15 oktober, 2020 av

Uteblivet jubileum.

För en knappa två veckor sen gick jag in i ett nytt decennium och ganska obemärkt av egen vilja denna gång. Förra gången jag fyllde jämnt blev det heller inget kalas då det inte kändes som om det fanns nåt att fira efter att ha förlorat sonen ett år tidigare och med ruinerna av en nedbrunnen produktionshall som blickfång från stugtrappan. Jag lovade då att jag firar då jag fyller 60 i stället, jag hade väl inte då räknat med att förlora min livspartner och inte heller de festanbegränsningar som coronan förde med sig. Så jag meddelade mina vänner via ett facebookinlägg att det inte blir nåt kalas just nu heller utan dagen går i arbetets tecken men att jag nog är hemma och kokar kaffe som vanligt.

Tack för all uppvaktning!

…..ja så skrev jag för snart 3 veckor sen och det blev åter ett inlägg i raden som inte kom till sin ända.

Får väl konstatera att beslutet att skjuta på kalasandet var rätt med tanke på hur läget utvecklats sen dess och även presidenten tog modell och inhiberade årets slottsbal. Så man är i gott sällskap.

I övrigt så känns det som det mesta inte kommer till sin ände, kanske lite tokigt att skriva det jag skriver men kanske känns det bättre sen efteråt. Kanske borde detta ha stannat som en text i min privata dagbok men det är i och för sig inte första gången jag delar personliga tankar.

Men jag har ”leidon” (hittar inget högsvenskt ord som beskriver det bättre) och det är en av anledningarna till att jag varit lite tyst här en tid. Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Inte är det på grund av uppskjutet kalas och inte tycker jag att det är mera jobb än brukligt så här på hösten. Men ändå känns det som om jag är steget efter hela tiden men inte ens det är ju något ovanligt här.

Löken simmar efter flera dagars ihållande regn. (foto M. Rönnqvist)

Så jag vet inte, regn varje dag och att två tredjedelar av lökarealen simmar på åkern är också världsliga problem. Att maskinerna har lite småfel som stör brukar jag fixa under nattens timmar men det vill jag inte få gjort nu. Regnet har förstås medfört att jag inte riktigt fått struktur på arbetsplaneringen men vi brukar ju ändå få flexa här. Försäljningen går nu bättre än i somras och jag känner att vårt arbete och våra produkter uppskattas. Flickorna och jobbarna sköter sig bra och vännerna sänder uppmuntrande hälsningar när jag beklagar mig över något. Och många vänner har jag, egentligen är det bara en person som högt sagt att jag är värdelös och det sade han i vad jag misstänker onyktert tillstånd. Men kanske är det då som sanningen kommer fram.

Trött är jag efter dagens jobb men det brukar jag också vara så här års och det brukar bara kännas bra då det är ett tecken på att man gjort något. Men nu känns det som om inte tillräckligt gjorts. Jag försöker intala mig att 60 bara är ett nummer men kanske är det inte så. Jag tycker jag känner mig svag, de tyngder jag tidigare bekymmerslöst hanterat känns omöjliga att rubba. Visserligen har jag tappat ca 10 kg sen mina glansdagar men det borde snarare underlätta än försvåra det fysiska arbetet då man har mindre egenvikt att flytta på.

Så jag vet inte om det är det allmänna läget som påverkar, att mycket man brukar se fram emot inhiberas och förtroendeuppdrag blir på hälft då normala möten inte kan hållas. Mest leidon har jag dock denna tid på dygnet då alla lämnat gården och man står i beråd att äntra sängen för natten. Den är nu tom till skillnad från tidigare…….

…… men inte vet jag om ens det är bekymret och det kanske inte behövde vara så. Men då man redan från tidigare ligger steget efter är det svårt att finna den tid ett eventuellt sällskap förtjänar. Kanske är det därför jag har leidon? Inte vet jag men det var nog lättare när man var ung och tiden räckte till allt.

Nåå, nu har jag i alla fall tagit mig tid till ett inlägg så kanske finner jag tid till annat också för att bota ”leidon”.

15 oktober, 2020 av Nisse

Nu blir det höst

Det har varit ovanligt varmt. Vi har inte haft frost ännu – först på lördag utlovas minusgrader. Det brukar vanligen vara nån frostmorgon i augusti eller september men i år har vi kommit till mitten av oktober förrän det blivit kallt. Det märks också på att jag inte behövt sätta på värmen i huset än. De senaste dagarna har jag visserligen eldat i spisen i köket på morgonen men det har räckt till ända tills nu.

Om man ser på kurvorna från väderstationen så har temperaturen varit ganska stabil ända fram till omkring den 9 oktober varefter den börjat sjunka. Nu blir det att sätta in dubbelfönster och så småningom sätta på värmen från flispannan. Vi har inte speciellt varmt inne utan +19-20 grader räcker bra till. Det har gått bra utan extra värme och i sovrummet vill jag ha ganska svalt för då sover jag bättre.

