Skogsarbete 2024 i köld, snö och regn

Efter att ha tappat hjulet i skogen så fick vi förra veckan igång skogsarbetet igen. En vecka gick förlorad på grund av köld (-20…-29 grader) men nu har vi kört ut mest torra träd. På grund av kölden vågade vi oss i år på en bit sankmark där det fanns en hel del torra träd som vi inte fått bort tidigare. Nu gäller det att få ut dem så länge priserna på energived är hyfsade.

Torra granar
Stockträd som torkat

Visst gnisslar man tänder då man ser stora stockträd som torkat. Delvis är det granbarkborr men det verkar också som att de senaste heta och torra somrarna har varit dåliga för granarna. De bästa torra stockarna sågar vi själva för det blir ganska bra virke av dem men vi har så mycket att största delen går till energived. Det blir ingen props i år alls – bara stock eller energived. Det riktigt dåliga virket (halvruttet) flisar vi åt oss själva. Det blir en hel del damm men visst ger det värme.

Numera använder jag stora Farma som fälljärn. Och jag lärde mej att man skall backa mot stammen – efter det att jag fick ett murket träd över kylaren. Det hände ingenting värre men slangar och hydraulik läcker nog litet (Belarus har servostyrningen framför kylaren). Kylarplåten blev skrynklig men det kan man leva med. Att använda lastaren då man fäller ger en betydande säkerhet och det är lättare att få trädet att falla precis dit man vill. Det är viktigt då vi sysslar med “gammaldags” skogsbruk och sparar ungskogen så vi inte behöver plantera.

Vårt starka fälljärn

Egentligen är vårt skogsbruk åter på modet. Nu skall det vara “kalhyggesfritt” (märk väl INTE “hyggesfritt” som man i Sverige kallar det) och det har vi sysslat med i alla tider trots att “experterna” pratat för kalhyggen och plantering. Vi sparar massor med tid och pengar genom att inte plantera utan använda naturlig föryngring. Det krävs litet mera tankearbete men hjärnan har ännu inte gått varm av det.

Dagarna är ännu så korta att man orkar vara i skogen tills det blir mörkt. Då man inte kan läsa siffrorna på måttbandet så är det dags att köra hem. Visst kan man ha pannlampa men den hjälper inte då man skall välja ut träd som skall fällas. Det behövs också litet träning innan man kan ta längre dagar. Men friskt och bra känns det att vara i skogen. Och så somnar man bra efter en skogsdag.

Det var inte så bra med tre dagar plusgrader för det började slå igenom på vägarna som varit så fina att vi kört på vägväxeln. Hård blåst och snö gjorde också sitt till att våra vägar inte mera är så bra.

Plusgrader i tre dagar förstörde vägarna

Snö och blåst är ett elände också inomhus. Jag tyckte att jag tätade den nya väggen men tydligen var det alltför dåligt för det blåste in snö i uthuset. Nästa sommar gäller det att täta på allvar. Men ladan vägg höll tätt (med takfilt mellan två lager bräder).

För glest – bara att göra om

Det har varit ganska fina vinterdagar (före snöstormen) – faktiskt riktig vykortsvinter. I morgon skall det bli solsken och prima skogsväder (-12 grader) men tyvärr blir det åter slaskväder nästa vecka.

Vykortsvinter

Kalhyggen eller inte ?

Det var litet diskussion efter Christers tidigare inlägg. Jag kan tänka mej att det såg illa ut i Österbotten på 50-talet men här i södra Finland stod träden ganska tätt. Vi hade inte tjärbränning och kolning i så väldigt hög grad här.

Min pappa var hela sitt liv aktiv inom skogsvårdsföreningen och hade sina åsikter om skogsbruk som inte direkt passade ihop med “experternas”. Han brukade säja att man skall lyssna på skogsteknikerna – och sedan göra precis tvärtom (litet tillspetsat). Fast han kom nog överens med dem i alla fall och vann många pokaler i stämplingstävlingarna som man hade på den tiden.

