Kontinuerligt skogsbruk i 70 år

Nu har det igen blivit modernt med “kontinuerligt skogsbruk”. Men det har vi sysslat med länge redan. Jag minns mycket klart hur jag som liten pojke satt på hästlasset då vi körde ut stockar och ved från skogen. Speciellt hur kallt det var då man kom ut ur skogen och det blåste kallt på Petjärmosan. Då tyckte man att hästen kunde ha satt litet fart så man kom hem till värmen.

På den tiden hade vi inga motorsågar och inga hydrauliska lastare. Man vältrade stockarna upp på parsläden för hand över två raka slanor som ställdes lutande mot släden.. Det behövdes två starka karlar i alla fall – en i varje ända på stocken med stocksaxar. Riktigt små stockar kunde en karl få upp på egen hand.

Träden fälldes med yxa och justersåg – ibland med två mans stocksåg. Det var ingen fara för skövling – eller var det ? Redan på 1600-talet började det bli brist på ordentliga träd i skogarna och kakelugnen uppfanns på 1700-talet. Arkitekten och överintendenten Carl Johan Cronstedt presenterade 1767 ett memorial med titeln “Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar til Weds Besparing för Rikets råd”.

I gamla skogsböcker från 50-talet och början på 60-talet beskrivs hur illa skötta skogarna är och man börjar föreslå kalhuggning och plantering i vissa fall. Motorsågen kom och nya Jonsered Raket var en sensation då den vägde blott 9,5 kg. Vår Raket finns ännu kvar och torde fungera men har inte varit i användning för de nya sågarna har bara halva vikten och betydligt mera styrka.

Just nu slåss man igen om kontinuerligt skogsbruk (blädning, plockhuggning). Kalhuggning är nu “traditionellt skogsbruk”. Här har vi sysslat med kontinuerligt skogsbruk redan i 70 år. Men visst har det förändrats det också. Och helt utan kalhuggning har vi inte varit. År 1973 så högg farsan bort en bit med gammal granskog och planterade. Fast inte var det så stort kalhygge som man numera kan se. Och jag hörde av honom att Moofa (min farmors far) hade huggit en “ruta” i skogen redan på 30-talet. Jag minns den som ett hallonställe med stora stenar och tallskog. Tallarna finns ännu kvar.

Det är intressant att läsa i Skogsbruksläran om “iståndsättning” av skogar med nedsatt produktion. Kalhuggning finns med men bara som en åtgärd. Det nuvarande kalhuggningsraseriet hade ännu inte kommit. Jag följer en del av råden – andra inte.

Tvärs emot lärans råd att inte “splittra i små grupper” så är det just precis det vi gör. Varje bit bör behandlas enligt sin speciella förutsättning. Blädning eller plockhuggning handlar inte om att lämna kvar skräpet och ta bort de värdefulla träden utan man förnyar genom att släppa fram snygga och livskraftiga träd. Där vi hugger nu i år så finns det prima ungskog under de stora granarna som kvickt måste bort så att ungskogen kan växa upp.

Delvis handlar bråket om kontinuerligt skogsbruk om missförstånd. Man har förläst sej på den gamla kritiken över blädning och inte alls fäst sej vid råden om förnyelse med fröträd och skärmställning. Till stor del beror det säkert på att de stora skogsmaskinerna inte lämpar sej för annat än fullständig kalhuggning. Jag har sett vilka ruskiga resultat de lämnar efter sej i småskogen.

Vi hugger däremot försiktigt och tar bort de stora träden från norrsidan i små remsor så ljus kan komma in och främja förnyelse. Det viktigaste är att INTE hugga upp så mycket att gräset kommer för det kväver all förnyelse. Jag minns en bit som kalhöggs i Tallmosan för många år sedan. Nästa vår kom det en matta av små plantor – det såg ut som en gräsmatta. Men sedan kom gräset och kvävde nästan allting. Det var ett litet kalhygge på sydsidan av skogen så det gör jag inte om.

Tidpunkten då man hugger bort de stora träden är mycket viktig. Man får inte hugga förrän småskogen under är tillräckligt stor. Men den får inte heller blir för stor så att den slås sönder vid fällningen. Små plantor mellan en halv och en meter klarar sej vanligen riktigt bra medan större brister ganska lätt. Och det är bäst att fälla vid varmt väder för träden brister lättare vid köld.

