Bloggare: Charlotta Björklöf

Mathantverksutbildningen

Det hela började augusti 2017 och nu studiepoäng, lite blod, svett och tårar senare fick jag mina papper i handen här om dagen. JEJ! Jag klarade det!

Det hela började med att jag såg att utbildning nr 2 i mathantverk skulle dra igång. I Österbotten, Nyland och Åland. Åboland var inte med… Man kunde välja mellan olika ämnen man ville fördjupa sej i, tex. spannmål, mjölk, kött, fisk… … Fisk… Hmm… Tanken malde på en stund… Fisk… Tänk om man sku utbilda sej i ämnet fisk. Fiska som är så himla roligt 🙂 JA! De vill jag! Men, de kostar… 600e kostar utbildningen. Huj… Ska jag verkligen sätta så mycket pengar på nånting som jag inte ens arbetar med, att lära sej om att mathantverka fisk. Jag kan ju en hel del om fisk redan, så, ska de nu va nödvändigt…. Men, på nåt vis så ville jag att någonting skulle hända. VAD SOM HELST! Bara de händer nåt… Fisk linjen skulle gå i Österbotten, och de går ju bra tänkte jag, då kan jag ju bo hos Conny de dagarna man ska infinna sej där… Så jag anmälde mej. Med lite små darrande ben… Ska de vekligen bli till nånting dehär… Ha jag kastat 600e på någonting jag aldrig kommer att få nytta av/få glädje av… Nå, jag väntade ett tag och så kom det svar. De blir ingen mathantverkslinje i ämnet fisk, men ”-du rymms med i kött gruppen om du vill gå den?”. Jag minns att jag satt i traktorn på Anisor och funderade så de kokade i huvudet. Ska jag, eller ska jag inte… Till lika, jag har ju ett helt fårhus fullt av får, så jag är ju inte helt grön vad gäller ämnet kött… Fördelen med att ha tjugotolv järn i elden, man är bekant med många ämnen. Jag funderade någon dag och så fick jag flytta till gruppen med kött som inriktning, och pga av det flyttade jag också så jag nu hörde till Nylandsgruppen, och fick hålla kontakten med teori och sådant dit istället. De va liksom ingen större skillnad, jag är lite bekant med både österbotten och västra nyland vid dehär laget 🙂

Och så drog kursen igång. Jag fick göra teori hemifrån, så, en hel del fredagar och lördagar satte jag mej ner framför datorn och lyssnade på föreläsare om allt som har att göra med livsmedelshantering, smakskola, coaching, affärsplaner…. Ja, allt vad man kan tänkas ha glädje och nytta av som livsmedelsföretagare.

Så blev det dags för praktisk del. Kött i Raseborg. Alltså vilka dagar de va… Vi började med en hel ko, och småningom under veckans gång blev den till mindre och mindre bitar. Första dagen hade vi inte så mycket att äta, så då var vi till en restaurang och äta, men de kommande dagarna åt vi av de vi styckade lagade, och jösses vad vi lagade, och åt…

Grovstyckning
Mycket på gång hela tiden…
Alla delar tas tillvara, Veronica, Gert och Magdalena
Spisens alla plattor va i flitig användning

Sen följde veckor av teori igen och så mera praktiskt på våren, den gången hade vi en gris och ett lamm som vi styckade. Den gången lagade vi korv, fick lära oss om torkat kött, och allt möjligt…

Pontus berättar, visar och styckar gris
Flinka händer har finstyckat lamm
Jessica, Andreas och Jon (från Korvhantverk Stockholm) stoppar korv

De va så mycket som matades in mellan öronen på de kursdagarna, så de blev riktigt tjockt emellanåt.

Teori, diverse arbeten att göra, och småningom kom kursens slut emot… 600e kostade kursen. Nu, efteråt kan jag bara konstatera att vilken liten summa det är egentligen. Man köper mycket makaroner för 600e, men, sätter man det i perspektiv till hur mycket jag fått, så blir den summan ganska liten i sista ändan. Jag förstod inte när kursen började hur omfattande det skulle vara. När jag nu tänker tillbaka, och inser att jag gått kurs med de bästa av de bästa i föreläsare och handledare så blir jag rätt stum och förundrad, tacksam och glad.

Så hade jag då suttit dag ut och dag in vid min skärm, lyssnat på de andras berättelser, blivit bekant med dem på ett sätt, men ändå inte, dom fanns där i skärmen, men… ? Eeeh? Så, för att träffa en del av mina kurskamrater på riktigt for jag till Ekenäs den dagen som vi skulle ha vår slutprodukt med oss, och sen for jag också på mathantverksdagar till Fiskars, och kan ni tänka, dom fanns alla på riktit! De är ändå några i Nylandsgruppen jag inte ännu träffat ”live”, utan bara via skärm, men de hinner jag nog träffa ännu… Förr eller senare…

Och så kom dagen då kursen tog slut. The end. Lite kontakt har vi nu och då i nylandsgruppen, via nätet, då vi lite diskuterar och funderar tillsammans på dittan och dattan. Men, de är oundvikligt, en liten känsla av … tomt… smyger sej på. I 1,5 år har man varit insnöad i mathantvekstänket till 120%, sett sina vänner via skärmen både från österbotten och åland, och nu, poff…. Tomt…

Förhoppningsvis kommer jag att träffa en del av dem i framtiden i olika sammanhang. Mathantverket i Finland är inte ännu jättestort, men, de är en skara tappra, kunniga ”matnördar” som håller ihop, och kämpar för ren och redig mat. För de är de det handlar om, ren, redig mat utan tillsatsämnen och hokus pokus.

