Bondbilar

Nä, det har inget att göra med James Bond utan det är fråga om böndernas bilar. Vad man kan köpa och vad man inte kan köpa så där i praktiken.

Först av allt så är det fråga om priset. Personligen har jag en gräns på 10 000 euro så det begränsar möjligheterna mycket effektivt. Nya bilar faller bort helt liksom de flesta lindrigt begagnade.

Små bilar är också utanför ramen för vi måste transportera en hel del. Man kunde förstås tänka sej att ha en liten bil för att åka till butiken för att köpa mjölk, socker och kaffe men för det mesta så klumpar vi ihop resorna så mycket som möjligt och då blir det ofta transporter tillika. Jag köper byggmaterial och skivor och behöver en paketbil med lastutrymme på minst 270 cm (helst 3 meter) längd och 150 cm höjd. Jag har en släpvagn men den är mindre lämplig om det regnar – att få presenningen att hålla tätt är besvärligt.

Trädgårdsmästaren i familjen klarar sej inte heller med en liten bil för hon hämtar stora säckar med mylla och kör ganska stora äppelträd. Plus alla skyddsnät, pålar och rullar med fiberdukar m.m.

Man kan förstås använda Ducaton för transporter men den är stor och besvärlig att parkera och som enda bil har den begränsningar för det ryms bara tre personer i den. Vi försöker åka gemensamt så mycket det går men två familjer ryms inte i Ducaton. Och man åker helst inte med den till staden för den behöver två parkeringsplatser bredvid varandra för att man skall kunna svänga in.

En riktigt liten bil (elbil) har så liten användning hos oss att priset borde vara under 2000 euro. Vi köpte en V70 (14 år gammal) i Västerås för 4000 euro och den är mycket mera användbar. Dessutom vill den bättre hälften alls inte köra med en minibil efter det att hon blev påkörd av en bil som mitt i allt svängde in till vänster mot hennes bil. Då hade vi en Lada som blev till skrot men dessbättre klarade sej alla utan värre skador. I alla fall vill hon INTE ha en bil som är mindre än Volvo V70 och mindre säker – Volvo har ju bra säkerhet.

Så det blev en Volvo V70 kombi (farmarbil) från 2007. Trots sin storlek är den lätt att parkera för den svänger bra. Jag lusläste allting om Volvos olika modeller och kom fram till att årsmodell 2007 Classic är den bästa. Det är den sista “riktiga” Volvon. Från 2008 började man samarbeta med Ford och tog i bruk en ny plattform. Den är säkert mycket bättre i många hänseenden men har en hel del svagheter. Brorsan har en sådan och det är litet sorgligt att krypa in och peta upp bakluckans lås med en liten skruvmejsel då den elektriska öppnaren slutat fungera. Det är också listat på nätet som ett typiskt problem för V70II (vår modell kallas V70N).

Volvo V70 (2007) och Fiat Ducato III (2015)

Inte bara med det utan handbromsen är också elektrisk. Tyvärr brukar plasthöljet till elmotorn spricka och motorn rostar fast. Sedan står man där och kommer ingenstans för handbromsen slår på så fort man stänger motorn. Det är alltså en modell som man inte kan ha utan försäkring som täcker bogsering till verkstad och hyrbil. Inte blir man ändå glad om man är på väg till något viktigt möte och blir stående mitt i vildmarken.

Över huvud taget så undviker jag all sorts elektronik så långt det är möjligt (kanske för att jag är elektronikingenjör). Tyvärr är vår bil utrustad med det typiska tjutande alarmet som slår på i färjan och mitt i natten på parkeringen utan någon som helst orsak. Jag såg en diskussion på nätet om att stänga av alarmet men det är så “säkert” att det inte går. Det finns till all tur en knapp som stänger alarmet – men bara fram till nästa start av motorn. Det var säkert bra för 14 år sedan då bilen var ny men nu är det helt onödigt. Ingen ids försöka stjäla en gammal Volvo.