Fällning i ungskog

På bilden ovan ser man en lyckad fällning. Småskogen är så gott som orörd. Det går inte alltid så bra och ludna granar kan slå stora hål i småskogen. På bilden är småskogen redan för stor men teori är en sak och verkligheten en annan. Vi har inte haft möjlighet att fälla tidigare för den här biten är bakom en mosse som man helst inte kör över utom då det är ordentlig tjäle som i år. Det har varit flera dåliga skogsvintrar utan nämnvärd tjäle så den här biten har fått vänta litet för länge.

Vi väntar på lämplig vindriktning för att få träden fällda åt rätt håll. Helst så att toppen kommer ut på en stickväg. Då kan man dra ut stammen med lastare och får kvistar att förstärka vägen. Allt för att få livskraftig ungskog (men inte gräs). Gräset är den värsta fienden till en lyckad föryngring. Speciellt på den bördiga mark vi har i Tallmosan.

Ännu ingen ungskog

På bilden ovan finns det ännu ingen nämnvärd ungskog så den biten får vänta. Litet kan vi hugga upp den så det kommer in litet mera ljus – men inte för mycket så att gräset sprider sej. Man behöver inte ta bort så många stora granar för att få till stånd föryngring.

I SkogsLand går det en het debatt om kontinuerligt skogsbruk. Mest verkar det vara bolagen som vill kalhugga för de kan då spara något öre. Men det finns många skogsägare som anser att kontinuerligt skogsbruk är lönsamt på längre sikt. Det finns en rörelse i Småland Plockhugget som har det som bärande idé. Det är liknande som mina tankar. I Skogsland läste jag också om en familj som fick dubbelt bättre betalt för sitt virke då de sålde kvarvarande fröträd till en specialfirma. Land Skogsbruk är en av de intressantaste källorna för mej även om jag avskyr rikssvenskarnas terminologi. De kallar kalhygge för “hygge” vilket är helt galet. De skjuter sej själva i foten för de får folk att tro att “hyggesfritt” är detsamma som att man inte får hugga alls.

Jag är inte speciellt fanatisk ifråga om skogsbruksmetoder utan anser att man bör anpassa dem till den särskilda situationen. Ibland kan det vara befogat att kalhugga men vi sysslar som sagt med eget kontinuerligt skogsbruk. Märk väl att det tog många år att bygga upp en lämplig maskinpark med två skogstraktorer, två lastare, vinsch och en liten traktorprocessor (för gallring). Den som inte har lämpliga maskiner har svårt med sådant skogsbruk.

Överståndarna (de stora granarna) är fällda

I går fick jag de stora överståndarna bort från den här biten. Det finns en hel del fin ungskog kvar ännu så det är bra början på föryngringen. Som jämförelse se nedan hur det såg ut förrän vi började ta bort överståndarna. Tallen till höger är densamma som finns kvar.

Överståndare för årets huggande

Jag läste i Land Skogsbruk att det tar mellan 8 och 13 år innan nyplanterad skog börjar binda kol. Här vill jag påstå att det bara är något år så har vi full ungskog. Helt gratis och utan arbete – annat än fällandet av de gamla träden.

Glada vi till skogen gå

Det blev litet kallare och torrare så nu kan man fortsätta med skogsarbetet. Men fastän man glatt far till skogs så kommer man inte lika glad därifrån för det finns alldeles för mycket rötskadade granar.

Åter en solnedgång …

Så är då frågan hur man gallrar. De gallringsmallar som rådgivningen kör med är värdelösa för mej. De leder till alltför gles skog där en storm tar bort de kvarlämnade träden. Jag har försökt att hugga smala remsor på norra sidan så det kommer ljus in för föryngringen. Men inte så mycket ljus att gräset blir ett problem. Om man lyckas få föryngring upp över en meter så är gräset inte ett problem mera.