22 februari, 2019 av

Glad vändag :)

Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!

Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…

Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?

Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär ”ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner ”på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…

Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…

….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…

I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.

Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂

14 februari, 2019 av

Vart lämnade jag kryckorna?

Järnskenan kring benet en månad till, men kryckorna får jag börja lämna bort…

Ja, nu är jag så långt, att när jag ska ha kryckorna så har jag glömt vart jag ställde dem… alltså var det lika bra att ställa dem i ett hörn och gå utan dem inne. Dom står vid ytterdörren, redo att ta ifall man vill ha dem med sej ut. Inne går jag rätt så hyggligt utan kryckor, men ute kan dom nog behövas eftersom det håller på att laga rodelbanor av vägarna. Fyrhjulingen som står parkerad utanför dörren är guld värd igen en gång. Jag hade lite strejk och trassel med den, så jag va utan fyrhjuling nån vecka, och nog blir man lite handfallen utan mönkkis när man bor såhär… nå, med diverse provisoriska lösningar är den på g igen, men jag kanske får återkomma till de trasslet senare…

Jag fyller dagarna med smått pysslande. Knäet säger till direkt om jag blir för optimistisk med att lyfta, bära, gå sträckor osv, så, man håller sej nog ganska lugn… ingenting blir dock bättre av att ligga stilla, så även om jag ligger en hel del som en padda på soffan, så försöker jag vara en jomppande padda… sträck, och stretch, lyft och böj i lagom mängd.

Men, ut vill man, och de jag ändå kan göra försöker jag göra. Så, jag ha spikat fågelholkar, har väl knåpat ihop ~15-20st såhär långt… Mest har de blivit vanliga holkar för talgoxe, blåmes och såna småfåglar, men också några öppna holkar för sädesärla och så har det blivit en sjöfågelståmbo. Till näst funderar jag på fler ståmbor… (De är alltså holk för sjöfåglar, undrar om de kan komma från stam-bo? Eftersom sjöfågelståmbor tidigare lagades av murkna trädstammar som brändes ur…?)

Vidare blev det också en ny kaninbur, eftersom den gamla håller på att murkna…

Jag har dukat upp till fågel-kaffekalas…

Och så försöker jag hinna på lite möten, kurser och sådant…

Men, snart, snart kanske jag blir av med min skena, bara en månad till… och då skriver vi redan mars. Månaden som brukar ha solvackra dagar, kalla nätter, rediga snöbottnar emellanåt, och så lamm ❤

5 februari, 2019 av

Vackert med snö

Nog är de sen vackert med nysnö. Hela världen är så vit och ren. Luften är frisk och inget pollen i siktet!

Men, som min mamma en gång konstaterade, ”-man tror man bor långt borta från civilisationen och att snön skulle ligga orörd länge här ute. Men innan kvällen är det fullt med spår överallt. Nog är det rysligt va vi rörs här kringom backorna och vägarna.” Och så är det ännu. Morgonen som det hade snöat så tog det inte länge innan pappa kom med traktor och vagn upp från stranden. Han hämtade lite byggnadsmaterial till holmen, och före det hade avbytaren min varit här och snurrat på med mönkkiä och Mathias farit till skoltaxin med sin mönkkiä. Jag var ut en runda, tassade runt lite och kikade på diverse när det nu va så fint, och innan kvällen fanns det inte många fläckar av orörd nysnö på gårdsplanen. Vi är inte många här, men vi är rörliga.

Vid min husknut står ett äppelträd. Det är någå sura vildäppel och jag har många gånger tänkt att jag sku behöva såga ner det, men anledningen till att jag inte gjort det ser ni på bilden

Äpplena hänger kvar!

De är alldeles fullt av äpplen. Vi har tagit ner en hel del äpplen, dom man räcks efter, och så har jag tagit lite kvistar av det åt kaninerna, men, större delen av de äpplen vi inte räckts efter hänger kvar.

