Isär….

Jag nämnde tidigare på senhösten att min trotjänare Fiatagri 80-90DT från 1990 med lite på 11000 timmar började tappa draget på högre växlar och därför började fundera på att skaffa ytterligare en lastartraktor. Jag hade en på prov under slutskedet av skörden men kom inte riktigt överens med den så den returnerade jag.

Så nu då jag besinnat mig lite från försäkringschocken och beslutat låta det ärendet bero så har jag tagit itu med reparation av traktorn i stället. Det börjar ju bli hög tid att ta itu med skogsarbete och Fiaten använder jag i skogen. Eftersom jag antog att det är kopplingen som börjar ha sett sitt så är det bara att klyva traktorn för att komma åt den. På dessa äldre traktorer är det inte så invecklad sak men lite skruvande är det ändå och några bultar är lite svåra att nå, man borde nog ha utbyteshänder av lite mindre storlek att tillgå. Med lite funderande och en god portion tålamod gick det ändå ganska bra och traktorn gled lätt isär med hjälp av pallgaffel och några lastpallar. Följande bildkavalkad kanske bäst beskriver proceduren.

Projektet inleds efter att ha flyttat undan växtskyddsprutan så att tillräckligt utrymme för att ta traktorn isär finns. Det är trevligare att skruva i varma utrymmen och stadigt golv underlättar arbetet.
Till först demonterades lite plåt runtom.
Efter att ha lossat slangar, vajrar, axlar och kablar skruvades bultarna som håller ihop motor med transmission bort och delarna kunde börja separeras. Det gick lätt och säkert med hjälp av lite lastpallar, plankbitar och 2 pallgafflar.
Lamellen var inte riktigt slut men av fingrarna som ligger an mot urtrampningslagret var det inte mycket kvar så det var nog inte frågan om att en reparation var nödvändig, man kunde nog blivit utan frikopplingsmöjlighet vilken dag som helst.
30-årigt damm, lite olja och lämningar från tidigare kopplingar hittades också. Det är tredje kopplingsbytet på denna traktor men det första som jag gör själv, i de två tidigare kopplingarna har centrumet i lamellen rivits loss och fjädrarna från dämpningen har tydligen lämnats kvar av servicemannen.
I väntan på de beställda delarna så satte jag lite tid på att få bort skiten som satt hårt.
Passade också på att rengöra startmotorn när den nu var lättillgänglig, damm från släpringar och kol samlas med åren och är oftast orsaken till krypström och startproblem så det lönar sig nog att nu som då putsa ur lite.
Matarpumpen fick sig också en översyn av samma anledning, så värst mycket skräp va det ändå inte där.
Damm från bromsar och kopplingar är besvärligt att få bort, till och med handrengöringsmedel som är ämnat för saken går bet på uppgiften. Björntunga och diskmedel fungerade någotsånär men av en slump råkade jag valla om skidorna och märkte att vallaborttagningsmedlet verkade vara det allra effektivaste.

Det skulle ta 3-4 dagar innan ny koppling anländer så jag återkommer med monteringen senare om jag lyckas få ihop det hela igen. Om någon här har lite tips och råd så tas det tacksamt emot.

Kontinuerligt skogsbruk i 70 år

Nu har det igen blivit modernt med “kontinuerligt skogsbruk”. Men det har vi sysslat med länge redan. Jag minns mycket klart hur jag som liten pojke satt på hästlasset då vi körde ut stockar och ved från skogen. Speciellt hur kallt det var då man kom ut ur skogen och det blåste kallt på Petjärmosan. Då tyckte man att hästen kunde ha satt litet fart så man kom hem till värmen.

På den tiden hade vi inga motorsågar och inga hydrauliska lastare. Man vältrade stockarna upp på parsläden för hand över två raka slanor som ställdes lutande mot släden.. Det behövdes två starka karlar i alla fall – en i varje ända på stocken med stocksaxar. Riktigt små stockar kunde en karl få upp på egen hand.

Träden fälldes med yxa och justersåg – ibland med två mans stocksåg. Det var ingen fara för skövling – eller var det ? Redan på 1600-talet började det bli brist på ordentliga träd i skogarna och kakelugnen uppfanns på 1700-talet. Arkitekten och överintendenten Carl Johan Cronstedt presenterade 1767 ett memorial med titeln “Beskrifning på Ny Inrättning af Kakelugnar til Weds Besparing för Rikets råd”.

