Blåst av meteorologen.

Jag ogillar folk som skyller på andra och försöker också själv undvika att göra detsamma men nu har jag ändå svårt att hålla mig. I höst lämnar nog en del oskördat för oss och det är till stor del meteorologernas fel.

Vi har ju blivit lite bortskämda med varma höstar så här i klimatuppvärmningens tidevarv så en varm höst förväntades speciellt som 3 månaders prognosen i början av oktober utlovade betydligt varmare väder än normalt i nordeuropa och norra Sibirien. Ännu i medlet av oktober höll meteorologerna fast vid att det skulle hållas varmt en tid framöver om än det kunde bli lite snö och ett par tre dagar kallare väder till veckoslutet för en månad sen. Följande vecka, den sista i oktober, skulle det åter bli varmare med upp till 5 plusgrader på dagarna och kring nollan på nätterna samt framför allt så lovades det uppehåll mer eller mindre hela veckan. Och det sistnämnda var ju något man gått och väntat på hela hösten. Men nu gick det inte riktigt så, utan istället för två tre dagar kallt så blev det två tre veckor med fortsatt kallt väder.

14.10.2023 Handplockning av lök.
Effektiv tänjning av musklerna på “FinneFarm outdoor gym”

Under den våta perioden i början av oktober skördade vi in kålen, som växer ovan gjord och på så vis inte är lika väderberoende, i väntan på den torra veckan som brukar komma varje höst. Löken och morötterna planerade vi ta in då det torkade upp för även om åkrarna bar maskinerna rätt hyffsat så kom det väldigt mycket jord med vid upptagningen. I medlet av oktober började vi ändå misströsta och konstaterade att ska vi ha nån lök i lager så är det nog till att börja plocka för hand, så under veckoslutet plockade vi lök för brinnkära livet. Det blev att gå böjd några dagar och musklerna bak på låren töjdes till den milda grad att man blev så vig att det inte var några problem att se sig själv där bak.

Efter att det mesta av löken var bärgad tog vi in rödbetor och gulbetor maskinellt eftersom dom lättare fryser ifall det blir kallt som det då lovades bli ett par dagar. Morötterna skulle vi satsa på under den torra veckan som skulle följa. Onsdag 18 oktober kom det som utlovat 4 cm snö och det blev också kallare men snön skyddade marken så den hölls tinad. Jag oroade mig inte för nästa vecka skulle det ju bli varmare och lite snö under upptagningen är ju inget ovanligt.

20.10.2023 Handskörd av morot i väntan på varmare väder.
Inte ens daggmaskarna väntade vinter ännu.

Under veckoslutet ändrades rapporterna och det kalla vädret väntades fortsätta ännu några dagar. Dessutom så hade en del av snön där solen kommit åt smultit så att jorden börjat synas och kylan fick på så vis fritt fram. Nu började jag bli orolig och beslöt att för att åtminstone rädda morötterna att täcka in åtminstone en del med halm som isolering. Efterlyste sålunda halm eller hö och halmspridare och fick faktiskt tag på både och i den egna byn. Tisdag den 24:e halmade jag in ungefär en tredjedel av morötterna. Det visade sig senare att de också var de enda som klarade den långa kalla perioden som följde. Såtillvida hade meteorologerna rätt att det blev uppehåll i hela 10 dagar men istället för kring fem plusgrader blev det snarare minus fem.

24.10.2023 Halmtäckning av morot.

2.11.2023 Full vinter i Långmossen.
6.11.2023 Snön smälter och skörden kan fortsätta.

Ett rejält snöfall i månadsskiftet gav ytterligare isolering och jag närde förhoppning om att den lilla tjäle som fanns innan täckningen skulle tina underifrån av jordvärmen. Några dagar in i november blev det varmare och kom regn så snön smalt bort och skörden kunde fortsätta. Det var fortfarande lite fruset under halmen, tydligen hann jordvärmen gå ur jorden innan jag fick dem täckta men morötterna verkade ok. Blasten hade ändå farit så pass illa att det nu blev att skörda för hand. Vi hann ändå få alla halmade morötter skördade innan ny snö och det åter blev kallare väder.

10.11.2023 Det mesta av de halmtäckta morötterna skördade.

1992 i repris?

Det är inte första gången under min över 40 åriga odlarkarriär som vintern överraskat. Det börjar allt mer likna året 1992 då det började snöa redan den 9:e oktober och temperaturen föll med 10 grader. Vi hade då liksom i år haft en varm och fuktig höst när, precis som i år, ostliga vindar förde med sig snö och kyla. Då blev det ändå både snörikare och kallare än i höst, vi hade ner mot -23 grader och 30 cm snö i slutet av oktober medan vädret i november var varierande. I början av december blev det så varmt att skörden och höstplöjningen kunde slutföras, det blev sen ingen riktig vinter det året. Inför och under julen hade vi flera stormar som drog förbi. Få se hur vintern fortsätter i år?

Vetenskapsredaktör Marcus Rosenlund som vi diskuterade med i programmet Lördax under bondbloggens tidiga år brukar nämna NAO index och El Niño-/ La Niñafenomen som delaktiga i vädrets utveckling. Det vore intressant att ta del av uppgifter om dessa från 1992 för att se om förhållandena var likadana då som i höst.

