17 september, 2020 av Nisse

I väntan på regnet

Först hade jag tänkt skriva om hur det kommer skur på skur men så såg jag att en ordentlig storm drog över Österbotten och mellersta Finland. Just nu kommer det inget regn alls även om prognoserna utlovat en liten snipa av det stora lågtrycket. Med litet tur så kan vi fortsätta att tröska redan i morgon kväll.

Det har varit bråttom här i ett par veckor. Och så krånglar min rutter till nätet. Men det är inte tid att felsöka just nu. Tröskan är sönder – inte alls förvånande – och vi har över hälften av vetet otröskat.

Takarbetet sköt alla arbeten framåt så att vi lyckades tömma torken bara en dag innan vi började tröska. Och så har här kommit skur på skur på skur. Inte stora mängder men allting har varit blött nästan hela tiden. Trots allt har det varit så mycket torkväder på eftermiddagarna att den andra flisomgången blev torr just före tröskandet började.

I väntan på tröskväder så började jag laga balkongen. Vi satte upp takskivor i två lager och utanpå dem ett dubbelt lager med takfilt – Dual som limmas utanpå varandra så det blir dubbla lager – och litet tredubbelt i skarvarna. Lutningen är nämligen så liten att takfilten måste vara alldeles tät. Det gör ju inte så mycket i vårt fall för det gamla verandataket finns kvar under balkongen men läcker takfilten så ruttnar nog skivorna så småningom.

Det nya balkonggolvet

Till höger syns plåtkanten som skall föra ut regnvattnet från väggen och på sidorna finns trekantlister som hindrar att takfilten bryts. Det blev en hel del avbrott i arbetet då det kom regnskurar. Den sista kom just då vi skulle lägga på takfilten. Det var en åskskur så vi blev ganska blöta. Det har i alla fall varit varmt och blåsigt så regnvattnet torkade upp ganska snabbt och nu är också balkongens golv klart.

Balkonggolvet klart

Balkongens räck saknas ännu men det får vänta tills vi har tröskat. Utanpå blankorna lägger jag plåtar så att de inte skall ruttna så fort. Trä håller länge men det skall inte ligga så att vattnet blir kvar. Vi hade trallar av trä som balkonggolv men det höll inte alls. Tryckimpregnerat virke vill jag inte ha. Det gamla räcket av svetsade rör skall upp tillbaka men det ser inte bra ut så jag tänker sätta träräcke utanpå för utseendets skull (med plåt).

Sedan blev det två dagar med solsken och tröskandet kunde börja. Det var inga större problem med tröskan i år. Den startade genast och det enda som behövdes var en fjäder till en remspännare. Så vi körde in närmare tio hektar.

Och så började problemen. Jag hade satt en gammal fjäder från en tvättmaskin vid remspännarens hjul och den brast eftersom den var för stor och hjulet slipade av den. Det var ingen stor sak men så började alarmet tuta och slutade inte fastän varvtalet gick upp. Där finns en varvtalsvakt som gör att larmet tutar på låga varv men inte då varven ökar.

Jag hittade inget fel så jag satte en handske ovanpå blinkeländet och fortsatte att köra. Det gick bra tills jag skulle tömma – då brast kedjan till tankskruvarna. Det var bara att köra hem till verkstaden.

Tanken var full med vete och tömningen fungerade inte. Då var det bra att ha en sugtryckfläkt. Med den sög vi bort vetet ur tanken och sedan var orsaken till kedjebrottet klar. Den ena bottenskruven var inte alls kopplad till draget. På den gamla tröskan gick det inte att få in skruven om den inte kopplade på rätt sätt men på den nya tröskan kan skruvens koppling hamna över eller bredvid. Så vi lärde oss att man måste se efter att kopplingen kommit rätt då man sätter i skruvarna. I reservdelslagret hade jag 3/4″ skarvar för kedjan så nu väntar vi bara på regnet – och efterföljande fina tröskväder.

Det blir ingen rekordskörd i år. Den blir ganska dålig. Vädret har inte varit bra för vetet den här sommaren. Baldersbrå finns det däremot mycket av – mest sådant som grott sent så den blommar som bäst. Fukthalten på det tröskade vetet är omkring 20-22 % vilket är ganska lågt i våra trakter.

