13 februari, 2017 av Mårten

Hjälp oss utveckla Bondbloggen

Bild från träff i Helsingfors 2010

Genom att berätta hur du använder bloggen och Yles innehåll hjälper du oss att skapa mer innehåll för dig och andra som gillar bloggen. Gå till svenska.yle.fi och besvara undersökningen.

15 februari, 2017 av Nisse

Våren kom – i februari

Det var verkligen vårkänsla häromdan med sol och värme. Och för en gångs skull tyckte jag det var bra med varmt väder. Flismataren krånglade nämligen riktigt ordentligt och så fort jag fick den reparerad så räckte det bara några timmar innan den var sönder igen.

Men snön smälte och det var varmt i solen. I traktorhytten var det hela +24 grader vilket var litet för mycket av det goda. Men det gick an att ligga under flismataren och skruva. På söndag kväll insåg jag att drivkugghjulet på flisskruven motor var helt slut. Keden hoppade över kuggarna hela tiden. Så jag beställde nytt kugghjul från fabriken och det kom på tisdag morgon. Allt fungerade bra till tisdag kväll då kedjan till skruven brast för andra gången. Nu började jag undersöka mataren riktigt ordentligt och då såg jag att kniven vid skruvens rör hade ett stort hack. Då fastnar bitarna i hacket i stället för att följa med runt kniven tills de är avskurna.

Det här är besvärligt för hela skruven måste tas isär för att skall kunna byta kniv. Jag beställde två nya knivar och hoppas att de kommer medan det är varmt. Till dess får jag väl gallra bort alla större bitar ur flisen men det är arbetsamt för större mängder. En förståndig människa hade förstås satt flismataren i skick och bytt kniven förra sommaren …

 

12 februari, 2017 av Kalle

Snurrigt

Nu sitter man här igen. Med datorn och en hög tidskrifter framför sig. Projektet är att få ordning på snurret i huvudet och det lyckas precis lika bra som alltid – dvs inte alls.

Februari är av hävd den månad på året när det är absolut svårast att hålla ordning i huvudet. Det är ungefär vid denna tid som odlingsplanerna behöver göras och misstagen från tidigare år skall rättas till. Visst vet man ju precis vad som gick fel under fjolåret, men vad man skall göra åt det, det är en helt annan sak.

Jag är såpass gammal att jag minns den ”enkla” tiden. Konstgödseln var billig, utsädet var dyrt. Alltså löste man det med att använda eget utsäde år efter år och ösa på med absolut maximalt med konstgödsel. Y-normal hette det allmänt använda märket och av det lade man ut så mycket man bara vågade med enda broms, att man ville undvika liggsäd. Varje år fick man förstås liggsäd för sorterna var stråsvagare och som sagt, gödeseln billig. Växtskyddet var också enkelt – det hette åtminstone på vår gård Hormotuho och var ett pulver som bet på gud vet vad, det vet jag inte om man ens tänkte på, det var ju bara något som skulle göras. Hormotuho var ett pulver som hälften spreds för vinden av redan i det skede man försökte blanda till det i sprutan.

Det var då – nu har vi nu.

Först skall man sätta sig in i stödcirkusen, vad får man, vad måste man, vad skall man, och hur skall man optimera förhållandet mellan stöd och produktinkomst. Egentligen kör man av vägen redan här för som vi alla vet, regelverket har för länge sen tagit ut skilsmässa från bondförnuftet, och man borde vara geolog, miljöingenjör, ekonom, och kemist för att ens våga öppna en instruktion i ämnet.

När man är klar med det ovanstående -och det blir man inte eftersom förståndet sätter gränserna- så kommer nästa tankenöt. Vad skall sås på vilka skiften och med vilken gödsel? Borde man fundera på delad gödselgiva eller allt på en gång. Hur är det med pris och efterfrågan till hösten? Lönar det sig att sträva efter optimal skörd med avancerade produktionsinsatser eller är en sansad användning att föredra och ger det då möjligen bättre lönsamhet? Livets stora fråga. Gödselsorter finns i mängd och massor och man skall räkna kväve och fosfor i förhållande till vad markkarteringen och EU kräver, och det är väl i sig inte hela världen, men när man helst skulle vilja köpa bara en sorts gödsel och att sen välja och anpassa till alla skiften, det kräver sin bonde. Själv har jag bara 10 basskiften så jag borde antagligen ha vett att vara tyst, det finns ju dom med nästan 100 men man är ju sina egna problem närmast.