Då man gallrar så tar jag bort de undertryckta men också yviga stora granar. Däremot rör jag inte laggarna mot söder och sydväst (den vanligaste vindriktningen) därför att där finns det träd med stabila rötter som klarar av stormar och skyddar klena träd längre in i skogen. Först senare kan man ta bort träden i laggarna. De är ofta korta med grymma kvistar som måste kvistas för hand. Den lilla traktorprocessorn klarar inte klena träd med tjocka kvistar. Dragrullarna bara svarvar sönder stammen.

Men just nu har jag problemet med många rötskadade. Eftersom det sällan syns utanpå om det finns röta så är det frågan om ifall man skall ta bort alla granar och försöka få tallskog i stället. Men där har vi stora problem med älgarna som äter upp alla tallplantor på nolltid. Dom borde skjutas !

Rötan verkar finnas i klungor av träd så jag försöker gissa mej till var de rötskadade finns och så hugger jag bort dem. Det finns till all tur en hel del tallar men man ser dem inte förrän man tagit bort granarna. Marken är stenbacke så den borde passa bra för tall.

Jag gallrar inte så kvarblivna granar är jämnt utspridda. Enligt en undersökning hos SLU (Sverige lantbruksuniversitet) så är det bara fråga om antalet träd per hektar som bestämmer tillväxten. Rotsystemet är nämligen mycket utspritt så om två träd står alldeles bredvid varandra så har de i alla fall gott om utrymme eftersom rötterna kan gå åt två olika håll.

Problemet med blåst och snöbrott är större då träden står glest så jag lämnar gärna klungor av träd (2-4) som stöder varandra. Helst bör de vara ungefär lika höga och ha tillräckligt med kvistar i kronan. Undertryckta ger inte mycket stöd och har inte heller tillväxt.

I den skog vi nu hugger så håller träden på att växa in i stock men det tar ännu 20-30 år. I alla fall så borde det komma förnyelse i norra kanten där det finns ganska stora granar. Inne i skogen hugger vi också upp breda vägar så det kommer in ljus. Där vi haft körvägar ser man riktigt gott om granplantor. Frågan är om de blir rötskadade men jag vill inte ta bort dem än för de skyddar mot gräs även om de får röta. Och så måste vi se om det kommer tallplantor.

Maskinerna har fungerat ganska bra även om det naturligtvis kommer reparationer hela tiden för de råkar ut för hård påfrestning i skogen. I processorn så kilar kvistar sej in i alla möjliga springor så att man ibland måste skruva sönder den för att få bort dem. Men efter det jag satt plåt utanpå returfiltret har det inte varit större problem.

Nu då maskinerna är i skick så är det bara gubben som borde få en översyn. Kanske man borde byta cylinderfoder på honom och ställa in ventilerna. Men jag har sjukhusskräck så taktiken är att inte klaga utan skjuta upp alla läkarbesök så länge det går på något sätt. Man känner sej förresten mycket bättre efter att ha varit i skogen någon dag. Tandläkaren måste jag gå till i förrgår men det är inte så farligt. Jag har inga problem med borrar.

Ifråga om sjukhus och doktorer kan man ju alltid hoppas att man kan skjuta upp allt tills man dör …

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken “hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där “kalhygge” är detsamma som “hygge”. De menar alltså inte att “hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att “hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att “hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen “kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till “hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.

Gå ut i skogen !

Det är ju en fråga som diskuteras ständigt: Gallra eller inte – och hur. Men det viktigaste är enligt min mening att inte bara sitta och diskutera tidig eller sen gallring, 10 år, 20 år eller något annat schema. Gå ut i skogen och se hur den ser ut ! Man märker genast om och var det behöver gallras och hur.

Man kan börja med de helt klara fallen. Om en massa björkar piskar topparna på granungskog så är det bara att gallra bort björkarna (eller granarna i det fall de är riktigt dåliga). Om ungskogen börjar se ut som långa pålar med en liten tofs i översta ändan så är det också tid att gallra. Men då är det känsligt med vad man gallrar bort. Tät ungskog blir ytterst känslig för stormar och snöbrott då den gallras. Så man måste fundera på hur man gallrar – eller så väntar man tills det är dags att ta bort stock.

Täta bestånd är ett stort problem om träden är likadana allihopa. Om vissa träd börjar breda ut sej på andras bekostnad så är det inget problem för dessa kan man lämna kvar eftersom de är livskraftiga. Då plockar man bara bort de svaga innan de dör av sej själva. Det har visat sej att starka träd klarar sej ungefär lika bra oberoende av gallring eller inte. Man gallrar bara för att en del av de svaga inte skall gå förlorade.

