Förändringar

Jaa-a. … Nu hittade jag hit.. Med ett bagage av diversligheter. Lång story kort, nu orkar jag inte hålla på och gräftas och käftas och kråta å krångla mera. Nu måste jag göra någonting annat innan jag får själva fnuttefnatten och spunkartade trasslerier i kottn. Dessa paragrafryttare som gör livet surt för jordbrukaren med paragrafer, petitesser, sanktioner.. och … ja, vi har väl alla hört diverse storyn om tappade öronmärken, åkrar som såtts för nära eller för långt ifrån ena utfallet och andra diket… Innan jag riktigt gräver ner mej och får någå fel, måste jag göra någonting annat. Att sluta helt med fåren är för mej är ändå inget alternativ. Man blir beroende av dom på nå vis… Men om möjligt inom sin tid och småningom, på nåt vis dra ner på antalet får. Men, mitt liv, mitt allt, kan inte ligga i händerna på system som inte fungerar alla dagar, krisstöd, småsinthet och papperskråplande.

Man vallas som i en ränna och balanserar mellan hot och mutor. Du tror du gjort rätt. Du har gjort vad du kunnat, ändå står du maktlös och ser på när de dras bort större eller mindre summor från dina surt förvärvade slantar. Jodå minsann, jag har haft besöka av både en och annan kontrollant, och alltid hittar dom nånting att peta på…

(nu kan jag ju inte låta bli och dra en kort historia, en av många… Tycker man inte om sånahär gnällhistorier kan man glatt scrolla neråt en bit… Jag hade kontroll på alla fåren här, nu på hösten. Varenda Eu-signum skulle läsas i vartenda öra. Okay. De ringde och anmälde sin ankomst. Shitt pomfritt, och jag som inte hade alla fåren hemma, nå vädret var på min sida så vi hastade iväg, och tog således hem alla fåren medsamma. En kontrollant måste komma på gårdsbesök inom 48 timmar från de att dom anmält att dom ska komma, så de blev lite tjopp tjopp, men de lyckades! Nå när kontrollanterna kom, var alla får hemma och jag hade gått igenom alla djur. Några hade tappat ena lappen. Två av tackorna hade tappat båda sina öronmärken. Jag visste ju att den ena är 996 Näktergalant, och den andra är 1194 Parissa. Jag satte dom skilt för sej, i egen box så dom va lätta att hitta och ta först. Jodå, bra att dom finns, öron-numrorna stämde och finns i registret, allt ok så långt, men dom får jag ju inte någå tackstöd för. Icke sa Nicke. De va klart från den stunden det. Hålen i öronen har dom, där lapparna suttit, men… Får får icke vara utan lappar!!! Men… När sku jag ha hunnit beställa ersättande märken åt dom då? Eller tänker dom att man ska ha dubbla uppsättningar lappar hemma åt allihop ifall nån tappar sina lappar? Nå, simsalabus så swishade det iväg tackstöd, och innan karusellen har malat ska de väl bli diverse sanktioner och gudarna vete vad ännu…. Som grädde på moset måste jag ju bara smyga in en parentes i parentesen om att i våras när jag märkte att öronlapparna åt lammen inte kommer att räcka till, beställde jag flera, de brukar ta någon vecka, efter en tid ringde jag och frågade vart min beställning blivit, jonej… ” du beställde dina lappar en dag för sent, för systemet kraschade den dagen du beställde, och vi vet inte när de kommer igång pånytt, så vi vet inte när du kan få dina öronmärken, knappast ta de väl så länge…” De tog inte veckor, utan månader att få lappar den gången. Hur kan så skitviktiga saker stå stilla i månader? På våren dessutom när allt möjligt ska ske, de lammar hela tiden, man vill hålla reda på vems lamm som är vems. Fåren och lammen ska ut på bete osv… Ja, suck…)

Nåväl…

Frågan är ju, om man inte livnär sej med fåren, vad livnär man sej på då? Eller, vad kompletterar man sin verksamhet med då? Så, då har jag funderat… Och jag är ju inte den som hoppar på första tåget som går, utan med diverse funderande, övervägande, funderande, åkande, vändande … Janå,, ni förstår. Det har iallafall landat i att jag nu håller på och drar igång en Glamping.