Allt det ovanstående är ändå någorlunda hanterbart ända tills man slår sig ner med katalogerna med bekämpnings- och sjukdomsmedel. Av någon anledning står det i både Eepee-Agris och Kesos kataloger att just dom har de bästa preparaten. Ho vet som Krösa-Maja sa. Att beställa preparaten till kommande sommar tar både på plånboken, men också på nerverna. Hur påverkar det lönsamheten och hur skall man tänka? Är Diclorpop bättre än Fluoxipyr och klarar mitt vete sig utan en dos av Proticonazol? Det vete f-n.

Sådär får man hålla på. När man sen lägger till att det skall funderas på jordbearbetning, mikrober i jorden och konventionell eller lättberarbetning, hur minimerar man bränsleåtgången och får någon slags slags skörd i retur, det är då det börjar snurra rejält. Det är nu man har använt geologens, miljöingenjörens, ekonomens och kemistens kunskap – utan att besitta någon av dessa kompetenser.

Härom kvällen kom jag i samspråk med en granne och kollega som hållit på med denna verksamhet precis lika länge som jag, dvs sen slutet på 80-talet. Vi hade precis samma uppfattning, men gör så gott man kan, man försöker fundera och optimera, man drar ifrån och lägger till – och i slutändan är det bara en faktor som har någon betydelse – vädret.

Vi har båda misslyckats med utsäde, gödselgivor och val av bekämpningsmedel men tyckte oss ändå kunna säga att om vädret är gynnsamt kan man få misslyckas med det mesta, men en säsong med dåligt väder hjälper ingen konsonantrik blandning i världen upp, ej heller några kilo kväven hit eller dit.

Hur som helst så har några saker satt sig i huvudet på 27 odlingssäsonger och det är följande:

  • Att köpa nytt certifierat utsäde varje år är definitivt lönsamt, betningen och sorteringen är klar och hanteringen lätt
  • Det finns ingenting som tyder på att mera konstgödsel automatiskt ger bättre skörd.
  • Bekämpningen av ryps- och rapsbaggar är väldigt tveksam, naturen sköter dom bättre än man tror. Jordlopporna är en värre fiende.
  • Sjukdomsmedel ger utan tvekan bättre skörd, men om den är ekonomiskt lönsam annat än i korn är ett stort frågetecken.
  • Ogräsmedel behöver inte var dyra – dom billiga funkar lika bra.
  • En liten dos tilläggsnäring i broddstadiet är mumma för alla växter.
  • På våren finns inget som heter för tidigt (utom gällande ryps) och på hösten finns det inget som heter för sent.

Nu skall jag starta upp Peltotuki och försöka plöja vidare genom okunskapens våtmarker och försöka gissa hur vädret blir nästa sommar. Kommer det att gå bra? Ho vet.

Det är som sagt vädret som avgör allt – tror jag

12 februari, 2017 av Nisse

Fin vecka – nästan

Förra veckan var det igen en kall vecka med -20 grader på natten. På eftermiddagen så värmer solen redan riktigt bra. Det var närmare +20 grader i hytten på traktorn då jag lastade av stockar. Men så är virkesupplaget också på södra sidan om skogen. Det är inte så bra på våren för då smälter vägarna ganska tidigt. Skogsvägar och upplag borde alltid vara på norra sidan men tyvärr finns det ingen skog på södra sidan om vägen.

Sällan har vi haft så fina vintervägar som i år. Det finns bara några centimeter med snö och kölden förra veckan gjorde att vägarna håller bra. Det behövs också för de tunga lassen med tallstockar. Nu då vi hugger i hemskogen så kan man köra bil hela vägen över åkrarna fram till hygget. Vi har ju inte plöjt alls.

Kölden gjorde förstås att man måste ha motorvärmen på i flera timmar med motorhuven övertäckt med presenning. I alla fall var det med nöd och näppe som Zetorn startade efter den kallaste natten. Allt skulle i alla fall varit bra men så brast keden som driver flisskruven mitt i kölden. Jag skyfflade en tid flis in i panna för hand men insåg snart att det måste ske varje minut hela natten så jag satte på elpatronen. Den orkade inte hålla värmen (6 mot 60 kW) men huset kallnade långsamt och vi hade ännu +13 grader på morgonen vilket man är van vid under vintern i vårt välventilerade hus. Med filttossor och ytterkläder på gick det bra tills jag fick igång flismataren igen.

