Ett livstecken

När trogna bloggföljare börjar höra sig för hur det står till eller som “Per” gjorde söker upp en på åkern för att se hur man mår är det kanske tecken på att någon saknar en trots allt och att det är dags för ett livstecken.

Och joo, jag mår hyffsat bra men har precis som Nisse varit utmattad i värmen och torkan som den ofta för med sig. Eller njaa riktigt bra har man väl inte mått men jag är väl kanske inte den första att klaga och mest lider man med växtligheten som inte kan ta skydd i skuggan och då bevattningsvattnet tar slut i åarna så kan man inte heller lätta deras umbäranden i det fallet. Men visst harmar det att man inte kan ta hem de stora skördarna nu då efterfrågan finns och priserna på en del produkter är lite bättre.

Inte lätt vara orotad sallatsplanta i dylika temperaturer.

Fick jag bara grönsaksarealen lite bättre samlat så blir ett bevattningsprojekt med vattenmagasin att fundera på men som läget är nu så har jag för lite areal i anslutning till den tilltänkta bassängen för att det ska motivera kostnaderna med bygget.

De växter som sallat och kål som gillar svalare väder har mer eller mindre gått i stå i väntan på väta medan – gurk- och pumpväxterna som gillar värmen växer bra blott att vatten finns. De senaste dagarna har vi dock fått lite väta eller närmare 30mm vilket ledde till att vi fick 36,7mm under juli månad vilket naturligtvis är allt för litet med tanke på värmen och uttorkande vindar. Under dylika omständigheter borde vi ju få minst en dylik mängd per vecka.

Nisse företog sig en resa i västerled och jag hade väl hoppats kunna göra en liten mc roadtrip likt den jag gjorde i fjol men nu blir det inget av det i sommar för jag ligger nog efter med en hel del trots att jag hållit mig hemma. En del projekt är också på slarv så måste försöka slutföra dem. Ett sådant är installation av solenergianläggningar närmare bestämt fyra stycken. Den största på 20kW här på hallen har jag i gång och den har ju gett bra i det soliga vädret så den verkar legat bra i tiden trots att jag fick igång den först i slutet av maj. En mindre anläggning på 5kW ska monteras vid gårdsbutiken för att driva kylen där men det gamla plåttaket visade sig ha lite rostfläckar som jag vill få målat innan de göms under panelerna och att måla plåttak är kanske inte att rekommendera i 30 graders värme. De två minsta anläggningarna är solenergidrivna pumpar som jag tänkt använda till att förse underbevattningen med vatten men dom var det inte så stor idé att montera då vattnet tog slut.

En del av energibehovet täcks nu med solenergi.

Solenergiprojektet har jag väl tänkt försöka redovisa lite siffror för ifall det intresserar men jag tänkte samla lite statistik från anläggningen innan dess. Så det ska jag försöka återkomma till.

I övrigt så har en del byråkrati stulit tid från bloggen, bland annat har jag sökt efter mitt telefonaktiebrev för att kunna registrera och börja ta del av utdelningen nu då bolaget ska börsnoteras. Saken var också aktuell för tiotalet år sen men jag tyckte att största delen av utdelningen då gick åt till att upprätthålla värdeandelskontot så jag brydde mig inte om att göra nåt åt saken. Nu har man ändå på bolagsstämman i maj beslutat att makulera pappersaktierna om de inte registrerades så jag ägnade flera kvällar och veckoslut till att söka aktiebrevet som jag senast höll i vid flytten hit till Långmossen 1988. Aktien skaffades ju ursprungligen för att få förmånligare telefonanslutning men i höstas kapades trådarna till fasta telefon så nu behövs den inte till annat än för att ta del av de enorma aktieutdelningarna.

Det har samlats en del papper med åren och trots att jag relativt bra vet var jag har ett och annat så gick jag bet på att hitta pappret innan deadline för registreringen så det blev plan B det vill säga att via rätten döda pappersaktien och registrera den virtuella versionen. Lite komiskt ändå att jag nu hittade Polar Mills aktierna som jag sökte för några år sen i ett kuvert från Vasa läns telefon 🙂 Dom makulerades tidigare men var inte så mycket värda att jag iddes lägga ner desto mera tid på sökandet. Jag har i alla fall en gång för alla noterat att det där med aktier är inget jag ska syssla med, de må sen utlovas vilka utdelningar som helst.

