Bondbloggen

Kallt Nytt År !

Det var länge varmt (och blött) men till nyåret kom det en ordentlig kyla – som ser ut att fortsätta ännu länge. Jag hann inte riktigt få alla traktorerna i skick med det varma vädret men visst är man glad över kylan. Tyvärr så kom det en del snö så vi har kört upp spår flera gånger om. Med -24 grader på morgonen borde det nog ge ordentliga skogsvägar.

Nu har vi fått igång skogsarbetet men det är varje år lika krångligt att få alla prylar lastade på traktorn. En vippare (brytjärn) har vi tappat fastän jag vet precis var den finns. Motorsågarna är inte helt i skick – en 2252 vill inte starta men batterisågen fungerar bra för kvistning.

Det blev litet problem med oljan för vi har använt Monitra länge och nu får man inte tag på den mera så det blev att gå över till Neste Farm Universal. Den är knappast sämre men jag gillar inte att bland olika märken.

Lilla Zetorn (8011) hade problem med att starta. Man måste värma solenoiden till startmotorn först. Få se om det är övergående (kondens) eller om jag måste skruva upp den och sätta in bättre vaselin. Längre söderut fattar de inte riktigt hur det fungerar vid -30 grader (eller redan -25).

Eftersom våra skogstraktorer står utomhus så måste motorn värmas i en timme förrän man startar. Det fungerar bra numera då jag sätter på värmen från min Androidtelefon via ett Shelly fjärrstyrt relä. Så man kan sätta på värmen medan man ännu ligger i sängen och kan sedan i lugn och ro klä på sej och dricka morgonte med ciabattor innan man går ut och startar traktorn.

Det har varit ganska kallt inomhus också då det var -24 grader. Ungefär +12 grader då man kommer ned i stugan och börjar elda. Sedan blir det varmt efter 15 minuter men vi klär ju på oss ordentligt så vi klarar oss. Man tycker ju det är litet löjligt med gnäll om att det bara är +15 grader. För att inte tala om nån fjant som påstod att det är livsfarligt om det går under +24 grader …

I skogen är det bäst med omkring -10 grader och under -15 så blir det lättare problem med maskinerna även om de klarar sej ned till -20. Fast då blir oljan så stel att man måste köra på tomgång ganska länge innan hydrauliken börja fungera. Jag ids inte byta olja även om det finns sådana sorter som klarar -30. Ifråga om kläderna så fungerar skogskläder med ylleunderkläder ned till -15 men under det behövs det ett lager till. Sällan är vi i alla fall i skogen under -20 grader.

Jag har dessutom bekymmer med glasögon. I fjol fick jag kåda på glasögonen och den förstörde nog ytan. Jag skaffade två par skogsglasögon med enkelslipade linser. Då jag filar sågkedjan så måste jag ta av dem men det är inget problem. I skogen fungerar de bra. Och så köpte jag 200 Zeiss Reinigungstücher för att putsa glasögonen.

Och så har vi ju problemen med kläder. Sågbyxorna fungerar i allmänhet bra bara man ser till att benen är tillräckligt vida så de går över stövelskaften. Ett par äldre byxor måste jag klippa upp och sy i tygbitar för att få dem över skaften. Kängor köper jag inte. Vi har alldeles tillräckligt med diken och gropar med vatten. Snören är något jag har avskytt hela mitt liv. Tyvärr är stövlarna numera tillverkade av plast och efter ett par år så bryts den sönder och de börjar läcka. De gamla Nokia gummistövlarna av riktigt gummi håller ännu vatten efter 70 år. Men de har inte skydd liksom moderna skogsstövlar.

Skogsblusarna brukar oftast fungera men jag har sytt i nya dragked i flera redan. De måste också vara tillräckligt stora så man får flera lager under ifall det är kallt liksom nu. Handskarna är det värsta problemet. Tidigare fanns det ordentliga posahandskar med avtryckarfinger men det finns det inte mera. De ”skidhandskar” som finns är bara skräp. Jag har ännu kvar ett par Husqvarna handskar som jag lappar ihop allt emellanåt. Fingerhandskar kan man inte ha i + 15 grader och under. Värme i handtaget tycker jag inte fungerar så bra heller.

Intressant nog har det varit nästan fem grader varmare i skogen än ute på åkrarna. Dessutom är det varmt om fötterna då man står i den lösa nysnön som isolerar mycket bra. Men det har blivit mycket körande för att hålla spåren i skick eftersom det kommit litet snö nästan varje dag och den måste trampas till. Det tar tid eftersom man måste köra på krypväxeln i den ojämna skogen. Vi försöker köra på dikesvallarna för där håller vägen bättre men de är ju ojämna.

I början på skogsarbetet är det svårt att få med sej allting. Man har städat bort förra vinterns redskap och det kan ta lång tid innan man fått ihop allting igen. Det är handskar och mått och verktyg och så förstås reserver för allting. Häromdan brast skogsmåttet och jag fick komma hem eftersom jag inte hade reserv. Visst sågade jag en stund utan mått men det blev långsamt och besvärligt.

Till råga på allt så fick brorsan lunginflammation under julen och var ganska illa däran med dropp och sängliggande. Fast nu är han igen ute och kör traktor även om han inte fått lov att börja såga ännu. Jag har – peppar, peppar – klarat mej utan annat än litet hosta då man får barksmulor från de torra träden i halsen.

Vi har i stort sett bara sågat ned barkborrsträd hittills – och ett och annat som blåst omkull. Men då har de oftast varit angripna av röta också. Så salustock har det inte blivit. På en gammal åker (före 1908) har vi sågat omkull nästan alla träd för de har varit torra. Det passar bra i år då skogsvägarna har frusit bra för där är vanligen ganska blött.

Till all tur finns det en hel del granplantor under träden så det kommer återväxt om de bara klarar gräset.

Motorsågarna har krånglat så jag beslöt köpa en ny batteridriven Husqvarna 550i med den stor ackon B540X på 15 Ah. Sedan visade det sej att den inte går att ladda med de gamla laddarna så jag måste köpa ny laddare också. Det är bara bra för den är på 750 W och eftersom vi nu har tre batterisågar så behövs det också flera laddare.

