Bloggare: Charlotta Björklöf

Fåren vet inget om Corona

Coronacoronacorona. Corona in the morning, corona in the evening… Ja, de är ju det som fyller … hela livet just nu. Men inte för inte, ve och fasa för epidemier av denna sort som drar med sej både unga som äldre. Men. Låt de inte stiga åt huvudet. Att hålla huvudet kallt i såna här situationer när hela världen cirkulerar kring corona, det är svårt, men, lite ”hakuna matata- feelis” tror jag inte skadar helt. Det har varit mycket prat om folks WC-pappers hamstrande, men, om lugnet hos folk sitter i WC-pappers- och konserv-hamstrande… låt gå. Själv är jag van med att ha lite extra WC-papper hemma, förarglig sort att vara utan…

Hit till holmen har inte nåt corona kommit ännu. Och att tillbringa tid i fårhuset är ganska avkopplande, fåren vet inget om nåt corona, däremot har de mycket för sej de också. Lamm har det börjat komma, endel dagar lammar ingen, andra dagar 5 på raken. Endel dagar blir normallånga och man får burra ner näsan i dynan runt 22 tiden, andra dagar hinner klockan bli 02 på natten. Men, de är ju så det är i det här yrket, ena dagen hit, andra dit.

Men, hur går de då? Nja.. Lite bortfall har det varit i år. Den vita tackan på bilden här ovanför, hon förlorade alla sina egna 4 lamm, men hon förbarmade sej över ett lamm, eller kanske i villervallan tog miste, eller rent av snodde ett lamm åt sej. Det var flera som lammade till lika och i kalabaliken, blev de som det blev, men, huvudsaken är att hon har ett lamm. Det är inte hennes, men, de behöver det inte vara, hon tar så fint hand om lammet, precis som om de va hennes eget, och de är ju det hon antagligen tror. Att lammet är hennes. Och lammet är nog lyckligt omedveten om att, om inte denhär tackan tagit hand om honom så kunde det gått riktigt illa för honom. Han skulle antagligen blivit en bortbyting som ingen velat ha. Så, några dödfödda, en som är sned, och så en hop med fyrlingar som behöver extra mjölk. ”Nappisracet” är i full gång, mjölk, mjölk, mjölk… Alternativen är att ge mjölk, eller se dem tvina bort. Valet är inte svårt, men, de är dyrt, arbetsdrygt, klottigt och .. ja, inte riktigt klokt egentligen, men, man tar sej den tiden. De små, små knyttena behöver hjälp, och hjärtat smälter som smör i en redigt het gjutjärnsplättpanna, när de määande kommer springande när de ser att man kommer med flaskan.

14 mars, 2020 av

Noll koll

När jag var liten fick vi fara till mommo och moffa över natt lite nu och då. Vi = jag och syster Alice. Dom bodde på Ytterholm, i norra änden på holmen, vi bodde då på Kirjais. Vintertid såg man inte så mycket folk, men sommartid var det mycket båtar i farten. När någon hörde en båt, sades det SSSCCHHH!!! Allting stannade upp. Varifrån kom båten, åt vilket håll for den. Sådant kunde man lyssna sej till, men bäst var ju om man kunde få syn på båten så kanske man kände igen den och visste vem det var. Om båten for på norrsidan steg mommo eller moffa upp och kollade. Sikten norrut, höll man öppen, där fick det inte växa buskar, sly och sånt, utan vegetationen hölls nere för att man skulle kunna se ända till sjön. Åkte båten väster med, svängde sej moffa runt, drog ner de lilla, ljusgröna, låga cafe´gardinet och kikade över kanten. Man höll helt enkelt koll. Var de i redarhuset kikade de ut genom dörren och stod de i nån strandbod, släppte de det de höll på med och gick ut genom dörren för att se, för att hålla koll.

Jag tror ju inte ”mommosarna” (som vi kallade mommo och moffa) var ensamma om det, utan det var helt enkelt så man gjorde. Det for inte så många båtar per dag, och de som rörde sej kringom holmen kände de oftast. Nuförtiden far det så mycket båtar, kors om tvärs så jag har helt gett upp att försöka hålla koll på vem som rör sej på sjön, men sjöutsikt, det vill man ju ha, när man har möjlighet till det. Jag tycker jag har långt till sjön, jag skulle ju gärna bo närmare, men huset står där det står, och jag vistas ju en hel del på sjön, och nära sjön ändå, så, de är ok, men se sjön vill jag.