I verkstaden är det bra om det inte är för varmt så där jobbar jag helst under +15 grader. I förra veckan körde vi in tröskan i ladan för vinterförvaring och det är alltid krångligt eftersom det bara finns några centimeters marginal. Vi måste vara två för att sikta in den. Det gick i alla fall bra med första gången även om det bara blev en centimeter luft på ena sidan. Man flyttar ju inte en så stor maskin sidledes annat än genom att köra ut tillbaka och sikta in sej på nytt.

Tröskan i vinterförvar

Luckorna är öppna så att gnagarna inte kan härja ostraffat. Våra katter brukar hålla till i ladan men trots det hade nån mus i fjol gett sej på isoleringen under instrumentpanelen. Till all tur var ledningarna oskadade. På den nyare tröskan är det svårt för katterna att komma in under instrumentpanelen även om jag lämnar luckan öppen. Kanske jag borde bygga en stege för katterna ? Mössen hittar nog en väg in i alla fall.

Det har varit varannandagsväder med omväxlande sol och regn. Då det regnat har jag flyttat mina installationer från den gamla Ducaton till den nya. Backspegel finns det inte på den nya så jag installerade en backkamera. Den fungerar bra – tills motorn är igång. På nätet diskuteras samma problem så det verkar inte vara ovanligt. Det är möjligt att det beror på PWM-tekniken som används i en del bilar. PWM (Pulse Width Modulation) betyder att man i stället för likström skickar pulser av olika bredd. På det sättet kan man reglera till exempel en lampas ljusstyrka. Men det stör lätt videosignalens synkronisering.

Nu har jag dragit tjocka ledningar direkt från ackumulatorns poler till en egen central. Därifrån drar jag egna ledningar (både +12V och jord) direkt till kameran och till skärmen. Om det inte hjälper så sätter jag in avstörningskondensatorer och i värsta fall en stabilisator. Men en ackumulator är en ganska bra stabilisator i och för sej. Den har tyvärr ett ganska högt motstånd på högre frekvenser så en keramisk kondensator kan behövas för att får bort alla störningar. Elektroniken i nyare bilar är inte bara till fördel.

Ibland undrar man vad man egentligen gjort under hela hösten efter tröskningen. Ofta blir det små arbeten som skjutits upp då man haft bråttom. Jag hjälpte också brorsan med deras nya tvättrum som är helt ombyggt. Det hade blivit litet fuktigt i hörnet och myrorna hade börjat bygga där. Men det var inte så stor del av en stock som behövde förnyas. Det är 30 år sedan det byggdes och då användes ännu plast och mineralull som nu är borttagna och ersatta med material som andas.

Och så har vi skjutsat de bättre hälfterna. Bägge lyckades vricka foten och fick till och med brott på något ben. Ett tag så tävlade vi här hemma om vem som haltar mest då jag fick en släng av ischias (jag borde inte lyfta tunga stockar). Men nu skuttar vi åter omkring som kalvar på grönbete – om man nu överdriver litet.

Verandans väggbräder är nu uppsatta men det saknas ännu litet foderbräden och ett par plåtstumpar. Balkongens räcke skall bli trä utanpå rören men det får vänta till nästa sommar. Räcket av rör satte jag upp för 40 år sedan då jag konstaterade att trä ruttnar och blir livsfarligt. Men det ser ju förfärligt ut så jag satte trä utanpå och det skall jag göra igen – men nu med plåt utanpå. Sedan ser man nästan inte alls att verandan är så gott som helt förnyad.

Verandan är nästan återuppbyggd

Takrännorna på husets baksida väntar ännu på att bli uppsatta för det har varit litet för regnigt de senaste veckorna. Det är inte något större arbete men jag måste vänta med att ta bort ställningarna till dess. Sedan blir det att fundera på vintern som troligen kommer också i år. Man borde gå igenom värmesystemet och se till att det är i skick innan det blir kallt. Det är en hel del småsaker som brukar ta tid.

Ute på åkrarna finns det också arbeten som borde göras men det beror helt på vädret. Jag vill inte köra djupa spår med tanke på direktsådden nästa vår. Om det blir torrt väder så skall halmen hackas och slyet vid skogslaggarna tas bort. En stengrop borde också tömmas och fyllas igen. Men allt beror på vädret …

Den yngre generationen (Henrik) har satt upp ett två meter högt staket runt äppelträden. Vi har haft påhälsning av hjortar och de kan förstöra allting på nolltid. Det var tunga rullar men han satte dem att hänga i rotatorn på skogslastaren och lyckades faktiskt på en dag få hela området inhägnat. Att det var regnigt den dagen ser man på all lera som finns i Belarusens hytt …

Hjortstängsel

6 oktober, 2020 av Nisse

Slut på höstarbetet (på åkrarna)

Det har varit ganska fint torrväder här hos oss. Längre norrut har det varit ganska illa och jag känner med er där. Jag fick vetetröskandet undan ganska fort. Det var inte mycket till skörd även om det tycks vara mycket ojämnt. Vissa har fått en ganska bra skörd.

