Bloggare: Kalle Svedjebäck

Hyrraa!

Jonä. Här sitter man långt in på halva natten och låter sig roas eller snarare irriteras av den digitala världen.

Vi tar det som vanligt från början. För två år sen inhandlade jag ett stycke tillskottsjord som visade sig innehålla icke helt perfekta täckdiken. Första sommaren som var våt torkade aldrig skiftet upp och förra sommaren var det som en kaktusodling i sahara. Alltså läge för att renovera täckdikena. Härvidlag kan också ett gammal rådike förpassas till dom sälla dikesmarkerna och vips har vi oss ett skifte på 4 ha istället för två på två ha. Bra så. Dräneringstekniker kontaktades i höstas och han har nu då filat på planen under vintern. Stöd finns ju att söka på täckdikesprojekt och gratis pengar är goda pengar så visst, visst här skall sökas stöd.

Nu hör det till saken att jag har aldrig haft något problem med blanketter. Tvärtom, blanketter har alltid väck någon slags konstig kamplust i mig, och jag har sportat med att se hur man kan lura blanketter att göra som man vill även om dom är lite knapphändigt ifyllda. Oftast med mer, ibland med mindre framgång.

Nuförtiden ifyller vi dock blanketterna elektroniskt. Detta kan i huvudsak ske på två olika sätt, antingen som i Mavis Vipu-program där allt är enkelt, lättfattligt och på svenska, eller så kan man använda —–Hyrrä.

Det lät så lätt när dräneringsteknikern lite slentrianmässigt upplyste mig om att stödet sökes via Hyrrä, men att det behövs Katso-koder till det. Japp, då gör vi väl så då. Datorer skrämmer mig icke – ej heller blankettprogram.

Trodde jag ännu igår.

Problem nummer 1.

Katso-koderna. ”Dessa beställes enkelt via skatteverket med bankkoder, och kan skrivas ut omedelbart” Jotack, men när mitt personnummer berättade att jag redan har koder i bruk och vänligen borde bruka dessa så blev det svårare. Jag har ju det också, till ett aktiebolag som jag är delägare i. Nu funkar det inte för Ab Närpes Ljud & Ljus Service Oy att söka utbetalning av täckdikesstöd, så det blev att ta till ett annat slags stöd; Hyrrä-stödet. En trevlig dam berättade hur jag skulle attackera problemet och så löstes det – nästan. Det var bara det problemet att nu var det inte lika snabbt hanterat hos skatteverket längre, utan jag fick vänta en dag på ett mail av dom att koderna var ok.

Problem nummer 2.

Inloggningen till Hyrrä krävde Katsokoder, men man skulle använda sina egna bankkoder för inloggning. Efter en hel del googlande hade jag insupit kunskapen om att Katsokoderna på något märkligt sätt lever ett eget liv i bakgrunden, man behöver aldrig skriva in dom, det räcker med att man HAR dom. Jaha!?

Problem nummer 3.

På tal om inloggning så gick nu inte det heller. Inte före sent i går kväll efter nerladdning av Firefox webbläsare började det funka och in kom jag. Tai oikeastaan tuli sisään för Hyrrä var finskt, mycket mycket finskt. Det hade nu inte bekymrat mig om programmet i övrigt varit möjligt att förstå, men nej, det lät sig inte göras. Jag gick och lade mig, väl medveten om att deadlinen var ca 60 timmar bort om nån täckdikning skall bli gjord i sommar.

Ny dag, ny fart, nytt samtal till dräneringsteknikern som klappade mig på huvudet och berättade en hemlighet – nämligen att det faktiskt är möjligt att förstå sig på Hyrrä. Så nu har denna kväll gått åt till att försöka översätta vilka papper som programmet vill ha och nu har jag producerat en hel del skatteintyg, låneintyg, motiveringar och fritt formulerade ansökningar hit och dit. Nu ger jag upp, nu tor jag att alla ”veronalaiset sopimustodisteeavat sukulaisten käytettävät rahat” är översatta efter bästa förmåga och producerade. Dagen och gubben är slut – vi fortästter i morgon. 24 timmar kvar.

Natt.