Men kalhyggesprofessorn som var hemma från Korsmalm ungefär tio kilometer härifrån kom han inte överens med. Det var Gustaf Sirén som senare flyttade till Sverige där han passade bra – hela Sverige kalhuggs mycket värre än hos oss. Det har i sin tur lett till en kraftig motreaktion som vill stoppa allt huggande. Typiskt är att ordet “kalhygge” har blivit “hygge” i rikssvenskan. Det tog tid innan jag insåg att kalhyggen blivit så vanliga att allt huggande blivit kalhyggen.

Visst har vi sysslat med kalhygge hos oss också. Moofa (min farmors far) var så lat att han högg ner allting på samma ställe som vi nu kallar “Ruutån” så han inte behövde köra så långt i skogen. Jag har också haft ett par mindre kalhyggen för omkring 30 år sedan. Men det har jag slutat med.

Vårt skogsbruk har inget med nån sorts ideologi att göra. Tvärtom tycker jag mycket illa om alla skrivbordsbyråkrater som vill ha förbud och en massa idiotiska regler. Man tycker att det borde vara självklart att skogsägaren bestämmer hur skogsbruket skall skötas. På sina ställen kan kalhyggen vara nödvändiga men inte överallt. Jag kalhugger inte mera.

Det jag sett av användningen av stora skogsmaskiner är att det är lika bra att ta bort allt för de förstör ungskogen ganska effektivt. Även om jag har hört om riktigt skickliga förare som klarat av att plocka bort stockträden utan att slå sönder ungskogen. Det ger ju en vinst på 10-20 år i omloppet om man lyckas hålla kvar fin ungskog.

Skogsbolagen vill gärna att vi förser dem med virke och sedan sköter om plantering och gallring på egen bekostnad. Men det tänker jag inte göra. Vi gör allt arbete själva och lämnar bort det där med plantering och gallring så att det som kommer in är nästan det som blir kvar i plånboken.

Det finns numera tiotals olika namn på “kalhyggesfritt” så man vet inte vad någon menar mera. Vi plockar i alla fall bort de stora träden så att det kommer in ljus för föryngring. Det är knepigt för om man släpper in för mycket ljus (som vid kalhygge) så kommer det långa gräset som kväver allt. Så vi börjar försiktigt från norr med smala remsor. Föryngring kommer det omkring 20 meter in under stora träd så man får återvända och fälla mer då småträden kommit upp till minst 1-2 meters höjd. Då klarar de gräset.

Gallring sysslar vi med bara då det är nödvändigt och det ser man på kronorna. Om kronan skjuts upp för mycket (mer än halva längden på trädet) så bör man gallra. Annars är det bara bra om träden står tätt för då kvistar de sej själva. Enligt SLU:s (Sveriges Lantbruksuniversitet) forskning så får man också mest kubik i en helt ogallrad skog. Det vill inte kalhyggesdogmatikerna höra talas om för de vill bara ha stock till industrin. Men med de höga energivedspriserna så gör det inget om träden är snedväxta eller till och med torra – det är kubikerna som gör det. Nu är priset på energivirke över 40 euro/kubik och då behöver man inte bry sej om kvaliteten.

Dessutom har en annan studie vid SLU visat att i en ogallrad skog finns det ungefär lika mycket stockträd som i en gallrad ! De kraftiga individerna ta överhanden även utan gallring. Om det ser fint ut eller inte gör detsamma i plånboken. Fast också jag uppskattar en snygg tallskog, Christer.

Man kan inte precis säja att vi har gles och usel skog. Just nu tar vi ut stora granar som det kommer två svarvstockar ifrån (28 cm i toppen och 58 dm längd) från varje träd. Det finns redan ungskog under dem så de måste kvickt bort. I biten bredvid som kalhöggs för 30 år sedan är det uselt med föryngringen. Där finns det mest björksly men nu kommer litet gran. Nå, det är en stenbacke så det inverkar också. Det var ett misstag av mej att hugga den kal.

Kolla in flygfotot nedan. Det behövs inte röda streck för att visa var vår skog finns. Den är betydligt tätare än den omgivande skogen som följer det “moderna” skogsbruket. Också de planterade områdena är så glesa att det närmast blir kvistig massved av träden – inga fina sågstockar.

