Författare: Charlotta

Så kom de då äntligen, regnet. Men de kom inte ensamt, storm, gorm, högvatten och nästan alla ingredienser som finns i ett riktigt skitväder. De va bara minusgraderna som fattades, och de tackar vi för!

Jag tycker lite om skitväder. Jag har liksom inget emot de. Vågorna slår så de yr vatten långt över vindarkobbin, husets knutar knakar lite, men man vet att här inne är man trygg. Man vet att fåren är smarta och söker skydd inne i skogarna, och man vet att båtarna ligger i lä i den stranden som passar vädret bäst. För de ha man ju ordnat före själva stormen brakade löst. De är ju lite såntdär som man är van och uppväxt med. När jag växte upp bodde vi i kirjais byn. Där va de lä för alla andra vindar än östan, och skäriborna kunde säga “ja, bara vi int förliser i kirjais sund så går de nog bra…” Hur långt de sen än sku utåt, men kirjais sund va beryktat för hur sjön beter sej vid storm. Längst in i kirjais viken blir de däremot skyddat för även östanvindar, så när de lovades östan flyttades båtar “till andra sidan” för att reda sej bäst. Här på Ytterholm har vi alla stränder “på insidan” det vill säga innanför bönan, så de är väldigt sällan de blir såna vindar att man behöver flytta båtarna, men behöver man de, så flyttar man dem till den stranden som är bäst. Vi har ju också den fördelen att vi har flera stränder. Mjölkaruddan, mommos stranden, bjärkholm och grannas. Mjölkaruddan är den som räknas som min strand. Där finns strandhuset, en strandbod, 2 bryggor, glampingens trampbåtar och supbrädor och pråmens landningsplats.

Lite rumstrera de om i stränderna, men inget konstigt eller någon värre skada skedd.

Jag gick en kvällspromenad på tisdagskvällen. Vädret är ju varmt, så man behöver inte frysa. Annat är de när nästa storm slår till… Då vill man inte stå med ansiktet rakt mot stormen så många minuter. Nu skulle man kunnat stå hur länge som helst…

Lite vatten i stövlarna, och lite våt i håret blev jag… men va gör väl de…

Genomblåst och med håret på ända gick jag sen glad i hågen hemåt. Man får så mycket energi packad på sej när de blåser. Ibland så man inte riktigt hålls att stå ens… Jag har ju konstaterat, att jag börjat få en och annan rynka här och där… Man är ju inte pur-ung mera… Endel försöker febrilt sminka bort allt vad rynkor heter… Jag fattar de ju inte riktigt, innerst inne är vi så gamla vi är, och med ålder följer rynkor. De är fakta, men, sen kan man välja att tycka om dem eller inte. Jag tycker om mina rynkor, jag vill ha sånadär trevliga rynkor som min mommo hade. Såna som formats av skratt, vind och saltvatten i ansiktet. Inte av kletiga och kladdiga sörjor och smörjor…

Så va vi mitt i sommaren. Känns de som iallafall. Gräsets nyans skiftar allt mer mot brunt, betena torkar bort och inget finns att göra åt de. De faktumet ger mej allt mer vatten på min kvarn, den kvarn som står och jomar om att de snart inte alls går att vara fårbonde i denhär landsänden mera. Eller jo, visst går de, men, man ska ha så himmelens med åkerarealer, eller ganska mycket mindre får än vad jag har nu, för att få foder-cirkusen att gå runt. Mera areal är svårt att klämma fram på Ytterholm, så de får ju som planerat bli lite mindre får… Jag har balat ensilage, och de blir ungefär en tredjedel av vad de brukar vara. Många jag pratar med säger ungefär lika… En tredjedel… Alla förstår ju att de kommer att sluta i katastrof om de inte kommer REJÄLT med vatten… Men, även om de kommer mycket vatten, hjälper de? Vi är ganska långt nu redan, och även om de går att ta en andra, för endel tredje skörd, räcker de? … Återstår att se…

Sommaren har surrat på kring fåren, ensilaget och dedär vanliga + byggande av olika sort. Bygge med trä och målfärg och så bygge av hemsida. Jag kan ingetdera, men jag gör de ändå. Blir de bra? Nnnjaaooo… Int skryter jag så högt om de, men inte blir de helt illa heller. Man måste tänka till lite hur man ska göra saker och ting, för de ploppar inte upp per automatik i mitt huvud, hur man ska hänga upp lavoarer i ett utedass, på samma sätt som de antagligen gör i en byggares huvud. Men, där hänger de nu, och ramlar de ner får jag väl fundera om.

