19 februari, 2020 av Sonja

Tudelad vändag

Även jag hade tänkt bidra med en liten tillbakablick över de gångna åren i fredags. Dels för bloggens 10 år och dels just på fredagen därför att det då hade gått 12 år sedan jag och mina kor flyttade till Heisala. Men det blev inte riktigt så.

Vår ko Nessmeralda som syns på bilden i Nisses inlägg om telefonmötet drabbades av hjärnketos för några veckor sedan. Ketosen berodde helt enkelt på det att hon kalvat veckan innan och hon gick snabbt upp i mjölk med ett medeltal på 35 kg/d och detta ledde till energibrist som sedan bröt ut i ketos. En vanligare form av ketos är acetonemi och det märks av att kon börjar lukta aceton, en söt lukt som alla dock inte känner av. När jag pratar om vanligare form betyder det ingalunda att det är en ”normal” sjukdom som förekommer hela tiden men nu och då kommer den emot. Hjärnketosen däremot är ganska ovanlig. När jag gick till lagården på morgonen såg jag hur Nessmeralda gick i cirkel med huvudet snett nedåt böjt. Dessutom gick hon som om hon hade varit full, väldigt ostabilt och svajande. Jag gissade direkt vad det var frågan om och hällde i henne propylenglykol samt kalk, fosfor och magnesium. Efter konsultation med veterinären gav jag ytterligare ett halvt kilogram socker blandat med vatten åt henne.

Detta hjälpte så pass mycket att när veterinären kom, stod kon redan i lugn och ro och drack vatten. Men förstås fick hon energi rakt i blodet och kortison likaså. Oturen tog inte slut här för Nessmeraldas del utan efter detta blev hon ännu förlamad som följd av att ämnesomsättningen inte fungerade normalt. Hon fick förstås den vård som krävdes, åt lite och drack men steg inte upp.

Följande dag lyfte vi upp henne med hjälp av teleskoplastaren, vilket inte skulle ha lyckats i gamla lagården och med hjälp av den fick vi henne på benen och flyttat till djupströavdelningen. Vi fortsatte med lyftandet i en veckas tid, eftersom hon hela tiden var pigg och hade god aptit och för varje gång vi lyfte upp henne klarade hon sig lite bättre.

Sen en morgon stod hon där och tittade på mig när jag kom till lagården:

Dag för dag blev hon bättre och stadigare i benen. Klövarna som var hennes största problem blev också bra igen. Speciellt klöven på vänstra bakfoten var styv vilket ledde till att hon inte fick foten rak och på det sättet skuffa fart åt sig när hon försökte stiga upp. Det att vi lyfte upp henne gjorde att när hon fick tyngd på benen började också klövarna reta ut sig igen.

Hon blev i så gott skick att jag tog remmen bort från hennes bakben (remmen används för att förhindra bakbenen att rämnas, dvs att kon blir i grodställning) på torsdagen och på fredagsmorgonen satt jag henne ut i lösdriften igen med alla andra kor. Allt såg hur bra ut som helst.

På eftermiddagen när jag var på väg hem ringde telefonen och Antte berättade att Nessmeralda hade fått ett anfall och dog. Så där bara var hon borta fast allt såg ut att gå vägen ännu nån timme tidigare… Förmodligen led hon av en störning i ämnesomsättningen som en följd av hjärnketosen och förlamningen. Fastän hon åt sögs inte näringsämnena upp ordentligt, eller det är i alla fall vår och veterinärens tolkning. Fastän vi hade stått bredvid henne när hon föll ihop, hade vi inte längre kunnat göra någonting för att rädda henne.

Nessmeralda var dottersdottersdotter till min Udessa som jag hade med mig när jag flyttade, så därför känns det lite extra tungt att släppa henne på grönare beten 🙁


4 svar till “Tudelad vändag“

  1. per skriver:

    Om det någon gång varit lite för mycket ”lull – lull” på bondbloggen så måste jag säga att nu börjar verkligheten komma ifatt vardagen. Sådant här bör nödvändigt komma fram så allt folk som bara tror det är att vissla och lyfta stöd på landet, vet att det inte alla gånger är så enkelt. Bra skrivet. Vår gård sålde korna 1969.

    Var en gång på resa med en kobonde vars mjölkrobot ringde upp honom typ 27 gånger på ett dygn.
    Mjölkgården förbrukade 65000 kwh el på ett år. Själv var jag helt slut ännu tre dar efter resan bara av att fått ta del av informationen.

  2. Sonja skriver:

    Allt har väl sin plats, både lullullen och dess motsats, allt hör ju livet till.Men jo, du har rätt i det att det är viktigt att dela med sig också av det mindre roliga som medför mycket jobb och som känns tungt. För det hör också till vår vardag.

    Jag hoppas dock att mjölkbonden med 27 alarm i dagen fick hjälp från servicen, för den roboten har nog inte varit frisk 😀 Vi har nån gång varit med om att roboten ringt varannan timme dygnet runt eftersom den inte hittade kopparna. Problemet var svårt att hitta, exakt vad som orsakade det fick vi egentligen aldrig reda på men efter diverse utbyten av diverse delar ordnade saken upp sig. Men det är ju inte ett normalt läge att roboten ringer så ofta.

  3. Kurt skriver:

    Man förstår ju att det verkligen är en extrem omställning när en ko plötsligt skall börja mjölka stora mängder och därför måste omsätta stora mängder fett plötsligt.

  4. Nisse skriver:

    Det är tudelat med djuren. De är produktionsdjur men samtidigt blir de arbetskamrater och jag förstår bra hur det känns då en i en gammal släktlinje dör. Det är lättare att skrota en gammal maskin – även om det var sorgligt då vår gamla JF10 tröska for iväg med skrotbilen :-).

    En robot kan man ge en ordentlig spark då den krånglar. Det är för övrigt inte alltid fel för en skakning kan få kontakterna att röra sej litet och då bryts oxideringen på kontaktytorna sönder. Jag har sparkat igång både en och annan elektronikgrunka även om det inte är att rekommendera för mera känsliga saker. Men man kan skaka kontakterna litet ifall där finns oxidering. I längden fungerar i alla fall bara att byta kontakterna om de har börjat oxidera. Därför är många kontakter guldpläterade eftersom guld inte oxiderar. Men det nöts om man tar bort och sätter tillbaka kontakterna ofta. Jag måste byta Rapidens 24-poliga kontakter eftersom inte ens kontaktvätska fungerade till slut.