18 januari, 2020 av Nisse

Skräpvinter

Det är januari och vi har haft +7,2 grader varmt. Dessutom regnar och blåser det. Riktigt höstväder av den sämre sorten. Jag följer med vädret och så här ser det ut för den senaste månaden (19 december till 18 januari).

Den blå kurvan är temperaturen

För det mesta har temperaturen varit över noll – bara tre nätter har det varit minusgrader att tal om. Givetvis har skogsvägarna inte frusit i det vädret.

Och bättre blir det inte. Tiodygnsprognosen visar på fortsatt varmt väder med nån ynka minusgrad då och då.

Tiodygnsprognos från 18.1 till 27.1 2020

Det går att hugga på en liten stenbacke bakom den röda ladan som jag sparat just för sådant väder som vi nu har fått. Men det visade sej att en stor del av granarna hade rotröta och det var av den bruna sorten som går långt upp i stammen. Det blir ingen brist på flisvirke till nästa vinter.

En riktigt ordentlig rotröta !

Underligt nog är det inte i de blöta svackorna som granarna har röta utan upp på stenbacken … Vi tar antagligen bort alla granar och lämnar tallarna som fröträd. Det är ingen idé att försöka få granar att växa på den här biten som är full av rotröta. Men jag är inte förvånad för jag minns att vi i tiderna hade kossorna att gå i den här skogen så den kan vara då som rotröta kom.

Och så har hydraulpumpen börjat skramla. Jag beställde redan ny för den gamla är 15 år och Belaruspumpen kostar bara 70 euro. Det kan hända att vi också måste satsa på en ny bränsleslang till min favoritsåg Jonsered 2147 som ibland går riktigt bra men sedan börjar den plötsligt krångla mitt i allt. Likaså behöver gamla Husqvarna 254 ett nytt gummifäste. Den går annars bra men jag tycker inte om att behöva dra 10-20 gånger för att få igång den. Då är Jonsered 2245 betydligt bättre för den startar nästan med första knycket. Litet svag för att fälla men bra såg att kvista med.

Det blir tandläkare på måndag vilket är bra för jag fick tandvärk i går. Då skall jag skaffa mera utrustning för skogsarbetet och kanske en ny motorsåg. I bästa fall är vi tre som sågar och då behöver vi reservsåg – helst en per person så man inte måste åka hem och skruva på sågen. Det tycks bli en usel vinter så alla ljusa timmar på dagarna borde användas effektivt. Jag vill inte såga i mörker i den stenbacke där vi nu hugger. Även om man har pannlampa så kan sågen ta i en sten och då är det färdigt.

17 januari, 2020 av Charlotta

Könsförvirring

Nu är det könsförvirring på gården… Inte jag då, även om Conny på skoj brukar kunna säga att han ibland undrar om han har pojkvän eller flickvän (jag är inte riktigt den där ultra-kvinnliga typen). Nä… Jag är nog ganska säker på mej själv, men nu ha, vad jag trodde var 4 honor fått ungar… De handlar om kaninerna som beter sej som kaniner…

Familjen Pupp. Marianne är vit-brun fläckig till vänster. Julia sitter längst bort och Floppsy-flopp-puppe-popp till höger.

Tidigare i höstas köpte jag två honor. Marianne och Julia. De fick flytta in med mina två andra honor… Nå, nu ha dom två jag köpte fått ungar… Vid närmare granskning kunde jag konstatera att den jag trott varit själva urmodern visade sej vara en hane… Så nu är det lite förvirring. Är då den som jag trott är hanen Joppe, som bor på vinden, inte alls Joppe, utan fröken Joppelina? Och är då det jag trodde är Floppsy inte alls nån fröken Floppsy utan herr … Flopp ?