Tre batterisågar och två bensinsågar i bruk

Den nya 550i har en effekt på 3,1 kW vilket motsvarar en bensinsåg på 50 kubik ungefär. De mindre 542i är för svaga för fällning så det var spännande att se ifall den nya sågen klara det. Nåjo, visst går det att fälla med den men inte motsvarar den riktigt våra Jonsered 2252 bensinsågar. Så för större träd är det fortfarande bensin som gäller.

Batterisågar är utmärkta för kvistning och smått sågande då man inte ids rycka igång bensinsågen. Jag har bägge med mej i traktorn för om sågen hamnar i knipa så behövs en reservsåg. Om bensinsågen startar vid första rycket så är skillnaden inte så stor men jag har vanligen bensinsågen att gå på tomgång tills tanken är slut så man inte behöver rycka så mycket. Man blir bara latare …

Batterisågarna är betydligt längre än bensinsågarna. 542i är 45 cm från svärd till bakändan på handtaget, 550i 48 cm och 445 (bensin) bara 38 cm. Det har betydelse då man fäller på trånga platser.

Det lönar sej verkligen att söka på nätet för att se priserna för det kan skilja upp till 250 euro. Numera går det bra att köpa över nätet och frakten kostar ofta inget alls eller kanske 10 euro. Den nya 550i kan man få för 800 euro. Om man inte ska ha den allra nyaste proffssågen så kan man få en hyfsad bensinsåg för 600 euro.

Jag är litet sur på lösa drivhjul för det går lätt att få sågkedjan bredvid och det märker man inte genast förrän den slitit ned räfflorna. Inne i verkstaden går det bra att se efter men ute i skogen med snö, kyla och mörker kan det lätt bli problem. Jag förstår inte varför drivhjulet skall vara så smalt att sågkedjan lätt hamnar bredvid …

Kedjedrivhjulet betydligt smalare än det kunde vara

Det kommer allt mer batteridrivna maskiner och de måste ju ha laddare. Jag byggde en laddningshylla för något år sedan men den räcker alls inte till mera. Husqvarna är med i Alliance som arbetar för att samma batteri skall fungera i många olika maskiner. Men Stihl är inte med och det förvånar inte för de har alltid haft sina egna ”standarder”.

Förutom två dagar med +0,5 grader har det varit kallt hela januari och lär fortsätta åtminstone tio dagar till. Trots det har det inte frusit under snön som är lätt och torr och isolerar bra. Så det måste köras spår hela tiden ännu. Vi har inte mycket snö men den gör det svårt att se stubbar förrän man kör på dem. Trots kylan har det varit mulet mest hela tiden men det kanske kommer litet sol i slutet på veckan.

Litet blå himmel och (morr) torra barkborrsgranar

I det stora hela är det fin skogsvinter och då är det bråttom för det kan bara bli sämre. Det mörknar tidigt men man orkar ännu inte med hela dagar fast konditionen nog blivit bättre. Om vi sågar flitigt så kanske vi hinner få några friska granar också till salustock. Tillsvidare har det inte blivit så många.

Blött och varmt

Förhoppningarna om en torr höst som går över i en kall vinter kom på skam. Tvärtom har det varit varmt och fuktigt – utom ett par dagar i november. Då var det -10 grader och brorsan körde upp spår i skogen men sedan blev det varmt och blött igen.

Det gör inget för jag har haft massor med verkstadsarbete som jag skjutit upp ända tills nu då man inte kan bygga utomhus eller fara till skogs. Jag var ändå tvungen att sätta fast alla gluggarna i väggen på uthuset för annars blåser det in både regn och snö. Det var mindre trevligt för man måste arbeta i takdroppet. Fastän det inte regnade så var det så fuktigt att det rann vatten från taket nästan hela tiden. Det var inte läge att sätta in fönstren så jag satte plast mot fönstergluggarna. Dörrar till växthuslidret fick jag i alla fall upp.

Det fanns många öppningar i väggen och jag har fönster för alla men en del gamla fönster är så ruttna att det blir ett stort arbete att få dem i skicka (mest i bodvinden). Alla nedre fönster är nya, dvs. begagnade och i bra skick men borde kittas och målas först.

Till först måste jag se över bromsarna på stora Zetorn som har varit dåliga. Men före det måste gamla MF65 med den lilla frontlastaren sättas i skick för att köra flis till mellanlagret. Den är från 1960 men fungerar ännu fint. Litet svårare är det att starta då det är kallt och jag märkte att motorvärmaren hade fått kortslutning så det gällde att glödga ordentligt. Det fungerar vid några minusgrader men inte då det är riktigt kallt. Nu var det fint att vädret var varmt (upp till +7 grader både dag och natt).

Sedan var det en hel del arbete att få in stora Zetorn i verkstaden. Det hade samlats allsköns bråte där under flera år så nu bestämde jag att varenda kvadratcentimeter av golvet skulle sopas. Och då måste först allt flyttas bort. Det var mycket bra för en hel del kunde jag bränna upp eller kasta bort och resten radade jag in i hyllorna. Då det blev fart på städningen så började jag organisera om alla hyllor och flyttade bort mindre nödvändiga saker till den kalla sidan av verkstaden.

Först flyttar man fram allt mitt på golvet och sedan börjar man sortera eländet. Nu tömde jag också hyllorna och radade om allting. Det gick en massa tid men jag hittade en hel del som jag inte vetat var det fanns. Också bultar, muttrar och brickor sorterade jag in i den hylla som jag byggde för flera år sedan men aldrig haft tid att ta i bruk ordentligt. Numera köper jag hela förpackningar på hundra eller fler för det går åt en massa tid att köra till Borgå för att köpa nånting. Sist och slutligen sitter det inte så mycket pengar i lagret och en del sparar jag in på minskade bränslekostnader. För att inte tala om hur mycket tid man vinner på att ha eget lager.

Det tog över en vecka att städa men det behövs utrymme att ta bort bakaxeln på stora Zetorn (bromsarna är bakom axeln). Lådorna till vänster på bilden är tomma och skall bort.

Nu var jag glad att jag byggt en stor verkstad. Det fanns inga lampor på lilla frontlastartraktorn men den rymdes in tillika med stora Zetorn – med nöd och näppe. Man måste ha arbetslampor både framåt och bakåt för att köra flis för det är mörkt också mitt på dagen.