Från mitt köksfönster ser jag sjön, ännu, och just nu, men när det blir sommar ser jag inte mycket vatten. Träd och buskar skymmer sikten, men, nu ska dom bort!

Plommonträdet som växt till sej riktigt rejält näns jag inte på, ännu iallafall, men, får jag redan bort björkar och enbuskar så kanske det skulle bli lite bättre. Bild härifrån och bild därifrån…

Härifrån och därifrån och vidare…

Platsen jag står på heter ”riberge”. Här nedanför där det nu står stora björkar har det stått en ria. När jag var liten fanns det ännu någon stock kvar på marken, spår av rian, men de är nu nästan helt borta. Från mitt köksfönster ser man över riberget och utåt Ytarstholmsströömin. Eller borde se. Sommartid ser man ju ingenting.

Jag undrar ju om det kommer att räcka med att ta bort björkarna, eller om jag måste fara och ta ner av alarna på strandängen också. De fyller ju inte någon funktion där, utan kunde vara till bättre nytta i rökugnen. Men, få se hur det går. Det är lite så att man får ta ner lite, fara in och se, och ta ner lite till om det behövs. Och inte vara snål. Det finns träd i skogen så det räcker och blir över.

Björken som står längst söderut… Eller kanske jag ska säga längst till höger i bild nr 2. Den lutade precis rakt ut mot fårstängslet som går söder om/nedanför. Jag knöt rem i, tänkte att jag skulle kunna få den att falla lite mer västerut, och de gjorde den. Den föll inte rakt söderut på fårstängslet, utan lite mer västerut, men ändå for den över fårstängslet…

Jag visste det ju redan när jag började, att jag borde ha farit efter knikataljan istället, men, så lat var jag, och nu har jag jobb någon timme till… Till lika funderar jag att då stängslet ändå är tillknölat kan jag väl knöla till det ordentligt nu då på en gång och ta ner häggen som står och hänger ut över vägen vid samma ställe… Jag har inte riktigt beslutat mej om hur det kommer att gå med den ännu…

Sakta men säkert knotar jag på i backen för att få utsikt, men det blir ju en del ved också. Prima björkved. Nå, björkved har jag egentligen nästan vad jag behöver. Efter att en av de stora björkarna som stått på gården togs ner, så har jag ved för ett helt år. Ett träd = ved för ett år. Men då ska man komma ihåg att trädet var 70cm i diameter i roten och att jag inte får värme i huset endast från ved. Jag har köksspis och kakelugn som jag eldar i, + jordvärme som ger grundgolvvärme i hela nedre våningen, men den står på så lågt, så temperaturen faller nog till 15 grader oeldat, men, den grundvärmen är prima, + att jag har en luftvärmepump på vinden som också ser till att temperaturen där inte sjunker alltför lågt.

Utsikten kommer att bli riktigt prima från mitt köksfönster har jag på känn, men inte är den helt illa där på riberget heller…

23 februari, 2020 av

The place to be…

Ja, förra lördagen var det mitt in i smeten i hufvudstaden Helsingfors. En stad man besöker bara om man måste. Ofta hittar man på en ursäkt så man bara inte kan ta sej dit, men, dehär var ett sådant tillfälle man bara inte fick missa. De fick vara vad det ville. Buss och tåg ligger ju i tiden när man ska förflytta sej, jag var kärringen mot strömmen och tog bilen. Det minst miljövänliga alternativet, men jag försvarar mej med att min lilla citikka-loppa snittar på 4, så den är inte i det allra groteskaste laget ändå. Men, parkera i h.fors… mitt i smeten… nää, hujeda… Det skiljer sej en liten aning från här hemma… Här agerar björkar och enrisbuskar ramarna till parkeringsrutor. Jag får vara lite aktsam ifall de lovas högt vatten, så jag inte backar för långt bakåt i min parkeringsruta, för då kan mitt i allt högra bakhjulet bada havsbad.

