varit orsaken till min långa frånvaro härifrån. En rejält tappad sug vad gäller det jordiska, och således också frånvaro av ämnen att skriva om. Att skriva och berätta om att det varit regnfattigt har känts lite onödigt, det vet nog alla att det varit och är, och eftersom det mest har gått ut på det denna sommar så har liksom egentligen ingenting blivit gjort.

Låt oss ta det från början. I fjol hade vi ju ett ”dåligt” år, det var kallt och regnigt hela sommaren och trots att jag egentligen inte minns fjolårssommaren med speciellt stor agg så var den ju ändå ”dålig”

Något som dock inte alls var dåligt var min odlarframgång förra året. Det gick i mål med hyfsad mängd, rätt bra kvalitet och helt ok torktimmar. Något gjorde jag alltså rätt förra året, och även om jag faktiskt inte vet vad så har jag varit ganska nöjd över det.

I år blev det tvärtom och med råge.

Enda likheten är att jag inte riktigt vet vad jag gjorde för fel i år. Visst, det har varit ett dåligt år för alla, det är jag mycket medveten om, men det känns ändå som om jag skulle ha misslyckats med precis allt jag företagit mig i år.

Sådden gick ju bra, över all förväntan trodde man då och när den problemfria planteringen var över var det bara att luta sig tillbaks och vänta på regnet. Som ju aldrig kom. Visst kom någon slags brodd upp, men ojämnt, ojämnt nåt så enastående. På vissa områden kom överhuvudtaget ingenting upp före regnet som ju då sist och slutligen kom på midsommarafton. Då kom också den växtlighet igång som inte startat tidigare. Tyvärr.

Såhär vacker var kornbrodden veckan före midsommar. Efter regnet grodde resten och hur det ser ut idag – det kan Ni tänka ut själv.

Ungefär såhär såg alla mina kornskiften ut i mitten på juni. Hipp Hurra….

I år består min odlingsplan av ca 30% vall, 30% korn och 30% vårraps – resten solrosträda. Av vallen har jag inte sett mycket i år, den som anlades i fjol har vuxit bra, men årets vall går nog med käppar på knäna. I skrivande stund vet jag inte riktigt vad jag skall göra med eländet, hoppas att den tar sig i nästa år eller bryta den i höst.

Tabbe nummer två kom med besprutningen. Dels verkar inte den svaga kornväxten riktigt ha orkat med bekämpningsmedlen i år (det syns i nollrutorna) och dels så lyckades det komma tillräckligt många regndroppar två timmar efter att jag kört Galera mot lergräs i rapsen för att den dyra besprutningen misslyckades. Visserligen bara på halva arealen men dock.

Tabbe nummer tre gjorde jag med fjolårsvallen. Fin växtlighet som jag försökte bjuda ut gratis till några ko bönder men som inte riktigt gick åt sig. Alltså krossade jag ner 7 hektar hövall i slutet på juli bara för att några dagar senare bli varse att det fanns en bottenlös efterfrågan på hö i vårt västra grannland. Ett misstag som kanske kostade mig 4000 euro i värsta fall och som dessutom hade kunnat hjälpa nån stackars bonde på andra sidan viken, vilket bara det skulle ha varit mödan värt eftersom det verkar vara ännu sämre där än hos oss i år.

Motgång nummer fyra kom när rapsen skulle börja blomma. Det gjorde den inte nästan alls. Jag har i många år varit restriktiv med bekämpningsmedel mot ohyra eftersom det dels tar död på insekter som vi vill ha kvar, dels inbillar jag mig att naturen själv bla i fråga om nyckelpigor brukar städa själv. Så icke i år. Min rapsväxt är dålig – mycket dålig. Riktigt så eländig som jag trodde för två veckor sen är det ändå inte, nån slags skidor med frön i finns nog, men aldrig att det kommer att orka över 1000 kg / ha, absolut inte. Plantorna växer och lever nog, men dom bildar helt enkelt inga frukter.

