10 oktober, 2019 av Charlotta

Ull

Får har ull. Bra, naturlig, fin, varm, vacker, användbar och helt enkelt ljuvlig ull. Men, de är få som använder ull, riktig, ren inhemsk ull. Man kan ju tycka att den skulle kunna uppskattas lite mer…

Sådana tankar snurrar alltid i mitt huvud denhär årstiden när fåren ska klippas och ullen… ja, lite sparar jag, åt såna som vill ha hobby-ull, och ibland för att låta spinnas, men, de är överlag ganska sällan och en stor del av ullen åker ut genom dörren med samma traktorgrip som jag måkar ut fårskiten med, och så känns den emellanåt, som skit… Men då är nästan skiten bättre, för den är värdefull gödsel i åkrarna, medan ull är ett problembarn som varken brinner eller komposterar sej särdeles bra.

Men fin är den…

Ull är ju inte bara ull. Sådär stort överlag, jo, men, när man börjar titta lite närmare så finns det ju massor med olika sorters ull. Långa lockar, små fina krusor, nyanser, färger. Ull är mer än bara ull…

6 oktober, 2019 av Nisse

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken ”hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där ”kalhygge” är detsamma som ”hygge”. De menar alltså inte att ”hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att ”hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att ”hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen ”kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till ”hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.

1 oktober, 2019 av

…. och ibland går det mindre bra.

Som fortsättning på Nisses lycka så passar jag på att förmedla lite mer mollbetonade tongångar, för idag gick det inte som planerat.

Det började med att jag sov för länge då gumman haft en orolig natt och hållit mig vaken. Nå det var inte hela världen även om jag var lite trött från morgonen. En hel del beställningar låg naturligtvis på för även här var vädret fint under lördag så också jag passade på att rounduppa lite istället för att skörda. Vi tog dock in lite lök efter besprutningen även om det blev sent.

28.9.2019 Äntligen uppehållsväder och möjlighet till att ta in lök.
Hann dock inte med mera än ett lass innan mörkret lade sig över åkern.

Söndag morgon duggade det så inget lökskördande då utan bytte till skördevagnen och for för att skörda lite sallat och purjo istället.

Idag måndag fortsatte vi med sallatsskörd men eftersom det lovas mera regn så tänkte vi passa på och ta in mera lök på eftermiddagen. Så långt allt väl, men när jag skulle koppla ifrån vagnen fick jag inte hydrauliska lyften att fungera så operation felsökning inleddes.

Först befarade jag elfel eftersom pumpen gav olja till de yttre hydraulfunktionerna men efter en del testande kunde vi konstatera att signalerna nog går fram och att det inte ens hjälpte att köra ventilerna manuellt. Följande moment blev att se hur långt oljeflödet gick i hydraulkretsarna. Efter att ha släppt kopplingarna en efter annan för att se hur långt trycket låg på verkar det nu som om spindeln i lyftventilen inte rör sig som det ska för ut kommer ingen olja även om flöde finns. Verkar som om all olja går i retur. Tror det blir att konsultera verkstaden imorgon eller är det någon här som vet hur det ska fungera?

Här verkar vi ha den felande mojängen, magnetventilerna drar men sliden till höger rör sig inte.
Ventilerna sitter synligt men en hel del demonterande ska nog till innan man får bort ventilerna. Som jag ser det så går oljan åter till tråget genom hålet med papperstussen uppe vid pinnbulten.

Hoppas nu att det inte krävs väntande på reservdelar för nu är det bråttom att få igång traktorn och återuppta skördandet. Kallare väder utlovas nämligen.

30 september, 2019 av Nisse

Ibland går det bra

Brådskan fortsatte direkt efter tröskandet. Eftersom det var fint väder så sprutade jag glyfosat för det fanns massor med baldersbrå. Vanligen finns det alltid nånting att klaga på men nu var det faktiskt bra väder. Inte ens GPSen krånglade.

Ingen blåst förde iväg sprutdimman

Växligheten var litet underlig i år. Trots värme så mognade den sent och så kom det en massa baldersbrå i vetet. Möjligen var det frön som inte hade grott tidigare som nu grodde i höstregnen. Det var alldeles tydligt nya plantor med nya blommor. De gamla baldersbrå som fanns på våren lyckades jag bekämpa ganska bra.