Google maps. Vad gjorde man utan de? Ja, antagligen en hel del, men, nog kan det sen vara behändigt… Jag letade upp ett parkeringshus och kom både dit och därifrån utan större mankemang. Riktigt så man tänkt att janå, nog går de ju dethär också. Men, glädjen när man snurrar runt i någon avfart/påfart och tanten i mapsen säger, ”kör rakt fram i etthundraförtionio kilometer”. De är bomull för öronen…

Men själva träffen? Själva själven av resan man inte fick missa… Ja, inte vet jag om jag har så mycket att tillägga. Trevliga människor, god mat, avkoppling, skratt och allvar – En bra dag. En lyckad dag. En dag man alltid kommer att minnas…

De andra här på bloggen har spånat och funderat lite över de 10 år som gått. Jag hoppade på tåget ett år senare, och har till och från skrivit. Ibland blir det paus. Man kan inte bara klämma ur sej text. Eller jo, det kan man, men de får ju gärna vara nåt att ha också…

När jag blickar tillbaka och funderar på den där första tiden, inser jag att det var länge sedan, mycket har hänt, och egentligen har det inte hänt någonting. Det beror på hur man ser på det hela. Fåren är kvar, jag har i princip samma åkrar jag snurrar runt på, maskinerna är i stort de samma, om än lite äldre, lite söndrigare, lite mindre plåtar… Lite djur har det kommit till. Betena är i stort sett de samma, något till, något bort. Ja, det händer inte så mycket. Då har det kanske varit mera höga berg och djupa dalar på den privata sidan som man inte alla gånger ställer sej på torget med megafon och tutar ut.

10-9 år… Det är lång tid… Men, tiden går ju som bekant fort när man har roligt, och de måste jag säga att bondbloggen nog tillfört mycket, mycket mer glädje än jag i början kunde tro. Framför allt tror jag det har att göra med de andra bloggarna. Mina vänner. Jag har fått besöka dem och deras byar och närområde. Man lär sej massor på sådana små utflykter. Bättre guide än en riktig inföding hittar man inte… De finns alltid där när man funderar nåt och vi diskuterar ganska mycket, allt från dagsfeelis och captcha koder till mullhalter.

Vidare så har bloggen också medfört nya bekantskaper helt på de viset att folk kommer fram och pratar, och någon har också ringt. Lite fundersam blir man ju nog när folk tar kontakt och har en massa funderingar att diskutera, och man har ingen aning om vem man pratar med… Men, säg gärna hej 🙂 De är jättekul 🙂 Ett exempel. I somras stod jag mitt i allt som talkoarbetare bakom en serveringsdisk, i Närpes. Mitt o allt står en tjej framför disken och frågar om det är jag som skriver på bondbloggen. Jag hade ju inte räknat med att någon sku känna igen mej där i borstat hår, blommig blus och kjol, men mycket roligt var det. Tyvärr hann jag inte prata så mycket, men roligt är det när folk kommer och säger hej, för ibland känns det som att man sitter och skriver, och skriver, och den enda som läser är… ? Ja, vem? Det är lättare att skriva om man vet att det är någon som läser. Ännu lättare att skriva skulle det vara om man sku ha någon susning om vad man ska skriva om… Vad vill läsaren läsa? Har de tröttnat på får? Orkar de läsa om kaninungarna eller är det bara löjpåt (som man säger i vissa delar av landet)? Jag har hur många vackra solnedgångar som helst bland mina foton, men, de får väl folk nog av på facebook ändå? Mitt kråplade knä kan jag skriva spaltmetrar om, men hur kul är det egentligen…

Idag skriver vi fredag, en dag som många inom bondekåren väntar på hela veckan. Egentligen väntar väl alla på fredag, då vankas det veckoslut och lite ledighet, men det är kanske inte just det som bonden väntar på. Det är liksom ingen skillnad på tisdag och lördag, men tidningen LF – Landsbygdens folk, kommer på fredag. Denna vecka var Bonbloggsträffen med. Jag gav mej inte ro att fara och söka tidningen. Vädret var så vackert, plittplatt och solsken, så jag ville passa på och ta ner lite enbuskar, björkar på ett bete och bränna ris. Men, LF kan man ju läsa i telefonen, så jag bara måsta in och läsa lite…