Västeräng Glamping öppnar med god tur våren/sommaren 2023

Här kommer ett av tälten att bli, tänk att vakna med den utsikten…

Det ska småningom bli ett servicehus med kök, dusch osv, ett strandhus med kök och bastu, terrass och lite olika vattenaktiviteter att sysselsätta sej med, och så blir det 5 mysiga tält med dubbelsäng, vilstolar, terrass och så har alla tält eget utedass. Ett ben till att stå på. Och jag tycker det ska bli så roligt! Från att nästan ha tänkt bosätta mej i källaren emellanåt, så står jag nu med pannlampa på och försöker kråpla ihop diskbänkar och diverse till sena kvällen med (hyfsat) gott humör. Lite krånglar de ju emellanåt också… Jag gräver ner mej i hemsidor, fotografering, bokningssystem och allt möjligt, så jag nästan ser små dataskärmar i huvudet när jag stänger ögonen om kvällarna. När jag bestämde mej för att de är dehär de ska bli, så tänkte jag i samma veva, att de är bäst att skaffa sej lite mer kunskap om det hela, så jag började studera. Så nu har jag också en grundutbildning inom turism i bagaget in i det nya. Ska de göras, ska de inte bli någå halvdant, utan de ska göras ordentligt och man ska ha koll på läget, från början, till färdigt. ( För de betyder de ju inte att jag är någå professor i de hela, men jag ha åtminstone förberett mej vad jag kunnat )

Lite mos i huvudet blir man nog… Får och kontrollanter. Skötseldagböcker över beten och fårklippningsbokföring. Höns och ensilage. Slakttransporter och plintgjutas. Skitspridas och föreläsningar. Getter, marsvin, katter… och så har jag ju två barn… Varav ena far runt som ett jehu med sin traktor, Mathias tog traktorkort i våras och köpte sej en egen Volvo Bm, och Cindy far högt och lågt så fort fötterna bara går. Otroligt vad mycket energi en 2-åring innehåller. Båda barnen far alltså runt, högt och lågt, hit och dit, det är bara radien som är lite olika. Till på de moset har jag då haft studier, och så nu när det börjat dra igång är de införskaffningar av ena och andra. Diverse papper, bygglovsansökningar, beställningar, offertförfrågningar och… ja.. diverse helt enkelt. Men, sakta men säkert är det förändringar på gång… Och de ska bli så roligt 🙂

Säg den fårhusglädje som varar

Lamm lamm lamm… och mera lamm. De blir en såndär fårhusglädje när allt går bra, och man möts av små määä – ljud när man stiger in i fårhuset.

Men, säg den fårhusglädje som varar…

Det finns lika många historier om lammningar som vad de finns lammningar. De första lammen som kommer gläds man alltid lite extra åt, de är ju då som cirkusen drar igång, och de lammen var pigga, duktiga och sökte sej mjölk. Tackan tog bra hand om dem och inga problem där. Van och lite äldre tacka. Frid och fröjd. Va skönt med en bra start på de hela tänkte jag. Följande dag va dom inte lika pigga, men ändå på g. Dom bökade åt sej mjölk, men efter att ha kikat på dem en stund konstaterade jag att båda lammen for till samma spene, och grälade om den, den bruna va tuffare än den svarta. Den svarta for till andra spenen, sög nån gång, men gav sej igen in i kampen om den brunas spene. Så jag kröp mej dit med lammen, tackan sto snällt stilla, och det gick jättelätt att konstatera att jah-haa. Sådärjaa. Det finns/kommer bara mjölk i ena spenen, ena juverhalvan. Tack för den du sa jag. Gick och blandade mjölkpulver mjölk, sökte upp nappflaskor och så va även första mjölkpulversäcken korkad. Janå. Må så va, de är nog bara att börja när de behövs. Nu har det ju gått några veckor sen lammen föddes, och nu finns det några till som dricker flaska. Så det går några liter morgon och kväll och det vispas mjölk bara värre. Dom slurkar in en hel del när dom blir lite större, och är dom 100% flaskisar går det naturligtvis ännu mer. Jag har några som är hel-flaskisar. Senast i raden, en tacka som lammade första gången. Fick två lamm, men så ska hon icke(!!) ha det ena. Det bara smällde i väggarna när det lammet försökte komma nära, så, det blev att laga lammkammare åt den, med flaska hela tiden. Den får ändå vara med mamman och sitt syskon så den inte är ensam. När lammet som tackan tar, stiger upp för att gå och dia, så går lammet som tackan inte ska ha, och dricker ur sin flaska. Sen sover dom tillsammans under värmelampan. Nu när dom blivit lite stadigare på benen så busar och leker dom tillsammans, men bara i lammkammaren dit inte tackan kan komma, för därifrån vågar inte flaskislammet sej. Den vet att då smäller det. Dom kan vara så fruktansvärt elaka och grymma med sina lamm, men de är väl nånting som gått lite, lite snett i något skede, och så är de färdigt och finito med det.

