10 september, 2019 av Charlotta

Sankt Bernhard

Nu galar Sankt Bernhard för full hals! De låter väldigt mysigt när man sitter lite halvsömnig med sitt morgonkaffe vid köksbordet och hör tuppen gala på utsidan. Jag var ut och öppnade luckan så de fick komma ut, och med det samma kom Bernhard utflaxande och började gala… På bordet, bredvid kaffemuggen, ligger äggfacket med gårdagens ägg. 3st fick vi. De måste få ligga framme på bordet någon dag, bara så vi kan titta lite extra på våra första tre ägg som vi fick…

Vi har alltså skaffat höns!!! 😀

Ända sedan mina förra hönor tog slut, någon gång för dryga 10 år sedan, har tanken funnits att nångång ska jag ha höns igen… Men ska jag ha höns ska de vara i ett enkom byggt hönshus, och nu i våras, med Connys hjälp, så började byggandet. Jag har funderat och planerat och funderat ut några detaljer som jag inte hade på gamla hönshuset, men som jag absolut ville ha nu… eller, detaljer och detaljer… Ett hönshus ska vara enkelt, trevligt och funktionellt. Blir det jobbigt att sköta, blir de tungt och krepligt, och mer ett besvär än ett nöje. Främst är de skithanteringen som ska vara smidig. De va de inte i mitt förra hönshus, men nu byggdes huset så, och på ett sånt ställe att man kan komma med traktor och skopa på baksidan av huset, öppna en lucka och måka ut skiten direkt i skopan. Eftersom hönsskiten samlas ganska friskt under sittpinnarna är pinnarna placerade vid luckan, och när de blir tömning kan man enkelt lyfta bort dem så man inte behöver gå och slå huvudet i pinnarna när man ska måka. En annan detalj var placeringen av luckan ut. De är livsviktigt, på Ytterholm bor nämligen inte bara får, kaniner och andra gulligheter, här bor fula, farliga grävlingen också. Nog diverse mårdhundar och rävar, men grävlingen är ändå värst att ge sej på höns. De finns en lucka ut, och den ska nog hållas fast på natten, men ifall man kommer hem sent, eller nåt, så är tanken att grävlingen inte ska ha en motorväg in i hönshuset, utan luckan för hönsen in, sitter dryga metern upp på väggen. Hönorna har inga som helst problem att flaxa upp till luckan, så, hönsen slipper in, och grävlingen som förhoppningsvis inte kan klättra längs en slät vägg hålls på utsidan. Vidare är huset isolerat och byggt så att man kan gå löst med trycktvätt där inne om man känner för det, och värpredena är mobila i form av kattfraktarburar, utan galler-luckor naturligtvis. Enkla att ta ut och ge med trycktvätt eller borste när de blir smutsiga.

Förhoppningsvis ska de vara ett trevligt, enkelt, lättskött och kiva hönshus för hönsen, och mej, och naturligtvis också för alla andra som kan hamna på lite hönsskötsel emellanåt 🙂

Hönsen själva då, vem är de? Jaa… Tuppen heter Bernhard, ett namn han hade med sej när han flyttade hit, men Mathias tyckte han ju kan heta Sankt Bernhard… med motiveringen som jag inte riktigt var beredd på ”-då han ju bor här mitt i sankt olofsleden!” Ja, förvisso, i somras öppnades ju st. olav waterway, pilgrims vandringsleden som går från Åbo till Nidarosdomen i Trondheim. Den går genom hela skärgården här, och då var ju kopplingen självklar tänkte Mathias, att tuppen nu får de graciösa namnet Sankt Bernhard. Vidare i hönsflocken finns Beata, men sen är de lite namnlöst… Ännu… Men jag är inte alls orolig att de kommer att vara namnlösa så länge, de finns gott om namnpåhittare här, så, nog ska det ordna sej med den saken. De är liksom St. Bernhard, Beata och så 3 hönor till, och två halvvuxna kycklingar som inte helt säkert är hönor, kan vara tuppar också… De får tiden utvisa…

Köpa höns till hösten? De är kanske inte riktigt sådär som man vanligtvis gör, normalt drar man ju igång sånahär projekt till sommaren, och egentligen var de ju så vi också gjorde, började bygga i våras, men sen har det dragit ut på tiden innan det blev färdigt. Lite orolig blev jag med tiden att jag inte skulle hitta hönor ju längre tiden gick, men så, som ett skänk från ovan såg jag en annons på en köp och sälj sida att någon i Närpes sålde hela sin lilla hönsflock. Dessutom vackra renrasiga finska lantrashöns! Jag hade just kommit hem från Töjby när jag råkade se annonsen, men Lisette lovade hålla hönsen någon vecka åt mej tills jag skulle till Töjby igen, och så, i söndags var det dags för stora flyttningsdagen.