Höstvetet står inför skörd så fort regnen ger med sig och det ser väldigt lovande ut trots att till och med det brådmognat lite de senaste två veckorna men det känns nog ändå som om man kommer att bli besviken om inte skördemängden börjar med en åtta. Jag jämför då förra årets måttliga bestånd som gav 5,7 ton med årets som ser tätt och axrikt ut. Här tar vi dock inte ut nåt förskott men man gläds i alla fall åt skördeutsikterna. Ska väl återkomma till det senare liksom lite om den övriga växtodlingen.

Det regnar ute men får ändå avsluta här för att ta itu med fakturor och löneberäkningar.

Aldär meir !

Det har varit en tung tid med hetta och torka. Jag kan inte göra nånting utom tidigt på morgonen och sent på kvällen för jag lider alldeles förskräckligt av hettan. Inte ens i verkstaden eller den gamla tegelladugården har det varit dräglig temperatur. Så jag har inte fått mycket gjort och inte heller orkat skriva nånting. Men nu gick temperaturen ned och är 16 grader och ännu svalare blir det i morgon bitti. Helst skulle jag säja “aldär meir” (aldrig mer) om vädret men det bryr sej inte ett dugg om vad jag tycker.

Vi for iväg till Sverige i början på juli och där var det betydligt svalare även om det inte kom mycket regn där heller. Men det kom omkring 30 mm sedan början på juni och det är mer än här i Hindersby. Eftermiddagarna var nog heta – jag mätte +42 grader vid husväggen där jag höll på att reparera trappan. Den var så rutten att allt blev bastuved. Nu är i alla fall den nya trappan färdig och till och med målad (golvet tjärat).

Den gamla trappan reparerad

Orsaken till att vi alls for till Sverige var att jag fick en Birka-resa till födelsedagen. Och Birka-resorna ordnas bara i juli. Vi var på 90-talet i Birka då utgrävningarna ännu höll på. Birka är alltså Sveriges “första stad” som åren omkring 750 till 970 var ett viktigt handelscentrum med goda långväga handelskontakter. Speciellt mot slutet var huvudvägen för hela Europas öst-västhandel via Birka och längs Finska viken till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och längs de ryska floderna till Bagdad och Kaspiska havet. Det var stora mängder arabiska silvermynt som kom till Birka den vägen. Men det viktigaste var ändå vägen till Holmgård (Novgorod), Konugård (Kiev) och Miklagård (Konstantinopel).

Troligen var våra förfäder sådana som inte iddes åka hela vägen till Miklagård utan i stället slog sej ned i den nyländska skärgården eller åkte inåt landet längs åarna. Trafiken längs Finska vikens kust till Ladoga var så livlig att det säkert fanns många provianteringspunkter (bondgårdar) längs kusten.

En del av gravfältet med över 5000 gravar – över 1000 år gamla

Visst var det intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia. Men det var nog sista gången jag åker iväg mitt i sommaren. Det blev ett elände för halva släkten som måste vattna i hettan och torkan. Och då man kommer hem så är allt lika ogjort som då man for. En bonde har inte råd att åka bort på sommaren. Aldär meir !

Åkrarna ser bedrövliga ut. Först regnade det på våren så brodden drunknade och sedan tog torkan det som var kvar. Lustigt nog så är det som såddes till sist jämnast men det är förstås sent utvecklat. Det vi sådde till först är också hyfsat även om där finns fläckar där brodden drunknat. Höstsäden är bäst men lider nog också av torkan. Första vallskörden var ganska bra men återväxten har varit usel i torkan.

Direktsådd bevarar fukten ganska bra men det var inte till fördel den här våren då brodden drunknade. Det som blev kvar är ganska kort så liggsäd behöver man inte vara rädd för. På bilden nedan blev åkern till höger sådd till först före regnen medan åkern till vänster såddes till sist efter regnen – delvis i vatten. Jag vet inte vad man skulle ha gjort även om man kunnat se in i framtiden och förutspå vädret.

Till höger sådd före regnen, till vänster sådd efter regnen

Flyghavren verkar också tycka illa om vädret för det finns ganska litet. Men så har jag sprutat med Broadway som torde bita på flyghavre också. Åkern till vänster var gröngödselvall som skördats varje sommar.

Just nu njuter jag av det kalla vädret. Det är skönt att få huttra litet och vara tvungen att klä på sej. Det räcker inte länge för på söndag skall det bli varmt igen men fram till dess orkar jag göra nånting nyttigt.

