Bloggare: Charlotta Björklöf

Könsförvirring

Nu är det könsförvirring på gården… Inte jag då, även om Conny på skoj brukar kunna säga att han ibland undrar om han har pojkvän eller flickvän (jag är inte riktigt den där ultra-kvinnliga typen). Nä… Jag är nog ganska säker på mej själv, men nu ha, vad jag trodde var 4 honor fått ungar… De handlar om kaninerna som beter sej som kaniner…

Familjen Pupp. Marianne är vit-brun fläckig till vänster. Julia sitter längst bort och Floppsy-flopp-puppe-popp till höger.

Tidigare i höstas köpte jag två honor. Marianne och Julia. De fick flytta in med mina två andra honor… Nå, nu ha dom två jag köpte fått ungar… Vid närmare granskning kunde jag konstatera att den jag trott varit själva urmodern visade sej vara en hane… Så nu är det lite förvirring. Är då den som jag trott är hanen Joppe, som bor på vinden, inte alls Joppe, utan fröken Joppelina? Och är då det jag trodde är Floppsy inte alls nån fröken Floppsy utan herr … Flopp ?

Och.. Hur.. Alltså.. Att.. När…? What in thö heila…

Ja, könsbestämma kaniner är nog knepigare än grekiska… Men, konstaterat är nu iallafall att Julia och Marianne är mödrar till varsin ullhög med ungar… Så dom är honor och alla andra bor nu i varsin bur. Var och en på sitt. Men… Hur många burar blir de om alla ungar nusen ska ha varsin bur? Jag har inte varit och rört om dem något extra, för temperaturen är inte riktigt idealisk för nakna små puppar, men tur i oturen är de inte -15 iallafall. Då skulle de nog bli någon form av badrumsinkvartering för pupp-ligan, men nu klarar de sej nog ute/inne i fårhuset där de bor. Mammorna har bäddat in ungarna i sin egen ull och så länge inget drastiskt händer ska de nog ordna upp sej. Sen är ju frågan hur många ungar som överlever. En unge hade varit död i födseln för den hade mamman tagit bort ur boet, och sen hittade jag en död unge när jag räknade igenom hur många ungar där va. För tillfället är det 10 ungar i ena högen och 12 i andra… Jag antar att det kommer att stryka med några ungar till innan de är så stora att de börjar äta själva, men, man får väl se .. de visar sej…

Just nu är det bäst att låta dem vara ifred och tålmodigt vänta tills de själva börjar lura ut ur ullen 😊

17 januari, 2020 av

De va 2019 de…

Dit for de året.

Fort gick de också och som vanligt börjar jag bläddra bland bilderna för att komma ihåg vad som egentligen hände…

Mitt klåbbade och opererade ben finns på varannan bild och de andra bilderna handlar nästan alla om får. Inga stora överraskningar här inte.

