All svår början bliver vår

Läste med ett stort intresse om Nisses Bögballeinköp. Jag har själv under några års tid vandrat i samma tankar och gjort lite tester med lånad spridare och kunnat konstatera att det nu inte är sådär bara att hoppa in i hytten och köra.

Vi gör som vanligt, tar det från början. På det teoretiska planet resonerar jag precis som Nisse, det måste gå att optimera gödselgivorna och på samma gång spara pengar och skona miljön. Visst vet jag att dagens GPS apparatur kan sköta det självständigt, men det känns lite överkurs ändå, både på inlärnings- och investeringssidan.

Jag har i två vårar nu haft en ganska ny Bögballe lånad och haft stora problem med att få ut dom givor som jag vill, det har liksom hela tiden gått ut för mycket. Nu har jag inte haft riktigt tillgång till alla data runt lånemaskinen så jag har väl skyllt på det, men riktigt så enkelt är det nog inte. Om man känner för det kan man läsa inlägget om excercisen med Bögballen.

Inte lätt – svårt – Bondbloggen

Jag köpte således en Amazone spridare i våras. Precis som Nisses så är den allt rätt genom analog och priset var också hanterbart. Varför jag valde Amazone har helt och hållet att göra med min egen kroppsform. På Bögballen tog jag mig inte in mellan bakhjul och spridare när den var kopplad. Det var alltså en mindre cirkuskonst förenad med risker att koppla kraftöverföringsaxeln liggande under maskinen, det gick, men roligt var det inte.

Amazonen är såpass mycket annorlunda konstruerad att dit går det att ta sig även som välväxt och det fällde avgörandet på märke. Antar förresten att jag är enda bondbloggaren som dras med denna typ av problem.

Nåja, hästhöet skulle i tidig vår få sig en behandling. Nu visade det sig nog att efter 10-15 genomläsningar av manualen fanns det nog saker som jag inte begrep, detta som källa till irritation. Eftersom jag gör sprutspår till en 15 meters spruta så antog (och antar) jag att med kastbredden 15 meter så skall man kunna köra i redan befintliga sprutspår och allt skall sluta lyckligt. Jag har fått mig berättat att för att sprida rätt så skall Amazonen sprida dubbelt i varje körspår. Alltså 7,5 meter från vänster och 7,5 meter från höger.

Eftersom jag har ett ögonmått som en laddörr och dessutom saknar förmågan att få få någonting rakt, oavsett om jag bygger eller kör i en åker så krävdes lite förberedelse. Jag satte upp käppar i båda ändan av vallåkern med 15 meters mellanrum och avsåg att köra efter dessa.

Käppar med 15 meters mellanrum

Efter detta gjorde jag följande:

Kalibrerade ihop traktorns varval på kraftöverföringsaxeln med körhastigheten. Amazoneappen berättade att 540 varv vid 7 kmh ger det jag ville ha utslängt. Sen ställde jag in spjällen på tratten till det 14 som stod i appen. Efter detta tog jag inställningarna för kastbredd och ställde in enligt värdena i appen.

Sen tog jag kaffepaus och förberedde mig mentalt.

Det gick nu sen som det gick. redan efter några körda meter kunde jag konstatera att åtgången var vida över det önskade. Som plan B blev det då att göra precis som med Bögballen, dvs köra vartannat sprutspår och då fick jag precis som med dansken en ganska rätt åtgång över hel fältet.

Dock kvarstår frågan, var nånstans tänker jag fel. Om man kör vartannat sprutspår med 15 meters avstånd borde ju arbetsbredden på 15 meder bli hälften för smal. Men ändå blir åtgången av gödseln helt rätt när fältet är kört. Eller?

Jag har kontaktat flera ägare av samma sprutmodeller och alla har konfirmerat att jag gör precis rätt. Men det blir fel. Tror jag.

I den förnämliga Facebookgruppen Spannmålsbönderna fick jag massor med goda råd. Tyvärr hade jag redan provat varenda ett av dom. Fortfarande blir det fel.

Så just nu är jag lite gödseltrattstrött och vet inte riktigt hur jag skall komma vidare. Jag har lite gödsel kvar i lager, men är nu inte precis motiverad att skvätta ut dom lite hipp som happ eftersom det ju var felaktig gödselgiva som jag ville komma undan med trattköpet.

