7 mars, 2020 av

Kanske blir det inte mera vinter än så här?

Det är inte bara med skidåkandet det är svårt att få rutiner i vinter, även med skogsarbetet blir det lite från och till. Det är ju redovisningstider så här års och som vanligt sparas det till sista stund men nu är i alla fall momsen betald och sonens dödsbo deklarerat. Min egen deklaration har jag ännu nån vecka på mig att färdigställa. Bouppteckningen är sammanställd och så är det några verksamhetsberättelser gjorda också. Lagren börjar vara inventerade och odlingsplanerna mer eller mindre fastslagna så hög tid är det att få förnödenheter som fattas skaffade. Man vet ju aldrig men bäst det är så blir det en tidig vår trots att vi nu haft några dagar med lite kallare väder och fått en decimeter med snö. Att våren kan komma snabbt ger också senaste tjälmätning vid handen, det fanns blott 14-16 cm tjäle på åkerns mätpunkter.

Några dagar har jag ändå lämnat skrivbordet för att bruka motorsågen så lite virke ligger i skogen och väntar på utkörning. Hittills har det varit i lite blötare laget trots att jag valt att gallra längs de stickvägar som går på fastare mark. Det är ändå alltid nåt vattenhål här och där och i en första gallring i lite senare laget så är tallarna lite uppkörda och det blir inte så mycket till risbädd trots att man försöker samla allt ris till körstråken. Dessutom är kvistarna ganska klena så dom bär dåligt, hade hoppats på lite mera snö för får man den att frysa ihop med riset blir det liksom lite armerat och bär bättre. I övrigt så har det ju varit fint huggarväder, det torkade upp lite då det blev någon minusgrad så det har varit torrt och fint att jobba när det är snöfritt. Förundrar mig lite över hur svag jag blivit, så dålig form och kondition har jag väl ändå inte. Började faktiskt fundera om virket är fuktigare och därmed tyngre än vanligt då rotsystemet är ofruset och träden har möjlighet att ta upp vatten? Eller börjar åldern ta ut sin rätt?

28.02.2020. Virket väntar fortfarande på utkörning.
Man har nog fått tanka sig själv lite oftare än vanligt i ”vintervärmen”.

Så så mycket bättre än så här blir det kanske inte då vädret lär ska bli varmare igen. Långtidsprognosen lovar ändå åter lite kallare väder i slutet av nästa vecka men det är kanske inte mycket att hoppas på. Så jag tog fram skogsvagnen ikväll efter att ha kört opp lite spår i hopp om att det tar ihop lite de närmaste nätterna. Det var lite spännande att provköra vagnen då jag minns att jag hade lite strul med svängen på bommen i våras. Den gick bara halvvägs runt då jag kopplade ur och jag befarade att jag hade liknande problem som Nisse haft på sin kran det vill säga att kuggkransen gett upp. Det skulle i och för sig inte vara så konstigt då den utsattes för stora påfrestningar senaste vinter då man rev och slet i vindfallena. Kran som jag brukar har 360° svängning men gick blott 180° då senast. Lite förvånad blev jag när den gick hela varvet runt när jag nu kopplade i, saker brukar inte reparera sig självt. Men lyckan blev kortvarig för några svängningar senare var det stopp halvvägs igen. Det verkar ändå som om kuggkransen är hel så kanske är det nåt med hydrauliken i alla fall. För om man satte svängen i flytläge och snurrade runt kran för hand så gick det att åter svänga några gånger innan det tog stopp. Jag har dock lite svårt att förstå hur det skulle vara möjligt men får väl försöka dra ur cylinderhylsorna för att kolla tätningar och kuggstång.

Sprängskiss på sväng och kuggstång med cylindrar.
4 mars, 2020 av Nisse

Tre dagar vinter

Det var vinter i tre dagar – nu regnar det igen. En natt hade vi -12 grader och då höll vägarna bra att köra på. Det såg ut som om 10-dygnsprognosen skulle bli bra (kallt) men det blev alltså skräpväder. Vi fick i alla fall ut några lass björk- och asppropsar.