Och.. Hur.. Alltså.. Att.. När…? What in thö heila…

Ja, könsbestämma kaniner är nog knepigare än grekiska… Men, konstaterat är nu iallafall att Julia och Marianne är mödrar till varsin ullhög med ungar… Så dom är honor och alla andra bor nu i varsin bur. Var och en på sitt. Men… Hur många burar blir de om alla ungar nusen ska ha varsin bur? Jag har inte varit och rört om dem något extra, för temperaturen är inte riktigt idealisk för nakna små puppar, men tur i oturen är de inte -15 iallafall. Då skulle de nog bli någon form av badrumsinkvartering för pupp-ligan, men nu klarar de sej nog ute/inne i fårhuset där de bor. Mammorna har bäddat in ungarna i sin egen ull och så länge inget drastiskt händer ska de nog ordna upp sej. Sen är ju frågan hur många ungar som överlever. En unge hade varit död i födseln för den hade mamman tagit bort ur boet, och sen hittade jag en död unge när jag räknade igenom hur många ungar där va. För tillfället är det 10 ungar i ena högen och 12 i andra… Jag antar att det kommer att stryka med några ungar till innan de är så stora att de börjar äta själva, men, man får väl se .. de visar sej…

Just nu är det bäst att låta dem vara ifred och tålmodigt vänta tills de själva börjar lura ut ur ullen 😊

11 januari, 2020 av Nisse

Skogsarbetet 2020 började

Med en höst som aldrig tar slut (+6 grader långt in i januari) såg det riktigt dåligt ut för skogsarbetet men i dag började vi fälla stockträd. Jag hade sparat en bit alldeles bredvid virkesupplaget där det finns en liten stenbacke. Gallringen har blivit försenad men nu kom biten väl till pass.

Det växer en hel del mossa under träden men marken är så stabil att det går bra att köra där trots plusgrader. Vi har sågat upp vägar tidigare men nu började vi fälla stora träd. Tyvärr var en mängd granar rötskadade så jag misstänker att ”gallringen” blir ganska hård. Möjligen måste vi byta till tall för att bli av med rötan (efter 60-100 år).

De första stockarna år 2020

Medan det var varmt och lerigt så passade vi på att lägga ned en brotrumma så det är lättare att köra in till virkeslagret. Det gick bra att gräva i dikets botten med gripen. Dessutom jämnade vi ut upplagsplatsen så den är klar att ta emot nytt virke.

Ny bro in till upplaget
Att gräva med grip …

Det är besvärligt att samla ihop alla skogsredskap och att få motorsågarna att gå. Två av fyra startar riktigt dåligt och går inte på tomgång så det blir att skruva igen. De nya eländiga motorsågarna har inte ens skruvar för inställningarna. ”Föra dem till service” ? … Inte har jag tid att köra sågarna fram och tillbaka. Riktigt dålig utveckling. Det var bättre förr.

Vädret har i alla fall varit bättre de två senaste dagarna än på hela hösten. Vi har haft minusgrader men tyvärr lovar de +7 grader igen nästa vecka.

Ovanligt klar himmel och ljust klockan fyra.

10 januari, 2020 av

Återblick 2019.1

Lovade återkomma med lite genomgång av odlingarna från gångna säsongen. En regelrätt årskrönika skulle kanske bli onödigt lång så jag tar det lite kultur för kultur.

Men till allra först så vill jag ödmjukt tacka för responsen på senaste inlägg, det stöd som riktats oss via gillanden och kommentarer värmer och tröstar.

Höstvete.

I mitt kumminskördeinlägg skrev jag att jag stod i beråd att istället för råg så höstvete och så gick det också då utsikterna på rågmarknaden inte såg så bra ut. Bedömmer att vetet är lättare sålt än rågen som jag de facto fortfarande har en hel del kvar av i lager.