När man köper djur, är det otroligt roligt, och även viktigt att få höra djurens historia. Köper man ett ungt djur så kan det vara lättare, men här fanns ju nu både gamla och unga, ragator, mesproppar, ruvare och allt där emellan. De rymms många personligheter i en hönsflock, och med all den informationen Lisette berättade är det som att börja med hönsen någonstans halvvägs, så, även denhär vägen, Tack Lisette för all information du berättat 🙂

Men, nu är kaffet drucket och jag ska gå och se om jag kanske får något ägg idag också 🙂

Härligt med ägg från egna hönor 🙂

7 september, 2019 av

Vårbruket avklarat.

Idag sådde jag det sista för skörd denna säsong, ja eller om det blir skörd återstår att se. Vi borde kanske få en lika fin höst som ifjol för att den sista sådden av spenat ska hinna bli klar. Det borde kanske ha såtts för några veckor sen men det är liksom med Nisses små arbeten att dom lätt åsidosätts för större projekt.

7.9.2019 Sista sådden för skörd detta år.

Får väl betona att det gäller sådd för skörd detta år. Jag har nämligen för avsikt att så lite höstsäd efter kumminet också eller åtminstone på den del där jag tagit två kumminskördar. Jag brukar direktså råg efter kummin men det verkar inte riktigt finnas nån marknad för rågen för tillfället. För några år sen uppmanades vi att så mera råg då det fanns för lite inhemsk vara, jag tog uppmaningen ad notam och visst fylldes marknaden med råge genast, märkligt hur mina få hektar kunde ändra på läget så radikalt. Jag har de facto senaste skörden kvar i lager och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den.

Råg med råge…… knappt så det ryms in.

Så råg blir det inte, däremot har de goda höstveteskördarna hos odlare i grannskapet inspirerat mig att testa höstvete denna gång, det pratas allmänt om skördar på mellan 7 och 8 ton per hektar. Har roundupat åkern samt beställt utsäde och sådd så nu är det bara lämpligt väder som fattas. Det har regnat så där passligt sen månadsskiftet så den varan behöver vi inte mera av på en tid, hyfsat varmt har det också varit och det får det gärna fortsätta med då det nu börjar bli i senare laget för sådd.

Mera regn kommer det ikväll men fick en sista giva salpeter åt kålen och purjon mellan skurarna.

7 september, 2019 av Nisse

Många arbeten små …

Medan jag höll på med taket så hade jag en bra ursäkt för att skjuta upp en massa små men nödvändiga arbeten. Sedan måste jag fixa dem alla och märkte att små arbeten tar en massa tid.

Det är den klassiska situationen då man börjar med nånting litet och sedan märker att först måste jag i alla fall göra det och före det måste det fixas och så vidare i en närmast oändlig kedja. För att inte tala om att man mitt i allt märker att ”där är ju den prylen som jag borde ha skruvat fast för länge sedan”. Man hamnar in på distraktion efter distraktion tills man är fullständigt inne på ett villospår och sedan börjar fundera på vad det egentligen var som man skulle göra …

Takarbetet höll en på rätt spår ganska bra eftersom man hela tiden hade bråttom att få det klart innan det börjar regna. Det regnade ju väldigt litet den här sommaren men man visste ju inte då hur det skulle bli.

Nu har jag satt flera veckor på ”regnvädersarbeten” som jag sparat på hela sommaren. Det var inte minst underhållet av datamaskiner som tagit massor med tid. Ifall ni inte tänkt på det så går det faktiskt många dagar till att uppdatera program och så skall komponenter bytas ut också ibland.

I år hade vi två ordentliga åskväder som speciellt på gamla folkskolan (där vi har vår huvudcentral för fibernätet) slog sönder en hel del. Nu har jag fått två datamaskiner reparerade – till all tur räckte det att byta ut ett par kort. Men en burk fick jag byta helt och hållet. Det var där vi har byns digitala fotoalbum med många gamla foton. Det var egentligen bra för den gamla var otroligt långsam och seg.

Men sedan skulle nya program installeras och det tar alltid mera tid än man tror. En ”enkel uppgradering” visar sej vara omöjlig och man får installera om hela systemet på nytt. Men innan det måste man säkerhetskopiera allting. Och så har man glömt vilka parametrar man använt osv. osv.