Överlag så tycker jag det kommer lite lamm i år. Endel år får var och varannan tacka 3-4 lamm, fast man inte gjort nånting, extra utfodrat eller nåt, och andra år kommer det måttligt med lamm. Jag föredrar måttligt. För tillfället har jag två som fått fyrlingar, visst kan de komma fyrlingar ännu, men hittills är de mindre än vad de brukar kunna vara.

2 x 4 lamm tillsammans under värmelampan.

Ut på bete!

Nej, inte fåren, de är jag som är ute på betena, för nu är det tid för betesvård. Japp, de ska röjas, städas, fällas, eldas och brännas osv. Främst är det enbuskarna jag är ute efter, dedär små låga marktäckarena, men också diverse annat. I lingonbacken bakom huset hade en av de stora björkarna brakat av nere i roten och fallit mot en annan björk i någon storm. Den som hade brakat va som ett Y … Naturligtvis hade den ju fallit så den hängde upp sej precis mitt tvärs över den andra. Så jag fick inte ner den utan pappa med skogslastaren, men de gick ju bra det också, sen hade jag jobb en go stund med att reda upp de hela. Den som Y-björken fallit mot måste också ner, den lutade så betänkligt. Så sen fanns de…

De är ju en sak att dra omkull och kvista, men sen ska kvistarna brännas, de som duger till ved köras till klabbaren och så ska de klabbas i säck. Lite knöligt är de då rotänden inte ryms in i klabbmaskinen. Då klyver vi dem först i en liten hydraulklyv och sen kör man halvorna eller fjärdedelarna genom klabbmaskinen. Och ved blir det. Någonting rysligt. I vedlidret har jag ved för den här vintern och nästa, och i säck utanför vedlidret finns det för någon vinter till. Jag använder inte så mycket ved. Golvvärmen/jordvärmen håller grundvärme i huset och så har jag en luftvärmepump på vinden som hjälper till med lite värme på vintrarna så de inte faller för lågt dom dagar man är mer ute än inne. På sommaren kan man ju också kyla lite och hålla temperaturen i sovrummet på sovbar nivå. Jag eldar i kökspis och kakelugn. Men kakelugnen behöver bara en liten brasa på morgonen och en lite större på kvällen, så är den helvarm hela dygnet. Så, det är inte för vedens skull jag pynjar på i skogen. Och som jag skrev är jag nästan mest ute efter enbuskarna. För några år sedan tog jag bort så gott som alla enbuskar i den backen, men dom växer fort och breder ut sej som paraplyer. Bort bort bort innan dom blir helt omedgörliga. Nu orkar man bra med dom. Först såga omkull och sedan köra ihop och bränna. Smidigast är man med mönkkis och vagn. Mönkkis med kedar på. Utan dem kommer man inte långt när marken är frusen och man ska krella över stubbar och stenar.