Den del av heimskooin som vi hugger i

Man ser direkt skillnad mellan granar som stått tätt och de som stått ensamma. Ensamvargarna kan var stora och tjocka men de är korta och har kvistar som ibland är bara tio centimeter från varandra – och är fem centimeter tjocka … De som växt tätt ger ofta fyra stockar upp till 24 meters höjd. Kvistfria.

Svarvstockar
Gleshuggd skog som väntar på föryngring

Ovan har vi tagit bort en del stora granar för att få föryngring men mer än så här bör man inte ta bort för då kan det förbaskade gräset komma och kväva de små plantorna.

Här är föryngringen på väg

Det är lönsamt att själv göra allting i skogsbruket men det är också roligt. Jag har nu varit nästan en månad ute i skogen och känner mej redan mycket bättre. Man är inte riktigt lika dödstrött på kvällen (men somnar nog mycket bra). Jag gillar att vara i skogen – men bara på vintern. På sommaren finns det för mycket flygfän och så är det för varmt för att man skall orka göra nånting. Och promenader sysslar jag inte med.

Det går inte alltid så bra. Häromkvällen så tappade jag bakhjulet på traktorn men till all tur i oturen var det utanför verkstaden. Med stödfötterna och bommen på lastaren svängd åt andra hållet så lyfte vi upp traktorn och satte tillbaka hjulet. Jag måste verkligen säja att det är kvalitet på de gamla ringarna (50 år). Det såg ut som om axeln hade gått igenom ringen men den var hel och vi behövde inte ens pumpa upp den …

Ett hjul för litet …

Det var navlåset som hade installerats fel. I brådskan att komma ut i skogen så såg jag inte efter att hacken i axeln kom på rätt ställe. Belarus har nämligen ställbar hjulbredd. Man lossar bara på bultarna och skruvar hjulet inåt eller utåt. Nu borde det hållas fast. I närmare 50 år har det fungerat bra.

Hjulet är tillbaka

Det är fördelen med att ha lastaren fäst vid bakaxeln. Man kan backa alldeles fram till träden då man fäller och så kan man lätt ta bort och sätta på bakhjulen ute i skogen. Det har hänt sej att ringarna gått sönder och då behöver man få hjulet ut ur skogen.

Vädret i januari var uruselt men februari har varit ganska fint. Vi har haft ett par nätter med -15 grader så skogsvägarna är körbara. Solen värmer men inte inne i skogen.

Det är så fint att det inte är sant …

Det är bråttom i skogen på dagarna och hemma med deklarationen på kvällarna. Men nu börjar deklarerandet vara klart och i morgon är det full rulle i skogen. Vi borde få omkull 1000 träd per vinter för att omloppstiden skulle bli omkring hundra år. Det är inte omöjligt: 10 träd per dag och 100 dagar – bara litet på tre månader. Nåja, gubben är ingen ungdom mera så det är kanske inte realistiskt. Men det är roligt i alla fall och så har pojken litet att syssla med då jag inte orkar mera.

Att byta träden mot pengar är inte så lönsamt för inflationen just nu äter upp pengarna så det kan kvitta om granbarkborrarna tar livet av en del. Men nu hugger vi torra träd så mycket vi orkar och säljer som energived.

Huvudsaken är att man får vara ute i skogen.

Gallringen i pelarsalen fortskrider.

Mycket av min tid går nu åt till redovisning av fjolåret och planering av kommande säsong men jag försöker nog nästan dagligen köra nån tank med motorsågen också. Figuren som jag håller på med ligger lättillgänglig och blott någon kilometer från hemmet så har man någon timme till övers så är det bara att åka dit, slipper till och med med bil till beståndsgränsen. Jag skrev ju kort om pelarsalen tidigare och kom ihåg att jag lovade posta en “efter” bild också, så här kommer den. Bilden nedan borde vara tagen på ungefär samma plats.

Bild från samma ställe som i inlägget om batterisågen. Glesare än så här gör jag inte i detta skede.