Hoppsan! Sade jag och fick ett småfnissigt skrattanfall! Jag fastnade ju med det samma i textraden, ”här hittar ni mig” … Nää-e. Inte alla dagar åtminstone. De är nog många år sedan jag satte min fot på Heisala. Oj, så tassigt de kan bli, jag pekar ju ut var Sonja bor, holmen jag bor på, finns där jag ritat in pilen… För väldigt många är det ju en liten minimal petitess. Holme som holme och ”dom ser ju alla likadana ut”. Men jessus vilken skillnad de är! Men, det kan jag inte börja reda ut om idag, de får bli en annan gång. Men. Lite roligt är också roligt 🙂

Bondbloggen 9-10 år bakåt, men frammåt då? Ja, jag har lite små ideer. Ibland får hjärnan karusell-feelis och man bombarderas med ideer vad man kunde skriva om. Endel mer huvudlösa än andra, men, några av dem kommer jag kanske att få ner i bokstäver på bloggen. Det återstår att se hur de spinner vidare… 🙂

14 februari, 2020 av

Ägg och småkaniner

Hönsen har fått våren i sej och satt igång att värpa. Nu kommer det 3-4ägg om dagen och goda är dom. Det finns ägg, och så finns det ägg. Man tänker att ägg är ägg, men nog finns det skillnad. För mej sitter främst skillnaden i huvudet. De känns bra att äta ägg från hönor jag känner. Anledningen till att dom satt igång och värpa är ju främst ljuset. Det ljusnar tidigare och tidigare, och så har jag också fått ordnat lampa så de får lite extra ljus morgon och kväll, men den får jag lite nu och då justera tiden på när den ska tända på eftermiddagen. Lampan lyser där inne, men hönsen är ute och sprätter också fast det är riktigt skymt och duggregnar. Jag för åt dem lite hö-smolk och matrester så de har att grejja med ute, och det gillar dom. En skock hönor är roliga att se på, dom har nästan alltid någonting för sej.


Feelisen blir ju lite våraktig. Inte en snöflinga, +2-5 grader, hönsen sprätter på där ute, i fårhuset börjar kaninungarna krypa upp ur boet och snart, nästan vilken dag som helst ska väl de första lammen komma.

För tillfället skuttar det runt 18 små kaniner. Om jag räknat rätt. Dom är så snabba och skuttar på som raketer så man hinner inte riktigt med. När de ska sova tråmar dom alla ihop sej under värmelampan som jag satt åt dem. Först fattade de inte att de kunde vara varmt utanför boet, och de låg och tryckte i sina bon, som dom ju också ska, egentligen, men jag tyckte det såg så kallt ut då endel blev all ligga mot kalla betongväggen. Ungarna blev större, bona blev större och ullen breddes ut, och trampades ner, mer och mer, så jag satte lampa åt dem så de lättare kan hålla värmen, även ifall det blir kallare tider. Endel av dem är ganska stora, medan det finns några som är ganska små och lite magra. Men, det är inte så konstigt egentligen. Det är hårda bud att vara liten kanin i en syskonskara på 7-12. Egentligen så borde man ju inte blanda sej i. Men. Nää-ä. Jag bara inte kan stå på sidan och titta på. Är någon liten, och lite bortkommen behöver den hjälp.

3 februari, 2020 av

Könsförvirring

Nu är det könsförvirring på gården… Inte jag då, även om Conny på skoj brukar kunna säga att han ibland undrar om han har pojkvän eller flickvän (jag är inte riktigt den där ultra-kvinnliga typen). Nä… Jag är nog ganska säker på mej själv, men nu ha, vad jag trodde var 4 honor fått ungar… De handlar om kaninerna som beter sej som kaniner…

Familjen Pupp. Marianne är vit-brun fläckig till vänster. Julia sitter längst bort och Floppsy-flopp-puppe-popp till höger.

Tidigare i höstas köpte jag två honor. Marianne och Julia. De fick flytta in med mina två andra honor… Nå, nu ha dom två jag köpte fått ungar… Vid närmare granskning kunde jag konstatera att den jag trott varit själva urmodern visade sej vara en hane… Så nu är det lite förvirring. Är då den som jag trott är hanen Joppe, som bor på vinden, inte alls Joppe, utan fröken Joppelina? Och är då det jag trodde är Floppsy inte alls nån fröken Floppsy utan herr … Flopp ?

