10 januari, 2020 av

Återblick 2019.1

Lovade återkomma med lite genomgång av odlingarna från gångna säsongen. En regelrätt årskrönika skulle kanske bli onödigt lång så jag tar det lite kultur för kultur.

Men till allra först så vill jag ödmjukt tacka för responsen på senaste inlägg, det stöd som riktats oss via gillanden och kommentarer värmer och tröstar.

Höstvete.

I mitt kumminskördeinlägg skrev jag att jag stod i beråd att istället för råg så höstvete och så gick det också då utsikterna på rågmarknaden inte såg så bra ut. Bedömmer att vetet är lättare sålt än rågen som jag de facto fortfarande har en hel del kvar av i lager.

En glyfosatbehandling gjordes efter tröskningen men vädret blev lite ostadigt så tallriksharvning och sådd gjordes först den 14 september. Den svala sommaren hade också resulterat i att frödillen inte hann mogna så den slogs också ner och såddes in på samma gång. Det blev frost efter sådden och jorden kyldes ner så trots gynnsam fukt så grodde och utvecklades vetet långsamt. Några dagar med varmare väder i oktober satte lite fart på tillväxten men nåt blad till och lite bestockning hade jag kanske önskat mig innan växtsäsongen tog slut. Det är första gången jag odlar höstvete så jag vet inte riktigt vad som är optimalt vinterväder men i början av november frös marken till och lite senare bäddades den in av några cm snö. Det tyckte jag kändes tryggt och bra då jag inte hann utföra några mögel och micronäringsbesprutningar.

Det blev dock åter varmare och snön smalt samt tjälen tinade så sen medlet av november har det mestadels lyst grönt från åkern. Lite orolig har man varit för att den späda grödan skall förbruka näringsreserver och utmattas i det omväxlande vädret. Å andra sidan så är det väl just dylikt väder som man har lite längre söderut där höstveteodling är allmännare så kanske det inte är så farligt ändå? Vi får väl se hur det utvecklar sig med vädret framöver, de är trots allt några månader kvar innan vårsolen börjar värma på allvar. Eller vad tror Ni om framtidsutsikterna? Ett bildkollage följer.

Kummingrödan avslutas 6.9.2019
Frödillodlingen avslutas 14.9.2019
Carrierharvning 14.9.2019
Höstvetessådd 14.9.2019
Höstvetet sått 14.9.2019
Långsam groning, läget 27.9.2019
6.10.2019. Äntligen skönjer man såraderna.
En vecka senare 13.10.2019
Läget i höstvetet. 20.10.2019
Snöläget 10.11.2019
20.11.2019. Bart igen…..
…. och i närbild så här.
Nyår passerat och fortfarande bart. 5.1.2020
4 januari, 2020 av

En livskamrat saknas mig.

Efter att ha velat fram och tillbaka om att skriva eller inte skriva om detta så gör jag det nu i alla fall även om det inte direkt är bonderelaterat och är ganska så personligt. Men som en av bloggkollegorna här menade då jag rådfrågade dem så gav vi på sätt och vis våra liv offentlighet i samband med att vi gick med på att skriva här på bondbloggen.


Eivor 2018

En närapå 40-årig gemenskap.

Trots att Eivors liv avslutades alltför tidigt, hon skulle ha fyllt 57 den 18:e december, så fick vi ändå många år tillsammans. Vi träffades första gången på nyårsaftonen 1979 på ungdomslokalen i Korsnäs. Vi dansade några danser och det sa som man säger ”klick” och vi beslöt att träffas igen. Eivor studerade då till kock på yrkesskolan i Vasa så det blev många resor med Bluebirden till stan den vintern.

Förlovning 1981.

Följande höst var det dags för mig att rycka in i militären och de 6 veckor som gick innan jag fick min första permission kändes olidligt långa. På den tiden var det via telefonautomat eller brev man höll kontakt så vi skrev brev eller kort så gott som dagligen då telefonsamtalen var dyra och kön till den enda telefonautomaten nere i trappan var lång. Posten fungerade bra på den tiden och vi hjälpte förstås till att hålla posten på fötterna med vårt brevväxlande. Några permissioner senare den 23 februari 1981 förlovade vi oss och i kärleksyran så slarvade vi till det så att Rosmarie blev till. Jag hade väl inte tänkt bli pappa så pass tidigt men det är inte så gott när man ser den man tycker om så sällan. Så här efteråt är jag ändå glad att ”olyckan” var framme.

