Författare: Charlotta

Det blev lite isvinter iallafall. Inte mycket, och de skulle fått vara mera, men nu är nog loppet kört. Min moffa sa alltid, “-he man ha tänkt gära på is, ska man ha gjort ti 15 mars, för sen äter soln upp isn”. Och ja, de är ju nog så, så mycket sol ha vi inte sett, men den lilla is som är, ändrar. Våren är påväg…

Is, is, is… ett himla snarvel om is. Men, ja, de är en viktig del i livet på en holme. Vi hade ju önskat att de skulle bli så mycket is så vi skulle kunnat frakta över lite vedsäckar till kirjais, och grejjer m.m från kirjais till Ytterholm osv… Det lyckades inte. Ett annat önskemål vi hade med is, var att det skulle bli så mycket is att vi skulle kunna laga badbryggan vid strandhuset färdig. Vi bogserade dit kistan och satte sten i den i januari i alla hast innan pråmen togs upp. Och hoppades på is. Att laga bryggan färdig på is är 100gånger enklare än att stå i en båt/på en pråm/flotte… eller nåt annat flytetyg. Och jo, de lyckades. Åtminstone lite. Men att skryta med stadig och bra is att stå och jobba på….. nä… men ingen fick såra i byxorna. Vi garderade med att rada ut lite foam, och plankor att gå på, stod aldrig två på samma kvadratmeter, och var alltid minst 2 på plats hela tiden…

Här placeras kistan, i januari, och fylls med sten så den hålls på plats. Lite rakare kanske den skulle ha fått stå, kanske sku ha hjälpt att sätta den lite mer mot nordväst, men de är inte så lättflyttade grejjer. Sista varvet stock, mått-sågas sen så de blir rakt.

Man ser jättebra på isen hur strömmarna rör sej, och var grynnorna är.

Vart efter som vi grejjade på kring brokistan, märkte man att isen mjuknade. Den sviktade mer och mer under fötterna, och när man märker de går man en mjukare gång. “man får inga tomp!” som min moffa sku ha sagt.

För att dra upp landgångsstockarna, som är gamla telefonstolpar, använde vi vinchen på mönkkis. Vi drog dem ut på isen för hand, men sen va de nog kiva att stå och trycka på en knapp, istället för att baxa dem upp någon meter för hand. Här börjar man se, att vattnet börjar blöta upp snön på isen. På morgonen va isen vit en bit utanför kistan, på kvällen alldeles fläckig = den blottnar upp. Men, vi fick gjort de som behövdes göras på is.

Sen va de att börja spika lock på. Isen är bara rena rama mossan. Lite tråkigt att de blev så lite is, tänk nu om man skulle ha kunnat köra ut med traktorn och lyfta dedär tunga landgångsstockarna me skogslastaren… Stå och spika brolock på isen… transportera allt nära till .. osv osv… Men nu blev de såhär och de tar sej. Sakta.

Idag har jag kommit såhär långt. Med god tur kan jag få locket färdigt ända till yttersta ändan imorgon. Dagarna blir ju längre, men de går mer och mer tid åt i fårhuset. De ploppar lite lamm nu som då, och det finns som vanligt en blandad skara. Några som klarar sej själv, helt galant, men sen också en som har för lite mjölk åt sina lamm fast hon bara har två. En som fick 5 lamm och tycker att “jag tar hand om två, så kan du ta hand om tre”. En som fick 4 lamm och mjölkstockning. Mjölken kommer int ut, de är precis stop, någon liten droppe, men int mer, och de vet åtminstone alla mammor som haft någon liten släng av mjölkstockning, att DE gör ont! Så hon haltar lite, va trög att äta, men jag har medikament-hjälp åt henne, så hon är på bättringsvägen. … Ja, de finns en blandad skara.

Svart tacka, fick 4 vita lamm och ett brunt.