Stort börjar det vara, och lite skrymmande, så kanske jag skulle behöva beskära ner det. Men roligt och vackert på sitt sätt. I synnerhet de dagar när det sitter fullt av fåglar i det och mumsar på äpplena, eller de mornar man råkar få syn på haren som sitter under det och mumsar på nåt äpple som fallit ner…

13 januari, 2019 av

Bostadsbrist

Nånting måste man ju göra, och man måste ut varje dag… Man blir fnattig annars. Korta promenader. Eller en lite längre tur på mönkkiä för att titta sej omkring. Eller så kanske man skulle kunna hitta på nåt att göra? Laga? Kanske man sku försöka sej på en fågelholk? Fågelholkar finns det inte alldeles för många här på kobben. Det har funnits, men flera har kommit ner, så, de kan ju råda lite bostadsbrist?

Printade några papper på ritningar och så jag ut och började söka bräder. Jag hittade lite bräder som får lov duga. Bära bräder kunde jag ju inte, men jag fick Mathias med mej att bära. Sen sökte jag upp spik, måttband och diverse grejjer som behövs. Och så började jag… Jag sågade till framsidan och sen va jag så kall så jag gick in. Man börjar frysa helt otroligt fort när man inte kan röra på sej som vanligt. Nå, detta hade ju ändå tagit mej 2 timmar.

Följande dag! Nya tag, ny fart… Kanske de skulle kunna bli en färdig holk idag?

När jag förra dagen hade sågat till framsidan kom jag ju på att det kan vara bra med ett hål på framsidan också… Och vart har jag lagt fågelholkshålborrarborren? Det fick bli dagens projekt tänkte jag… Att söka upp den. Men, hör och häpna, jag hittade den inom en timme och så jag in och byta sockor så jag fick varmt om fötterna och så ut och borra. Sen tog de inte länge innan jag hade en holk färdig. Nro ett.

Mest tid tog de ju att hitta alla grejjer, och bräder och igångställandet. Men, nu, när jag har allt där på ett bord, så kan jag ju spika ihop några till. Jag lagade mallar till de olika delarna så jag enkelt kan ställa in sågen och få delar som passar rätt så precis på en gång. Det blir småfågelsfågelholkar, blåmes, talgoxe och såna i den storleken. Blir jag riktigt ivrig och hittar mer bräder ska jag se om de skulle gå att få ihop nån bostad åt någon annan fågelstorlek också.

Vackra blir dom inte, men funktionsdugliga hoppas jag. Jag läste någonstans att:

Den bästa holken är den som verkligen kommer upp

10 januari, 2019 av

2018… ett omtumlande år…

Så va då 2018 till ända. Vilket år. Högt och lågt och allt där emellan. Jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta året, men, om jag känner mej rätt, så lär de inte bli någon kort sammanfattning. Det brukar springa iväg till långa utsvävningar och funderingar både hit och dit när jag skriver direkt ur huvudet utan att fundera så värst mycket…

Om det är så, att du inte alls är intresserad av några långa haranger och historier om domkyrkor och getter, då kan vi göra såhär, att jag önskar dej ett riktigt GOTT NYTT ÅR redan nu, så kan du gå vidare i livet och läsa nåt kortare inlägg senare istället när de kommer. 🙂

Året 2018 inleddes i normal stil med betesvård. De är sådant som hör vintern till. Jag har bakom huset en backe som heter lingonbacken. Där har det växt lingon någon gång… De gör de ICKE numera. Den backen har istället förvandlats till en backe av björk. Ändå heter backen lingonbacken. Ränderna går ju inte ur zebran heller… Där började jag röja, rensa och hugga, stort och smått, och elda upp riset. Pappa körde ihop, och så var de tänkt att det skulle klyvas och klabbas när vårsolen skulle börja le…

Det blir lite som ett stort plockepin när jag är i skogen… Nog försöker jag dra ihop, men, det tunga får ligga tills pappa kommer med traktorn.

Lamningen drog igång tidigt 2018. Man kan ju lite välja när man vill ha lammen, och jag ville ha en tidig lamning, så första lammet föddes 28 januari. Och sen ploppade det på i några månader. Lite nu som då. Lång och utdragen lamningsperiod hade jag planerat, och de blev det minsann. Kanske lite väl lång med facit i hand…

Alla lammen vägs när de är 3dagar. Då får de sitta i ett ämbar på vågen. Endel rymms riktigt bra, andra fyller hela ämbaret… Lammet på bilden heter Nasa. Han slog gårdens rekord i tredagarsvikt. Renrasiga finska lantraslamm med vikt på 6kg hör inte till det allra vanligaste. Åtminstone inte här hos mej. Vanligast är att vikten är runt 3-4kg.

