7 december, 2018 av Nisse

Vetepriset år 1986

Jag städade ut en massa papper i dag och hittade ett klipp från Landsbygdens Folk år 1986. Där fanns vetepriserna för år 1986 och det var 223,65 penni/kg i augusti. Sedan steg det varannan vecka till 233,35 i slutet på december och till 286,95 i juni 1987. Om nån ungdom undrar varför jag byggde kalluftstork år 1975 så var det på grund av pristrapporna. Ökningen var 23 % och det var inte illa ens på den tiden.

Vad betyder 223 p/kg ? Om man kollar in Statistiska centralbyråns inflationskalkylator (www.stat.fi – sök på Förändringar i penningvärdet) så får man 712 euro/ton år 2017. Jämför det med dagens priser !

Världsmarknadspriset på vete var 1970 30 p/kg (437 euro/ton) och  1976 96 p/kg (693 euro/ton). Allt beräknat med penningvärdeskalkylatorn. Nu ger ju inte den nån exakt bild på jordbrukets lönsamhet för den följer den allmänna inflationen men visst ser man en tendens …

P.S. Jag måste ju nämna att vetepriset var 140 euro/ton sommaren 2018.

4 december, 2018 av Nisse

Zetorn i delar

Nu är lilla Zetorn sönderskruvad och orsaken klar. Det tog en hel del tid men var inte egentligen svårt. En hel dag gick åt att putsa bort de tjocka lagren med oljebemängd smuts. Och så var det en hel del andra jobb som måste skötas om också – bland annat pannan och flismataren.

Oturligt nog var bränsletanken nästan full så det tog sin lilla tid att tömma den. Sedan skulle kylarvätskan bort och till sist oljan. Då började det klarna. Kylarvätska fanns det mycket av medan oljan var nästan slut. Men innan man kunde säja vad som skurit ihop så måste hela motorn tas i bitar.

Då man fått bort kylaren, topplocket och oljetråget så är det en ganska ynkligt klimp som finns kvar … Efter att ha skruvat loss vevstakarnas lager var det klart att tvåans vevstake hade skurit fast i vevaxeln och ettans lager var dåligt. Sedan tog jag bort kannorna men de var i gott skick. Jag hade tänkt att kannringarna möjligen gått sönder men där fanns inga problem. Så det var bara tvåans lager som var dåligt.

Det är ingen dyr reservdel. Hela serien med 8 lagerhalvor kostade bara 28:50 euro. Man byter förstås alla då motorn en gång är i bitar även om fyra lagerhalvor inte hade något synligt fel alls. Därefter gällde det att fundera ut vad som var orsaken till felet. Varför hade oljan läckt ut ? Vanligen har jag inte behövt fylla på olja i motorn mellan oljebytena. Man började bli slö och orkade inte kolla oljan hela tiden eftersom motorn verkade vara i bra skick. Jag funderade på kannringarna. Om de var dåliga så kunde de släppa olja in i förbränningsrummet. Men då jag tog ut kannorna så var de i fint skick. Treans kanna hade lite skråmor på sidan men jag vet inte om det var en gammal skada. Alla löpte fint och lätt i cylindern.

Då gällde det att kolla nästa misstänkta ställe och det var förstås stefan i framändan på vevaxeln. Och då den togs bort så var det alldeles klart vart oljan försvunnit. Man kunde stoppa in ett bladmått mellan axeln och stefan som var alldeles hård och hade tappat den fjäder som skall täta mot axeln. Nå den var 43 år gammal så det var på tiden att byta ut den.

Då var det bara att beställa reservdelar men till det gick det också en hel dag. Zetorn har kommit i många upplagor efter 1975 och fastän den har ändrats ganska litet så gäller det i alla fall att kontrollera att man får rätt delar. Till all tur har jag reservdelsboken från 1975 för numrorna har ändrat i de nyare böckerna. Och så måste man mäta och fundera och se på alla bilder att det ser riktigt ut. Förutom de delar som var sönder så byter jag en mängd andra delar nu då traktorn är i bitar. Egentligen hade jag tidigare köpt reservdelar som aldrig blivit utbytta så nu passar jag på. Alla slangar förnyas till exempel.