Byns digitala fotoalbum

Tyvärr kan man inte se fotoalbumet utanför vårt lokalnät så lätt. Problemet är alla skurkar som hela tiden försöker bryta sej in i alla maskiner. Som ett exempel kan jag visa antalet försök att bryta sej in i vår maskin Hindrik. Bara idag var antalet misslyckade försök 120218 – nej nu är de 129284 … Och nu 129305 … Så man måste ha skydden i skick förrän man kopplar upp nånting till nätet.

Dessutom måste jag sköta om gamla skattepåpekanden och annat onödigt byråkratarbete. Onödigt därför att jag måste göra ett bokslut för en firma som inte haft nån verksamhet alls på sex år. Inga inkomster alls. Men ett formellt bokslut krävs i alla fall och det tog en dag att göra det. Säkert går det snabbare för den som är van men jag måste plocka fram allt gammalt och på nytt börja fundera hur man gör. Vi har för mycket folk som är anställda bara för att göra livet svårt för alla som försöker göra nånting nyttigt – som att odla mat till exempel.

Och så var det dags att städa undan efter takarbetet och rivningen av de ruttna stolparna i verandan. Och städa ladan för att få ut tröskan. Och städa verkstaden för att få in tröskan. Ladan var alldeles tom efter golvarbetet i fjol och verkstaden var tom efter skörden i fjol.

Men tomma utrymmen fylls snabbt då man släpar in allt ”undan regnet”. Enda sättet att få dem att hållas tomma och städade är att inte göra nånting alls. Nu var det bara att börja städa igen. Och då man städar så hittar man saker som borde ha reparerats, satts upp, hittats en plats för … Igen distraktion på distraktion.

Plats för tröskan

Nu är verkstaden nödtorftigt tömd så tröskan ryms in. Men var kommer allt längs väggarna ifrån ? Jag hade byggt stora hyllor just för att få bort saker från golvet. Hyllorna är fulla och golvet också. En del är material för arbeten som borde göras men som skjutits upp därför att taket måste fixas först eller nån katastrof måste klaras upp. Annat är bara överblivet material som man inte vill kasta bort för det behövs i framtida reparationer.

På tal om sparat material så var jag innerligt glad att jag hade sparat gammal pärlspunt från 1980 då vi byggde om verandan (från två ytterdörrar till en ytterdörr). Nu kom den väl till pass då jag måste såga av hela nedre delen av den ruttna verandaväggen. Sådan panel kan man inte mera köpa annat än på specialbeställning. Den gamla panelen hade till och med rätt färg.

Jag har alltså inte tröskat nånting alls än – jag bara torkar vetet. Torkningen sker ute på åkern med hjälp av solenergi så den är mycket förmånlig. Det är ett spel där man måste ha goda nerver. Hinner jag få in vetet innan det kommer skyfall på hösten ? Det är förstås lättare att ta risken och vänta då man ser de usla vetepriserna. Falltalet kan man strunta i eftersom brödvetet ibland är sämre betalt än fodervetet. Jag har helt slutat med brödvete.

Men klövern växer som en tok. Klinkas tog en skörd i somras men nu är vallen igen som en matta med frodig klöver. Då jag körde förbi så måste jag stanna och ta en bild för trots att vi förut haft god klöverväxt så börjar det här ta priset. Alldeles jämnt över hela åkern.

Återväxt på klövervallen

Snart måste jag i alla fall börja tröska vetet. Om inte annat så för att få undan skördearbete i tid. Det är ännu bara början på september men jag skulle behöva några veckor med torr väderlek efter skörden så jag kan byta verandataket.

Och fixa alla småarbeten – det finns ännu kvar en lång lista …


4 september, 2019 av Charlotta

Lite skitprat…

I våras hann jag inte. De bara inte blev gjort, men nu ska skiten ut.