Båda frontlastartraktorerna inne i verkstaden

Efter att ha pallat upp bakaxeln ordentligt så gällde det att få bort bakhjulet. Det är inget annat problem än att det är stort. Man vill inte bli under det så jag måste ta brorsan till hjälp för att få bort det utan att det vippade omkull. Det är inte lätt att få upp det tillbaka i så fall …

Halvaxeln lyfter jag upp med en pumpkärra och dra sedan ut den – sådär i princip. Nu satt vänster halvaxel fast som synden och vi fick arbeta länge med mejslar, bräckjärn, järnstavurar och massor med rostlösningsmedel. Jag misstänkte nog att bromsen var full av rost för på vintern frös vänster bakhjul fast så där fanns vatten.

Jag blev inte heller besviken för bromsen var full av rost och vatten. Det finns ett dräneringshål i bottnen men det var fullständigt tilltäppt. Den här bromsen har knappast varit öppen sedan den kom från fabriken. Jag köpte traktorn begagnad från Nurmestrakten och där hade den stått utomhus ganska länge.

Lamellerna var sönder och centrum kommit loss

Lamellerna var slutslitna och alldeles lösa för centrumet med räfflorna hade kommit loss. Den här bromsen tog inte alls. Med fil, slipstift, stålborste och sandpapper togs den värsta rosten bort. Jag försökte också jämna ut bromsskivorna med planfräsen men det var svårt att få dem fastspända tillräckligt bra. De värsta ojämnheterna fick jag i alla fall bort.

Bromsskivorna indränkta i rostlösningsmedel

Efter mekanisk rengöring tvättade jag bromsytorna med rengöringsmedel och satte ihop bromsmekanismen med kulor och nya fjädrar. Även om det såg hemskt ut i början så var det inte så farligt. Bromsytorna är inte riktigt bra men med nya lameller blir de inslipade så småningom. Man måste bara se till att dräneringshålen hålls öppna.

Det var ganska enkelt att sätta ihop allting då rosten var borttagen och spåren smorda med olja. Zetorn har ju torra bromsar med kulor och dubbla lameller – samma princip som Massey-Ferguson. De har fungerat bra även om MF165 har bromsar som lätt vill låsa sej. Men de tar bra. Spåren på axeln hade inte rostat alls.

Eftersom det var slaskväder ute och traktorn var varm och torr inne i verkstaden så beslöt vi oss att se på andra sidans broms också. Det var inte bortkastad tid för den var full med bromsdamm som inte var rostigt eftersom dräneringen hade fungerat. Lamellerna var helt slut också på den här sidan även om bromsen tog litet ännu.

Det bästa var att bromsskivornas ytor var fina och jämna. Med rengöring och byte av lameller så var den här bromsen helt i skick. Det var inget problem att ta isär och sätta ihop den heller i motsats till vänstra sidans broms.

Det tog tid att få bromsarna i skick – speciellt den rostiga vänstra sidan – men det var nödvändigt. Man kan inte köra med en 6000 kilos traktor som har dåliga bromsar. Även om det går att stanna genom att slå frontlastarskopan i jorden … Det har varit irriterande att handbromsen inte heller har fungerat så man fick inte traktorn att stå stilla då man skulle koppla redskap. De små MF-traktorerna kan man skuffa framåt eller bakåt för hand men inte den stora Zetorn. Nu gäller det bara att ställa in bromsarna rätt vilket kan vara knepigt. Antingen tar de inte eller så låser de sej.

Trots allt elände med jordbruket så beställde jag bigödsel för vårbruket. Det har visat sej att förvaringen med storsäckar under en presenning har fungerat bra. Det är sällan vi har haft klimpar under de senaste åren. Det var annorlunda förr då säckarna mellanlagrades i stället för att komma direkt från fabriken som nu. En extra lastning medförde små hål i säckarna och alltså klimpar. Men det är viktigt att underlaget är torrt och slätt. I år sågade jag nytt virke som sattes på en bädd av grus. Det gick fint att sätta presenningen på med lastaren. Viktigt är att man sätter en säck utanpå hopen så att presenningen sluttar utåt ordentligt och att det inte blir gropar som vatten kan samlas i.

Då vi hade fått bort den vänstra halvaxeln så kunde jag beställa nya delar (lameller). De kom ganska fort från hovleverantören i Estland. Efter all min kritik mot diverse slöa leverantörer måste jag nu skriva att leveransen med PostNord gick bra. Jag följde med genom deras app och då jag beställde på kvällen så kom det leveransnummer redan följande morgon. Det tog ett par dagar eftersom det gick över veckoslutet men sedan kom paketet hemkört till det hyfsade priset 14:90. Vi hade annat att göra så jag tyckte inte att det lönade sej att byta byxor för att köra upp till kyrkobyn för att hämta ett paket även om det hade varit 5 euro billigare.

Medan vi väntade på de nya lamellerna så byggde vi färdig vår virkesförvaring inne i den stora ladan. Det som saknades var en hylla för korta stumpar som nu dräller överallt. Jag ids inte bränna upp stumparna för ganska ofta behövs det massor med stumpar och då vill jag inte såga upp långt virke. Nu har vi plats för stumpar mellan 30 och 150 cm. Möjligen borde vi ännu bygga en hiss för att få upp virket snabbare (?).

Lilla Zetorn hade ett stag på lastaren som kommit loss från ramen. Det är ingen idé att svetsa fast det på nytt för materialet är för svagt. I stället skruvade jag fast det med 20 mm bultar och klammer runt fyrkantröret. Det håller bättre för det ger litet efter och river inte sönder röret.

Nu börjar det bli kallare väder så vi kan troligen börja med skogsarbetet nästa vecka. Det finns ännu sådant som borde göras på stora Zetorn, främst det elektriska. Hyttfläkten fungerar inte alltid och det är absolut omöjligt att köra flis och snö om rutorna immar fast. Men med de usla vintrar vi har nuförtiden så kan det vara nödvändigt att använda varje dag i skogen då det bara är möjligt – alltså fruset. Just nu har vi ett eländigt slaskväder så man vill inte köra upp spår ifall det kan undvikas. Men nästa vecka skall det bli kallt.