Det finns också hybridbilar men jag kan inte förstå varför. De har två motorer och drar mera bensin är en ren bensinbil. En byabo som har en sådan sade litet surt att man möjligen kan köra ut ur garaget på el men sedan slår bensinmotorn ganska snart på. Inget för en som bor på landsbygden där avstånden är stora.

En del moderna bilar kan inte dra en släpvagn vilket är helt omöjligt hos oss. Det är absolut nödvändigt att bilen klarar minst 750 kg och helst 1500 kg. V70:an kan dra 1800 kg vilket räcker till riktigt bra. Vi har en liten släpvagn utan bromsar och den behövs då det skall köras så stora (höga eller långa) saker som kanske inte väger så mycket men som inte ryms in i Ducaton. Volvon är bättre som dragbil för man ser bättre bakåt än med Ducaton.

Det finns förstås många bilmärken men jag håller mej till Volvo för den är bättre byggd för nordiska förhållanden. Redan med Fiat som är byggd i Mellaneuropa så märker man att de inte har snö och is så stor del av året som vi. Den har dålig värme och är instabil på isvägar. Man ska inte röra bromsen då det är riktigt halt för bakändan blir då snabbt framända. Jag har varit i diket med en Ducato förrän jag lärde mej. Tur i oturen var att en bärgningsbil just då höll på att dra upp en annan bil från diket så jag blev uppdragen ganska snabbt också.

Henrik hade en Nissan som var fyrhjulsdriven. Den gick an men var omöjlig att reparera för de hade limmat fast alla skruvar så hårt att en liten reparation blev svindyr. Till slut tröttnade han på eländet och bytte till en Skoda med gas och bensin. Vi får se hur det går men tills vidare har de gas i Borgå och använder sällan bensin. Men gaspriserna håller på att stiga. Det gäller att se upp med gasbilar från Tyskland för de nya har en minimal bensintank på 8 liter … Nån jäkla förgröningsregel igen. Den begagnade modell han köpte har i alla fall en normal bensintank.

Sedan bör man köpa bil enligt reservdelarna. Det måste vara en mycket vanlig modell – helst litet äldre. Då får man billiga reservdelar utan problem. Och vad gör man med en bil som är hur bra som helst om man inte får reservdelar eller vars reservdelar kostar en halv förmögenhet. I det hänseendet är V70:an bra för den tillverkades i miljontals exemplar. Litet försiktig bör man vara för de har bytt modell ganska ofta – också inom samma plattform. Var noga med årsmodellen och kom ihåg att modellåret börjar i september föregående år.

Eftersom V70 är ganska stor så är det ingen idé att ha en liten paketbil som komplement. Därför köpte jag den största Ducato som går som personbil på färjan till Sverige. Det betyder höjd under 240 cm och längd under 7 meter. Lastutrymmets längd är i den litet förlängda modellen litet över 3 meter och det är bra. Bredden mellan bakhjulslådorna är 150 cm så man får de riktigt stora skivorna på 150×300 cm att ligga på golvet. Höjden inne i lastutrymmet är 166 cm och det går an även om man inte kan stå rak. Jag kunde köra hem Kubotan inne i Ducaton även om jag måste kapa hytten på Kubotan (sedan satte jag in skarvar på hyttstolparna).

Ducaton har mycket bra körställning och vi kör hellre med den till Sverige än med Volvon. Man sitter så högt att man har god sikt över alla småbilar. Förutom i halka så har den också bra köregenskaper och ligger lugnt på vägen – har man last så blir det bara bättre. Jag har också 3 st. takräcken på den så det går att transportera långa stänger (järn 6 meter) och virke. Litet lättare stänger sätter man bäst fast med segelstroppar av gummi som håller bättre än spännband men till tyngre föremål behövs ju spännbanden.