Till sist en bild av en av våra katter Lill-Skuttan. Den har liksom Grålle fått för sej att följa med byggandet och klättrar upp och ned på stegarna. I fjol klättrade de upp med stegen till balkongen men den här stegen stod bara lutad mot väggen. Ibland så springer de i fötterna så man måste föra in dem för att få arbeta i fred. Och så är jag rädd att tappa nånting då de svassar omkring under stegen.

Stegkatt

Te stoor ledun (soolsiidån)

För tre år sedan så slog vi cementbalkar under moofas te stoor ledun (pappas morfars stora lada) och nu fortsätter vi arbetet med att rusta upp den. Det blev två år emellan för vi måste laga taket på boningshuset och det tog två somrar.

Solen har gått hårt åt ena sidan och brädväggen är så dålig att vi måste sätta ett lager brädfodring utanpå med takfilt emellan. Det yr in snö på vintern så att det ibland är 30-40 cm snö inne i ladan. På norra sidan är väggen riktigt fin ännu så det är solens fel.

Solfrätt brädfodring

Ännu bättre syns hur mycket springor väggen har på en bild från 2018.

Före ombyggnaden

Men annars är ladan från 1930 i perfekt skick. Jag satte ett betongjärn genom ladan i ändan eftersom den stora dörren för tröskan tog bort alla stockar som hållit ihop ändan. Då jag kröp under golvet så såg jag att virket var som nytt.

Under ladan

Katten Grålle är alltid med då man bygger utomhus. I röret till höger går vår fiberkabel för datanätet.

Intressant var att väggbräderna var i prima skick under takkanten där solen inte kommit åt dem. Där var de lika fina som på nordsidan.

Prima bräder där takutskottet skuggat mot solen

Tyvärr hade ena hörnet invid den stora dörren ruttnat och det var en besvärlig sak för där finns inte rum för förstärkningar eftersom tröskans bord bara har några centimeter rum på sidorna.

Knuten invid dörren

Lägg märke till hur man på 1930-talet låste konstruktionen med tappar. De var ännu ganska starka trots att en del av virket ruttnat. Jag var i alla fall tvungen att sätta en stolpe på utsidan för att stöda konstruktionen eftersom det inte fanns rum på insidan.

Ny stolpe på utsidan

Knuten borde nog hålla ihop med tre gängstänger genom stolpen och de nedre och övre stockarna och genom hela ladan.

Sedan var det bara att sätta upp takfilt och spika nya bräder utanpå.

Nya brädfodringens början

Problemet har varit solen. Det är obarmhärtigt hett i den här södervinkeln och det går bara att arbeta tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Eller om solen går i moln. Men i stort sett hela juni har gått förlorat. Jag har mest bara suttit inomhus och druckit kall surmjölk. Inte ens huvudet har fungerat.

I morse steg jag upp halv sex för då var det +13 grader och började såga mera bräder. Tre stockar hann jag såga men sedan tog solen mej och jag måste gå in och dricka surmjölk.

På tal om sågat virke så börjar priserna i byggaffärerna vara skyhöga. Jag har inte märkt det eftersom vi bara har eget sågat virke men jag såg att det var kring 900 euro per kubik – och vi får 70 euro för stockarna. Jag blir alltmer nöjd med Logosol sågverket som jag köpte för ganska länge sedan. Mest sågar jag klena stockar eller sådana som har litet rötfel. Det är så gott som gratis virke. Det bästa är i alla fall att man får precis de mått man vill ha och precis då man vill ha virket.

Det blir nog en helvetisk sommar det här. Inget regn och solen steker vid +30 graders hetta. Och inget lättnad utlovas i juli.

Jag har allvarligt börjat fundera på solenergisystem. Det är ju mest lönsamt för oss som har fliseldning på vintern och kallufttorkar. Fläktarna går ju bara då det är mest sol. Vi har aurinkovirta.fi här i närheten (Villmanstrand) så efter semestrarna skall jag ta kontakt.

Och så har jag sysslat med att motarbeta de vindkraftverk som en schweizisk fond vill sätta upp i vår Tallmosa. Trettio eländiga torn på 300 meters höjd skulle förstöra hela landskapet på 30 km omkrets. Det är ingen “miljövänlig el” utan en miljöförstöring som närmast motsvarar brunkolsbrytning.

År 2021 eller år 0?