Nåja, nu har vi då dagen därpå och jag har lärt mig några nya saker. Bland annat hur man får Hyrrä att prata svenska. Egentligen vet jag inte om något blev lättare för det, för nu kan man inte längre gömma sig bakom att man inte förstår. Hur som helst så gick nog även torsdagskvällen åt till att försöka få in varje sak på rätt plats och bland annat hade jag svårt att få bilagorna att hållas där dom skulle. Jag körde in alla 12 filer som skulle med, sparade, gick till följande sida, sen tillbaks igen och där var dom förstås inte. 4 gånger fick jag köra proceduren innan dom fastnade. Sen avslutningsvis så var inte ”skicka” knappen aktiverad när jag kom så långt så det blev en tur med farbror Google igen och så småningom hitade jag en ruta där det skulle kryssas om undertecknanden var samma som sökanden och varför det nu inte skulle vara det vet inte jag, men efter bock i den rutan for det nog iväg. När jag sedan fick kvitteringen visade det sig att jag skickat iväg en färdig version och sex(!) halvfärdiga. Nåja, dom gick att ta tillbaks så allting blev väl gott eftersom slutet var gott.

Vad säger vi då till slut. Janå, jag skulle nog ha kommit betydligt lättare undan med att skicka pappersansökningar denna gång, men om det eventuellt blir nån nästa så går det säkert bättre och snabbare. All vår början brukar bliva svår och så även denna gång. Men för denna gång – hyrra, jag är klar. Och nog ändå lite stolt.

15 mars, 2019 av

Att inte vara blåst

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.

10 januari, 2019 av

Menlösa varma 2018

Lotta skrev just en relativt omfattande odyssee om sitt 2018. Inspirerad av detta tänkte jag göra på samma sätt, men det blir liksom inte till nånting. Till skillnad från Lotta kan jag bara konstatera; Det hände absolut ingenting 2018. Nu finns det ju förvisso ett talesätt som säger att inga nyheter är goda nyheter så jag får väl stödja på att nära och kära inklusive jag själv finns i behåll och med hälsan någotsånär under kontroll. Ingenting har brunnit upp och så när som på en katt har ingen närstående dött under året så allt är väl egentligen i skick till den delen.

Men ändå – 2018 – vad du var tråkig.

Det jag kommer att minnas från året var den djävulskt varma sommaren då ingenting orkade växa och jag själv inte orkade göra nånting. När jag tittar i backspegeln kan jag inte se någon verksamhet alls under sommaren, ingenting gick framåt och inget hände, det handlade liksom bara om att överleva värmen. Nu hör det ju till saken att jag ju är ”kranttu” eller som vi säger ”grannlagot” vad gäller vädret, det mesta duger inte åt mig förutom några dagar i april och september, men det har vi avhandlat förr så det är gamla nyheter.

På sätt och vis hade jag tur under året eftersom jag grönträdade en hel del och grönträdan betalar ju sig även en dålig sommar, men på något sätt gick ju inte det heller riktigt i mål eftersom ju spannmålspriset trots allt blev ganska bra under hösten så visst hade det varit kul med lite mer att sälja. Tur hade jag också på det viset att oföretagsamheten än en gång spelade mig i händerna och jag hade kvar rätt mycket fjolårshavre som jag inte kom mig för att sälja under våren och som nu kunde avyttras till betydligt bättre pris, egentligen kan man säga att den ”vinst” som kunde räknas 2018 kom precis just därifrån.

Nu har vi då bytt år och skriver 2019. Det är nyårsdagskväll och ett djävulskt väder på ett helt annat sätt ute. Jag har just varit ute och företagit en privat räddningsaktion i och med att hobbyväxthuset var på väg till sällare jaktmarker, men nu är det stormsäkrat. Det stormar alltså riktigt ordentligt därute, och bara för att pröva var jag ute sväng på slätten nu ikväll och blev rätt snabbt syreförgiftad, det var faktiskt riktigt mycket väder därute. Skönt på ett sätt och en himla tur att det var åkermark och inte hav under fötterna.

Men hur som helst, ett nytt år betyder alltid framtidstro och just vad gäller tron på framtiden har jag slitits mellan hopp och förtvivlan hela hösten. Man behöver inte så mycket fantasi för att inse att tron på framtiden vacklar när det gäller jordbruket. Vädret gjorde sitt bästa för att vara mot oss-två år i rad nu-, prisen på produkterna är inte ett uns av vad dom borde vara (jag tillåter mig tro att nuvarande uppgång är synnerligen tillfällig). Och kanske det värsta, när man öppnar TV eller Internet så blir man överöst med information och att världen skulle vara en bättre plats utan alla djurplågande miljöförstörande klimatbovar till bönder. Åtminstone jag tycker det är ganska jobbigt att lyssna till jeremiaderna eftersom det till 99% uttalas av folk som inte har en aning om vad som försiggår på en gård, än mindre har nån ide om hur maten skall produceras utan dessa förhatliga bönder..

