År 2021 eller år 0?

Tiden går som bekant snabbt, och ännu snabbare går den när man har roligt. Och roligt har jag haft under hela denna växtsäsong, och det roliga verkar fortsätta tills vidare. Det handlar om en hel radda av aha-upplevelser och så en hel massa tur med vädret också.

Skall vi ta det från början. Det började på nyårsdagen då temperaturen föll snabbt och landade så småningom på typ -20 grader. Detta var såklart inte det minsta roligt, men samtidigt nånstans långt bak i huvudet fanns tanken att det kanske inte var så illa i alla fall. Hästarna trivdes i varje fall bättre i minus massor än i plusgrader och slask så då accepterade jag det också. Dessutom fanns ju funderingarna om att detta ju bara var naturligt och att kanske, kanske nästa odlingssäsong kunde gynnas av detta elände på sätt eller annat.

Snömängden var också ganska passlig och både våren och snösmältningen kom i maklig och passlig takt. När sådden inleddes var jorden riktigt fint fuktig (vårmustig), men kanske lite kall, men det uppvägdes av några jättevarma dagar i maj.

Redan när jag harvat 10 meter på första åkern (på höstplöjt) kunde jag se att något var annorlunda i år. Jorden redde sig som en konfirmand i sina bästa år. Det torkade inte ur händerna och precis som på beställning kom ett par regndagar just då dom behövdes. Sen skall vi inte heller glömma att jag i år hade fullgod hjälp av dottern som nog tillbringade mera tid i traktorhytten denna vår än vad jag gjorde själv. Egentligen gjorde jag inte så mycket annat än sådde. Detta gjorde att vi kunde bereda och så åkrarna så snabbt som vårleran begär, och det spelade säkert en stor roll också.

Mot bättre vetande (men det hade med hästgödseln att göra) vårplogade jag 4 hektar dit korn såddes. Allt på samma dag, plöjning harvning, sådd. Rypsen som jag misslyckats med i tre år i rad såddes lite tidigare än jag brukar. Sen var vädret precis som jag ville ha det ända fram till nu i skrivande stund -midsommardagen.

Så far so good, men nu kommer det intressanta. Det är svårt att återge växtlighet på bild, man borde se det i verkligheten, men jag skall ändå försöka.

Rypsen som såddes där det varit vall i tre år och sedan höstplöjt, den ser ut som om någon annan sått den. Perfekt. Dessutom så gott som ogräsfritt. Visst, behandlat med Galera men ändå.

Motsvarande rypsväxt har jag aldrig haft

På 10 ha höstplöjt växer vete som är så fint att man inte tror sina ögon. Det är av sorten Wappu och håller på att bilda ax nu.

Bredvid Wappu “växer” något slags korn. Det är svagt och trött, glest och hängigt, men det är sått på vårplöjd mark som inte trädats på årtionden. Här går sparvarna på knä och jag förväntar mig max 25oo kg/ha av denna bedrövelse. Som sagt: Vårplöjt.

Sen till det allra mest anmärkningsvärda. Havren. Jag har sått ihop två skiften som har precis samma markkartering och förutsättningar. Samma dag, samma såmaskinsintällningar, men med en liten skillnad. Ena delen är klöverträdat i 3 år, och höstplöjt, och här ser havren ut som brukad av Jungfru Maria, även detta ogräsfritt.

På övre delen finns då samma havre men här är förfrukten misslyckat ryps som tallriksharvats ner två gånger på våren. Åkern består av 1/3 tistlar, 1/3 maskrosor och 1/3 dålig, svag havre.

Den vänstra är från tallriksharad åker, den högra från höstplöjd 3-årig klövervall

Vad lär vi oss av detta nu då? Jo, att höstplöjning är bättre än vårplöjning har jag vetat längre, men hur mycket nytta klövervall gör i odlingsföljden, det är nog en aha-upplevelse utav rang för min del. Jag vet med all säkerhet att den havre som växer efter treåriga klöverträdan är den vackraste åker jag sett under min tid som både bondelärling och bonde. Visst, vädret har säkert också gjort sitt till, men nog har det varit bra odlingssäsonger tidigare också men inget har ändå sett ut såhär. Dessutom är det en jättebonus att åkern är i det närmaste ogräsfri. Speciellt lergräset som varit ett gissel av rang är helt borta.