Ganska bra har Zetorn gått i 43 år. Inuti ser den ut som ny fastän den såg eländig ut utanpå eftersom avgasröret brast förra vintern och sot har täckt hela motorn. Avgasröret har varit ett ständigt problem. Det håller inte och det är ingen idé att köpa nytt för det brister inom ett år. Så jag svetsar i stället – det håller lika bra som ett nytt. Kylaren hade jag stora problem med förr med sedan jag köpt en ny dyr kylare så har den hållit ihop. Delvis kan det bero på att jag tagit bort ett fäste som var fastlött vid kylaren. Nu ligger den bara i en skål med gummipackning och har hållit i närmare 20 år sen sist.

Men det finns en hel mängd delar på en traktor. Golvet i verkstaden är nu fullt av bortplockade delar som jag radat så att jag vet hur de skall skruvas tillbaka.

Ett problem är ännu att polera vevaxeln där lagret skar ihop. Jag tänkte försöka med natronlut (kaustiksoda) – kemisk  natriumhydroxid. Den är starkt frätande på aluminium och liknade metaller som finns i lagerskålar medan den inte påverkar stål så vevaxeln borde bli ren utan fara. Man kan också använda saltsyra men den är besvärligare att hantera. Natronlut används i avloppsrengöring så man kan helt enkelt hälla det som blir över i avloppet.

Det blir stadsresa för att skaffa kaustiksoda och en hel del verktyg. Vi drog  av det långa skaftet till 1/2″ hylsor för en del skruvar satt fast ordentligt. Men det fina med traktorer är att då man en gång får loss skruven så kan man skruva ur den med fingrarna – i motsats till rostiga bilar. Och vår Zetor har varit mycket väl inoljad … Jag måste också skaffa nya verktyg som gör det möjligt att komma åt en del skruvar på trånga platser. Jag skulle behöva mera väggar i verkstaden för de nuvarande är redan fulla med verktyg.

Nu är det bara att vänta på reservdelarna och sedan börja skruva ihop traktorn. Under tiden kan jag bygga litet och plocka in allt som ligger under bar himmel. Golvet i ladan skall ännu göras färdigt. Och så måste värmesystemet sättas i skick till vintern. Inga fritidsproblem …

 

3 december, 2018 av Kalle

Stalledräng

Jag har blivit hästkarl. Nja, eller det har jag väl egentligen inte, men dom första stapplande stegen på en karriär inom hästväsendet är tagna. Jag behöver väl knappast nämna att det är döttrarna – eller främst Clara, nu 9 år som banat väg för möjligheten.

Det började noteras ett spirande hästintresse för henne för cirka 2 år sedan. I det skedet var jag ganska sent med på tåget eftersom jag vet att intressen kommer och går i den åldern, och långtifrån alla består. Dock verkar min skepsis i detta fall ha kommit på skam för intresset ligger kvar ännu, är nog på stigande hela tiden såvitt jag bedömer det rätt.

Nu förhåller det sig så bra att även om min hästerfarenhet är (var) noll så fanns nog ett latent hästintresse nånstans långt inne i huvudet på mig. Det baserade väl sig dels på vetskapen om hästens enorma betydelse för utvecklingen av jordbruket, dels på ett allmänt djurintresse, som ju gäller det flesta på två och fyra ben, utom då råttor.

Därför har jag på senare tid mer än gärna hängt på med henne till ridskolan och även om sjussandet har inneburit 50 km t/r på bästa sändningstid söndag eftermiddagar så har jag skött markservicen med nöje, något som knappast hänt om det varit nån annan sport hon ägnat sig åt. Som stalledräng förväntas man vara behjälplig med sadlar och grimmor och betslen och vad allt det nu heter, och visst, att jobba med att montera saker inuti munnen på en häst kan verkligen kännas främmande till en början, men man lär sig med tiden. Eller det är åtminstone vad jag hoppas på. Dock är det nog fortfarande dottern som inhämtar och innehar kunskapen, och jag som spelar andrafiolen. Hon visar och jag gör, ungefär så är arbetsfördelningen. Några planer på att klättra upp på en häst har jag dock inte, där går gränsen. Å andra sidan hade jag inga hästplaner alls för två år sen, så osvuret är väl bäst.

