Bloggare: Kalle Svedjebäck

Lekkris

Måste väl pröva en rubrik på eget hemspråk också ibland. Jag tror nog ändå dom flesta vet att ovanstående betyder “elström” och elström är det som detta inlägg till största delen skall handla om.

Efter att ha läst Nisses inlägg om att kölden kunde få pågå tills april kunde jag bara konstatera att våra utgångslägen är lite olika. För mig får kölden gärna försvinna omedelbart. Allt under -5 är olidligt.

Idag knäpper dock kölden i knutarna, det ligger väl runt en drygt -20 grader så det är allt annan än gästvänligt. Långt under dom temperaturer då saker och ting kan frysa sönder. Kanske närmast då saker som innehåller vatten har ju nog sedan länge passerat “bäst före” om dom utsätts för kyla i denna mängd.

Således behöver saker och ting värmas upp, och det kan ju ske på olika sätt, men för det mesta är el inblandat på ett eller annat vis. Tyvärr kan ju elen bli en rejäl brandrisk under sådana omständigheter och det är väl närmast det som jag skall skriva några rader om nu.

Iden till inlägget kom för bara en stund sedan när jag drog ur en värmare ut uttaget. Kontakten kändes varm och vid beröring av själva stiften blev det nog att doppa handen i snön, så varm var den. Och så skall det inte vara.

Nu är det skäl att påpeka att jag inte är elektriker, jag har inte någon som helst behörighet på elområdet, men elintresse har jag alltid haft och via mitt jobb har jag också varit tvungen att skaffa lite elkunskap för att använda brandförebyggande eller -tyvärr- också vid brandorsaksutredning, så lite kunskap har väl kommit med åren. Tyvärr har också en del kunskap kommit bakvägen, dvs av fel och misstag man begått med sitt överstora självförtroende. Dock har nog det självförtroendet falnat rejält med åren och numera gör jag nog egentligen ingenting annat än tillverkar en och annan skarvsladd själv – om ens det.

Alltså vill jag påpeka att de råd som jag ger nedan är amatörråd, finns det minsta tvekan om att det svajar lite så verifiera med en riktigt elektriker, detta för allas säkerhet.

Det första missförståndet som man brukar ramla över är “Vi har jordfelsbrytare så vi behöver inte vara rädda för kortslutningar” Men riktigt så är det inte, jordfelsbrytaren är i huvudsak ett personskydd som skall skydda från elstötar, dvs när utgående och tillbakakommande ström inte “stämmer” så slår jordfelsbrytaren ur och skyddar användaren från en elstöt.

Gammaldags proppar eller mera moderna snabbsäkringar är det som skall skydda från kortslutning, och det gör dom nog, om tex en mus eller råtta tuggar sig igenom båda ledarna och dör tvärsöver så skulle det ju omedelbart starta en brand (om det finns brännbart material), men i de flesta fall tar säkringen hand om det hela och problemet är löst. Överlag är inte möss och råttor så ofta inblandade i bränder som man kunde tro, just av den orsaken.

Egentligen skall också säkringarna ta hand om överbelastning, och visst gör dom det, prova anslut en 5kW värmare till ett enfas 10A uttag så ser Ni – pang. Dit for säkringen direkt. Men det som är riktigt farligt är lätt överbelastning under lång tid. Då är det inte alls säkert att säkringarna löser ut, men mera värme utvecklas än vad installationerna klarar av och så småningom är branden ett faktum. Detta var ju precis vad jag höll på att uppnå med min sladd idag. Största antalet elbränder jag har haft att göra med härstammar från just detta, man kanske kör en 2500W värmare några dagar eller veckor över en underdimensionerad skarvsladd. Det kanske går bra i två veckor, men sen nån gång över tid utvecklas tillräckligt med värme för att tända på den svagaste punkten. Själv hade jag eld i en skarvsladd via vilken jag värmde två små hönshus härom vintern. Jag körde alltför mycket förbrukning över en 1,5 mm2 sladd och som sagt, det gick bra en vecka, men helt plötsligt gick det inte alls bra. Den tog eld. Visserligen mitt ute på gräsmattan just när jag stöpslade i, så ingen fara, en omständigheterna kunde lätt ha varit annorlunda.

