13 januari, 2019 av Charlotta

Vackert med snö

Nog är de sen vackert med nysnö. Hela världen är så vit och ren. Luften är frisk och inget pollen i siktet!

Men, som min mamma en gång konstaterade, ”-man tror man bor långt borta från civilisationen och att snön skulle ligga orörd länge här ute. Men innan kvällen är det fullt med spår överallt. Nog är det rysligt va vi rörs här kringom backorna och vägarna.” Och så är det ännu. Morgonen som det hade snöat så tog det inte länge innan pappa kom med traktor och vagn upp från stranden. Han hämtade lite byggnadsmaterial till holmen, och före det hade avbytaren min varit här och snurrat på med mönkkiä och Mathias farit till skoltaxin med sin mönkkiä. Jag var ut en runda, tassade runt lite och kikade på diverse när det nu va så fint, och innan kvällen fanns det inte många fläckar av orörd nysnö på gårdsplanen. Vi är inte många här, men vi är rörliga.

Vid min husknut står ett äppelträd. Det är någå sura vildäppel och jag har många gånger tänkt att jag sku behöva såga ner det, men anledningen till att jag inte gjort det ser ni på bilden

Äpplena hänger kvar!

De är alldeles fullt av äpplen. Vi har tagit ner en hel del äpplen, dom man räcks efter, och så har jag tagit lite kvistar av det åt kaninerna, men, större delen av de äpplen vi inte räckts efter hänger kvar.

Stort börjar det vara, och lite skrymmande, så kanske jag skulle behöva beskära ner det. Men roligt och vackert på sitt sätt. I synnerhet de dagar när det sitter fullt av fåglar i det och mumsar på äpplena, eller de mornar man råkar få syn på haren som sitter under det och mumsar på nåt äpple som fallit ner…

13 januari, 2019 av Nisse

Stenar

Två saker finns det gott om i Hindersby: lera och stenar. Leran kan vara fem meter djup på sina ställen och stenarna är ofta samlade i stora stenbackar med en och annan ute på åkrarna. Det är ibland litet problem med jordbruket. Förr gick det bra att köra runt stenarna med hästen men de nya stora maskinerna har mer problem.

Jag har kört sönder tröskan ett par gånger då mörker och agnar skymt sikten och sprutbommen har fått sej ett par törnar. För några år sedan skulle jag lyfta bommen över en mindre sten och det gick vanligen bra men då for bakhjulet ned i ett tomfår och det blev mos av ett par spridare.

De värsta stenarna är inte de riktigt stora utan de som finns nära andra hinder så man får passa på åt båda hållen. Sprutan är värst för man kan inte köra långsamt utan borde hålla rätt hastighet hela tiden. Och så är den så bred.

Vi har tidigare sprängt bort en del stenar här och där och morsan och farsan körde bort flera för 40-50 år sedan med lilla frontlastaren men visst finns det kvar ännu. I all synnerhet två stenar har jag haft ett ont öga till: Den som jag körde sönder sprutbommen på och en annan som låg bredvid en riktigt stor sten så det bara fanns en smal remsa mellan dem.

Nu hade grannen fått nog av sina stenar och tog en stor grävmaskin för att få bort dem (efter att de sprängts i mindre bitar). Jag hade länge tänkt spränga en del av våra stenar – nån gång – så jag passade på att vidtala grävaren.

Nu är de borta och det borde gå lättare att köra i framtiden. Men åkern är annars också ganska krånglig med tre stora stenbackar och så oregelbunden en åker kan bli. Det blir ingen bra åker ännu men man kanske slipper köra sönder maskinerna. Fyrkantiga åkrar har vi ingenstans men jag har försökt få åtminstone två sidor parallella så det inte blir så många trianglar då man kör.


Brennengs ledutoomten

Invid den tidigare ladan fanns den sten som jag körde sönder sprutbommen på. Den är nu borta – det som finns kvar är den bumling som syns mitt i bilden. Nu behöver man inte mera krångla sej genom den smala remsan.

Två stenar mindre

Den andra stenen fanns också invid en åkerholme. Till höger finns ännu en stor sten kvar men den får vara. Det lönar sej inte att försöka få bort alla stenarna. De flesta syns inte för de är 10-20 cm under leran – och de är många. Då jag plöjde så small det i plogen mest hela tiden. Direktsådden är mycket bättre på den här åkern så man slipper köra maskinerna mot stenarna. Såmaskinen går ju inte så djupt.

Stenarna har en mängd minnen. Som barn lekte vi på dem och vid höarbetet så fick de vara bord då man dukade upp kaffekalaset ur korgen. Och så körde man ju sönder maskinerna mot dem … En av de stora stenarna är sönderkilad redan före år 1908 då de hämtade stenar till grunden för vårt hus som flyttades från Hopenbackan vid storskiftesregleringen. Då fanns det knappt åkrar alls här utan det var sanka ängar och buskar nästan överallt. Min farmors far, min farfar och farsan hade ett styvt arbete att odla upp åkrarna.

Det är inte lönsamt att gräva bort alla stenarna men det kan löna sej att ta bort de värsta. Grundstenen får i alla fall bli kvar liksom Kossastenen där vår dotter Mia lekte tillsammans med min mamma för närmare 40 år sedan.

10 januari, 2019 av Kalle

Att inte vara blåst

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.