Även om Ducaton har stort lastutrymme så fördrar jag att frakta skräp och olja på släpvagnen för att inte smutsa ned inne i bilen. Sikten bakåt är som sagt inte lika bra som i V70 men jag installerade en backkamera i Ducaton och den är mycket bra också för att hålla koll på släpvagnen.

I dagens läge så är de här dieselbilarna de enda möjliga i praktiken. Men visst siktar jag på eldrivna fordon så fort de blir användbara i praktiken. Tekniskt är de överlägsna förbränningsmotorn. Vi har goda möjligheter att ladda för vi har 33 kW trefasström på grund av torkfläktarna och då vi får 14 kW solenergi till så skulle det vara lönsamt med elbilar. Problemet är inköpspriset och modeller som inte passar en bonde. Få se hur det ser ut om tio år.

Helt osakligt och irrationellt så tycker jag att dagens bilar är riktigt fula – de ser ut som bulldoggar – också nya Ducaton har ölmage. Men det är en annan historia …

På banan igen

Så va man där igen. På reko 🙂 Å vad är väl bättre start på de hela, än att få ett får, i keramik, så fort jag steg ur bilen 🙂 Tack snälla…

Dedär med reko är nog nånting jag tycker om. Jag har ju inte varit på reko på över ett år. Så det var lite extra roligt att fara. Vad som nu är dedär jätteroliga vet jag egentligen inte riktigt, men de är sådär… lagom. En stor marknad är som så mycket mer… Nog är det roligt med marknad också, nån, nu och då. Men de är mer planering, mer att ställa igång, mer att packa, mer av allt… Ett reko tillfälle är mer lagom. De är inte lika mycket att packa, det är väldigt enkelt att ställa i ordning på plats, man öppnar bakdörrarna på bilen och så är man klar. Lagom passar mej helt ypperligt.

Småningom blir det julmarknader. Håller på och räknar och planerar inför dem. Vad ska man ha med sej? Hur mycket av varje? Hur mycket hadd jag med mej förra gången… när va förra gången? De va ju ett tag sedan… Var är dukarna? Och korgarna? Och tältet… Det står i boden, men väggarna? Kontakt med slakteriet, styckeriet. Vilken datum? Fruset… Rökt… Korv… hmm… Hur mycket hade jag förra gången? Och vilka djur va de nu som sku åka… Ja, justjo, nr 1234 hade ju bara en lapp. Den måste ersättas med en annan. ( Ett får med bara en lapp i örat över 1 år är en nix-pix i slakteriet.) Behöver jag två bord? Betalade jag platsen, jag borde fara och titta vart det riktigt är nångång nu före då jag inte har varit på det stället förut… Marknaden är inte imorgon, inte heller nästa vecka, men jag tänker inte stå där, marknadsdagen och märka att någonting inte fungerar, någonting är slarvat, eller… Någonting. Visst, misstag händer, och har hänt, men är man lite förberedd brukar det mesta gå att lösa med plan B. Eller C.

När jag skulle fara till reko startade jag upp min kort-apparat. Jag skulle ju bara kolla att den hade batteri, men, det tog 2 timmar innan jag var säker på att den fungerade som den skulle. Jag ha inte använt den på över ett år, så det var uppdateringar i appen och plattan som den är kopplad till sterva och krånglade. Till kråksången hör också att jag just bytt abonnemang, bytt bolag, och så skulle inte plattan acceptera det nya kortet, startas om. Kortet va obekant, ta ur, sätta i, än hit än dit… Plattan börjar ha några år på nacken, så den är inte direkt supersnabb. Full på jox är den säkert också… För att vara på säkra sidan har jag så jag kan köra kortapparaten med telefonen också, och genom den fungerade det fortare, men det är bekvämare att ha det i plattan. Min telefon har också fått för sej att den stänger av sej när akkun börjar ta slut, redan vid 20-25% akku kan den flinta ur om de är kallt. … Mindre lyckat… Jag borde kanske köpa en ny telefon, men de finns ingen sån som jag vill ha… Den ska vara liten så den ryms i mina fickor, ha bra kamera, stort minne, vara stöttålig och vattentät, och inte särdeles dyr eftersom man lätt kan tappa telefon i både träckispottar och diverse… I alla fall fick jag ordning på det hela och kunde fara till reko i lugn och ro. Och nu när jag har allt på det klara, är de bara att fara igen.