Det är en grym utväxling på flismataren och det är en kraftig rullked som driver skruven. Det behövs också för ibland fastnar det träbitar i skruven. Där finns en kniv som skall skära av de stora bitarna så de går genom röret kring skruven. Ibland hör man hur det gnisslar och stönar i flismataren och den låter ofta som en ko med hosta. Så det behövs nånting extra för att rullkeden skall gå av. En gång hade en harvtinne fastnat mot kniven och det gick ju inte. Nu var det kugghjulet på skruvens axel som hade kommit loss och keden hade klättrat med sidan upp på kuggarna – och brustit.

Det går bra att slå ur nitarna till länken och sätta in en ny länk. Litet extra tid tog kölden för man måste värma sej emellanåt. Det gick ganska bra att reparera keden men så måste jag krypa ned under flismataren och slå tillbaka kugghjulet. Det tog också sin tid för det var -17 grader ännu följande dag och flismataren är utomhus. Förutom att värma sej måste man hämta nya verktyg  (större hammare) innan kugghjulet var på plats och keden kunde sättas tillbaka. Nu satte jag ny skruv med gänglåsning så att kugghjulet skulle hållas fast.

Efter att ha skyfflat in flis för hand så började man tycka att flisskruven var en riktigt fin uppfinning. I annat fall skulle det behövas två eldare – en på dagen och en på natten. Men så är det. Man tar en mängd saker för givna tills det händer nånting. Och på vintern är värme i de här trakterna en ganska viktig sak.

Det är fantastiskt att jobba i skogen och förra veckan var det rena vykortsvädret då man körde hem på kvällen.

Och så var det fullmåne.

Nästa vecka ser det ut att bli varmt igen. Det bli plusgrader på eftermiddagarna men det gör inget så länge det fryser på nätterna. Jag kör i alla fall ut allt an efter som jag hugger. Det blir ungefär tre tallar per lass – och då har jag inte börjat såga ner de stora. Först måste jag byta svärd på en såg så jag klarar av att fälla dem. Ett 13″  (30 cm) svärd räcker inte för de stora om är över 70 cm i roten. Alldeles för länge sparade: Snål spar och fan tar …

7 februari, 2017 av Nisse

Digitalt väder

Vädret har också digitaliserats. Det är bara +1 grader eller så -20 grader och hoppar fram och tillbaka mellan dessa temperaturer. Förra veckan var det nollväder och den här veckan tycks det bli -20 grader. Vi hade -21 i natt och det är ganska kallt i mitt arbetsrum eftersom det blåser från norr. Man behöver inte gå ut för att veta varifrån det blåser utan man kollar bara vilka rum som är kallast :-). Men vi har fin ventilation och det är så frisk luft här hos oss …

Visst kunde man gå ut och hämta ved – eller så kläder man på sej litet mera. Ju latare man blir desto mera börjar man tycka att det enklaste är att klä på sej mera – och det är också billigast. Så jag sitter med filttossor och ytterkläder och sysslar med deklarationsarbete medan jag väntar på att traktorn skall bli uppvärmd och solen skall knäcka ryggen på den värsta kylan. Solen är redan riktigt effektiv. Då jag lastade av ett stocklass i går så blev det +20 grader inne i hytten och svetten började rinna så jag fick ta av mej mössan.

Jag hade bråttom att köra upp vägarna så de skulle frysa under de tre kalla nätter som var lovade. Och med -20 så fryser de bra till. Det behövs också för de stora tallstockarna väger en hel del. En del av lommarna måste jag lyfta på lasset en ända i taget. Tallen är en hel del tyngre än granen. Det var inte små tallar som blivit ”sparade”. I går fick jag fyra stockar på fem meter (4,9 meter) från en av tallarna nedan. Rak och fin utan kvistar ända upp till toppen. Men så växte den inte heller alldeles i skogslaggen då tallarna är kvistiga ”buskar”. Vissa kvistar börjar närma sej 15 cm i grovlek …

De långa raka tallarna med liten krona är bra att fälla. Jag fällde tallarna ovan rakt ned i en ungskog och inte ett träd brast … Stammarna for nätt mellan träden (kronan föll i en öppning). Det sparar ungskog. Annars så ser man bra skillnad mellan 40 år gamla nödvuxna granar och nya friska plantor men jag lämnar allihopa kvar för att hålla tillbaka gräset och hindra att de blir alltför kvistiga.  Senare plockar jag bort de nödvuxna klena granarna till kvastskaft för de är mycket starka. Jag köper inte några svarvade kvastskaft för de brister så fort man börjar sopa. Rena skräpet.

