30 april, 2017 av Christer

Tjäle, snö och Valborg.

Nyss hemkommen från tjälmätningsrundan får jag konstatera att det gick som jag befarade för 2 veckor sen, det vill säga att vi har tjäle kvar till Valborg. Det jag däremot inte räknat med var att vi skulle ha mera snö nu än vid förra mätningen. Nattens och förmiddagens snöfall gav oss ett 6 cm:s snötäcke som nu på eftermiddagen börjat smälta och gjorde slyet vått liksom nacken och uppåt midjan på mig.

Lite hade ändå tjälen gett med sig men med den här farten kan det till och med finnas något att mäta om 2 veckor då nästa mätrunda finns inprickad. På stubbåker hade det nu tinat 15 cm från ytan men därunder fanns det ännu ett 12 cm tjockt tjälskikt (för 2 veckor sen var motsvarande siffror 10 från ytan och 22 cm fruset). På plöjd åker var motsvarande siffror 24 (13 förra mätningen) och 13 cm fruset (34). Nå snön blötlägger ju tjälen effektivt så får vi lite värme, vilket nu inte vädertjänsterna utlovat, så kan tjälen vara borta nästa veckoslut. I skogen hade inte läget förändrats nämnvärt sen senaste mätning.

När man läser dagens some-flöde så förbarmar sig de flesta över det sena snöfallet, men faktum ar att det inte är så ovanligt. Så sent som den fjärde maj 2014 kom det 5-6 cm snö men mannaminnet vill ju vara kort emellanåt, enligt förriga kärringen endast 5 minuter långt.

Med dessa rader vill jag önska läsarna en glad Valborgsmässoafton och ett lugnt 1:a majfirande.

30.4.2017

29 april, 2017 av Kalle

Har tåget avgått….?

Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.

Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill

Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.

Men nu har något hänt

Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.

En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.

Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.

1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.

Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.

Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.

Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.

Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.

Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.

Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.

Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.

Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som ”dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.

Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?

Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att ”göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot ”Den sista skörden”

28 april, 2017 av Nisse

Omväxling

De flesta människor brukar ta ledigt men jag kan bara inte. Fast det går att ha litet omväxling. Det betyder att jag börjar på ett nytt arbete. Också då vi åkte på kanalkryssning så blev det till forskning i kanalbyggandets historia och teknik. Jag har varit litet frånvarande de senaste veckorna och det beror förstås på att vi var i Medåker som de kan gissa som följt Bondbloggen flera år. Därefter var vi med det gamla gänget på Åland i Godby. Och gamla gänget var Experimentklubben som vi hade för ca. 60 år sedan med Ingmar, brorsan och jag – nu utökad med sambor och fruar.

I det gänget är jag en ganska udda fågel för de andra är fågelskådare. Det tar emot att fjompa omkring i skogen utan att göra nånting nyttigt. Däremot går det bra med skogsarbete. Likaså kan jag inte ens tänka mej att ligga på en sandstrand och steka mej på Mallorca eller Kanarieöarna. Det är för mej det närmaste man kan komma helvetet på jorden …En gång i min ungdom for jag på en ”solresa” till Bulgariens kust men det tog inte lång tid innan jag hoppade på bussen till en liten bergsby för att studera folklivet långt ifrån turisterna.

Så jag satt hemma i Tor-Ljungars hus (farbror till min studiekamrat och granne  Mona) och läste. Tor-Ljungar var elingenjör och lärare på Sjöfartsläroverket på Åland.. Han sysslade också mycket med underhåll av TV-apparater allt sedan de för första gången gjorde sitt intåg. Han hade bland annat studerat i Kanada och kunde en mängd språk. Han hade många intressen och vi brevväxlade (mest via epost). Hans far Hugo Grönstrand hade varit rektor på Ålands lyceum. Så det fanns ett betydande bibliotek från 1800-talet framåt. Och massor av facktidskrifter – flera hundra kilogram ute i lidret.

Nu vill jag inte alls att alla skall bli likadana tråkmånsar som jag och de får gärna åka till Mallorca bara jag slipper. Men omväxling är bra. Man fastnar annars i det vardagliga och blir som det heter ”gårdsblind”. Att resa bort är nyttigt för det ändrar på vad man tycker är nödvändigt och vad som är mindre nödvändigt. Efter vår vårliga Sverigetur så är det vanligen klart vad som måste göras för vårsådden står för dörren.

Vi var förstås till Medåker och där var det också kallt. Ett par dagar förrän vi kom så fanns där 15 cm snö.

Den smälte men varmt blev det inte. Grannen Lars-Erik hade redan börjat harva då det kom snö och blev kallt. Ganska torrt är det i alla fall under snön. Bilden nedan är från 16 april och då fanns det ännu en hel del snö på nordsidan (på vedlidrets tak). Fast vi hade ingen snö i Hindersby även om det hade kommit i Borgå. Som vanligt tar all nederbörd slut innan molnen hinner fram till Hindersby …

Det fanns stora fält med höstsäd i Sverige och de var jämna och gröna. God skörd är att vänta i höst. Vårsådden är redan nu försenad för de brukar så en månad före oss. Men de hinner ännu bra om vädret blir bättre. Det har snöat på flera håll i Sverige men jag såg på kameran att vi inte fått nån snö i Medåker efter det stora snöovädret den 14 april.