Man tror nästan det är vinter

Vi hade laddat upp och for till skogs med tre man, två traktorer och fem motorsågar. Det kanske inte blir mera vinter än det här … Tyvärr så gick hydrauliken sönder (oljan rann ut) så det gick inte att använda processorn. Vi sågade för hand men det är nog betydligt långsammare. Det går nästan lika bra att kvista och kapa för hand men sedan tar det en massa tid att samla ihop och köra ut.

Då man kvistar och kapar med processorn så får man fina hopar som man snabbt lastar på vagnen och kör ut. Ifråga om asparna så måste man i alla fall ta bort de grova kvistarna med motorsåg för den lilla traktorprocessorn klarar inte av dem så bra. Man kan undra om det lönar sej att bara kapa med processorn och nu har vi prövat: Det lönar sej nog att bara kapa för ihopradandet tar en massa tid.

Jag körde in traktorn i verkstaden och började söka efter fel. Först trodde jag att returoljefiltrets hållare hade spruckit. Returfiltret är under traktorn och kvistar tar lätt emot det då man kör i skogen. Men det var helt i skick så nu måste vi skruva ihop allt på nytt, sätta i hydraulolja och prova om det ännu läcker.

Ett stor problem med hydraulik är de så kallade ”snabbkopplingarna”. De fungerar nog om man har dem fastskruvade i skruvstädet men i verkligheten finns de mellan traktorn och lastaren och man kommer bara åt dem med fingertopparna. Dessutom borde man ha tre händer eftersom låsringen skall dragas tillbaka tillika som man sätter in slangproppen. Det behövs två man att koppla hydraulikslangarna varav en måste ligga under traktorn. Och förrän man börjar så måste man se till att det inte finns tryck i nån slang för då är det hopplöst. Jag är ingen vän av snabbkopplingar.

Vi flyttade till en annan skogsbit där det behövs gallring ännu mer än i den förra. Skogen växer fort för det var inte så länge sedan vi tog bort stockträden där. Nu måste björkarna och asparna bort för de nöter på granarna. Det måste man medge att det är fint gallringsväder eftersom det inte finns någon snö – det blir inte höga stubbar. Det är bara problem att köra ut virket men jag får väl harva spåren i åkern före sådden. Ännu har det inte blivit spår men om vädret fortsätter att vara varmt och regnigt så blir det sämre.

I dag har det bara blivit verkstadsarbete och det behövs också. Nu hoppas man på litet köld till lördagen men tyvärr är prognosen inte så bra. Jag sätter in en vinterbild till – det kanske blir den sista för den här vintern. Ifall det nu inte blir vinter i maj … Så gick det nödåren 1867-69. Då sådde de i april och sedan kom kölden. Man vet aldrig med vädret.

Så här borde vintern se ut
26 februari, 2020 av Nisse

Glada vi till skogen gå

Det blev litet kallare och torrare så nu kan man fortsätta med skogsarbetet. Men fastän man glatt far till skogs så kommer man inte lika glad därifrån för det finns alldeles för mycket rötskadade granar.

Åter en solnedgång …

Så är då frågan hur man gallrar. De gallringsmallar som rådgivningen kör med är värdelösa för mej. De leder till alltför gles skog där en storm tar bort de kvarlämnade träden. Jag har försökt att hugga smala remsor på norra sidan så det kommer ljus in för föryngringen. Men inte så mycket ljus att gräset blir ett problem. Om man lyckas få föryngring upp över en meter så är gräset inte ett problem mera.

Då man gallrar så tar jag bort de undertryckta men också yviga stora granar. Däremot rör jag inte laggarna mot söder och sydväst (den vanligaste vindriktningen) därför att där finns det träd med stabila rötter som klarar av stormar och skyddar klena träd längre in i skogen. Först senare kan man ta bort träden i laggarna. De är ofta korta med grymma kvistar som måste kvistas för hand. Den lilla traktorprocessorn klarar inte klena träd med tjocka kvistar. Dragrullarna bara svarvar sönder stammen.