Omväxling förnöjer – höstresan till Sverige

Det blev litet uppehåll i byggande då vi åkte till Sverige på den traditionella tömma-vattnet-resan. Hösten har kommit och snart kommer vintern. Det var också intressant att se höstbroddarna i Sverige. De har sått massor med höstsäd och har riktigt fina, täta och jämna broddar. Utanför vårt hus där det i somras stack upp ett strå här och ett där så har vi mörkgrön fin brodd.

Fin brodd av höstsäd – en fröjd för ögat

Inte är höstsäden dålig i vår by heller även om den är kortare. Enda problemet är att jag inte har höstsäd alls. Men man får glädjas med grannen.

Och ganska snygg brodd hos grannen i Hindersby också.

Sedan kan man glädja sej över att vetepriserna stiger. Tyvärr har folk inte så mycket att sälja. Jag har i alla fall sparat så att alla silos är fulla. Nu gäller det bara att veta när man skall sälja.

Gödselpriserna stiger också. Eftersom vi har en ganska stor del i vall så köper vi ganska litet bigödsel. Frågan är om alla andra också sätter stora arealer i vall på grund av det höga gödselpriset. Samtidigt så börja man bli litet orolig för matförsörjningen på längre sikt. Till och med i Sverige som bekymmerslöst har avskaffat alla reservlager och låtit den egna produktion rasa så börjar man fundera på hur det går i en krissituation.

Vi passade på att slå gräset runt äppelträden i Medåker. Detta för att minska risken för sorkangrepp. Vi har en hel del rovfåglar runt vårt hus men det långa gräset skyddar sorkarna. Nu testade jag den batteridrivna röjsågen som jag köpte i somras. Visst hade jag kört med den tidigare hemma men det här långa och täta gräset med tjocka tuvar var en tuffare test. Och den klarade det med äran i behåll.

Jag körde i flera dagar för att få bort allt gräs runt träden. Och ångrade mej att jag inte tagit med hjälmen med plastskiva framför ansiktet. Det blöta gräset murade igen skägget men till all tur har jag glasögon. Jag hade ett förkläde framför benen och det behövdes verkligen.

Batteriet håller ungefär en halv timme i det tjocka gräset och skall sedan laddas i ett par timmar. Jag körde först med klinga för att få bort slyet (som sliter slut trimmersnöret alldeles för fort) och bytte sedan till trimmer med tjockt stjärnsnöre för att ta bort gräset. Inte i något skede var motorn ansträngd men tjockt gräs tar mera ström från ackumulatorn. Det passade bra med en paus då batteriet måste laddas.

I vinter skall vi ännu testa hur det går att röja i skogen men redan nu kan man konstatera att det var ett bra köp. Röjsågen är ganska tyst och man slipper att blanda bränsle. Bensinen (98-otanig) är också dyr så elström blir betydligt billigare. För att inte tala om att man inte behöver rycka igång röjsågen hela tiden. Nu trycker man bara på knappen. Batterier är dyra så det gäller ännu att se hur länge de håller.

Nu är sorkarna alldeles oskyddade kring äppelträden
Före grässkörden – lätt för sorkar att gömma sej

Vi körde bort allt gräset och det blev många skottkärror. Det skall bli en äng med ganska så mager jord vilket minskar på gräsväxten. Hemma kör vi med Kubotan och en slaghack mellan äppelträden men det är besvärligt att ta med den till Sverige.