Tiden går som bekant snabbt, och ännu snabbare går den när man har roligt. Och roligt har jag haft under hela denna växtsäsong, och det roliga verkar fortsätta tills vidare. Det handlar om en hel radda av aha-upplevelser och så en hel massa tur med vädret också.

Skall vi ta det från början. Det började på nyårsdagen då temperaturen föll snabbt och landade så småningom på typ -20 grader. Detta var såklart inte det minsta roligt, men samtidigt nånstans långt bak i huvudet fanns tanken att det kanske inte var så illa i alla fall. Hästarna trivdes i varje fall bättre i minus massor än i plusgrader och slask så då accepterade jag det också. Dessutom fanns ju funderingarna om att detta ju bara var naturligt och att kanske, kanske nästa odlingssäsong kunde gynnas av detta elände på sätt eller annat.

Snömängden var också ganska passlig och både våren och snösmältningen kom i maklig och passlig takt. När sådden inleddes var jorden riktigt fint fuktig (vårmustig), men kanske lite kall, men det uppvägdes av några jättevarma dagar i maj.

Redan när jag harvat 10 meter på första åkern (på höstplöjt) kunde jag se att något var annorlunda i år. Jorden redde sig som en konfirmand i sina bästa år. Det torkade inte ur händerna och precis som på beställning kom ett par regndagar just då dom behövdes. Sen skall vi inte heller glömma att jag i år hade fullgod hjälp av dottern som nog tillbringade mera tid i traktorhytten denna vår än vad jag gjorde själv. Egentligen gjorde jag inte så mycket annat än sådde. Detta gjorde att vi kunde bereda och så åkrarna så snabbt som vårleran begär, och det spelade säkert en stor roll också.

Mot bättre vetande (men det hade med hästgödseln att göra) vårplogade jag 4 hektar dit korn såddes. Allt på samma dag, plöjning harvning, sådd. Rypsen som jag misslyckats med i tre år i rad såddes lite tidigare än jag brukar. Sen var vädret precis som jag ville ha det ända fram till nu i skrivande stund -midsommardagen.

Så far so good, men nu kommer det intressanta. Det är svårt att återge växtlighet på bild, man borde se det i verkligheten, men jag skall ändå försöka.

Rypsen som såddes där det varit vall i tre år och sedan höstplöjt, den ser ut som om någon annan sått den. Perfekt. Dessutom så gott som ogräsfritt. Visst, behandlat med Galera men ändå.

Motsvarande rypsväxt har jag aldrig haft

På 10 ha höstplöjt växer vete som är så fint att man inte tror sina ögon. Det är av sorten Wappu och håller på att bilda ax nu.

Bredvid Wappu “växer” något slags korn. Det är svagt och trött, glest och hängigt, men det är sått på vårplöjd mark som inte trädats på årtionden. Här går sparvarna på knä och jag förväntar mig max 25oo kg/ha av denna bedrövelse. Som sagt: Vårplöjt.

Sen till det allra mest anmärkningsvärda. Havren. Jag har sått ihop två skiften som har precis samma markkartering och förutsättningar. Samma dag, samma såmaskinsintällningar, men med en liten skillnad. Ena delen är klöverträdat i 3 år, och höstplöjt, och här ser havren ut som brukad av Jungfru Maria, även detta ogräsfritt.

På övre delen finns då samma havre men här är förfrukten misslyckat ryps som tallriksharvats ner två gånger på våren. Åkern består av 1/3 tistlar, 1/3 maskrosor och 1/3 dålig, svag havre.

Den vänstra är från tallriksharad åker, den högra från höstplöjd 3-årig klövervall

Vad lär vi oss av detta nu då? Jo, att höstplöjning är bättre än vårplöjning har jag vetat längre, men hur mycket nytta klövervall gör i odlingsföljden, det är nog en aha-upplevelse utav rang för min del. Jag vet med all säkerhet att den havre som växer efter treåriga klöverträdan är den vackraste åker jag sett under min tid som både bondelärling och bonde. Visst, vädret har säkert också gjort sitt till, men nog har det varit bra odlingssäsonger tidigare också men inget har ändå sett ut såhär. Dessutom är det en jättebonus att åkern är i det närmaste ogräsfri. Speciellt lergräset som varit ett gissel av rang är helt borta.