Det har på sistone varit en hel del skriverier i pressen om att gallringarna är för glesa och körstråken för breda men det tycker jag inte att man kan påstå i detta fall åtminstone. Snarare tvärtom men det är ett medvetet val för jag tänker låta stammarna stabilisera sig och svälla till lite några år innan jag glesar ur bland huvudstammarna. Så kan man göra då man gör arbetet själv och inte sätter det ekonomiska utfallet som första prioritet.

Som Ni kanske minns så nämnde jag att jag själv var med och planterade här i medlet av 70-talet och plantskogsröjde gjorde jag i början av 80-talet. Det här är nu den första gallringen som görs och visst borde den ha gjorts för ungefär 15 år sen för att tillväxtpotentialen skulle ha utnyttjats mera men å andra sidan så skulle kanske kvistrensningen blivit sämre istället. Minns nog att jag lekte med tanken att göra en stamkvistning av huvudstammarna ett tidevarv men tiden vill inte räcka till och än så länge får man ju betalt per kubik så kanske det inte är lönt?

Nu hugger jag upp körstråken och plockar bort de undertryckta träden, greniga träd med flera toppar och kvistvargar samt de som står onödigt nära varandra. Jag har inte gjort någon relaskopmätning av grundytan (som enligt skogsbruksplan ligger på 35 m² per hektar, borde kanske göra en egen mätning då det nog ibland inte riktigt stämmer) utan ögat får stå som bedömare, det är ju mest “skräp” som jag plockar bort i detta skede. Övre höjden ligger på en 18-20 meter så boniteten borde vara nåt mellan T24-T27, vilket borgar för god tillväxt.

3-3,5m körstråk är lagom. Kör bort det som blir till bränsleflis på bilden.

Studiebesök.

Oftast är jag ensam i skogen men häromdagen fick jag talrikt besök. Jag brukar bistå producentförbundet med besöksmål för studeranden och andra som vill bekanta sig med primärnäringarna och oftast brukar det bli växtodling samt grönsaker på programmet. Men det är ju inte riktigt säsong för det nu och då det är så mycket prat om biodiversitet, taxonomi, kolsänkor, kontinuerligt skogsbruk med mera nu just så tyckte ombudsmannen att det passade bra med ett besök i skogen. Och då jag nu råkar vara nära skogsbilvägen som var farbar för buss så var det lätt att arrangera transporten.

Blivande småbarnspedagoger på besök i skogen.

Jag beskrev mitt skogsbrukande i allmänhet och arbetet just på denna figur i synnerhet och jag hoppas att det ledde till lite mera kunskaper om skogsbruket. Jag förklarade att enligt skogsbruksplan har jag en årstillväxt om 7,5-8 m³ per hektar och år medan jag avverkar ungefär hälften av den mängden så det totala skogsinnehavet växer lite hela tiden och att risken nog är liten att vi skulle bli utan skog i framtiden vilket man lätt fås att tro om man bara läser rubrikerna i tidningarna. Den energived och tallmassaved som nu tas ut här är också till huvuddelen sådant som aldrig skulle komma att bli till, eller duga som, timmer och på så vis en beständigare kolsänka utan de undertryckta träden skulle så småningom självdö och sakta men säkert ruttna bort. Så varför inte låta dem göra lite nytta som råvara i pappersfabriken eller ersätta fossila bränslen vid uppvärmningen av mina byggnader i stället? Dessutom riktas nu, då “skräpet” avlägsnas, växtkraften till de bättre stammarna som i framtiden kan ge timmer till byggnader och konstruktioner. Vi gick också igenom lite yrkestermer så nu finns det flera nya ord att ta till i alfapetspelet. 🙂

Jag tycker det är viktigt att just pedagogerna får rätt bild av det vi sysslar med för dom står ju i en nyckelroll vad gäller fostrandet av kommande generationer. Det är också brist på kunnigt skogsfolk och många trotjänare närmar sig pensionsåldern så min sista hälsning till gruppen var att dom ska ta ut barnen i skogen och lära dem att skogen inte är bara träd eller något hotfullt. Skogen är full av både stort och smått liv och det finns mycket att upptäcka för alla sinnen, dessutom får man frisk luft och positiva tankar och vandrandet i ojämn terräng bland ris, stubbar och stenar tränar både balans och motorik. Man hoppas ju att om barnen får en positiv minnesbild av skogen i unga år så kanske en karriär inom skogsbruket inte känns främmande den dagen yrkesvalet är aktuellt.