Nu börjar alltså på allvar en ny tideräkning här på gården. Ännu har jag inte aktiverat räknestickan och bildat mig en uppfattning om vad som är ekonomiskt möjligt, och visst beror det också på hur stödpolitiken utvecklas. Men kanske en tredjedel klövervall och torrhö, en tredjedel spannmål som höstplöjs och en tredjedel proteingrödor kanske kan vara en bra väg att gå. Det borde ju vara helt möjligt att få ner både konstgödselanvändningen och bekämpningsmedelsförbrukningen med denna metod.

Nu kunde man kanske komma och säga att jag är fartblind av ett års upplevelser, men nja, ni skall vi komma ihåg att både havren och kornet som är sått på “gammalt sätt” ser precis lika dåligt ut som jag tyvärr blivit van att se min växtlighet de senaste åren. Jag skrev ju ett blogginlägg för nått år sen där jag bekymrade mig över att skördarna långsamt gick som kosvansen här på hemmanet.

Nu skriver vi år noll och startar upp ett projekt som nästa generation kommer att ha mera nytta av än mig, men förhoppningsvis skall inte nästa brukare behöva öva i 40 år.

Man har ju genom åren läst kilometervis med texter om hur vi genom ensidig odling långsamt förstör åkerjorden, men åtminstone jag har nu inte tagit desto större notis om detta. Den uppfattningen är jag nog på väg att revidera nu, men en viktig lärdom ger det som går stick i stäv med dagens härjande urbana befolkning och dess irrläror. Skall detta lyckas så måste vi har kvar -eller mera- betesdjur som indirekt producerar mat, annars går inte ekvationen ihop och vi kommer på sikt att drunkna i kemi i vårt jordbruk

Ingenjörer, behövs dom?

Något provocerande rubrik, och såklart behövs ingenjörer, men ibland tycker man nog att vissa saker kunde göras lite mera användarvänliga än vad dom råkade bli.

Simulta 3000 T är ett sånt exempel.

Nu har jag noll erfarenhet av andra såmaskinsmärken än just Simulta så jag skall väl böla sådär lagom tyst, Simulta är en bra maskin, men servicevänlig är den INTE.

Förra året gjorde jag som jag brukar, dvs jag kopplade i såmaskinen då jag egentligen borde ha sått flera hektar redan. Därför blev det en hel del svordomar då jag på vårbrukets första dag i fjol noterade att jag hade totalpunktering på ett av bakhjulen, och ett annat läckte betänkligt med luft. Jag chansade och började inte skruva nånting då utan sådde med punkterat hjul – och tur var nog det med facit på hand. Efter säsong gjorde jag inget och inte i vinter heller, men nu i vårt tog jag ihop med problemet i god tid – trodde jag.

Manualen berättade egentligen bara att det är enkelt att ta loss hjulen, men berättade inte desto mera om hur man gör det. Ej heller YouTube eller nätet överlag. Märkligt.

Nåja. Några saker gick att lista ut. Maskinen behöver lyftas upp och hjulen behöver tas loss. Det visade sig att maskinen var betydligt tyngre än vad jag trott, Avanten mest bra skrattade åt projektet och Valtra lyfte upp den men sina absolut sista krafter. Upp kom den och boggievaggorna som hjulen är fästa i tre och tre kom bort riktigt bra.

Men sen……

Undrar vilken slags humor som gör att man tillverkar hjulbultar som sitter genomgående med svåråtkomliga muttrar på baksidan som skall hållas fast med nått verktyg som ännu inte är uppfunnet. Jag skrattade i alla fall inte alls, men av kom dom ju på något sätt. Punkteringen satt ju naturligtvis på mittenhjulet som är i en helt annan division när det gäller losstagning än dom yttre. Det visade sig att lagerbockarna skall skjutas i sidled ca en centimeter för att få loss axeln från vaggan och sedermera hjulet loss.

Det gick inte.

Man börjar med en hammare. Hämtar en större hammare. Sen en avdragare. Sen en större avdragare. Sen ringer man en vän. Sen lägger vi vaggan i en dörröppning och försöker pressa av lagret med en liggande domkraft. Sen ringer man en vän som fakturerar. Dvs en verkstad. Söndagen slutade med att hela högen med problem lämnades utanför Pörtom Bil & Traktor för mera professionell hjälp.

Några dagar senare kom haveristen hem igen. Vaggan ihopsatt och däcken hela. Då var det bara att sätta ihop det igen. Eller ja, inte riktigt.

Att ensam få den 100 kg tunga vaggan på precis plats i en tung hängande såmaskin tog nog sina timmar, men den kom på plats. Här måste jag faktiskt säga att ingenjörerna tänkt till lite för det fanns faktiskt styrblock som hjälpte till.

