19 maj, 2020 av Charlotta

Vackert så det förslår…

… brukar det vara om våren, så vad är nu detta. Ja, inte är de det väder jag beställde inte! Helt klart och tydligt har jag ingen som helst kontakt till vädergudarna, för hur jag än önskar, och snart även ber på mina bara knän verkar det som att vi blivit välsignade med årtiondets blåsigaste vår detta märkvärdiga, på alla sätt underliga 2020…

Det blåser och blåser och blåser och jag vill föra ut får till holmarna. Punkt. Nu. Vart är det vackra vårvädret som brukar infinna sej i maj, med havet som en spegel var och varannan dag. Nu är det mycket långt mellan stiltje-tillfällena, för några hela stiltje-dagar har jag inte märkt av nåt särdeles extra. Någon knyck på kvällen kan det bli lite lugnare, och sen blåser det upp till följande dag igen… Och här hemma går jag omkring som en osalig ande och nöter upp hela batteritiden i telefonen med att var och varannan kvart logga in på ilmatieteenlaitos.fi, och analysera senaste minutrarnas vindstyrka på Fagerholm, Utö, Vänö och Föglö, och eventuellt någon station till… Några körningar har jag kört, men, jag har många kvar, och med den här farten lär det hinna bli både midsommar och vem vet vad, innan jag får fört ut alla fåren till holmarna.

Nå, nog gnällt och marrat om blåsandet. Nu skulle jag kunna ösa ur mej några besvärjelser om temperaturer, och varva med lite morrningar om de snöslask som vi fick för någon dag sedan, men de tänker jag bespara er med. Istället tänker jag lägga mej i soffan, under en filt, och se på tv, inte göra någonting, bara äta glass och bojkotta hela våren för någon timme…

Men imorgon vickar vi på höfterna igen och hoppas på bättre väder! Förr eller senare måste det ju bli bättre! 🙂

24 april, 2020 av Charlotta

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.

14 mars, 2020 av Charlotta

Fåren vet inget om Corona

Coronacoronacorona. Corona in the morning, corona in the evening… Ja, de är ju det som fyller … hela livet just nu. Men inte för inte, ve och fasa för epidemier av denna sort som drar med sej både unga som äldre. Men. Låt de inte stiga åt huvudet. Att hålla huvudet kallt i såna här situationer när hela världen cirkulerar kring corona, det är svårt, men, lite ”hakuna matata- feelis” tror jag inte skadar helt. Det har varit mycket prat om folks WC-pappers hamstrande, men, om lugnet hos folk sitter i WC-pappers- och konserv-hamstrande… låt gå. Själv är jag van med att ha lite extra WC-papper hemma, förarglig sort att vara utan…

Hit till holmen har inte nåt corona kommit ännu. Och att tillbringa tid i fårhuset är ganska avkopplande, fåren vet inget om nåt corona, däremot har de mycket för sej de också. Lamm har det börjat komma, endel dagar lammar ingen, andra dagar 5 på raken. Endel dagar blir normallånga och man får burra ner näsan i dynan runt 22 tiden, andra dagar hinner klockan bli 02 på natten. Men, de är ju så det är i det här yrket, ena dagen hit, andra dit.

Men, hur går de då? Nja.. Lite bortfall har det varit i år. Den vita tackan på bilden här ovanför, hon förlorade alla sina egna 4 lamm, men hon förbarmade sej över ett lamm, eller kanske i villervallan tog miste, eller rent av snodde ett lamm åt sej. Det var flera som lammade till lika och i kalabaliken, blev de som det blev, men, huvudsaken är att hon har ett lamm. Det är inte hennes, men, de behöver det inte vara, hon tar så fint hand om lammet, precis som om de va hennes eget, och de är ju det hon antagligen tror. Att lammet är hennes. Och lammet är nog lyckligt omedveten om att, om inte denhär tackan tagit hand om honom så kunde det gått riktigt illa för honom. Han skulle antagligen blivit en bortbyting som ingen velat ha. Så, några dödfödda, en som är sned, och så en hop med fyrlingar som behöver extra mjölk. ”Nappisracet” är i full gång, mjölk, mjölk, mjölk… Alternativen är att ge mjölk, eller se dem tvina bort. Valet är inte svårt, men, de är dyrt, arbetsdrygt, klottigt och .. ja, inte riktigt klokt egentligen, men, man tar sej den tiden. De små, små knyttena behöver hjälp, och hjärtat smälter som smör i en redigt het gjutjärnsplättpanna, när de määande kommer springande när de ser att man kommer med flaskan.