Man ska ju lämna död ved för biodiversiteten så dom får stå kvar……..
…..eller så kapar jag och gör en håla, kanske intresserar den någon rödstjärt eller annan pippi?
Man behöver inte städa bort allt skräp heller, kanske kan skogshöns ha rede här under granen?

Kontinuerligt skogsbruk i 70 år

Nu har det igen blivit modernt med “kontinuerligt skogsbruk”. Men det har vi sysslat med länge redan. Jag minns mycket klart hur jag som liten pojke satt på hästlasset då vi körde ut stockar och ved från skogen. Speciellt hur kallt det var då man kom ut ur skogen och det blåste kallt på Petjärmosan. Då tyckte man att hästen kunde ha satt litet fart så man kom hem till värmen.

På den tiden hade vi inga motorsågar och inga hydrauliska lastare. Man vältrade stockarna upp på parsläden för hand över två raka slanor som ställdes lutande mot släden.. Det behövdes två starka karlar i alla fall – en i varje ända på stocken med stocksaxar. Riktigt små stockar kunde en karl få upp på egen hand.

Träden fälldes med yxa och justersåg – ibland med två mans stocksåg. Det var ingen fara för skövling – eller var det ? Redan på 1600-talet började det bli brist på ordentliga träd i skogarna och kakelugnen uppfanns på 1700-talet. Arkitekten och överintendenten Carl Johan Cronstedt presenterade 1767 ett memorial med titeln “Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar til Weds Besparing för Rikets råd”.

I gamla skogsböcker från 50-talet och början på 60-talet beskrivs hur illa skötta skogarna är och man börjar föreslå kalhuggning och plantering i vissa fall. Motorsågen kom och nya Jonsered Raket var en sensation då den vägde blott 9,5 kg. Vår Raket finns ännu kvar och torde fungera men har inte varit i användning för de nya sågarna har bara halva vikten och betydligt mera styrka.

Just nu slåss man igen om kontinuerligt skogsbruk (blädning, plockhuggning). Kalhuggning är nu “traditionellt skogsbruk”. Här har vi sysslat med kontinuerligt skogsbruk redan i 70 år. Men visst har det förändrats det också. Och helt utan kalhuggning har vi inte varit. År 1973 så högg farsan bort en bit med gammal granskog och planterade. Fast inte var det så stort kalhygge som man numera kan se. Och jag hörde av honom att Moofa (min farmors far) hade huggit en “ruta” i skogen redan på 30-talet. Jag minns den som ett hallonställe med stora stenar och tallskog. Tallarna finns ännu kvar.

Det är intressant att läsa i Skogsbruksläran om “iståndsättning” av skogar med nedsatt produktion. Kalhuggning finns med men bara som en åtgärd. Det nuvarande kalhuggningsraseriet hade ännu inte kommit. Jag följer en del av råden – andra inte.

Tvärs emot lärans råd att inte “splittra i små grupper” så är det just precis det vi gör. Varje bit bör behandlas enligt sin speciella förutsättning. Blädning eller plockhuggning handlar inte om att lämna kvar skräpet och ta bort de värdefulla träden utan man förnyar genom att släppa fram snygga och livskraftiga träd. Där vi hugger nu i år så finns det prima ungskog under de stora granarna som kvickt måste bort så att ungskogen kan växa upp.

Delvis handlar bråket om kontinuerligt skogsbruk om missförstånd. Man har förläst sej på den gamla kritiken över blädning och inte alls fäst sej vid råden om förnyelse med fröträd och skärmställning. Till stor del beror det säkert på att de stora skogsmaskinerna inte lämpar sej för annat än fullständig kalhuggning. Jag har sett vilka ruskiga resultat de lämnar efter sej i småskogen.

