Bloggare: Charlotta Björklöf

Finns det nån måtta?

Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här… Så sjöng de tre små grisarna. Men, de va grisar det, nu har jag får i tankarna. Som vanligt… Mina får vet inte vad en varg är, och de ska dom vara lyckliga över. Men, får dom stifta bekantskap med varg, ja, då är jag säker på att dom nog minsann är rädda.

Tänk en lugnt betande fårskock som lägger sej till ro. De hittar sin favoritplats där de övernattar och lägger sej en efter en. Lammen med sina mammor lägger de sej för natten. Idisslar lite och bara vilar och samlar kraft inför en ny dag då en stor del av timmarna kommer att gå ut på att förflytta sej och beta. De är de får kan, och de är de får gör bäst. Betar gräs, vass och bekämpar sly. Att det då, i detta lugn smyger sej in en anfallande varg som splittrar flocken. Får flyr för sina liv till både höger och vänster. Lamm som tappar bort sej. Är det mitt i natten ser de antagligen inte riktigt vart de springer. En stukad klöv och de är finito. Ett lätt byte för en slug och hungrig varg. Men får är snabba, på gott och ont, kanske inte vargens kraftiga käft dödar fåret i ett enda hugg utan den river löst nån skinnflaga i bakhasorna och sen först när fåret är trött, slut och smärtan tvingar den att sakta ner kommer dödsstöten. Sjön är farlig för ett får, blir den jagad ut till sjöss, så, inte svänger den om och hoppas att vargen gått hem och lagt sej, nej den simmar nog i panik rakt fram, vart det sen än är som det är… Ända tills den sjunker, eller land kommer emot. Men har man en hungrig varg i hasorna är valet enkelt. Chansa att klara havet framom att bli sliten i stycken.

Utanför mitt fönster går några av mina får på hemåkern. Det skymmer lite och dom har börjat lägga sej för natten. Med några meters mellanrum ligger de mitt på åkern. Dom behöver inte söka skydd under granarna söder om åkern, vädret är vackert och några rovdjur finns inte här. Jag är så lycklig över att mina får aldrig har behövt känna den rädslan. Ännu.

Naturligtvis har jag ju tragedin i Österbotten i bakhuvudet när jag skriver dethär, och jag kan bara säga att det ryser i hela kroppen när jag tänker på det hela. Illamående blir man bara man tänker på varg i kombination med får. De går liksom inte. Och jag vet verkligen inte hur jag själv skulle reagera om varg skulle finnas på de holmar jag har får. Det är ingen lätt situation att försöka ta sej igenom. Har man fåren på hemmabacken, i direkt kontakt med gårdscentra, så man kan ta in dem, stängsla för varg, skaffa vakthund som vaktar fårflocken, osv, ja, de är en sak. Att hålla får på holmar är en helt annan sak.

Ja, jag vet inte vad eller hur, men jag hoppas innerligt att det löser sej för de som drabbats denna höst av varg. Eller, löser sej och löser sej. He foor reii…. De får som är dödade kommer inte tillbaka. Men, jag önskar och hoppas att det finns lösningar och möjligheter för dehär fårägarna att kunna fortsätta med får, sin passion och sina livsverk.

Kämpa på hälsningar söderifrån

Ps. bara för att förtydliga tycker jag inte man nu ska gå man ur huse och svära och domdera om att alla vargar ska skjutas, dränkas eller skickas med enkelbiljett in, innanför ring 3an. Jag betackar mej även för allt påhejjande om varghybrider m.m… Jag, som fårägare, tycker att även varg ska få finnas till i detta land, men, på nåt vis, (och förlåt mitt ordval, men) nån jävla måtta får det väl ändå vara….

1 oktober, 2020 av

Sista dagen på jobb…

Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.

Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.

Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂

Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står ”tonårsmorsa” med ”småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.

24 september, 2020 av

Det räckte till en sedel!

Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär

Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.

Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…

Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…

De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.

Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…

Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.

Mat… De är komplicerade grejjer de…

30 augusti, 2020 av

Delar är dyrt, dyrt så man kan få dåndimpen

Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.

Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.

Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…

Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…

Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…

Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂
21 augusti, 2020 av

Badflickan

Det finns får och så finns det får och så finns det får. Såna man inte kommer överens med, såna som är helt ok att ha att göras med, och så finns det såna man aldrig glömmer.

Bräka var ett sådant får. Hon va en av de första 5 jag köpte. Hon lammade första sommaren, hon var alltså dräktig när jag köpte henne, och de visste jag inte. Hon och hennes lamm blev ompysslade och Bräka gick nästan som en hund i halsband. Tam som få, hon finns inte mer, men, henne glömmer jag aldrig…

Viktoria är kanske de får som varit de allra snällaste jag haft. Hon fanns när Mathias var liten och han fick kika i öronen, gå med henne i koppel och man kunde nästan svänga henne upp och ner och hon brydde sej inte så mycket om det. Hon finns inte heller mer, men henne glömmer man inte…

Mathias visar Viktoria hur man sparkar boll, 2015.

Inte heller kommer jag att glömma Lydia som var chef i flocken redan som mycket ung. Hon hade pondus, och ett sätt som jag inte upplevt hos ett får varken före eller efter. Hon finns inte heller mer, men såna som finns och springer glatt än i denna dag är ju framför allt Hedga. Tam som få, och får alltid ett lamm. Puttan som är blind på ena ögat. Hon är inte jättetam, men inte heller hispig, utan pga sitt handikapp bara lite vilsen ibland och bortkommen, hänger inte riktigt med, men när hon väl fattar och ser vad jag vill, så tvekar hon aldrig, utan går dit jag vill ha henne. Pandis och Mascha som föddes ifjol är ju två små tållon. Dom går i koppel vart som helst, gärna tillsammans, men följer glatt med från flocken, och är inte ett dugg nervösa fast de andra står och ropar efter dem, de följer glatt med. De är främst Mathias som drillat dem att gå i koppel, något han visat sej vara väldigt duktig på. Han verkar ha både tålamod och finurlighet att dressera får.

Pandis, de är hon som är vit och grå.

Årets lilla favorit-gris är ”badflickan”. Hon heter inte de, men, jag har börjat kalla henne det. Hon föddes i våras tillsammans med sin syster, allra sist. Det gick någon vecka mellan nästsista lammande tacka och sista, och de har därför blivit lite på efterkälken, fått vara i ensam box med sin mamma lite extra och sånt. De va också kvar inne lite längre än alla andra. Tackan är tam, och vad skulle lammen bli så mycket annorlunda, åtminstone den mindre av dem va från början tam. Och sån är hon ännu. Anledningen till att hon nu fått smeknamnet badflickan har att göra med betessläppet för dem i våras. Eftersom de va så små funderade jag att de skulle vara smartast att ha dem första tiden på ett litet bete. Nedanför hemåkern finns ett litet strandbete som jag tyckte skulle passa dem riktigt bra. Det gick några andra får med små lamm där, och så tänkte jag att jag sätter dit dehär också. I samma veva skulle vi också föra Pandis och Mascha till samma bete, och det gick därför mycket bra att promenera ner med dem i koppel de några 100 metrarna. Även om tackan inte hade gått i koppel förut, så följde hon bra med när Pandis och Mascha gick, och lammen följde ju sin mor. Väl nere släppte vi in dem, såg att de började beta, kom överens med de andra fåren, och började sedan gå upp hem tillbaka. Frid och fröjd.

Nixpix.

Till saken och historien hör att det på betet finns en gammal bevattningspott som vi i alla tider tagit vatten ur för att vattna potatisen med när det blir torrperioder. Det är ingen stor pott, och sidorna har sjunkit ihop, innåt så det är väldigt sluttande kanter. Inget får har någonsin trillat i potten, och skulle nån trilla i är den bara några meter i diameter så det är enkel match för ett får att promenera iland. Ni kan ju med detta fakta gissa vad som hände….