Nu sitter jag och ställer in mig på motgång nummer fem. Jag har nämligen redan räknat ut runt vilket hörn den lurar. Nu tröskas det för fullt runt om hos grannar och kolleger, men jag har ju min sent grodda ojämna kornväxt att titta på. Tanken på att mogna allt grönt korn i torken förnöjer inte ett dugg och hur länge skall man vänta. Enligt alla kända hemprognoser kommer regnet att vara synnerligen ihållande den dagen det kommer så att vara den enda som har sitt korn tröskat då kommer inte att vara nån höjdare.

Som sagt, vad som gick så oerhört fel i år har jag ingen aning om, men om jag skall tro nånting så anar jag väl att det har med sådjupet att göra, kan inte riktigt förstå vad annat det skulle vara. Eller så precis som rubriken antyder – fjol gick det bra så då jämnar Murphy ut det i år.

Så nu är det förklarat. Eftersom inte bondehumöret hållit för någon större verksamhet under denna sommar har det heller inte funnits något att skriva om.

Annars då? Vädret har ju varit vackert. Näpp, det har det inte om Ni frågar mig. En kvalmig torr hetta som inte inbjudit till något annat är att köra runt i en luftkonditionerad bil gör åtminstone inte mig glad. Personligen tyckte jag faktiskt det var ”vackrare väder” förra sommaren, men det får man ju inte säga, då svär man i kyrkan. Nu har man bara fått höra att man skall ”njuta” men jag har då inte funnit någon som helst njutning i att bara försöka överleva hettan. Dessutom har ju värmen också varit påtagligt i mitt lönevärv – där har vi också plågats av värmen vad gäller främst skogsbränder, även om den stora katastrofen uteblev för Österbottens del.

Så sommaren 2018 kommer jag att minns som annorlunda och varm, men inte på något sätt fin.

Jo förresten, solrosträdan då. Jo – DEN är superfin. Och gissa om jag är nöjd över den uteblivna traktoraffären som jag skrev om i våras. Det var just dom pengarna som torkade bort i sommar.

 

12 augusti, 2018 av

Dom stora inkomsternas dag

Nu dyker jag upp här igen. Jo, jag vet, jag har återigen varit olovligt länge frånvarande från Bondbloggens tangentbord, men det har sina skäl. Det har nämligen hänt absolut ingenting i min värld som på minsta sätt har givit upphov till några skriverier på flera månader. Det har ju inte ens gått att ondgöra sig över vädret heller, för denna vår som gått har väl varit så nära det ”normala” som man kan komma, egentligen ända sedan iskylan släppte i påskveckan. På måndagen i stilla veckan visade bilmätaren -24 i Kauhajoki och det är väl nog rätt lite i slutet på mars, men sen kom ju våren. Den kom snällt, nästan som en vän som försiktigt knackade på, inga stora översvämningar eller annat krafs, snön bara försvann och sen plötsligt – lika oväntat som alla år skulle såmaskinen fram. Jag har nu i dagarna sått vårraps, det känns visserligen som några dagar lite för sent för den verksamheten, men fröna som blev oanvända från i fjol propsade på användning så nu har jag hur som helst lagt dom i jorden. Lite blev kvar ikväll när mörkret nu tog mig, men det blir fortsättning i morgon bitti. Inte desto mera att orda om det, men i övrigt har dagen varit lite märkligt.

Utan att desto mera krångla till det så behöver jag en traktor. Lilla Zetor 6245 har ohjälpligen blivit för liten för alla mina redskap och dessutom fyller ju dottern så småningom traktorkort och har redan börjat vara riktigt behjälplig vid åkerarbetet så det börjar bli dumt att bara ha en åsna på två chaufförer. Dessutom känns det alltid lite skrämmande att bara ha en dragare på gården om något skulle haverera på Valtran – då står man där, kanske mitt i sådden.

Nån splitter ny traktor kommer inte på fråga. Dels är det onödigt att köpa en ny för några veckor på våren (och 6750 släpper jag inte taget om), dels finns det ju inte på något sätt ekonomi till en ny traktor som snart nog går på 100.000 pengar.

Alltså letar jag begagnad. Gärna sexcylindrig eftersom det skall vara ett åkerlok, helst under 3000 timmar och i bra skick. Sen gör inte åren så mycket för det gjordes ju hållbarare traktorer förr, men många timmar vill jag inte ha och priset borde vara humant. Helst under 20.000. Snart nog ett år har jag letat och läst annonser men alla begagnade traktorer är ju både dyra och i regel körda 8-15.000 timmar och det vill jag inte ha.