Gällande skarvsladdars längd har jag kollat med många elektriker under årens lopp och man får lite olika svar, men rent generellt skall man försöka undvika skarvsladdar över 20 meters längd eftersom längre sladdar påverkar säkringarna känslighet negativt. Bra är också att minnas att skarvsladdar uttryckligen är till för tillfälligt bruk. Har man haft en skarvsladd nånstans ett par månader är det läge att tillkalla en elektriker som gör en fast och säker installation istället på stället. Här är också läge att påminna om att eventuella “sladdkelor” alltid skall rullas ut i sin fulla längd innan användning.

Dagens installationer är säkra, till och med mycket säkra och elbränder har visserligen minskat rejält över tid, men fortfarande finns det fällor. Själva elapparaterna är också säkra idag såtillvida att dom användes rätt. Ett elektriskt element för inomhusbruk skall inte föras utomhus för ute i fukten kan det bli en fara. Så länge elapparaterna inte är urgamla så är dom nog säkra, det är återigen överbelastningen som är faran. Och just vid köld lurar den runt hörnet redan efter nån enstaka grendosa. Överlag är det elapparater som alstrar värme som är dom stora bovarna, detta främst för att dom kräver ganska hög effekt, och för att hålla priserna nere används inte de bästa komponenterna. Ett bra exempel är vattenkokaren, som är en stor brandrisk, men som sällan utveklas till byggnadsbrand eftersom man ju per automatik sgs att alltid har vattenkokaren under uppsikt när den används.

Ibland önskar man nog ändå att man valt en annan yrkesbana så man inte skulle behöva se brandrisker överallt. Jag brukar ibland tänka på forna dagars värmelampor man hade åt smågrisarna här i huset, brännheta lampor mindre än en meter ovanför halmen. Skulle jag vara tvungen att leva med en sån installation lämnade jag nog inte grishuset för ett enda ögonblick. Ändå gick det oftast bra. På samma sätt blankvägrar jag att köra in ett fordon utan huvudströmbrytare i stora uthuset från 50-talet, detta trots att det nog stod både personbilar och traktorer med och utan motorvärmare påkopplade där hela 60- 70- och 80-talet, ja en bra bit in på nittio. Utan att något hände. Men som sagt, är man nojig så är man.

Hur som helst, man kan ju inte sluta leva, och ett liv utan risker finns inte, men vissa saker är ändå bra att tänka på.

Här kommer någon sorts kontroll/minneslista som jag åtminstorne själv lever slaviskt efter.

  1. Använd helst inte elapparater som är äldre än 15-20 år, oavsett apparat och oavsett ställe.
  2. Beställ en behörig elektriker minst vart 10.de år till gården och be han/hon gå igenom all el, även fast allt skulle fungera. Bara genom att upptäcka löskontakter i elskåpen kan rädda gården undan katastrof.
  3. Räkna alltid snabbt över belastningen på uttag och skarvsladdar, undvik om möjligt grendosor som går hit och dit.
  4. Är installationerna från tidigt 60-tal eller ännu äldre. Renovera i morgon!
  5. Lämna inte värmare eller andra elapparater oövervakade under en längre tid, speciellt inte om det handlar om bostadshus eller djurstall.

Själv har jag bytt alla gamla elskåp till nya under de senaste 10 åren, dessutom har jag bytt ut varenda fast installation som är utförd med annat än MMJ kabel (dom vita styva) och framför allt dom som är utförda av icke behörigt folk.

Och ändå, fast jag gjort allt jag kan så är jag paniskt rädd för en elbrand, 365 dagar i året. Som sagt, man borde kanske valt ett annat yrke….

PS Visst drog du ur telefonladdaren i morse när du slutade ladda i morse?

3 februari, 2021 av

Midvinter (undrar om rubriken redan är använd)

Tiden lider och åren går. Många av Er har säkert undrat vart jag tog vägen, eller kanske bara varit glad åt min frånvaro, vad vet jag. Nått bra svar finns inte på frågan, men mest har det väl att göra med att jag fortfarande är lite sur över tredje ganska misslyckade odlingssäsongen på raken, dels och mest har det att göra med att den tid jag tidigare använde till bloggen numera går åt i stallet. Men kvar i tillvaron är jag, kanske ännu mer än förr faktiskt.