I övrigt gick lamningen någorlunda, men, någonting som jag inte varit med om förut drabbade tackorna… Jag har varit skonad från det tidigare, men lamningsförlamningen slog till så det skramlade om det. Obehagligt och väldigt onödigt, men, går att bota. Jag stuvade i dem pasta och medikamenter och lyckades klara de flesta. Men en tacka blev otroligt dålig. Jag råkade ju vara på kurs just då, men fick avbryta för att åka hem. Till lika som symptomen var som lamningsförlamning stämde det inte helt in på det heller. Ingenting hjälpte. Jag läste och försökte med både ett och annat. Hon blev riktigt sjuk, fort gick det, och till sist fanns det bara en utväg för att hon inte skulle behöva lida. Sånt hör till livet på en djurgård. Ibland står man maktlös, hjälplös, villrådig och ingen kan ge nåt egentligt svar. Nästan vem man än frågar. Mycket har jag sett genom de 17-18 åren som fårfarmare, men, dehär hade jag aldrig stött på tidigare. Vad gäller lamningsförlamningarna så har ju anledningen och pusslet klarnat till orsaken att så många drabbades just i år. Tror jag. Säker kan man ju inte vara, men, bättre förberedd kommer jag att vara när de drar ihop sej till lamning nästa gång. Sådär helt i övrigt klarade sej lammen någorlunda bra. En förfrös öronen, men levde glatt ändå, och några hamnade en sväng in på intensiven i mitt badrum.

Kursen som jag var på, mitt i lamningsperioden var en av de praktiska delarna i mathantverksutbildningen jag har gått. Jag ska försöka skriva lite mer om den kursen och vad allt det är och innebär någon gång lite senare. De omfattar så otroligt mycket. Inte bara grunderna i mathantverk, utan väldigt, väldigt mycket annat också, som den kursen gett mej.

Getterna

Jag skaffade mej getter i februari. Varför? Jaa-a… säg de… Jag har nog alltid varit nyfiken på getter. Hurdana är dom egentligen? Är dom så bra klättrare som det sägs? Hoppar dom så bra som man hört att de gör? Är de omöjliga att stängsla in? Äter dom allt dom kommer åt? Svar: Tuffisar! Ja… Ja… Ja… Ja… Alla mina farhågor blev ganska snabbt besannade…

Eulalia, Gullan och Blixten
Kristin och Tua

Jag köpte 5 getter. Jag hade egentligen tänkt mej 2, kanske 3. Stället jag köpte dem ifrån skulle lägga ner sin verksamhet och höll på att sälja ut alla getterna, och mitt i allt hade jag 5 i bilen. Två vuxna, och tre små. De heter nog någonting annat, men jag tänkte att jag döper om dem. Conny sade att nån måste ju heta Albin, som Åsa-nisses get. Men, tänkte jag, eftersom dehär är två tjejjer, får de heta Eulalia och Kristin istället. Sen lät jag barnen på holmen döpa varsin killing. Det blev en kompott. Någonting sött sade jag åt Mathias, och då valde han att ena killingen skulle få heta gullan. Den som var sprattligast och tamast. Det är Eulalias killing. De andra killingarna döptes till Tua – Valters önskemål. Hon är Kristins killing och lite blyg och försiktig jämfört med de andra. Och så önskade Elin att den tredje lilla killingen skulle få heta Blixten. Blixten har ingen mamma med sej. Stället jag köpte dem ifrån hade sålt blixtens mamma, så blixten fick jag mata med nappflaska första tiden. Blixten har ändå fått bra hänga med, med de andra, även om hon ibland blir bortskuffad och rejält mobbad av de andra. Men, hon är tuff, lilla blixten. Och min lilla gullegris. Först va hon ganska rädd av sej, men, efter att de varit på bete en sommar så har de ändrat lite. Gullan har blivit skyggare av sej. Tua är skyggast och försiktigast, och blixten som va så rädd som liten har blivit tamast av dem alla. Hon är väldigt liten till växten, men det är väl på grund av sin traumatiska barndom kan tänkas.

Och sätta upp stängsel för getter verkar ju nog vara rätt omöjligt, men jag har möjlighet att ha dem på några små holmar, vatten verkar vara ett stängsel som håller 🙂 Så, de fick vara på olika små holmar hela betessäsongen. Jag va lite emellanåt och tittade till dem och varje gång blixten såg vår snurrabåt, när vi va och la nät eller nåt, så ropade hon i högan sky! Annars är de ganska tysta av sej. Jämfört med fåren. Förutom Blixten. Hon skriker nånting helt otroligt högt och ljudligt när hon vill någonting. Att flytta dem mellan holmarna var inte heller nåt problem. Dom hoppade orädda i och ur båten. fåren får man ju lirka, baxa och lyfta och dra för att få dem i och ur. Helt annan fason är det på getterna. Men, sjövett. De har dom inte…

Dom skuttar och hoppar. Går på relingen och verkar inte det minsta bekymrade om riskerna med att bli blöta.