Rosmarie hälsar Annsofie välkommen till världen 1982.

Sensommaren 1981 flyttade vi ihop i en tjänstebostad på Korsholms skolor där jag jobbat sen augusti 1979. I november föddes Rosmarie och av bara farten så kom Annsofie till världen 13 månader senare i december 1982. Det började bli trångt i den lilla lägenheten så vi fick lov att bli lite försiktigare.

I februari 1986 bromsade jag in bilen utanför pastorskansliet på skolhusgatan i Vasa och Eivor frågade va vi ska göra här. ”Ska vi int ta ut lysning” frågade jag. Kanske inte det mest romantiska sätt att fria men efter att ha levt ”i synd” under flera år så var giftermålet lite mera av formell karaktär, Eivor blev glad i alla fall.

Bröllop 1986.

Bröllop hölls den 1 mars i kretsen av de närmaste samtidigt som nyheten om att Olof Palme blivit skjuten till döds kablades ut. Ceremoni i kyrkan och Rosmarie och Annsofie sjöng ”Ekorrn satt i granen” under den efterföljande middagen. Brudvalsen togs på hotell Vaskia senare på kvällen. Bröllopsresan fick anstå till sommaren och den företogs per cykel från Yttermark, där vi lämnade flickorna, över Bottenhavet i en ”bloåmoåla plååtbåt” till Gävle och via Eivors farbror i Hedemora upp till Mora i Dalarna. Det blev 6 dagars cykling och lite på 600 kilometer under den 9 dagar långa bröllopsresan och Eivor menade att hon efter den resan förstod innebörden i uttrycket ”i nöd och lust”.

Erik.

Under en personalresa till Lycksele blev Erik till och han kom till världen i ett åskväder 26 juli 1987. Minns att farmor Ingrid var speciellt glad över att det nu blev en son som kunde bära efternamnet vidare.

Vi flyttade till radhuset i Ahlholma här i Solf samma höst för det var dags för Rosmarie att inleda förskolan, vi hade ju inte tänkt bli stadsbor utan närde förhoppningar om att starta lite egna odlingar. Vi hade odlat lite grönsaker på mina föräldrars hemman sen vi flyttade ihop och märkte att vi tyckte om att ”arbeit i laag”. Under vår första vinter i Solf kom hemmanet i Långmossen till salu och vi lyckades förvärva det så till midsommaren 1988 blev det att flytta igen.

Varken Eivor eller jag var nu speciellt rädda för arbete men starten blev lite tuffare än vi räknat med då den ekonomiska ”laman” slog till samtidigt som lånen skulle amorteras och räntorna steg.

Packhall 1.0 i Långmossen 1989.

Vi fick ovärdelig hjälp av våra föräldrar och släkt och vänner men blev nog ändå lite trötta av allt arbete så jag slumrade kanske så att säga till ”i akten” så mitt i allt dök Linnéa upp den 27 april 1993. Ock visst blev också hon till folk trots att det var så kärvt att om ”kulorna” i blöjan var torra så tömde vi ur och satte på blöjan igen. 1994 blev ett bra år och vi reste oss igen passligt till EG-anslutningen -95.

En tårögd glad moder åt Linnéa.

Åren som följde gick åt till arbete, tillbyggnad av hallen, barnens skolgång, lite orientering och skidåkning. Vi hade det ganska bra och som grädde på moset började familjen åter växa i och med att barnbarnen började trilla in. Ines 2004, Hugo 2005 och Anna 2007. 2007 företog vi också vår följande längre gemensamma resa som gick till släkten i amerika. Åren därpå hade vi återbesök därifrån och åtminstone jag, och antagligen Eivor också, kände oss ganska nöjda och tillfreds med tillvaron. Lyckan fick dock ett abrupt slut då Erik avslutade sitt liv en vacker söndagsmorgon den 23 augusti 2009.

Eriks begravning.