Folkhumorn har ju förståss inte missat tillfället så visst har jag hört en hel del glirningar om att ta hästen i bruk i jordbruket eller om att vandra efter en enskärig plog i 30 ha (torde bli ca 1000 km om jag räknat rätt) men såna utsvävningar är ju förstås inte aktuella. Däremot har jag i många år varit lite intresserad av att provköra en häst i skogsbruket så den vägen kanske, fast det blir nog bara på hobbybas i så fall. Nu avverkar jag ju som känt inte så många träd per säsong själv men det fåtal stammar som fälls kunde vara precis passligt att dra ut med häst. Mindre skada på skogen och motion på köpet. Vem tar inte tacksamt emot det?

Att antalet hästar på landbygden ökar igen är noterbart. I min ungdom fanns det överhuvudtaget inga hästar inom synhåll och man tyckte att det såg konstigt ut runt Stockholm där det fanns hästar i var och varannan hage. Man börjar skönja en förändring här också, inte finns det ju hästar i varje gård, förstås väldigt långtifrån, men vad skulle jag uppskatta, kanske det finns 50 hästar i Närpes idag, kanske tom fler.

Sen ligger ju följande fråga och väntar. Kommer det att dyka upp nån mantalsskriven häst här hos oss? Vår senaste häst Stina pensionerades när jag var nått år gammal så det har varit hästfritt på hemmanet i över 50 år här. Hur det blir framöver beror förstås helt och hållet på hur dotterns intresse håller i sig, men åtminstone principiellt har jag inget alls emot tanken. Så mycket har jag dock lärt mig om hästar att det är lite av ett lottköp att skaffa häst. Dom kan ha ett lynne som Jungfru Maria eller dra mera åt Baader-Meinhofhållet. En bångstyrig häst måste vara något av det värsta man kan dras med. En traktor som krånglar står för det mesta stilla, men 500 kg muskler som har en egen vilja, det är inget att tampas med för en amatör – speciellt inte om amatören råkar vara jag…

En annan sak som jag är novis på är hö. Det enda jag egentligen vet om hö är att det består av timotej, och att det skall serveras torrt. Sen har jag förstått att när jag ser en jordbruksmaskin som jag inte vet vad det är, då har den förmodligen något med hö att göra. Så även här blir väl vår början svår, men jag antar att den dagen får man väl nog förlita sig på entreprenörer som vet vad dom håller på med. I dagens lägen äger jag inte ens en slåttermaskin, dock nog en slåtterkross, men den torde inte vara så lämpad för detta ändamål.

Sen kommer vi ju inte heller runt faktumet att jag nog hela mitt liv drömt om att kunna driva djurhushållning på gården, dock inte i dagens högproduktiva tempo utan mera då som, ja sällskap, gårdsbruksturism eller något liknande. Hönsen finns ju redan, alpackorna är ju stora drömmen, så kanske en eller annan häst kunde passa in i den ekvationen. Den som lever får se.

 

 

Kanske bäst att lägga upp en rätt nytagen bild också annars kan det bli som min pappa brukade återge nått gammalt talesätt: ”Nu ljuger han sånt som inte ens är sant”. Ser Ni förresten skillnaden? Hästen har bättre frisyr!

3 december, 2018 av Sonja

Hallå där

Tre år har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här på bloggen och på den tiden har det förstås hänt ett och annat. Inte några revolutionerande saker men allt möjligt smått, gott och mindre gott som hör livet till.

Tre år är en lång tid att vara borta härifrån men det har varit roligt att följa med hur bloggen har fortsatt att leva och utvecklats här med åren tack vare Nisse, Christer, Lotta och Kalle och nu känns det  som om tiden är mogen att börja berätta om vår vardag här på Heisala igen. Hoppas ni vill hänga med och läsa om den 🙂

 

Knattana

 

 

 

2 december, 2018 av Nisse

Vintern kom – åtminstone snön

I dag på morgonen var världen plötsligt vit. Här kom vinterns första snö under natten.

1 december, 2018 av Charlotta

Tiden går fort när man har roligt… Också fast det är mindre roligt…

Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…

Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…

Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂

Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.

Ren och skär drullighet.

Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.

Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…

Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.

Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.

Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”

Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.

Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.

Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…

Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.

Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.

Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.

Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.

Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…