För några veckor sedan såg jag den. En Case IH med 5600 timmar och ett prisbegär på 19.000 inkl moms. Det tände inte till direkt eftersom jag har dålig erfarenhet av Case men efter några dagar började tanken lägga sig till ro. Objektet verkade intressant. Dessutom rimligt nära – på Valta i Seinäjoki. Efter en del resarch insåg jag att detta ändå var ett riktigt bra alternativ för mig. Utlåtanden av tidigare 5140 ägare var positiva och maskinen verkade vara ett perfekt åkerlok för mig.

Bild från Valtras Konepörssi.

Nu vet jag ju nog att det är snabbhet som gäller när man skall handla begagnat, men det har varit svårt att hitta tid för en sväng till Seinäjoki. Dagarna gick och den fanns kvar. I måndags hade jag bestämt mig för att åka men fick sista minuten förhinder. Dock lyckades det idag så idag bar det av. Först ett ärende i Vasa som sinkades av att allt folk på jorden tydligen var i Stenhaga idag så ärendet som borde ha tagit 10 minuter tog en timme. Såldes kurvade jag in på Valtrahandeln i Östermyra cirka 12.30 istället för 11 som var planerat. Gick ett varv runt traktorn och konstaterade att den inte skämdes för sig så jag gick in och letade upp en försäljare som vänligt meddelade; ”Minä möin sen puoli tunti sitten”

I tre veckor har jag alltså tagit sats för att ta mig till Seinäjoki och sen bommar jag med en halv timme. Det var lite rejält surt kan jag meddela.

Nåja, jag är ju fatalist så jag är ju rätt övertygad om att det var ödet som räddade mig från att ta ett dåligt beslut, antar att motorn kräver storremont snarast eller något annat. Det kan ju mycket väl ha varit min turdag idag också – det lär jag aldrig få veta. Det jag dock vet är att det hade varit lättare att offra en vårbruksdag om det hade slutat på något annat sätt, nu var det lite svårt att komma igång igen som om inget hade hänt. Men det lyckades det med och ikväll har Valtra och Simulta och jag sått 5,5 ha raps och tanken ikväll får bli att nånstans i detta land måste det väl finnas en begagnad traktor till ett rimligt pris som hittar sin väg i mina händer.

Hur som helst har jag ju faktiskt tjänat cirka 18.000 idag. Man lär ju göra det när man inte spenderar säger åtminstone annonsörerna i Sverige.

Slutet gott – allting gott. Och vädret är ju fint.

11 maj, 2018 av

Kräftgång och andra dumheter

Man skulle så gärna vilja skriva någonting positivt, och visst, allt det fina som fanns i det lilla lantbruket förr i världen finns väl kvar, snart kommer den första tofsvipan, och den bryr sig inte det minsta om jordbrukets lönsamhet, den kommer oavsett hit och glädjer oss, och mycket annat bra finns förstås kvar, mestadels sånt som inte myndigheterna kan besluta bort, men visst känns mycket krasst illa idag.

En sak som jag reagerade starkt på häromdagen var statistiken om jordbrukarkåren i Finland. För tio år sedan minns jag precis att medelåldern på lantbrukarna var 43 år (lika gammal som jag var då) och hade i medeltal 36 ha åker (precis lika mycket som jag hade då) så det var ju lite lustigt. Mindre lustigt var det att läsa motsvarande statistik i år. Gissa vad medelåldern på jordbrukarna var? Jo, precis, man hänger kvar ännu, 53 år. 53 år är medelåldern på lantbrukare i Finland 2018. Det låter inte bra, men ännu värre är väl det faktum att enda åldersgruppen som ökar är bönder över 65 år. Alltså sådana som egentligen borde njuta av sin intjänade pension och hejvilt blanda sig i vad nästa generation gör för galenskaper. Detta visar förstås brutalt på vad det egentligen är frågan om. Inga ungdomar vill satsa på en bana som lantbrukare. Nån som tycker det är konstigt? Jag gör det inte längre. Tyvärr.