Även om det varit bra för verkstadsarbetet med värme så börja man vänta på en ordentlig vinter. Det behövs också litet mera motion än vad inomhusarbete kan ge. Den enda motion jag har fått är då vi gått ut på morgonen med lilla voffen Ruff. Han tycker inte heller om vätan utan gillar kallare väder då det är torrare.

Vi får ta vädret som det kommer och anpassa oss efter det. Jag önskar alla en God Jul och hoppas på en del av julfirandet i skogen.

Höstsådd

Vanligen har vi inga höstgrödor för övervintringen har varit usel på våra åkrar. Men de senaste årens försommartorka har varit ganska allvarlig. I fjol grodde hälften av utsädet (vårvete) först i slutet på juni … Så jag har börjat så litet höstvete även om vi har dåligt med svagt sluttande åkrar. De flesta är som grytor med svackor som inte rinner tomma på grund av den hårda lerjorden.

Fjolårets höstvete gick i alla fall hyfsat bra och inte ens översvämningen i början på juli i somras ställde till med större problem. Så jag beslöt att så höstvete också i år. Vi har en åker som har ”duntar” som oftast är alltför torra. Så kanske höstvete skulle ge minst lika bra skörd som vårvete.

Problemet var att efter 60 mm den 9 juli så blev det mycket torrt och det var lögn att få billarna i jorden på såmaskinen (direktsådd). Först sent i september efter ett litet regn gick det att så över huvud taget. Halmen var också ett problem men jag körde över den med hacken och hoppades på regn som skulle klistra halmen vid jorden. Torr halm är det värsta för den åker framför billarna och högen växer allt mer tills billarna inte alls tar i jorden. Det går mycket bättre med direktsådd i fuktig jord.

Sådd av höstvete (Ceylon) den 28 september 2025

Trots den hackade halmen så blev det i alla fall stora hopar med halm efter sådden. Först stannade jag och tog bort den halm som skuffades före billarna men sedan körde jag bara så länge jag såg att hjulet som matade utsädet snurrade. Det ledde till ganska stora hopar på de längre sträckorna. Jag försökte sprida ut dem med hacken men få nu se hur det ser ut nästa vår.

Det var sen sådd och då det blev kallt så trodde jag att det var helt misslyckat. Sedan for vi till Sverige på den årliga ”semestern” – vi flyttade till Arbetsläger nr. 2 där det värsta var att köra omkull gräset som växt sej högt och tjockt över sommaren. Men – hast Du mir gesehen – då vi kom tillbaka i slutet på oktober så stack det i alla fall upp brodd genom halmen. Det hade blivit varmt och regnat under den vecka vi var borta. Nu får man bara hoppas att övervintringen lyckas.

Medan jag väntade på att det skulle komma regn så att man kunde så höstvete så gick jag igenom 91:an dvs. nya Belarus från 1991 (den gamla är från 1984). Den var annars i skick utom att jag krökte avgasröret i fjol då jag skulle köra in den. Jag märkte inte att det var 30 cm för högt. Vissa saker fungerade inte som hyttfläkten men jag har en låda med felaktiga fläktar från gamla Belarus så jag satte direkt in en datamaskinsfläkt utanför värmeelementet. Det är ett helsike att byta fläkt som dessutom går sönder ganska snart.

Datamaskinsfläktarna är tio gånger billigare och då man monterar dem utanför elementet så är de lätta att byta. Det är 12 V fläktar som kan ge ganska mycket luft eftersom vissa datamaskiner behöver ordentlig kylning. Inte är de lika effektiva som de ursprungliga centrifugalfläktarna men man slipper i alla fall en hel del kondens på framrutan.

Datamaskinsfläkt utanför Belarus värmeelement

91:an är nästan likadan som gamla 84:an men vissa småsaker är olika som de elektriska ledningarna. Det tog ett par dagar att gå igenom allihopa men nu vet jag ganska bra hur de är kopplade. Arbetsljusen bytte jag också ut till LED-lampor. Visst läcker den olja liksom alla Belarus men den går att köra med. Jag sådde höstvetet utan större problem. Hydraulikspakarna är inte precis lika som på den gamla så det tog tid att vänja sej. Rengöringen av kylaren var krånglig eftersom Belarus har en oljekylare framför kylargardinen.

Nå, nu har jag bara kvar fem gamla traktorer att se över. Nästa är nog stora Zetorn där bromsarna är dåliga. Och skogsmaskinerna måste sättas i skick ifall det nu alls fryser på. Tyvärr spår en del en varm vinter.

Den här sommaren gick till stor del till att plantera 110 nya äppelträd. Och efter det måste de gärdas in och stödas. Jag har satt jordborrar på skogskranens rotator men leran hade blivit så torr och hård att vi måste hälla ett ämbar vatten i varje hål för att alls få ned borren.

En jordborr krökte jag eftersom leran var så hård. Till all tur hade jag köpt flera borrar så jag bytte och borrade försiktigare. Visst hade det varit lätt på våren men då hade nog alla odjuren ätit upp de planterade äppelträden.

Vi satte två meter högt älgstängselnät runt hela det nya området och fäste vid pålarna som var upp till 10 cm tjocka och fyra meter långa. I hörnen satte vi gamla telefonstolpar som jag borrade hål för med den stora jordborren på 25 cm. Små taggtrådspålar duger inte till nånting. Nätrullen fäste vi vid rotatorn (gripen) och så backade jag och rullade ut nätet tillika. Det gick förvånansvärt fort. Lägg märke till att nätet har mindre maskor lägre ned.

Nätet rullas ut och spikas fast i stolparna.

Det har varit en varm höst men den 3 oktober måste jag tända flispannan. Fram till dess har vi enbart använt el för varmvattnet. Litet har vi eldat i köket också. Jag bytte till vinterringar förrän vi for till Sverige men sedan blev det varmare igen. Senaste vecka hade vi alldeles för varmt i huset eftersom det var över 10 grader ute både dag och natt. Tanken var att bygga ny flismatare förrän vi började elda men det hann jag inte med.