Mönkkisen min börjar ha varit med ett tag, snart 10 år. Med årsmodell 2012 så fyller den 10 i år, men jag köpte den som “fjolårets modell” 2013. Och med har den varit, överallt. Man undrar ju hur man skulle reda av vardagen utan mönkkis. Nå, visst har man fått prova det också när det varit nåt trassel och man fått vänta nån vecka på reservdelarna. Då är det cykel och skottkärra som gäller. Det går det också, men med barn, handelskassar och diverse, så är man nog glad varje dag det startar när man trycker på knappen. Men, även om den för tillfället startar och går, så börjar tanken gro, att man kanske måste börja fundera lite mera på att köpa sej en ny. Eller annan. Av någon luddig orsak är jag inte så begeistrad i tanken att köpa begagnad mönkkis. Inte behöver dom ha någå fel, men, njaah… Så som endel vrålar och bökar på med sina mönkkisar så undrar man ju om man köper sej bekymmer om man köper beganat? Så, jag har lurat lite på nya. Men, vilken djungel…. Emellanåt ger jag bara upp. Sen pausar jag nån månad i funderingarna och sen vaknar tanken till liv igen. Oftast när den jag har krånglar. Men, den ena mönkkissäljaren skryter värre än den andra med ena och andra finessen. Ju mer finesser det finns, ju mer finns det som kan krångla och gå sönder, tänker jag. Och stora är dom ofta, breda som ladugårdsväggar och de vill jag inte ha, de skulle vara prima om den skulle rymmas över bron… Vilket betyder att den får inte väga alldeles för kolossalt heller. Och om dom inte är stora i själva utseendet, men många innehåller ju kubiker så det räcker till och svämmar över. Min lilla mönkkis har 450 att sätta ner i backen. Och det har hittills räckt riktigt gott och väl för att ta mej dit jag ska. Allt det jag har lastat på, har den orkat dra hem. Lite knöligt har det varit genom snö nångång, när den hängt upp sej med snö under magen så hjulen bara snurrar och ingenting händer. Men då har det varit trevligt med en lite mindre mönkkis så orkar man lite rugga om den, och dra lite om de behövts. De är ju de, att lagom stora lass kan jag dra hem med mönkkis, större lass tar man traktorn till. Jag behöver ju inte heller ut på landsvägarna och bränna iväg i 80 knyck med min mönkkis. Här på holmen kommer man nätt och jämnt upp i 40 innan vägen och holmen tar slut.

Men. När jag då summerar ihop min ekvation, lagom stor, lagom stark, nätt och smidig, inga extra krusiduller, och skapliga pakethållare att surra fast ett och annat på… Och jo, inte allt för hiskeligt dyr heller! Vad har man att välja på? Ni som jobbar med era mönkkisar där ute, vilka erfarenheter har ni? Och finns det någonting man absolut ska akta sej för? “Alla skryter med sin vatuvälling” heter de ju, och måndagsexemplar finns det av alla märken. Men, på nå vis är de nog som att de finnas mer gott om måndagsexemplar bland endel märken än andra…

2021 – Dit for de…

Ja, dit for de. 2021 tog slut och vad hände egentligen? Hur mycket som helst, men egentligen ingenting? Typ? Som vanligt, för att minnas, scrollade jag genom bilderna i min telefon, och vad finner jag? Jo, dopfoton, lamm, kycklingar, ensilageskörd och mommo. Mommo som inte finns mer. Det är snart ett år sedan nu, i februari somnade hon in. Så nu ringer inte telefonen lika mycket mer. Hon ringde alltid nu och då, och frågade diverse, i princip samma saker varje gång. Man visste precis vilka frågor man skulle få, och vad man skulle svara och vad man skulle få för frågor på det. Men, naturligtvis tog de ju inte länge efter att hon gick bort, innan man började fundera själv på diverse frågor. Frågor som man inte kan få svar på mera. Men, så är det väl för det mesta när någon går bort, frågor som blir ofrågade. Så är det nu bara. Men jag har hört så många historier, så många gånger. Allt från förvaring av blåbär i vattenflaskor, om apelsinen hon fick av sin mommo i Åbo, till hur dom sökte trygghet vid nån bergsvägg när ryska bombplanen släppte bomber över skärgården, och hur dom föll genom isen och hur de lät när isbitarna skrann långa vägar och länge på den blanka isen… Mommo var född 1931 och hade ett verkligt innehållsrikt och långt liv. Tänk de, att ha upplevt allt från krig och bedrövelser till mobiltelefoner och apelsiner i överflöd.