Och vi hann inte ens hämta oss från den chocken innan hallen brann ner följande år. Efter dessa händelser blev vårt liv inte detsamma men åter tack vare stöd och hjälp från släkt och vänner så uppmuntrades vi att gå vidare om än i lite långsammare takt. Ytterligare uppmuntran fick vi genom vårt fjärde barnbarn Rasmus som kom till världen i juni 2015. Efter det blev nog Eivor mormor på riktigt och började ta det lite lugnare och ägna sig åt handarbete samt ta bilder att dela med sig av åt en växande skara vänner på facebook.

Den sista augusti 2018 fick hon ett epileptiskt anfall som efter nio dagars sjukhusvistelse och otaliga undersökningar konstaterades vara förorsakad av en tumör i hjässan. Enligt läkarna satt den bra till och verkade snäll så en operation kunde göras i Åbo om ungefär en månad. När lite på 2 månader gått ringde jag sjukhuset för att få närmare information om tidtabellen men fick till svar att det bara är att vänta på svar från Åbo. Efter ytterligare någon vecka så fick Eivor ett nytt anfall och fördes åter till sjukhus varpå det uppdagades att nån remiss till operation i Åbo inte blivit sänd. Julen kom emot och hon hann få ytterligare ett svårt anfall under Alfrida-stormen på nyårsdagen innan det blev operation den 13 januari. Den operationen lyckades bra även om all cancervävnad inte kunde tas bort. Kirurgen menade att resterna och de omkringliggande metastaserna skulle kunna fixas med hjälp av cellgift och strålning och skulle tumören växa upp igen så kunde man göra en ny operation. Behandlingarna som inleddes i februari klarade Eivor riktigt bra och hennes humör var på topp, kanske delvis på grund av stimulerande medicinering. I slutet av behandlingen tillstötte problem och i undersökningarna efteråt konstaterades att hon även hade en tumör ovanför örat på högra sidan.

Den opererades bort i slutet av juli och konstaterades vara av den aggressivaste sorten. Trots att den operationen också ansågs lyckad av kirurgen och ett par efterföljande cellgiftsbehandlingar gjordes så kunde vi nog konstatera att hälsan allt mera gav vika och kroppsfunktionerna började kopplas ner en efter en. Så pass att vi i skördebrådskan i början av oktober nödgades lägga in Eivor på närsjukhuset. Mycket stillasittande hade dessutom lett till vätskande bensår men dem fick man snabbt bukt med på närsjukhuset. Vården samt en lugnare omgivning än här hemma gjorde att åtminstone jag tyckte att hon piggnade till för några dagar. Och Eivor tyckte också att hon mådde bra och var redo att komma hem igen.

Men vartefter dagarna gick såg vi hur vänstra sidans motorik blev allt sämre vilket säkert medverkade till att hon föll och slog huvudet i golvet. Efter det kunde hon inte längre gå och kroppens förfall accelererade. I takt med att rörelseförmågan avtog blev cirkulation sämre och vätska började samlas i kroppen och lungorna fylldes till sist så att andningen blev svårare och svårare. På lördagen den sista november satt Annsofie och jag och höll hennes händer och följde med hur andningen avtog, vi försökte trösta henne med att säga att hon inte behöver vara rädd, att vi nog sitter hos henne till det eviga slutet. Efter att jag till sist sa att hon ska hälsa Erik att vi saknar honom så otroligt mycket så drog hon ett sista andetag och fick ro.

Begravning hölls 14 december, som förövrigt är min fars dödsdag, en tung dag men jag är så här efteråt glad att vi ändå höll en allmän begravning då en närapå fullsatt kyrka slöt upp för att följa Eivors sista färd.


Många följde Eivors sista färd.

Trots sin svåra sjukdom behöll Eivor hoppet om att tillfriskna och sin livsgenomgående optimism ända fram till de sista veckorna. Därom vittnar hennes samlande av frön under sommaren för nästa odlingssäsong. Hennes goda humör gjorde den dystra sommaren ljusare, det var ju bättre att hon skrattade än om hon gråtit.


Blomsterfrön som Eivor samlat under sommaren.

Bloggarterapi.