Jag och Mathias gick så hemmåt och när vi kom hem stannade vi en bit nedanför huset och kunde se att fåren hade rört sej från ena till andra änden av betet. När man släpper ut får och lamm bland med andra, slarvar lammen lätt bort sej, tackan är mest intresserad av att äta och det uppstår lätt lite onödigt bräkande. Så gjorde det nu också, men när vi sto och tittade, och jag funderade lite att nåt lamm bääade lite mer högljutt än de kanske brukar, så såg vi mitt i allt hur en tacka sprang från ena änden av betet till potten. DÅ förstod jag att nåt lamm har ju trillat i. Voi skrot!

Fort, Mönkkisen!!! Mathias som är kvick som en vessla skenade efter mönkkisen och så åkte vi ner och när vi kom ner stod badflickan, de lilla grynet, genomsur och våt, och staplade sej upp ur potten. Mera skrot. Handdukar! Mathias for efter haddukar och jag började krama vatten ur ullen. Sen satt vi en god stund och torkade henne torr. Så gott vi kunde iallafall. Antagligen hade hon blivit efter när de andra gick iväg och så skulle hon skena efter sin mamma, men såg sej väl inte riktigt för utan bara skenade, och pluttade därför rakt ner i potten i villervallan. Därför kallar jag henne till badflickan. Lilla vännen. Med betoning på lilla. Hon växer väldigt sakta och dåligt. Jag har funderat många gånger vad det beror på, men jag har inte kommit fram till nåt egentligt tydligt svar. När de andra går omkring på bete kommer hon ofta sist. Hon är inte så snabb och stark som de andra och jag har varit lite orolig för henne.

Så var det här en dag då jag skulle ta in fåren för att gå igenom flocken och skilja bort bagglamm. Men, så va inte badflickan med. Jag räknade inte tackorna så noga, de såg ut att vara alla, och hennes mamma var där, och hennes syster, men inte badflickan. Var?? Vart?? Vad har hänt?? Får är flockdjur och fattas två kan de vara någonstans, men fattas en har de ofta hänt nåt.

Det regnade. Ja, skit samma lika, jag iväg med det samma och söka. Var kan hon vara? Hon kan ha fastnat med nån klöv någonstans? Eller i fårstängslet? Någonting kan ha tagit henne? Hon kan ha fastnat i nån bräda i nån vattengård? Hon kan ha farit på fel sida någonstans och blivit på utsidan av stängslet? Hon kan vara var som helst. Betet där dom nu va, är ca 12ha stort, bara att börja leta.

Genom norrängsgrinden. Svänger västerut mot lingonbacken. Går förbi brunnen. Ner mot nyledon. Jag ropar och ropar, men får inte svar… Svänger norrut mot mjölkaruddan och vid mjölkaruddan svänger jag lite österut mot vadet. Ropar igen… DÅ hör jag ett litet bräkande någonstans… Jag ropar högre och får svar! De måste ju vara hon, några 100m bort… Lamm är det iallafall, de hör jag. Jag småspringer så gott jag kan runt bergskanten, genom vattnet som går upp över stövelfoten, kommer till vadet och de lilla bräkandet blir starkare och nästan som argsint. Lite som att ”här tas de minsann i från tårna, var 17 är du då???” Och så kommer jag fram till vadet och då kommer hon mellan enbuskarna tassandes rakt emot mej. Så stirrar hon på mej lite surt som om de va mitt fel att hon blivit bortslarvad, och så börjar vi gå hemmåt. Hon följer mej som en hund, men väl hemma springer hon glatt till sin mamma och mamman reagerar som om inget hade hänt. Ungefär som att ”jaha, där är du ja, jaja…”

Vårdslösa morsor som inte kan hålla ordning på sina ungar… tänker jag för mej själv och så fortsätter dagen.

Favoriter finns, och man blir riktigt genom-till sej när någonting händer dem. På gott och ont. De borde vara produktionsdjur som man håller avstånd till. Man kan ha katt och hund att kela med… Men, nä… De går inte. Endel av dem kryper in i huvudet och hjärtat…

Badflickan
11 juli, 2020 av

Mitt i sommaren

Och ja, vad gör jag då?