Några bilder, och några tankar om året som gick…

Snö hade vi, tydligen… På bilden, vägen hem från bron i mitten av Januari. Långa mörka kvällar, men nog är det ändå mer trevlig vinter-feelis och mysigt med snö, än det blaskaslasket vi dras med i år…
Eftersom jag var ganska orörlig första delen av året, blev det inte så mycket uträttat om dagarna, men spika fågelholkar kunde jag, och en ny kaninbur såg dagens ljus. På bilden, det som småningom skulle komma att bli ett hus till Joppe-kaninen. När våren kom hängde jag upp fågelholkarna och flera av dem fick hyresgäster medesamma 🙂
Lamningen gick väl ungefär som den brukar, någon liten patient in i badrummet, men för de mesta gick det bra. Lamm kom de som sjutton och när allt var klappat och klart räknade jag ut att snittet låg på 3 lamm per tacka. Hujhuj, men, trots att lamningen var senare lagd, pga foder-sparande och att det var många lamm per tacka, så växte lammen riktigt hyggligt ändå.
På bilden håller jag lilla skruttan, hon bodde i mitt badrum om nätterna i någon vecka. Första dygnen var ganska … ja, spännande/kritiska. Jag undrade nog många gånger när jag steg upp kl 03, för att ge henne en halv dl mjölk, om jag verkligen har alla kottar i granen… Men, med tiden blev hon starkare och starkare och några bilder ner finns en bild till på henne.
Mat mat mat… Det var att räkna balar och när dagen D kom för betessläpp och huset småningom blev tomt hade jag exakt en ensilage bal kvar. Skulle våren blivit seg, långdragen osv… ja, de vill man inte tänka på. Våren kom tidigt, med en liten kallare period just efter att jag släppt ut fåren, men de hittade ändå så mycket mat de behövde på betena fast tillväxten lite avtog. De sägs ju att har man tur behöver man inte förstånd, men, när de gällde att få fodret att räcka till behövde man nog både det ena som det andra… Minns ännu knuten i magen… Hur ska det gå… Räkna räkna, men håller kalkylerna? Fast man hur räknar, kan man ha räkna fel, eller misstagit sej, men, de gick bra. De som ju också var ett litet orosmoln var ju att jag själv va frånvarande från fårhuset några månader och skulle ha avbytare, men, de va inga problem. Kalkylerna höll och avbytaren va guld värd! Sånahär gånger är de så otroligt värdefullt att ha en avbytare som man kan lita på, och de kunde jag!
Jaktkort hann jag med på våren också. Intressant, lärorikt och innehållsrikt detta med jakt. Nu börjar jag ha pejl på dedär med mat sådär småningom. För att förstå maten på tallriken, är det intressant och bra att veta till bakgrunden. Hela bakgrunden… Att som bonde känna till allt från foder, till födsel, till uppväxt, till slakt, till styckning… Det ger en så mycket när man står där med en köttbit och ska börja värma stekpannan. Men som jägare, att känna till hela linjen… där är man ju inte så närvarande i första skedet av djurens liv, men från det att skottet gått, till det att man har det på tallriken, de börjar jag ha pejl på… snart… I februari gick jag en kurs i viltstyckning och det gav nog på nåt vis lite ”blodad tand”… Hursomhellst, intressant är även det…
När båten är i vattnet, efter en lång vinter ska man ha ut nät. De kan ju hända att man får bara simppor, men får man ens de får man vara glad snart, för fisken lyser nog med sin frånvaro mer och mer… Vårens vackra kvällar… Snart är vi där igen, men får se om det blir att sätta ut båten då, kan ju hända den redan är i sjön? Som de nu ser ut så är det ingen brådska med upptagningen, men ? Nog brukar de bli lite vinter i februari ändå, men blir de inte att dra upp båten, då försvinner ju dendär känslan när man tar första båtturen efter den långa vintern…
Ut på bete, äntligen… När får och lamm är mätta, och ligger i solen och idisslar och njuter… De är bomull för själen…
Gräs gräs gräs gräs gräs…. Och tänk va gräset växte… Man blev riktigt lugn i huvudet av att se hur mycket foder det fanns… Ända tills balmaskinen rasade… Men, i det skedet hade jag redan foder så det sku räcka, och tack vare vänner och bekanta löste det sej även med de gräs som låg obalat… Evigt tacksam!
Jordgubbar är mums, men kanske man ska tvätta händerna före man börjar med dem… Att ena stunden stå på huvudet i nån maskin, duscha hydraulolja och kleta vaselin och sedan i följande stund frysa in jordgubbar… mm.. de har ju sina för och nackdelar…