Jag brukar lämna kvar randträd enbart för att skydda de andra som har svagare rötter. Jag lämnar också kvar alla skräpträd där det blir öppningar som inte har småskog bara för att hindra att gräs kommer in för då tar det lång tid innan skogen förnyas. Vi har åtminstone sådana jordar att gräset lätt växer upp till ett par meters höjd. Men finns det granplantor så brukar de klara sej ganska bra över 50 cm höjd. Björk är också effektiv mot gräs för den växer snabbt och fungerar som pump som tar bort allt vatten runtomkring. Så röj nu inte bort sly förrän granarna blivit tillräckligt stora.

I storskog som är tät gäller det att hugga upp den så att det kommer in ljus för annars blir det ingen föryngring. Vi börjar ofta från norrsidan så att inte gräset kommer före granplantorna. Det brukar komma granplantor 20-30 meter in i storskogen om det kommer in ljus under de stora kronorna. Då kan man hugga vidare en lika bred remsa efter ett antal år.

Men allt är bara teorier och det viktigaste är att gå ut i skogen och se efter hur det ser ut i verkligheten. På sina ställen går det inte att köra ut på grund av stora stenbackar eller mossar så man får ställa huggandet efter möjligheterna och strunta i teorierna där de inte går att tillämpa.

De här granarna har växt i ogallrad skog – det blev två 58dm svarvstockar + 2 vanliga stockar !

Råd är dyra

Goda råd behöver inte vara dyra men många råd kan vara mycket dyra. Inte för att man betalar åt rådgivaren utan för att man förlorar mycket på dåliga råd. Men det är ju så att en klok människa lyssnar på råd men gör som det är bäst.

En rådgivare är en som inte har de egna pengarna i blöt och inte förlorar på eventuella dåliga råd. Därför bör man alltid tänka själv och beakta vad som är viktigt för en själv – vilket inte rådgivaren egentligen kan göra. Det är bara man själv som känner till alla faktorer som har betydelse. Det går inte heller att skylla på rådgivaren för beslutet är helt och hållet ens eget – utom i de fall då myndigheterna tvingar en att följa dåliga råd.

I går kom åter min favorittidning: Land Skogsbruk. Underligt nog var det nr.14 för den 29 mars 2019. Jag vet inte vad det har tagit åt posten för oftast kommer den försenad – ibland över en vecka. Det är ingen tjock tidning men hade i går flera riktigt bra artiklar. Bland annat i krönikan påpekades att “Kloka skogsägare lyssnar på råd men bestämmer själva”.

Krönikan handlade om gallring och huruvida vi alls behöver gallra och i så fall hur. Krönikören hade i fjol gallrat ut 2200 kubikmeter ur egen skog och i slutändan fick han ynka 18 kronor per kubik. Dagen innan hade samma virke varit värt 550 kronor per kubik så skogens värde minskade plötsligt med en miljon … Och som vi alla vet så är en förstagallring ett högriskprojekt där stormar, rotröta och snöbrott kan förstöra den nygallrade skogen.

Bläddrar man några sidor framåt i tidningen så kan man läsa vad professor Urban Nilsson vid SLU skriver om “Nio myter om gallring”. Det är inte bara åsikter utan bygger på uppföljning av runt 70 svenska fältförsök i skogar anlagda för 40 till 50 år sedan.

Artikeln finns också på Skogssällskapets nätsidor

https://www.skogssallskapet.se/kunskapsbank/artiklar/2018-05-14-professor-urban-nilssons-granskning-av-9-myter-om-gallring.html

Med tanke på hur vanlig gallring är och hur alla rådgivare tutar ut den som en absolut sanning så kan det vara bra att fundera litet på de nio myterna:

  1. Gallring ökar tillväxt och volymproduktion: Nej.
  2. Gallring ger grövre träd: Nej.
  3. Gallring ger friskare skogar: Nej.
  4. Gallring ger högre slutavverkningsnetto: Nej.
  5. Täta bestånd har gallringsbehov: Nej.
  6. Rumslig fördelning är viktig: Nej.
  7. Höggallring minskar tillväxten: Nej.
  8. Breda stickvägar minskar tillväxten: Nja.
  9. Gallring är oftast lönsam för skogsägaren: Nja.