Så, efter snart ett år som getägare kan jag helt kort sammanfatta getterna som översmarta tuffisar utan vett och etikett, som springer där man inte kan springa, som äter det mesta, men kinkar med maten 🙂

VårenV

Så har vi kommit fram till våren… De var ju vinter senaste vinter, med både is och snö. De är härligt, för då vet man när våren kommer. Snön smälter och isen går. Medan det ännu fanns lite is, i mars, så sa pappa, hur sku de va om vi sku fara och rydja lite på starrgrund… Nu när man så lätt tar sej dit över isen… Jaa… nog kan vi ju de.. sade jag. Pappa hade ju opererat höften, så int va han så stadig att gå i skogen, men, jag sågade och så brände vi riskor tillsammans. De är mycket roligare när man är två, och på bara några dagar hade vi fått fason på holmen. Den är inte stor, men, när man ska släpa riskor, då är de som att den sku bli större… Men, vi hann få allt bränt innan isen blev så dålig att man inte kunde färdas dit. Fast, lite tokigt kan de tyckas, då man på ena sidan holmen har öppenvatten och på andra kör man mönkkiä. Men, ingen fara, isen höll. Strömdragen på västra sidan är inget att leka med, medan det på östra sidan va hård 20cm is.

På bilderna ser man ca 80% av holmen, på andra sidan är det bara lite berg som går ganska rakt ner i sjön. Ofta blir det så med sånahär små holmar, att de växer igen, och ingen människa kan ta sej iland annat än nån meter i röjvassen. De finns ju ingen ekonomisk nytta med sånahär små holmar. När våren kom och man började se resultatet av jobbet, när gräs och blommor väcktes till liv… Växter som inte växt, eller blommat på holmen på många, många år fick ljus, då vaknade de till liv. Det är lönen vi fick för de dagar vi var på holmen och jobbade så svetten rann och man kunde vrida ur skjortan när man kom hem. Men, de dagarna då, de ger utdelning i glädje över hur fin den är, för lång tid framöver, i synnerhet nu när jag kommer att ha getterna att beta där, så inte holmen blir överväxt igen 🙂

Sen brakade mitt knä

Jag har redan skrivit om min super coola ninjaspark som ledde till helikopterfärd och knä i paket, så det tänker jag inte gå in på nå desto mera nu… Men, våren, den fortsatte att komma ändå… Och första gången man har ut nät… De är otroligt roligt. Så med knä i paket fick jag hjälp av Conny att ta mej i båten. Han fick både lyfta, släpa och dra för att jag skulle kunna följa med, för jag ville ju så gärna, och bra gick det.

Härliga vår.

Men också mycket jobb. Klippa får tillexempel… Dagarna sprang. Och jag började inse, att jag kommer inte att hinna med allt. Mycket fick jag hjälp med, men, en bromskloss fanns kvar… Fårklippningen. Utan klippta får stannar våren. Jag kan inte köra ut dem till holmarna oklippta. Eller visst för kunnas skull kan man ju, men, nää-ä. Fåren SKA klippas före dom sprids ut över skärgården. Lösningen kom från Estland. Proffsklippare. På bara några timmar var alla fåren klippta. Fort gick det. Bra blev det. Och i ett huj var det klappat och klart och jag kunde börja köra ut fåren. Helt otroligt skönt kändes det att få alla fåren klippta på bara nån timme. Helt otroligt…

Ut ut ut allihop.

Sen då… När fåren är ute, ensilageskörden är inte riktigt aktuell ännu… Ja, de är ju midsommar i antågande… Men, midsommar, det firade vi lite annorlunda i år. Veckan före midsommar for vi nämligen på resa. En resa med ett början, några önskemål, men inget annat bokat än resan över till sverige.

Resan

Resan började med att jag körde upp till Töjby, till Conny, och därifrån körde vi på kvällen upp till Vasa och tog båten över till Umeå. Resan över vattnet tog några timmar, och vi körde sedan ner till Örnsköldsvik där vi övernattade. Följande morgon tog vi siktet på högakusten bron och vid restaurangen där fick Conny syn på en reklamskylt om ett veteranbilsmuseum. Så då for vi dit. Massor av bilar. Fina bilar. Gamla bilar. Och snöskotrar. Och mopeder. Och allt möjigt som andades 50-60-tal… och äldre…

Efter någon timme for vi vidare. På gps-en skrev vi in Dödafallet, och visst hittade vi dit. En märklig plats. Med en otroligt historia. Där gick vi, kors om tvärs på brädgångarna. Jag med mitt klinkande knarrande knä i trappor upp och trappor ner. Solen var varm, men inte skållhet. Ett jättefint resmål. Kan varmt rekommendera. Friska knän rekommenderas dock 🙂

Sen, följande fall. Denhär gången med vatten. Och visst kände jag igen det medesamma när jag fick se det ur ”rätt ” vinkel 🙂

Några vildvittror syntes som tur va inte till, och vi kunde i lugn och ro krypa in i vår lilla hyresstuga som vi hyrde för natten. Det var alltså vid dethär fallet som filmen om Ronja Rövardotter spelades in.