Avbrott i vardagen. Jurmo, en holme bland så många 1000 andra, ändå finns det inte någon som ens lite liknar. Alla holmar är speciella på sitt eget lilla vis, men, jag undrar nog om inte jurmo ändå tar priset i att vara speciell… Ett längre avbrott i vardagen fick jag även då vi, jag och Conny, gjorde en lite längre resa, den till Sverige när vi bland annat hälsade på älgarna i Bjurholm, och körde över stekenjokkplatån. De va nog en intressant resa… En rolig detalj i det hela upptäckte jag när sedan hösten kom och jag skaffade sveriges tv 4, och vi kunde se Bonde söker fru. Mitt i allt, där va de ju! Bekanta vyer från i sommras! De va ju Ankarvattnet! Jimmy som var en av bönderna som deltog, bor i Ankarvattnet, och där körde ju vi i sommras! Vi gör så när vi reser att vi bokar inga övernattningar, utan vartefter vi kör så googlar vi övernattningsplatser. Jimmy driver en camping, den va vi och kollade in. Väldigt vacker plats, men vi tyckte vi hade lite långt till kvällen då ännu och ville hinna en liten bit till innan natten, så vi svängde på gårdsplanen och fortsatte några mil till. Men lite roligt är de ju att ha hälsat på Bonde söker fru – kossor, för dem stannade vi och hälsade på och pratade några ord med 🙂
En vardagsbild från juli. Just då tycker man inte det är varken vackert eller nåt extra med det, men nu i januari, när stormen drar kring knutarna och havet duschar hela vindarkobbin blir bilden medesamma så idyllisk, och man längtar till kvällarna när man kan fara och lägga nät i bara kortärmat kl 21 på kvällen
Några marknader hann jag med under året också. Här på bilden är det skärgårdens skördefest på gångs.
Höst. Utan hemlängtan. Fåren på Trunsö var inte riktigt med på noterna på att avsluta sommarvistelsen när jag hade tänkt de, men med lite övertalning fick vi hem dem. Ofta är de nog helt med på att komma hem och med i båten, men i år va de flera ställen som dom började krångla när de skulle hem… Men, hem kom dom till slut alla…
Så mycket som jag cyklat i år, har jag inte cyklat förut. Inte säger jag för de att jag cyklar mycket, men någon eller några turer i veckan har det blivit. De är inte främst för beach 2020-formen, den uteblir nog minsann, utan de är för att stärka musklerna i knäet som jag cyklat. Knäet trilskas och mårrar lite emellanåt, och det vill ha, och ska ha ständig aktivering. Jag började cykla på våren, har cyklat vad jag hunnit över hela sommaren och nu på hösten fortsätter jag bara… Alternativet är att gå på gym, jomppa det hemma och inne, men de är så skönt att komma ut och få trampa sej fram i friskluften. Jag har även första gången i livet provat på Zumba. Måndag kvällar har jag pallrat mej iväg till kyrkbacken för att vara en av 40 deltagare i zumba. För en småhalt och fyrkantig person som jag, är det lite svårt och helt obegripligt mellanåt. Armarna ska till höger, baken åt vänster och fötterna ska kordineras i takt med nåt polkashottisaktigt. Men de är så kul! Och visst blir både kroppskontroll, kondition bättre 🙂 På bilden är det Kirjais by en vacker höstdag. En nackdel med att bo i ändan på en väg är, att ska man motionera längre än runt hemholmen är det samma väg man ska alla gånger. Lite lejdot, men det finns ju annat som varierar. Vädret till exempel, eller som här om dagen när jag va ca 6km hemifrån kl 18.30 och pannlampan gav upp. Jag fick cykla hem i torparsolens / månens sken… Det var ganska klart väder den kvällen och månen va ändå halv så jag såg lite vart vägen tog vägen 🙂
Kalla mornar och älvor som dansar på havet – himlens spegel
Skruttan, som bodde i mitt badrum har hunnit bli stor flicka. Hon har haft namnet skruttan hela sommaren, men nu på hösten blev det rörigt när jag och Mathias skulle prata om fåren. Det finns nämligen ett får som heter Puttan, eller blindis som Mathias kallar henne eftersom hon är blind på ena ögat. Vi blandade ihop Puttan och Skruttan och de blev bara rörigt, så vi kom fram till att Skruttan får byta namn, och hon kallas numera för Pandis, eftersom hon är svart och vit lite som en panda-björn.
Tamare får har jag aldrig haft. Hon följer efter en vartän man går, om hon bara slipper med. Man kan ju inte ha henne att drälla i fötterna helatiden, men, i koppel kommer hon glatt eftertassande vart man än går…
Och så blev det jul, med allt gott som hör till. Det viktigaste på julbordet är nog ändå skinkan. Utan pappas bastu-rökta skinka – ingen jul. Men, bastun brann inte upp i år heller, så det blev skinka på julafton som jag i år firade i Töjby
Riktigt dagarna innan jul kräktes min motorsåg. Kedsmörjningen krånglade och jag skulle blåsa rent den från smuts och grums. Jag kom åt hålet där kedoljan kommer ut och så blärfs sade det, och så var det riktigt som att sågen kräktes kedolja. Det kom med sån fart att jag fick en skaplig dusch över mina byxor. Skulle jag mött någon på vägen in, skulle de absolut trott att jag kissat ner mej… Skrot. Nå, jag kastade motorsågen med i bakluckan på bilen när jag for till Töjby och med lite reservdelar och slang så fixade Conny sågen, så nu går den som tåget igen.
Skruva är inte riktigt min grej. Jag använder gärna, men, när det sen krånglar, nånting såntdär som jag aldrig petat i och på förut, som lager och sånt, då är de så himla fint att ha någon i närheten som kan hjälpa en med dyligt.