Och så dedär med att bygga hemsidan ja… Sånt kan ju inte jag heller, men, ibland måste man ju bara lära sej saker och ting… Inte kan jag nu heller, men, där är den nu iallafall. Med bokningssystem och allt… vasterang.fi hittar man den på. Det finns helt säkert en massa som man ska, och borde göra annorlunda, och ditt och datt, men för tillfället vet jag inte om nåt bättre, så den får va sådan. Lite kritik har jag fått för den, de va en som ringde och sa att “-jag förstod inte riktigt på hemsidan, vad som ingår i priset, så därför ringer jag…” … Yess! Tänkte jag tyst för mej själv, de ska förbättras! Och göras tydligare! Sånt är ju guld för mej att få höra, då kan jag utvecklas 🙂 Jag förklarade att allt ingick – tält, sängkläder, kök, bastu, supbräden, trampbåt osv… Då fråga hon om här va mycket “porukka”. Nej verkligen inte svarade jag, och de va de som avgjorde. Att få vara ifred.

….Nåväl….

Jag har många gånger konstaterat för mej själv, när huvudet är trött, kroppen kaputt osv, att dehär är nog ändå helt rätt. De är roligt! Jag har hållit på med fåren nu i över 20 år, och behöver helt klart och tydligt fundera på någonting annat också. Jag märker att jag orkar, fast de är lååånga dagar, och sen fryser jag ännu ner jordgubbar till kl 1 om nätterna… Men, de känns inte tungt, på samma sätt, varje morgon vaknar jag och ser så mycket fram emot dagens allt som ska göras, som jag inte gjort på flera år!

I glampingens strandhus kan man laga mat, bada bastu, grilla, bada osv…

Tältet på Riberget

Terassen på Koåkern

Det blev lite isvinter iallafall. Inte mycket, och de skulle fått vara mera, men nu är nog loppet kört. Min moffa sa alltid, “-he man ha tänkt gära på is, ska man ha gjort ti 15 mars, för sen äter soln upp isn”. Och ja, de är ju nog så, så mycket sol ha vi inte sett, men den lilla is som är, ändrar. Våren är påväg…

Is, is, is… ett himla snarvel om is. Men, ja, de är en viktig del i livet på en holme. Vi hade ju önskat att de skulle bli så mycket is så vi skulle kunnat frakta över lite vedsäckar till kirjais, och grejjer m.m från kirjais till Ytterholm osv… Det lyckades inte. Ett annat önskemål vi hade med is, var att det skulle bli så mycket is att vi skulle kunna laga badbryggan vid strandhuset färdig. Vi bogserade dit kistan och satte sten i den i januari i alla hast innan pråmen togs upp. Och hoppades på is. Att laga bryggan färdig på is är 100gånger enklare än att stå i en båt/på en pråm/flotte… eller nåt annat flytetyg. Och jo, de lyckades. Åtminstone lite. Men att skryta med stadig och bra is att stå och jobba på….. nä… men ingen fick såra i byxorna. Vi garderade med att rada ut lite foam, och plankor att gå på, stod aldrig två på samma kvadratmeter, och var alltid minst 2 på plats hela tiden…

Här placeras kistan, i januari, och fylls med sten så den hålls på plats. Lite rakare kanske den skulle ha fått stå, kanske sku ha hjälpt att sätta den lite mer mot nordväst, men de är inte så lättflyttade grejjer. Sista varvet stock, mått-sågas sen så de blir rakt.

Man ser jättebra på isen hur strömmarna rör sej, och var grynnorna är.

Vart efter som vi grejjade på kring brokistan, märkte man att isen mjuknade. Den sviktade mer och mer under fötterna, och när man märker de går man en mjukare gång. “man får inga tomp!” som min moffa sku ha sagt.