Det står litet vatten på ytan i svackorna på leråkrarna men de är stadiga efter den torra sommaren. Det går bra att tröska med bordet lågt nere vilket är viktigt vid direktsådd. Jag tänkte i alla fall köra över åkrarna med hacken så att halmen inte fastnar i billarna på såmaskinen nästa vår. Inte för att det finns mycket halm i år. Strålängden har varit ganska kort.

Det är bara att få tröskandet undan och så vänta på nästa vår …

30 augusti, 2020 av Charlotta

Det räckte till en sedel!

Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär

Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.

Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…

Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…

De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.

Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…

Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.

Mat… De är komplicerade grejjer de…

28 augusti, 2020 av Nisse

Bilarna höll på att ta slut

Visst kan man lappa ihop maskiner i det oändliga men i något skede blir det dyrare än att byta till litet nyare. Våra bilar höll på att ta slut. Ducaton gick igenom besiktningen i fjol först efter svetsning av balkarna för 1000 euro – fastän det är en nästan ny bil från 2006. Och då plåtarna ger upp så börjar bilen var nära sitt slut. Sedan ville Volvo 850 från 1996 inte starta mera. Henriks bil kan man inte heller låna för den ena är på verkstaden och den andra måste de ha.

Då jag insåg att Ducatons plåtar började rosta sönder så såg jag förstås mej omkring efter en litet nyare Ducato. Det var inte så lätt för nu sitter alla och pantar på sina gamla bilar och ingen vågar köpa ny. I nästan ett år har samma bilar varit till salu och det är sällan som nya kommer till. Priserna på Fiat Ducato har varit ganska höga för den nyare modellen. Men jag vill ha en som är från 2015 eller senare eftersom det kom en del förbättringar då. Det var en liten förbättring av Ducato III (som kom år 2006) så jag räknar med att en del barnsjukdomar tagits bort och eftersom det inte är en helt ny modell så borde det inte ha kommit nya barnsjukdomar.

Jag började redan fundera på att satsa litet för att få igenom den gamla Ducaton i besiktningen ännu en gång för jag ville inte gå över 12500 euro med moms (10000 utan) och det var vanligen närmare 18000 som man ville ha för årsmodell 2015 eller nyare. De gamla modellerna fick man nog billigt men jag har redan en gammal Ducato II. Så då jag hittade en Ducato 2015 för 12500 så ringde jag direkt. Den fanns i Kangasala och hade ursprungligen kostat närmare 18000 euro.

Att köpa begagnat är att vänta och vänta och sedan blir det bråttom. Jag har väntat på lämpliga maskiner i många år. Rapiden tror jag att jag väntade i tio år på innan jag hittade en tillräckligt billig och bra. Man får inte slöa till om man köper begagnat utan måste kolla priserna och utbudet nästan varje dag. Till all tur hittar man numera maskinerna ganska lätt på nätet med bra beskrivningar och prisuppföljning.

Det tog nog emot att byta en så ny bil men att lappa den för 1000-2000 euro per år gör att en nyare blir billigare. Sedan är det också otrevligt att köpa nyare bilar som ofta är av sämre kvalitet och fulla med känslig och krånglande elektronik som man inte kan laga själv (även om jag är elektronikingenjör) och som vanligen är dyr att reparera dvs. de byter bara hela moduler.

Visst blir en del saker bättre i de nya bilarna men vissa saker blir sämre. Hård prispress gör att de byggs för att hålla bara tio är eller mindre. Som jag tidigare skrivit så måste man köpa maskiner enligt hur de kan repareras – strunt i maskinens egenskaper. Så jag kollade att det nu finns reparationshandböcker för Ducato III och så läste jag handboken för den nya bilen (de finns på nätet).