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.
Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.
18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.
19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.
I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.
23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..
……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.
Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.
28.8.2021. Grundarbetena klara……
…. och “skogen” ihopsamlad.
31.8.2021. Leverans av dräneringsgrus.
1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.
9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.
16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

30.11.2022. Stenröjning.
1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.

Från grönt till svart till vitt.

Skrev en statusuppdatering på facebook i samband med plöjningen för en månad sen som föranledde lite diskussion. Tänkte att jag kunde vädra mina tankar även här för att eventuellt få lite synpunkter av bloggläsarna. Plöjningen har ju i övrigt diskuterats lite mera i höst med tanke på eventuella begränsningar i nästa programperiod. Och här i byn har det i mitt tycke plöjts mera än vanligt i höst på bekostnad av lättare bearbetningsmetoder.

13.11.2021 Lite rimfrost gör det ljusare under senhösten, dessutom hålls traktor och redskap renare.

Jag plöjer oftast sent och många gånger just innan det fryser, dels för att jag inte just hinner tidigare då skördetiden är lång. Men dels också för att jag tror att urlakningen av näringsämnen blir mindre då åkern är svart så kort tid som möjligt. Det är ju förstås inte alltid så lätt att pricka riktigt rätt men i år blev det rätt så bra med blott en till två veckor mellan plöjning och snö och tjäle. Jag tycker också att strukturen hålls bättre om inte långa perioder med höstregn slammar igen tiltorna innan de fryser. Tycker också att kvickroten kommer senare igång på våren om plöjningen gjorts sent. Oftast går det också lättare att plöja när jorden genomfuktats ordentligt, den mullrika finmojorden fastnar lätt på vindorna om det är för torrt i botten.

20.11.2021. Årets höstplöjning avslutas.

Årets höstplöjning inleddes 10 november och avslutades den 20. Det hade väl gått att plöja ytterligare en dag men sen började marken frysa till. Hade haft möjlighet att plöja ytterligare några hektar men dom går också att plöja i vår.

Men nu till min fråga, när tycker Ni att den optimala plöjningstid punkten är ? Motivera gärna Era tankar. Och vad tycker Ni om eventuella begränsningar i höstplöjningen?

Kå(o)lbonde is da shit.

Jag har åter försummat ett par skogsdagar med att delta i olika möten. Igår stod skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte på programmet och i dag ÖSP´s förbundsmöte.

Gårdagens fullmäktigemöte föregicks så här inför riksdagsvalet av ett par timmars valdebatt med skogligt tema och visst höll kandidaterna en välvillig inställning till skogen om än åsikterna om hur den bäst sköts skilde sig lite. Med tanke på publiken som till stor del bestod av skogsfullmäktigemedlemmar så hade säkert de olika partiernas kandidater handplockats för att passa in i miljön. Därför undveks också de största meningsskiljaktigheterna. Så långt om partipolitik i detta forum men en uppmaning om att gå och rösta är säkert på sin plats och det kan löna sig, åtminstone visar utgången på fusionsfunderingarna här i trakten att så är fallet. Bra så.

Valdebatt med skogligt tema.

Före skogsfullmäktigemötet hann jag köra ut lite av det som jag högg under söndagen. Vintern gjorde efter några dagars varmt vårväder ett återfall med nordan och snöbyar och stormvindarna gynnade inte fällning av träd så jag var glad över att jag tog en maratondag i skogen på söndag som ledde till att jag hade tre lass att köra ut. Egentligen borde man nu då skogsföret håller på att rinna ut koncentrera sig på de återstående vindfallen efter Alfrida-stormen men det är svårt att låta bli att ta bort lite kvistvargar och urgallringsmogna träd i bestånden då man ändå kör förbi under insamlandet av det stormfällda.

Fortfarande finns vindfällen att tas omhand……
….men det är nog roligare att gallra och själv fälla träden i dylika bestånd.

Idag stod så ÖSP´s förbundsmöte på agendan, egentligen skulle jag inte haft tid att delta men det är alltid intressanta diskussioner och anföranden på programmet så jag for ändå om än lite försenat då jag först hade att instruera hemfolket om dagens göromål. Frugan är fortfarande sjukskriven så jag vill inte belasta henne med de praktiska bekymren nu då ytterligare en tumör på hjärnan har upptäckts. Det är också en orsak till att det varit lite tyst härifrån den sista tiden.

Ett av de intressanta anförandena hölls av Michaela Ramm-Schmidt från Baltic sea action group om Carbon action programmet och om hur bönderna kan stå för lösningen visavi kolbindningen i klimatförändringsfrågan. Oberoende av vad man anser om klimatfunderingarna så är kolbindning i form av högre humushalt i jorden inte att förakta då det ger grödorna bättre tålighet mot varierande väderförhållanden. Och dylika har vi ju fått erfara de senaste åren. Jag har under vintern också tänkt i lite motsvarande banor så jag kommer säkert att återkomma till saken då tankarna klarnat lite. Kolets kretslopp är bekant men hur man kan påverka de olika skedena i kretsloppet tåls säkert funderas på lite mera.

Beaktansvärda synpunkter.

Kolbonde ville man påstå att var ett nytt begrepp men jag menade ändå att kålbonde har jag redan varit i flera decennier. Kanske blir man ännu både kol- och kålbonde? Vi får se vad framtiden för med sig.