Nåja, klar blev den under söndagen och det sista som jäklades var drivkedjan som nog inte heller är så rolig att sätta på plats. Jag vill citera en annan Simultaägare som sa: “Han som kommit på domdär spännhjulen har nog gått från mästaren lite för tidigt.

Egentligen var inte projektet speciellt svårt sådär kunskapsmässigt, men åtkomstmöjligheten, vikten och det fasttagna lagret gjorde att det väl nog tog ca 10 timmar + verkstadsfakturan att få hjulet bytt. Nästa gång kommer det att gå bättre, men jag vill helt enkelt inte göra om detta. Överhuvudtaget inte,.

Fast Simulta är en tusans bra maskin att så med, men att reparera. NEJ!

Lekkris

Måste väl pröva en rubrik på eget hemspråk också ibland. Jag tror nog ändå dom flesta vet att ovanstående betyder “elström” och elström är det som detta inlägg till största delen skall handla om.

Efter att ha läst Nisses inlägg om att kölden kunde få pågå tills april kunde jag bara konstatera att våra utgångslägen är lite olika. För mig får kölden gärna försvinna omedelbart. Allt under -5 är olidligt.

Idag knäpper dock kölden i knutarna, det ligger väl runt en drygt -20 grader så det är allt annan än gästvänligt. Långt under dom temperaturer då saker och ting kan frysa sönder. Kanske närmast då saker som innehåller vatten har ju nog sedan länge passerat “bäst före” om dom utsätts för kyla i denna mängd.

Således behöver saker och ting värmas upp, och det kan ju ske på olika sätt, men för det mesta är el inblandat på ett eller annat vis. Tyvärr kan ju elen bli en rejäl brandrisk under sådana omständigheter och det är väl närmast det som jag skall skriva några rader om nu.

Iden till inlägget kom för bara en stund sedan när jag drog ur en värmare ut uttaget. Kontakten kändes varm och vid beröring av själva stiften blev det nog att doppa handen i snön, så varm var den. Och så skall det inte vara.

Nu är det skäl att påpeka att jag inte är elektriker, jag har inte någon som helst behörighet på elområdet, men elintresse har jag alltid haft och via mitt jobb har jag också varit tvungen att skaffa lite elkunskap för att använda brandförebyggande eller -tyvärr- också vid brandorsaksutredning, så lite kunskap har väl kommit med åren. Tyvärr har också en del kunskap kommit bakvägen, dvs av fel och misstag man begått med sitt överstora självförtroende. Dock har nog det självförtroendet falnat rejält med åren och numera gör jag nog egentligen ingenting annat än tillverkar en och annan skarvsladd själv – om ens det.

Alltså vill jag påpeka att de råd som jag ger nedan är amatörråd, finns det minsta tvekan om att det svajar lite så verifiera med en riktigt elektriker, detta för allas säkerhet.

Det första missförståndet som man brukar ramla över är “Vi har jordfelsbrytare så vi behöver inte vara rädda för kortslutningar” Men riktigt så är det inte, jordfelsbrytaren är i huvudsak ett personskydd som skall skydda från elstötar, dvs när utgående och tillbakakommande ström inte “stämmer” så slår jordfelsbrytaren ur och skyddar användaren från en elstöt.

Gammaldags proppar eller mera moderna snabbsäkringar är det som skall skydda från kortslutning, och det gör dom nog, om tex en mus eller råtta tuggar sig igenom båda ledarna och dör tvärsöver så skulle det ju omedelbart starta en brand (om det finns brännbart material), men i de flesta fall tar säkringen hand om det hela och problemet är löst. Överlag är inte möss och råttor så ofta inblandade i bränder som man kunde tro, just av den orsaken.

Egentligen skall också säkringarna ta hand om överbelastning, och visst gör dom det, prova anslut en 5kW värmare till ett enfas 10A uttag så ser Ni – pang. Dit for säkringen direkt. Men det som är riktigt farligt är lätt överbelastning under lång tid. Då är det inte alls säkert att säkringarna löser ut, men mera värme utvecklas än vad installationerna klarar av och så småningom är branden ett faktum. Detta var ju precis vad jag höll på att uppnå med min sladd idag. Största antalet elbränder jag har haft att göra med härstammar från just detta, man kanske kör en 2500W värmare några dagar eller veckor över en underdimensionerad skarvsladd. Det kanske går bra i två veckor, men sen nån gång över tid utvecklas tillräckligt med värme för att tända på den svagaste punkten. Själv hade jag eld i en skarvsladd via vilken jag värmde två små hönshus härom vintern. Jag körde alltför mycket förbrukning över en 1,5 mm2 sladd och som sagt, det gick bra en vecka, men helt plötsligt gick det inte alls bra. Den tog eld. Visserligen mitt ute på gräsmattan just när jag stöpslade i, så ingen fara, en omständigheterna kunde lätt ha varit annorlunda.