I gamla skogsböcker från 50-talet och början på 60-talet beskrivs hur illa skötta skogarna är och man börjar föreslå kalhuggning och plantering i vissa fall. Motorsågen kom och nya Jonsered Raket var en sensation då den vägde blott 9,5 kg. Vår Raket finns ännu kvar och torde fungera men har inte varit i användning för de nya sågarna har bara halva vikten och betydligt mera styrka.

Just nu slåss man igen om kontinuerligt skogsbruk (blädning, plockhuggning). Kalhuggning är nu “traditionellt skogsbruk”. Här har vi sysslat med kontinuerligt skogsbruk redan i 70 år. Men visst har det förändrats det också. Och helt utan kalhuggning har vi inte varit. År 1973 så högg farsan bort en bit med gammal granskog och planterade. Fast inte var det så stort kalhygge som man numera kan se. Och jag hörde av honom att Moofa (min farmors far) hade huggit en “ruta” i skogen redan på 30-talet. Jag minns den som ett hallonställe med stora stenar och tallskog. Tallarna finns ännu kvar.

Det är intressant att läsa i Skogsbruksläran om “iståndsättning” av skogar med nedsatt produktion. Kalhuggning finns med men bara som en åtgärd. Det nuvarande kalhuggningsraseriet hade ännu inte kommit. Jag följer en del av råden – andra inte.

Tvärs emot lärans råd att inte “splittra i små grupper” så är det just precis det vi gör. Varje bit bör behandlas enligt sin speciella förutsättning. Blädning eller plockhuggning handlar inte om att lämna kvar skräpet och ta bort de värdefulla träden utan man förnyar genom att släppa fram snygga och livskraftiga träd. Där vi hugger nu i år så finns det prima ungskog under de stora granarna som kvickt måste bort så att ungskogen kan växa upp.

Delvis handlar bråket om kontinuerligt skogsbruk om missförstånd. Man har förläst sej på den gamla kritiken över blädning och inte alls fäst sej vid råden om förnyelse med fröträd och skärmställning. Till stor del beror det säkert på att de stora skogsmaskinerna inte lämpar sej för annat än fullständig kalhuggning. Jag har sett vilka ruskiga resultat de lämnar efter sej i småskogen.

Vi hugger däremot försiktigt och tar bort de stora träden från norrsidan i små remsor så ljus kan komma in och främja förnyelse. Det viktigaste är att INTE hugga upp så mycket att gräset kommer för det kväver all förnyelse. Jag minns en bit som kalhöggs i Tallmosan för många år sedan. Nästa vår kom det en matta av små plantor – det såg ut som en gräsmatta. Men sedan kom gräset och kvävde nästan allting. Det var ett litet kalhygge på sydsidan av skogen så det gör jag inte om.

Tidpunkten då man hugger bort de stora träden är mycket viktig. Man får inte hugga förrän småskogen under är tillräckligt stor. Men den får inte heller blir för stor så att den slås sönder vid fällningen. Små plantor mellan en halv och en meter klarar sej vanligen riktigt bra medan större brister ganska lätt. Och det är bäst att fälla vid varmt väder för träden brister lättare vid köld.

Fällning i ungskog

På bilden ovan ser man en lyckad fällning. Småskogen är så gott som orörd. Det går inte alltid så bra och ludna granar kan slå stora hål i småskogen. På bilden är småskogen redan för stor men teori är en sak och verkligheten en annan. Vi har inte haft möjlighet att fälla tidigare för den här biten är bakom en mosse som man helst inte kör över utom då det är ordentlig tjäle som i år. Det har varit flera dåliga skogsvintrar utan nämnvärd tjäle så den här biten har fått vänta litet för länge.

Vi väntar på lämplig vindriktning för att få träden fällda åt rätt håll. Helst så att toppen kommer ut på en stickväg. Då kan man dra ut stammen med lastare och får kvistar att förstärka vägen. Allt för att få livskraftig ungskog (men inte gräs). Gräset är den värsta fienden till en lyckad föryngring. Speciellt på den bördiga mark vi har i Tallmosan.

Ännu ingen ungskog

På bilden ovan finns det ännu ingen nämnvärd ungskog så den biten får vänta. Litet kan vi hugga upp den så det kommer in litet mera ljus – men inte för mycket så att gräset sprider sej. Man behöver inte ta bort så många stora granar för att få till stånd föryngring.