En glyfosatbehandling gjordes efter tröskningen men vädret blev lite ostadigt så tallriksharvning och sådd gjordes först den 14 september. Den svala sommaren hade också resulterat i att frödillen inte hann mogna så den slogs också ner och såddes in på samma gång. Det blev frost efter sådden och jorden kyldes ner så trots gynnsam fukt så grodde och utvecklades vetet långsamt. Några dagar med varmare väder i oktober satte lite fart på tillväxten men nåt blad till och lite bestockning hade jag kanske önskat mig innan växtsäsongen tog slut. Det är första gången jag odlar höstvete så jag vet inte riktigt vad som är optimalt vinterväder men i början av november frös marken till och lite senare bäddades den in av några cm snö. Det tyckte jag kändes tryggt och bra då jag inte hann utföra några mögel och micronäringsbesprutningar.

Det blev dock åter varmare och snön smalt samt tjälen tinade så sen medlet av november har det mestadels lyst grönt från åkern. Lite orolig har man varit för att den späda grödan skall förbruka näringsreserver och utmattas i det omväxlande vädret. Å andra sidan så är det väl just dylikt väder som man har lite längre söderut där höstveteodling är allmännare så kanske det inte är så farligt ändå? Vi får väl se hur det utvecklar sig med vädret framöver, de är trots allt några månader kvar innan vårsolen börjar värma på allvar. Eller vad tror Ni om framtidsutsikterna? Ett bildkollage följer.

Kummingrödan avslutas 6.9.2019
Frödillodlingen avslutas 14.9.2019
Carrierharvning 14.9.2019
Höstvetessådd 14.9.2019
Höstvetet sått 14.9.2019
Långsam groning, läget 27.9.2019
6.10.2019. Äntligen skönjer man såraderna.
En vecka senare 13.10.2019
Läget i höstvetet. 20.10.2019
Snöläget 10.11.2019
20.11.2019. Bart igen…..
…. och i närbild så här.
Nyår passerat och fortfarande bart. 5.1.2020
6 januari, 2020 av Charlotta

De va 2019 de…

Dit for de året.

Fort gick de också och som vanligt börjar jag bläddra bland bilderna för att komma ihåg vad som egentligen hände…

Mitt klåbbade och opererade ben finns på varannan bild och de andra bilderna handlar nästan alla om får. Inga stora överraskningar här inte.