Sådant, i stort har mitt 2019 handlat om. Nu blir de att se vad 2020 för med sej. Antagligen blir det väl någonting liknande… eller så inte. Det återstår att se…

Gott nytt år till alla läsare!

6 januari, 2020 av

Björken

Regn och regn och regn… Det är otroligt vad det orkar regna. Marken är så otroligt genomblöt, diken och allt svämmar över på sina ställen när det gett an med vatten några dagar… Men inte nåt ont som inte har nåt gott med sej, nu behöver man inte vara rädd att en brasa rymmer i första taget. Så länge man eldar med förstånd naturligtvis… Och på listan över sådant som ska sågas omkull och eldas upp fanns den sista av de stora björkarna som står på gården. Visst är den vacker… men.. också gammal, och man får börja vara rädd att den brakar omkull okontrollerat om det blir en redigare storm.


Så, vajer fast en bit upp i björken, traktor på åkern att dra med, pappa med en motorsåg som har längre svärd, och så började vi… Riggat och klart, allt såg bra ut, och det gick nästan som planerat. Pappa sågade och jag spände vajern så inte björken skulle få för sej att drama iväg rätt över vedlidret, boden, kaninhuset eller någonting annat… Och ner kom den. Den knäckte lite oväntat, men inget alarmerande och farligt.

Ca 80 cm i diameter va stubben på bredaste stället…

Och så hade man jobb någon dag igen då… Elda upp riset och klabba veden. Som tur är så har Mathias inget emot klyva ved med lilla hydraulklyven. Dom stora ryms inte genom klabbmaskinen, så de blir ett gnavande med lillklyven, men det går det också 🙂 Huvudsaken att vi hann få ner björken innan den kom självt. Som man kan se på bilderna så har den börjat ruttna inuti, så det var nog lika så bra att vi tog ner den 🙂

10 december, 2019 av

Mera får

Höst. Dags för slakt. Hur många ska jag ha kvar över vintern? Hur många har jag foder till? Hur många rymms in i fårhuset? Hur många ska jag ha att lamma i vår? Ja, de är många frågor man måste ställa sej och så är det ett himla räknande. En hit, två dit, en bort, hur många har jag nu totalt. De är 35 på hemåkern, 26 inne, 15 kvar på standen och så en och två som man måste fundera lite extra på, några här och några där, och tackantalet som ska gå med baggen är fyllt… Ända tills….

Truddelidutteliduttandej… (en telefon säger ju inte ring ring mera, men det ringde alltså… )

En bekant som ringde… -Vill du köpa några får? Jag har inte många tackor kvar nu, och de som är kvar är de bästa jag har…

JA! eller nej… eller vänta lite nu, eller vad , alltså, what?? och hur… ??

Jag måste fundera på saken…

Tankarna flyger… Jag vet att det är fina tackor… Men, jag har ju så fullt!

Någon vecka gick, så kom det ett textmeddelande…

Slaktbilen är på kommande…

Nej herregud, inte ska dessa fina tackor åka till slakt! NEJ! Så får icke ske! Om jag så ska använda skosked ska jag klämma in dem! Åtminstone några… En… eller fem…

-Jag kommer och tittar på dem imorgon på förmiddagen!