Och.. Hur.. Alltså.. Att.. När…? What in thö heila…

Ja, könsbestämma kaniner är nog knepigare än grekiska… Men, konstaterat är nu iallafall att Julia och Marianne är mödrar till varsin ullhög med ungar… Så dom är honor och alla andra bor nu i varsin bur. Var och en på sitt. Men… Hur många burar blir de om alla ungar nusen ska ha varsin bur? Jag har inte varit och rört om dem något extra, för temperaturen är inte riktigt idealisk för nakna små puppar, men tur i oturen är de inte -15 iallafall. Då skulle de nog bli någon form av badrumsinkvartering för pupp-ligan, men nu klarar de sej nog ute/inne i fårhuset där de bor. Mammorna har bäddat in ungarna i sin egen ull och så länge inget drastiskt händer ska de nog ordna upp sej. Sen är ju frågan hur många ungar som överlever. En unge hade varit död i födseln för den hade mamman tagit bort ur boet, och sen hittade jag en död unge när jag räknade igenom hur många ungar där va. För tillfället är det 10 ungar i ena högen och 12 i andra… Jag antar att det kommer att stryka med några ungar till innan de är så stora att de börjar äta själva, men, man får väl se .. de visar sej…

Just nu är det bäst att låta dem vara ifred och tålmodigt vänta tills de själva börjar lura ut ur ullen 😊

17 januari, 2020 av

De va 2019 de…

Dit for de året.

Fort gick de också och som vanligt börjar jag bläddra bland bilderna för att komma ihåg vad som egentligen hände…

Mitt klåbbade och opererade ben finns på varannan bild och de andra bilderna handlar nästan alla om får. Inga stora överraskningar här inte.