För övrigt så köpte vi ny bil – och “ny bil” betyder i vårt fall en 14 år gammal Volvo V70 körd 270000 km. Den gamla Volvon är från 1996 och fungerar annars men värmen börjar krångla och det är inte så trevligt på vintern. Förstås kan man reparera den men troligen skulle reparationen kosta nästan lika mycket som den nya bilen.

Visst kan man köpa Volvo V70 i Finland också men de är körda dubbelt så mycket som i Sverige och priset är högre i Finland. Man måste betala bilskatt en gång till då man importerar men för en så gammal bil blir den inte hög.

Och varför inte köpa en elbil som ju är i ropet just nu ? Tja, de är tio gånger dyrare och så små att man skall vara stadsbo som aldrig behöver frakta nånting annat än handväskan. Absolut inte mylla och äppelträd och annat som trädgårdsmästare behöver. De stora elbilarna är så dyra att jag måste sälja hela gården för att ha råd med en sådan. Hybridbilar är rent strunt. Varför betala för två motorer när man bara behöver en. De går att köra ut ur garaget på el och kanske till närmaste butik men sedan drar de mera bensin än en äkta bensinbil.

Och elbilen är farlig för hälsan. Om man kör längre sträckor så måste man stanna ofta för att dricka kaffe i ett par-tre timmar medan bilen laddas upp igen. Inte bra för magen. En elbil är tekniskt mycket bättre än en bil med förbränningsmotor men den fungerar ännu inte i verkligheten. Pojken köpte en gas/bensinbil som verkar fungera – så länge det finns gasstationer. Det är inte bara att köpa en bil – det måste också finnas infrastruktur såsom bränslestationer tillräckligt tätt.

Den nya Volvon (14 år gammal V70 diesel)

Det var som vanligt inte enbart en nöjesresa då vi åker till “Arbetsläger nummer 2”. I närmare 20 år har jag haft på ti-lag-listan (att-göra-listan) att byta ut de ruttna takbräderna i det lilla rummet på övre våningen. Taket hade läckt för 30-40 år sedan (före vår tid) och då byttes takteglet ut mot plåt som låtsas se ut som tegel (urk !). Ungefär en meter tak var nästan helt ruttet i rummet så där måste jag sätta in nya bräder.

Nu är jag ju “byggnadsvårdare” så jag sätter inte nya färdigt hyvlade bräder där. I stället använder jag virke från egen skog som vi själva huggit, sågat och som jag nu hyvlade – för hand förstås. Först hade jag litet problem med måtten tills jag insåg att de gamla takbräderna var kilsågade och smalare i ena ändan och bredare i den andra !

Det var inga smala bräder utan rejäla bredder på upp till 35 cm. Sådana köper man inte i en butik. Men det var inget problem att såga en tjock props som var litet rutten i mitten. Jag var aningen orolig för att de skulle bli propellrar då de torkade men efter ett par års lagring så var de riktig raka och fina. Det var inte så stor sak att hyvla dem heller bara man ser till att hyvelns bett är väl slipat.

Den gamla takbjälken är ganska rutten så det behövs nytt virke att fästa takbräderna i

Till min stora harm märkte jag att jag glömt falshyvlarna (spunthyvlarna) hemma så taket blev inte färdigt den här gången heller. Men nästa gång skall nog taket bli klart så vi kan måla det och fortsätta nedåt med väggarna. De har varit lerklinade men vi har ännu inte kommit fram till om vi skall lerklina dem eller inte.

Det tråkiga med resan var att Arboga hade värsta smittspridningen i hela Sverige just den veckan. Det var mest i skolorna så vi var inte direkt påverkade men vi satte oss i ett par veckors karantän för säkerhets skull. Inte för att det ändrade på nånting för jag träffar inte just nån i vanliga fall heller. Fördelen med all försiktighet är att inte heller den vanliga gammaldags influensan kommer åt oss.