Eventuellt lite smått insnöade på vattenfall, så besökte vi även tennforsen. Dånet från vattnet hördes lång väg…

Det var ett mäktigt fall… En sak som jag lite förundrades över var hur exakt koniska och raka fina stora granarna var. Antagligen pga all fukt som hela tiden virvlade upp och runtomkring från fallet. Hela området runtomkring var otroligt grönt

Vidare… västerut…

Landskap som inte liknar de man är van med…

Västerut ligger Norge, och visst kom vi fram till fjordarnas, tunnlarnas och Nidarosdomens land…

Jag hade hört om den. Jag hade förstått att detta är nånting helt otroligt. En hisnande skapelse mitt uppe bland bergen, men, att de va en SÅN skapelse… De va någonting helt otroligt att vandra runt denna stora, mäktiga, maffiga domkyrka. Väldigt, väldigt liten blev Conny när han ställde sej vid västfasaden och jag skulle ta en bild och försöka få med hela fasaden. Jag fick backa långt, långt långt bakåt för att få så mycket som möjligt med av den.

Stort, mäktigt och intressant. Hela landet verkade både mäktigt och intressant. Lite snurrade vi runt i Trondheim. Vi såg Den gamla bron. Olav Tryggvarson- monumentet. Besökte en souvernirbutik, en fisk hall som innehöll alla möjliga fiskar, krabbor och val. Vi åt på en mysig trevlig restaurang och så övernattade vi på en camping alldeles vid Trondheimsfjordens strand.

Men, vidare vidare ville vi. Och styrde tillbaka därifrån vi kommit. Vi funderade på att besöka trollstigen, och övervägde lite olika alternativ för fortsättning på vår resa, Norrut genom norge var ett alternativ, men, eftersom jag är så höjdrädd, så blev det så att vi tog samma väg tillbaka. Trondheim-Hegra-Meråker-Storlien-Duved-Åre-Musolles museum.

Om man tycker att man har mycket saker, gör ett besök till musolles museum…

Här fanns det, allt… Nästan. Elektronik var inte riktigt aktuellt på den tiden musolle levde, men, det finns så mycket annat… Fjärilar och småkryp. Porslin och köksredskap. Verktyg och jordbruksredskap. Pennor, förpackningar, tändsticksasketiketter… Liksom ALLT! Allt man kan tänkas samla, hade Mus-olle samlat. När han dog, hade han en samling på ungefär 150.000 föremål.

Norrut

Istället för att köra till Umeå och ta båten över till Vasa, svängde vi norrut i Östersund. Strömsund. Dorotea. Vilhelmina – Rast, vila.

Ny fart följande dag, och dagen började vi med att handla. Det brukar ju inte ta så länge att handla lite… Men…

Innan vi hade kommit oss förbi den köttdisken så tog det en stund… De fanns så mycket intressant där, och vi handlade och handlade. Sen åt vi samepalvat det ena och helrökt det andra. Minikorvar och ren. Kanske är man lite nörd på just mat, och köttprodukter, men, nog är det helt otroligt roligt att möta en sån omfattande disk mitt i allt när man egentligen bara skulle handla nåt lite smått. Men, inte kunde vi ju stanna hur länge som helst där heller, lite småstopp när vi såg nåt intressant gjorde vi, men, vidare, vidare… Skulle vi hinna runt bottenviken på den tid vi hade kvar, så ville vi inte bli alltför länge och drischa vid varje köttdisk som kom emot… Så, vi tog sikte mot Luleå. Vi passerade Storuman, Sorsele, Arvidsjaur och sedan Luleå.

Att få se renar är inte nåt man helt kallt kan räkna med, men visst fick vi se dem

Mycket förstånd och trafikvett hade dom inte, men häftigt var det att få se riktiga renar på så nära håll.

Sötaste små renkalvarna

Den dagen blev det kvällsmat i Luleå och så sökte vi övernattning. Vädret var med det sämsta på hela resan då det var både regnigt och ruskigt. Men, det var ju midsommarafton, så det kanske inte var så konstigt att vädret var som det var… Övernattning hittade jag efter lite googlande. Tööre blev destinationen. Vi hade ingen aning om vad det var för ett ställe, men det låg lämpligast till i tidtabellen. Väl framme visade det sej att det är Bottenvikens nordligaste punkt.

Följande dag körde vi så in i Finland. Skulle vi velat, skulle vi ha kunnat köra hem till Conny den dagen riktigt galant, men varför det… Vi va ju på resa och hade ju flera dagar kvar… Åtminstone ända tll måndag kväll då jag skulle hämta Olle. Men vad finns att göra i detta landet då? Finns det nåt att se? Pinsamt är det ju, men, det stod helt still i huvudet, men, med google i handen så hittade vi på att fara upp till Ranua. De låg ju så nära, bara ca 100km dit. Så dit for vi och tittade på alla möjliga Ugglor, örnar, rävar, bävrar, järvar, myskoxar och isbjörnar.