Genom att låta Er ta del av en del av Eivors och mitt gemensamma liv, som trots allt omfattar 2/3 av min vandring här på jorden, och den svåra tid vi haft under senaste år så förklarar det säkert för många av Er varför det varit lite tyst från min sida här på bloggen. Att berätta har också en terapeutisk effekt och gör kanske det lite lättare att gå vidare.

Så här i årsskiftestider är det också tradition att ”vända blad”. I traditionens namn ska jag nu försöka återuppta rutinerna med att skriva här på bondbloggen, det har samlats en hel del material under fjolåret som trots att de är lite förlegade kan återges då humöret återvänder. Det är lätt att ”trilla av pinn” och tappa greppet när stora livsomställningar sker, jag gav upp en del rutiner när Erik kom bort och trots att jag försökt så har jag inte lyckats återuppta dem igen. Just nu är det lite tomt men i takt med att ljuset återvänder skall väl nog humöret göra det också. Dessutom kan det vara bra att skriva av sig lite om kvällarna när man sitter här i sin ensamhet.

Vill så här till sist passa på att önska läsarna av bloggen en god fortsättning på nya året. Vill också tacka alla som hjälpt och stött oss under Eivors sjukdomstid samt personalen på närsjukhuset för god omvårdnad. Tack!

1 oktober, 2019 av

…. och ibland går det mindre bra.

Som fortsättning på Nisses lycka så passar jag på att förmedla lite mer mollbetonade tongångar, för idag gick det inte som planerat.

Det började med att jag sov för länge då gumman haft en orolig natt och hållit mig vaken. Nå det var inte hela världen även om jag var lite trött från morgonen. En hel del beställningar låg naturligtvis på för även här var vädret fint under lördag så också jag passade på att rounduppa lite istället för att skörda. Vi tog dock in lite lök efter besprutningen även om det blev sent.

28.9.2019 Äntligen uppehållsväder och möjlighet till att ta in lök.
Hann dock inte med mera än ett lass innan mörkret lade sig över åkern.

Söndag morgon duggade det så inget lökskördande då utan bytte till skördevagnen och for för att skörda lite sallat och purjo istället.

Idag måndag fortsatte vi med sallatsskörd men eftersom det lovas mera regn så tänkte vi passa på och ta in mera lök på eftermiddagen. Så långt allt väl, men när jag skulle koppla ifrån vagnen fick jag inte hydrauliska lyften att fungera så operation felsökning inleddes.

Först befarade jag elfel eftersom pumpen gav olja till de yttre hydraulfunktionerna men efter en del testande kunde vi konstatera att signalerna nog går fram och att det inte ens hjälpte att köra ventilerna manuellt. Följande moment blev att se hur långt oljeflödet gick i hydraulkretsarna. Efter att ha släppt kopplingarna en efter annan för att se hur långt trycket låg på verkar det nu som om spindeln i lyftventilen inte rör sig som det ska för ut kommer ingen olja även om flöde finns. Verkar som om all olja går i retur. Tror det blir att konsultera verkstaden imorgon eller är det någon här som vet hur det ska fungera?

Här verkar vi ha den felande mojängen, magnetventilerna drar men sliden till höger rör sig inte.
Ventilerna sitter synligt men en hel del demonterande ska nog till innan man får bort ventilerna. Som jag ser det så går oljan åter till tråget genom hålet med papperstussen uppe vid pinnbulten.

Hoppas nu att det inte krävs väntande på reservdelar för nu är det bråttom att få igång traktorn och återuppta skördandet. Kallare väder utlovas nämligen.

7 september, 2019 av

Vårbruket avklarat.

Idag sådde jag det sista för skörd denna säsong, ja eller om det blir skörd återstår att se. Vi borde kanske få en lika fin höst som ifjol för att den sista sådden av spenat ska hinna bli klar. Det borde kanske ha såtts för några veckor sen men det är liksom med Nisses små arbeten att dom lätt åsidosätts för större projekt.