För att dra upp landgångsstockarna, som är gamla telefonstolpar, använde vi vinchen på mönkkis. Vi drog dem ut på isen för hand, men sen va de nog kiva att stå och trycka på en knapp, istället för att baxa dem upp någon meter för hand. Här börjar man se, att vattnet börjar blöta upp snön på isen. På morgonen va isen vit en bit utanför kistan, på kvällen alldeles fläckig = den blottnar upp. Men, vi fick gjort de som behövdes göras på is.

Sen va de att börja spika lock på. Isen är bara rena rama mossan. Lite tråkigt att de blev så lite is, tänk nu om man skulle ha kunnat köra ut med traktorn och lyfta dedär tunga landgångsstockarna me skogslastaren… Stå och spika brolock på isen… transportera allt nära till .. osv osv… Men nu blev de såhär och de tar sej. Sakta.

Idag har jag kommit såhär långt. Med god tur kan jag få locket färdigt ända till yttersta ändan imorgon. Dagarna blir ju längre, men de går mer och mer tid åt i fårhuset. De ploppar lite lamm nu som då, och det finns som vanligt en blandad skara. Några som klarar sej själv, helt galant, men sen också en som har för lite mjölk åt sina lamm fast hon bara har två. En som fick 5 lamm och tycker att “jag tar hand om två, så kan du ta hand om tre”. En som fick 4 lamm och mjölkstockning. Mjölken kommer int ut, de är precis stop, någon liten droppe, men int mer, och de vet åtminstone alla mammor som haft någon liten släng av mjölkstockning, att DE gör ont! Så hon haltar lite, va trög att äta, men jag har medikament-hjälp åt henne, så hon är på bättringsvägen. … Ja, de finns en blandad skara.

Svart tacka, fick 4 vita lamm och ett brunt.

Tora och tova mitt i bild

Jodå, vårtecknen radar upp sej på rad. Endel räknas som “riktiga” vårtecken, som nyckelpigan som va ute på promenad här en dag när de var vindstilla och solen sken. De va ganska varmt där vid riberget, där jag rydja lite, och mitt i allt fick jag syn på nyckelpigan som kom tassandes. Jag kom riktigt av mej, de va andra februari och där tassa den på…

Ett annat vårtecken, som kanske inte riktigt kan räknas som ett riktigt vårtecken, men nog lite, är frökataloger, fröbeställningar, fröpåsar och… Ja, FRÖN! helt enkelt. De är så roligt med frön. Då finns drömmarna, visionerna, längtan och hoppet och alla tankar i hela huvudet är idylliska och vackra! Men sen, i augusti, när ogräset har tagit över, blommorna torkat bort, gurkorna är beska, tomaterna får någå fel och allt känns eländigt, svär man nästan på att nästa år ska jag bara köpa en blomma ti ha på trappon och thats it…. Tomater kan man köpa i butiken. Sen kommer hösten, mörk och kall. Julen lyser lite upp tillvaron, men sen…. Sen är de ganska lejdot, och jag tror att de är just dendär lejdoga tiden som är de bästa som finns för fröförsäljarna.

Så, nu sitter jag och botaniserar lite titt som tätt bland mina fröpåsar. Man kan rada och organisera bland dom lite nu och då. De gör inget att man redan vet vilket som ska sås när, och i hurdana byttor och krukor, täckas eller inte. Nä, man kan googla, läsa, titta och rada bland dom ändå! De tokigaste man sen kan göra, märkte jag, är att man går in på olika trädgårdsforum, facebook och liknande, och läser var folk köper sina frön. Endel köper här andra där, och de finns fröförsäljare för hobbyfolk hur mycket som helst!

Än sen då, inte behöver man ju mera frön när budgeten sprack för länge sedan, skolådan är full så locket knappt går på… De är helt onödigt att man går och ser på dom nätsidorna efter att man redan gjort sin fröbeställning!!! Mmmm…. Voi tusan va de kliar i fingrarna. Misstänker att de kommer att bli en liten… LITEN ! fröbeställning till… Varför? … Ja, säg de….