30 augusti, 2020 av Charlotta

Det räckte till en sedel!

Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär

Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.

Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…

Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…

De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.

Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…

Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.

Mat… De är komplicerade grejjer de…

11 juli, 2020 av Charlotta

Badflickan

Det finns får och så finns det får och så finns det får. Såna man inte kommer överens med, såna som är helt ok att ha att göras med, och så finns det såna man aldrig glömmer.

Bräka var ett sådant får. Hon va en av de första 5 jag köpte. Hon lammade första sommaren, hon var alltså dräktig när jag köpte henne, och de visste jag inte. Hon och hennes lamm blev ompysslade och Bräka gick nästan som en hund i halsband. Tam som få, hon finns inte mer, men, henne glömmer jag aldrig…

Viktoria är kanske de får som varit de allra snällaste jag haft. Hon fanns när Mathias var liten och han fick kika i öronen, gå med henne i koppel och man kunde nästan svänga henne upp och ner och hon brydde sej inte så mycket om det. Hon finns inte heller mer, men henne glömmer man inte…

Mathias visar Viktoria hur man sparkar boll, 2015.

Inte heller kommer jag att glömma Lydia som var chef i flocken redan som mycket ung. Hon hade pondus, och ett sätt som jag inte upplevt hos ett får varken före eller efter. Hon finns inte heller mer, men såna som finns och springer glatt än i denna dag är ju framför allt Hedga. Tam som få, och får alltid ett lamm. Puttan som är blind på ena ögat. Hon är inte jättetam, men inte heller hispig, utan pga sitt handikapp bara lite vilsen ibland och bortkommen, hänger inte riktigt med, men när hon väl fattar och ser vad jag vill, så tvekar hon aldrig, utan går dit jag vill ha henne. Pandis och Mascha som föddes ifjol är ju två små tållon. Dom går i koppel vart som helst, gärna tillsammans, men följer glatt med från flocken, och är inte ett dugg nervösa fast de andra står och ropar efter dem, de följer glatt med. De är främst Mathias som drillat dem att gå i koppel, något han visat sej vara väldigt duktig på. Han verkar ha både tålamod och finurlighet att dressera får.

Pandis, de är hon som är vit och grå.

Årets lilla favorit-gris är ”badflickan”. Hon heter inte de, men, jag har börjat kalla henne det. Hon föddes i våras tillsammans med sin syster, allra sist. Det gick någon vecka mellan nästsista lammande tacka och sista, och de har därför blivit lite på efterkälken, fått vara i ensam box med sin mamma lite extra och sånt. De va också kvar inne lite längre än alla andra. Tackan är tam, och vad skulle lammen bli så mycket annorlunda, åtminstone den mindre av dem va från början tam. Och sån är hon ännu. Anledningen till att hon nu fått smeknamnet badflickan har att göra med betessläppet för dem i våras. Eftersom de va så små funderade jag att de skulle vara smartast att ha dem första tiden på ett litet bete. Nedanför hemåkern finns ett litet strandbete som jag tyckte skulle passa dem riktigt bra. Det gick några andra får med små lamm där, och så tänkte jag att jag sätter dit dehär också. I samma veva skulle vi också föra Pandis och Mascha till samma bete, och det gick därför mycket bra att promenera ner med dem i koppel de några 100 metrarna. Även om tackan inte hade gått i koppel förut, så följde hon bra med när Pandis och Mascha gick, och lammen följde ju sin mor. Väl nere släppte vi in dem, såg att de började beta, kom överens med de andra fåren, och började sedan gå upp hem tillbaka. Frid och fröjd.

Nixpix.

Till saken och historien hör att det på betet finns en gammal bevattningspott som vi i alla tider tagit vatten ur för att vattna potatisen med när det blir torrperioder. Det är ingen stor pott, och sidorna har sjunkit ihop, innåt så det är väldigt sluttande kanter. Inget får har någonsin trillat i potten, och skulle nån trilla i är den bara några meter i diameter så det är enkel match för ett får att promenera iland. Ni kan ju med detta fakta gissa vad som hände….