Några bilder, och några tankar om året som gick…

Snö hade vi, tydligen… På bilden, vägen hem från bron i mitten av Januari. Långa mörka kvällar, men nog är det ändå mer trevlig vinter-feelis och mysigt med snö, än det blaskaslasket vi dras med i år…
Eftersom jag var ganska orörlig första delen av året, blev det inte så mycket uträttat om dagarna, men spika fågelholkar kunde jag, och en ny kaninbur såg dagens ljus. På bilden, det som småningom skulle komma att bli ett hus till Joppe-kaninen. När våren kom hängde jag upp fågelholkarna och flera av dem fick hyresgäster medesamma 🙂
Lamningen gick väl ungefär som den brukar, någon liten patient in i badrummet, men för de mesta gick det bra. Lamm kom de som sjutton och när allt var klappat och klart räknade jag ut att snittet låg på 3 lamm per tacka. Hujhuj, men, trots att lamningen var senare lagd, pga foder-sparande och att det var många lamm per tacka, så växte lammen riktigt hyggligt ändå.
På bilden håller jag lilla skruttan, hon bodde i mitt badrum om nätterna i någon vecka. Första dygnen var ganska … ja, spännande/kritiska. Jag undrade nog många gånger när jag steg upp kl 03, för att ge henne en halv dl mjölk, om jag verkligen har alla kottar i granen… Men, med tiden blev hon starkare och starkare och några bilder ner finns en bild till på henne.
Mat mat mat… Det var att räkna balar och när dagen D kom för betessläpp och huset småningom blev tomt hade jag exakt en ensilage bal kvar. Skulle våren blivit seg, långdragen osv… ja, de vill man inte tänka på. Våren kom tidigt, med en liten kallare period just efter att jag släppt ut fåren, men de hittade ändå så mycket mat de behövde på betena fast tillväxten lite avtog. De sägs ju att har man tur behöver man inte förstånd, men, när de gällde att få fodret att räcka till behövde man nog både det ena som det andra… Minns ännu knuten i magen… Hur ska det gå… Räkna räkna, men håller kalkylerna? Fast man hur räknar, kan man ha räkna fel, eller misstagit sej, men, de gick bra. De som ju också var ett litet orosmoln var ju att jag själv va frånvarande från fårhuset några månader och skulle ha avbytare, men, de va inga problem. Kalkylerna höll och avbytaren va guld värd! Sånahär gånger är de så otroligt värdefullt att ha en avbytare som man kan lita på, och de kunde jag!
Jaktkort hann jag med på våren också. Intressant, lärorikt och innehållsrikt detta med jakt. Nu börjar jag ha pejl på dedär med mat sådär småningom. För att förstå maten på tallriken, är det intressant och bra att veta till bakgrunden. Hela bakgrunden… Att som bonde känna till allt från foder, till födsel, till uppväxt, till slakt, till styckning… Det ger en så mycket när man står där med en köttbit och ska börja värma stekpannan. Men som jägare, att känna till hela linjen… där är man ju inte så närvarande i första skedet av djurens liv, men från det att skottet gått, till det att man har det på tallriken, de börjar jag ha pejl på… snart… I februari gick jag en kurs i viltstyckning och det gav nog på nåt vis lite ”blodad tand”… Hursomhellst, intressant är även det…
När båten är i vattnet, efter en lång vinter ska man ha ut nät. De kan ju hända att man får bara simppor, men får man ens de får man vara glad snart, för fisken lyser nog med sin frånvaro mer och mer… Vårens vackra kvällar… Snart är vi där igen, men får se om det blir att sätta ut båten då, kan ju hända den redan är i sjön? Som de nu ser ut så är det ingen brådska med upptagningen, men ? Nog brukar de bli lite vinter i februari ändå, men blir de inte att dra upp båten, då försvinner ju dendär känslan när man tar första båtturen efter den långa vintern…
Ut på bete, äntligen… När får och lamm är mätta, och ligger i solen och idisslar och njuter… De är bomull för själen…
Gräs gräs gräs gräs gräs…. Och tänk va gräset växte… Man blev riktigt lugn i huvudet av att se hur mycket foder det fanns… Ända tills balmaskinen rasade… Men, i det skedet hade jag redan foder så det sku räcka, och tack vare vänner och bekanta löste det sej även med de gräs som låg obalat… Evigt tacksam!
Jordgubbar är mums, men kanske man ska tvätta händerna före man börjar med dem… Att ena stunden stå på huvudet i nån maskin, duscha hydraulolja och kleta vaselin och sedan i följande stund frysa in jordgubbar… mm.. de har ju sina för och nackdelar…
