6 april, 2019 av Charlotta

Nu vet jag vad jag har…

Det var det, helt kort och sammanfattat kan jag konstatera att lammningen gick fort, alla lammade på ungefär 4 veckor, och antalet lamm skenade iväg så de small om det. Om jag omvandlar det till % så fick 50% trillingar, 25% fyrlingar och 25% två eller ett lamm, och de va bara en tacka som fick ett lamm – Hedga. Snittet lamm per tacka bli 3, jag räknar nu då antalet lamm som blivit mer än 3 dagar gamla. Det har varit några lamm som dött, något har varit dödfött, och något har fötts men sen blivit oputsat i födseln, och, ja, lite olika, sånt händer alltid, men jag tror det bara är 4 lamm totalt, vilket faller innanför ramarna för vad som är normalt.

Vad gäller färgerna, så är svart (och grått) den dominerande färgen, med ungefär 65%, brunt (och beige) är ungefär 35% och antalet vita är så försvinnande litet så de blir bara 0,nånting procent, för de finns bara ett vitt lamm.

En juverinflammation. 2st 100% flaskisar. En tacka med så trög råmjölk så alla hennes lamm nästan dog för de orkade inte suga så de sku fått i sej tillräckligt med mjölk, men med lite extra hjälp har jag fått hållit livet i dem och nu kommer de hyggligt med mjölk. 3 lamm har kommit ut med ett framben ovanför huvudet. Ett dödfött som fastnade, som jag på morgonen när jag kom fick dra ut, de satt som en propp med rumpan före och bakbenen uppdragna under sej. Äldsta tackan är född 2010. Ingen har dränkt sej i nån vattenbalja. … och så vidare… så, det rullar på…

Skönt är iallafall att alla nu har lammat så man vet vad man har

25 mars, 2019 av Charlotta

Lamm, lamm, lamm…

Först kom de fyrlingar. Sen fyrlingar. Sen trillingar. Sen fyrlingar och sen femlingar. Sen fick jag några nya gråa hårstrån. Dom kan väl bara inte gå och få fyrlingar mest allihop!!?? Hur ska detta sluta…

Nyfödda femlingsgänget. Det blir rätt vått och klottigt i lamningskätten just när alla lamm fötts. Lite torrt strö och en värmelampa åt lammen att värma sej under gör sedan susen för de små.

Femlingar har jag aldrig fått förut. Ett lamm trodde jag dock inte att skulle klara sej särdeles länge, den va så pytteknytte liten, och mycket riktigt efter någon dag orkade den inte mer. Jag försökte nog med flaskmatning, men, den va så fruktansvärt liten så de bara inte gick. Ibland går de så också.

Efter femlingarna så har antalet lamm per tacka ändå lite lagt sej, de har kommit några tvillingar och några trillingar, men, de finns nog såna tackor som ser ganska innehållsrika ut, så får se vad de blir…

Idag lammade Hedga. Hon har några år på nacken, och har lammat flera gånger, de speciella med henne är att hon alltid får ett lamm. Ett stort lugnt, fint lamm som hon tar väldigt bra han om. Så också i år. Jag blev så glad när jag kom till fårhuset imorse och såg att hon lammat och fått ett fint tacklamm som redan försiktigt gjorde sina första små skutt. Så om inget drastigt händer kommer hon att bli en så stor, duktig och fin tacka den lilla gumman 🙂

Minns ni förra inlägget jag skrev, om det lilla lammet som fick komma och bo i mitt badrum, hon mår rätt så bra nu. Hon äter nästan allt hon får, och trivs i övrigt väldigt bra i famnen.

Alla vill ha någon som bryr sej om en, så också små lammisar 🙂

16 mars, 2019 av Sonja

Nya utsikter

Om allt går enligt planerna kommer det i slutet av året att stå en ny lagård på kullen bakom åkern. Vi hade för avsikt att göra en tillbyggnad till den befintliga ladugården, men efter att man undersökt markens beskaffenhet beslöt vi oss för att flytta byggnaden till ett helt skilt ställe. Marken vid den nuvarande lagården är ganska ojämn, allt från sand till lera medan det är praktiskt taget bara sand på den plats dit vi flyttar bygget.Eventuellt blir vi tvungna att spränga lite berg, men det är ändå betydligt billigare än att påla eller att först gräva bort mark och sedan fylla det på nytt.