Nu börjar alltså på allvar en ny tideräkning här på gården. Ännu har jag inte aktiverat räknestickan och bildat mig en uppfattning om vad som är ekonomiskt möjligt, och visst beror det också på hur stödpolitiken utvecklas. Men kanske en tredjedel klövervall och torrhö, en tredjedel spannmål som höstplöjs och en tredjedel proteingrödor kanske kan vara en bra väg att gå. Det borde ju vara helt möjligt att få ner både konstgödselanvändningen och bekämpningsmedelsförbrukningen med denna metod.

Nu kunde man kanske komma och säga att jag är fartblind av ett års upplevelser, men nja, ni skall vi komma ihåg att både havren och kornet som är sått på “gammalt sätt” ser precis lika dåligt ut som jag tyvärr blivit van att se min växtlighet de senaste åren. Jag skrev ju ett blogginlägg för nått år sen där jag bekymrade mig över att skördarna långsamt gick som kosvansen här på hemmanet.

Nu skriver vi år noll och startar upp ett projekt som nästa generation kommer att ha mera nytta av än mig, men förhoppningsvis skall inte nästa brukare behöva öva i 40 år.

Man har ju genom åren läst kilometervis med texter om hur vi genom ensidig odling långsamt förstör åkerjorden, men åtminstone jag har nu inte tagit desto större notis om detta. Den uppfattningen är jag nog på väg att revidera nu, men en viktig lärdom ger det som går stick i stäv med dagens härjande urbana befolkning och dess irrläror. Skall detta lyckas så måste vi har kvar -eller mera- betesdjur som indirekt producerar mat, annars går inte ekvationen ihop och vi kommer på sikt att drunkna i kemi i vårt jordbruk

Ti sii opa bråddana

Förr så såg man i slutet på maj eller början på juni då och då bilar som kröp fram på vägen och då visste man att nu var familjen ut “ti sii opa bråddana” (att se på broddarna). Det var på 50-talet före televisionen och det fanns inte så många nöjen då. Fast vi kör ännu ibland och ser på broddarna. Även om det i år inte är en så trevlig sysselsättning – mest känner man medlidande med odlaren.

I alla fall så är ju höstsäden riktigt fin i år. Tyvärr har vi ingen höstsäd. I min vilda ungdom försökte jag ett par år men våra åkrar och klimatet satte stopp för det. Ibland lyckas det men misslyckandena kom för ofta. Nu blir det mest vårvete och de senaste åren har jag haft en hel del i vall. Gröngödslingsvall är inte lönsam men jordarna är nu så tillpackade att man måste göra nånting. På den tiden då vi hade kossor och största delen i vall så var våra lerjordar i mycket bättre skick.

I år försökte jag för första gången så direkt i den gamla gröngödslingsvallen och alla brinner förstås av nyfikenhet att få vet hur det gick … Först vill jag i alla fall påpeka att det eländiga regnandet i år gjorde att resultatet knappast visar något för framtiden. Det stod vatten på åkern ännu då vi sådde. Jag trodde det skulle bli ren öken men se nu på bilden nedan.

Inte så bra men ingen öken …

Det är ett mindre underverk att det ser såpass hyfsat ut trots vattnet på åkern. Lustigt nog är det knappt sämre i svackorna heller. Man förstår sej aldrig riktigt på det här odlandet. Nu är det sommarens väder som bestämmer hur det går men det finns i alla fall brodd vilket är första förutsättningen. Jag är bara rädd för att vi packade till den våta leran så att rötterna inte får luft.

Gröngödslingsvallen var till för att minska tillpackningen men den blöta våren gjorde att det kanske blev sämre. Men det var redan så sent att vi inte kunde vänta med sådden. Och så gjorde byråkraternas krav att bryta vallen efter tredje året sitt till. Annars hade vi låtit vallen växa ett år till. Så går det då byråkrater och politiker stoppar näsan i odlandet. Mycket kan de besluta om men vädret struntar i dem.

Det var inte bara goda nyheter från vårsådden. I skogsåkern Aaltjärri gick det åt fanders. Inte bara den osådda pölen ser dyster ut utan stora delar av resten också. Ute i det fria så torkade regnvattnet upp snabbare men här blev det liggande för länge och brodden drunknade.

Skogsåkern Aaltjärri med osådd vattenpöl i mitten

Men den första åkern vi sådde blev inte så illa. Där kom blåsten åt att torka upp regnvattnet. Även om där också finns dåliga områden så ser det ändå mera normalt ut. I år ser det ut som om det tidigast sådda är det bästa. Troligen för att brodden hunnit utveckla rötter innan regnen kom.