Nu är det “riktigt” vinter i Svedjebäcken och vad jag tycker om det vet jag inte. I vanligt fall är jag ju superkinkig när det gäller vädret, de som följt med bloggen vet ju att jag egentligen bara är nöjd i april, övriga månader är det för varmt, kallt, blåsigt, mörkt, vått, snörikt, insektrikt och jag vet inte allt vad man kan kan klaga på.

Men nu har vi snö och minusgrader. I vanliga fall skulle jag ha spytt galla över bådadera, men tillvaron ändras och jag ser ju hur mycket bättre hästarna mår i detta väder än i snett vinterregn och bra så. Ännu viktigare är ändå att man på något sätt ser att nog kan vädret vara “normalt” ännu och bra så.

Det som jag däremot inte kan fördra, inte på mina utmarker är köld. För varje grad gradstocken tuffar iväg under -10, desto värre känns det. Nu medger jag nog utan omsvep att det beror på att jag bara har “sommarutrymmen” att hålla till i och när både djur och vatten skall hållas varma blir det lätt en kamp mot Goliat. Dessutom är jag rejält miljöskadad av mitt brandkårsliv så jag ser ju brinnande element och överbelastade elledningar överallt när kölden sätter in. Detta gör att jag egentligen inte vågar ha på några extra värmekällor nattetid och när man då betänker att bla vattencentralen med mätaren är värmelös så säger det sig själv att nätterna blir oroliga. Men som sagt – till stor del självförvållat.

Hönsen har också haft lite betänkliga utrymmen under de “vintrar” som gått, men det har ju gått på något sätt eftersom ju vintrarna varit ickevintrar ända sedan dom flyttade in för fyra år sen.

Nu kom jag mig dock till -ivrigt påhejad av resten av familjen- att fixa ett ordentligt vinterhönshus och det blev bra. Den kallaste natten när det var -24 ute hade hönsen +20 på kvällen och +7 följande morgon. Utan värmekälla på natten. Man blir imponerad över hur gamla stockväggar kan hålla värmen. Isoleringen består bara av diktade (tätade) stockväggar med 60 år gammal kartong på insidan. Ändå skall det nog vara kallt ute för att temperaturen skall falla under noll oavsett utetemperatur.

Hästarna har inga problem alls med kölden. Med tiden har man lärt sig att köld och massor med snö håller dom på gott humör, det är blåst och riktig värme dom inte vill ha att göra med. Två dagar har vi ju haft riktigt gammaldags snöstorm här och då var det nog lite knöligt, men det gick.

En av hästägarnas käraste diskussionsämne är huruvida man skall använda täcke eller inte vintertid. Här hos oss er man att finnhästen Otto och shettisen Stella inte alls är roade av täcken, annat än i regn. Russet däremot trivs med täcke.

Vintertid är ju sen urminnes tider skogsarbetets tid, men skogsarbetet har jag definitivt gett upp åtminstone tillfälligt. Det beror på flera saker, det är inte bara så enkelt att jag är lat och hatar snö i nacken (vilket förstås är sant) utan mera som jag skrivit förr, jag saknar lämpliga maskiner och kunskap till jobbet. Sen finns inte heller tiden att lägga på detsamma, och lägger man sen till att en gammal skada i en fort börjar ge sig tillkänna som begränsande i mitt terränggående så då blir slutresultatet bara ett.

Ingenting.

Som tur är har jag hittat en entreprenör som sköter detta för mig, det enda jag behöver göra är att säga ja till hans förslag och sedan går resten av sig själv. Bra blir ännu bättre av att det inte är nån jättePonsse som bökar på utan han jobbar nästan uteslutande med motorsåg och handkraft och det gillar jag.

Däremot lever drömmen om att arbeta med häst i skogen och där skulle jag väl nog ha varit redan om inte foten börjat krångla. Vi har nog kört lite i skogen redan Otto och jag, men bara i barnskorna och utan stock efter. Några steg i taget när vägen är lång. Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne så småningom.

Nåjo, detta som någon slags lägesrapport från januari 2021 i detta nådens coronaår. Corona, hästhö och dåligt fjolår skall vi återkomma till snarast.