Tora och tova mitt i bild

Jodå, vårtecknen radar upp sej på rad. Endel räknas som “riktiga” vårtecken, som nyckelpigan som va ute på promenad här en dag när de var vindstilla och solen sken. De va ganska varmt där vid riberget, där jag rydja lite, och mitt i allt fick jag syn på nyckelpigan som kom tassandes. Jag kom riktigt av mej, de va andra februari och där tassa den på…

Ett annat vårtecken, som kanske inte riktigt kan räknas som ett riktigt vårtecken, men nog lite, är frökataloger, fröbeställningar, fröpåsar och… Ja, FRÖN! helt enkelt. De är så roligt med frön. Då finns drömmarna, visionerna, längtan och hoppet och alla tankar i hela huvudet är idylliska och vackra! Men sen, i augusti, när ogräset har tagit över, blommorna torkat bort, gurkorna är beska, tomaterna får någå fel och allt känns eländigt, svär man nästan på att nästa år ska jag bara köpa en blomma ti ha på trappon och thats it…. Tomater kan man köpa i butiken. Sen kommer hösten, mörk och kall. Julen lyser lite upp tillvaron, men sen…. Sen är de ganska lejdot, och jag tror att de är just dendär lejdoga tiden som är de bästa som finns för fröförsäljarna.

Så, nu sitter jag och botaniserar lite titt som tätt bland mina fröpåsar. Man kan rada och organisera bland dom lite nu och då. De gör inget att man redan vet vilket som ska sås när, och i hurdana byttor och krukor, täckas eller inte. Nä, man kan googla, läsa, titta och rada bland dom ändå! De tokigaste man sen kan göra, märkte jag, är att man går in på olika trädgårdsforum, facebook och liknande, och läser var folk köper sina frön. Endel köper här andra där, och de finns fröförsäljare för hobbyfolk hur mycket som helst!

Än sen då, inte behöver man ju mera frön när budgeten sprack för länge sedan, skolådan är full så locket knappt går på… De är helt onödigt att man går och ser på dom nätsidorna efter att man redan gjort sin fröbeställning!!! Mmmm…. Voi tusan va de kliar i fingrarna. Misstänker att de kommer att bli en liten… LITEN ! fröbeställning till… Varför? … Ja, säg de….

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, “vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. “Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…

Ja, snart börjar vi ha våra båtar på land. Körde Uttern till Kirjais-sidan så sku pappa fara på eftermiddagen och ta upp den för vinterförvaring.

Småregn, och alldeles vitt utåt fjärdn… Regnet kommer vågrät och man blir genomsur från topp till tå, i synnerhet med stövlar som tydligen läcker… Med mej på släp tog jag Paro så jag sku ha någonting att köra hem med tillbaka.

Jag konstaterade också att en genomsur trädgårdshandske är bättre än ingen handske alls, när man kör båt, men väl iland ska nog genomsura handskar av så fort de går. Fy mårran va de är kallt på sjön såhär års. Man ska nog ha hytt om man ska va där någon längre stund…

Kvar i sjön har vi nu 3 “båtar”. Liselott – pappas båt som brukar få vara ute åtminstone tills pråmen är uppe, för ifall pråmen strejkar kan man fästa liselott bakom pråmen med spännremmar och skuffa den framför sej. Pråmen, som ska upp vilken dag som helst, antagligen. Lite beroende på väder och vind. Sen är det slutfraktat hit till holmen. Paro som fungerar som vår fiskebåt. Den får ligga ute så länge som bara möjligt. Ifjol tog vi inte upp den alls. Den va lite fastfrusen emellanåt, men de varade inte så länge…

Pråmen… Söt, men inte ny. Livsviktig, men gammal och lite karies-drabbad. Tanken är att den ska få lite hjälp i vinter, så inte sjön äter upp den så helt. Den läcker lite, där är pump som pumpar nästan hela tiden… Men den har fått vara i sjön hela sommaren och otroligt nog hållit ihop. Jag ska väl inte skriva nånting, för då skiter de väl sej… de brukar ju kunna oturas… Men, ännu för någon timme sedan flöt den. Den är ju snudd på livsviktig för oss, vi har ju ingen färja, förbindelsebåt eller nåt sånt som trafikerar, så det som ska fraktas hit, bekostar vi själva. Om de inte går att släpa det med sej över bron förstods… Men, nu ska den upp, jag skickade iväg en knippå slaktfår igår, och de va väl sista inplanerade frakten, så, nu är det landbacken som gäller även för den.

Julen börjar vara här, och det mesta dittan och dattan brukar man vilja ha gjort färdigt till jul. Såntdär, ni vet. Upp med båtar, in med fåren, slakten undan, frostvakten på i källaren osv. Så kan man slappna av och fira jul i någorlunda lugn och ro sen. Annars ska man hela tiden hålla koll på att allt flyter, inte fryser sönder, inte rymmer osv…