7.9.2019 Sista sådden för skörd detta år.

Får väl betona att det gäller sådd för skörd detta år. Jag har nämligen för avsikt att så lite höstsäd efter kumminet också eller åtminstone på den del där jag tagit två kumminskördar. Jag brukar direktså råg efter kummin men det verkar inte riktigt finnas nån marknad för rågen för tillfället. För några år sen uppmanades vi att så mera råg då det fanns för lite inhemsk vara, jag tog uppmaningen ad notam och visst fylldes marknaden med råge genast, märkligt hur mina få hektar kunde ändra på läget så radikalt. Jag har de facto senaste skörden kvar i lager och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den.

Råg med råge…… knappt så det ryms in.

Så råg blir det inte, däremot har de goda höstveteskördarna hos odlare i grannskapet inspirerat mig att testa höstvete denna gång, det pratas allmänt om skördar på mellan 7 och 8 ton per hektar. Har roundupat åkern samt beställt utsäde och sådd så nu är det bara lämpligt väder som fattas. Det har regnat så där passligt sen månadsskiftet så den varan behöver vi inte mera av på en tid, hyfsat varmt har det också varit och det får det gärna fortsätta med då det nu börjar bli i senare laget för sådd.

Mera regn kommer det ikväll men fick en sista giva salpeter åt kålen och purjon mellan skurarna.

1 september, 2019 av

Förgängliga manicker

Så här inför lagringssäsongen borde man se över automation och utrustning för att vara rustad när det bär till. I ett par av kylrummen har automatiken inte riktigt fungerat sen i vintras och en koll gav vid handen att några sensorer gett upp, det har också hänt tidigare så jag har haft några på lager men dom verkar nu ha gått åt allihopa. Ett par av motorschuntarna för kylmedia verkade också nyckfulla i regleringen. Plockade sönder en för att se vad som felades och till min förvåning såg jag att dreven i den i Schweiz tillverkade reglerutrustningen var gjorda i plast. Man hade väl förväntat sig att man i urmakarlandet skulle använt sig av beständigare material? Det kan ju lätt hända att kylventilen trots mantelvärmare kärvar lite och plasten ger sig.

Drev av plast i motorschunten.
Kuggarna i det inre drevet har gett sig.

Kollade lite på nätet men det verkar inte att finnas reservdelar till manicken utan man ska snällt punga ut med en 200 euro i en ny trots att det endast är ett sketet drev som havererat.

Eller…..

Är det nåt man med hjälp av 3D-skrivare kunde reproducera? Tror jag får försöka undersöka den saken till först.

25 augusti, 2019 av

Kryddad tillvaro

Har skördat kummin i dagarna två så nu doftar man gott och har tårkanalerna rensade. Det samt att skördeutfallet var gott får kompensera det jobbiga med att skyffla och jämna ut skörden i golvtorken.

Den minnesgode bloggföljaren minns säkert den mer eller mindre uteblivna skörden i fjol då lössen i kombination med det heta torra vädret for iväg med skörden. Jag stod i valet och kvalet med att plöja upp eländet men lät det ändå stå kvar då alternativen var få. Det beslutet är jag nu väldigt glad och nöjd över för nu blev andra skördeårets utfall helt ok. Samma areal, minus 0,8ha var jag sådde dill, som i fjol gav två trösktankars skörd producerade nu 25m³.

20.08.2019 Andra skördeårets kummin

Knappt så det rymdes i containern.

Andra skördeårets kummin gav goda 4m³ per ha men första skördeårets gav ytterligare en kubikmeter så nu är frågan om det är någon vits att ta ytterligare skörd från den arealen. Det brukar nämligen vara så att kommer det god skörd första året så blir andra årets skörd sämre och vice versa.

21.08.2019. Kumminskörd på hemåkern.
Ytterligare en container med kummin…..

….blev tvungen att hämta dumperflaket för att få rum för det sista.
Det blev i tjockare laget i golvtorken men luften gick igenom ändå och torkningsvädret är hyffsat så ingen fara.

Jag brukar följa upp kumminskörden med sådd av råg i växtföljden men rågmarknaden är helt åt skogen så jag överväger nu att så höstvete på andra skördeårets kumminareal. Tror också att jag låter första skördeårets kumminareal stå orörd till våren för att då när jag ser plantantalet ta ställning till om det tas ytterligare en kumminskörd därifrån. Jag har ju inte sått nån kummin i år.