Kvickroten mådde inte bra den här sommaren. Det fanns en del fläckar men inte särskilt livskraftiga. På en del åkrar fanns det inte något grönt alls fastän sprutspåren vanligen lyser gröna efter tröskandet. Det var riktigt svårt att se sprutspåren i år.

Därför måste jag köra på GPS för det mesta. Den har krånglat tidigare men nu flyttade jag upp den yttre GPS-mottagaren utanpå en plastburk som jag fäste på hyttens tak med magneter.

GPS-mottagaren i den övre dosa
Små starka magneter i bottnen på burken
Och burken på plåttaket

GPS-mottagaren håller kontakt till plattan i hytten via Blåtand. Orsaken till att jag satte en plastburk under mottagaren är att radiovågor är känsliga för jordplan dvs. plåttaket på hytten. Jag hade tidigare haft mottagaren i den lilla dosan alldeles ovanför plåttaket. Nu fick jag mindre felvisning än tidigare år så man kunde nästan köra bara på GPS. Riktigt bra är det inte ännu men GPS kan i dagens läge inte ge bättre noggrannhet än ca. 3 meter absolut och under 1 meter från varv till varv. Utom i de fall då man använder RTK som felkorrigering men då måste man ha en skild radiofyr uppställd nära åkern. Och det blir dyrt.

Om man ser på nedanstående bild från Brennendjin så ser man att sprutspår är ganska besvärliga eftersom det finns massor med åkerholmar och krokiga drag. Med GPS som ”målar” där man har kört är det litet lättare att köra. Det blir inte lika mycket dubbelt och viktigast av allt så blir det inga osprutade fläckar.

Sprutbild från Brennendjin

I år var det ganska varmt, lugnt och bra bärighet på åkern så jag kunde köra med stora Zetorn utan att det blev spår vilket är speciellt viktigt då jag kör med direktsådd. Vissa år blir det grymma spår efter sprutan och det ser ut som om man plöjt då man kör ut på vägen.

Sprutekipaget

Nu förs det ett väldigt liv om förbud mot glyfosat. Det är bra ifall det grundar sej på fakta men jag tvivlar starkt på det. Närmast verkar det vara ett lämmeltåg där 99,99 % inte har kollat fakta alls utan bara följer de andra. Att förbjuda glyfosat utan att det finns någon ersättning kan få stora konsekvenser.

Personligen måste jag spruta bort kvickrot och baldersbrå för annars har jag bara en djungel på åkern utan något vete alls. Det kan vara idé att på nytt se på bilden från 2017 där man ser skillnaden mellan besprutat vete och obesprutat där baldersbrå tagit överhanden helt.

Glyfosat eller baldersbrå

Utan glyfosat blir det att fundera på om man måste sluta med veteodlingen helt och lägga allt i vall. Eller finns det någon gröda som klarar av konkurrensen med baldersbrån ? Att gå tillbaka till att plöja är bara uteslutet med de här vetepriserna. Att bränna en massa olja på bearbetning är knappast mera miljövänligt heller. Någon liten höjning av priset hjälper inte ett dugg – möjligen en mångdubbling. På den tiden vi ännu plöjde så var vetepriset omkring 4 gånger högre.

Nästa vår måste jag så in följande gröngödslingsareal och som det ser ut så minskar den inte – snarare tvärtom. Men just nu kan man glädja sej över att tröskning och höstbesprutning gick bra. Och nu gäller det att få i ordning maskinerna för skogsarbetet …

26 september, 2019 av Charlotta

Godmorgon!

Till morgonrutinerna hör numera också att släppa ut hönsen. Pigga och glada kommer de ut och börjar genast krafsa och picka, nästan alla är medesamma ute, förutom en… Den svarta hönan, som fått namnet Benita, mornar sej gärna inne på pinnen en liten stund till… 😊

25 september, 2019 av Kalle

Rapsen stod så gul och grann på åkern

Så kan vi då börja summera växtperioden 2019. Jag hade stött mig på två växter (förutom vallen då) denna sommar och det gick ju bra. Till 50% åtminstone. Havren är det inte desto mera att orda om, den gav 5800 kg och det får man väl var nöjd med, dessutom korta torktider så egentligen var det väl superbra.