Då vi kommer till Medåker så blir det vanligen en massa byggarbete och så också den här gången – men inomhus. Det gick visserligen att kratta på eftermiddagen på solsidan men kallt var det – kallare än under den s.k. ”vintern”. Jag hade tagit med en mängd stora vedkubbar som torkat i 20 år i vedlidret så det blev varmt – både då de skulle klyvas och sedan då man eldade.

Nu hade jag med en fjärrtermometer som med en laser visar på vilken punkt den mäter. Det var intressant för fastän vi hade +22 grader i rummet så var det +1 grad på golvet vid ytterväggen på sina ställen. Det blir att ta upp golven och täta dem ordentligt en sommar. Troligen blev det springor då vi lyfte upp en ändan på huset som var 12 cm lägre än andra ändan … Golvet i gamla hus har ju skild grund och sitter inte alls fast i väggarna. Men för jämförelsens skull så var golvet i det nya huset på Åland (byggt ungefär 1986) också grymt kallt. Troligen blev jag förkyld av det.

Jag fick en påtvingad ”ledighet” av förkylningen men nu börjar den släppa taget. Inte kan jag klaga för det är första gången den här vintern som jag varit förkyld och det får jag säkert tacka skogsarbetet för. Nu vill jag i alla fall ha litet omväxling och börja arbeta med allt som blivit ogjort medan vi varit borta. Stor brådska med vårsådden är det knappast men det finns en hel del annat som borde göras och som är trevligare då det är litet varmare. Till första maj skall jag väl vara i full gång igen …

 

 

28 april, 2017 av Christer

Miljötentamen.

Om man skulle försöka se om man klarar den där tenten nu då? Inte många dagar kvar och bäst vad det är så kapsejsar datorn och då blir det väl inget vårbruk i år. Får väl konsultera Nisse om jag hudar i testet.

Vill bara med detta påminna dem som har den ogjord att det börjar bli dags. Sist jag besökte sidan hade närmare 90% klarat provet så vi senfärdiga är inte så många ändå.

Wish me luck!

24 april, 2017 av Christer

Fotomodell?

Att vara bonde är att vara tusenkonstnär, det har nog den som följt bondbloggen antagligen noterat. Men att bonden också hamnar att vara fotomodell och hängs upp för att ”pryda” Vasa konsthalls utställningslokaliteter hade kanske ingen räknat med. Åtminstone hade jag inte då när Kasper Dalkarl kontaktade mig för att höra om jag kunde tänka mig att ställa upp på några bilder om bönder i arbete för hans slutarbete räknat med det. Men nu hänger jag där i stan tillsammans med några andra bönder. Och egentligen är det inte så illa alls  för Kaspers och hans studiekamraters alster är riktigt högklassiga. Den som vill se med egna ögon har ännu denna vecka på sig för vi finns där i stadshusets bottenvåning till månadens slut.

Bonden på vernissage.

Kaspers slutarbete finns också i bokform, men jag känner inte till tillgängligheten, ifall nu någon vill se ytterligare bilder på bönder i arbete kompletterade med lite text från gårdarna som besökts. Ett i mitt tycke välgjort arbete, visst jag är lite partisk, men jag skäms inte alls över att ha deltagit trots att tröttheten efter en lång säsong nog syns i bilderna från i höstas. Men det är så det är. Som sagt, allt möjligt får man vara med om 🙂

Bonden på mittuppslaget.

Det är ju sen inte bara bönder som presenteras 🙂

23 april, 2017 av Nisse

Vårvädret igen …

Efter att ha lusläst väderprognoserna på vintern så lusläser jag dem ännu oftare nu på våren. Inte för att det hjälper på något sätt men man hoppas ju ändå att prognosen skulle ändras litet till det bättre för varje gång. Det är helt onödigt  att se på samma prognos varje halvtimme men man kan inte låta bli …

Vintern kom tillbaka men inte tillräckligt. Jag borde ännu köra ut flisveden. Det går för all del också om det är torrt men nu hotar 10-dygnsprognosen med regn – på onsdag hela 18 mm. Någon tidig vår blir det nu inte men det hade jag inte heller väntat mej efter den varma vintern (då kommer det lätt en kall vår). Helst skulle jag vilja ha kalla nätter och torra dagar just nu för att få ut veden och sedan skulle det får komma regn och därefter värme. Sådetså ! Beakta det här alla metereologer …

Grannen hade sett tiotals tranor på våra åkrar förra veckan (han kör där förbi oftare än vad vi gör). Det är nånting nytt. Gäss och svanar börjar man redan vänja sej vid. Fast jag tycker mera om tranorna. De är hjärtligt välkomna. Men jag undrar vad tofsviporna tycker om invasionen av stora fåglar ? Förr hade vi inte en enda stor fågel på åkrarna och alls inte svanar. Så nånting måste ha ändrats. Förstås gör direktsådden också att det finns mycket mera spillsäd lätt tillgängligt på fältena.

Kallt och blåsigt är det ännu och ett riktigt aprilväder: Ibland kommer det snöbyar och ibland skiner solen riktigt varmt. Om man nu tror på prognosen så skall det i alla fall blir varmare väder från och med Wappen – men vi får se då den dagen kommer.

Jag har inte ännu kört ut Rapiden (såmaskinen) men det är knappast någon brådska med den ännu. Sprutmedlen är beställda och jag har avlagt byråkraternas examen på nätet så det viktigaste är avklarat. Sedan gäller det att få utsädet i jorden men det är väl mindre viktigt …

P.S. Bilarna tycks fungera bra (peppar, peppar …) så någon nytta var det med de varma veckorna i mars då jag inte kunde fara till skogs.