Ja, man kan ju säga att de är som de flesta andra år, tiden springer och jag försöker hinna ikapp. De verkar inte bli någon succe med den saken i år heller… Så, kanske ta det lite piano istället för att stressa sej.

I våras tog jag bilder och började skriva på ett blogginlägg som aldrig kom nån vart. De bara stannade, främst för att när jag skulle ladda upp bilder var det som att nätet tog stop och ingenting hände. Jag väntade och väntade. Gav upp, sparade och fortsatte en annan dag, men, de bara inte gick. Till slut gav jag upp! Nätet här är en fullständig katastrof sommartid. Ut på nätet kommer man ibland, men inte ibland och ringa nånstans ska göras välplanerat. Svara kan man bara göra när det är vackert ute, för man ska ränna ut på backen för att få någon form av hörbarhet över huvudtaget. Om man är inne alltså. Är man ute ska man inte vara nedanför riberget, halvvägs till vedlidret eller runda krakauddan, då bryter det, eller så kan man helt enkelt inte nås alls.

Jag bara inte fattar hur de kan få vara såhär vansinnigt värdelöst dålig kontakt! Händer det någonting ska man vara på rätt ställe, annars kan man vinka bye bye till olyckan och svänga ryggen till med en gång.

Jag tänkte jag skulle testa bredbandskollen för att kolla hur väl de fungerar hemma vid köksbordet ikväll. Först fick jag inte något liv alls i telefonen, men sen fick jag det att röras lite nät, till och från telefon. Med betoning på lite….

De skulle ju vara en sak om man inte betalde så mycket för det, men när man varje månad lägger ut betydande summor för att ha kontakt med världen, blir man onekligen lite fundersam om de alls är värt att ha nät och telefon… Man skulle antagligen få lika bra hörbarhet om man sku koppla ihop telefonen med ett abborrnät.

De som jag då i våras skulle skriva om var mitt bollhav. Kalle skrev om sitt och jag tänkte skriva några rader om mitt. För bollhav har även jag. Lite här och där, men mest lite överallt. Lera. Det är någonting man får på spaden i 9 fall av 12 när man gräver på mina åkrar… Jag har en åkerknut bredvid grönsakslandet som är lerigt och kokigt. Jag plöjde det i höstars och sen fräste jag det i våras och tänkte försöka så in det, men, man får ju gå med fröämbaret i handen, lyfta på kokorna och sätta lite frön dit under och så kokan på, och hoppas det sker ett mirakel… Däremot, endast 47 steg åt sidan ser det annorlunda ut… Så nära, men så olika…

Här får man använda järnstång om man ska ha ner nå frön…
Sandblanda, prima potatisjord

Sådär i övrigt går det väl ingen större nöd på mej. Balmaskinen som varit kaputt funkkar nu äntligen igen, lagom nu när det börjat regna, så, det blir sent ensilage i år, men, de må bli det då… Svårt att backa bandet… Helt kort sammanfattat kan jag säga att jag fått minst 67 nya gråa hårstrån och nerverna blivit ca 7cl kortare i år tack vare detta skrutteplutt till balmaskin. Och dennes reservdelskarusell. Men, som sagt, nu går den. Eller åtminstone gick den dagen före det började regna…

Fåren hittar ännu mat på de flesta betena, tacka vet jag fuktiga strandängar och stora betesområden med sly och diverse. Det var obehagligt torrt i ett skede, och egentligen är de ju det ännu, vi har fått alldeles för lite vatten, är väl uppe i nåt kring 15mm nu, sen det började regna för några dagar sedan, inte mycket, men det är ju bättre än ingenting…

Avslutar med några vackert väder – bilder, man har haft goda chanser att fånga sådana på bild de senaste veckorna…

En såndär kväll nr man tror det är alldeles tyst… men de är de inte, för alla småfåglar pratar i mun på varandra och det är ett himmelens skvattrande
Midsommarkväll i Töjby
När havet är himlens spegel…
2 juli, 2020 av