Det värsta är ju det att jag tror att jag gör något så diametralt enkelt tankefel att ingen ens tror att man kan tänka så galet, inte ens jag själv. Lite som att skruva sönder en motor som inte startar och sedan komma på att bränsletanken var tom. Så om det finns nån läsare nu som skrattat klart åt min dumhet kan ni ju dela med Er av kunskapen. Kanske etthundra före Er har gått bet.

Med skräckblandad förtjusning mot framtiden

Long time no see heter det visst. Inspirerad av Christers önskemål om att vi lite skulle spekulera över framtiden fick jag ny fart och avser nu knacka ner ett inlägg om saken. För fundera över framtiden, det känns nästan som en heltidssysselsättning för tillfället. Och det upplever jag som både bra och dåligt.

För X antal år sen satt jag av en föreläsning med Christopher Trier, som många säkert känner till. Det var bara bönder i salen och han frågade om vi visste vad som utmärker en bonde – dvs i tankesättet. Eftersom ingen visste så svarade han själv: “Bönderna är den enda yrkesgrupp som kan misslyckas med något 10 år i rad men ändå tro att det elfte kommer det nog att lyckas”. Åtminstone jag tog till mig detta, men att böja en gammal järnstång är lättare sagt än gjort.

Därför välkomnar jag på ett sätt det som nu händer, även om det för med sig många problem och svåra lösningar. Men det tvingar oss att tänka om, och det är kanske bra på sikt.

Alla vet vi ju spelförutsättningarna. Gödseln och energin har ränt iväg i pris något alldeles ofattbart. Just nu har ju också produkterna (alltså växtodlingsprodukterna då) följt med och är dom högsta som jag kan minnas. Det är såklart bra för spannmålsbönderna, men riktigt illa för djurproducenterna.

Alltså är det inte bra nu heller.

Till saken; Hur tänker jag då inför ny säsong? Jag har de senaste åren skrivit några blogginlägg om min nya vurm för gröngödsling. Efter många år av experiment har jag kommit fram till att en tredjedel av åkermarken skall ligga tre år i klöverträda och sedan brytas för höstsäd. Nuvarande förutsättningar ger ju ingen orsak alls att ändra på detta.

Själv missade jag min vana trogen dom första tågen i höstas, men kunde ändå köpa in gödsel till ett pris som egentligen inte är hanterbart, men ändå betydligt under nuvarande riktpris. I samma veva som jag vaknade gällande gödseln så for jag runt i ortens lantbruksaffärer och köpte upp bekämpningsmedlen som fanns i lager från förra säsongen, och dessa kunde faktiskt fås för ganska “moderata” priser. Jag anar ju nämligen att även bekämpningsmedlen kommer att rusa uppåt nästa år, för det mesta brukar ju följas åt. Å andra sidan har jag aldrig ännu haft rätt i nån form av spekulation, så antagligen faller dom ju i pris. I så fall är ju det bara bra för branschen.

Vi har ju för tillfället en såkallad “bra” vinter. Vad som sen är bra är väl individuellt, själv är jag ingen vän av varken snö eller köld, men det är en sak, en annan är att det är ju precis såhär det skall vara i Finland. Hur som helst brukar ju en “bra” vinter följas av en “bra” sommar, något som ger hopp inför nästa sommars odling. På sidan om detta har jag fått revidera mina åsikter lite eftersom jag ju med egna ögon ser hur kollosalt bra hästarna mår i snö och köld, jämfört med i en slaskpöl med blåst och regn.

Alltså, hur blir då nästa sommar. Jo, jag har aldrig gillat “slarvodling” så till den delen jag sår nyttogrödor kommer jag nog att göra det med precis samma produktionsinsatser som tidigare. Nån typ av odling där man minskar ner produktionsinsaterna roar mig inte. Nu får man bara hålla tummarna för att priset nästa höst skall vara ditåt hyfsat, för enligt dom kalkyler jag gjort är nog lönsamheten vid normal skörd bättre nu med högt pris på insatserna men även ett högt spannmålspris. Däremot blir ju risken större och missväxt eller prisfall kommer ju att slå en på käften brutalt. Men så är det ju i alla branscher.