I oktober körde jag också runt åkrarna med den nya sidohacken. Tyvärr hade slyet växt alldeles för mycket på sina ställen så där sågade brorsan omkull den med röjsåg och körde det till vår riisdjäärdsgåård runt äppelträden. Sidhacken (släntklipparen) behövs för att hindra slyet att komma över diket in på åkern. Det räcks över diket men inte in på andra sidan.

Det blåser mycket kallt och hårt från söder över åkrarna så äppelträden behöver skydd mot blåsten. Henriks familj byggde ett fint vindskydd. Det är helt enkelt två rader med pålar och ris och allt möjligt mellan dem.

Riisdjäärdsgåård som vindskydd för äppelträden

I slutet på oktober var vi en vecka i Medåker för att tömma ut allt vatten inför vintern och för att slå gräset. Jag hade med trimmern och laddare med tre ackumulatorer. Det är den kraftigaste av Husqvarnas batteridrivna röjsågar 535iFR men det var ett hårt arbete att få bort gräset som var både tjockt och långt för vi hade inte haft tid att vara där på sommaren. Det var ett misstag och jag vill inte låta det växa så mycket i framtiden. Dessutom var det blött och sorkarna hade grävt fram stora hopar med lera som förstås sprättade en i ansiktet då man körde med trimmern.

Jag körde tio fulladdade ackur för att få bort gräset och det tog en hel dag. Bland äppelträden måste jag lämna kvar en del för det började regna. Egentligen skulle man behöva kraftigare don men Kubotan är besvärlig att frakta fram och tillbaka. Med den och en hack kör vi gräset hemma mellan äppelträden.

I Sverige hade man inte kunnat så höstsäd tidigare än hos oss för de fick en massa regn direkt efter skörden. Brodden var kort men ganska jämn där och så stod det vatten på åkrarna.

Vi var också och tittade på Sveriges pomologiska sällskaps försöksodling utanför Örebro.

Odlingen ligger alldeles invid legendariska Carl Strömbergs äppelträdgård och Christer Sandberg, ordförande för pomologiska sällskapet, förevisade trädgården.

I Carl Strömbergs äppelträdgård med Christer Sandberg

För att inte råka ut för mustbrist så köpte jag 40 flaskor (66 liter) julmust från Arboga och Västerås (det fanns bara 20 flaskor i Arboga). Nu skall man väl klara sej fram till påsk då påskmusten kommer …

Väl hemma kunde vi konstatera att trots allt hade brodden för höstvetet växt upp. Det hade regnat över 50 mm medan vi var borta och var varmt så här hade man en grym tur. Alltid räcker inte skicklighet utan det behövs också tur. Det ser inte så fint ut som på harvade åkrar men direktsådden brukar ge nästan lika bra resultat i slutändan. Jag hoppas också att halmen hjälper för övervintringen.

På byggnadssidan hann vi också få upp den andra tröskhusdörren. Förra vintern hade jag bara en presenning uppskruvad där. Det är nödvändigt för det blåser in både regn och snö annars.

Det blev långt men jag har inte haft tid att skriva tidigare. Nu börjar maskinerna vara undansatta och det är verkstadsarbete som väntar. Möjligen också litet byggarbete om vädret det tillåter. Jag skulle sätta upp en dörrskena bakom uthuset förra veckan men fyra dagar försökte jag och varje gång började det regna vilket inte är så trevligt då man måste stå i takdroppet. På lördag skruvade jag upp skenan fastän det regnade då också.

Man får önska en litet torrare höst och så småningom en kall vinter så skogsvägarna håller. Nu kan man inte köra nånstans utan att det blir grymma hjulspår.

50 år av odling

Det är i år 50 år sedan jag byggde den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden. Då blev det slut med kossorna och jag började på allvar sköta om jordbruket. Torken var min egen konstruktion och var ganska annorlunda än de gamla kalluftstorkarna. Den hade en meter luftrum under plåten och i huvudkanalen fanns det tre fläktar, två på 11 kW och en på 5,5 kW.

Farsan var inte så glad över att behöva sälja kossorna men min mammas fötter höll inte mera och både jag och brorsan hade andra arbeten så det blev omöjligt att sköta kossor morgon och kväll. Jag förstår honom för det var bara 30 år efter det att han byggde den stora tegelladugården 1945. Han tvivlade också på att man kunde klara sej med enbart sädodling. Då var ännu mjölken kung och Hindersby-Bäckby andelsmejeri var berömt för sin ost.

Vi levde i en helt annan värld men optimismen efter andra världskriget höll ännu i sej. Det mest gick framåt och blev bättre. Utom byggtekniken som hade börjat med plasteländet som fick många hus att ruttna. Plastfärgerna ställer ännu till problem och vår pojke har ägnat en hel sommar åt att skrapa sitt hus i Borgå för att få bort eländet.

Sedan kom globaliseringen och priserna sjönk som en sten. Det var tur att man hade jobb då och inga skulder. Farsan var alltid noga med att aldrig ta lån. Torkbygget och de nya maskinerna kunde vi betala med det som försäljningen av kossorna gav. Vanligen bygger vi allt själva men torkbygget var så stort att vi fick ta grannarna till hjälp och de var erfarna timmermän.

I år torkade vi veteskörden för 50:de året i följd så man kan vara nöjd med investeringen. Det var en betydligt bättre skörd än fjolårets katastrof då torkan gjorde att utsädet delvis inte ens grodde förrän i slutet på juni. I år sänkte 60 mm regn den 9 juli (med översvämning som följd) skördemängden betydligt men det är ändå bättre än torkan.

Skörden började rekordtidigt och var klar inom augusti. Vanligen har vi tröskat vårvetet i september eller till och med i oktober. Nu hade vi höstvete och torkan efter den 9 juli gjorde att vårvetet brådmognade så vi kunde tröska det direkt efter höstvetet. Höstvetet var litet över 15 % och vårvetet litet under 20 % för det mesta. Då det var torrt väder och stark sol så gick det fint att torka också.

Allting gick förstås inte som på räls. Det fanns inte så mycket att reparera på tröskan och jag hade köpt en vaselinspruta som gick med ett batteri från en skruvdragare så smörjningen gick ganska lätt i år. Den kan vara besvärlig med smörjnipplar på riktigt krångliga ställen men en lång slang med dubbellåsning på nippeln förenklade arbetet. Men det blev en del reparationer senare.