Nu har det snart gått två veckor så jag vågar skriva i bloggen utan att smitta ned våra kära läsare :-). Ha det så trevligt i det fina höstvädret och låt bli att gå på nattklubb i Helsingfors …

0-4m/sek

Idag va de äntligen en såndär plitteplatt dag. 0-4m/sek, så de blev att göra som i Nagu valsen, “vända stäven på färden, bort över Gullkrona fjärden”. Riktigt vackert på sjön, och fåren kom snällt med i båten. Oftast får vi dem att komma bra med, men när vi för flera veckor sedan va till Trunsö, så va där en tacka som inte sku med. Int fast vad. Jag kråpla och grälade lite med henne, och i nån vända när hon strittar till och vill slita sej ur mina nypor, känner jag hur de bränner till i lillfingret. Vid yttersta leden viker fingerändan sej bakåt en hastig vända. Fort gick de, men fy moses vad de ännu också gör ont. Också idag kände jag av de rejält när vi lastade ombord fåren och jag tog tag om ett ben på ett lamm lite slarvigt. Man börjar känna sej lite småslarvå. Ont här och där, nån disk på slir emellanåt, isydd lite här och där, men ännu håller tanten ihop.

Riktigt jättespegelplitteplatt blir det sällan på lite större fjärdar, de ligger och skvalpar lite sedan gammalt, och minsta vindpust drar upp lite småvågor. I synnerhet om höstarna och vintrarna är de väldigt pirråt. Vår och sommar är en helt annan sak. Men idag var ju nog en sån dag att sku man ha haft feelis att fara till Utö med lillsnurran, så sku de nog ha gått för sej idag…

Ännu imorgon lovas det väldigt vackert, men sen ska de börja blåsa igen till måndag kväll. Man håller noga koll på väderprognoserna den här årstiden. Med fokus på vindhastigheten. Fast de sku regna småspik och nubb så gör det ingenting, bara det inte blåser. Först kollar man prognosen över dagen, sedan läget just nu på fagerholm. Sen växlar man till Utö och kollar läget där, vindhastighet, riktning och sikten. Det kan ju hitta på med dimma också. Sen kollar man kanske någon station och prognos till på någon annan sida, men fiffigast är att planera in dagen före att fara, och sedan den morgonen kolla vädret just då, och sen avgöra hur man gör.

Men nu får det ösa på med vad de vill snart. Jag börjar ha dem nära till nu. Inte hemma, men nära till. Jag ska skicka en skock till slakt här småningom, och efter det får resten, och alla komma hem. Skönt. Det är nog sååå skönt på vårarna när man får börja föra ut dem till holmarna. De lättar på jobben hemma, och man får börja koncentrera sej på annat än mata får. Men nu är det igen så skönt att ha dem så nära dom är. Vintern kommer… Vi har haft några mornar med frost. På holmarna längre ut har dom hittills inte haft vitt på marken ännu. De är ju lite olika på lägen och platser, men överlag så håller värmen i sjön temperaturerna på plussidan länge, längre ut.

En vindkarta som kan stilla de mest hoppetossiga fårkörarnerverna 🙂

Här sitter jag och bara är

Ja, här sitter jag och bara är… lite kaputtad och försöker lite samla ihop huvudet efter dagen.

Att vara småbarnsmamma tar nog på kotten. Blöjor, tänder, sovtider, dagis, byk, pipmuggar kring golven, bark från vedkorgen i sockorna, och så har hon ju lärt sej att klättra. Upp överallt och så hoppa och dansa lite. Ibland går det bra, ibland sämre… Och nu fyller Cindy snart 1år. Fort gick det.