Vi hugger däremot försiktigt och tar bort de stora träden från norrsidan i små remsor så ljus kan komma in och främja förnyelse. Det viktigaste är att INTE hugga upp så mycket att gräset kommer för det kväver all förnyelse. Jag minns en bit som kalhöggs i Tallmosan för många år sedan. Nästa vår kom det en matta av små plantor – det såg ut som en gräsmatta. Men sedan kom gräset och kvävde nästan allting. Det var ett litet kalhygge på sydsidan av skogen så det gör jag inte om.

Tidpunkten då man hugger bort de stora träden är mycket viktig. Man får inte hugga förrän småskogen under är tillräckligt stor. Men den får inte heller blir för stor så att den slås sönder vid fällningen. Små plantor mellan en halv och en meter klarar sej vanligen riktigt bra medan större brister ganska lätt. Och det är bäst att fälla vid varmt väder för träden brister lättare vid köld.

Fällning i ungskog

På bilden ovan ser man en lyckad fällning. Småskogen är så gott som orörd. Det går inte alltid så bra och ludna granar kan slå stora hål i småskogen. På bilden är småskogen redan för stor men teori är en sak och verkligheten en annan. Vi har inte haft möjlighet att fälla tidigare för den här biten är bakom en mosse som man helst inte kör över utom då det är ordentlig tjäle som i år. Det har varit flera dåliga skogsvintrar utan nämnvärd tjäle så den här biten har fått vänta litet för länge.

Vi väntar på lämplig vindriktning för att få träden fällda åt rätt håll. Helst så att toppen kommer ut på en stickväg. Då kan man dra ut stammen med lastare och får kvistar att förstärka vägen. Allt för att få livskraftig ungskog (men inte gräs). Gräset är den värsta fienden till en lyckad föryngring. Speciellt på den bördiga mark vi har i Tallmosan.

Ännu ingen ungskog

På bilden ovan finns det ännu ingen nämnvärd ungskog så den biten får vänta. Litet kan vi hugga upp den så det kommer in litet mera ljus – men inte för mycket så att gräset sprider sej. Man behöver inte ta bort så många stora granar för att få till stånd föryngring.

I SkogsLand går det en het debatt om kontinuerligt skogsbruk. Mest verkar det vara bolagen som vill kalhugga för de kan då spara något öre. Men det finns många skogsägare som anser att kontinuerligt skogsbruk är lönsamt på längre sikt. Det finns en rörelse i Småland Plockhugget som har det som bärande idé. Det är liknande som mina tankar. I Skogsland läste jag också om en familj som fick dubbelt bättre betalt för sitt virke då de sålde kvarvarande fröträd till en specialfirma. Land Skogsbruk är en av de intressantaste källorna för mej även om jag avskyr rikssvenskarnas terminologi. De kallar kalhygge för “hygge” vilket är helt galet. De skjuter sej själva i foten för de får folk att tro att “hyggesfritt” är detsamma som att man inte får hugga alls.

Jag är inte speciellt fanatisk ifråga om skogsbruksmetoder utan anser att man bör anpassa dem till den särskilda situationen. Ibland kan det vara befogat att kalhugga men vi sysslar som sagt med eget kontinuerligt skogsbruk. Märk väl att det tog många år att bygga upp en lämplig maskinpark med två skogstraktorer, två lastare, vinsch och en liten traktorprocessor (för gallring). Den som inte har lämpliga maskiner har svårt med sådant skogsbruk.

Överståndarna (de stora granarna) är fällda

I går fick jag de stora överståndarna bort från den här biten. Det finns en hel del fin ungskog kvar ännu så det är bra början på föryngringen. Som jämförelse se nedan hur det såg ut förrän vi började ta bort överståndarna. Tallen till höger är densamma som finns kvar.

Överståndare för årets huggande

Jag läste i Land Skogsbruk att det tar mellan 8 och 13 år innan nyplanterad skog börjar binda kol. Här vill jag påstå att det bara är något år så har vi full ungskog. Helt gratis och utan arbete – annat än fällandet av de gamla träden.