Avbrott i vardagen. Jurmo, en holme bland så många 1000 andra, ändå finns det inte någon som ens lite liknar. Alla holmar är speciella på sitt eget lilla vis, men, jag undrar nog om inte jurmo ändå tar priset i att vara speciell… Ett längre avbrott i vardagen fick jag även då vi, jag och Conny, gjorde en lite längre resa, den till Sverige när vi bland annat hälsade på älgarna i Bjurholm, och körde över stekenjokkplatån. De va nog en intressant resa… En rolig detalj i det hela upptäckte jag när sedan hösten kom och jag skaffade sveriges tv 4, och vi kunde se Bonde söker fru. Mitt i allt, där va de ju! Bekanta vyer från i sommras! De va ju Ankarvattnet! Jimmy som var en av bönderna som deltog, bor i Ankarvattnet, och där körde ju vi i sommras! Vi gör så när vi reser att vi bokar inga övernattningar, utan vartefter vi kör så googlar vi övernattningsplatser. Jimmy driver en camping, den va vi och kollade in. Väldigt vacker plats, men vi tyckte vi hade lite långt till kvällen då ännu och ville hinna en liten bit till innan natten, så vi svängde på gårdsplanen och fortsatte några mil till. Men lite roligt är de ju att ha hälsat på Bonde söker fru – kossor, för dem stannade vi och hälsade på och pratade några ord med 🙂
En vardagsbild från juli. Just då tycker man inte det är varken vackert eller nåt extra med det, men nu i januari, när stormen drar kring knutarna och havet duschar hela vindarkobbin blir bilden medesamma så idyllisk, och man längtar till kvällarna när man kan fara och lägga nät i bara kortärmat kl 21 på kvällen
Några marknader hann jag med under året också. Här på bilden är det skärgårdens skördefest på gångs.
Höst. Utan hemlängtan. Fåren på Trunsö var inte riktigt med på noterna på att avsluta sommarvistelsen när jag hade tänkt de, men med lite övertalning fick vi hem dem. Ofta är de nog helt med på att komma hem och med i båten, men i år va de flera ställen som dom började krångla när de skulle hem… Men, hem kom dom till slut alla…
Så mycket som jag cyklat i år, har jag inte cyklat förut. Inte säger jag för de att jag cyklar mycket, men någon eller några turer i veckan har det blivit. De är inte främst för beach 2020-formen, den uteblir nog minsann, utan de är för att stärka musklerna i knäet som jag cyklat. Knäet trilskas och mårrar lite emellanåt, och det vill ha, och ska ha ständig aktivering. Jag började cykla på våren, har cyklat vad jag hunnit över hela sommaren och nu på hösten fortsätter jag bara… Alternativet är att gå på gym, jomppa det hemma och inne, men de är så skönt att komma ut och få trampa sej fram i friskluften. Jag har även första gången i livet provat på Zumba. Måndag kvällar har jag pallrat mej iväg till kyrkbacken för att vara en av 40 deltagare i zumba. För en småhalt och fyrkantig person som jag, är det lite svårt och helt obegripligt mellanåt. Armarna ska till höger, baken åt vänster och fötterna ska kordineras i takt med nåt polkashottisaktigt. Men de är så kul! Och visst blir både kroppskontroll, kondition bättre 🙂 På bilden är det Kirjais by en vacker höstdag. En nackdel med att bo i ändan på en väg är, att ska man motionera längre än runt hemholmen är det samma väg man ska alla gånger. Lite lejdot, men det finns ju annat som varierar. Vädret till exempel, eller som här om dagen när jag va ca 6km hemifrån kl 18.30 och pannlampan gav upp. Jag fick cykla hem i torparsolens / månens sken… Det var ganska klart väder den kvällen och månen va ändå halv så jag såg lite vart vägen tog vägen 🙂
Kalla mornar och älvor som dansar på havet – himlens spegel
Skruttan, som bodde i mitt badrum har hunnit bli stor flicka. Hon har haft namnet skruttan hela sommaren, men nu på hösten blev det rörigt när jag och Mathias skulle prata om fåren. Det finns nämligen ett får som heter Puttan, eller blindis som Mathias kallar henne eftersom hon är blind på ena ögat. Vi blandade ihop Puttan och Skruttan och de blev bara rörigt, så vi kom fram till att Skruttan får byta namn, och hon kallas numera för Pandis, eftersom hon är svart och vit lite som en panda-björn.
Tamare får har jag aldrig haft. Hon följer efter en vartän man går, om hon bara slipper med. Man kan ju inte ha henne att drälla i fötterna helatiden, men, i koppel kommer hon glatt eftertassande vart man än går…
Och så blev det jul, med allt gott som hör till. Det viktigaste på julbordet är nog ändå skinkan. Utan pappas bastu-rökta skinka – ingen jul. Men, bastun brann inte upp i år heller, så det blev skinka på julafton som jag i år firade i Töjby
Riktigt dagarna innan jul kräktes min motorsåg. Kedsmörjningen krånglade och jag skulle blåsa rent den från smuts och grums. Jag kom åt hålet där kedoljan kommer ut och så blärfs sade det, och så var det riktigt som att sågen kräktes kedolja. Det kom med sån fart att jag fick en skaplig dusch över mina byxor. Skulle jag mött någon på vägen in, skulle de absolut trott att jag kissat ner mej… Skrot. Nå, jag kastade motorsågen med i bakluckan på bilen när jag for till Töjby och med lite reservdelar och slang så fixade Conny sågen, så nu går den som tåget igen.
Skruva är inte riktigt min grej. Jag använder gärna, men, när det sen krånglar, nånting såntdär som jag aldrig petat i och på förut, som lager och sånt, då är de så himla fint att ha någon i närheten som kan hjälpa en med dyligt.