Gällande skarvsladdars längd har jag kollat med många elektriker under årens lopp och man får lite olika svar, men rent generellt skall man försöka undvika skarvsladdar över 20 meters längd eftersom längre sladdar påverkar säkringarna känslighet negativt. Bra är också att minnas att skarvsladdar uttryckligen är till för tillfälligt bruk. Har man haft en skarvsladd nånstans ett par månader är det läge att tillkalla en elektriker som gör en fast och säker installation istället på stället. Här är också läge att påminna om att eventuella “sladdkelor” alltid skall rullas ut i sin fulla längd innan användning.

Dagens installationer är säkra, till och med mycket säkra och elbränder har visserligen minskat rejält över tid, men fortfarande finns det fällor. Själva elapparaterna är också säkra idag såtillvida att dom användes rätt. Ett elektriskt element för inomhusbruk skall inte föras utomhus för ute i fukten kan det bli en fara. Så länge elapparaterna inte är urgamla så är dom nog säkra, det är återigen överbelastningen som är faran. Och just vid köld lurar den runt hörnet redan efter nån enstaka grendosa. Överlag är det elapparater som alstrar värme som är dom stora bovarna, detta främst för att dom kräver ganska hög effekt, och för att hålla priserna nere används inte de bästa komponenterna. Ett bra exempel är vattenkokaren, som är en stor brandrisk, men som sällan utveklas till byggnadsbrand eftersom man ju per automatik sgs att alltid har vattenkokaren under uppsikt när den används.

Ibland önskar man nog ändå att man valt en annan yrkesbana så man inte skulle behöva se brandrisker överallt. Jag brukar ibland tänka på forna dagars värmelampor man hade åt smågrisarna här i huset, brännheta lampor mindre än en meter ovanför halmen. Skulle jag vara tvungen att leva med en sån installation lämnade jag nog inte grishuset för ett enda ögonblick. Ändå gick det oftast bra. På samma sätt blankvägrar jag att köra in ett fordon utan huvudströmbrytare i stora uthuset från 50-talet, detta trots att det nog stod både personbilar och traktorer med och utan motorvärmare påkopplade där hela 60- 70- och 80-talet, ja en bra bit in på nittio. Utan att något hände. Men som sagt, är man nojig så är man.

Hur som helst, man kan ju inte sluta leva, och ett liv utan risker finns inte, men vissa saker är ändå bra att tänka på.

Här kommer någon sorts kontroll/minneslista som jag åtminstorne själv lever slaviskt efter.

  1. Använd helst inte elapparater som är äldre än 15-20 år, oavsett apparat och oavsett ställe.
  2. Beställ en behörig elektriker minst vart 10.de år till gården och be han/hon gå igenom all el, även fast allt skulle fungera. Bara genom att upptäcka löskontakter i elskåpen kan rädda gården undan katastrof.
  3. Räkna alltid snabbt över belastningen på uttag och skarvsladdar, undvik om möjligt grendosor som går hit och dit.
  4. Är installationerna från tidigt 60-tal eller ännu äldre. Renovera i morgon!
  5. Lämna inte värmare eller andra elapparater oövervakade under en längre tid, speciellt inte om det handlar om bostadshus eller djurstall.

Själv har jag bytt alla gamla elskåp till nya under de senaste 10 åren, dessutom har jag bytt ut varenda fast installation som är utförd med annat än MMJ kabel (dom vita styva) och framför allt dom som är utförda av icke behörigt folk.

Och ändå, fast jag gjort allt jag kan så är jag paniskt rädd för en elbrand, 365 dagar i året. Som sagt, man borde kanske valt ett annat yrke….

PS Visst drog du ur telefonladdaren i morse när du slutade ladda i morse?