Sagt och gjort, jag iväg och tittade, det fanns 7 tackor, 3 av dem skulle få åka till en annan fårbonde i närheten, och så fanns det 4 som ettdera skulle få flytta till mej, eller åka slaktbil.

Och så kom det sej då så att Saga, Signe, Tessa och Tilda fick flytta hem till mej.

Att fotografera får som springer är inte så lätt, och med en telefonkamera där bäst före datumet nog passerat och linsen är full med skit, så beklagar jag bildkvaliteten, men, de ser man, att de är 4 svarta skönheter som fick flytta hem till mej

Väl inne i fårhuset fick de egen kätte att tillbringa första natten i…De kikade med stora ögon på de andra, och hade öronen på helspänn. Sakta men säkert började de slappna av och finna sej till ro. Följande dag fick de flytta in bland de andra tackorna, och de hade inga som helst problem med de andra fåren, tvärtom gick det riktigt bra.

Mej känner de inte. Ännu. Men småningom. Jag har varit och pratat lite med dem nu och då, och de är väldigt snälla och kommer fram, men, de är nog som lite fundersamma, de ser man på dem. Antagligen saknar de sin egen matte, sin riktiga matte, men, vi hoppas att hon snart kommer och hälsar på 🙂

Får är verkligen inga dumma djur, utan de kan komma ihåg och känna igen rösten och utseendet hos sin matte väldigt länge…

År 2000 köpta jag mina första 5 får. Därpå följande år köpta jag några får till så jag skulle komma upp i mängden får för att ha möjlighet att söka tack-stöd. Dedär ”tilläggs- fåren” fasade jag småningom ut, så alla de får jag haft genom tiderna härstammar från de 5 första fåren jag köpte år 2000. Sedan dess har jag inte köpt en enda tacka, bara bytt baggar och på det viset byggt upp min besättning till vad den är idag. Så dessa 4 damer är de första fåren jag köpt på vääldigt länge, och nu är det spännande! Man kan ju tycka att de är en smula insnöat att tycka det skulle vara så spännande, 4 får… Hur kul kan det vara, jag har ju liksom haft några x antal 100… Men, de är nog bara så att det är spännande att se vad de är för filurer. Hurdana lamm kommer de? Hurdana är de att ha till göras med? Ja-a, många funderingar…

Och jo, eftersom de inte hör till vardagligheterna att jag köper får, jag behöver ju liksom inte det, jag har ju från förut, så skulle ni ha sett minerna på de andra som bor här på holmen när jag berättat att jag har köpt 4 får 😉 De var både suck och stön, skratt och ”vad i hela fridens tider” m.m Men, man vet aldrig, så ”wild and crazy” kan jag vara mitt i allt…

22 november, 2019 av

Äntligen är dom hemma

Nu är nästan alla mina små gryn hemma. Bara 3 bagglamm på en liten holme här nära, och getterna på en annan liten holme, också den här nära, kvar på holmbete, men från utskären är varenda liten ulltott hemma, och det känns så skönt att ha dem på hemlande. Sist hem blev Borstö-fåren. Det är ganska långt till Borstö, och man far inte dit vilken dag som helst och hämtar hem får. Blåser det blir det fort rulligt och ostadigt för fåren i båten, och blåser det för mycket blir det rent ut sagt livsfarligt, så man väljer gärna dag.

Jag kollade väderleken igår, hörde mej för lite med pappa om han har passligt att köra så som idag morgon, de hade han, han kollade att båten – Liselott startade och gick som den ska och så bestämde vi att om det inte händer nåt extra så startar vi i arla morgon stund. Först förde jag Mathias till skoltaxin, till ca halv 8, det är ungefär då det ljusnar också, och sen for jag direkt ner till stranden, och så bar det iväg…

Det fanns inte mycket att gnälla över vad gällde vädret…

Att köra till Borstö tar sin lilla runda timme. Ju längre ut man kommer ju mer blåser det. Vi kollade lite på de senast uppmätta vindhastigheterna, och de låg mellan 2-7m/sek på Utö, Fagerholm och Vänö.

Framför oss hade vi ett regnområde som rörde sej i sakta mak från NV till SO. Solen kämpade, men hann inte upp ovanför molnen innan vi var framme vid Borstö.