Jag och Mathias gick så hemmåt och när vi kom hem stannade vi en bit nedanför huset och kunde se att fåren hade rört sej från ena till andra änden av betet. När man släpper ut får och lamm bland med andra, slarvar lammen lätt bort sej, tackan är mest intresserad av att äta och det uppstår lätt lite onödigt bräkande. Så gjorde det nu också, men när vi sto och tittade, och jag funderade lite att nåt lamm bääade lite mer högljutt än de kanske brukar, så såg vi mitt i allt hur en tacka sprang från ena änden av betet till potten. DÅ förstod jag att nåt lamm har ju trillat i. Voi skrot!

Fort, Mönkkisen!!! Mathias som är kvick som en vessla skenade efter mönkkisen och så åkte vi ner och när vi kom ner stod badflickan, de lilla grynet, genomsur och våt, och staplade sej upp ur potten. Mera skrot. Handdukar! Mathias for efter haddukar och jag började krama vatten ur ullen. Sen satt vi en god stund och torkade henne torr. Så gott vi kunde iallafall. Antagligen hade hon blivit efter när de andra gick iväg och så skulle hon skena efter sin mamma, men såg sej väl inte riktigt för utan bara skenade, och pluttade därför rakt ner i potten i villervallan. Därför kallar jag henne till badflickan. Lilla vännen. Med betoning på lilla. Hon växer väldigt sakta och dåligt. Jag har funderat många gånger vad det beror på, men jag har inte kommit fram till nåt egentligt tydligt svar. När de andra går omkring på bete kommer hon ofta sist. Hon är inte så snabb och stark som de andra och jag har varit lite orolig för henne.

Så var det här en dag då jag skulle ta in fåren för att gå igenom flocken och skilja bort bagglamm. Men, så va inte badflickan med. Jag räknade inte tackorna så noga, de såg ut att vara alla, och hennes mamma var där, och hennes syster, men inte badflickan. Var?? Vart?? Vad har hänt?? Får är flockdjur och fattas två kan de vara någonstans, men fattas en har de ofta hänt nåt.

Det regnade. Ja, skit samma lika, jag iväg med det samma och söka. Var kan hon vara? Hon kan ha fastnat med nån klöv någonstans? Eller i fårstängslet? Någonting kan ha tagit henne? Hon kan ha fastnat i nån bräda i nån vattengård? Hon kan ha farit på fel sida någonstans och blivit på utsidan av stängslet? Hon kan vara var som helst. Betet där dom nu va, är ca 12ha stort, bara att börja leta.

Genom norrängsgrinden. Svänger västerut mot lingonbacken. Går förbi brunnen. Ner mot nyledon. Jag ropar och ropar, men får inte svar… Svänger norrut mot mjölkaruddan och vid mjölkaruddan svänger jag lite österut mot vadet. Ropar igen… DÅ hör jag ett litet bräkande någonstans… Jag ropar högre och får svar! De måste ju vara hon, några 100m bort… Lamm är det iallafall, de hör jag. Jag småspringer så gott jag kan runt bergskanten, genom vattnet som går upp över stövelfoten, kommer till vadet och de lilla bräkandet blir starkare och nästan som argsint. Lite som att ”här tas de minsann i från tårna, var 17 är du då???” Och så kommer jag fram till vadet och då kommer hon mellan enbuskarna tassandes rakt emot mej. Så stirrar hon på mej lite surt som om de va mitt fel att hon blivit bortslarvad, och så börjar vi gå hemmåt. Hon följer mej som en hund, men väl hemma springer hon glatt till sin mamma och mamman reagerar som om inget hade hänt. Ungefär som att ”jaha, där är du ja, jaja…”

Vårdslösa morsor som inte kan hålla ordning på sina ungar… tänker jag för mej själv och så fortsätter dagen.

Favoriter finns, och man blir riktigt genom-till sej när någonting händer dem. På gott och ont. De borde vara produktionsdjur som man håller avstånd till. Man kan ha katt och hund att kela med… Men, nä… De går inte. Endel av dem kryper in i huvudet och hjärtat…

Badflickan
19 maj, 2020 av Charlotta

Vackert så det förslår…

… brukar det vara om våren, så vad är nu detta. Ja, inte är de det väder jag beställde inte! Helt klart och tydligt har jag ingen som helst kontakt till vädergudarna, för hur jag än önskar, och snart även ber på mina bara knän verkar det som att vi blivit välsignade med årtiondets blåsigaste vår detta märkvärdiga, på alla sätt underliga 2020…