Sådant, i stort har mitt 2019 handlat om. Nu blir de att se vad 2020 för med sej. Antagligen blir det väl någonting liknande… eller så inte. Det återstår att se…

Gott nytt år till alla läsare!

4 januari, 2020 av

En livskamrat saknas mig.

Efter att ha velat fram och tillbaka om att skriva eller inte skriva om detta så gör jag det nu i alla fall även om det inte direkt är bonderelaterat och är ganska så personligt. Men som en av bloggkollegorna här menade då jag rådfrågade dem så gav vi på sätt och vis våra liv offentlighet i samband med att vi gick med på att skriva här på bondbloggen.


Eivor 2018

En närapå 40-årig gemenskap.

Trots att Eivors liv avslutades alltför tidigt, hon skulle ha fyllt 57 den 18:e december, så fick vi ändå många år tillsammans. Vi träffades första gången på nyårsaftonen 1979 på ungdomslokalen i Korsnäs. Vi dansade några danser och det sa som man säger ”klick” och vi beslöt att träffas igen. Eivor studerade då till kock på yrkesskolan i Vasa så det blev många resor med Bluebirden till stan den vintern.

Förlovning 1981.

Följande höst var det dags för mig att rycka in i militären och de 6 veckor som gick innan jag fick min första permission kändes olidligt långa. På den tiden var det via telefonautomat eller brev man höll kontakt så vi skrev brev eller kort så gott som dagligen då telefonsamtalen var dyra och kön till den enda telefonautomaten nere i trappan var lång. Posten fungerade bra på den tiden och vi hjälpte förstås till att hålla posten på fötterna med vårt brevväxlande. Några permissioner senare den 23 februari 1981 förlovade vi oss och i kärleksyran så slarvade vi till det så att Rosmarie blev till. Jag hade väl inte tänkt bli pappa så pass tidigt men det är inte så gott när man ser den man tycker om så sällan. Så här efteråt är jag ändå glad att ”olyckan” var framme.

Rosmarie hälsar Annsofie välkommen till världen 1982.

Sensommaren 1981 flyttade vi ihop i en tjänstebostad på Korsholms skolor där jag jobbat sen augusti 1979. I november föddes Rosmarie och av bara farten så kom Annsofie till världen 13 månader senare i december 1982. Det började bli trångt i den lilla lägenheten så vi fick lov att bli lite försiktigare.

I februari 1986 bromsade jag in bilen utanför pastorskansliet på skolhusgatan i Vasa och Eivor frågade va vi ska göra här. ”Ska vi int ta ut lysning” frågade jag. Kanske inte det mest romantiska sätt att fria men efter att ha levt ”i synd” under flera år så var giftermålet lite mera av formell karaktär, Eivor blev glad i alla fall.

Bröllop 1986.

Bröllop hölls den 1 mars i kretsen av de närmaste samtidigt som nyheten om att Olof Palme blivit skjuten till döds kablades ut. Ceremoni i kyrkan och Rosmarie och Annsofie sjöng ”Ekorrn satt i granen” under den efterföljande middagen. Brudvalsen togs på hotell Vaskia senare på kvällen. Bröllopsresan fick anstå till sommaren och den företogs per cykel från Yttermark, där vi lämnade flickorna, över Bottenhavet i en ”bloåmoåla plååtbåt” till Gävle och via Eivors farbror i Hedemora upp till Mora i Dalarna. Det blev 6 dagars cykling och lite på 600 kilometer under den 9 dagar långa bröllopsresan och Eivor menade att hon efter den resan förstod innebörden i uttrycket ”i nöd och lust”.