Egentligen har det väl sådär annars inte hänt så jättemycket, det rullar på… Ibland är det motigt och ibland går det bättre. Sådär som de gör. Uppåt och neråt. Ibland tycker man att dehär, de går som tåget, hej och hå! Och ibland smakar det gammalt, dammigt trä när någonting ska göras. Överlag, sådär när jag ser på året, så konstaterar jag ju att det mer smakat trä och gammalt damm än hej och hå. Jag tycker suckarna avlöser varandra, och endel dagar skulle man nästan kunna gömma sej i källaren och tycka där är mer spännande och givande, än vad det är att jobba.

Suck. Trä. Tråkigt. Lejdon. Och press.

Och de är press som gör att bägaren vill rinna över emellanåt. Jag har så lejdon på detta förmårrade kontrollfreaks-utfunderade system som man vallas i.

Det är ju hela tiden nånting. Papper. Korsgranskningar. Obligatoriska kurser och tenter. Datumar. Förseningar. Anmäla hit, anmäla dit. Nya förordningar. Uppdatera system. Räkna djurenheter. Kontrollbesök på våren, återbesök på hösten. Anmäla skit i lager och skit i åkern. Fylla i händelser som skett skiftesvis, morgon middag, kväll. Torrsubstanser och analyser. Avbytaransökningar och utredningar över arbetena på gården. Bokföra klippningar och rastdagar. Kartprogram som man ska sitta och skissa-gissa i. Anmäla lamm, anmäla slakt. Bokföra karensdagar och ketjuinfo. Lämnas in ena blanketten och andra blanketten, mailas, scannas. En åker är inte en åker, utan ett skifte som ska splitas och spjälkas och ritas och rutas in med centimeters marginaler. Och ett bete är inte ett bete där staketet går, eller jo, de är de ju, men de hela ritas ju om i papprena, i områden som är nåt att ha alltså i gräsväg, och sånt som är skog och sånt som är berg.. osv, och ska man söka stöd för betesmark ska de uppfylla kriterier, och när man ritat och fått de godkänt till ena eller andra kan det nåt år senare, komma nya bud, ritas om och ibland ska en liten mönkkisväg ritas bort. Så istället för 3 sammanhängande områden har man då 6. Och så lägger vi till ett internet som inte fungerar utan det klipper kontakten när man ska försöka delta i distansmöten, och ringa är ju helt uteslutet. Och suck söte moses vad jag blir trött i kotten. Det senaste är ju det fiffiga systemet som gör så allt och alla ska kunna hålla koll på var, varifrån, vart, när, hur och varför man odlar nåt på åkrarna. Så behändigt, minns man inte själv – fråga grannen.

Nä, vet ni vad. De börjar nog smaka lite trä dehär… Till lika är man ju så inkörd i cirkusen, så den snurrar mest på utav bara farten. Man vet när det ska skickas in det ena eller det andra. Man vet vilket papper som ska hit och vilket dit. Min kopia, och deras. Men, till lika som man står där och krånglar med skrivaren och för tredje gången öppnar luckan bakpå, för skrivaren tror det fastnat ett papper där, fast de ha de inte alls, så undrar man ju nog… Ska bonden vara mer pappersvändare, än en traditionell kontorsråtta? Fast, papper finns ju inte mer att vända på heller. Blir man en scrollarråtta? Hela tiden läser man om hur stressade dagens människor är. Och inom bondekretsar är det ena välmående seminariet som avlöser det andra. Föreläsningar. Ta hand om bonden. Bonden ska sköta om sej!!!

Bonden sköter bäst om sej, när bonden får göra det bonden vill göra. Köra traktor. Så. Skörda. Ta hand om djur och natur. Hållas innanför dikena om de så sen är på ruta A, B, C eller vilket som.

Hur har det blivit så att ett av de mest jordnära yrkena blivit så hyperstressade? Ja, int är det för att fåren börjat stressa mer… Och inte tror jag kossorna har hyperaktiverat sej så dom sätter sån fart på ladugården att bonden blir helslut i kotten heller.