Det blåser och blåser och blåser och jag vill föra ut får till holmarna. Punkt. Nu. Vart är det vackra vårvädret som brukar infinna sej i maj, med havet som en spegel var och varannan dag. Nu är det mycket långt mellan stiltje-tillfällena, för några hela stiltje-dagar har jag inte märkt av nåt särdeles extra. Någon knyck på kvällen kan det bli lite lugnare, och sen blåser det upp till följande dag igen… Och här hemma går jag omkring som en osalig ande och nöter upp hela batteritiden i telefonen med att var och varannan kvart logga in på ilmatieteenlaitos.fi, och analysera senaste minutrarnas vindstyrka på Fagerholm, Utö, Vänö och Föglö, och eventuellt någon station till… Några körningar har jag kört, men, jag har många kvar, och med den här farten lär det hinna bli både midsommar och vem vet vad, innan jag får fört ut alla fåren till holmarna.

Nå, nog gnällt och marrat om blåsandet. Nu skulle jag kunna ösa ur mej några besvärjelser om temperaturer, och varva med lite morrningar om de snöslask som vi fick för någon dag sedan, men de tänker jag bespara er med. Istället tänker jag lägga mej i soffan, under en filt, och se på tv, inte göra någonting, bara äta glass och bojkotta hela våren för någon timme…

Men imorgon vickar vi på höfterna igen och hoppas på bättre väder! Förr eller senare måste det ju bli bättre! 🙂

24 april, 2020 av Charlotta

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.

14 mars, 2020 av Charlotta

Fåren vet inget om Corona

Coronacoronacorona. Corona in the morning, corona in the evening… Ja, de är ju det som fyller … hela livet just nu. Men inte för inte, ve och fasa för epidemier av denna sort som drar med sej både unga som äldre. Men. Låt de inte stiga åt huvudet. Att hålla huvudet kallt i såna här situationer när hela världen cirkulerar kring corona, det är svårt, men, lite ”hakuna matata- feelis” tror jag inte skadar helt. Det har varit mycket prat om folks WC-pappers hamstrande, men, om lugnet hos folk sitter i WC-pappers- och konserv-hamstrande… låt gå. Själv är jag van med att ha lite extra WC-papper hemma, förarglig sort att vara utan…

Hit till holmen har inte nåt corona kommit ännu. Och att tillbringa tid i fårhuset är ganska avkopplande, fåren vet inget om nåt corona, däremot har de mycket för sej de också. Lamm har det börjat komma, endel dagar lammar ingen, andra dagar 5 på raken. Endel dagar blir normallånga och man får burra ner näsan i dynan runt 22 tiden, andra dagar hinner klockan bli 02 på natten. Men, de är ju så det är i det här yrket, ena dagen hit, andra dit.

Men, hur går de då? Nja.. Lite bortfall har det varit i år. Den vita tackan på bilden här ovanför, hon förlorade alla sina egna 4 lamm, men hon förbarmade sej över ett lamm, eller kanske i villervallan tog miste, eller rent av snodde ett lamm åt sej. Det var flera som lammade till lika och i kalabaliken, blev de som det blev, men, huvudsaken är att hon har ett lamm. Det är inte hennes, men, de behöver det inte vara, hon tar så fint hand om lammet, precis som om de va hennes eget, och de är ju det hon antagligen tror. Att lammet är hennes. Och lammet är nog lyckligt omedveten om att, om inte denhär tackan tagit hand om honom så kunde det gått riktigt illa för honom. Han skulle antagligen blivit en bortbyting som ingen velat ha. Så, några dödfödda, en som är sned, och så en hop med fyrlingar som behöver extra mjölk. ”Nappisracet” är i full gång, mjölk, mjölk, mjölk… Alternativen är att ge mjölk, eller se dem tvina bort. Valet är inte svårt, men, de är dyrt, arbetsdrygt, klottigt och .. ja, inte riktigt klokt egentligen, men, man tar sej den tiden. De små, små knyttena behöver hjälp, och hjärtat smälter som smör i en redigt het gjutjärnsplättpanna, när de määande kommer springande när de ser att man kommer med flaskan.

19 februari, 2020 av Sonja

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