Jag försöker få gjort lite av det nödvändigaste. Får hit, får dit, vem är vem och vem ska gå med vilken bagge… Jag köpte ny bagge den här hösten, Vinicius. Ett vitt bagglamm, som passar alla mina tackor, så jag skulle kunna använda bara honom, men… gulleplutten Petrus får gå kvar med dom tackor som han kan gå med. Snällare bagge tror jag inte att finns. Han börjar vara en del år, men en så snäll bagge hittar man inte alla dagar. Av alla baggar jag haft, är de få jag har kunnat lita helt på, att dom inte kommer i knävecken när man svänger ryggen till, eller liknande, men Petrus kan man lita på. Han är också helt schysst med lammen. Undrar hur länge han får vara kvar, om jag nånsin kommer att kunna göra mej av med honom… Nå de visar sej. Vinicius har inte riktigt visat alla sina sidor ännu, men de kommer väl. Fördelen med att köpa bagge som lamm, man hinner vänja och tämja dem lite.

Ja, de är får… Får, får, får… Flytta från betena, sortera tackor till bagge, boka slakt och reparera stängsel. Klippa, göra pappersjobb och sånt. Det ändrar inte så mycket på en fårgård. Man kanske gör lite olika. Provar nya sätt och funderar lite hit och dit, men i stort ändrar de inte så mycket.

Lite sakta klykade det för mej att, justja, jag har ju haft gård nu i 20 år. Det va när Jens Berg va hit och bandade in ett avsnitt Framtidsodlarna med mej som de skramlade till. Just de ja, de va ju år 2001 som jag fick pappren i skick och kunde börja kalla mej bonde. När jag tittar bakåt, så, nog har det ju hänt en hel del på dessa 20år. Undrar om de händer lika mycket kommande 20 åren… Eller kanske mer?

Då man sågar blir det sågspånor

Nu har vi förtjänat massor med pengar. Inte för att man sett röken av några pengar men vi har sparat på att inte köpa virke utan såga själva. Inte har vi sågat nånting som duger till salustock utan mest bara krokiga och halvruttna och klena som högst hade gått som ved eller sulfat.

Ibland så kan man använda en stor del av virket bara man kapar av de rötskadade delarna. Det är svårt att veta hur långt röta går innan man sågat. Ibland blir det bara flisved av en stock.

Flistuggen nästa …
Men ibland blir det användbart virke

Vi förnyade ju i somras ladans brädfodring mot söder. Solen hade ätit upp en del av bräderna ganska så grundligt. Inte för att det var något kvalitetsvirke i den gamla brädfodringen heller – det var mest bakar som nödtorftigt hade sågats någorlunda jämntjocka. Det fanns stora springor mellan bräderna vilket bara var bra förr då vi hade fullt med hö i ladan för då torkade det bra.

Det var inte så roligt på vintrarna då yrsnön ibland lade 20 cm tjocka snölager inne i ladan. Vi har syd-sydväst som förhärskande vindriktning och i vinkeln mellan ladan och uthuset (den gamla ladugården) blev det ett grymt tryck som blåste yrsnön långt in i husen – vinkeln fungerade som en tratt. Så nu har vi satt upp takfilt under den nya brädfodringen så att väggarna blir fullständigt täta.

Det behövs en hel del virke för ladans södervägg är 15 meter lång och fyra meter hög medan uthusets södervägg är 23 meter lång och 3,6 meter hög. Vi har sågat omkring hundra stockar. Av de klena (under 16 cm i toppändan) blir det två bräder och en blanka. Mest har vi sågat 19 mm bräder för det behövs inte så tjocka utanpå takfilten. De blir inte fullkantade men det behövs inte heller. Jag räknar med att de torkar ihop så det blir en hel del springor men takfilten får sköta om tätningen.

Man märker tydligt att grövre virke ger mycket bättre utbyte än det klena men visst kan man såga ned till 12 och 10 cm stockar om man inte behöver fullkantat virke. Vi hade en del krokiga stockar och sådana med sprötkvist som inte duger till saluvirke men visst fick vi en hel del användbara bräder från dem. Det går inte så bra att såga kortare bitar än 215 cm på Logosolen som har stöd med 2 meters mellanrum. Men en 430 cm stock som kapas på mitten går bra att såga.