I SkogsLand går det en het debatt om kontinuerligt skogsbruk. Mest verkar det vara bolagen som vill kalhugga för de kan då spara något öre. Men det finns många skogsägare som anser att kontinuerligt skogsbruk är lönsamt på längre sikt. Det finns en rörelse i Småland Plockhugget som har det som bärande idé. Det är liknande som mina tankar. I Skogsland läste jag också om en familj som fick dubbelt bättre betalt för sitt virke då de sålde kvarvarande fröträd till en specialfirma. Land Skogsbruk är en av de intressantaste källorna för mej även om jag avskyr rikssvenskarnas terminologi. De kallar kalhygge för “hygge” vilket är helt galet. De skjuter sej själva i foten för de får folk att tro att “hyggesfritt” är detsamma som att man inte får hugga alls.

Jag är inte speciellt fanatisk ifråga om skogsbruksmetoder utan anser att man bör anpassa dem till den särskilda situationen. Ibland kan det vara befogat att kalhugga men vi sysslar som sagt med eget kontinuerligt skogsbruk. Märk väl att det tog många år att bygga upp en lämplig maskinpark med två skogstraktorer, två lastare, vinsch och en liten traktorprocessor (för gallring). Den som inte har lämpliga maskiner har svårt med sådant skogsbruk.

Överståndarna (de stora granarna) är fällda

I går fick jag de stora överståndarna bort från den här biten. Det finns en hel del fin ungskog kvar ännu så det är bra början på föryngringen. Som jämförelse se nedan hur det såg ut förrän vi började ta bort överståndarna. Tallen till höger är densamma som finns kvar.

Överståndare för årets huggande

Jag läste i Land Skogsbruk att det tar mellan 8 och 13 år innan nyplanterad skog börjar binda kol. Här vill jag påstå att det bara är något år så har vi full ungskog. Helt gratis och utan arbete – annat än fällandet av de gamla träden.

2021 – Dit for de…

Ja, dit for de. 2021 tog slut och vad hände egentligen? Hur mycket som helst, men egentligen ingenting? Typ? Som vanligt, för att minnas, scrollade jag genom bilderna i min telefon, och vad finner jag? Jo, dopfoton, lamm, kycklingar, ensilageskörd och mommo. Mommo som inte finns mer. Det är snart ett år sedan nu, i februari somnade hon in. Så nu ringer inte telefonen lika mycket mer. Hon ringde alltid nu och då, och frågade diverse, i princip samma saker varje gång. Man visste precis vilka frågor man skulle få, och vad man skulle svara och vad man skulle få för frågor på det. Men, naturligtvis tog de ju inte länge efter att hon gick bort, innan man började fundera själv på diverse frågor. Frågor som man inte kan få svar på mera. Men, så är det väl för det mesta när någon går bort, frågor som blir ofrågade. Så är det nu bara. Men jag har hört så många historier, så många gånger. Allt från förvaring av blåbär i vattenflaskor, om apelsinen hon fick av sin mommo i Åbo, till hur dom sökte trygghet vid nån bergsvägg när ryska bombplanen släppte bomber över skärgården, och hur dom föll genom isen och hur de lät när isbitarna skrann långa vägar och länge på den blanka isen… Mommo var född 1931 och hade ett verkligt innehållsrikt och långt liv. Tänk de, att ha upplevt allt från krig och bedrövelser till mobiltelefoner och apelsiner i överflöd.

Egentligen har det väl sådär annars inte hänt så jättemycket, det rullar på… Ibland är det motigt och ibland går det bättre. Sådär som de gör. Uppåt och neråt. Ibland tycker man att dehär, de går som tåget, hej och hå! Och ibland smakar det gammalt, dammigt trä när någonting ska göras. Överlag, sådär när jag ser på året, så konstaterar jag ju att det mer smakat trä och gammalt damm än hej och hå. Jag tycker suckarna avlöser varandra, och endel dagar skulle man nästan kunna gömma sej i källaren och tycka där är mer spännande och givande, än vad det är att jobba.

Suck. Trä. Tråkigt. Lejdon. Och press.

Och de är press som gör att bägaren vill rinna över emellanåt. Jag har så lejdon på detta förmårrade kontrollfreaks-utfunderade system som man vallas i.