Men just nu har jag problemet med många rötskadade. Eftersom det sällan syns utanpå om det finns röta så är det frågan om ifall man skall ta bort alla granar och försöka få tallskog i stället. Men där har vi stora problem med älgarna som äter upp alla tallplantor på nolltid. Dom borde skjutas !

Rötan verkar finnas i klungor av träd så jag försöker gissa mej till var de rötskadade finns och så hugger jag bort dem. Det finns till all tur en hel del tallar men man ser dem inte förrän man tagit bort granarna. Marken är stenbacke så den borde passa bra för tall.

Jag gallrar inte så kvarblivna granar är jämnt utspridda. Enligt en undersökning hos SLU (Sverige lantbruksuniversitet) så är det bara fråga om antalet träd per hektar som bestämmer tillväxten. Rotsystemet är nämligen mycket utspritt så om två träd står alldeles bredvid varandra så har de i alla fall gott om utrymme eftersom rötterna kan gå åt två olika håll.

Problemet med blåst och snöbrott är större då träden står glest så jag lämnar gärna klungor av träd (2-4) som stöder varandra. Helst bör de vara ungefär lika höga och ha tillräckligt med kvistar i kronan. Undertryckta ger inte mycket stöd och har inte heller tillväxt.

I den skog vi nu hugger så håller träden på att växa in i stock men det tar ännu 20-30 år. I alla fall så borde det komma förnyelse i norra kanten där det finns ganska stora granar. Inne i skogen hugger vi också upp breda vägar så det kommer in ljus. Där vi haft körvägar ser man riktigt gott om granplantor. Frågan är om de blir rötskadade men jag vill inte ta bort dem än för de skyddar mot gräs även om de får röta. Och så måste vi se om det kommer tallplantor.

Maskinerna har fungerat ganska bra även om det naturligtvis kommer reparationer hela tiden för de råkar ut för hård påfrestning i skogen. I processorn så kilar kvistar sej in i alla möjliga springor så att man ibland måste skruva sönder den för att få bort dem. Men efter det jag satt plåt utanpå returfiltret har det inte varit större problem.

Nu då maskinerna är i skick så är det bara gubben som borde få en översyn. Kanske man borde byta cylinderfoder på honom och ställa in ventilerna. Men jag har sjukhusskräck så taktiken är att inte klaga utan skjuta upp alla läkarbesök så länge det går på något sätt. Man känner sej förresten mycket bättre efter att ha varit i skogen någon dag. Tandläkaren måste jag gå till i förrgår men det är inte så farligt. Jag har inga problem med borrar.

Ifråga om sjukhus och doktorer kan man ju alltid hoppas att man kan skjuta upp allt tills man dör …

25 februari, 2020 av

Allsist blir man löntagare på äldre dar?

Nisse sliter med deklarationen och visst är det redovisningstider även här. Fast själva deklarationen får jag lämna in i april men momsen ska redovisas och betalas den andra mars så bokföringen bör vara klar innan dess. Bokföringen har jag delegerat åt äldsta dottern, det är ju bra att dom ser lite vad som går ut och om det också kommer in någonting.

Bouppteckning.

Det har också gått 3 månader sen frugan gick bort så bouppteckningen ska också vara klar till månadsskiftet. Samtidigt har man förstås funderat över hur man bäst går vidare med företaget. Blir nu inte riktigt klok på vad som är bästa lösningen. Min vän revisorn menar att dödsbo inte är så tokig företagsform om vi fortsätter som förr. Å andra sidan har man hört att dödsbo inte är så bra för utvecklande av företaget men kanske inte ändå i vårt fall?

Flickorna menar nog fortsätta med det som frugan och jag startat och av diskussionen vi hållit verkar dom tycka att jag också behövs i fortsättningen. Att fördela intäkterna och eventuella förluster rättvist blir kanske inte så lätt men behöver kanske inte bli svårt heller. Rättvisast vore väl att dela enligt arbetsinsats och ägoandel. Jag äger ju en del ensamt även om det mesta ägdes jämlikt av oss båda men för att inte behöva dela alla kostnader och intäkter så vore det ändå enklast att bruka allt som en enhet.