Allt detta har sammantaget gjort att jag vacklat betänkligt gällande inriktningen på produktionen framöver. En avyttring är förstås inte aktuell, ingen utarrendering heller men däremot har det det nog funderats på de en och annan gång på trädor och – Gud förbjude – till och med skenodling. Jag har räknat av och till och några dagar innan nyåret tvingade jag mig till ett beslut, och det lyder helt kort och gott att jag kommer att fortsätta med intensivodlingen. Ekonomiskt är det kanske inte självklart men jag är inte intresserad av att lyfta EU stöd för något som jag inte gör. Vissa grönträdor blir kvar i jordförbättringssyfte men i övrig blir det (som planen är nu) havre och raps på hemmanet 2019. I och med detta hoppas jag också att det blir tillräckligt med motgångar för att få ihop en och annan blogg också, för det är på något vis lättare att skriva om motgångar än om de medgångar som trots allt finns i vår verksamhet.

Någon slags lönsamhet finns ju nog trots allt i spannmålsodlingen, inte på långt när tillräckligt, men runt går det ju i alla fall bara men inte smäller på några motgångar i form av stora maskinhaverier eller dylikt. Såna finns det inte rum för.

Får se då vad vi skriver 1.1.2020? Nu får vi nöja oss med en förhoppning om ett Gott Nytt År till alla läsare.

1 januari, 2019 av

Stalledräng

Jag har blivit hästkarl. Nja, eller det har jag väl egentligen inte, men dom första stapplande stegen på en karriär inom hästväsendet är tagna. Jag behöver väl knappast nämna att det är döttrarna – eller främst Clara, nu 9 år som banat väg för möjligheten.

Det började noteras ett spirande hästintresse för henne för cirka 2 år sedan. I det skedet var jag ganska sent med på tåget eftersom jag vet att intressen kommer och går i den åldern, och långtifrån alla består. Dock verkar min skepsis i detta fall ha kommit på skam för intresset ligger kvar ännu, är nog på stigande hela tiden såvitt jag bedömer det rätt.

Nu förhåller det sig så bra att även om min hästerfarenhet är (var) noll så fanns nog ett latent hästintresse nånstans långt inne i huvudet på mig. Det baserade väl sig dels på vetskapen om hästens enorma betydelse för utvecklingen av jordbruket, dels på ett allmänt djurintresse, som ju gäller det flesta på två och fyra ben, utom då råttor.

Därför har jag på senare tid mer än gärna hängt på med henne till ridskolan och även om sjussandet har inneburit 50 km t/r på bästa sändningstid söndag eftermiddagar så har jag skött markservicen med nöje, något som knappast hänt om det varit nån annan sport hon ägnat sig åt. Som stalledräng förväntas man vara behjälplig med sadlar och grimmor och betslen och vad allt det nu heter, och visst, att jobba med att montera saker inuti munnen på en häst kan verkligen kännas främmande till en början, men man lär sig med tiden. Eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Dock är det nog fortfarande dottern som inhämtar och innehar kunskapen, och jag som spelar andrafiolen. Hon visar och jag gör, ungefär så är arbetsfördelningen. Några planer på att klättra upp på en häst har jag dock inte, där går gränsen. Å andra sidan hade jag inga hästplaner alls för två år sen, så osvuret är väl bäst.

Folkhumorn har ju förståss inte missat tillfället så visst har jag hört en hel del glirningar om att ta hästen i bruk i jordbruket eller om att vandra efter en enskärig plog i 30 ha (torde bli ca 1000 km om jag räknat rätt) men såna utsvävningar är ju förstås inte aktuella. Däremot har jag i många år varit lite intresserad av att provköra en häst i skogsbruket så den vägen kanske, fast det blir nog bara på hobbybas i så fall. Nu avverkar jag ju som känt inte så många träd per säsong själv men det fåtal stammar som fälls kunde vara precis passligt att dra ut med häst. Mindre skada på skogen och motion på köpet. Vem tar inte tacksamt emot det?