Midvinter (undrar om rubriken redan är använd)

Tiden lider och åren går. Många av Er har säkert undrat vart jag tog vägen, eller kanske bara varit glad åt min frånvaro, vad vet jag. Nått bra svar finns inte på frågan, men mest har det väl att göra med att jag fortfarande är lite sur över tredje ganska misslyckade odlingssäsongen på raken, dels och mest har det att göra med att den tid jag tidigare använde till bloggen numera går åt i stallet. Men kvar i tillvaron är jag, kanske ännu mer än förr faktiskt.

Nu är det “riktigt” vinter i Svedjebäcken och vad jag tycker om det vet jag inte. I vanligt fall är jag ju superkinkig när det gäller vädret, de som följt med bloggen vet ju att jag egentligen bara är nöjd i april, övriga månader är det för varmt, kallt, blåsigt, mörkt, vått, snörikt, insektrikt och jag vet inte allt vad man kan kan klaga på.

Men nu har vi snö och minusgrader. I vanliga fall skulle jag ha spytt galla över bådadera, men tillvaron ändras och jag ser ju hur mycket bättre hästarna mår i detta väder än i snett vinterregn och bra så. Ännu viktigare är ändå att man på något sätt ser att nog kan vädret vara “normalt” ännu och bra så.

Det som jag däremot inte kan fördra, inte på mina utmarker är köld. För varje grad gradstocken tuffar iväg under -10, desto värre känns det. Nu medger jag nog utan omsvep att det beror på att jag bara har “sommarutrymmen” att hålla till i och när både djur och vatten skall hållas varma blir det lätt en kamp mot Goliat. Dessutom är jag rejält miljöskadad av mitt brandkårsliv så jag ser ju brinnande element och överbelastade elledningar överallt när kölden sätter in. Detta gör att jag egentligen inte vågar ha på några extra värmekällor nattetid och när man då betänker att bla vattencentralen med mätaren är värmelös så säger det sig själv att nätterna blir oroliga. Men som sagt – till stor del självförvållat.

Hönsen har också haft lite betänkliga utrymmen under de “vintrar” som gått, men det har ju gått på något sätt eftersom ju vintrarna varit ickevintrar ända sedan dom flyttade in för fyra år sen.

Nu kom jag mig dock till -ivrigt påhejad av resten av familjen- att fixa ett ordentligt vinterhönshus och det blev bra. Den kallaste natten när det var -24 ute hade hönsen +20 på kvällen och +7 följande morgon. Utan värmekälla på natten. Man blir imponerad över hur gamla stockväggar kan hålla värmen. Isoleringen består bara av diktade (tätade) stockväggar med 60 år gammal kartong på insidan. Ändå skall det nog vara kallt ute för att temperaturen skall falla under noll oavsett utetemperatur.

Hästarna har inga problem alls med kölden. Med tiden har man lärt sig att köld och massor med snö håller dom på gott humör, det är blåst och riktig värme dom inte vill ha att göra med. Två dagar har vi ju haft riktigt gammaldags snöstorm här och då var det nog lite knöligt, men det gick.

En av hästägarnas käraste diskussionsämne är huruvida man skall använda täcke eller inte vintertid. Här hos oss er man att finnhästen Otto och shettisen Stella inte alls är roade av täcken, annat än i regn. Russet däremot trivs med täcke.

Vintertid är ju sen urminnes tider skogsarbetets tid, men skogsarbetet har jag definitivt gett upp åtminstone tillfälligt. Det beror på flera saker, det är inte bara så enkelt att jag är lat och hatar snö i nacken (vilket förstås är sant) utan mera som jag skrivit förr, jag saknar lämpliga maskiner och kunskap till jobbet. Sen finns inte heller tiden att lägga på detsamma, och lägger man sen till att en gammal skada i en fort börjar ge sig tillkänna som begränsande i mitt terränggående så då blir slutresultatet bara ett.

Ingenting.

Som tur är har jag hittat en entreprenör som sköter detta för mig, det enda jag behöver göra är att säga ja till hans förslag och sedan går resten av sig själv. Bra blir ännu bättre av att det inte är nån jättePonsse som bökar på utan han jobbar nästan uteslutande med motorsåg och handkraft och det gillar jag.

Däremot lever drömmen om att arbeta med häst i skogen och där skulle jag väl nog ha varit redan om inte foten börjat krångla. Vi har nog kört lite i skogen redan Otto och jag, men bara i barnskorna och utan stock efter. Några steg i taget när vägen är lång. Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne så småningom.

Nåjo, detta som någon slags lägesrapport från januari 2021 i detta nådens coronaår. Corona, hästhö och dåligt fjolår skall vi återkomma till snarast.