Tre meters propsar går utmärkt att såga men redan 430 cm behöver stöd under rotändan som annars hänger ned. Det fixar vi med en hydraulisk domkraft under ändan som vi ställer in med millimeterprecision. Man mäter bara höjden från undersidan upp till linjalen som sågsläden följer. Stockar som har spänningar i sej är besvärliga för man måste ibland trycka ned dem med skruvtvingar så att de hålls raka men det är inte så ofta som det behövs.

Domkraft under ändan hindrar den från att hänga ned

Vi har nog sågat sex och sju meter långa stockar men då måste man emellanåt dra dem framåt så att sågens svärd finns mellan stöden så att tjockleken blir rätt. Det tar tid men vi behöver ganska sällan så långt virke och så har vi i lager stora mängder sju och åtta meters virke som blev över då vi byggde den nya kalluftstorken. En del av det långa virket behövdes i somras då vi satte upp brädfodring i ändan på den nya ladugården (byggd 1945).

Ladans vägg var till största delen 4 meter långa bräder men till uthuset går det mest åt stumpar eftersom där finns en mängd dörrar och fönster. Till all tur är brädfodringen mycket bättre på nordsidan som har väggar på 22 + 31 meter. Där behöver vi mest bara lappa en del.

Nu är den nya elektriska sågen ordentligt provad och den är verkligen bra. Den orkar såga utan några som helst problem och virket blir ganska snyggt bara men filar sågkedjan tillräckligt ofta. Att byta sågkedja är ganska bökigt så jag byggde en hiss av en handvinsch så att jag kan fila enklare då hela sågen står på ända. Det passar bra att fila då man kört slut en tank med kedjeolja.

Sågen uppvinschad på ända för att filas

Med en vass sågkedja är det bara att såga så fort man hinner veva – elmotorn på 5 kW orkar ledigt. Inställningen av höjden då man tar de första bakarna görs med ett enkelt hjälpmedel så att svärdet tar jämnt över hela stocken. Det är inte bra att vara för snål och ta en tunn baka för då slits svärdet ojämnt och börjar “klättra” varvid det är förstört. Det är bäst att ta bort minst 1 cm över hela stocken. De två stöden ställs in med var sin vev så man kan såga kilformat virke utan problem. Tyvärr är skalorna i tum och ett hack är 1/8″ (3,175 mm).

Mall för inställning av höjden

Sedan är det bara att såga. Jag brukar ta bort alla fyra bakar varvid de två sista skall sågas till exakta mått. Därefter höjer man stöden med en tum för varje gång och då får man 19 mm bräder. Om man vill ha 22 mm så höjer man 1 1/8 tum. För den dubbla brädfodringen är 19 mm bättre eftersom bräderna inte behöver stadga utan bara skall täcka.

Första bakan sågad

Då man spänner fast stocken för första bakan så bör man se till att den är krokig åt rätt håll och inte ha kvistar som kan ta mot släden. Sedan vänder man den med den sågade ytan mot linjalen .

Färdig fyrkant

En kedjesåg förorsakar en hel den spånor. Jag körde för en månad sedan bort åtskilliga skopor men nu börjar spånhopen växa igen. Senast då vevarna inte går runt så måste man ta bort sågspånorna. Det är inte heller så bekvämt att gå på knä bredvid sågen.

Då man sågar blir det sågspånor

Det bästa med sågen är att man kan såga när som helst precis det virke man behöver – också kilformat. Med elmotor så går det snabbt och jag saknar inte alls ryckandet i motorsågens startsnöre.

Att tänka sej att jag förr sparade sågspån för att ha i verkstaden då man städar upp olja (hydraulik för obönhörligen med sej oljeläckor). Nu har jag problem med överflödet på sågspån. Ibland undrar man om det blir mera virke eller sågspån …