För tillfället är jag mera oroad över kostnaderna för energin. Under många år har jag försökt sänka bränsle- och elförbrukningen på täppan, och där finns inte mera att ta utan att tänka om helt (tex ny energikälla till torken) Gemensamma nämnaren för allt detta är att kalkylerna alltid landar på samma punkt. Byta traktor till en som förbrukar mindre, byta energiform i torken, byta uppvärmning i bostadshuset, det landar alltid på samma sak. Rörliga kostnaderna kommer nog ner, men inte så mycket att det motiverar investeringen. Sen är det en annan sak om tex torkpannan beger sig till himlen och behöver förnyas, men att avsluta fungerande apparatur motiverar mig föga.

Det enda som för tillfället kan få svansen att vifta lite är solpaneler. Visst, jag är säker på att det också handlar till viss del om glädjekalkyler, men visst är tanken lockande att få ner elström – kanske till en elbil gratis från himlen.

Något som jag däremot ivrar för är ökat samarbete mellan gårdarna. Inte som fordomdags så att man äger maskinerna gemensamt, det brukar sluta i gråt, förr eller senare, utan ett mera överlagt, utvecklat samarbete. Varje spannmålsbonde behöver inte äga en Väderstadharv eller en direktsåmaskin. Om bonde A äger och förstår sig på torken, kanske odlare B kan handla en tröska. Sen slår man ihop sin odlingsjord, kanske inte juridiskt eller ägomässigt, utan man gör upp ett avtal om markanvändning. På detta sätt skulle man spara tid, investeringar och kanske till och med kunna utveckla kunskapen om alla inte behöver kunna allt. Dessutom skulle det vara bra med mera rotation på odlingsmarken, personligen kan jag tex inte så oljeväxter i vår fast jag skulle vilja, det passar helt enkelt inte in i markanvändningen i år.

För handen på hjärtat nu kolleger, det är egentligen inte gödsel och elpriset som är den riktigt stora boven här, utan det är maskinkostnaderna som skenat iväg och blivit så höga att inga marginaler finns till högre pris på produktionsinsatserna.

Så, riktigt på riktigt, om någon av mina kollegor på rimligt avstånd tycker detsamma så ta kontakt så kan vi fundera lite på nutid, framtid och dåtid.

Vi har ju kommit så långt i utvecklingen att även om jag skulle ha råd att köpa en fabriksny tröska (vilket jag inte har) så finns det idag på marknaden ingen “tillräckligt liten” för mitt behov. Det är kanske mest utmärkande med tröskorna, men egentligen gäller det alla maskiner. 40 ha kanske inte behöver en harv på 6 meter (fast jag nu har det) osv osv.

Till slut vill jag vara noga med att påpeka och understryka och framhålla att ovanstående text är skriven av en halvtidsspannålsbonde med 40 betalda hektar i bakfickan. Jag är helt säker på att andra spelregler gäller för djurbönder, men det kan jag inte tvärsäkert uttala mig om. Alltså låter jag bli.

Sen är det ju bara så att rent affärsmässigt skulle det kanske vara klokt att avstå hela etablissemanget, sälja bort och leva lyckligt resten av sina dagar, men nu är det inte riktigt så enkelt, det är ju ändå så att även fast det misslyckats 10 år nu, så kan ju det elfte bli bra – eller hur var det nu?

Sen är det ju bara så att det räcker att titta på ovanstående bild. Den föreställer ju livets mening. Eller hur?

År 2021 eller år 0?

Tiden går som bekant snabbt, och ännu snabbare går den när man har roligt. Och roligt har jag haft under hela denna växtsäsong, och det roliga verkar fortsätta tills vidare. Det handlar om en hel radda av aha-upplevelser och så en hel massa tur med vädret också.

Skall vi ta det från början. Det började på nyårsdagen då temperaturen föll snabbt och landade så småningom på typ -20 grader. Detta var såklart inte det minsta roligt, men samtidigt nånstans långt bak i huvudet fanns tanken att det kanske inte var så illa i alla fall. Hästarna trivdes i varje fall bättre i minus massor än i plusgrader och slask så då accepterade jag det också. Dessutom fanns ju funderingarna om att detta ju bara var naturligt och att kanske, kanske nästa odlingssäsong kunde gynnas av detta elände på sätt eller annat.

