7 februari, 2019 av Sonja

Om att bo i lagården

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är ”ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt ”stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂


2 januari, 2019 av Sonja

Nytt år, nya utmaningar

Så här då året bytt hör det ju till att lite fundera över året som gått och året som startar. 2018 var på många sätt utmanande, inte minst på grund av vädret. För vår del blev det ingen total katastrof vad gäller fodret eftersom vi varje år lagar en del extra så där ”just in case” att det behövs följande år. Hur mycket vi kan laga extra beror ju givetvis på växtförhållandena, men 2017 var ett bra år på det sättet att vi har just så mycket foder i lager att vi klarar oss utan några större bekymmer också denna vinter. Dessutom fick vi skörda sk.höpöheinä av hjälpsamma odlare här i trakten, så vi har kunnat sova lugnt våra nätter och veta att djuren får tillräckligt med mat och ingen behöver slaktas p.g.a. foderbrist heller vilket är fallet hos en del gårdar.

2018 var också ett ganska olycksdrabbat år. Antte genomgick en knäoperation med påföljande 3 månaders sjukledighet och jag fick min andel av ledighet då kon sparkade mig så att jag fick en hjärnskakning. Sparkarna träffade inte i huvudet utan i benet men jag tog en lite flygtur och i samband med det knyckte det till i nacken och det orsakade hjärnskakningen. Som husdjursproducenter är vi ju berättigade till daglig vikariehjälp mot ersättning, men i praktiken blev det inte riktigt så. Att jobba med skador är inte det slugaste men ibland nödvändigt och det drar ju ut på tillfriskningen. Visst hade vi avbytare här nu och då, men inte ens närapå varje dag. Förhoppningsvis fungerar det lite bättre nu då Anttes följande knäoperation blir av de närmaste veckorna…

Men det nya året då? Det största som händer för vår del är utan tvivel det att vi ska utvidga. Vi kommer att bygga en ny lösdrift i samband med den gamla och totalt ska det bli plats för 120 kor plus ungdjur. Den gamla lagården kommer att utnyttjas för kvigor och sinkor medan kalvarna och de mjölkande korna får nya utrymmen. Två robotar kommer att sköta mjölkningen. Byggandet av lösdriften kommer igång nu på våren då tjälen släpper. Lite utmanande kommer det självklart att bli med alla transporter av byggnadsmaterialet ut till holmen, men med god planering ska det nog ordna sig.

Så nu är det väl bara att önska er alla ett gott nytt år och ta emot allt vad det hämtar med sig! 🙂


18 december, 2018 av Sonja

Vara eller icke vara

Dräktig alltså. Det är frågan. 

Traditionellt granskar man kornas och kvigornas dräktighet 8 veckor efter semineringen eller betäckningen. Det är i regel en seminör eller veterinär som gör en rektalundersökning antingen bara för hand eller med ultraljud för att kolla om där finns en kalv eller inte.  Det här sättet är ganska arbetsdrygt och tar tid, i och med att man måste ha fast djuret så att hon står stilla då seminören/veterinären undersöker henne.

Som tur är har tekniken gått framåt också på denna front och i dagens läge får man reda på dräktigheten från ett vanligt mjölkprov.  Det är ett väldigt effektivt sätt att göra saken eftersom man inte behöver ta djuret skilt från dom andra, utan provet går att ta där djuret står.  Man tar alltså en liten provbägare, fyller den med mjölk, märkar burken, printar ut ett papper och skickar iväg det med mjölkbilen. Följande dag har man resultat på om kon är dräktig eller inte. Undersökningen baserar sig på hormoner som avsöndras i kons blodomlopp och mjölken då hon är dräktig. Testet kan göras redan efter 28 dagar från semineringen, vilket gör att man snabbare får ett resultat om hon är dräktig eller tom jämfört med det traditionella sättet. Dock finns här en risk för att det finns hormoner kvar i kon en tid efter en eventuell tidig kastning och då kan testet visa att hon är dräktig trots att hon i själva verket inte är det.

Kvigor kan givetvis inte granskas med hjälp av mjölkprov utan för dom gäller ännu det traditionella sättet.


3 december, 2018 av Sonja

Hallå där

Tre år har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här på bloggen och på den tiden har det förstås hänt ett och annat. Inte några revolutionerande saker men allt möjligt smått, gott och mindre gott som hör livet till.