30 januari, 2021 av

Ännu mera halvtid

Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip “bättre sent som alltid”

Ryps

Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.

Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.

När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.

All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.

Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.

En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.

Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.

Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.

Sa ja ju!

13 augusti, 2020 av

Lite över halvtid

Nån enda gång skall väl även jag slänga mig med en sportterm för att visa att jag inte är helt bakom. Visst vet jag mycket väl att en ishockeymatch består av två halvlekar, och då nyttjar vi den kunskapen.

Nåja, skämt är skämt men spannmålsodling är däremot allvarliga saker så om dem skojar vi icke. Som hästägare och lite halvmångsysslare blir det inte alla dar av att skriva bloggar, men nu skall jag i alla fall ge nån slags lite över halvtidsrapport från åkerkanten.

Vi kan väl börja med att den här säsongen hittills har varit precis fel. Regnet borde komma före midsommar, efter gör det mest harm, och i år var det precis tvärtom. Juni månad torr som spisfnöske medan juli har bjudit på regn så det räcker och blir över. Tack och lov har det inte kommit något riktigt slagregn, åtminstone inte här hos oss, så alla grödor står nog upp som tennsoldater, kanske inte så märkligt med tanke på grödornas längd, bitvis får man var glad om hela axet syns ovan jord. Maj var ju egentligen ganska bra, fukten hölls länge i jorden och det räddade nog en hel del. Här hos mig har det (rypsen undantagen) varit riktigt jämn uppkomst överallt och hels fälten gick i ax inom två dygn så det får man vara riktigt nöjd med.

För att få nån struktur på detta tror jag vi tar det slag för slag.

Höstvete

En ny gröda som jag inte provat innan. Faktum är att jag har lyckats smita genom 30 odlingssäsonger utan en enda höstgröda så det var lite spännande att hälla Skagenvetet i såmaskinen i höstas. Skiftet som jag sådde på (7ha) hade legat i träda med isådd klöver och timotej i tre år innen, och nu slog jag det, sprutade och plöjde. Sen i med vetet, som jag trodde något för sent, det var den 22 september. Dessutom sådde jag helt utan tillsatt gödsel eftersom jag hoppades att frodig nerplöjd klöverväxt skulle ha bundit åtminstone lite kväve till jorden. Början såg nog tveksam ut, en månad efter sådd noterade jag inget liv i åkern, men i början på november började nog några strån sticka upp och i den snöfria julveckan gav nog åkern ett grönt intryck på håll åtminstone. Sen kom ju lite köld (som kallast -13 grader) och lite snö som sen smälte och övergick i plusgrader igen, I mars kom två-tre nätter med köld (ca -10) och efter det var det ohi on med den förhoppningen. Åkern var inte mera grön utan brun. Dit for det. Jag gjorde ny odlingsplan och beställde vårvete att så in i åkern istället för det hädangångna Skagenvetet. Tack för testet. Misslyckat. Hej då. Passade förstås också på att gnälla på Facebook om mina motgångar och fick uppmaningen av Mats Nordman i Pörtom att försöka lugna mig – allt kommer att bli bra bara rötterna har liv. Skrev han. Ut och gräva och jodå, nån slags liv hade nog rötterna verkade de det som. Sen tog det inte så många dagar innan lite grönska kunde skönjas nere vid marken och – under över alla under -vetet startade om. Sen Såg det rätt bra ut, gödslingen blev sen ett nytt problem som finns beskriven i ett blogginlägg, men på något sätt blev det ändå halvtid gott – allting gott, för nu i skrivnde stund ser det bra ut. Riktigt bra närmare bestämt. Få se om det håller i mål.

29 oktober var väl ingen källa till glädjeskutt
Inte 20 december heller
Ikväll, 25.7 ser det dock betydligt trevligare ut
Nästan så man kostar på sig att vara lite nöjd

Korn

Kornet finns det av i två uppsättningar, sått 10. och 15. maj. Samma förfrukt. Samma åker. Samma bearbetning (övervintrat som stubb, tallriksharvat x2 och sått, men där upphör likheten. Det som är tidigare sått har varit bättre ända sedan barnsben och är det ännu. Visst är växtligheten jämn och fin, men på det senare sådda är kornen mycket mindre och det ser egentligen inte alls bra ut. Få se om det hinner ta sig eller om domdär några dagarna i maj kommer att bli lite dyra. Återstår att se.