Bakom de här hjulen finns flera smörjnipplar (osynliga)

Batteridriven vaselinspruta med högt tryck

Den 20:e började vi med höstvetet som såg bra ut trots att det också kom under vatten den 9 juli. Men det var på mulljord så vattnet blev inte liggande så länge. Åkern var stadig trots regnet så det var lätt att tröska eftersom det inte fanns liggsäd heller.

Äntligen normal växt efter fjolårskatastrofen

Tyvärr har vi en hel del svackor på våra leråkrar där vattnet ligger länge efter större regn. Platta åkrar som litet har släktskap med grytor. Även om det var god växt för det mesta så drog svackorna ned skörderesultatet betydligt.

På bilden ovan är de mörka delarna svackor där det inte kom just nån skörd alls. Man ser också en mängd ogräs i sprutspåren som jag lämnat. Det var förra sommaren som gav ogräsen rum att växa till sej eftersom det inte fanns någon konkurrens av odlingsväxten. Visst har jag sprutat men det fanns en så stor ogräsmängd i marken att ogräset kom upp på nytt.

Även om det var ganska mycket torrväder då vi tröskade så kom det en och annan skur. Nedan ser man att tömningsröret är vått och att regnbågen visat sej. Till all tur var det ganska svalt väder under tröskningen. Om det är riktigt hett så orkar man inte köra särskilt länge utan då måste vi byta om.

Vi har haft ett par tranor här hela sommaren. Speciellt tidigt på sommardagen kunde man höra dem. Här går de och äter på ett tröskat skifte.

Det var en fin skördetid. Nån liten skur kom det men åkrarna var stadiga efter den långa torkan och vetet var kort och utan större mängder ogräs – utom i sprutspåren. Man kunde köra långt in på natten för det mesta. Då det är kalla dagar så finns det inte så mycket fukt i luften och det blir inte dagg så tidigt på kvällen. För det mesta så tröskar jag inte i mörker. Förr då jag gjorde det så hände det ofta nånting. På den tiden då vi hade stolpar på åkrarna så kunde nog tömningsröret bli illa åtgånget och en gång körde jag skärbordet mot en sten. Speciellt då det dammar så ser man mycket dåligt i mörker.

Klockan är halv tolv och det blir att fortsätta nästa dag

Vår bästa åker brukar vara Petjärmosan men i år stod den länge under vatten och stora områden var helt förstörda.

Så här såg det ut där vattnet hade stått i en hel vecka

Av någon anledning så går tröskan också ofta sönder just på Petjärmosan. I år klarade vi oss utan större reparationer men på Petjärmosan blev det två avbrott. Först brast bakre höger fästet till skakaren. Det fixade vi med att gå till reservdelsbutiken (gamla MF20 som ju är en Sampotröska) och skruva bort fästet därifrån och sätta in i den nyare SR2055 – och det passade.

Sedan gick det ungefär ett lass och så brast stången som driver bettet. Det är precis samma skärbord på de båda tröskorna så vi tog både bettet och stången från den gamla och bytte. Bettet var mycket bättre på den gamla tröskan – troligen hade vi bytt det förrän den blev stående. På den nya bettet var en del knivar lösa eller sönder och en kniv hade tappats helt så det gick efter bytet mycket bättre att köra.

Vi fick allt tröskat inom augusti och det var tidigt för oss. Vanligen låter jag solen torka säden ute på åkern så det blir sent innan vi har tröskat allt men nu tog vi in allt så fort vi hann köra. Det var inte så dumt för solen var stark de följande dagarna och elströmmen billig så vi torkade riktigt förmånligt (en fläkt gick helt på solpanelerna). Inom en vecka var fukthalten under 17 % och då håller det sej över vintern. På soliga vårdagar med luftfukt ner till 20% torkar man sedan resten på nån dag.

Medan det ännu var torrt och varmt så sprutade jag glyfosat för fjolårets ogräs tog fart på allvar nu då det började regna. På en del åkrar där vi inte haft kvickrot nästan alls började det komma upp gröna fläckar. Speciellt där det var svackor och ingen odlingsväxt var det gröna mattor av baldersbrå. Också tistlar hade kommit upp fastän de var helt borta efter sprutandet i våras.

GPS-programmet som jag hade bytt till Fältnavigator var bra. Det kom inga hopp på 20 meter hit och dit. Möjligen hade den nya plattan (Samsung SMX516B) som jag köpte i fjol också bättre GPS-funktion. Fastän jag har sprutspår så behövdes GPS för ogräset hade växt så att spåren syntes dåligt. På ett ställe hickade GPS:n men där fanns det bra sprutspår så det gjorde inte så mycket. Till och med i skogsåkern Aaltjärri blev det en fin sprutbild.

Triangeln är en av de krångligare åkrarna men fungerade något så när:

Men ser man sedan på gpx-formatet så ser körningen betydligt sämre ut:

Programmet kan inte se om jag har sprutan på eller av så det målar litet för mycket.

Besprutningen skedde i fint väder med +22 grader, sol och mycket svag blåst. Huruvida effekten blev bra eller illa ser man inte egentligen före nästa vår. Det fanns i alla fall så mycket ogräs att jag misstänker att jag måste spruta nästa vår före sådd också.

Sedan blev det dags att hacka halmen inför en eventuell sådd av höstvete. Då var åkrarna så hårda efter den långvariga torkan att jag trodde att jag inte skulle få ned billarna i jorden alls. Jag hackade inte alla åkrar utan bara del delar där det brukar bli problem med halmen dvs. mulljordarna och så höstveteåkern.

Nå, dagen efter det att jag hackade halmen så började det regna och har regnat ända tills nu (48 mm) och lär fortsätta in på nästa vecka. Det blev alltså verkstadsarbete vilket var mycket behövligt. Vi får se hur det går med höstsådden.

Nedan en höstbild från vår å med fullmåne och om ni ser noga efter så hänger det ett flöte från ett metspö i kabeln bredvid åbron (litet till vänster om fullmånen).

Stelli i sjick 2025

KAJ med ”Heimani i skick” är mer eller mindre Bondbloggens signaturmelodi men här i andra ändan av Svensk-Finland heter det ”Stelli i sjick” (se Stelli i sjick) . Egentligen tycker jag bättre om den låten än Eurovisionslåten ”Bara bada bastu” (som också är mycket bra).