Det är ju hela tiden nånting. Papper. Korsgranskningar. Obligatoriska kurser och tenter. Datumar. Förseningar. Anmäla hit, anmäla dit. Nya förordningar. Uppdatera system. Räkna djurenheter. Kontrollbesök på våren, återbesök på hösten. Anmäla skit i lager och skit i åkern. Fylla i händelser som skett skiftesvis, morgon middag, kväll. Torrsubstanser och analyser. Avbytaransökningar och utredningar över arbetena på gården. Bokföra klippningar och rastdagar. Kartprogram som man ska sitta och skissa-gissa i. Anmäla lamm, anmäla slakt. Bokföra karensdagar och ketjuinfo. Lämnas in ena blanketten och andra blanketten, mailas, scannas. En åker är inte en åker, utan ett skifte som ska splitas och spjälkas och ritas och rutas in med centimeters marginaler. Och ett bete är inte ett bete där staketet går, eller jo, de är de ju, men de hela ritas ju om i papprena, i områden som är nåt att ha alltså i gräsväg, och sånt som är skog och sånt som är berg.. osv, och ska man söka stöd för betesmark ska de uppfylla kriterier, och när man ritat och fått de godkänt till ena eller andra kan det nåt år senare, komma nya bud, ritas om och ibland ska en liten mönkkisväg ritas bort. Så istället för 3 sammanhängande områden har man då 6. Och så lägger vi till ett internet som inte fungerar utan det klipper kontakten när man ska försöka delta i distansmöten, och ringa är ju helt uteslutet. Och suck söte moses vad jag blir trött i kotten. Det senaste är ju det fiffiga systemet som gör så allt och alla ska kunna hålla koll på var, varifrån, vart, när, hur och varför man odlar nåt på åkrarna. Så behändigt, minns man inte själv – fråga grannen.

Nä, vet ni vad. De börjar nog smaka lite trä dehär… Till lika är man ju så inkörd i cirkusen, så den snurrar mest på utav bara farten. Man vet när det ska skickas in det ena eller det andra. Man vet vilket papper som ska hit och vilket dit. Min kopia, och deras. Men, till lika som man står där och krånglar med skrivaren och för tredje gången öppnar luckan bakpå, för skrivaren tror det fastnat ett papper där, fast de ha de inte alls, så undrar man ju nog… Ska bonden vara mer pappersvändare, än en traditionell kontorsråtta? Fast, papper finns ju inte mer att vända på heller. Blir man en scrollarråtta? Hela tiden läser man om hur stressade dagens människor är. Och inom bondekretsar är det ena välmående seminariet som avlöser det andra. Föreläsningar. Ta hand om bonden. Bonden ska sköta om sej!!!

Bonden sköter bäst om sej, när bonden får göra det bonden vill göra. Köra traktor. Så. Skörda. Ta hand om djur och natur. Hållas innanför dikena om de så sen är på ruta A, B, C eller vilket som.

Hur har det blivit så att ett av de mest jordnära yrkena blivit så hyperstressade? Ja, int är det för att fåren börjat stressa mer… Och inte tror jag kossorna har hyperaktiverat sej så dom sätter sån fart på ladugården att bonden blir helslut i kotten heller.

Och så tänker jag då på mommo. Nog va hon säkert rädd där hon satt ihopkrupen medan bombplanen åkte förbi, och inte var det så hävt att vara fiskare i motvind heller. Dryga ut kassan med gurkodling och att sticka sockor. Men ibland undrar jag nog om inte det skulle vara ett hälsosammare alternativ…

Ha jag kanske gnällt färdigt nu? Svar. Ja! … (För stunden.)

Blev de bättre? Svar. njaa… inte direkt.

Sen då? Man kan ju hålla på och gräva ner sej i allt elände i evinnerlighet om man känner så. Och nog kan man ju bosätta sej i källaren också, men, hur kul är det på en skala från 4 till 12…

En fråga är ju också om papperstrasslet kommer att minska / sluta om man gnäller riktigt tillräckligt?

Svar: Nope.

Åtminstone har jag inte märkt av nån minskning. Jag har hållit på och bökat runt i min sandlåda nu i 20 år, och när jag började var det ett himla liv om hur mycket pappersjobb de va. …. De va då det. Lyckligt ovetande om pappersrumban 20 år senare. Nå, de va ju mer papper och penna då, nu går de mesta på nätet, men antalet kruxar, koller, datumar …. osv, har ju sannerligen inte minskat. Inte ens fast man gnällt hur mycket som helst…

Så, var hittar man lösningen till de hela?

