20 januari, 2019 av Nisse

En riktig vinter

Det har varit en del dåliga vintrar men i år verkar det bli en riktig vinter med snö och köld. Vi hade -20 för ett par nätter sedan och nu lovar de -25 till måndag natt. Ofta blir det ännu kallare här än vad prognosen förutspår.

Man vet aldrig om vädret slår om men januari tycks i alla fall bli en ordentlig vintermånad. Det har varit blida ett par gånger men inte så mycket att snön har smält bort.

Det är harm att jag bara skruvar i verkstaden nu då det är fint skogsväder. Där är det kring + 8 grader och det är bra. Man vill inte ha alltför varmt men det är bra att kunna arbeta med bara fingrar.

Zetorn börjar åter se ut som en traktor. Nu ställer jag redan ventilerna. Men det är ännu en hel del kvar innan jag kan köra ut den – om den nu fungerar … Men det vore ju harm om det blir slaskväder då jag fått igång skogstraktorn så jag hoppas på fortsatt vinterväder.

Fortsättning 23.1 2019:

Det blev mycket riktigt kallare än vad prognosen förutspått. Vi hade -27 på måndag natt och -21 i går. Gårdagen gick till att elda och sitta inne och huttra. I verkstaden var det +3 grader så jag hoppade över skruvandet en dag. Flispannan klarar bra -15 men vi måste elda med ved i går i spis och kakelugnar. Mitt arbetsrum hann gå ned under +11 innan jag satte eld i kakelugnen.

Trots allt är det inte många dagar per år som det är så kallt så det lönar sej inte att överdimensionera värmesystemet. I dag är det bara -3 ute och värmen börjar bli normal inomhus vilket i vårt fall är kring +18 grader. Blir det över +20 så tycker vi det är hett. I arbetsrummen där man sitter stilla får det i alla fall vara ganska varmt – men inte för varmt för då blir man bara slö.

I morgon kommer det en kort köldknäpp men sedan blir det åter varmare (men inte plusgrader). Snart blir det spännande att försöka starta Zetorn så vi kan komma ut i skogen så länge det är bra skogsväder. Litet för mycket snö ligger det i alla fall uppe i träden.

17 januari, 2019 av Nisse

Snöarbete

Visst är det vackert med snö och jag sörjer inte alls att leran är täckt men det är en hel del arbete med att få bort snön. In i det längsta sopar jag bort snön för hand men i dag hade det kommit så mycket att jag var tvungen att starta traktorn.

Lill-Grålle kommer för att få mat

Det tar en hel del tid att köra snö därför att den måste köras långt ut på åkern. Vi har ganska trångt mellan husen och den stora Zetorn är fruktansvärt lång så man har svårt att svänga utan att köra sönder nånting. Den gamla MF65 som vi körde snö med förr var ungefär hälften så lång men den har ingen hytt (bara ett tak) så det blev kallt att köra med den.

Snökörning

Den lösa snön väger ingenting men den fyller skopan snabbt och man måste köra många gånger fram och tillbaka för att få bort allt. Det går inte att slarva för lämnar man en sträng så fryser den och det hoppar ordentligt då man kör över den. Speciellt där jag kör flis är det inte alls bra om det blir ojämnt för då hoppar flisen ur skopan. Då är det bättre att inte köra snö alls.

Helst sopar jag bort snön så länge den inte är blid. Men man får inte gå i snön förrän man sopar för så fort man rör om den lösa snön så stelnar den. Så borsten står utanför dörren och det första jag gör på morgonen är att sopa upp vägen till stallet. Därifrån kommer jag till pannrummet och till verkstaden. Sedan skall det sopas framför dörrarna till garaget. Det är bättre att sopa än att skyffla för borsten tar grundligare bort snön. Det är inte bra om det börjar växa ett lager is utanför dörrarna för då går de snart inte att öppna.

Tyvärr så sade fläkten på traktorn upp kontraktet i dag. Det är illa för det slår imma på rutorna genast och man ser inte vart man kör. Vid kallt väder fryser dessutom imman till is och man har en hel del problem.

Jag kör flis med samma traktor så det är också arbete att göra ren skopan efter snökörandet. Det går hyfsat bra då snön är lös och kall men blid snö är ett elände för den fryser fast i skopan nästan genast. Det är inte heller roligt att hacka bort jord som frusit fast i skopan. Under det lösa snötäcket finns det ännu ofrusen mark som kan hamna in i skopan. Inte där man kört förut men ute på åkern.