I 35 år arbetade jag i Otnäs, Esbo och sedan byggde vi optiskt fibernät i Hindersby med omnejd. Det har också varit mycket tid som gått till att sätta gamla folkskolan i skick. Därför har stelli (Bos-Sestu) fått klara sej med nödtorftiga reparationer men nu börjar det vara sista möjligheten att sätta det i skick ifall jag skall hinna innan jag dör.

På vintrarna har vi med brorsan varit i skogen och arbetat med att förnya den vilket inte går så fort då den fått växa ganska fritt i 50 år. Men det är ett arbete som aldrig tar slut för vi hinner knappt gå över allting innan det börjar vara dags att börja på nytt.

På somrarna har det varit fullt byggarbete. Nu är det inte mera nybyggen utan de gamla byggnaderna behöver rustas upp. I juli fortsatte arbetet med ny brädfodring på det gamla stallet som flyttades hit 1908 och blev boda 1947 med en fin bodvind efter det att den nya tegelladugården blev färdig hösten 1945.

Jag behöver inte sätta stelli i sjick för att få ”heim en flick” som KAJ uttrycker det för jag har redan en fin ”flick” sedan närmare 50 år tillbaka – och hon blir bara bättre med åren … Men man får ju skämmas inför pojken om han måste börja rusta upp ett uselt stell då han tar över.

I Regnsommaren 2025 beskrev jag det stora regnet som kom i början på juli. Vattnet kom upp på åkrarna och blev kvar ganska länge för de stora skogarna runt om gav ut stora mängder regnvatten i en hel vecka därefter. Som mest kom vattnet upp till växthuset och sågverket.

I år är det 50 år sedan vi byggde den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (inskrift 17.7 1975). Det var på sin tid en betydande satsning men har fungerat så länge att man kan vara nöjd. Om man jämför med andra stora förändringar så gick det 37 år efter storskiftet 1908 till byggandet av tegelladugården 1945 och därefter 30 år till övergången till sädodling 1975. Vad framtiden för med sej får man bara se.

Byggandet av den stora gårdsverkstaden 1986 gjorde det möjligt att köra med gamla billiga maskiner och energiförsörjningen sköts med flisvärme och 40 solpaneler. Nu gäller det att sköta underhållet mer än bygga nytt. Ladan fick ny grundsula och ny brädfodring och uthuset (gamla stallet och gamla ladugården) håller vi på att rusta upp. Det fick en andra våning och brädfodring 1947 så det är bara 78 år gammalt.

I juli började vi också plantera de nya äppelträden. Groparna hade jag grävt redan på våren då leran ännu var mjuk och det var tur för den blev som sten då den torkade. Men regnet i början på juli fyllde groparna med vatten. I fjol var det för torrt att plantera men nu fick vi bära bort vatten från groparna.

Groparna är grävda med skogslastarens grip. Jag har visserligen plåtar till den men det går nästan bättre utan plåtar i vår styva lera. Det var bra att jag hade kört med täckdikningsplogen först för leran var ganska styv trots regnet. Där jag grävde gropar utanför plogfåran tog det betydligt längre tid. För att fylla groparna körde jag mylla från en hop där vi hade lagt det som fanns under ladans golv då vi byggde ny grundsula. Det var fin mylla som kom från den hösmolk som rasat genom ladans golv i 90 års tid.

Äppelträden var ganska stora för de borde egentligen ha planterats i fjol men då var det omöjligt på grund av torkan. Nu var jag tvungen att börja gräva täckdiken för att få bort det värsta regnvattnet. Det positiva var att man verkligen såg var det fanns svackor för där stod det vatten. Vi hade en brunn ganska nära från det gamla täckdikandet och den drog riktigt bra så vi behövde inte dra så långa täckdiken. Jag grävde med gripen och hyvlade bottnen med en gammal täckdikningshyvel. Vatten fanns det gott om så man kunde lätt få fall på diket.

Sedan var det dags att bygga. Brädfodringen på uthuset var i dåligt skick men stockarna under den är som nya. Vi trodde att hörnet på det gamla stallet hade sjunkit ned men det visade sej att man redan vid flytten hade huggit nedersta stocken sned så att översidan blev rak. Det var lättare än att börja lyfta grundstenen.

Mellan brädfodringen fanns det ett gammalt tjockt tjärpapper från 1947 som hade skyddat stocken alldeles utmärkt. Det är helt annat än det nutida usla bitumenpapper som inte duger till nånting. Men man kan åter köpa riktigt tjärpapper från byggnadsvårdsfirmor såsom Byggnadsapoteket.

Den stora öppningen som farsan hade sågat upp på 60-talet är nu igensatt och byggnaden ser nästan ut som förr. En dörr har jag i alla fall satt in istället för det förra fönstret så man kan komma in från södersidan också. Man ser tydligt att hörnstenen är lägre än de andra men det är som sagt från 1908 och den har inte sjunkit efter det.

Det blev nödvändigt att gräva ett täckdike för allt regnvatten som kommer från det stora taket på uthuset. Dessutom grävde jag ned kabeln till sågverket i samma dike (inne i ett tryckvattenrör). Igen använde jag gripen på skogslastaren. Här fanns det mera sand så det gick inte lika lätt som på leråkern men man behöver ända inte inte skyffla upp så värst mycket lös jord för hand.

Av fiberkabelgrävandet lärde jag mej att man bör sätta en gul plastremsa i diket. En svart kabel eller ett svart rör ser man inte så bra då man gräver senare på samma plats men en gul remsa syns mycket bra i jorden. En kontrollbrunn (en liten cementring) är också bra att sätta ned.

Därefter var det dags att bygga färdigt på växthuslidret som blev på hälft då tiden tog slut (november 2015). Det fanns ett ljustak mellan lidret och växthuset men stormarna tog bort en skiva – det var för dålig plast. Nu har jag lärt mej att det måste vara polykarbonat som är mycket starkt och släpper igenom ljus – inte mycket dyrare heller. Samtidigt stagade jag upp kaminröret och förstorade taket.