En sak som jag då märkte är att nyckeln är en riktigt komplicerad och dyr sak. På Fiat forumen så klagade folk på att Fiat är svindyrt då det gäller att få nya nycklar eller reparera gamla – eller helt enkelt bara komma in i och starta bilen då nyckeln krånglar. Det har också andra märkt så det finns nu oberoende firmor som lever på att billigare än Fiat hjälpa folk med nycklarna. I Linköping finns det till och med en firma som kommer hem (eller var bilen nu stannat) och lappar ihop nyckeln relativt billigt. Och programmerar reservnycklar. Den nya nyckeln är ju en datamaskin som diskuterar med bilens datamaskin och byter kod varje gång man använder nyckeln. Även om nån skurk kan läsa av koden från fjärrstyrningen så är den värdelös. För en sådan reservnyckel kan Fiats märkesverkstad ta upp till 500 euro … Eller mer.

Den nya Ducaton är importerad från Danmark där den fungerat som leasingbil och sålts på auktion. Leasingfirmorna vill inte ha äldre bilar men de håller dem vanligen också i ganska bra skick. Bilen såg bra ut och allt verkade fungera. Man vet förstås inte hur bra en bil är förrän man kört slut den. Den nya modellen har en sjätte växel vilket är bra för vi kör ofta långa vägar utom då vi åker till butiken . Den var körd 137000 kilometer vilket är ganska litet för en diesel. Sedan är det numera vanligt att det inte finns reservhjul men jag kollade att det finns plats att sätta in ett så jag plockar det jag har i gamla Ducaton och flyttar det.

Men motorrummet blir allt mindre för varje modell. Jag har haft tre Ducato (den nya är den fjärde) och i den första modellen fanns det massor med utrymme – men inte nu mera. Det blir inte roligt att reparera nånting. Motorn är på 2,4 liter medan den gamla Ducaton bara hade 2,0 liters motor vilket har varit för litet. Den nya är också litet längre vilket är bra då man får 312 cm långa saker att rymmas innanför dörrarna. Höjden inne i bilen är 166 cm vilket är ganska lågt men jag är tvungen att ha en modell som har yttre höjd under 240 cm för annars tar Viking Line fler gånger mer för biljetten. I dagens läge måste jag betala 100 euro mer för enkel resa Åbo-Stockholm om höjden går över 240 cm (62 euro upp till 240 cm och 165 euro över 240 cm).

Det är som sagt fjärde Ducaton för mej för jag har varit nöjd med dem. Inget prål men saklig konstruktion (för det mesta). Det är i alla fall bra att det finns farthållare på den nya för vi har fått en massa fartkameror och jag fick redan en lapp med varning att jag kört tre km/tim för fort i Forsby. Det är lätt gjort då man sitter och tänker på annat. Körställningen i Ducato passar mej precis och det är inget problem att köra hela vägen till Åbo utan paus. Jag märkte för övrigt att det är nästan lika lång väg till Kangasala som till Åbo.

En fördel till med den nya Ducaton är att motorn är av euro 5 klass vilket gör att bilskatten bara är 373 euro per år. Samtidigt är bränsleförbrukningen lägre (6,3 lit./100 km på landsväg). Oljebyte och service behöver man bara göra vartannat år (40000 km) och enligt Auto Express test så har bromsarna förbättrats liksom kopplingen och fjädringen. Karosseriet har förstärkts (rostskyddet också hoppas jag) och dörrarnas gångjärn förbättrats – vilket nog behövs.

Men vi får se om tio år huruvida den är i bättre skick än den gamla modellen. Fiat har massor med extrautrustning att erbjuda men det här exemplaret har bara grundutrustningen vilket jag tycker är bra för jag gillar inte tjutande alarm och allt möjligt som kan gå sönder. Själv tänker jag sätta in en ny Androidbaserad radio eller egentligen ett databaserat mediasystem. Jag hör sällan på radio utan har mina egna 60-talslåtar digitaliserade på ett kort. Inbyggd navigator vill jag inte heller ha för jag tycker de skilda navigatorerna är bättre så jag flyttar den jag nyligen köpte från den gamla Ducaton. Navigatorn har också fungerat bra för mobilsamtal som går via Blåtand.