Transporterna är ju givetvis det största problemet för vår del eftersom allt ska transporteras över vattnet hit. Även ur transporternas synvinkel är det mer än väl motiverat att flytta bygget till en stadigare plats. Ju mindre som behöver grävas bort, desto mindre behöver fyllas till och desto färre transporter blir det.

Som det nu ser ut kommer byggarbetet av själva lagården att komma igång om den dryg månad. I stora drag ska det ta ungefär ett halvt år att bygga lagården, så om allt går bra kan korna flytta in i den nya lagården i november. Vi kommer att ha kvar och i bruk den nuvarande lagården åt ungdjuren och sinkorna. Småkalvarna har redan flyttat till sitt nya kalvhus.


13 mars, 2019 av Charlotta

Lamm

Så va då lamningen igång… Men, de kunde ju fått börja bättre…

Första tackan fick 4 lamm, varav två är stora och svarta, en lite mindre brun och så en liten liten skrutt. Och denna lilla skrutt bor nu i mitt badrum om nätterna.

Den duger icke! Tyckte tackan, och i och för sej har hon väl en liten poäng, spara och satsa på dem som blir stora och starka och låt dedär små som aldrig riktigt blir till någonting vara… Så skulle naturen sköta om de hela och tackan skulle ha varit helt nöjd och glad med sina tre. Men, de är när naturen får ha sin gång, vilket kan vara de smartaste… Men, sii… sen kommer Lotta (alltså jag) in i bilden och tänker att kära hjärtanes ändå… Ojjar och voiiar och bär hem de lilla lammet och springer och matar det med tuttflaska dygnet runt…

Varje vår är det något lamm som ska räddas till varje pris… Är de värt de?

De beror på hur man räknar värde.

Räknar man ekonomiskt är svaret ett galant enkelt nej. MEN… Man bara inte lämnar små lamm att dö helt för sej själva helt kallt. Nix. Inte här. De bara inte går de… Betalt i pengar för all tid, och mjölkpulver man köper, får man verkligen inte, men, när lammisen tittar upp på en med sina små mörka ögon, och med pigga öron på skaft, den määä-ar och gärna kryper upp i famnen och tar sej en tupplur… Då får man betalt, inte i pengar, men de kommer rakt in i hjärtat.

Så, lilla lilla skrutt, hoppas du orkar kämpa, än är de långt kvar till vår säger ”mor”…

5 mars, 2019 av Charlotta

I väntan på lamm

Att vänta på att lamningen ska dra igång är ungefär som att vänta på tomten… Som ett litet barn, som går som katten kring het gröt, kring en hög med julklappar, ungefär likadan börjar jag bli… Jag kan inte riktigt hålla mej borta från fårhuset. Men, ännu ska de ta några dagar. Förhoppningsvis, men, som med människor är det också med får och lamm, de kan ju kasta lite i beräkningarna, men, så länge ska jag nog inte behöva vänta.

En bild från oktober på Pertus och några av hans damer

Lamningen i år blir spännande. Jag köpte ny bagge på hösten och jag hoppas han gjort ett bra jobb. Jag har fortfarandes helt renrasiga finska lantras får och jag hade lyckan att hitta en svart fin bagge ganska nära. Att hitta helt renrasiga finsk bagge i närheten, som inte är släkt med de tackor jag har, är inte helt jätte enkelt. De finns nog, men, ibland får man söka lite innan man hittar. Enklaste sättet är att hålla kontakt fårägare emellan och höra sej för om vilka bagglinjer de har, och sedan få en eu-nummer på eventuella lämpliga baggar. Med nummer i handen är det sen enkelt att skriva in den eu-nummern i web-lammas programmet och så räknar programmet ut hur stor inavelsprocent det blir med just den baggen till ens egna tackor. Väldigt enkelt, behändigt och smidigt med detta web-lammas. Nog har jag åtskilliga gånger svurit och bannats över det också, men, småningom vänjer man sej, och de ena behöver ju inte utesluta det andra. Jag kör en kombination med penna och papper i ena handen och datorn i andra.