Snömängden var också ganska passlig och både våren och snösmältningen kom i maklig och passlig takt. När sådden inleddes var jorden riktigt fint fuktig (vårmustig), men kanske lite kall, men det uppvägdes av några jättevarma dagar i maj.

Redan när jag harvat 10 meter på första åkern (på höstplöjt) kunde jag se att något var annorlunda i år. Jorden redde sig som en konfirmand i sina bästa år. Det torkade inte ur händerna och precis som på beställning kom ett par regndagar just då dom behövdes. Sen skall vi inte heller glömma att jag i år hade fullgod hjälp av dottern som nog tillbringade mera tid i traktorhytten denna vår än vad jag gjorde själv. Egentligen gjorde jag inte så mycket annat än sådde. Detta gjorde att vi kunde bereda och så åkrarna så snabbt som vårleran begär, och det spelade säkert en stor roll också.

Mot bättre vetande (men det hade med hästgödseln att göra) vårplogade jag 4 hektar dit korn såddes. Allt på samma dag, plöjning harvning, sådd. Rypsen som jag misslyckats med i tre år i rad såddes lite tidigare än jag brukar. Sen var vädret precis som jag ville ha det ända fram till nu i skrivande stund -midsommardagen.

Så far so good, men nu kommer det intressanta. Det är svårt att återge växtlighet på bild, man borde se det i verkligheten, men jag skall ändå försöka.

Rypsen som såddes där det varit vall i tre år och sedan höstplöjt, den ser ut som om någon annan sått den. Perfekt. Dessutom så gott som ogräsfritt. Visst, behandlat med Galera men ändå.

Motsvarande rypsväxt har jag aldrig haft

På 10 ha höstplöjt växer vete som är så fint att man inte tror sina ögon. Det är av sorten Wappu och håller på att bilda ax nu.

Bredvid Wappu “växer” något slags korn. Det är svagt och trött, glest och hängigt, men det är sått på vårplöjd mark som inte trädats på årtionden. Här går sparvarna på knä och jag förväntar mig max 25oo kg/ha av denna bedrövelse. Som sagt: Vårplöjt.

Sen till det allra mest anmärkningsvärda. Havren. Jag har sått ihop två skiften som har precis samma markkartering och förutsättningar. Samma dag, samma såmaskinsintällningar, men med en liten skillnad. Ena delen är klöverträdat i 3 år, och höstplöjt, och här ser havren ut som brukad av Jungfru Maria, även detta ogräsfritt.

På övre delen finns då samma havre men här är förfrukten misslyckat ryps som tallriksharvats ner två gånger på våren. Åkern består av 1/3 tistlar, 1/3 maskrosor och 1/3 dålig, svag havre.

Den vänstra är från tallriksharad åker, den högra från höstplöjd 3-årig klövervall

Vad lär vi oss av detta nu då? Jo, att höstplöjning är bättre än vårplöjning har jag vetat längre, men hur mycket nytta klövervall gör i odlingsföljden, det är nog en aha-upplevelse utav rang för min del. Jag vet med all säkerhet att den havre som växer efter treåriga klöverträdan är den vackraste åker jag sett under min tid som både bondelärling och bonde. Visst, vädret har säkert också gjort sitt till, men nog har det varit bra odlingssäsonger tidigare också men inget har ändå sett ut såhär. Dessutom är det en jättebonus att åkern är i det närmaste ogräsfri. Speciellt lergräset som varit ett gissel av rang är helt borta.

Nu börjar alltså på allvar en ny tideräkning här på gården. Ännu har jag inte aktiverat räknestickan och bildat mig en uppfattning om vad som är ekonomiskt möjligt, och visst beror det också på hur stödpolitiken utvecklas. Men kanske en tredjedel klövervall och torrhö, en tredjedel spannmål som höstplöjs och en tredjedel proteingrödor kanske kan vara en bra väg att gå. Det borde ju vara helt möjligt att få ner både konstgödselanvändningen och bekämpningsmedelsförbrukningen med denna metod.

Nu kunde man kanske komma och säga att jag är fartblind av ett års upplevelser, men nja, ni skall vi komma ihåg att både havren och kornet som är sått på “gammalt sätt” ser precis lika dåligt ut som jag tyvärr blivit van att se min växtlighet de senaste åren. Jag skrev ju ett blogginlägg för nått år sen där jag bekymrade mig över att skördarna långsamt gick som kosvansen här på hemmanet.