Sedan blev det bråttom att få vallarna slagna. Gröngödselträdan går på sista året så nästa vår måste den brytas. Hur det skall gå vet jag inte men jag siktar på direktsådd – om det nu går. Den fina klövern ligger nu där och ruttnar hoppeligen under vintern. Den borde hackas men om jag kan göra det ännu i höst beror helt på vädret. Jag vill inte köra spår i åkern för sådana är mycket illa för direktsådden.

Vallen måste slås (ganska snygg klöver)

Plöjning blir det inte i höst och jag hoppas att det inte blir nästa vår heller för vårplöjning på våra lerjordar ”motarbetar liggväxt” mycket effektivt, dvs. det växer just ingenting alls. Det är en risk som jag tänkte ta i alla fall. Går det illa så förlorar man inte så mycket eftersom vetepriset är uruselt. Vi får leva på pensionen och potatis. Den bättre hälften och barnen såg till att potatisen blev upptagen just före regnat som kom lördag natt. Potatis lär vara den föda som är bäst ifall man inte kan äta mångsidigt. Den innehåller nästan allt som kroppen behöver. Och jag gillar potatis (helst med litet knaperstekt fläsk).

Kvickrotssprutandet gick också ganska bra – eller man kanske borde skriva sprutandet mot baldersbrå för i år var kvickroten inte alls så farlig vilket däremot baldersbrån var. Och jag vill verkligen inte ha övervintrande baldersbrå. Det som är kvar är just gröngödslingsvallen. Det är ingen idé att spruta den förrän de tjocka strängarna med hö är hackade. Potatislandet hann jag inte heller spruta förrän det började regna. Det går att spruta före sådd nästa vår även om det är mindre effektivt.

Jag satte sprutan (800 liter på trepunktslyften) på stora Zetorn för gamla MF165 går med framhjulen i vädret om man sätter mer än 600 liter i tanken. Hydrauliken orkar inte heller lyfta sprutan. Pumpen måste nog förnyas – fastän den bara är 50 år gammal. Nu har det varit så hårda åkrar att det inte blir spår efter stora Zetorn så den fungerar bättre i år. Hytten är också tätare.

GPS:en fungerade hyfsat i år. Noggrannheten var inte den bästa men det var inga 20 meters kast som tidigare. Alldeles nyligen fick Fredrik den nya GPS-stationen att fungera med 2 centimeters noggrannhet men jag hade inte tid att pröva den eftersom regnet hotade.

Vi bygger alltså en GPS-station med RTK som ger centimeternoggrannhet och den kan vem som helst i trakten använda. Men man måste ha en RTK-mottagare. De kan vara ganska dyra även om priserna nu gått ned De är nu ordentligt under 1000 euro och om man riskerar att köpa kinesiskt så kan de vara ännu mycket billigare. Vi behöver inte direkt centimeterprecision även om vanlig GPS med 3-12 meters noggrannhet är för dålig.

Det blev alltså slut på åkerbruket – åtminstone tills vidare. Under veckoslutet hade vi Digiläger på gamla folkskolan där folk fick komma med sina datamaskiner, surfplattor och telefoner för att få hjälp. Och det behövdes tydligen. Åtminstone fick man sitta och prata och svära över de eländiga systemen tillsammans.

Den yngre generationen (Henrik) byggde också en inhägnad för de nyplanterade äppelträden. Två meter högt staket runt allihop kom upp på en dag med hjälp av stora lastaren på Belarus. Rullen var mycket tung men den satte han fast i rotorn på lastaren och kunde sedan lättare rulla ut den. Det går så mycket snabbare för de yngre medan jag haltar omkring med ischias och styv nacke efter vallslåttern. Fast allting börjar bli si som så på den här gamla gubben.

Kubotan med Henrik och ny jordfräs och förstås hunden med …

Det blev verkstadsarbete och i går också litet byggarbete då solen sken och det var varmt. Verandan saknar ännu en del väggbräder och lister. Det är mest potand (petarbete) som passar mej. Jag tänkte få den något så när klar före vintern. Det saknas inte heller verkstadsarbete men man måste bygga då det är torrväder och vara i verkstaden då det regnar.

Mitt i allt kom det en stor grävmaskin som rensade vägdikena – och satte fast trummorna. Så nu blir det spadarbete för att få vatten igenom dem igen. Tyvärr är vissa så dåliga att de troligen måste grävas upp och förnyas.