Svar: Jag tror det nog bara är så att ” den som sej i leken ger får också leken tåla”. Och vill man inte vara med i leken, får man väl stiga av karusellen.

Kan man de? …. Svar: Jo. Eller ja… Endel kan vara mer bundna till sin sandlåda med lån och diverse, men kasta in handduken och ta kappsäcken i handen och göra nåt helt annat, de kan ganska många nog.

Men, de vill man ju inte för de är ju dehär man vill göra. Man vill böka på i markerna så som tidigare generationer gjort. Det sägs ju att man har det till låns av sina barn, och de ligger ju nog nånting i det. För tillfället håller jag på och kråtar ner träd ( att säga “fäller träd” är att ta i, just nu kråtas dom ner med talja och diverse för att falla åt rätt håll…) , städar enbuskar, eldar riskor och buskar, med siktet inställt på hur fint de kommer att bli på betesmarkerna när de blir städat. Förhoppningsvis ska de trivas mer och fler rara växter när dom får chansen att breda ut sej. Och snart drar lamningstiden igång och då är det nya året minsann på gång igen. Det finns ju inget bättre än att släppa ut tackor och lamm på bete. Se dem hitta sprött grönt gräs på områden man städade på vintern… Och snart är vi där igen, sommar och sol. Långa ljusa kvällar. Sjöfågelsång. Doften av nyslaget gräs. Saltstänk i ansiktet. Och så blir de väl nån hydrauloljedusch…

Nä, stövlarna på och gå ut och dra omkull nån björk till. Jag är en sån som mår bäst när jag får jobba med kroppen, så huvudet får vila. Mathias har klabbmaskinen igång om eftermiddagarna efter skolan, så de är bara för mamma att se till att det finns nåt att köra igenom.

Så, fast de smakar dynga emellanåt så nog hålls de väl liv i denhär sandlådan nåt år till. Men, lite justeringar kan de nog komma att bli…

Snart, snart är vi där igen, sommar, sol, och borttorkade betesmarker 🙂

Motoriserad vippare

Man kan förstås använda en vanlig vippare (fälljärn) då man fäller stora granar men det är lättare och säkrare att använda traktorns lastare. Det är inte så lätt om den är monterad på släpvagnen men om den är monterad på traktorn (på bakbryggan) riktigt stadigt så fungerar det bra.

Motoriserad “vippare”

Helst bör man backa mot trädstammen så att traktorn inte är i fällriktningen utan bakom trädet. Då är det ingen risk att trädet faller snett över motorhuven ifall man råkar såga av gångjärnet. Man bör för övrigt aldrig såga av gångjärnet då man fäller för då vet man inte åt vilket håll trädet faller. Frestelsen är stor att såga för mycket ifall man måste vippa trädet för hand. Traktorn är så stark att den kan bryta av ganska tjocka gångjärn – speciellt som man kan sätta lastarbommen högt uppe i trädet och få större kraft på det viset.

Man bör alltid beakta åt vilket håll trädet lutar, åt vilket håll kvistarna ligger och speciellt åt vilket håll det blåser. Blåsten har mycket stor styrka i toppen på en luden gran så man skall inte försöka fälla mot blåsten även om man har lastare. Sidledes mot blåsten går det men trädet förs lätt i blåstens riktning så det måste man kompensera då man sågar gångjärnet.

Förra vintern fick jag faktiskt ett träd över motorhuven men då använde jag inte lastaren för att fälla trädet som var en torr och delvis rutten gran. Jag hann inte ens såga av hälften förrän den föll. Troligen hade jag fått omkull den med lastaren utan att såga så rutten som den var. Man skall inte tro att trädet faller dit man vill utan sätta spänning åt rätt håll med lastaren.

Vi har nu sågat omkull några tiotals stora granar av vilka de flesta gett en svarvstock (58 dm och över 30 cm i toppändan). Vi fäller åt olika håll beroende på varifrån det blåser. Vi försöker få topparna på samma ställe så att inte så mycket småskog förstörs men det är svårt med ludna granar. Till all tur har det varit varmt så att småskogen inte bryts av utan viker åt sidan.