I väntan på lamm, har jag nu skrivit in alla tackor som väntas lamma i vår, i en ny anteckningsbok, så nu är det bara att vänta så ska väl nog de första lilla lammet se dagens ljus småningom 🙂

I år ska lammens namn börja på bokstaven O. Ofelia, Oskar, Omar, Olle heter hunden, så de går inte, men, Orakel, Orkan, Olsson, Owe, Ossian, Olga, Olympia, Olw, Obama… Vad finns det mer? Hjälp mej gärna med namn, eller nåt som kan fungera att använda till namn, som börjar på bokstaven O 🙂

7 februari, 2019 av Sonja

Om att bo i lagården

Antte har nu då också blivit opererad i sitt knä, dock en mycket mindre operation än Lottas. Detta har i sin tur betytt att jag bott de senaste veckorna i lagården. Eller så känns det i varje fall. Vi har (hör och häpna) haft ganska bra med avbytare, endast några få dagar har vi varit utan. Men avbytarena gör ju sitt jobb på 8 timmar, det vill säga dom gör foder, putsar och ströar en del av lagården och jag sköter resten och av den där resten har det funnits riktigt tillräckligt av den senaste tiden.Eller egentligen är det inget annat än normalt jobb som hör till, men på något sätt känns det lite extra tungt då när jag är den som ska se till att allt fungerar och djuren är i skick.

Då januari började hade vi 13 kalvningar att vänta den månaden. Då januari slutade hade bara 9 kalvat; en döfödd tjurkalv, 3 kokalvar och 5 tjurkalvar. Det här betyder förstås att dom som inte kalvat i tid flyttades över till februari och igår kalvade den sista av januari-kalvarna. Så nu har jag bara kvar 9 kalvningar den här månaden.

Vanligtvis sköter naturen sig och korna kalvar helt själv. Då återstår det för mig att kolla att kon är frisk, alltså mäta febern, kolla att mjölken är ”ren” och se till att kon äter och mår annars bra. Hon ska få energidricka och värkmedicin och varmt vatten så mycket hon bara vill ha och sen ska hon mjölkas, så fort som möjligt eftersom råmjölken är livsviktig för kalven. Om inte kon har tillräckligt ”stark” råmjölk, den mäter jag med en Brix mätare, så måste jag ta från frysen ordentlig råmjölk och ge den åt kalven. Vanligtvis fungerar det alltså så här och kon putsar kalven, sköter om den och sen börjar hon äta själv och allt är frid och fröjd.

Då Eila kalvade gick det inte riktigt så här. Kalvningen i sig gick bra, men hon hade fått en svår juverinflammation och problem i matsmältningen. Förutom antibiotika så höll jag på en liten vecka med att ge åt henne värkmedicin, Ca-,P-, Mg-pastan, linfrö, vätska för att förhindra uttorkning då hon inte drack, våmstimulerande preparat osv. Hon började äta men gick inte upp i vikt. Veterinären var givetvis och kollade på henne men inte heller hon kunde ge nån diagnos. Eila är fortfarande kvar, men hur länge återstår att se. Hon äter med god aptit men bara inte ökar i vikt, så någon störning har hon i ämnesomsättningen. Hennes kalv har sen igen vägrat äta. Så jag jobbade två veckor för att få honom att äta ordentligt och nu är vi i det läget att han sörplar i sig lite mjölk från ett vanligt ämbar medan alla andra kalvar dricker sin mjölk från tuttämbar. Veterinären kollade också honom, men kunde förstås inte säga varför han inte dricker mjölk ordentligt. Men han verkar må bra nu, äter hö och kraftfoder och ligger däremellan och idisslar.

Sen hade vi Libero som kalvade en morgon förra veckan. Allt var bra ända till kvällen då jag märkte att hennes avföring var bara blodig vätska och hon sparkade sig under magen. Jag gav en magnet åt henne för symptomerna tydde på vasst, dvs att hon hade något extra föremål i magen som förorsakat en inre blödning. Har man god tur så kan det räcka med magnet och linfrö (som bildar slem) för att få kon i skick om skadan är liten och vi trodde faktiskt att det kunde gå vägen eftersom hon piggnade till under natten och följande dag. Men så var det inte utan hon dog. Inte så mycket mera man kunde ha gjort där, tyvärr.

Utöver dessa djurproblem hade vi i ett skede 3/3 gödselpressar sönder, nu fungerar 1/3, vintern har gjort sitt i form av lite frusna vattenkoppar och annat smått o gott. Men jo, som sagt, motgångar känns lite extra stora i såna här specialfall då vi inte har normal bemanning i lagården men nog ska vi fixa det här också 🙂