Och så tog tiden slut igen. Andra sidan av uthuset får vänta litet men måste nog ses över för nedre delen börjar ruttna. Och då det är klart så börjar vi på nytt igen …

Trots allt hann vi med litet talkoarbete också i juli (mest brorsan). Hurtigs torp – ett av det få ursprungliga soldattorpen från svenska tiden – hade ett uthus med stora hål i taket. Nu satte vi nytt pärttak på det med pärtor som vi hyvlade i fjol.

Gamla folkskolan målades om för ett par år sedan men ytterdörren och foderlisterna blev kvar. Nu är ytterdörren målad ”skruttgrön” (det är det officiella namnet på kulören !) och vi har satt upp plåtlister över och under fönstren. Det var ett elände att skrapa bort plastfärgen från dörren men jag märkte att den faktiskt varit grön från början.

Och så blev det dags att förbereda skördetiden som kom ovanligt tidigt i år. I fjol körde jag in tröskan i verkstaden den 9 september men i år redan den 16 augusti.

Fortsättning följer som det heter …

Regnsommaren 2025

Det regnade över 60 mm förra natten och sedan början på juli har det kommit 82,8 mm. I juni kom det 140 mm regn. Och mera regn är på kommande …

Vetet såg ännu hyfsat ut i går även om det började gulna i svackorna men nu står det i vatten på de lägre åkrarna. Om förra sommaren torkade bort skörden så ser det ut som att årets skörd kan flyta bort.

Början på sommaren var bra. Vi fick till och med potatisen satt på Gustavsdagen (6 juni) precis som det skall vara. Litet hård var jorden eftersom jag inte hade tid att sätta fast fräsen men det gick och så tänkte jag fåra potatisen senare. Det gick i putten för nu skulle man behöva båt. Troligen blir det handarbete med stövlar och hacka i stället.

Ovan ser man också att spridningen av gödsel med tratten har missat litet (den gula delen). Jag satte ganska litet gödsel vid sådden och körde ut mera med tratten (se förra inlägget https://www.bondbloggen.fi/2025/06/05/bra-borjan-pa-2025/). Det var första gången jag spred ut litet mera sedan jag köpte Bogballe-tratten och det krävs litet mera erfarenhet att få det jämnt.

I juni köpte jag också en ny hack som kan svängas ut på ena sidan av traktorn. Jag har en ganska stabil hack från förut men den går inte att flytta åt sidan och åkerkanterna börjar växa igen av sly. Det är en billig hack men verkar någorlunda hyfsad och jag kör inte så mycket med den heller. Slänthack kräver i alla fall en stor traktor så jag måste köra med stora Zetorn. Till större ytor behöver jag ändå den stora tunga hacken.

Regnen gjorde att allting växte alldeles grymt i år – inte minst gräset. Så det har blivit en hel del gräsröjning med Kubotans hack och med trimmern. Gräsklipparen har stått i bodan för det meterhöga gräset klarar den inte av. Regnen gjorde att man fick passa på att köra gräs då det gick men vi fick det mesta slaget – också vallarna. En del äppelträd börjar vara så stora att kvistarna tar i hytten på Kubotan så det blev mera arbete med trimmern än förut.

I fjol sänkte jag golvet i tröskhuset och då kunde till och med en lastbil få in hytten men i år så kom en litet större lastbil och det var med nöd och näppe den kunde lasta vetet. Nu får man bara hoppas att de inte blir större.

I juni är det förstås dags för johannistandjin (midsommarstången) och i år lyckades vi dra upp den precis mellan regnen – den enda soliga dagen. Belarus med 8 meters skogslastare klarade av det bra. Men jag såg att i Dalarna så brast tydligen en slang då de försökte dra upp stången på samma sätt och den föll ned i ett träd. Till att tur så skadades ingen men de fick dansa runt traktorn i stället …

Johannistandjin lyftes upp med traktorlastare

Det kom en hel del folk för att se på. I år var det omkring 150 personer och ungdomsföreningen grillade korv medan fornminnesföreningen hade kaffe och bulla. Det regnade ordentlig både före och efter fredagen.

Avsikten var att plantera äppelträd men regnet sköt upp det arbetet så jag fortsatte med väggarna på uthuset . Fjolårets sommar gick helt till att sänka golvet i tröskhuset men nu skall uthuset sättas i skick.

Det är frågan om det gamla stallet och ladugården som 1908 flyttades från Hopenbackan (invid Lekstrand där stången står). Stallet fungerade efter 1945 (då den nya ladugården med stall byggdes) som boda och senare som vedlider. Tyvärr sågade farsan ett stort hål i stockväggen på 50-talet så det skall nu sättas igen. Det går ändå inte att få in några maskiner i den låga byggnaden.

Tyvärr har ena hörnet farit ut 10 cm efter att den nedre bindningen sågades av. Nu satte jag ett järn för att binda ihop stockväggarna. Dessutom hade mellantaket kommit ned ordentligt och de två raderna stolpar sattes in för att stötta upp det. Men de stör utrymmets användning så mycket att vi satte in en stock på 20×25 cm i stället som vilar på båda sidoväggarna.

Man ser att stockväggarna i stallet blev höjda med ett par nya lager stockar efter flytten. Troligen var också de nedersta stockarna ruttna. De sågade takbjälkarna är från ombyggnaden 1947 då uthuset fick en andra våning – bodvinden. Den användes som lager och som kalluftstork på 1960-talet förrän torken på den nya ladugårdsvinden byggdes 1975. Därefter blev den flistork tills jag rev den då det nya torkhuset blev färdigt.

Allting har växt bra i år så regn är viktigt under försommaren. Besprutningen gick också bra i början på juni och man kan nu se att ogräsen nästan försvunnit. Jag var litet orolig efter fjolåret då vetet inte alls konkurrerade med ogräset och i våras fanns det en hel del tistlar och annat på åkrarna. Utsädet grodde bra och grödan är riktigt tät för det mesta – utom i svackorna där vattnet fått allt att gulna.

Nu är allt klart för plantering av äppelträden men alla groparna är fulla av vatten så planteringen måste åter skjutas upp. Frågan är hur stora regnmängder det kommer. Nu är det omöjligt att köra traktor på åkrarna – det blir grymma spår. Det blir varmare om ett par dagar så om regnmängden är liten så borde vi komma igång ännu den här veckan.