Det är klart att det inte är så enkelt som det ser ut ovan och Urban Nilsson reder ut under vilka förutsättningar svaren stämmer så det är idé att läsa hela artikeln. Till exempel konstaterar han att höggallring (man tar bort de stora träden) inte minskar tillväxten för tall medan det har en viss inverkan på gran som dock inte är statistiskt säkerställd.

Jag håller med om det mesta men gallrar i alla fall i täta skogar där kronorna börjar skjuta upp – helt enligt de metoder som användes för 70 år sedan före kalhyggenas tid. Jag har gallrat enligt de nuvarande rekommendationerna också men det har jag slutat med för den gallrade skogen blir alltför känslig för stormar och snöskador. Jag har en bit som gallrades riktigt snyggt och sedan knäcktes nästan alla kvarvarande träd av snön.

Jag har också haft kalhyggen och i år har vi sågat ned de träd som stod på kanten till ett kalhygge. De var alla skadade och många stockar gick förlorade på grund av det. Då vi själva fäller så skadas visserligen ungskogen men det blir inte stora luckor eftersom det var så varmt att kvistarna inte slog sönder så mycket. Det blev bara en mycket lindrig gallring av ungskogen.

Men man måste alltid se på den verkliga skogen och anpassa åtgärderna efter behovet. Statistik har ingen betydelse annat än för byråkrater. Då man står där i skogen och väljer så tar man bort de träd som inte har förutsättningar att växa till samt de träd som håller på att bli för gamla. Tallarna har det problemet att om tjocka grenar torkar så duger de inte som stock så man får inte vänta för länge.

Här höll de stora granarna på att dö och måste bort kvickt.

Det är klart att var och en måste fundera ut vad som passar de egna skogarna. Råd är bra men ansvaret för besluten faller ändå enbart på en själv.

Första dagen i skogen – äntligen

I går var jag första dagen i skogen den här vintern. Det gick nästan åt skogen med skogsarbetet på grund av reparationen av Zetorn. Men nu är den klar och går som en ängel – peppar, peppar.

Zetorn igång igen

Det var ganska blött i skogen i går men vi hade bråttom att köra upp spår och det lönade sej. I dag var det kallt och skönt och spåren hade frusit så vi hade fina vägar.

Vi städar upp en bit med en mängd torra träd. Det blir säkert tillräckligt med flisved för nästa vinter också. Frågan är hur mycket saluvirke vi får ut men det kan bli en lång och kall mars månad och kanske också april.

I stenbackarna är det inga problem men vi har lägder och mossar där vattnet stiger upp i hjulspåren då man kör. Den myckna snön har inte varit bra för marken under snön är inte frusen.

Nu är det bra att ha lastaren på traktorn så man kan lyfta upp virket ur snön och skuffa omkull träden. Jag testade i dag den nya bomspetsen som jag byggde för svängdämparen. Den är inte riktigt bra för den glider lätt av stammen. Man borde ha en större klyka men den är besvärlig att konstruera för rotatorn måste kunna svängas fritt mellan sidobalkarna.

Men det var skönt att få komma ut i skogen. Konditionen är tyvärr usel efter det att jag i två månader bara gått över vägen till verkstaden. Det märks att man inte varit på skogsarbete för då man kommer hem så slocknar man efter maten.

I dag var det fint solsken och alldeles för varmt i hytten om solen kom åt att lysa in i den. Men utomhus var det -5 grader vilket var riktigt bra. Det börjar komma upp nya plantor på många håll och vi får bråttom att ta bort de gamla träden innan plantorna blir så stora att fällandet förorsakar skador.

Vi håller på att bli “moderna” igen eftersom vi håller på med “kontinuerligt skogsbruk” eller vad det nu kallas. Det slutade vi aldrig med även om kalhyggen kom på modet för omkring 50 år sedan. Nu gäller det att hugga för brinnkära livet för småskogen växer upp allt mer för varje år.

Bort med gamla träd – de nya kommer snabbt