En sak som inte är bättre är instrumenten. Där har den gamla Ducaton större och tydligare instrument. Jag undrar om de satsat på att man skall köpa den digitala skärmen till den nya i stället. Men där klarar jag mej bra med navigatorn och den smarta radion som kan visa alla bilens funktioner på sin skärm. Om nu elektroniken fungerar …

Det är inte så lyckat att den nya bilen är vit men man kan inte välja och vraka då man köper begagnat. Problemet är att den kommer att vara smutsig hela tiden eftersom vi har en grusväg med gropar som gör det helt onödigt att tvätta bilen för den blir nedsmutsad så fort man far nånstans.

Jag är rädd för att vi måste skaffa en nyare Volvo också men nu får vi litet mera tid att söka efter ett grisbilligt och superbra exemplar. Jag såg att det fanns 2696 V70:or till salu i Sverige på Blocket så månne vi nu inte hittar nån lämplig V70:a. Jag vill helst ha en från 2006-2007 då Volvo ännu tillverkade riktiga bilar. Och det finns sådana. Jag såg en 2006:a som var körd bara 5000 km men den såldes på auktion och priset gick genast upp över 100000 kronor så det finns efterfrågan på sådana ännu.

Det blev en hel del bilprat men Ducaton är helt på jordbruket och man klarar sej inte utan en stadig bil. Den används flitigt för transporter – inte bara av mej. Jag tänker hålla kvar den gamla Ducaton som får bli utlåningsbil så länge den går igenom besiktningen. Henrik och brorsan har också en hel del köror där de behöver en paketbil. Och jag får ha min egen Ducato i fred …

Nya Ducaton medan den ännu är vit

24 augusti, 2020 av Nisse

Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än ”Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i ”karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Här tröskas havre på ”vår” åker

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Höslåtter

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Nymålad ytterdörr

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren ”skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.

21 augusti, 2020 av Charlotta

Delar är dyrt, dyrt så man kan få dåndimpen

Balmaskins-haveriet som tog sin början ifjol, när allt gräs blev på utsidan och inmåkaren hängde och slängde under maskinen, börjar vara till sin ände för nu har räkningen på delarna kommit. Jag har väntat på den räkningen, med fasa. Och mycket riktigt… Vad jag kunde konstatera är att delar är dyrt. Redigt dyrt. Nog har jag vetat det förut, att går nåt sönder, då brukar det bli dyrt. Men så hiskeligt dyrt… med facit i hand skulle det antagligen varit fiffigare att köpa en annan balmaskin, av samma märke och modell, så man skulle kunna plocka delar härifrån och därifrån, men det är sent att marra om det nu, bara att betala och försöka sova om nätterna.

Men man kan ju fundera, hur tex. ett kugghjul, som sitter vid keden som gör att inmåkaren måkar in gräset i kammaren kan kosta 700e. De va liksom en del… bland många… Visst är det en special-grej, men, vad är riktigt tillverkningskostnaden på en dylik? Men, de är ju de, utan snurrar det inte heller… Och det är ju just det, det behövs ju inte så många såna delar som man inte klarar sej utan, och som man inte riktigt kan knåpa ihop själv, förrän man är uppe i X antal 1000 e. Närmare bestämt 2,7. Delar som rymdes i en pafflåda som jag galant kunde bära under ena armen, + en axel, och så rasslar de till som om någon borrat hål i spargrisen.

Nå, visserligen har jag inte satt ut så många euro i underhåll och delar på den maskinen, den har varit snäll och troget tassat på, så slår man ut denna summan per boll jag syltat ihop blir de ju inte så vidare farligt, men visst kommer de som en kalldusch likväl…

Jaa-a… Och hujedamej. Var ska dom pengarna tas nu igen… Jaa, men jag skickade/sålde ju får till slakt i söndags, då ska de väl ramla in några slantar för varje får. Jo, slant, för om de räcker till en hel sedal per får är inte helt säkert…

Jag ber att få återkomma om det hela så småningom när jag vet resultatet från slakteriet. Om det blir så att jag får räkning, eller hur det går…

Sådär såg de ut ifjol när de hängde och slängde, nu är allt helt igen 🙂
13 augusti, 2020 av Kalle

Ännu mera halvtid

Mitt förra inlägg blev lite på hälft. Det var ju det som handlade om havtidsrapporter från dom olika grödorna. Kornet, vetet och höstvetet är avklarade, nu tar vi resten enligt min princip ”bättre sent som alltid”