Glada vi till skogen gå

Det blev litet kallare och torrare så nu kan man fortsätta med skogsarbetet. Men fastän man glatt far till skogs så kommer man inte lika glad därifrån för det finns alldeles för mycket rötskadade granar.

Åter en solnedgång …

Så är då frågan hur man gallrar. De gallringsmallar som rådgivningen kör med är värdelösa för mej. De leder till alltför gles skog där en storm tar bort de kvarlämnade träden. Jag har försökt att hugga smala remsor på norra sidan så det kommer ljus in för föryngringen. Men inte så mycket ljus att gräset blir ett problem. Om man lyckas få föryngring upp över en meter så är gräset inte ett problem mera.

Då man gallrar så tar jag bort de undertryckta men också yviga stora granar. Däremot rör jag inte laggarna mot söder och sydväst (den vanligaste vindriktningen) därför att där finns det träd med stabila rötter som klarar av stormar och skyddar klena träd längre in i skogen. Först senare kan man ta bort träden i laggarna. De är ofta korta med grymma kvistar som måste kvistas för hand. Den lilla traktorprocessorn klarar inte klena träd med tjocka kvistar. Dragrullarna bara svarvar sönder stammen.

Men just nu har jag problemet med många rötskadade. Eftersom det sällan syns utanpå om det finns röta så är det frågan om ifall man skall ta bort alla granar och försöka få tallskog i stället. Men där har vi stora problem med älgarna som äter upp alla tallplantor på nolltid. Dom borde skjutas !

Rötan verkar finnas i klungor av träd så jag försöker gissa mej till var de rötskadade finns och så hugger jag bort dem. Det finns till all tur en hel del tallar men man ser dem inte förrän man tagit bort granarna. Marken är stenbacke så den borde passa bra för tall.

Jag gallrar inte så kvarblivna granar är jämnt utspridda. Enligt en undersökning hos SLU (Sverige lantbruksuniversitet) så är det bara fråga om antalet träd per hektar som bestämmer tillväxten. Rotsystemet är nämligen mycket utspritt så om två träd står alldeles bredvid varandra så har de i alla fall gott om utrymme eftersom rötterna kan gå åt två olika håll.

Problemet med blåst och snöbrott är större då träden står glest så jag lämnar gärna klungor av träd (2-4) som stöder varandra. Helst bör de vara ungefär lika höga och ha tillräckligt med kvistar i kronan. Undertryckta ger inte mycket stöd och har inte heller tillväxt.

I den skog vi nu hugger så håller träden på att växa in i stock men det tar ännu 20-30 år. I alla fall så borde det komma förnyelse i norra kanten där det finns ganska stora granar. Inne i skogen hugger vi också upp breda vägar så det kommer in ljus. Där vi haft körvägar ser man riktigt gott om granplantor. Frågan är om de blir rötskadade men jag vill inte ta bort dem än för de skyddar mot gräs även om de får röta. Och så måste vi se om det kommer tallplantor.

Maskinerna har fungerat ganska bra även om det naturligtvis kommer reparationer hela tiden för de råkar ut för hård påfrestning i skogen. I processorn så kilar kvistar sej in i alla möjliga springor så att man ibland måste skruva sönder den för att få bort dem. Men efter det jag satt plåt utanpå returfiltret har det inte varit större problem.

Nu då maskinerna är i skick så är det bara gubben som borde få en översyn. Kanske man borde byta cylinderfoder på honom och ställa in ventilerna. Men jag har sjukhusskräck så taktiken är att inte klaga utan skjuta upp alla läkarbesök så länge det går på något sätt. Man känner sej förresten mycket bättre efter att ha varit i skogen någon dag. Tandläkaren måste jag gå till i förrgår men det är inte så farligt. Jag har inga problem med borrar.

Ifråga om sjukhus och doktorer kan man ju alltid hoppas att man kan skjuta upp allt tills man dör …

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken “hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där “kalhygge” är detsamma som “hygge”. De menar alltså inte att “hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att “hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att “hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen “kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till “hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.