Att antalet hästar på landbygden ökar igen är noterbart. I min ungdom fanns det överhuvudtaget inga hästar inom synhåll och man tyckte att det såg konstigt ut runt Stockholm där det fanns hästar i var och varannan hage. Man börjar skönja en förändring här också, inte finns det ju hästar i varje gård, förstås väldigt långtifrån, men vad skulle jag uppskatta, kanske det finns 50 hästar i Närpes idag, kanske tom fler.

Sen ligger ju följande fråga och väntar. Kommer det att dyka upp nån mantalsskriven häst här hos oss? Vår senaste häst Stina pensionerades när jag var nått år gammal så det har varit hästfritt på hemmanet i över 50 år här. Hur det blir framöver beror förstås helt och hållet på hur dotterns intresse håller i sig, men åtminstone principiellt har jag inget alls emot tanken. Så mycket har jag dock lärt mig om hästar att det är lite av ett lottköp att skaffa häst. Dom kan ha ett lynne som Jungfru Maria eller dra mera åt Baader-Meinhofhållet. En bångstyrig häst måste vara något av det värsta man kan dras med. En traktor som krånglar står för det mesta stilla, men 500 kg muskler som har en egen vilja, det är inget att tampas med för en amatör – speciellt inte om amatören råkar vara jag…

En annan sak som jag är novis på är hö. Det enda jag egentligen vet om hö är att det består av timotej, och att det skall serveras torrt. Sen har jag förstått att när jag ser en jordbruksmaskin som jag inte vet vad det är, då har den förmodligen något med hö att göra. Så även här blir väl vår början svår, men jag antar att den dagen får man väl nog förlita sig på entreprenörer som vet vad dom håller på med. I dagens lägen äger jag inte ens en slåttermaskin, dock nog en slåtterkross, men den torde inte vara så lämpad för detta ändamål.

Sen kommer vi ju inte heller runt faktumet att jag nog hela mitt liv drömt om att kunna driva djurhushållning på gården, dock inte i dagens högproduktiva tempo utan mera då som, ja sällskap, gårdsbruksturism eller något liknande. Hönsen finns ju redan, alpackorna är ju stora drömmen, så kanske en eller annan häst kunde passa in i den ekvationen. Den som lever får se.

 

 

Kanske bäst att lägga upp en rätt nytagen bild också annars kan det bli som min pappa brukade återge nått gammalt talesätt: ”Nu ljuger han sånt som inte ens är sant”. Ser Ni förresten skillnaden? Hästen har bättre frisyr!

3 december, 2018 av

Aldrig varit så enkelt att misslyckas

Under mina nästan 30 år som egendrivande bonde har man hunnit uppleva en del jäkelskap. Havererade redskap, tröskan full med jord eller ihopkladdad halm, sådd mellan regnskurar, regn som fått den nysådda jorden att bli hård och ogenomtränglig för allt växtligt liv, fastkörda maskiner och liggsäd som tagit dagar att ta sig igenom, gärna ackompanjerat av ett stilla regn, säd som varit så blöt att den inte runnit av vagnen, och ändlösa nätter i torken med spannmål som inte samarbetar. Ellen när plogen har gått som en båt ovanpå frusen mark. Bara för att ta några exempel. Sen har det ibland varit värre också…..

Dock inte i år. I år har det överhuvudtaget inte varit några problem alls. Sådden gick som på räls i vackert väder och fin jord, inte en regndag som störde utan det bara rullade på. Skörden var ännu lättare, ingenting packade på skärbordet som det brukar på Claas, inget packade nån annastans heller. Korta torktider med nästan lagerfärdig säd och inget regn som störde skörden. Både kronet och rapsen var så lättröskade att det liksom bara var att sitta av hela föreställningen. Allt har liksom gått precis som på Strömsö, när man vridit om en nyckel har det önskade resultatet varit uppnått precis enligt plan.

Sen var det ju förstås nog en liten motgång också – skörden uteblev ju nästan helt och hållet

Det ”fina” vädret for nog iväg med allt vad resultat hette denna nådens sommar 2018. Slutsaldot på 2,4 ton korn och 650 kg raps per hektar berättar väl allt man vill – eller kanske inte vill – veta.