Nu skriver vi år noll och startar upp ett projekt som nästa generation kommer att ha mera nytta av än mig, men förhoppningsvis skall inte nästa brukare behöva öva i 40 år.

Man har ju genom åren läst kilometervis med texter om hur vi genom ensidig odling långsamt förstör åkerjorden, men åtminstone jag har nu inte tagit desto större notis om detta. Den uppfattningen är jag nog på väg att revidera nu, men en viktig lärdom ger det som går stick i stäv med dagens härjande urbana befolkning och dess irrläror. Skall detta lyckas så måste vi har kvar -eller mera- betesdjur som indirekt producerar mat, annars går inte ekvationen ihop och vi kommer på sikt att drunkna i kemi i vårt jordbruk

Ingenjörer, behövs dom?

Något provocerande rubrik, och såklart behövs ingenjörer, men ibland tycker man nog att vissa saker kunde göras lite mera användarvänliga än vad dom råkade bli.

Simulta 3000 T är ett sånt exempel.

Nu har jag noll erfarenhet av andra såmaskinsmärken än just Simulta så jag skall väl böla sådär lagom tyst, Simulta är en bra maskin, men servicevänlig är den INTE.

Förra året gjorde jag som jag brukar, dvs jag kopplade i såmaskinen då jag egentligen borde ha sått flera hektar redan. Därför blev det en hel del svordomar då jag på vårbrukets första dag i fjol noterade att jag hade totalpunktering på ett av bakhjulen, och ett annat läckte betänkligt med luft. Jag chansade och började inte skruva nånting då utan sådde med punkterat hjul – och tur var nog det med facit på hand. Efter säsong gjorde jag inget och inte i vinter heller, men nu i vårt tog jag ihop med problemet i god tid – trodde jag.

Manualen berättade egentligen bara att det är enkelt att ta loss hjulen, men berättade inte desto mera om hur man gör det. Ej heller YouTube eller nätet överlag. Märkligt.

Nåja. Några saker gick att lista ut. Maskinen behöver lyftas upp och hjulen behöver tas loss. Det visade sig att maskinen var betydligt tyngre än vad jag trott, Avanten mest bra skrattade åt projektet och Valtra lyfte upp den men sina absolut sista krafter. Upp kom den och boggievaggorna som hjulen är fästa i tre och tre kom bort riktigt bra.

Men sen……

Undrar vilken slags humor som gör att man tillverkar hjulbultar som sitter genomgående med svåråtkomliga muttrar på baksidan som skall hållas fast med nått verktyg som ännu inte är uppfunnet. Jag skrattade i alla fall inte alls, men av kom dom ju på något sätt. Punkteringen satt ju naturligtvis på mittenhjulet som är i en helt annan division när det gäller losstagning än dom yttre. Det visade sig att lagerbockarna skall skjutas i sidled ca en centimeter för att få loss axeln från vaggan och sedermera hjulet loss.

Det gick inte.

Man börjar med en hammare. Hämtar en större hammare. Sen en avdragare. Sen en större avdragare. Sen ringer man en vän. Sen lägger vi vaggan i en dörröppning och försöker pressa av lagret med en liggande domkraft. Sen ringer man en vän som fakturerar. Dvs en verkstad. Söndagen slutade med att hela högen med problem lämnades utanför Pörtom Bil & Traktor för mera professionell hjälp.

Några dagar senare kom haveristen hem igen. Vaggan ihopsatt och däcken hela. Då var det bara att sätta ihop det igen. Eller ja, inte riktigt.

Att ensam få den 100 kg tunga vaggan på precis plats i en tung hängande såmaskin tog nog sina timmar, men den kom på plats. Här måste jag faktiskt säga att ingenjörerna tänkt till lite för det fanns faktiskt styrblock som hjälpte till.

Nåja, klar blev den under söndagen och det sista som jäklades var drivkedjan som nog inte heller är så rolig att sätta på plats. Jag vill citera en annan Simultaägare som sa: “Han som kommit på domdär spännhjulen har nog gått från mästaren lite för tidigt.

Egentligen var inte projektet speciellt svårt sådär kunskapsmässigt, men åtkomstmöjligheten, vikten och det fasttagna lagret gjorde att det väl nog tog ca 10 timmar + verkstadsfakturan att få hjulet bytt. Nästa gång kommer det att gå bättre, men jag vill helt enkelt inte göra om detta. Överhuvudtaget inte,.