Flickorna är ju vana med sina löner och har förstås en hel del förbindelser som utgår från en månatlig inkomst så jag antar att dom vill lyfta inkomster i samma anda som tidigare. Så kanske borde även jag börja lyfta en månatlig timbaserad ersättning för att få ett jämlikt system. Att bolagisera på annat sätt tror jag inte är mödan värt, vi har nog för liten rörelse för att det skulle löna sig. Vore intressant höra hur andra har gjort.

24 februari, 2020 av Nisse

Flytta nyåret !

Jag stönar och deklarerar och stönar igen. Det är den värsta veckan på året men snart börjar solen lysa. Egentligen har den redan börjat lysa men den lyser mycket klarare då man har deklarationen inskickad.

Den så kallade vintern i slutet på februari 2020

Då man sitter och svettas med kvitton och moms och invecklade regler så börjar man fundera på allt möjligt. Nu kom jag på den smarta tanken att nyåret borde flyttas. Medan man deklarerar så tänker man ju bara på det gångna året så det naturliga nya året börjar först då deklarationen är klar.

I början på mars kan man börja tänka framåt och fundera på vårsådden och planera för sommarens arbeten. Solen skiner och snart börjar snödropparna sticka upp. Fast någon snö har vi inte sett mycket av. Möjligen börjar vintern den här veckan eftersom prognosen lovar minusgrader både dag och natt.

Förra veckan var det så uselt skogsväder att jag började deklarera i stället och det var ju bra för i morgon skall det blir skogsarbete. Skogsvägarna håller inte ännu för traktorerna men det är åtminstone torrare och mindre lerigt.

Jag är bara rädd för vädret i april och maj – det kan bli mycket kallt och regnigt. En så här varm vinter slår troligen tillbaka och det är inte så roligt. Under svältåren 1867-68 så sådde man redan tidigt på våren men sedan kom det kyla som förstörde alla grödorna. Det är ganska dumt att tro att vi hädanefter bara har varma vintrar. Vädret är så oberäkneligt att det kan slå om fullständigt när som helst.

Snart börjar i alla fall det nya året (enligt min tideräkning) och vi får sjunga Den blomstertid och hoppas på en ny och bättre växtperiod …

Jag blev intresserad av Den blomstertid som ju sjungits i skolorna i långa tider. Texten tillskrevs Israel Kolmodin 1694 (verksam på Gotland) men en del hymnologer (som forskar i ursprunget till psalmer) menar att den kommer från en gammal folkvisa.

Jag har mycket svårt för ”moderniseringar” – också av sångtexter. Det är som att smeta modern plastfärg på en gammal antik byrå eller ”förbättra” en tavla av Rembrandt. Fruktansvärt. Så jag använder de ”riktiga” orden från ”Sjung !” 1950:

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida sol uppväcker
allt vad som varit dött.
Hon allt med grönska täcker,
och allt är återfött.

Det är inte stor skillnad men de sista fyra raderna är ”fel” i den nya versionen:
Den blida solen väcker
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.

Förstås måste jag förstås erkänna att ”min” version inte är den ursprungliga från 1694:

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor,
Nu nalkas ljuve Sommar,
Då gräs och örter gror.
Den blida Sol uppvärmer
Allt vad har varit dött ;
Då hon oss skrider närmer,
Blir det på nyo fött.

23 februari, 2020 av Charlotta

Noll koll

När jag var liten fick vi fara till mommo och moffa över natt lite nu och då. Vi = jag och syster Alice. Dom bodde på Ytterholm, i norra änden på holmen, vi bodde då på Kirjais. Vintertid såg man inte så mycket folk, men sommartid var det mycket båtar i farten. När någon hörde en båt, sades det SSSCCHHH!!! Allting stannade upp. Varifrån kom båten, åt vilket håll for den. Sådant kunde man lyssna sej till, men bäst var ju om man kunde få syn på båten så kanske man kände igen den och visste vem det var. Om båten for på norrsidan steg mommo eller moffa upp och kollade. Sikten norrut, höll man öppen, där fick det inte växa buskar, sly och sånt, utan vegetationen hölls nere för att man skulle kunna se ända till sjön. Åkte båten väster med, svängde sej moffa runt, drog ner de lilla, ljusgröna, låga cafe´gardinet och kikade över kanten. Man höll helt enkelt koll. Var de i redarhuset kikade de ut genom dörren och stod de i nån strandbod, släppte de det de höll på med och gick ut genom dörren för att se, för att hålla koll.