Ännu mera halvtid

Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip “bättre sent som alltid”

Ryps

Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.

Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.

När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.

All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.

Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.

En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.

Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.

Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.

Sa ja ju!

Lite över halvtid

Nån enda gång skall väl även jag slänga mig med en sportterm för att visa att jag inte är helt bakom. Visst vet jag mycket väl att en ishockeymatch består av två halvlekar, och då nyttjar vi den kunskapen.

Nåja, skämt är skämt men spannmålsodling är däremot allvarliga saker så om dem skojar vi icke. Som hästägare och lite halvmångsysslare blir det inte alla dar av att skriva bloggar, men nu skall jag i alla fall ge nån slags lite över halvtidsrapport från åkerkanten.

Vi kan väl börja med att den här säsongen hittills har varit precis fel. Regnet borde komma före midsommar, efter gör det mest harm, och i år var det precis tvärtom. Juni månad torr som spisfnöske medan juli har bjudit på regn så det räcker och blir över. Tack och lov har det inte kommit något riktigt slagregn, åtminstone inte här hos oss, så alla grödor står nog upp som tennsoldater, kanske inte så märkligt med tanke på grödornas längd, bitvis får man var glad om hela axet syns ovan jord. Maj var ju egentligen ganska bra, fukten hölls länge i jorden och det räddade nog en hel del. Här hos mig har det (rypsen undantagen) varit riktigt jämn uppkomst överallt och hels fälten gick i ax inom två dygn så det får man vara riktigt nöjd med.

För att få nån struktur på detta tror jag vi tar det slag för slag.

Höstvete

En ny gröda som jag inte provat innan. Faktum är att jag har lyckats smita genom 30 odlingssäsonger utan en enda höstgröda så det var lite spännande att hälla Skagenvetet i såmaskinen i höstas. Skiftet som jag sådde på (7ha) hade legat i träda med isådd klöver och timotej i tre år innen, och nu slog jag det, sprutade och plöjde. Sen i med vetet, som jag trodde något för sent, det var den 22 september. Dessutom sådde jag helt utan tillsatt gödsel eftersom jag hoppades att frodig nerplöjd klöverväxt skulle ha bundit åtminstone lite kväve till jorden. Början såg nog tveksam ut, en månad efter sådd noterade jag inget liv i åkern, men i början på november började nog några strån sticka upp och i den snöfria julveckan gav nog åkern ett grönt intryck på håll åtminstone. Sen kom ju lite köld (som kallast -13 grader) och lite snö som sen smälte och övergick i plusgrader igen, I mars kom två-tre nätter med köld (ca -10) och efter det var det ohi on med den förhoppningen. Åkern var inte mera grön utan brun. Dit for det. Jag gjorde ny odlingsplan och beställde vårvete att så in i åkern istället för det hädangångna Skagenvetet. Tack för testet. Misslyckat. Hej då. Passade förstås också på att gnälla på Facebook om mina motgångar och fick uppmaningen av Mats Nordman i Pörtom att försöka lugna mig – allt kommer att bli bra bara rötterna har liv. Skrev han. Ut och gräva och jodå, nån slags liv hade nog rötterna verkade de det som. Sen tog det inte så många dagar innan lite grönska kunde skönjas nere vid marken och – under över alla under -vetet startade om. Sen Såg det rätt bra ut, gödslingen blev sen ett nytt problem som finns beskriven i ett blogginlägg, men på något sätt blev det ändå halvtid gott – allting gott, för nu i skrivnde stund ser det bra ut. Riktigt bra närmare bestämt. Få se om det håller i mål.

29 oktober var väl ingen källa till glädjeskutt
Inte 20 december heller
Ikväll, 25.7 ser det dock betydligt trevligare ut
Nästan så man kostar på sig att vara lite nöjd

Korn

Kornet finns det av i två uppsättningar, sått 10. och 15. maj. Samma förfrukt. Samma åker. Samma bearbetning (övervintrat som stubb, tallriksharvat x2 och sått, men där upphör likheten. Det som är tidigare sått har varit bättre ända sedan barnsben och är det ännu. Visst är växtligheten jämn och fin, men på det senare sådda är kornen mycket mindre och det ser egentligen inte alls bra ut. Få se om det hinner ta sig eller om domdär några dagarna i maj kommer att bli lite dyra. Återstår att se.

Nu ser jag att texten har blivit längre än vad jag har skrivit -det händer ofta- så nu avslutar jag här och återkommer en kväll i närtid med halvtidsrapporten om höet(!) och rypsen.