Fast Simulta är en tusans bra maskin att så med, men att reparera. NEJ!

Lekkris

Måste väl pröva en rubrik på eget hemspråk också ibland. Jag tror nog ändå dom flesta vet att ovanstående betyder “elström” och elström är det som detta inlägg till största delen skall handla om.

Efter att ha läst Nisses inlägg om att kölden kunde få pågå tills april kunde jag bara konstatera att våra utgångslägen är lite olika. För mig får kölden gärna försvinna omedelbart. Allt under -5 är olidligt.

Idag knäpper dock kölden i knutarna, det ligger väl runt en drygt -20 grader så det är allt annan än gästvänligt. Långt under dom temperaturer då saker och ting kan frysa sönder. Kanske närmast då saker som innehåller vatten har ju nog sedan länge passerat “bäst före” om dom utsätts för kyla i denna mängd.

Således behöver saker och ting värmas upp, och det kan ju ske på olika sätt, men för det mesta är el inblandat på ett eller annat vis. Tyvärr kan ju elen bli en rejäl brandrisk under sådana omständigheter och det är väl närmast det som jag skall skriva några rader om nu.

Iden till inlägget kom för bara en stund sedan när jag drog ur en värmare ut uttaget. Kontakten kändes varm och vid beröring av själva stiften blev det nog att doppa handen i snön, så varm var den. Och så skall det inte vara.

Nu är det skäl att påpeka att jag inte är elektriker, jag har inte någon som helst behörighet på elområdet, men elintresse har jag alltid haft och via mitt jobb har jag också varit tvungen att skaffa lite elkunskap för att använda brandförebyggande eller -tyvärr- också vid brandorsaksutredning, så lite kunskap har väl kommit med åren. Tyvärr har också en del kunskap kommit bakvägen, dvs av fel och misstag man begått med sitt överstora självförtroende. Dock har nog det självförtroendet falnat rejält med åren och numera gör jag nog egentligen ingenting annat än tillverkar en och annan skarvsladd själv – om ens det.

Alltså vill jag påpeka att de råd som jag ger nedan är amatörråd, finns det minsta tvekan om att det svajar lite så verifiera med en riktigt elektriker, detta för allas säkerhet.

Det första missförståndet som man brukar ramla över är “Vi har jordfelsbrytare så vi behöver inte vara rädda för kortslutningar” Men riktigt så är det inte, jordfelsbrytaren är i huvudsak ett personskydd som skall skydda från elstötar, dvs när utgående och tillbakakommande ström inte “stämmer” så slår jordfelsbrytaren ur och skyddar användaren från en elstöt.

Gammaldags proppar eller mera moderna snabbsäkringar är det som skall skydda från kortslutning, och det gör dom nog, om tex en mus eller råtta tuggar sig igenom båda ledarna och dör tvärsöver så skulle det ju omedelbart starta en brand (om det finns brännbart material), men i de flesta fall tar säkringen hand om det hela och problemet är löst. Överlag är inte möss och råttor så ofta inblandade i bränder som man kunde tro, just av den orsaken.

Egentligen skall också säkringarna ta hand om överbelastning, och visst gör dom det, prova anslut en 5kW värmare till ett enfas 10A uttag så ser Ni – pang. Dit for säkringen direkt. Men det som är riktigt farligt är lätt överbelastning under lång tid. Då är det inte alls säkert att säkringarna löser ut, men mera värme utvecklas än vad installationerna klarar av och så småningom är branden ett faktum. Detta var ju precis vad jag höll på att uppnå med min sladd idag. Största antalet elbränder jag har haft att göra med härstammar från just detta, man kanske kör en 2500W värmare några dagar eller veckor över en underdimensionerad skarvsladd. Det kanske går bra i två veckor, men sen nån gång över tid utvecklas tillräckligt med värme för att tända på den svagaste punkten. Själv hade jag eld i en skarvsladd via vilken jag värmde två små hönshus härom vintern. Jag körde alltför mycket förbrukning över en 1,5 mm2 sladd och som sagt, det gick bra en vecka, men helt plötsligt gick det inte alls bra. Den tog eld. Visserligen mitt ute på gräsmattan just när jag stöpslade i, så ingen fara, en omständigheterna kunde lätt ha varit annorlunda.