Nu lär det bli kallt en vecka med ganska litet snö så jag hoppas att det inte blir mera snöarbete på en tid – annat än litet sopande. I skogen finns det en hel del snö och vi har börjat köra upp spår så det fryser. Vi brukar aldrig köra snö med skopan i skogen – det är bättre att klämma ned snön med hjulen så man får en bra isväg senare på våren. Men man måste köra flera hjulspår bredvid varandra så att man inte åker ned från hjulspåren i otrampad snö. Där det finns plats så trampar vi ned hela vägbredden. Det går bäst med vagnen bakom för man kan styra den litet bredvid traktorns hjulspår.

Det är inte ännu så mycket snö men det ar fara för en snörik vinter i år – speciellt om det inte kommer varmare väder emellanåt. Det blir dåligt med gallrandet som man helst gör då det finns litet snö. Men man vet ännu inte hur februari och mars blir. I fjol var det ganska litet snöarbete eftersom snön smalt bort då och då. Eller så kom det regn i stället för snö.

Det behövs inte nu men då det är is på trappan så häller vi ut kaffesump där. Vi samlar kaffesumpen i ett ämbar och bränner påsarna så slipper vi mycket avfall (här dricks det stora mängder kaffe). Kaffesumpen innehåller litet syra som fräter bort isen så den inte är så hal. Bättre än sand – salt använder vi aldrig.

13 januari, 2019 av Charlotta

Vackert med snö

Nog är de sen vackert med nysnö. Hela världen är så vit och ren. Luften är frisk och inget pollen i siktet!

Men, som min mamma en gång konstaterade, ”-man tror man bor långt borta från civilisationen och att snön skulle ligga orörd länge här ute. Men innan kvällen är det fullt med spår överallt. Nog är det rysligt va vi rörs här kringom backorna och vägarna.” Och så är det ännu. Morgonen som det hade snöat så tog det inte länge innan pappa kom med traktor och vagn upp från stranden. Han hämtade lite byggnadsmaterial till holmen, och före det hade avbytaren min varit här och snurrat på med mönkkiä och Mathias farit till skoltaxin med sin mönkkiä. Jag var ut en runda, tassade runt lite och kikade på diverse när det nu va så fint, och innan kvällen fanns det inte många fläckar av orörd nysnö på gårdsplanen. Vi är inte många här, men vi är rörliga.

Vid min husknut står ett äppelträd. Det är någå sura vildäppel och jag har många gånger tänkt att jag sku behöva såga ner det, men anledningen till att jag inte gjort det ser ni på bilden

Äpplena hänger kvar!

De är alldeles fullt av äpplen. Vi har tagit ner en hel del äpplen, dom man räcks efter, och så har jag tagit lite kvistar av det åt kaninerna, men, större delen av de äpplen vi inte räckts efter hänger kvar.

Stort börjar det vara, och lite skrymmande, så kanske jag skulle behöva beskära ner det. Men roligt och vackert på sitt sätt. I synnerhet de dagar när det sitter fullt av fåglar i det och mumsar på äpplena, eller de mornar man råkar få syn på haren som sitter under det och mumsar på nåt äpple som fallit ner…

13 januari, 2019 av Nisse

Stenar

Två saker finns det gott om i Hindersby: lera och stenar. Leran kan vara fem meter djup på sina ställen och stenarna är ofta samlade i stora stenbackar med en och annan ute på åkrarna. Det är ibland litet problem med jordbruket. Förr gick det bra att köra runt stenarna med hästen men de nya stora maskinerna har mer problem.

Jag har kört sönder tröskan ett par gånger då mörker och agnar skymt sikten och sprutbommen har fått sej ett par törnar. För några år sedan skulle jag lyfta bommen över en mindre sten och det gick vanligen bra men då for bakhjulet ned i ett tomfår och det blev mos av ett par spridare.

De värsta stenarna är inte de riktigt stora utan de som finns nära andra hinder så man får passa på åt båda hållen. Sprutan är värst för man kan inte köra långsamt utan borde hålla rätt hastighet hela tiden. Och så är den så bred.

Vi har tidigare sprängt bort en del stenar här och där och morsan och farsan körde bort flera för 40-50 år sedan med lilla frontlastaren men visst finns det kvar ännu. I all synnerhet två stenar har jag haft ett ont öga till: Den som jag körde sönder sprutbommen på och en annan som låg bredvid en riktigt stor sten så det bara fanns en smal remsa mellan dem.