Vädret har varit finfint och blidan fick snön att sjunka ihop. Nu är det bråttom för det kan inte bli bättre utan bara sämre. Det är skönt att vara i skogen men halv fem börjar det bli mörkt och då är det bättre att komma hem än att riskera köra sönder nånting. Konditionen är redan bättre så man kanske klarar längre dagar så småningom.

Skönt skogsväder

Hårda bud.

Var lite tveksam till detta inlägg men tänker att det kanske kan stå som androm till varnagel.

Jag har nämligen gjort en allvarlig brottslig gärning genom att låta en traktor stå utan trafikförsäkring, och det är inget jag förnekar. Däremot är jag inte nöjd med bestraffningen eller rättare sagt uträknandet av densamma. Därför lämnade jag in ett besvär till förvaltningsdomstolen för snart ett och ett halvt år sen och nu ett par dagar innan jul kom svaret. Tänkte när jag kvitterade ut brevet att de nu säkert vill muntra upp mig inför jul med ett positivt besked så glad i hågen öppnade jag brevet för att konstatera att det blev avslag i ärendet. Dit for den julglädjen och mina vänner blev utan julhälsningar då jag lämnade att fundera över om det lönar sig att gå vidare med ärendet. Ärendet kunde nog gott ha fått behandlas några dagar till när det ändå tagit så pass lång tid. Så pass finkänsliga kunde väl ändå våra myndigheter vara. Dessutom for ju en hel del av besvärstiden till spillo då mycket varit stängt under helgerna, men det kanske var meningen.

För att göra en kort historia lång så är det få saker som jag har problem med men krånglig byråkrati och orättvisa har jag svårt med. Det senare ända sedan sjuan i högstadiet då en niondeklassist som tydligen ville visa sig tuff inför sina kamrater kastade sten på mig, jag kastade naturligtvis tillbaka och lite handgemäng följde vilket resulterade i ett besök hos rektorn. Vi fick båda kvarsittning trots att det var den andra som började, det som jag tyckte var orättvisast var ändå att den andra som bodde nära skolan kunde gå hem efteråt medan jag som hade 25km hem fick ta mig hem på alternativa vägar i och med att skolbussarna redan gått. Jag blev på så sätt dubbelt bestraffad.

Men som sagt för att återgå till det aktuella ärendet så bestrider jag inte brottet även om jag tycker att det finns förmildrande omständigheter. Traktorn köpte jag i januari 2017 och på den tiden skulle en sifferkod användas vid försäkringstecknandet för att sammanlänka objektet för både säljare och köpare. När jag dagen innan tidsfristen för tecknandet inte fått nån kod ringde jag upp säljaren som meddelade att den sänts som sms. Jag kunde dock inte hitta meddelandet och tiden gick ut. Jag tänkte att när det ändå gått över tiden så gör det inte så mycket om det går nån dag till det blir hur som helst att betala minimistraffavgiften om 20€. Nåt sms kom inte och saken föll i glömska mest på grund av dåligt fungerande byråkrati och sen insjuknade frugan i cancer och det blev annat att fundera på. När jag sen köpte brandbilen som jag skrev om tidigare och skulle teckna trafikförsäkring åt den så dök traktorn upp i traficoms nya system som nog är betydligt klarare än kodsystemet som fanns tidigare.

Traktorn fordrar lite underhåll samt nya däck och har inte kommit till annan användning än lite testkörning på åkern och några timmar framför klabbmaskin. Jag tänkte ändå att det är väl bäst att bita i det sura äpplet och ordna med försäkringen nu då ett fungerande anmälningssystem verkar finnas. Räknade ut att det nog blir en kännbar straffavgift om sisådär 450€ i stället för ca 150€ som trafikförsäkringen normalt skulle ha kostat för tiden i fråga. Chocken blev stor när räkningen på 1319,23€ kom från statskontoret. I lagen står nämligen att en skälig försäkringsavgift används som beräkningsgrund och jag i min enfald trodde förstås att en skälig avgift är den jag betalar för mina andra traktorer eller ca 55€.