10 januari, 2019 av Charlotta

Bostadsbrist

Nånting måste man ju göra, och man måste ut varje dag… Man blir fnattig annars. Korta promenader. Eller en lite längre tur på mönkkiä för att titta sej omkring. Eller så kanske man skulle kunna hitta på nåt att göra? Laga? Kanske man sku försöka sej på en fågelholk? Fågelholkar finns det inte alldeles för många här på kobben. Det har funnits, men flera har kommit ner, så, de kan ju råda lite bostadsbrist?

Printade några papper på ritningar och så jag ut och började söka bräder. Jag hittade lite bräder som får lov duga. Bära bräder kunde jag ju inte, men jag fick Mathias med mej att bära. Sen sökte jag upp spik, måttband och diverse grejjer som behövs. Och så började jag… Jag sågade till framsidan och sen va jag så kall så jag gick in. Man börjar frysa helt otroligt fort när man inte kan röra på sej som vanligt. Nå, detta hade ju ändå tagit mej 2 timmar.

Följande dag! Nya tag, ny fart… Kanske de skulle kunna bli en färdig holk idag?

När jag förra dagen hade sågat till framsidan kom jag ju på att det kan vara bra med ett hål på framsidan också… Och vart har jag lagt fågelholkshålborrarborren? Det fick bli dagens projekt tänkte jag… Att söka upp den. Men, hör och häpna, jag hittade den inom en timme och så jag in och byta sockor så jag fick varmt om fötterna och så ut och borra. Sen tog de inte länge innan jag hade en holk färdig. Nro ett.

Mest tid tog de ju att hitta alla grejjer, och bräder och igångställandet. Men, nu, när jag har allt där på ett bord, så kan jag ju spika ihop några till. Jag lagade mallar till de olika delarna så jag enkelt kan ställa in sågen och få delar som passar rätt så precis på en gång. Det blir småfågelsfågelholkar, blåmes, talgoxe och såna i den storleken. Blir jag riktigt ivrig och hittar mer bräder ska jag se om de skulle gå att få ihop nån bostad åt någon annan fågelstorlek också.

Vackra blir dom inte, men funktionsdugliga hoppas jag. Jag läste någonstans att:

Den bästa holken är den som verkligen kommer upp

9 januari, 2019 av

RIP Spöötje.

Den eländiga starten på året verkar fortsätta. Inte nog med stormfällning av skog, frugans sviktande hälsa och en vän försvunnen i snöskred, nu blev det kattbegravning också.

Min trogna jaktkompis fick jag lov att förpassa till de sälla jaktmarkerna ikväll. Katten hade tydligen smitit in i stokerutrymmet i går kväll då jag kontrollerade hur mycket flis som återstod i fickan. Hon brukar följa med mig under mina kvällsrundor i hopp om att vi hittar nåt möss att jaga, igår såg jag dock inte till henne men hon hade tydligen obemärkt smugit sig in. Under natten verkar hon sen ha fastnat i inmatningsanordningen så att ena tassen blivit halverad. Fanns inget annat att göra än be grannen komma med bössan.

Spöötje (spöket) var som namnet förtäljer ingen vacker katt men en väldigt god jägare som varit med om mycket. Jag hade dömt henne till döden redan för många år sen då hon i samband med att hon ynglade lade ut hela livmodern, men under tiden jag sökte efter nåt att slå ihjäl henne med hade barnen förbarmat sig över henne och kvickt åkt till veterinären för operation. Det blev inte billigt men jag är nog sist och slutligen glad över deras tilltag för vi har med åren byggt en speciell vänskap då vi med gemensamma krafter gått igenom skrymslen och vrår i jakt på möss och råttor. Spöötje skulle ha om jag räknat rätt blivit 18 år nu till sommaren och jag kunde inte tänka mig att hon skulle bli tvungen att genomlida ålderdomen på tre ben samt klorna förstörda på andra framtassen. Hon fick nog det bättre i katthimmelen. Tack för åren och vila i frid.

Här har Spöötje gjort processen kort med en sork som smugit sig in i golvtorken.
8 januari, 2019 av

Dubbat.

Nu ska det förhoppningsvis bli bättre grepp på ishala vägar.

Grusvägarna i nejden har de senaste vintrarna emellanåt varit rena rama skridskobanan och med den vädertyp vi dragits med så här långt i vinter så lär det fortsätta att vara halt. Omväxlande minus- och plusföre gör att smältande snö fryser till is och traktorn som har hala Michelindäck glider omkring som en tvål i badkaret. Det är med knapp nöd som kalsongerna hållits torra under traktorfärderna.

Normalt vinterföre på landsbygdens grusvägar.

Därför tog jag till nyår hem en låda dubb och nu ikväll har jag skruvat in dubbarna i ribborna på både fram- och bakdäck. I det här fallet blev det nu 3 dubbar per ribba eller 114 per däck fram och 5 dubbar per ribba eller 200 per däck bak.

En låda dubbar, skruvdragare och dubbhylsa är allt vad som behövs.
Prövar med 5 dubbar per ribba i bakdäcken……
….medan det för duga med 3 per ribba där fram.

Att valet föll på dubb framom kedjor är främst av bekvämlighets- och komfortskäl, dessutom används traktorn vars däck jag dubbade mestadels till landsvägsköror vintertid. Lite billigare blir det förstås också med ett pris om lite på 80 cent stycket för dubben. Traktorn jag använder i skogen utrustas nog fortsättningsvis med kedjor. Många har pratat sig varma för dubbar så jag tänkte att varför inte pröva. Återkommer med synpunkter om det senare när jag testat lite. Det gick hur som helst enkelt att skruva in med borrmaskin utrustad med hylsa för dubben och tarvade lite på 3 timmars arbete. Man behöver inte slira mycket för att spara in den arbetstiden.