Lite annat var det med vårrapsen. Där står man nog som ett fån mitt på åkern med tummen i munnen och funderar vad som egentligen hände. Visst, genom åren har grödor lyckats bättre och sämre, ibland t.o.m gått riktigt illa, men något som kan jämföras med årets oljeväxtkatastrof, det hittar jag inte nånstans i historien. Det blev alltså totalskada, ingen skörd alls, och det har aldrig hänt mig förr med någon enda gröda.

Dessutom var vägen fram till totalskadan märklig och krokig och nån lösning eller förklaring, det har jag inte kommit på.

Rapsen såddes i helt bra förhållanden 9 maj vilket borde ha varit en bra tidpunkt, jorden var hyfsat uppvärmd och en stor del av vårfukten fanns kvar i jorden, så sådden kändes bra. Som utsäde använde jag nyköpt betad raps så där borde inget ha varit fel. Bearbetningen gjordes grunt, närmast bara utjämning av plogskivorna så det borde också ha varit ok.

När tre veckor gått och inget liv syntes i åkern började jag oroa mig. Efter fyra veckor oroade jag mig ännu mer. Eftersom jag noterade både kålmalar och jordloppor så körde jag ut insektmedel (något som jag drar mig i det längsta för att göra) och se, helt plötsligt var åkern grön av spirande nytt liv. En närmare titt gjord mig lite betänksam för det såg inte riktigt ut som jag ville, det typiska fyrabladsstadiet med två stora och två små blad var liksom utbytt mot något snarlikt, men annorlunda. Men eftersom plantorna stod i perfekta sårader och dessutom kom lite senare upp där det var lite senare sått så gav jag mig nöjd med att det var mina egna botaniska kunskaper som sviktade – vilket det tyvärr inte var.

Rätt snart stod det klart att det var Chenopodium album, dvs lergräs som gjorde mina rapsåkrar gröna. Varför dom plantorna stod precis i såraderna känns som ett mysterium, men jag antar det har något att göra med gödseln, dom trivdes väl bäst tillsammans med den. Midsommartiden hade jag ännu inte sett till speciellt många rapsplantor, men däremot gav jag mig på lergräset med en rejäl dos Galera. Galera är dyrt och effekten blev – noll.

Visst, nån enstaka planta domnade väl bort av Galeran, men inte var effekten speciellt imponerande. Nån vecka in i juli gav jag upp. Efter att ha läst in mig på EU regelverket där det stod att det är tillåtet att misslyckas, men att man alltid måste bekämpa ogräs så fattade jag det oundvikliga beslutet.

Att ge upp

Alltså gav jag mig med tungt sinne ut på åkern med trädeskrossen. Fortfarande såg jag inte till någon raps, men en tät djungel av halvmeterhögt lergräs tycktes flina mig rätt i ansiktet. Nyinköpt utsäde, tillräcklig gödselgiva och besprutningar med Karate Zeon och Galera hade inte hjälpt utan fiaskot var ett faktum.

Slåtterkrossen gjorde sitt och i slutet på juli var det som skulle ha varit en fint blommande rapsåker en nyslagen lergräsåker.

Nån vecka senare ändrade åkern karraktär. Till en början iddes jag inte ens gå och titta på eländet, men rätt snart stod det klart för mig. Fina små rapsplantor såg dagens ljus. Där, och där, och där. Lite överallt. Det fanns alltså liv i åkern trots allt. I början på augusti. Vad gör man med spirande raps i början på augusti. Ingenting vad jag vet.

Idag har vi då den 25.9 och jag har gjort min andra attack för åter mot rapsen. Denna gång med tallriksharven.

Raps den 25.9.2019

Det är väl onödigt att skriva ut vad jag tänkte medan ovanstående verksamhet pågick. Jag klarar nämligen inte av att göra det utan att ta till kraftuttryck.

Nu blir det liksom lite kvar att fundera på. Jag anar väl att största orsaken till detta var att jag trots mina årsringar som oljeväxtodlare sådde för djupt, men varför:

a) kom allt ogräs i exakta sårader i början på sommaren?

b) fungerade inte Galera alls?

c) Kom rapsen igång genast lergräset var bortslaget mekaniskt?

Ja, säg det?