Straffavgiften är sen maximalt 3 gånger försäkringsavgiften så därför räknade jag med maximalt 3 gånger 55,- =195,- gånger 3 eftersom den stått oförsäkrad i tre år alltså maximalt 495€. Att traktorn inte just använts och speciellt inte i förtjänstsyfte räknade jag som förmildrande omständigheter så tänkte att kanske klarar jag mig med en straffavgift om 2 gånger premien. Men här hade man nu räknat med en skälig försäkringsavgift om 122€ per år som man ansåg motsvara ett medelvärde. Vilket tydligen betyder att det antagligen finns kollegor som betalar närmare 250€ i trafikförsäkring för sina traktorer. Hur många här gör det? Straffavgiften var satt till 2,5 gånger den försäkringspremie man på statskontoret ansett skälig så riktigt maximalt straff blev det ändå inte. Men inte var jag tacksam för det utan lämnade in besvär till förvaltningsdomstolen som ändå räknade på samma sätt samt fakturerade ytterligare 260€. Finns möjlighet att gå vidare till Högsta förvaltningsdomstolen men det är kanske inte lönt att sätta ytterligare 510€ på ärendet, myndigheterna håller nog varandra under armarna så får säkert samma svar. Har avställt fordonet så jag sparar i alla fall ca 55€ i året men det tar ändå närmare 30 år innan jag fått avgifterna tillbaka. Det är nästan så att jag ångrar att jag tecknade försäkring. Jag kommer knappast att röra mig på vägarna i nån större utsträckning med den här traktorn, jag har lite andra planer bara jag får projektet förverkligat.

Jag som inte orsakat nån trafikolycka under alla år i trafiken hoppas nu att statskontoret använder mina surt förvärvade slantar till nåt riktigt behjärtansvärt ändamål.

Lagtexten som föranledde mitt besvär till förvaltningsdomstolen.

Med skräckblandad förtjusning mot framtiden

Long time no see heter det visst. Inspirerad av Christers önskemål om att vi lite skulle spekulera över framtiden fick jag ny fart och avser nu knacka ner ett inlägg om saken. För fundera över framtiden, det känns nästan som en heltidssysselsättning för tillfället. Och det upplever jag som både bra och dåligt.

För X antal år sen satt jag av en föreläsning med Christopher Trier, som många säkert känner till. Det var bara bönder i salen och han frågade om vi visste vad som utmärker en bonde – dvs i tankesättet. Eftersom ingen visste så svarade han själv: “Bönderna är den enda yrkesgrupp som kan misslyckas med något 10 år i rad men ändå tro att det elfte kommer det nog att lyckas”. Åtminstone jag tog till mig detta, men att böja en gammal järnstång är lättare sagt än gjort.

Därför välkomnar jag på ett sätt det som nu händer, även om det för med sig många problem och svåra lösningar. Men det tvingar oss att tänka om, och det är kanske bra på sikt.

Alla vet vi ju spelförutsättningarna. Gödseln och energin har ränt iväg i pris något alldeles ofattbart. Just nu har ju också produkterna (alltså växtodlingsprodukterna då) följt med och är dom högsta som jag kan minnas. Det är såklart bra för spannmålsbönderna, men riktigt illa för djurproducenterna.

Alltså är det inte bra nu heller.

Till saken; Hur tänker jag då inför ny säsong? Jag har de senaste åren skrivit några blogginlägg om min nya vurm för gröngödsling. Efter många år av experiment har jag kommit fram till att en tredjedel av åkermarken skall ligga tre år i klöverträda och sedan brytas för höstsäd. Nuvarande förutsättningar ger ju ingen orsak alls att ändra på detta.

Själv missade jag min vana trogen dom första tågen i höstas, men kunde ändå köpa in gödsel till ett pris som egentligen inte är hanterbart, men ändå betydligt under nuvarande riktpris. I samma veva som jag vaknade gällande gödseln så for jag runt i ortens lantbruksaffärer och köpte upp bekämpningsmedlen som fanns i lager från förra säsongen, och dessa kunde faktiskt fås för ganska “moderata” priser. Jag anar ju nämligen att även bekämpningsmedlen kommer att rusa uppåt nästa år, för det mesta brukar ju följas åt. Å andra sidan har jag aldrig ännu haft rätt i nån form av spekulation, så antagligen faller dom ju i pris. I så fall är ju det bara bra för branschen.

Vi har ju för tillfället en såkallad “bra” vinter. Vad som sen är bra är väl individuellt, själv är jag ingen vän av varken snö eller köld, men det är en sak, en annan är att det är ju precis såhär det skall vara i Finland. Hur som helst brukar ju en “bra” vinter följas av en “bra” sommar, något som ger hopp inför nästa sommars odling. På sidan om detta har jag fått revidera mina åsikter lite eftersom jag ju med egna ögon ser hur kollosalt bra hästarna mår i snö och köld, jämfört med i en slaskpöl med blåst och regn.