Gällande skarvsladdars längd har jag kollat med många elektriker under årens lopp och man får lite olika svar, men rent generellt skall man försöka undvika skarvsladdar över 20 meters längd eftersom längre sladdar påverkar säkringarna känslighet negativt. Bra är också att minnas att skarvsladdar uttryckligen är till för tillfälligt bruk. Har man haft en skarvsladd nånstans ett par månader är det läge att tillkalla en elektriker som gör en fast och säker installation istället på stället. Här är också läge att påminna om att eventuella “sladdkelor” alltid skall rullas ut i sin fulla längd innan användning.

Dagens installationer är säkra, till och med mycket säkra och elbränder har visserligen minskat rejält över tid, men fortfarande finns det fällor. Själva elapparaterna är också säkra idag såtillvida att dom användes rätt. Ett elektriskt element för inomhusbruk skall inte föras utomhus för ute i fukten kan det bli en fara. Så länge elapparaterna inte är urgamla så är dom nog säkra, det är återigen överbelastningen som är faran. Och just vid köld lurar den runt hörnet redan efter nån enstaka grendosa. Överlag är det elapparater som alstrar värme som är dom stora bovarna, detta främst för att dom kräver ganska hög effekt, och för att hålla priserna nere används inte de bästa komponenterna. Ett bra exempel är vattenkokaren, som är en stor brandrisk, men som sällan utveklas till byggnadsbrand eftersom man ju per automatik sgs att alltid har vattenkokaren under uppsikt när den används.

Ibland önskar man nog ändå att man valt en annan yrkesbana så man inte skulle behöva se brandrisker överallt. Jag brukar ibland tänka på forna dagars värmelampor man hade åt smågrisarna här i huset, brännheta lampor mindre än en meter ovanför halmen. Skulle jag vara tvungen att leva med en sån installation lämnade jag nog inte grishuset för ett enda ögonblick. Ändå gick det oftast bra. På samma sätt blankvägrar jag att köra in ett fordon utan huvudströmbrytare i stora uthuset från 50-talet, detta trots att det nog stod både personbilar och traktorer med och utan motorvärmare påkopplade där hela 60- 70- och 80-talet, ja en bra bit in på nittio. Utan att något hände. Men som sagt, är man nojig så är man.

Hur som helst, man kan ju inte sluta leva, och ett liv utan risker finns inte, men vissa saker är ändå bra att tänka på.

Här kommer någon sorts kontroll/minneslista som jag åtminstorne själv lever slaviskt efter.

  1. Använd helst inte elapparater som är äldre än 15-20 år, oavsett apparat och oavsett ställe.
  2. Beställ en behörig elektriker minst vart 10.de år till gården och be han/hon gå igenom all el, även fast allt skulle fungera. Bara genom att upptäcka löskontakter i elskåpen kan rädda gården undan katastrof.
  3. Räkna alltid snabbt över belastningen på uttag och skarvsladdar, undvik om möjligt grendosor som går hit och dit.
  4. Är installationerna från tidigt 60-tal eller ännu äldre. Renovera i morgon!
  5. Lämna inte värmare eller andra elapparater oövervakade under en längre tid, speciellt inte om det handlar om bostadshus eller djurstall.

Själv har jag bytt alla gamla elskåp till nya under de senaste 10 åren, dessutom har jag bytt ut varenda fast installation som är utförd med annat än MMJ kabel (dom vita styva) och framför allt dom som är utförda av icke behörigt folk.

Och ändå, fast jag gjort allt jag kan så är jag paniskt rädd för en elbrand, 365 dagar i året. Som sagt, man borde kanske valt ett annat yrke….

PS Visst drog du ur telefonladdaren i morse när du slutade ladda i morse?

Midvinter (undrar om rubriken redan är använd)

Tiden lider och åren går. Många av Er har säkert undrat vart jag tog vägen, eller kanske bara varit glad åt min frånvaro, vad vet jag. Nått bra svar finns inte på frågan, men mest har det väl att göra med att jag fortfarande är lite sur över tredje ganska misslyckade odlingssäsongen på raken, dels och mest har det att göra med att den tid jag tidigare använde till bloggen numera går åt i stallet. Men kvar i tillvaron är jag, kanske ännu mer än förr faktiskt.