Erik.

Under en personalresa till Lycksele blev Erik till och han kom till världen i ett åskväder 26 juli 1987. Minns att farmor Ingrid var speciellt glad över att det nu blev en son som kunde bära efternamnet vidare.

Vi flyttade till radhuset i Ahlholma här i Solf samma höst för det var dags för Rosmarie att inleda förskolan, vi hade ju inte tänkt bli stadsbor utan närde förhoppningar om att starta lite egna odlingar. Vi hade odlat lite grönsaker på mina föräldrars hemman sen vi flyttade ihop och märkte att vi tyckte om att ”arbeit i laag”. Under vår första vinter i Solf kom hemmanet i Långmossen till salu och vi lyckades förvärva det så till midsommaren 1988 blev det att flytta igen.

Varken Eivor eller jag var nu speciellt rädda för arbete men starten blev lite tuffare än vi räknat med då den ekonomiska ”laman” slog till samtidigt som lånen skulle amorteras och räntorna steg.

Packhall 1.0 i Långmossen 1989.

Vi fick ovärdelig hjälp av våra föräldrar och släkt och vänner men blev nog ändå lite trötta av allt arbete så jag slumrade kanske så att säga till ”i akten” så mitt i allt dök Linnéa upp den 27 april 1993. Ock visst blev också hon till folk trots att det var så kärvt att om ”kulorna” i blöjan var torra så tömde vi ur och satte på blöjan igen. 1994 blev ett bra år och vi reste oss igen passligt till EG-anslutningen -95.

En tårögd glad moder åt Linnéa.

Åren som följde gick åt till arbete, tillbyggnad av hallen, barnens skolgång, lite orientering och skidåkning. Vi hade det ganska bra och som grädde på moset började familjen åter växa i och med att barnbarnen började trilla in. Ines 2004, Hugo 2005 och Anna 2007. 2007 företog vi också vår följande längre gemensamma resa som gick till släkten i amerika. Åren därpå hade vi återbesök därifrån och åtminstone jag, och antagligen Eivor också, kände oss ganska nöjda och tillfreds med tillvaron. Lyckan fick dock ett abrupt slut då Erik avslutade sitt liv en vacker söndagsmorgon den 23 augusti 2009.

Eriks begravning.

Och vi hann inte ens hämta oss från den chocken innan hallen brann ner följande år. Efter dessa händelser blev vårt liv inte detsamma men åter tack vare stöd och hjälp från släkt och vänner så uppmuntrades vi att gå vidare om än i lite långsammare takt. Ytterligare uppmuntran fick vi genom vårt fjärde barnbarn Rasmus som kom till världen i juni 2015. Efter det blev nog Eivor mormor på riktigt och började ta det lite lugnare och ägna sig åt handarbete samt ta bilder att dela med sig av åt en växande skara vänner på facebook.

Den sista augusti 2018 fick hon ett epileptiskt anfall som efter nio dagars sjukhusvistelse och otaliga undersökningar konstaterades vara förorsakad av en tumör i hjässan. Enligt läkarna satt den bra till och verkade snäll så en operation kunde göras i Åbo om ungefär en månad. När lite på 2 månader gått ringde jag sjukhuset för att få närmare information om tidtabellen men fick till svar att det bara är att vänta på svar från Åbo. Efter ytterligare någon vecka så fick Eivor ett nytt anfall och fördes åter till sjukhus varpå det uppdagades att nån remiss till operation i Åbo inte blivit sänd. Julen kom emot och hon hann få ytterligare ett svårt anfall under Alfrida-stormen på nyårsdagen innan det blev operation den 13 januari. Den operationen lyckades bra även om all cancervävnad inte kunde tas bort. Kirurgen menade att resterna och de omkringliggande metastaserna skulle kunna fixas med hjälp av cellgift och strålning och skulle tumören växa upp igen så kunde man göra en ny operation. Behandlingarna som inleddes i februari klarade Eivor riktigt bra och hennes humör var på topp, kanske delvis på grund av stimulerande medicinering. I slutet av behandlingen tillstötte problem och i undersökningarna efteråt konstaterades att hon även hade en tumör ovanför örat på högra sidan.