Jag tror ju inte ”mommosarna” (som vi kallade mommo och moffa) var ensamma om det, utan det var helt enkelt så man gjorde. Det for inte så många båtar per dag, och de som rörde sej kringom holmen kände de oftast. Nuförtiden far det så mycket båtar, kors om tvärs så jag har helt gett upp att försöka hålla koll på vem som rör sej på sjön, men sjöutsikt, det vill man ju ha, när man har möjlighet till det. Jag tycker jag har långt till sjön, jag skulle ju gärna bo närmare, men huset står där det står, och jag vistas ju en hel del på sjön, och nära sjön ändå, så, de är ok, men se sjön vill jag.

Från mitt köksfönster ser jag sjön, ännu, och just nu, men när det blir sommar ser jag inte mycket vatten. Träd och buskar skymmer sikten, men, nu ska dom bort!

Plommonträdet som växt till sej riktigt rejält näns jag inte på, ännu iallafall, men, får jag redan bort björkar och enbuskar så kanske det skulle bli lite bättre. Bild härifrån och bild därifrån…

Härifrån och därifrån och vidare…

Platsen jag står på heter ”riberge”. Här nedanför där det nu står stora björkar har det stått en ria. När jag var liten fanns det ännu någon stock kvar på marken, spår av rian, men de är nu nästan helt borta. Från mitt köksfönster ser man över riberget och utåt Ytarstholmsströömin. Eller borde se. Sommartid ser man ju ingenting.

Jag undrar ju om det kommer att räcka med att ta bort björkarna, eller om jag måste fara och ta ner av alarna på strandängen också. De fyller ju inte någon funktion där, utan kunde vara till bättre nytta i rökugnen. Men, få se hur det går. Det är lite så att man får ta ner lite, fara in och se, och ta ner lite till om det behövs. Och inte vara snål. Det finns träd i skogen så det räcker och blir över.

Björken som står längst söderut… Eller kanske jag ska säga längst till höger i bild nr 2. Den lutade precis rakt ut mot fårstängslet som går söder om/nedanför. Jag knöt rem i, tänkte att jag skulle kunna få den att falla lite mer västerut, och de gjorde den. Den föll inte rakt söderut på fårstängslet, utan lite mer västerut, men ändå for den över fårstängslet…

Jag visste det ju redan när jag började, att jag borde ha farit efter knikataljan istället, men, så lat var jag, och nu har jag jobb någon timme till… Till lika funderar jag att då stängslet ändå är tillknölat kan jag väl knöla till det ordentligt nu då på en gång och ta ner häggen som står och hänger ut över vägen vid samma ställe… Jag har inte riktigt beslutat mej om hur det kommer att gå med den ännu…

Sakta men säkert knotar jag på i backen för att få utsikt, men det blir ju en del ved också. Prima björkved. Nå, björkved har jag egentligen nästan vad jag behöver. Efter att en av de stora björkarna som stått på gården togs ner, så har jag ved för ett helt år. Ett träd = ved för ett år. Men då ska man komma ihåg att trädet var 70cm i diameter i roten och att jag inte får värme i huset endast från ved. Jag har köksspis och kakelugn som jag eldar i, + jordvärme som ger grundgolvvärme i hela nedre våningen, men den står på så lågt, så temperaturen faller nog till 15 grader oeldat, men, den grundvärmen är prima, + att jag har en luftvärmepump på vinden som också ser till att temperaturen där inte sjunker alltför lågt.

Utsikten kommer att bli riktigt prima från mitt köksfönster har jag på känn, men inte är den helt illa där på riberget heller…