Nu är det “riktigt” vinter i Svedjebäcken och vad jag tycker om det vet jag inte. I vanligt fall är jag ju superkinkig när det gäller vädret, de som följt med bloggen vet ju att jag egentligen bara är nöjd i april, övriga månader är det för varmt, kallt, blåsigt, mörkt, vått, snörikt, insektrikt och jag vet inte allt vad man kan kan klaga på.

Men nu har vi snö och minusgrader. I vanliga fall skulle jag ha spytt galla över bådadera, men tillvaron ändras och jag ser ju hur mycket bättre hästarna mår i detta väder än i snett vinterregn och bra så. Ännu viktigare är ändå att man på något sätt ser att nog kan vädret vara “normalt” ännu och bra så.

Det som jag däremot inte kan fördra, inte på mina utmarker är köld. För varje grad gradstocken tuffar iväg under -10, desto värre känns det. Nu medger jag nog utan omsvep att det beror på att jag bara har “sommarutrymmen” att hålla till i och när både djur och vatten skall hållas varma blir det lätt en kamp mot Goliat. Dessutom är jag rejält miljöskadad av mitt brandkårsliv så jag ser ju brinnande element och överbelastade elledningar överallt när kölden sätter in. Detta gör att jag egentligen inte vågar ha på några extra värmekällor nattetid och när man då betänker att bla vattencentralen med mätaren är värmelös så säger det sig själv att nätterna blir oroliga. Men som sagt – till stor del självförvållat.

Hönsen har också haft lite betänkliga utrymmen under de “vintrar” som gått, men det har ju gått på något sätt eftersom ju vintrarna varit ickevintrar ända sedan dom flyttade in för fyra år sen.

Nu kom jag mig dock till -ivrigt påhejad av resten av familjen- att fixa ett ordentligt vinterhönshus och det blev bra. Den kallaste natten när det var -24 ute hade hönsen +20 på kvällen och +7 följande morgon. Utan värmekälla på natten. Man blir imponerad över hur gamla stockväggar kan hålla värmen. Isoleringen består bara av diktade (tätade) stockväggar med 60 år gammal kartong på insidan. Ändå skall det nog vara kallt ute för att temperaturen skall falla under noll oavsett utetemperatur.

Hästarna har inga problem alls med kölden. Med tiden har man lärt sig att köld och massor med snö håller dom på gott humör, det är blåst och riktig värme dom inte vill ha att göra med. Två dagar har vi ju haft riktigt gammaldags snöstorm här och då var det nog lite knöligt, men det gick.

En av hästägarnas käraste diskussionsämne är huruvida man skall använda täcke eller inte vintertid. Här hos oss er man att finnhästen Otto och shettisen Stella inte alls är roade av täcken, annat än i regn. Russet däremot trivs med täcke.

Vintertid är ju sen urminnes tider skogsarbetets tid, men skogsarbetet har jag definitivt gett upp åtminstone tillfälligt. Det beror på flera saker, det är inte bara så enkelt att jag är lat och hatar snö i nacken (vilket förstås är sant) utan mera som jag skrivit förr, jag saknar lämpliga maskiner och kunskap till jobbet. Sen finns inte heller tiden att lägga på detsamma, och lägger man sen till att en gammal skada i en fort börjar ge sig tillkänna som begränsande i mitt terränggående så då blir slutresultatet bara ett.

Ingenting.

Som tur är har jag hittat en entreprenör som sköter detta för mig, det enda jag behöver göra är att säga ja till hans förslag och sedan går resten av sig själv. Bra blir ännu bättre av att det inte är nån jättePonsse som bökar på utan han jobbar nästan uteslutande med motorsåg och handkraft och det gillar jag.

Däremot lever drömmen om att arbeta med häst i skogen och där skulle jag väl nog ha varit redan om inte foten börjat krångla. Vi har nog kört lite i skogen redan Otto och jag, men bara i barnskorna och utan stock efter. Några steg i taget när vägen är lång. Jag hoppas kunna återkomma i detta ämne så småningom.

Nåjo, detta som någon slags lägesrapport från januari 2021 i detta nådens coronaår. Corona, hästhö och dåligt fjolår skall vi återkomma till snarast.