Och så tänker jag då på mommo. Nog va hon säkert rädd där hon satt ihopkrupen medan bombplanen åkte förbi, och inte var det så hävt att vara fiskare i motvind heller. Dryga ut kassan med gurkodling och att sticka sockor. Men ibland undrar jag nog om inte det skulle vara ett hälsosammare alternativ…

Ha jag kanske gnällt färdigt nu? Svar. Ja! … (För stunden.)

Blev de bättre? Svar. njaa… inte direkt.

Sen då? Man kan ju hålla på och gräva ner sej i allt elände i evinnerlighet om man känner så. Och nog kan man ju bosätta sej i källaren också, men, hur kul är det på en skala från 4 till 12…

En fråga är ju också om papperstrasslet kommer att minska / sluta om man gnäller riktigt tillräckligt?

Svar: Nope.

Åtminstone har jag inte märkt av nån minskning. Jag har hållit på och bökat runt i min sandlåda nu i 20 år, och när jag började var det ett himla liv om hur mycket pappersjobb de va. …. De va då det. Lyckligt ovetande om pappersrumban 20 år senare. Nå, de va ju mer papper och penna då, nu går de mesta på nätet, men antalet kruxar, koller, datumar …. osv, har ju sannerligen inte minskat. Inte ens fast man gnällt hur mycket som helst…

Så, var hittar man lösningen till de hela?

Svar: Jag tror det nog bara är så att ” den som sej i leken ger får också leken tåla”. Och vill man inte vara med i leken, får man väl stiga av karusellen.

Kan man de? …. Svar: Jo. Eller ja… Endel kan vara mer bundna till sin sandlåda med lån och diverse, men kasta in handduken och ta kappsäcken i handen och göra nåt helt annat, de kan ganska många nog.

Men, de vill man ju inte för de är ju dehär man vill göra. Man vill böka på i markerna så som tidigare generationer gjort. Det sägs ju att man har det till låns av sina barn, och de ligger ju nog nånting i det. För tillfället håller jag på och kråtar ner träd ( att säga “fäller träd” är att ta i, just nu kråtas dom ner med talja och diverse för att falla åt rätt håll…) , städar enbuskar, eldar riskor och buskar, med siktet inställt på hur fint de kommer att bli på betesmarkerna när de blir städat. Förhoppningsvis ska de trivas mer och fler rara växter när dom får chansen att breda ut sej. Och snart drar lamningstiden igång och då är det nya året minsann på gång igen. Det finns ju inget bättre än att släppa ut tackor och lamm på bete. Se dem hitta sprött grönt gräs på områden man städade på vintern… Och snart är vi där igen, sommar och sol. Långa ljusa kvällar. Sjöfågelsång. Doften av nyslaget gräs. Saltstänk i ansiktet. Och så blir de väl nån hydrauloljedusch…

Nä, stövlarna på och gå ut och dra omkull nån björk till. Jag är en sån som mår bäst när jag får jobba med kroppen, så huvudet får vila. Mathias har klabbmaskinen igång om eftermiddagarna efter skolan, så de är bara för mamma att se till att det finns nåt att köra igenom.

Så, fast de smakar dynga emellanåt så nog hålls de väl liv i denhär sandlådan nåt år till. Men, lite justeringar kan de nog komma att bli…

Snart, snart är vi där igen, sommar, sol, och borttorkade betesmarker 🙂

Bässar å baggar

Här finns de bässar, baggar, pojkar, nallar, poppisar, och allt är det samma sak. Får av hankön.

Endel är rädda, andra tama. Endel är lömska, andra falska. Men går det att lita på en bäss?

Många baggar blir mer lömska när dom blir lite äldre och man bör ha ett öga i nacken, konstant, när man vistas där de finns en äldre bagge. Avelsbaggarna försvarar ju sina tackor, de är ju inte så konstigt egentligen. Men de kan göra ont om man inte hinner få stop på en bagge som siktat in sej på knävecken i tid. Dom behöver inte många cm fart förrän de gör rejält ont där de träffar. Får dom några meter får man vara glad om man hålls på fötter… Nä, arga bässar har jag måttet rågat av. Men nu har jag en bagge som är snäll som en liten, söt ängel. Min lilla Petrus. Fast lilla och lilla vet jag väl inte… Han är nu 3 år, snart 4 och har växt till sej riktigt bra. Så många år till kommer jag inte att ha användning för honom, men… Lille gulle plutten kommer jag nog att ha svårt att göra mej av med…

De är verkligen inte alla baggar jag vågar låta barn gå in till, men Petrus litar jag fullt och fast på. Ännu i alla fall. Hittills har han inte visat ett enda tecken på att han skulle ha något ont på insidan.