Även om höstarbetet på åkrarna börjar ta slut för mej så är det ingen brist på sysselsättning.

1 oktober, 2020 av Charlotta

Finns det nån måtta?

Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här… Så sjöng de tre små grisarna. Men, de va grisar det, nu har jag får i tankarna. Som vanligt… Mina får vet inte vad en varg är, och de ska dom vara lyckliga över. Men, får dom stifta bekantskap med varg, ja, då är jag säker på att dom nog minsann är rädda.

Tänk en lugnt betande fårskock som lägger sej till ro. De hittar sin favoritplats där de övernattar och lägger sej en efter en. Lammen med sina mammor lägger de sej för natten. Idisslar lite och bara vilar och samlar kraft inför en ny dag då en stor del av timmarna kommer att gå ut på att förflytta sej och beta. De är de får kan, och de är de får gör bäst. Betar gräs, vass och bekämpar sly. Att det då, i detta lugn smyger sej in en anfallande varg som splittrar flocken. Får flyr för sina liv till både höger och vänster. Lamm som tappar bort sej. Är det mitt i natten ser de antagligen inte riktigt vart de springer. En stukad klöv och de är finito. Ett lätt byte för en slug och hungrig varg. Men får är snabba, på gott och ont, kanske inte vargens kraftiga käft dödar fåret i ett enda hugg utan den river löst nån skinnflaga i bakhasorna och sen först när fåret är trött, slut och smärtan tvingar den att sakta ner kommer dödsstöten. Sjön är farlig för ett får, blir den jagad ut till sjöss, så, inte svänger den om och hoppas att vargen gått hem och lagt sej, nej den simmar nog i panik rakt fram, vart det sen än är som det är… Ända tills den sjunker, eller land kommer emot. Men har man en hungrig varg i hasorna är valet enkelt. Chansa att klara havet framom att bli sliten i stycken.

Utanför mitt fönster går några av mina får på hemåkern. Det skymmer lite och dom har börjat lägga sej för natten. Med några meters mellanrum ligger de mitt på åkern. Dom behöver inte söka skydd under granarna söder om åkern, vädret är vackert och några rovdjur finns inte här. Jag är så lycklig över att mina får aldrig har behövt känna den rädslan. Ännu.

Naturligtvis har jag ju tragedin i Österbotten i bakhuvudet när jag skriver dethär, och jag kan bara säga att det ryser i hela kroppen när jag tänker på det hela. Illamående blir man bara man tänker på varg i kombination med får. De går liksom inte. Och jag vet verkligen inte hur jag själv skulle reagera om varg skulle finnas på de holmar jag har får. Det är ingen lätt situation att försöka ta sej igenom. Har man fåren på hemmabacken, i direkt kontakt med gårdscentra, så man kan ta in dem, stängsla för varg, skaffa vakthund som vaktar fårflocken, osv, ja, de är en sak. Att hålla får på holmar är en helt annan sak.

Ja, jag vet inte vad eller hur, men jag hoppas innerligt att det löser sej för de som drabbats denna höst av varg. Eller, löser sej och löser sej. He foor reii…. De får som är dödade kommer inte tillbaka. Men, jag önskar och hoppas att det finns lösningar och möjligheter för dehär fårägarna att kunna fortsätta med får, sin passion och sina livsverk.

Kämpa på hälsningar söderifrån

Ps. bara för att förtydliga tycker jag inte man nu ska gå man ur huse och svära och domdera om att alla vargar ska skjutas, dränkas eller skickas med enkelbiljett in, innanför ring 3an. Jag betackar mej även för allt påhejjande om varghybrider m.m… Jag, som fårägare, tycker att även varg ska få finnas till i detta land, men, på nåt vis, (och förlåt mitt ordval, men) nån jävla måtta får det väl ändå vara….

26 september, 2020 av Nisse

Hasi för vetetröskningen

I förrgår kväll körde jag den sista veteåkern och den sista lirpån (30 kvadratmeter) i går.

Sista tömningen

Tröskningen gick bra i år men skörden var dålig. Torkan var fatal för våra lerjordar även om vädret var bra för taklagandet. Priserna är nu så usla att det inte ens harmar. Tvärtom funderar jag på att öka andelen vall nästa år. Klövern den växer minsann fint. Det skall i alla fall sprutas ordentligt nu så mycket baldersbrå som det fanns på åkrarna. Man vill absolut inte att den skall övervintra.

Nu gäller det att göra nånting åt grönträdan som skall brytas i år. Jag tänkte försöka med direktsådd – hur det nu sedan skall gå till ?

24 september, 2020 av Charlotta

Sista dagen på jobb…

Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.

Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.

Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂

Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står ”tonårsmorsa” med ”småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.