Till sist en bild av våra oerhört effektiva mössfällor. De har tömt alla husen på gnagare så nu måste vi köpa mat åt dem – och det gör vi så gärna.

 

6 februari, 2017 av Charlotta

Två var!

De som har lammat hittills i år, har tydligen lite lyssnat på vad jag sagt:

2 lamm var! Det räcker riktigt bra med TVÅ!!! lamm var. Inte tre eller fyra. 2 var, är alldeles perfekt. Och ungefär två lamm var, har det kommit 🙂

En tacka har två spenar, alltså blir det besvärligt om en tacka får tre eller flera lamm. Och fast det låter tokigt, så hellre fyra än tre. Om tackan får fyra lamm, och alla är lika stora/små och kan de slåss om maten på lika villkor. Är det tre lamm, är det ofta så att ett är mindre än de andra, och det tynar sakta bort då den inte orkar kämpa om maten som de andra. Men, låta lammen ligga i kätten och tvina bort… Sådant existerar inte i mitt fårhus… Jag bara inte kan låta dem ligga och svälta ihjäl, fast det kanske skulle vara naturens lag och vilja. Men min vilja kommer inte överens med naturlagarnas, så, det blir då stödutfodring. Mjölkpulver är inhandlat, så jag är redo. Men hittills har jag inte haft så stor åtgång på mjölkpulvret.

Om en tacka inte vill ha sina lamm, eller om lammen behöver extra mat, så det första jag ger åt dem i flaska, är mjölk som jag mjölkat från tackan. Det är absolut det bästa man kan stödutfodra med, och hjälpa lamm med, om det är så att det behövs. Men, ibland är det ju så att tackan inte har mjölk, juverinflammationer som ställer till det, eller helt enkelt låg mjölkproduktion gör att man tar till pulvermjölk.

Nu, för någon vecka sedan hade jag en tacka som lammade ett lamm som aldrig piggnade i. Hon tog väl hand om lammet, men lammet var som om det hade spaghetti till ben. Jag vet inte varför, men, efter två dygn, med matning ungefär var tredje timme, så orkade inte lammet ändå upp på benen. Tackan hade mjölk, och jag mjölkade ca 40-50ml ur henne och gav lammet med flaska, eller sond, men, den var och förblev som en gelegubbe. Till slut gav den upp. Jag var upp på morgonen innan jag skulle följa Mathias till skoltaxin, ca klockan 06.00 och började mjölka tackan, men, när jag skulle ge det åt lammet märkte jag att den var smårund om magen, och hade inte processat något av det jag gett den tidigare på natten, så jag lät bli att ge den nå mer. Jag vet inte riktigt vad den hade för fel, men någonting var det. Mjölken for i rätt mage, och det kom ut fin kladdig bajs i andra änden, så systemet fungerade till en början, men, den hade kokt spaghetti i benen och kom aldrig upp på benen själv fast den tappert försökte. Efter att jag varit och skjutsat Mathias till skoltaxin gick jag direkt upp och tittade till lammet, och då hade den dött. Så går det också ibland. Tackan var lite orolig, och vaktade och tog hand om sitt lamm så väl, hela de två dygnen som det levde, och efter att lammet dött gick hon och puffade och pratade med den lite, men förstod ganska snabbt att den var död. Ja, vad göra. Väldigt sorgligt när det går så att en tacka har bara ett lamm och det dör, och tackan är mån och bryr sej om sitt lamm så mycket som den här tackan gjorde. Endel tackor bryr sej precis samma lika i, ifall de har lamm eller inte. De skulle man kunna ha föreläsning för hur länge som helst ibland om hur de ska vara glada att de har sina lamm och att de ska ta hand om dem, men, vad hjälper de? Efter att man stått och rett ut för dem i någon halvtimme, så blänger de på en och säger BÄÄÄ, svänger baken till, lägger sej ner och idisslar lugnt för sej själv och bryr sej samma lika ifall det står en knippå små hungriga lamm och ropar bredvid.

Nå, det finns så många sorter i vår herres hage, och så också i mitt fårhus. Och fler blir det undan för undan.