Kollegan Nisse sa eller skrev för något år sedan att vi är den sista generationen idealister som sätter ett högre värde än pengar på vår åkermark. Kan så vara men visst är det synd. Tänk att det bara gått 30 år sedan en av mina gymnasielärare skällde på mig för att jag -som inte behövde bekymra mig om min framtid – väsnades och störde för dom mindre lyckligt lottade i klassen. Och det värsta var ju att hon hade rätt, där och då hade jag bara kunnat ta över våra 19 ha och några hundra höns och allt hade gått av sig själv. Visserligen inte så länge men just då hade det funkat. Nu finns det ju förstås ett ordspråk som säger att om något är för bra för att vara sant är det förmodligen för bra för att vara sant, men ändå, inte vill jag nu påstå att 400 höns skötte sig helt själva, dom skulle nog ha mat två ggr per dag (manuellt) och äggen skulle plockas dagligen (manuellt) och gödseln skulle kärras ut (manuellt) minst en gång per vecka. Således kom nog inte pengarna helt gratis in på kontot men det är inte heller poängen, utan poängen är att det gick att försörja en familj på det som den egna jordlotten gav.

Om vi gör en division och delar ut tillgänglig åkermark i Yttermark idag skulle ingen av de kvarvarande bönderna (cirka 1/3 av det dåvarande antalet) få en jordlott som räcker att leva på. På vilket sätt den utvecklingen gagnar någon, varken samhället eller befolkningen, det blir nog kvar som en fråga utan svar för mig. Sen måste vi förstås minnas att alla branscher som jag har insyn i har gått ungefär samma öde till mötes – det skall vara stort, stort och opersonligt.

Häromdagen kollade jag priser på ett föremål, lokala lilla affären ville ha 1700 euro och megamarketen i Vasa sålde precis samma produkt för 999 euro. Det blir liksom ingenting kvar att välja på hur gärna man än skulle vilja. Och det känns bara så fel att välja bort en bekant försäljare och istället handla av någon som glömt en när affärsdörren smällt igen bakom en. Tyvärr tror jag inte att ungdomarna av idag tänker riktigt såhär.

Bara som kuriositet lägger jag in en bild som jag kom över för några dagar sedan, min barndoms affär -Pått Bodän. Yttermera Ahls filialbutik som låg två kilometer hemifrån. I denna lilla affär med en kundkrets på kanske 300 personer (grovt uppskattat) kunde man handla sgs allt man behövde för att klara uppehället. Ännu på sjuttiotalet fanns det nog en och annan som klarade sitt liv ett helt år utan att besöka annan dagligvaruaffär. Apoteket möjligen undantaget. Tanken svindlar idag när Halpa-Hallis hylla för USB minnen och telefonskal skulle ha kunnat fylla hela Pått-Bodän.

Sen lite annat dumt. Visst kan sex hönor ställa till det för en också bara omständigheterna är rätta och oturen är framme. Det har varit lite av och till med värmen i hönshuset nu under köldknäppen och jag har inte velat ha på värmeblåsaren nattetid pga övernitiskhet med brandsäkerheten så ett besök till hönsen var aktuellt klockan sex på morgonen härom dan. På med värmaren, och sen ut, fast inte. Dörrhaspen hade fallit på av egen tyngd medan jag var därinne så nu var det en överlopps tupp i hönsgården. Haspen -kvälverin – är dimensionerad för att hålla fullstora galtar på insidan så dörren satt där den satt. Problemet förstärktes av att resten av familjen var bortresta så det fanns liksom ingen som visste var jag var. Nu blev det aldrig ett problem eftersom telefonen var med och jag kunde ringa in till farmor på samma gård och be henne kliva ur slafen och göra en utryckning med rullatorn – vilket också lyckades. Slutet gott allting gott, men det var definitivt en lärpenning på att vissa risker inte går att förutse och att telefonens plats är i fickan, inte på hallbordet. Speciellt om man opererar ensam. Faktum är att jag höll på att glömma den inne även denna gång, men kom på andra tankar när jag kom ut på trappan i -30 grader. Fast det var nog mest en fallolycka jag tänkte på då. Att jag skulle bli inburad i hönshuset hade jag inga planer alls på.