På vägen skickade jag info till några bekanta som bor på Borstö, mest för att berätta att om allt går som de ska, så kommer fåren att flytta hem idag. Det bor inte många på Borstö, och de är rörliga av sej, så man vet ju inte, de kunde gott hända att hela holmen skulle råka vara helt tom på folk också, men, så råkade det sej så att Tage och Janne var på plats, och vi fick hjälp med att söka upp fåren och få dem till stranden där vi brukar lasta dem ombord.

Det visade sej vara rena rama lyckan! För fåren hade inte några som helst planer på att flytta. De ville INTE till båten. Men, där vi lastar ombord dem är en väldigt bra plats, så man får dem ut som på en liten holme/udde dit det går två broar, som man kan skära av för dem, så de inte kommer därifrån. Men, de gick genom vatten och de sprang, de struntade i havren som vi lockade med och… ja… Det var många händelser på kort stund, men till sist fick vi motat ut dem på bryggan, och ner i båten. Men de kunde jag konstatera, att skulle vi varit två personer där, skulle vi nog antagligen missat både lunch och middag innan vi skulle fått dem därifrån. Nog skulle de gått att få dem i båten, men, när… Vilken dag…. Envisa tackor och lamm är bland det besvärligaste som finns… Då gäller det att vara envisare än dem, och det kan man ju vara, men, det tar tid… Så, igen STORT tack till Borstö-borna!

Man kan ju fråga sej att hur for ni bara två om de är sådär besvärligt? Janå, sku man veta det på förhand skulle man ju kunna engagera hela skärgården, men normalt brukar de gå så bra att locka dem med ett ämbar havre, de kommer springandes glatt ut på bron, man kastar ner några nävar havre i båten och så hoppar de ner, och just i de skedet som man har alla på bron stänger man för den med en grind, så är det någon som då svänger på klacken och tycker det hela ser läskigt ut, ja, då är de no return, utan man får fast den ganska fort och smidigt ensam. Men, så gick det alltså inte alls nu. Det som dessutom lite förvånar mej är att en av dem som absolut svängde så raskt på klacken och gick åt ett annat håll, de va Hedga, en av de tamaste och snällaste tackor jag har! Kanske hade hon drömmar och förhoppningar om att få stanna på Borstö ett tag till… Till lika, så jag förstår henne. Skärgården om hösten är minst lika magisk som om sommaren, kanske ändå mer…

I våras när vi förde ut dem var det gott om rum, nu var det mer trångt om saligheten. Till lika, bra så. Ju tätare de står, desto stadigare står de. De tråmar dessutom ihop sej, antagligen också just av den anledningen att de får stöd av varandra när båten hoppar lite. Det ser otroligt trångt ut på bilden, men faktum är att de har nog någon kvadratmeter extra rum, men, de vill stå tätt tillsammans…

Sådana sidor håller man koll på, bilden på fåren tagna ungefär där den röda pricken är på Sailmate. Vind på tilltagande, men vi hann bra hem innan det började gunga och skvalpa nå destomer.

Väl ur båten blev det full fart hemmåt, jag fick köra med ganska go fart med mönkkiän längs strandvägen för att hinna undan, och vid grinden som skiljer fårhuset från betet, ja, när jag öppnade den, så visste nog precis de gamla tackorna vart de ville… HEM!

Hem till fårhuset. Där blev det lite koll och kontroll, och några av tackorna fick fara till gruppen med tackor som går med bagge. Det blir lite senare lammning för dem, men, vad gör det… Det blir så nu bara…

Fåren betar snällt på hemåkern, jag dricker eftermiddagskaffe och vädret visar sej från en bättre sida. Inte helt fyskam ändå 🙂

28 oktober, 2019 av

Såntdär man inte direkt skryter om

Det finns dagar då jag upplever någonting, och jag tänker att dehär måste jag bara skriva om… Jag står och skrattar lite för mej själv och tycker de hela ser rätt kul ut… Sen finns det dagar när allting bara klaffar. Vädret är optimaliskt, fåren fromma som lamm och allt känns sådär mysigt ”strömsö-aktigt” … MEN. Sen finns det nog också såna dagar när all Strömsö-feelis uteblir, allt bara skiter sej och man undrar vad 1000an man håller på med egentligen. Såna dagar, när någonting händer, tänker man, hoppas ingen ser mej, och det sista man tänker är att man skulle skriva om det på Bondbloggen.