Nu hade grannen fått nog av sina stenar och tog en stor grävmaskin för att få bort dem (efter att de sprängts i mindre bitar). Jag hade länge tänkt spränga en del av våra stenar – nån gång – så jag passade på att vidtala grävaren.

Nu är de borta och det borde gå lättare att köra i framtiden. Men åkern är annars också ganska krånglig med tre stora stenbackar och så oregelbunden en åker kan bli. Det blir ingen bra åker ännu men man kanske slipper köra sönder maskinerna. Fyrkantiga åkrar har vi ingenstans men jag har försökt få åtminstone två sidor parallella så det inte blir så många trianglar då man kör.


Brennengs ledutoomten

Invid den tidigare ladan fanns den sten som jag körde sönder sprutbommen på. Den är nu borta – det som finns kvar är den bumling som syns mitt i bilden. Nu behöver man inte mera krångla sej genom den smala remsan.

Två stenar mindre

Den andra stenen fanns också invid en åkerholme. Till höger finns ännu en stor sten kvar men den får vara. Det lönar sej inte att försöka få bort alla stenarna. De flesta syns inte för de är 10-20 cm under leran – och de är många. Då jag plöjde så small det i plogen mest hela tiden. Direktsådden är mycket bättre på den här åkern så man slipper köra maskinerna mot stenarna. Såmaskinen går ju inte så djupt.

Stenarna har en mängd minnen. Som barn lekte vi på dem och vid höarbetet så fick de vara bord då man dukade upp kaffekalaset ur korgen. Och så körde man ju sönder maskinerna mot dem … En av de stora stenarna är sönderkilad redan före år 1908 då de hämtade stenar till grunden för vårt hus som flyttades från Hopenbackan vid storskiftesregleringen. Då fanns det knappt åkrar alls här utan det var sanka ängar och buskar nästan överallt. Min farmors far, min farfar och farsan hade ett styvt arbete att odla upp åkrarna.

Det är inte lönsamt att gräva bort alla stenarna men det kan löna sej att ta bort de värsta. Grundstenen får i alla fall bli kvar liksom Kossastenen där vår dotter Mia lekte tillsammans med min mamma för närmare 40 år sedan.

10 januari, 2019 av Kalle

Att inte vara blåst

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.

10 januari, 2019 av Charlotta

Bostadsbrist

Nånting måste man ju göra, och man måste ut varje dag… Man blir fnattig annars. Korta promenader. Eller en lite längre tur på mönkkiä för att titta sej omkring. Eller så kanske man skulle kunna hitta på nåt att göra? Laga? Kanske man sku försöka sej på en fågelholk? Fågelholkar finns det inte alldeles för många här på kobben. Det har funnits, men flera har kommit ner, så, de kan ju råda lite bostadsbrist?

Printade några papper på ritningar och så jag ut och började söka bräder. Jag hittade lite bräder som får lov duga. Bära bräder kunde jag ju inte, men jag fick Mathias med mej att bära. Sen sökte jag upp spik, måttband och diverse grejjer som behövs. Och så började jag… Jag sågade till framsidan och sen va jag så kall så jag gick in. Man börjar frysa helt otroligt fort när man inte kan röra på sej som vanligt. Nå, detta hade ju ändå tagit mej 2 timmar.

Följande dag! Nya tag, ny fart… Kanske de skulle kunna bli en färdig holk idag?

När jag förra dagen hade sågat till framsidan kom jag ju på att det kan vara bra med ett hål på framsidan också… Och vart har jag lagt fågelholkshålborrarborren? Det fick bli dagens projekt tänkte jag… Att söka upp den. Men, hör och häpna, jag hittade den inom en timme och så jag in och byta sockor så jag fick varmt om fötterna och så ut och borra. Sen tog de inte länge innan jag hade en holk färdig. Nro ett.

Mest tid tog de ju att hitta alla grejjer, och bräder och igångställandet. Men, nu, när jag har allt där på ett bord, så kan jag ju spika ihop några till. Jag lagade mallar till de olika delarna så jag enkelt kan ställa in sågen och få delar som passar rätt så precis på en gång. Det blir småfågelsfågelholkar, blåmes, talgoxe och såna i den storleken. Blir jag riktigt ivrig och hittar mer bräder ska jag se om de skulle gå att få ihop nån bostad åt någon annan fågelstorlek också.

Vackra blir dom inte, men funktionsdugliga hoppas jag. Jag läste någonstans att:

Den bästa holken är den som verkligen kommer upp