Att utsikten från tröskan ser ut såhär är liksom bara löjligt. Det är många generationer raps i denna bild, allt från färdiga, nygrodda, blommande och jag vet inte allt. Lite har jag nog dramatiserat bilden, den är från absolut sämsta hörnet av åkern, men ändå. Raps som är sådd 9.maj skall nog inte se ut såhär 29 september.

Ej heller skall det som kommer ur tröskan se ut såhär. Lite samma sak, det är ur sämsta änden, men ändå, rätt absurt.

Att det sedan var korta torktider och att priserna är bättre nu är inte till så stor tröst då det inte just finns något att avyttra. Det finns liksom ingen konkurrens, nog har det varit dåliga år förr också, men inget som ens liknar detta. Ibland satt man på tröskan och undrade vad man egentligen håller på med, hela skärbordet gick tomt för att det helt enkelt inte fanns någon annan växtlighet än 10 centimeter långa illgröna kornstrån som man nu för allt i världen inte ville ta vara på.

Trevligt var det ju förståss att torka, man startade torken, gick bort en stund och när man kom tillbaks hade den stannat. Inte för att något krånglade utan helt enkelt för att det var klart.

Samma sak var det med tröskrengöringen. Det som brukar ta en vecka i anspråk gick på fyra timmar i år. Öppna luckorna, blåsa rent med lövblåsare, dammsuga tanken och blåsa rent skärbordet. Där var det. Olja in och köra in. Klart

Nu håller jag på och plöjer och även det går lite av sig själv. Fast man börjar nog märka resultatet av flera oplöjda år, marken är stenhård.

Hur som helst, vi kan börja knyta ihop 2018 och konstatera att det var ett enkelt år. Så enkelt att det inte blev till något.

17 oktober, 2018 av

Skruvat

Denna lilla märkliga historia passar så bra ihop med Nisses förra inlägg att det får bli en egen liten historia. Tänkte först kommentera Nisse, men vi tar det såhär istället.

Nu i pausen mellan grödorna har jag passat på att byta ut lite delar på tröskan. Inte för att mycket på Claas behöver bytas, men något liebett nu och då går åt sig och som denna gång då – ett liefingerpar.

Att byta ett liefinger är inget man behöver vara ingenjör till så jag gav mig ganska oförberett på jobbet. En av skruvarna var krökt på undersidan så det blev att skära bort den med vinkelkapen. Fortfarande ingen dramatik i det hela. Det som dock började jaga på lite var att det pratades flitigt om stora inkommande regn i radion så jag började fundera på att inleda rapströskningen efter att fingret var bytt. Det blev alltså lite mera allvar i situationen.

Nu hör det till saken att jag i en bänk i garaget haft några lådor med gamla tumsskruvar och lite annat smått och gott som stått orört sen tiden pappa huserade på gården. Jag har för min del aldrig under 30 års tid använt nånting ur någon av dessa lådor. Därför bestämde jag mig i söndags för att dom får gå till metallåtervinningen, och det redan samma dag. Det som jag inte behövt på 35 år kan jag nog inte behöva framöver heller – så gick resonemanget. Nåja, det gick som det gick, dagen gick för snabbt och nån sväng till metallåtervinningscontainern blev det inte i söndags.

Nåja, nu kan den framsynte redan räkna ut vart detta bär. När den avskurna bulten skulle ersättas hittade jag ingen passlig i mitt skruvlager – och det är ändå rätt omfattande.

Däremot fanns det flera stycken i lådan som redan låg på flaket som var på väg till metallåtervinningen.

Så efter 35 års av väntan skiljer det 20 timmar mellan avyttrandebeslut och behov. Det går liksom bra ihop med min livsåskådning att någon eller nånting håller ett öga på oss och griper in når dom riktigt dåliga besluten håller på att tas. Nu var inte detta något livsavgörande, rätt bult hade nog funnits i närmast skruvhandel, men det sparades ju in en resa på 40 kilometer. Däremot gick så mycket tid åt till letandet att det inte blev nån rapströskning i går. Få se hur det blir idag.

Man kan ju inte med bästa vilja i världen säga att rapsen ser bra ut. Undrar hur många generationer som finns med på bilden. Som synes finns både åldringar, ungdomar och barn med. Suck. Rapsblommor i slutet på september.

 

25 september, 2018 av