Tuffaste tassarna…

Djur i bur… Ett omdiskuterat ämne som jag inte tänker börja diskutera någå desto mera… För en sådan diskussion tar aldrig slut… Det jag iallafall kan konstatera, ur mina egna upplevelser på djurpark, är att djuren har det helt ok där dom bor. Att ta djur från det vilda och sätta in i bur. De är obegripligt för mej. Men, djur som alltid bott i inhägnad tycker jag att på sitt sätt är ok, för de förmedlar så mycket genom att de finns. Att folk får se att det finns sådana här djur. Dom finns på riktigt. Det är inte bara någonting som finns på film. Minns så bra första gången som Mathias såg delfinerna på Särkänniemi. Han blev eld och lågor, och en mer val och delfin intresserad kille har jag inte mött. Det ger så otroligt mycket att folk får se djur. Det skapar förståelse på ett helt annat sätt än att se dem på tv.

Nåja, tillbaka till resan. Att vandra runt djurparken tog nästan hela den dagen, det enda vi till hann med var att söka nattkvarter.

Söndag. Sista dagen. Vad göra… Finns det nåt att se?

Jaanå, sa Conny, i kalajoki finns ju långa sandstränder… Så där vek vi in och tittade… och nog fanns där ju sandstränder alltid…

Ett sista stopp hann vi med på resan. Den blev några varv i diverse berg och dalbanor på Powerpark. Solen sken. Vädret visade sej från sin bästa sida.

Till kvällen kom vi hem till Conny, och följande dag körde jag hem till Nagu. Jag plockade upp Olle på vägen hem, och han var så glad, så glad som bara en hund kan vara.

Mannaminnets torraste sommar….

Torrt. Försommartorka är ett vanligt förekommande fenomen hos oss. Så först reagerade man inte på att det var så torrt. De hör liksom till. Men vart efter som sommaren framskred började man bli oroligare och oroligare. Jag fick en katastrofdålig första skörd, och inte blev det nåt bättre i fortsättningen heller. nån enstaka bal hade jag kvar från ifjol, men inte nånting extra att skryta med. För varje dag som gick, växte oron sakta för hur det kommer att gå riktigt. Vart efter som dagarna gick hörde man fler och fler historier, den ena värre än den andra om köbildningar till slakterier. Folk som efter andra skörden har foder till jul. Blir det en tredje skörd, kan de rädda livhanken på nån ko. Med god tur. missväxt och grödor som torkar bort. hur ska det sluta undrade man. Är de på riktigt? Är det så illa att folk som skulle behöva slakta bort djur redan nu, inte kan göra det för det är sån rusning på slakterierna?

Jo. tyvärr är det nog så att de flesta historier är alldeles sanna och inte det minsta tillspetsade. Det är katastrof. Tack vare diverse påfund. Transport av ensilage från lappland och gudarna vete varifrån har den värsta paniken kanske lagt sej? Eller har den? Jag hoppas det är så, att inte tystnaden beror på att folk istället för att berätta kniper näbb och håller tyst om hur situationen är.

För det är milt sagt för jäkligt.

Jag bokade slakt tidigt. och fick köttet sålt direkt från slakteriet till en handlare. Priset jag fick är ju skrattretande. Men, desperata situationer kräver desperata lösningar.

Att reparera allt vad sommarens torka ställt till med kommer att räcka länge… hur länge, de är omöjligt att gissa. Jag reder mej ganska hyggligt. tror jag. Jag har inte behövt slakta bort alltför mycket, och jag kommer att kunna ta igen det. Men, jag vet att det finns många som helst skulle glömma att 2018 fanns.

De är så otroligt väderkänsligt yrke man håller på med. Ibland kan man inte riktigt fatta och ta in hur skört allt är. Torka. Storm och snö kan betyda lite halka, eller i värsta fall något dygn utan ström för endel, för en bonde kan det betyda att en hel årsinkomst går upp i rök.

Men, man måste ta vara på det som går. Kanske fundera i andra banor lite. Försöka vara före sin tid. Hur man ska kunna vara det vet jag inte, men, man måste försöka tänka lite längre, lite mer, lite annorlunda till ett annat år.

De är kanske det som är visdomsorden för mej själv iallfall inför det nya året, tänk lite utanför banan. Allt som man tänker att nej det går inte, tänk runt det som inte går, tänk nåning annat? Sväng allt uppåner och se på det ur en annan synvinkel?

Jag har ett litet växthus. Det har stått övervuxet av nässlor och diverse i flera år, men nu i år fick jag hjälp av Conny att rydja ur de, och här har jag trivats hela sommaren med att pyssla med lite ett som annat. Jag har haft lite tomater och paprika. Paprikorna blev till ingenting, men tomater har jag skållat och kokt till tomatkross så vi har hela vintern.

Höst

September hör väl till hösten… Och till hösten så hör skördefesten.

Vi hade äppelkastning av olika slag, man fick titta på när getterna rymde och så fick man naturligtvis klappa får och kaniner.

Skärgårdens skördefest. Med både marknadsdag på Kyrkbacken i Nagu, och öppna gårdar. En av de större händelserna på hösten för oss. Efter skördefesten är det som att någon nästan blåser ut ett ljus. Det blir lugnt… Sommartid är hela Nagu som en enda stor gryta av liv och rörelse, evenemangen hopar sej på varandra, men när mörkret smyger sej på, blir det färre och färre som vågar sej ut.