Den opererades bort i slutet av juli och konstaterades vara av den aggressivaste sorten. Trots att den operationen också ansågs lyckad av kirurgen och ett par efterföljande cellgiftsbehandlingar gjordes så kunde vi nog konstatera att hälsan allt mera gav vika och kroppsfunktionerna började kopplas ner en efter en. Så pass att vi i skördebrådskan i början av oktober nödgades lägga in Eivor på närsjukhuset. Mycket stillasittande hade dessutom lett till vätskande bensår men dem fick man snabbt bukt med på närsjukhuset. Vården samt en lugnare omgivning än här hemma gjorde att åtminstone jag tyckte att hon piggnade till för några dagar. Och Eivor tyckte också att hon mådde bra och var redo att komma hem igen.

Men vartefter dagarna gick såg vi hur vänstra sidans motorik blev allt sämre vilket säkert medverkade till att hon föll och slog huvudet i golvet. Efter det kunde hon inte längre gå och kroppens förfall accelererade. I takt med att rörelseförmågan avtog blev cirkulation sämre och vätska började samlas i kroppen och lungorna fylldes till sist så att andningen blev svårare och svårare. På lördagen den sista november satt Annsofie och jag och höll hennes händer och följde med hur andningen avtog, vi försökte trösta henne med att säga att hon inte behöver vara rädd, att vi nog sitter hos henne till det eviga slutet. Efter att jag till sist sa att hon ska hälsa Erik att vi saknar honom så otroligt mycket så drog hon ett sista andetag och fick ro.

Begravning hölls 14 december, som förövrigt är min fars dödsdag, en tung dag men jag är så här efteråt glad att vi ändå höll en allmän begravning då en närapå fullsatt kyrka slöt upp för att följa Eivors sista färd.


Många följde Eivors sista färd.

Trots sin svåra sjukdom behöll Eivor hoppet om att tillfriskna och sin livsgenomgående optimism ända fram till de sista veckorna. Därom vittnar hennes samlande av frön under sommaren för nästa odlingssäsong. Hennes goda humör gjorde den dystra sommaren ljusare, det var ju bättre att hon skrattade än om hon gråtit.


Blomsterfrön som Eivor samlat under sommaren.

Bloggarterapi.

Genom att låta Er ta del av en del av Eivors och mitt gemensamma liv, som trots allt omfattar 2/3 av min vandring här på jorden, och den svåra tid vi haft under senaste år så förklarar det säkert för många av Er varför det varit lite tyst från min sida här på bloggen. Att berätta har också en terapeutisk effekt och gör kanske det lite lättare att gå vidare.

Så här i årsskiftestider är det också tradition att ”vända blad”. I traditionens namn ska jag nu försöka återuppta rutinerna med att skriva här på bondbloggen, det har samlats en hel del material under fjolåret som trots att de är lite förlegade kan återges då humöret återvänder. Det är lätt att ”trilla av pinn” och tappa greppet när stora livsomställningar sker, jag gav upp en del rutiner när Erik kom bort och trots att jag försökt så har jag inte lyckats återuppta dem igen. Just nu är det lite tomt men i takt med att ljuset återvänder skall väl nog humöret göra det också. Dessutom kan det vara bra att skriva av sig lite om kvällarna när man sitter här i sin ensamhet.

Vill så här till sist passa på att önska läsarna av bloggen en god fortsättning på nya året. Vill också tacka alla som hjälpt och stött oss under Eivors sjukdomstid samt personalen på närsjukhuset för god omvårdnad. Tack!