Underligt nog känns dedär dagarna som man helst bara vill glömma som fler än dedär trevliga dagarna. Kanske är det för att det är höst, och det känns som om mörkret skulle hitta in i ens inraste rum och kasta ut allt ljus som finns. Jag gillar vintern, december och framåt, men oktober och november hör verkligen inte till mina favoriter… Visst är det vackert med alla granna löv, men, de är nog allt sen de också. För att mota deppigheten lite, har jag nu redan börjat hänga upp lite ”säsongsbelysning”, som jag fått lära mej att det heter. Inte julbelysning, för då hör de ju julen till och ska inte infinna sej förän i advent-tider, nej, säsongsbelysning är mycket bättre ord, för då kan man hänga upp dem när man tycker det är säsong, och de är det sannerligen… åtminstone för mej. Jag pratar alltså om ute ljus-slingor, inte adventsljusstakar och adventsstjärnor, de säger ju sej självt när de ska plockas fram 🙂

Tillbaka till ämnet, dedär dagarna när de bara går snett… Som exempel… Här om dagen sade en ruta i John Deeren pang. Den har ju glasdörrar, och lämnar man dörren öppen och ska köra in i fårhuset kommer de att säga pang. De är sedan tidigare provat, de går inte… De smäller. Första gången var de pappa som provade på tricket – de gick inte. För någon dag sedan var det Conny som försökte sej på konststycket. De gick inte den gången heller. Själv har jag inte ännu provat, men jag hoppas att jag inte kommer att prova heller, för fy mårran vad glasbitar. Miljoner. Små vassa glasbitar överallt i dörröppningen. Hälften på utsidan i träcken, andra hälften på insidan. Några miljoner små glasbitar, jämnt utspridda i en vacker cirkel med en diameter på några meter.

De gick väldigt snabbt att sprida ut dem, men sen… Jag höll på i timmar… Jag grävde, jag sopade och jag kröp med dammsugare…

Varför ser man inte efter? Janå, de sku ju inte ske så många olyckor om man hela tiden skulle se efter… Nu var grejjen den att jag hade kört en boll åt fåren, steg ur traktorn på vänster sida för att gå och sätta fast grinden. Medan jag stod och grejjade med grinden hoppade Conny upp i traktorn från höger sida och skulle köra in traktorn i fårhuset. Han stängde ju dörren på höger sida… Men kom inte att se efter vänster dörren. Skulle jag varit ordentlig skulle jag ju ha stängt dörren efter mej, men de gjorde jag ju då inte….

Nå, de råkade finnas en dörr i lager hos John deere i Åbo, så redan följande dag fick jag hem ny dörr, och därpå följande dag hjälpte pappa mej att få den på plats. En gång sparck dörren av sej självt också. Traktorn stod stilla och dörren var spräckt mitt i allt en dag. Spänningar? Vet icke, men sprucken var den, så de är alltså tredje dörren vi sätter in, så vi börjar veta vilka skruvar som ska löst hur, och själva ditsättandet börjar gå skrämmande smidigt… Bra så, men, denhär gången gick dörren inte riktigt fast sådär ”ssschwomps”, som den ska. Den satt som lite snett… Efter lite undersökande kom vi fram till att nedre gångjärnet fått sej en törn och spruckit lite. Voi tusan. Nå, nästa gång som de blir Åbo-resa blir det att fara och fråga efter nytt gångjärn också… Dörren hålls ju där, men, för tillfället blir det att använda bara höger sidan och hoppas att vänster dörr hålls där den hänger.

De är ju just sånahär små fadäser, som händer lite nu och då, som man ju inte direkt skryter om, men som likväl är en del av vardagen det med…

Kanske nån får lite igenkännings-feelis, eller, är de bara jag som dammsuger glassplitter och kårar ur gummilister?

21 oktober, 2019 av