Liksom skärgården blir tom på folk till hösten, blir den också tom på djur… Åtminstone mina djur kommer alla hem till hösten. I år ville jag inte ha hem fåren så fort, pga fodersituationen. De fick gå ute på holmarna ganska länge. Jag satte också bagge med fåren senare i år, för jag vill ha en sen lamning.

När jag tog korten på fåren i båten funderade jag inte så mycket på det, men när jag bläddrade igenom bilderna efteråt började jag fundera, att vad månne fåren funderar på. De som ser framåt ser ut att vara intreserade och nyfikna på vart de ska komma denhär gången, medan hon som ställde sej och tittade bakt i båten kanske längtar tillbaka till holmen de kom ifrån.

Hem kom de iallafall. Och synen utanför köksfönstret om höstarna när fåren kommit hem och får äta på hemåkern, de är nästan som balsam för själen.

Lugna, mätta, nöjda får.


Såhär kan det se ut när november visar sej från sin vackrare sida, men det finns ju nog stunder då november påminner om vilken klottig, och grå årstid vi vandrar in i…

Träck. Pluttonas plutto. Och hedär släpar man med sej in. På två dagar skulle man kunna bygga sandslott där stövlar och skor står. Ska man bort, ska man se till att inte parkera mönkkisen för långt bort från trappan. Gör man det, kan man hastigt ha träck upp till knävecken. I synnerhet då man inte är specialist på att hållas hel och ren mer än några minuter i taget…

I November blev jag också färdig mathantverkare. Jag höll en föreläsning om min procedur kring hela upptäckten av mathantverket, och allt vad det innebär, på mathantverksdagarna i fiskars. Det var slakttider med alla sina transporter och allt vad de innebär, så i november tillbringade jag väldigt mycket tid på vägarna. Jag var också till Åbo för att träffa läkaren inför min operation. Och så skulle det ju naturligtvis börja dra ihop sej till jul småningom.
Mitt i snurrigaste julhandlase fick jag för mej att jag skulle köpa mej en viltkamera.

Läsa bruksanvisning börjar man göra när man inte får någonting att fungera… Så, helt utan någon form av kunskap, plockade jag den full med batterier och så spände jag upp viltkameran vid rian. Och visst fick jag djur på bild.

En hjortrumpa
En hara-rumpa
En räv-rumpa

Räven blev visserligen nog hela på bild, men annars va kanske inte sensationen så otrolig… Visst, djur fick jag på bild, och nog ser man ju vad de är, men de var ändå inte riktigt så jag hade föreställt mej det hela. Så, det bar till att läsa lite i instruktionsboken iallafall. Nusen har jag flyttat den några gånger, köpt en akku, så man inte behöver köpa sej snurrig på batterier och nu ska det bli spännande att se om man lyckas fånga några andra djur…

Sen kom December och min knäoperation och med den också avbytare i fårhuset. Fast jag vet att fåren har det bra, så nog vill jag ändå upp och titta till dem lite med jämna mellanrum… men, de är ju på egen risk…

De blev långt dehär… Men, de har varit ett långt år också. På många sätt…

Men, nu har 2018 varit och farit och nu är det att hoppas att 2019 blir ett lugnare år… Eller visst får det hända mycket, men gärna sådana händelser som inte resulterar i 18 stygn i knä, eller ekonomisvängningar som inte är av denna världen.

Årets sista dag. Nyårsafton. Vad ska man göra då?

Finns det nåt roligare än KAJ? Jag tror inte det. Vi funderade för några månader sedan att vi nog skulle se Gambämark, och när jag då va in och sökte biljetter fanns det inte så många alternativ kvar, men till nyårsafton fanns det, så jag köpte, och tur var det, för de verkar ha en strykande åtgång. Tänkte att det blir väl ett bra sätt att fira nyår på. Teater på kvällen och kanske en sen middag på det i väntan på det nya året.

Fullsatt i salen var det när föreställningen drog igång, och några timmar senare hade man fått skratta så magmusklerna värkte. Helt kolossalt, fabulöst, makalöst och fantastiskt. Så fyndigt, smart, vackert och bra. Ja, superlativ kan man rada upp hur mycket som helst om Gambämark. Jag har sett lite diverse teaterföreställningar. Men det här var nog en klass för sej.

När alla i Gambämark i slutklämmen fått oss att förstå att ”E je fullt normalt ti va ondäli” och vi fått våra jackor, då for vi och äta nyårsmiddag. De blev en rejäl portion Makkaraperunat på gatuköket 🙂

Nytt år. 2019. Det inleder jag i Töjby med att reda upp Connys nät, lite knä-jomppa, Gambämark-musik och tydligen också en redi storm om väderprognosen håller.

Men nu hörni… Nu siktar vi framåt! Till alla läsare vill jag önska ett

GOTT NYTT ÅR 2019!!!

1 januari, 2019 av