 

3 mars, 2018 av

Tack Tack. Men det räcker nu….

Jag har skrivit om honom förr. En av mina bästa vänner som jag hatar som pesten. Han dök upp i år igen och tur var väl det. Jag pratar förstås om kylan – eller Fader Frost om man så vill. En kompis som gör stor nytta men som jag egentligen inte vill veta av.

Det blev faktiskt nästan en vargavinter i år. På flera plan om man får skoja till det. Dom fyrbenta vargarna får sakkunskapen ta hand om, den meteorologiska tänkte jag skriva några rader om. Vi har ju flera år i rad haft milda vintrar nu, jag kunde konstatera att det två senaste vintrarna har inte ens vattnet till uthuset varit fruset så det kan inte ha varit många minusgrader sammanlagt. Visserligen har jag nog nerskrivet lite hur väderleken varit många år bakåt i tiden, men inte kolumn och dagsvis utan mera i det stora hela. Hur som helst – vi har rätt många ”skräpvintrar” bakom oss. Tyvärr förhåller det sig så att jag inte har något alls mot skräpvintrar, tvärtom, att röja skog i T-skjorta som jag gjorde 2014 på julannandag tilltalar mig synnerligen, och inte ser jag någon nytta med snön heller, för mig är den nog bara nånting som belastar taken och annars mest bara är i vägen, men det är nu mest bara på åsiktsnivå som jag kan argumentera på det sättet.

Visst är kylan bra och visst är riktiga vintrar någonting som vi behöver. Efter en varm vinter följer en dålig sommar. En titt i mina anteckningar gör det till en nästan absolut sanning, vi har ju tex i närminnet 2017 som ju var en eländig sommar, och den föregicks av en synnerligen varm vinter.

Nu när man går ut på gården och tittar sig runt så ser man ju nästan bokstavligen hur naturen tackar och tar emot. Senaste natt var det -21 på mätaren här på morgonen men det hindrade inte talgoxarna från att sjunga redan vid 10-snåret på morgonen. Nu gör tjälen gott åt strukturen på åkern och temperaturen gör att en god del av det oknytt vi inte vill ha i våra odlingar nästa sommar decimeras.

Inte vet jag egentligen heller själv om jag har så mycket mot kylan sådär kroppsligen, det finns bra kläder nuförtiden, men den ställer till en sån jäkla oreda i livet på det praktiska planet. Ännu i år har jag inte märkt att någonting skulle ha frusit sönder här, men genom åren har nog både bilbatterier, kylare, motorblock, vattenrör, vattenmätare och annan egendom frusit sönder. Visst, bakom dessa haverier ligger förstås nästan alltid mänskliga faktorn, men ändå, utan kyla – ingen skada.

Just nu kämpar jag trons goda kamp med att hålla värmen till hönsen. Det skulle inte vara något problem alls om man inte skulle vara yrkesskadad och se brandrisker överallt.  Förra natten var det nog minus fem i hönshuset på morgonen, fast det verkade nu inte bekomma invånarna det minsta. Lite samma problem har jag där vattenmätaren finns, när kölden blir långvarig och riktigt letar sig in så börjar det bli svårt att hålla dom rören frostskyddade. Lyckligtvis kan traktorerna och övriga maskiner stå stilla under kyliga dagar så det blir inte så stort problem heller, personbilarna går ju nuförtiden igång nästan i vilka temperaturer som helst, och med kopplade motorvärmare blir det inte något problem alls. Min egen livshistoria är full med frusna lastbilsbromsar och bussar som var iskalla och gamla personbilar som frös vid vägkanten, så min beskärda del av elände med vinterns kraft har jag nog fått – men det känns som historia idag.

En bild tagen över sovande produktionstillgångar i dag på eftermiddagen. Fint – men oandvändbart, lite som vintern i gemen.

Hur som helst – ljuset börjar återvända och med det tron på en kommande sommar. Personligen har jag ”läidon” av kölden nu, men som sagt, den är  nog bra att få. Men nu räcker det!

 

24 februari, 2018 av