Ryps

Egentligen hade jag bestämt att det inte kommer att bli fler gula åkrar på detta hemman, jag har ju misslyckats rejält, rejälare, rejälast med rypsen/rapsen under dom tre senaste åren så det borde börja gå upp för mig att man skall ge upp. Jag får väl hänvisa till coachen Cristopher Trier som på en förläsning sa att det som skiljer en jordbrukare från övriga företagare är att man aldrig inser när något inte går. Som exempel tog han en bonde som misslyckats med havren 10 år i sträck, men nog trodde blint att det skulle lyckas det elfte året. Om det var fiktivt eller inte vet jag inte, men precis så är det med mig och rypsen nu, man fattar inte när självbevarelsedriften BORDE sätta stopp.

Nåja. jag kan förklara. Det var egentligen inte meningen att så nån ryps i år, växten fanns inte med i odlingsplanen som gjordes i början på året. Däremot så gick det ju som det gick med vårens täckdikningsprojekt – det kom att dra ut på tiden. Några blogginlägg från maj handlar om detta.

När almanackan berättade 25 maj och åkern var hård som betong och torr som en 50 åring bakom öronen så var det nästan bara två alternativ kvar. Svartträda eller att så ut rypsutsäde som fanns i lager. Eftersom två senaste årens rypsskörd fortfarande finns i lager och inte helt räcker till en full lastbil så valde jag att chansa. Rypsfröna stöddes ut i något som närmast påminde om en stengärdsgård, och där blev dom såklart. Inget ryps kan gro mellan lerklimpar stora som olika idrottsbollar. Inte ens ogräset kom sig för att gro, utan åkern stod totaldöd fram till midsommaren. Sen kom regnet och startade upp den. För ungefär en vecka sedan (3. augusti) stod den i full blom – ungefär en månad för sent alltså – och just nu ser den helt bra ut på alla sätt och vis, om man bara undviker att titta i almanackan. 22 oktober är det senaste jag har tröskat ryps, men i år ser det nog nästan ut som om det skulle dra iväg mot lucia innan rypsen är i hamn. Teoretiskt skulle det funka – praktiskt inte. Så vi får väl se om vi går mot fjärde året av rypskatastrof på raken. Kanske vi provar ett femte, vem vet.

All vår början bliver svår heter det visst. Min kamp i höåkern är av den digniteten att det kräver ett eget blogginlägg, men en kort sammanfattning skulle väl vara att det gick bra men blev inte till något. Eller något där mittemellan. Egentligen tänkte jag inte ta tillvara något eget torrhö i år, men i något skede såg växten så bra ut att vi beslöt oss för att prova. Nu är det inte bara så att ta in torrhö (Jag var 9 år när det senast skedde) och råkar man dessutom pröva första gången ett år när nästan hela juli månad regnar bort så blir dom dåliga förutsättningarna hastigt sämre. En del av höet går nog att använda, men långtifrån allt. Men som sagt mer om det senare.

Till allra sist kan jag hälsa från solrosorna. Dom mår bra och har precis just i dagarna börjat blomma.

En bild hör väl också till. Egentligen är jag smått alergisk mot solnedgångsbilder, dels har det gått inflation i dom, dels blir dom sällan lika bra som verkligheten men i detta fall lyckades Anna så bra med en dylik att jag väljer att visa upp den. Bal i solnedgången har jag döpt den till.

Det var nån slags lägesrapport på sommaren 2020, en sommar där det mesta spelat mig i händerna, ibland tror jag att jag är den enda finländaren i hela världen som vunnit på Coronakraschen, men så är det. Åtminstone hittills har Coronagrejen gett mig mindre problem och mera tid. Men, om framtiden vet vi inget, detdär kan svänga ännu.

Sådär som eftertexternas eftertext kan jag referera till att kollegan Christer försynt påpekade att det nog heter rybs på svenska, så kan det väl vara och är, men denna gång får fel vara fel. Korrigerar i nästa text som ju inte blir av – jag skall ju inte odla mera rapsrypsrybs.

Sa ja ju!