Några bilder, och några tankar om året som gick…

Snö hade vi, tydligen… På bilden, vägen hem från bron i mitten av Januari. Långa mörka kvällar, men nog är det ändå mer trevlig vinter-feelis och mysigt med snö, än det blaskaslasket vi dras med i år…
Eftersom jag var ganska orörlig första delen av året, blev det inte så mycket uträttat om dagarna, men spika fågelholkar kunde jag, och en ny kaninbur såg dagens ljus. På bilden, det som småningom skulle komma att bli ett hus till Joppe-kaninen. När våren kom hängde jag upp fågelholkarna och flera av dem fick hyresgäster medesamma 🙂
Lamningen gick väl ungefär som den brukar, någon liten patient in i badrummet, men för de mesta gick det bra. Lamm kom de som sjutton och när allt var klappat och klart räknade jag ut att snittet låg på 3 lamm per tacka. Hujhuj, men, trots att lamningen var senare lagd, pga foder-sparande och att det var många lamm per tacka, så växte lammen riktigt hyggligt ändå.
På bilden håller jag lilla skruttan, hon bodde i mitt badrum om nätterna i någon vecka. Första dygnen var ganska … ja, spännande/kritiska. Jag undrade nog många gånger när jag steg upp kl 03, för att ge henne en halv dl mjölk, om jag verkligen har alla kottar i granen… Men, med tiden blev hon starkare och starkare och några bilder ner finns en bild till på henne.
Mat mat mat… Det var att räkna balar och när dagen D kom för betessläpp och huset småningom blev tomt hade jag exakt en ensilage bal kvar. Skulle våren blivit seg, långdragen osv… ja, de vill man inte tänka på. Våren kom tidigt, med en liten kallare period just efter att jag släppt ut fåren, men de hittade ändå så mycket mat de behövde på betena fast tillväxten lite avtog. De sägs ju att har man tur behöver man inte förstånd, men, när de gällde att få fodret att räcka till behövde man nog både det ena som det andra… Minns ännu knuten i magen… Hur ska det gå… Räkna räkna, men håller kalkylerna? Fast man hur räknar, kan man ha räkna fel, eller misstagit sej, men, de gick bra. De som ju också var ett litet orosmoln var ju att jag själv va frånvarande från fårhuset några månader och skulle ha avbytare, men, de va inga problem. Kalkylerna höll och avbytaren va guld värd! Sånahär gånger är de så otroligt värdefullt att ha en avbytare som man kan lita på, och de kunde jag!
Jaktkort hann jag med på våren också. Intressant, lärorikt och innehållsrikt detta med jakt. Nu börjar jag ha pejl på dedär med mat sådär småningom. För att förstå maten på tallriken, är det intressant och bra att veta till bakgrunden. Hela bakgrunden… Att som bonde känna till allt från foder, till födsel, till uppväxt, till slakt, till styckning… Det ger en så mycket när man står där med en köttbit och ska börja värma stekpannan. Men som jägare, att känna till hela linjen… där är man ju inte så närvarande i första skedet av djurens liv, men från det att skottet gått, till det att man har det på tallriken, de börjar jag ha pejl på… snart… I februari gick jag en kurs i viltstyckning och det gav nog på nåt vis lite ”blodad tand”… Hursomhellst, intressant är även det…
När båten är i vattnet, efter en lång vinter ska man ha ut nät. De kan ju hända att man får bara simppor, men får man ens de får man vara glad snart, för fisken lyser nog med sin frånvaro mer och mer… Vårens vackra kvällar… Snart är vi där igen, men får se om det blir att sätta ut båten då, kan ju hända den redan är i sjön? Som de nu ser ut så är det ingen brådska med upptagningen, men ? Nog brukar de bli lite vinter i februari ändå, men blir de inte att dra upp båten, då försvinner ju dendär känslan när man tar första båtturen efter den långa vintern…
Ut på bete, äntligen… När får och lamm är mätta, och ligger i solen och idisslar och njuter… De är bomull för själen…
Gräs gräs gräs gräs gräs…. Och tänk va gräset växte… Man blev riktigt lugn i huvudet av att se hur mycket foder det fanns… Ända tills balmaskinen rasade… Men, i det skedet hade jag redan foder så det sku räcka, och tack vare vänner och bekanta löste det sej även med de gräs som låg obalat… Evigt tacksam!
Jordgubbar är mums, men kanske man ska tvätta händerna före man börjar med dem… Att ena stunden stå på huvudet i nån maskin, duscha hydraulolja och kleta vaselin och sedan i följande stund frysa in jordgubbar… mm.. de har ju sina för och nackdelar…