Tre år är en lång tid att vara borta härifrån men det har varit roligt att följa med hur bloggen har fortsatt att leva och utvecklats här med åren tack vare Nisse, Christer, Lotta och Kalle och nu känns det  som om tiden är mogen att börja berätta om vår vardag här på Heisala igen. Hoppas ni vill hänga med och läsa om den 🙂

 

Knattana

 

 

 

26 november, 2017 av Nisse

Den heliga katten

Som veteodlare så gillar man katter i högsta grad. Vi har dessutom säd i torken hela vintern och gnagarna blir ett problem om man inte har katt. Men nu är det inget problem mera – vi har fyra ungkatter … Att det är fyra beror på att vi har fyra barnbarn och de måste ju ha var sin katt. Då vår Murre försvann så måste vi ta en ny kattunge Lill-Grålle och den är en riktig busaktig charmör. Vi behöver ingen TV för den sköter tillsammans med vår andra lillekatt om underhållningen dygnet runt :-). Litet problem är det då den envisas med att gå på tangentbordet och stänger man dörren så jamar den så man får ingen frid alls. Enda möjligheten till lugn och ro är att den får ligga i skrivbordslådan och sova.

Här nedan är den tillsammans med Lill-Skuttan (officiellt Julia) som är litet äldre. Bägge är riktigt vänliga katter men Lill-Grålle klöser och biter inte lika mycket som Lill-Skuttan (som gör det är ren vänlighet men det känns  i alla fall). Svansarna syns inte riktigt för de svängde fram och tillbaka då jag tog bilden.

Jag försökte också ta bilder då de lekte med varandra men det blev bara suddiga fläckar för det gick undan …

Våra två äldre katter håller sej utomhus utom då de vill ha mat – och det är ju bra. Jag har inte sett och hört en enda gnagare nu på lång tid. Tidigare var det ganska livligt på hösten och början på vintern då gnagarna försökte komma in i husen. Men nu håller katterna dem borta mycket effektivt. Fällor och gift är bara skräp jämfört med bondkatter.

Jag läste att man hittat en kattgrav på Cypern som var omkring 9500 år gammal. Katten är ett av våra äldsta husdjur. Den var helig i Egypten på grund av grymma råttproblem i sädlagren och länge var det förbjudet att föra katter ut ur landet. Tamkatten anse vara en annan art än vildkatten och det har länge varit problem med klassifieringen och först år 2003 kom ett beslut om att vildkatten är Felis silvestris   Tamkatten lär komma från den afrikanska underarten Felis silvestris lybica. Det finns också europeiska vildkatter men de är mycket svåra att tämja. De är alltså inte förvildade tamkatter.

Vildkatten jagar bort vuxna ungar och syskon från sitt revir så vi undrar om inte Skuttan (mamma till Lill-Skuttan) har litet vildkatt i sej. Hon tål inte alls småkatterna utan skall ut genast efter det hon ätit litet. Utomhus är Skuttan i alla fall riktigt människovänlig och håller oss sällskap. Pricken (vår kastrerade kåbb) är vän med alla men hundarna skall inte bråka med den för då kan de få klorna i nosen.

Pricken ser litet dolsk ut men är mycket vänlig till naturen.

Skuttan och Lill-Skuttan i juli förrän Skuttan beslöt sej att avvänja Lill-Skuttan. Bägge skuttorna är grymma klättrare och ibland då jag jobbar i uthuset så sitter de på övre kanten på en dörr eller lucka. Eller så klättrar de up på bjälkarna i uthuset. En tid hade vi problem med att de klättrade upp på växthuset och då gör ju klorna hål i plasten. Men efter en dusch med vattenslangen så insåg de att det var en dålig idé …

Det går åt en hel del kattmat men våra katter är värda varenda munsbit för de har hållit alla husen rena från gnagare. Och så är de så roliga. Jag är absolut en kattmänniska. Våra katter är vänliga men ändå självständiga och klarar sej själva utan dess värre skötsel bara de får litet mat – mössen har ju tagit slut här hos oss.

4 juli, 2017 av Nisse

Ökning av djurantalet

Fastän vi odlar vete så finns det en del djur också – viktiga djur. Och antalet ökar. Skuttan fick en unge som barnbarnen döpte till Julia men som ofta får heta Lillskuttan.

Den är nu i värsta busåldern och far omkring som en skottspole. Bilden ovan var enda tillfället då jag fick ett någorlunda skarpt foto. Då man sitter och dricker kaffe så klättrar den snabbt upp längs byxbenet eller biter en i tårna ifall man inte har skor på sej. Vi har nu fyra katter men Murre har som vanligt flyttat till grannen över sommaren. De är mycket viktiga för antalet gnagare har minskat radikalt sedan vi fick ungkatterna. De patrullerar hela tiden överallt och mössfällorna står tomma.

Och så fick vi en tillfällig inneboende.

Kotte hade blivit skadad på vägen och fick komma hem till oss för att bli omskött. Det såg illa ut men efter ett par dagar så verkade den bli bättre och äter nu gärna äggröra ur handen.

Den skall bli återbördad till naturen och har redan gömt se så grundligt i trädgården att vi inte sett den på ett dygn.

(Och så har en nykomling flyttat in i Ribackhuset alldeles nyligen: En liten hundvalp men den har jag ingen bild på)