Den först sådda åkern den 19 juni 2021

Den nya gröngödslingsvallen blev också ganska fin. Det var ett mindre mirakel för jag sådde den efter ett regn och hjulen var fulla av lera som fastnat. Dessutom gick en kylarslang sönder mitt i allt så det var ingen glad dag. Men nu ser vallen riktigt bra ut med en hel del klöver. Åkern ifråga hör till våra värre problemåkrar men svackor och duntar och styv lera.

Nya gröngödslingsvallen

Ingen bra vårsådd och inga superbroddar men det kunde ha varit värre.

Jäärtills ha he gandji braa, saa föriga bisin såm full fråån elfte våånindjin näär han kåm ti första. (Hittills har det gått bra, sa förre gubben som föll från elfte våningen då han kom till första)

Ha en bra sommar – jag ska ligga i skuggan och stöna de närmaste dagarna. Möjligen försöker jag pyssla litet mellan klockan elva på kvällen och sju på morgonen.

Tillfälligt icke odlat område

I år hade man ingen lust att triumferat utropa: Hasi ! Då vi äntligen avslutade vårsådden så var ännu Svansjön (påttn) i Aaltjärri osådd (se Kort vårsåddväder). Det senaste regnet hade tvärtom gjort den större. Jag låg i feber efter andra vaccinsticket men Henrik sådde Petjärmosan – delvis i vatten. Därefter insåg vi att vårsådden var över för i år. Påttn i Aaltjärri blev “tillfälligt icke odlat område” och såmaskinen rengjordes.

Sedan smet vi iväg till Sverige och lämnade Henrik och nästa generation att sätta potatisen. Vilket de gjorde med den äran. Tydligen är vi alls inte oumbärliga – på sitt sätt en tröst.

Nästa generation i arbete med poteetren

Men det var inte speciellt upplyftande att se vårsådden i Sverige – den var nästan värre än hos oss. Stora områden av usel och gulnande brodd. Om det nu fanns brodd alls. Vårsådden som ofta är en månad före oss var inte klar överallt än. MEN det finns massor med höstsäd i Sverige och den är helt fantastiskt fin ! Tät och mörkgrön brodd som kan ge rekordskörd.

Vårsådd i mellersta Sverige (Medåker)
Höstsäd i mellersta Sverige (Medåker)

Vi har ingen höstsäd alls så det blev inte någon fin brodd hos oss. Men jag hörde att brodden faktiskt stuckit upp på Petjärmosan vilket är ganska otroligt med tanke på att det såg ut som på bilden nedan efter sådden för litet över en vecka sedan.

Vårsådd i vatten våren 2021
Vårsådd våren 2021

Man kan inte påstå att det blev så bra resultat av sådden i den blöta leran. Det här är alltså gröngödslingsvallen som är direktsådd. Före sådden körde jag med hacken över hela åkern för att vallhöet inte skulle fastna i såmaskinen. Och med det var det inga problem. Vanligen väntar man med sådden tills jorden torkar upp men nu var det redan juni och mera regn utlovades (och kom också). Så valet var mellan att så i en eländig åker eller sätta den som “tillfälligt icke odlat område”.

Vi sådde i den blöta åkern och sist och slutligen blev det bara 0,11 hektar “tillfälligt icke odlat område”. Humöret var i alla fall nära nollpunkten efter den här vårsådden.

I dag var vi en sväng via Flen och på vägen såg vi åkrar som var harvade men ännu inte sådda. Ett par hade surhål som de kallas här i Sverige – vi säjer vatupåttar – där traktorn helt tydligt hade kört ned och fastnat. Man sände en medlidsam tanke till den stackare som försökt så där.

Ännu en bild av en åker som INTE blivit besprutad med glyfosat eftersom där fanns potatisland och sedan blev det för sent på hösten. Jag hoppas att Broadway klarar av de stora baldersbrå som håller på att ta över hela åkern. Jag tror att jag skall arrendera ut åkern åt nån som vill förbjuda glyfosat så han kan odla sin mat där.

Glyfosatfri åker (där finns nog vete också …)

Snart är vi tillbaka i Hindersby – om vi nu tillåts köra ombord på färjan. Det heter visserligen att alla har rätt att återvända men om vi inte får köra ombord … Man skall ha rätt att komma hem om man är vaccinerad (och det är vi) men man vet aldrig hur de byråkratiska systemen fungerar i praktiken. Annars får vi köra tillbaka till Medåker.

Efter regnperioden så lär det bli en period med hetta.