Alltså, hur blir då nästa sommar. Jo, jag har aldrig gillat “slarvodling” så till den delen jag sår nyttogrödor kommer jag nog att göra det med precis samma produktionsinsatser som tidigare. Nån typ av odling där man minskar ner produktionsinsaterna roar mig inte. Nu får man bara hålla tummarna för att priset nästa höst skall vara ditåt hyfsat, för enligt dom kalkyler jag gjort är nog lönsamheten vid normal skörd bättre nu med högt pris på insatserna men även ett högt spannmålspris. Däremot blir ju risken större och missväxt eller prisfall kommer ju att slå en på käften brutalt. Men så är det ju i alla branscher.

För tillfället är jag mera oroad över kostnaderna för energin. Under många år har jag försökt sänka bränsle- och elförbrukningen på täppan, och där finns inte mera att ta utan att tänka om helt (tex ny energikälla till torken) Gemensamma nämnaren för allt detta är att kalkylerna alltid landar på samma punkt. Byta traktor till en som förbrukar mindre, byta energiform i torken, byta uppvärmning i bostadshuset, det landar alltid på samma sak. Rörliga kostnaderna kommer nog ner, men inte så mycket att det motiverar investeringen. Sen är det en annan sak om tex torkpannan beger sig till himlen och behöver förnyas, men att avsluta fungerande apparatur motiverar mig föga.

Det enda som för tillfället kan få svansen att vifta lite är solpaneler. Visst, jag är säker på att det också handlar till viss del om glädjekalkyler, men visst är tanken lockande att få ner elström – kanske till en elbil gratis från himlen.

Något som jag däremot ivrar för är ökat samarbete mellan gårdarna. Inte som fordomdags så att man äger maskinerna gemensamt, det brukar sluta i gråt, förr eller senare, utan ett mera överlagt, utvecklat samarbete. Varje spannmålsbonde behöver inte äga en Väderstadharv eller en direktsåmaskin. Om bonde A äger och förstår sig på torken, kanske odlare B kan handla en tröska. Sen slår man ihop sin odlingsjord, kanske inte juridiskt eller ägomässigt, utan man gör upp ett avtal om markanvändning. På detta sätt skulle man spara tid, investeringar och kanske till och med kunna utveckla kunskapen om alla inte behöver kunna allt. Dessutom skulle det vara bra med mera rotation på odlingsmarken, personligen kan jag tex inte så oljeväxter i vår fast jag skulle vilja, det passar helt enkelt inte in i markanvändningen i år.

För handen på hjärtat nu kolleger, det är egentligen inte gödsel och elpriset som är den riktigt stora boven här, utan det är maskinkostnaderna som skenat iväg och blivit så höga att inga marginaler finns till högre pris på produktionsinsatserna.

Så, riktigt på riktigt, om någon av mina kollegor på rimligt avstånd tycker detsamma så ta kontakt så kan vi fundera lite på nutid, framtid och dåtid.

Vi har ju kommit så långt i utvecklingen att även om jag skulle ha råd att köpa en fabriksny tröska (vilket jag inte har) så finns det idag på marknaden ingen “tillräckligt liten” för mitt behov. Det är kanske mest utmärkande med tröskorna, men egentligen gäller det alla maskiner. 40 ha kanske inte behöver en harv på 6 meter (fast jag nu har det) osv osv.

Till slut vill jag vara noga med att påpeka och understryka och framhålla att ovanstående text är skriven av en halvtidsspannålsbonde med 40 betalda hektar i bakfickan. Jag är helt säker på att andra spelregler gäller för djurbönder, men det kan jag inte tvärsäkert uttala mig om. Alltså låter jag bli.

Sen är det ju bara så att rent affärsmässigt skulle det kanske vara klokt att avstå hela etablissemanget, sälja bort och leva lyckligt resten av sina dagar, men nu är det inte riktigt så enkelt, det är ju ändå så att även fast det misslyckats 10 år nu, så kan ju det elfte bli bra – eller hur var det nu?

Sen är det ju bara så att det räcker att titta på ovanstående bild. Den föreställer ju livets mening. Eller hur?