Eftersom jag inte kan använda mej av Petrus till alla tackor jag har, så har jag skaffat en bagge till. Han är årslamm, lite blyg av sej och jag har inte riktigt kommit underfund med honom ännu. Men jobbar på gör han, så nog ska de väl komma lamm därifrån i vår också. Förhoppningsvis något vitt också. Just nu är de glest mellan de vita lammen, tror det var 2 vita lamm i våras.

På banan igen

Så va man där igen. På reko 🙂 Å vad är väl bättre start på de hela, än att få ett får, i keramik, så fort jag steg ur bilen 🙂 Tack snälla…

Dedär med reko är nog nånting jag tycker om. Jag har ju inte varit på reko på över ett år. Så det var lite extra roligt att fara. Vad som nu är dedär jätteroliga vet jag egentligen inte riktigt, men de är sådär… lagom. En stor marknad är som så mycket mer… Nog är det roligt med marknad också, nån, nu och då. Men de är mer planering, mer att ställa igång, mer att packa, mer av allt… Ett reko tillfälle är mer lagom. De är inte lika mycket att packa, det är väldigt enkelt att ställa i ordning på plats, man öppnar bakdörrarna på bilen och så är man klar. Lagom passar mej helt ypperligt.

Småningom blir det julmarknader. Håller på och räknar och planerar inför dem. Vad ska man ha med sej? Hur mycket av varje? Hur mycket hadd jag med mej förra gången… när va förra gången? De va ju ett tag sedan… Var är dukarna? Och korgarna? Och tältet… Det står i boden, men väggarna? Kontakt med slakteriet, styckeriet. Vilken datum? Fruset… Rökt… Korv… hmm… Hur mycket hade jag förra gången? Och vilka djur va de nu som sku åka… Ja, justjo, nr 1234 hade ju bara en lapp. Den måste ersättas med en annan. ( Ett får med bara en lapp i örat över 1 år är en nix-pix i slakteriet.) Behöver jag två bord? Betalade jag platsen, jag borde fara och titta vart det riktigt är nångång nu före då jag inte har varit på det stället förut… Marknaden är inte imorgon, inte heller nästa vecka, men jag tänker inte stå där, marknadsdagen och märka att någonting inte fungerar, någonting är slarvat, eller… Någonting. Visst, misstag händer, och har hänt, men är man lite förberedd brukar det mesta gå att lösa med plan B. Eller C.

När jag skulle fara till reko startade jag upp min kort-apparat. Jag skulle ju bara kolla att den hade batteri, men, det tog 2 timmar innan jag var säker på att den fungerade som den skulle. Jag ha inte använt den på över ett år, så det var uppdateringar i appen och plattan som den är kopplad till sterva och krånglade. Till kråksången hör också att jag just bytt abonnemang, bytt bolag, och så skulle inte plattan acceptera det nya kortet, startas om. Kortet va obekant, ta ur, sätta i, än hit än dit… Plattan börjar ha några år på nacken, så den är inte direkt supersnabb. Full på jox är den säkert också… För att vara på säkra sidan har jag så jag kan köra kortapparaten med telefonen också, och genom den fungerade det fortare, men det är bekvämare att ha det i plattan. Min telefon har också fått för sej att den stänger av sej när akkun börjar ta slut, redan vid 20-25% akku kan den flinta ur om de är kallt. … Mindre lyckat… Jag borde kanske köpa en ny telefon, men de finns ingen sån som jag vill ha… Den ska vara liten så den ryms i mina fickor, ha bra kamera, stort minne, vara stöttålig och vattentät, och inte särdeles dyr eftersom man lätt kan tappa telefon i både träckispottar och diverse… I alla fall fick jag ordning på det hela och kunde fara till reko i lugn och ro. Och nu när jag har allt på det klara, är de bara att fara igen.