19 februari, 2020 av Sonja

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁


9 februari, 2020 av Sonja

Lagården färdig

Förra året blev inte riktigt som planerat eftersom byggandet av den nya lagården var ”lite” tyngre än vad vi hade tänkt oss. Klart vi visste att det blir ett tufft år, men riktigt så här tufft hade vi kanske ändå inte tänkt oss.

Själva byggandet skötte vi inte själv eftersom varken tiden eller kunskapen hos oss räckte till. Den normala verksamheten skulle naturligtvis snurra på men utöver det kom det ju en hel del saker som skulle skötas för att få bygget att gå vidare. Viss krävdes det en hel del närvaro vid bygget fastän vi inte själv byggde, men även byrokratin tog sin beskärda andel av tiden. Och det kan jag berätta för er att tär på nerverna och humöret!

Pratade här i höstas med en kollega som konstaterade att det går nog då man är mitt inne i det, men efteråt funderar man nog hur i hela helsike man klarat av den pressen. Det håller jag med om. Ladugården togs i bruk i mitten av november och nu har nog både jag och Antte ”takki tyhjä” som man säger på finska. Jobbet rullar på, men man har jätte svårt att ta tag i nya saker som ännu sku behövas fixas.

Men som sagt, djuren flyttade in 12.11 och dom stortrivs i den nya och ljusa lagården.


Osa poserar

Och visst gör vi också det! Det är otroligt hur mycket omgivningen betyder för korna och hur mycket forskningen om djurens behov har gått framåt på 20 år. Den nya lagården är ljus, den har naturlig ventilation och framför allt har den rejält med utrymme åt korna så alla kommer åt att äta och mjölkas precis när de vill, oberoende var i rangordningen de befinner sig.

På bilden ovan ser ni en del av liggbåsena. Båsavskiljarena är mjuka så de ger efter när djuren lägger sig och stiger upp. Båsen är så kallade djupströbås, dvs båsets botten är på samma nivå som skrapgången ni ser i mitten av bilden, men fram- och bakkanten av båsen är höga så båset fylls med ett tjockt lager (ca 30 cm) av mjukt strö. Som strö använder vi separerad gödsel.

Skraporna går en gång i timmen för att hålla gångarna rena och torra.


Det går foderbord längs med båda långsidorna, på bilden ovan blir foderbordet till höger och i ändan av båda båsraderna ser ni robotarna. Till höger står Tyyne och till vänster står Suoma. Namnen kommer från Anttes farmors mor Suoma och hennes syster Tyyne.

3 februari, 2020 av Charlotta

Ägg och småkaniner

Hönsen har fått våren i sej och satt igång att värpa. Nu kommer det 3-4ägg om dagen och goda är dom. Det finns ägg, och så finns det ägg. Man tänker att ägg är ägg, men nog finns det skillnad. För mej sitter främst skillnaden i huvudet. De känns bra att äta ägg från hönor jag känner. Anledningen till att dom satt igång och värpa är ju främst ljuset. Det ljusnar tidigare och tidigare, och så har jag också fått ordnat lampa så de får lite extra ljus morgon och kväll, men den får jag lite nu och då justera tiden på när den ska tända på eftermiddagen. Lampan lyser där inne, men hönsen är ute och sprätter också fast det är riktigt skymt och duggregnar. Jag för åt dem lite hö-smolk och matrester så de har att grejja med ute, och det gillar dom. En skock hönor är roliga att se på, dom har nästan alltid någonting för sej.


Feelisen blir ju lite våraktig. Inte en snöflinga, +2-5 grader, hönsen sprätter på där ute, i fårhuset börjar kaninungarna krypa upp ur boet och snart, nästan vilken dag som helst ska väl de första lammen komma.

För tillfället skuttar det runt 18 små kaniner. Om jag räknat rätt. Dom är så snabba och skuttar på som raketer så man hinner inte riktigt med. När de ska sova tråmar dom alla ihop sej under värmelampan som jag satt åt dem. Först fattade de inte att de kunde vara varmt utanför boet, och de låg och tryckte i sina bon, som dom ju också ska, egentligen, men jag tyckte det såg så kallt ut då endel blev all ligga mot kalla betongväggen. Ungarna blev större, bona blev större och ullen breddes ut, och trampades ner, mer och mer, så jag satte lampa åt dem så de lättare kan hålla värmen, även ifall det blir kallare tider. Endel av dem är ganska stora, medan det finns några som är ganska små och lite magra. Men, det är inte så konstigt egentligen. Det är hårda bud att vara liten kanin i en syskonskara på 7-12. Egentligen så borde man ju inte blanda sej i. Men. Nää-ä. Jag bara inte kan stå på sidan och titta på. Är någon liten, och lite bortkommen behöver den hjälp.