Nu ser jag att texten har blivit längre än vad jag har skrivit -det händer ofta- så nu avslutar jag här och återkommer en kväll i närtid med halvtidsrapporten om höet(!) och rypsen.

26 juli, 2020 av

Bollhavet (eller hur man skryter hämningslöst)

För nån vecka sen var det en fråga som rullade i Facebookgruppen Spannmålsbönderna om vilket som var vars och ens favoritredskap på gården. Jag svarade Crosskillvälten och föga anade då hur rätt jag hade.

I förra bloggen täckdikade jag och ondgjorde mig över hur bra det gick. Jag till och med raljerade över att det fanns mindre stenar på skiftet än vad jag trott. Jo, mindre var det men visst fanns det av den sorten, men det var ändå inte där det riktigt stora problemet kom.

Det kom när plogen kom fram.

Eftersom själva täckdikandet skedde lite senare än var jag önskat så fick jag ställa odlingsplanen lite efter det och välja mellan antingen hövall eller ryps. Det fick bli ryps mest pga att jag råkade ha alla behövliga sprutmedel till den växten hemma och man skall hushålla med förnödenheterna, så ryps fick det bli. Jag är inte superstressad med rypsen, har ganska många års erfarenhet av växten i fråga och det som såtts i juni har alltid blivit bäst så jag drog lite på det.

Nu visste jag ju nog vem min motståndare var. Leran i Fållbäcken är inte att leka med och den brukar bli extra svår om den får ligga till sig ett tag. Täckdikesmaskinerna hade ju både bökat om i leran och kört på skiftet så när jag satte plogen i marken – så funkade det inte. Det var precis som att plöja tjäle. Först gick inte plogen ner och fick man ner den så vände den ingen jord utan flyttade runt jorden flakvis, ibland stannade traktorn, ibland så löste stenutlösaren ut och en plogskiva kom upp ovan jord och egentligen var det bara hemskt alltihop. Nåja, plöjt -eller ombökat- blev det men jag tror nog att både Valtra och Kverneland åldrades flera år den kvällen. 4 timmar tog det att måla 2 ha svart med fyrskärig växelplog. De ni.

Sen stod mitt hopp till Väderstad NZA som är en verkligt stridsduglig harv. Denna gång blev det inte mycket till strid utan mera förlust i rond ett. Det var som att harva ett bollhav, de flesta lerklimparna var stora som fotbollar, men det fanns både större och mindre. Hur som helst, före och efter harven såg ungefär lika ut, den bara flyttade runt lerbollarna, som man förresten inte från hytten kunde diagnostisera om det var stenar eller lera.

Såhär såg det ut EFTER harven. Största klimpen är kanske 20 centimeter

Nu fanns det bara en räddning kvar. Man kan ju inte lägga rypsfröna som är av en knappnålshuvuds storlek tillrätta bland fotbollar och hoppas på toppskörd, det är helt lönlöst. Så nu fanns bara en räddningsplanka kvar.

Väderstad Crosskill med crossboard, min vän i lernöden

Visst visste jag att denna kompis gör underverk men att den faktiskt skulle rädda även denna situation, det trodde jag nog inte.

Så utan större förhoppningar gav jag mig iväg dan därpå för att lite prova och visst – en körning och klimparna hade förvandlats till en, nåja, kanske inte bra såbädd men i alla fall en funtionsduglig sådan

Svårt att få detta återgivet på bild, men ett körstråk senare såg det ut såhär. Varvkanten går diagonalt över bilden och den nedre halvan är kör med välten en gång, den övre harvad tre gången.

Steget mellan hopp och förtvivlan kan vara kort men oftast går det åt andra hållet, men att denna gång sitta i hytten och titta på när bollarna av alla de storlekar försvann var ren och skär kärlek till Väderstad Crosskill

Dit far dom

Så denna match mellan leran i Fållbäcken och Väderstad slutade 0-1. Om nåt sen gror i torkan återstår att se. Hur som helst har vi gjort vad vi kunnat.

8 juni, 2020 av

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet “Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

18 maj, 2020 av