Avbrott i vardagen. Jurmo, en holme bland så många 1000 andra, ändå finns det inte någon som ens lite liknar. Alla holmar är speciella på sitt eget lilla vis, men, jag undrar nog om inte jurmo ändå tar priset i att vara speciell… Ett längre avbrott i vardagen fick jag även då vi, jag och Conny, gjorde en lite längre resa, den till Sverige när vi bland annat hälsade på älgarna i Bjurholm, och körde över stekenjokkplatån. De va nog en intressant resa… En rolig detalj i det hela upptäckte jag när sedan hösten kom och jag skaffade sveriges tv 4, och vi kunde se Bonde söker fru. Mitt i allt, där va de ju! Bekanta vyer från i sommras! De va ju Ankarvattnet! Jimmy som var en av bönderna som deltog, bor i Ankarvattnet, och där körde ju vi i sommras! Vi gör så när vi reser att vi bokar inga övernattningar, utan vartefter vi kör så googlar vi övernattningsplatser. Jimmy driver en camping, den va vi och kollade in. Väldigt vacker plats, men vi tyckte vi hade lite långt till kvällen då ännu och ville hinna en liten bit till innan natten, så vi svängde på gårdsplanen och fortsatte några mil till. Men lite roligt är de ju att ha hälsat på Bonde söker fru – kossor, för dem stannade vi och hälsade på och pratade några ord med 🙂
En vardagsbild från juli. Just då tycker man inte det är varken vackert eller nåt extra med det, men nu i januari, när stormen drar kring knutarna och havet duschar hela vindarkobbin blir bilden medesamma så idyllisk, och man längtar till kvällarna när man kan fara och lägga nät i bara kortärmat kl 21 på kvällen
Några marknader hann jag med under året också. Här på bilden är det skärgårdens skördefest på gångs.
Höst. Utan hemlängtan. Fåren på Trunsö var inte riktigt med på noterna på att avsluta sommarvistelsen när jag hade tänkt de, men med lite övertalning fick vi hem dem. Ofta är de nog helt med på att komma hem och med i båten, men i år va de flera ställen som dom började krångla när de skulle hem… Men, hem kom dom till slut alla…
Så mycket som jag cyklat i år, har jag inte cyklat förut. Inte säger jag för de att jag cyklar mycket, men någon eller några turer i veckan har det blivit. De är inte främst för beach 2020-formen, den uteblir nog minsann, utan de är för att stärka musklerna i knäet som jag cyklat. Knäet trilskas och mårrar lite emellanåt, och det vill ha, och ska ha ständig aktivering. Jag började cykla på våren, har cyklat vad jag hunnit över hela sommaren och nu på hösten fortsätter jag bara… Alternativet är att gå på gym, jomppa det hemma och inne, men de är så skönt att komma ut och få trampa sej fram i friskluften. Jag har även första gången i livet provat på Zumba. Måndag kvällar har jag pallrat mej iväg till kyrkbacken för att vara en av 40 deltagare i zumba. För en småhalt och fyrkantig person som jag, är det lite svårt och helt obegripligt mellanåt. Armarna ska till höger, baken åt vänster och fötterna ska kordineras i takt med nåt polkashottisaktigt. Men de är så kul! Och visst blir både kroppskontroll, kondition bättre 🙂 På bilden är det Kirjais by en vacker höstdag. En nackdel med att bo i ändan på en väg är, att ska man motionera längre än runt hemholmen är det samma väg man ska alla gånger. Lite lejdot, men det finns ju annat som varierar. Vädret till exempel, eller som här om dagen när jag va ca 6km hemifrån kl 18.30 och pannlampan gav upp. Jag fick cykla hem i torparsolens / månens sken… Det var ganska klart väder den kvällen och månen va ändå halv så jag såg lite vart vägen tog vägen 🙂
Kalla mornar och älvor som dansar på havet – himlens spegel
Skruttan, som bodde i mitt badrum har hunnit bli stor flicka. Hon har haft namnet skruttan hela sommaren, men nu på hösten blev det rörigt när jag och Mathias skulle prata om fåren. Det finns nämligen ett får som heter Puttan, eller blindis som Mathias kallar henne eftersom hon är blind på ena ögat. Vi blandade ihop Puttan och Skruttan och de blev bara rörigt, så vi kom fram till att Skruttan får byta namn, och hon kallas numera för Pandis, eftersom hon är svart och vit lite som en panda-björn.
Tamare får har jag aldrig haft. Hon följer efter en vartän man går, om hon bara slipper med. Man kan ju inte ha henne att drälla i fötterna helatiden, men, i koppel kommer hon glatt eftertassande vart man än går…
Och så blev det jul, med allt gott som hör till. Det viktigaste på julbordet är nog ändå skinkan. Utan pappas bastu-rökta skinka – ingen jul. Men, bastun brann inte upp i år heller, så det blev skinka på julafton som jag i år firade i Töjby
Riktigt dagarna innan jul kräktes min motorsåg. Kedsmörjningen krånglade och jag skulle blåsa rent den från smuts och grums. Jag kom åt hålet där kedoljan kommer ut och så blärfs sade det, och så var det riktigt som att sågen kräktes kedolja. Det kom med sån fart att jag fick en skaplig dusch över mina byxor. Skulle jag mött någon på vägen in, skulle de absolut trott att jag kissat ner mej… Skrot. Nå, jag kastade motorsågen med i bakluckan på bilen när jag for till Töjby och med lite reservdelar och slang så fixade Conny sågen, så nu går den som tåget igen.
Skruva är inte riktigt min grej. Jag använder gärna, men, när det sen krånglar, nånting såntdär som jag aldrig petat i och på förut, som lager och sånt, då är de så himla fint att ha någon i närheten som kan hjälpa en med dyligt.

Sådant, i stort har mitt 2019 handlat om. Nu blir de att se vad 2020 för med sej. Antagligen blir det väl någonting liknande… eller så inte. Det återstår att se…

Gott nytt år till alla läsare!

6 januari, 2020 av