Största delen går att ta ut med traktor, men sen har jag några små kättor där getterna bor, och nån såkallad sjukbox som behöver tömmas med grep. Att ha boxar som inte går att tömma med traktor kan tyckas vara rena rama idiotin, men de är nu så de är nu bara, och lite fördelar finns också, men inte just när de ska tömmas. Nå, de går nog på nån timme att tömma dem, men, tungt är de. Hård trampad skit som sitter ihopklistrad med halm och hö…

De gäller att vara försiktigt med ryggen, ta lite i gången och stå stadigt. På nån liten kvarts sekund kan man slinta runt och börja se ut som ett nergrävt och uppstiget träskmonster. Jag har provat de nångång… Man står och bänder och bryter löst någon lite för stor skithop åt sej, står med någondera fot så det lite lutar och schwwips så slintar man till och har bokstavligen skit upp till öronen. Nå, jag klarade mej denhär gången. Skiten är ute, och nu följer några timmar med strittad skit upp till öronen. Trycktvätten på, och i 90 graders hörn är de lätt hänt att det strittar både hit som dit. Men, vad gör det, det är ren skit och rent vatten i duschen. 🙂 Jag brukar inte tvätta kättorna rena med trycktvätt alla år, men, någon gång nu och då. I år desinficierar jag också, så gott de nu går… Det blir så fint, så fint så man nästan skulle kunna ta sitt pick och pack och flytta in själv… och så ska man ju ha det, så man själv vill vistas där 🙂

Naturligtvis måsta jag ju prova om mina egna ord håller, så jag sparkade av mej stövlar och strumpor och tassade runt barfota en stund… Kallt om fötterna, och lite småsmutsig blev jag, men, de kändes helt ok… Och barfota som jag var tänkte jag att nog borde man ju prova göra som när man var liten och de fanns löshö, hoppa och skutta runt… någon höjdare vet jag väl inte om de var, men de luktade gott och de var mjukt och trevligt att ligga och filosofera i en stund… sku jag vara får sku jag nog kunna flytta in där 🙂

1 september, 2019 av

Förgängliga manicker

Så här inför lagringssäsongen borde man se över automation och utrustning för att vara rustad när det bär till. I ett par av kylrummen har automatiken inte riktigt fungerat sen i vintras och en koll gav vid handen att några sensorer gett upp, det har också hänt tidigare så jag har haft några på lager men dom verkar nu ha gått åt allihopa. Ett par av motorschuntarna för kylmedia verkade också nyckfulla i regleringen. Plockade sönder en för att se vad som felades och till min förvåning såg jag att dreven i den i Schweiz tillverkade reglerutrustningen var gjorda i plast. Man hade väl förväntat sig att man i urmakarlandet skulle använt sig av beständigare material? Det kan ju lätt hända att kylventilen trots mantelvärmare kärvar lite och plasten ger sig.

Drev av plast i motorschunten.
Kuggarna i det inre drevet har gett sig.

Kollade lite på nätet men det verkar inte att finnas reservdelar till manicken utan man ska snällt punga ut med en 200 euro i en ny trots att det endast är ett sketet drev som havererat.

Eller…..

Är det nåt man med hjälp av 3D-skrivare kunde reproducera? Tror jag får försöka undersöka den saken till först.

29 augusti, 2019 av Nisse

Sista resan för vita Ducato

Min första paketbil – den vita Fiat Ducato – som jag köpte för 30 år sedan har gått hädan. Och mycket dramatiskt … Skrotbilen som hämtar det insamlade skrotet som vi fört åt ungdomsföreningen Hembygdens Hopp kom i lördags för att hämta Ducaton. Jag iddes inte bogsera den till uppsamlingsplatsen eftersom ett hjul inte tvinnade alls – men det var ett misstag.

Skrotbilen kommer

Till min fasa tog skrotkillen en stor sten i gripen och började slå sönder Ducaton där den stod. Jag hade vevat ned sidofönstren för att de inte skulle gå sönder men vad hjälpte det mot den stora krossen.

och krossar Ducaton där den står
En mycket tillplattad Ducato lyfts upp på skrotbilen

Jag kan förstå att de ville platta till den höga paketbilen men de kunde ha lyft upp den på flaket först. Nu har vi massor med glasbitar på vägen och under äppelträdet i gräset. Och småflickorna springer där i närheten med bara fötter fastän man hur förmanar. Om jag hade vetat det här så skulle jag aldrig släppt in dem på vår gårdsplan. Och de hämtar inga fler bilar härifrån.

Den vita Ducato 13 köpte jag 1991 – begagnad givetvis. Den hade använts som servicebil vid motorcykeltävlingar och hade godkända sitsar bak. Årsmodellen var -85 så det var den första generationen av den mycket framgångsrika paketbil som tillverkades gemensamt av Fiat, Peugeot och Citroen från 1981 framåt. De hade exakt samma karosseri men olika motorer.

Det speciella med Ducato 13 var att man kunde stå rak i den men ändå var den så låg att den gick som personbil på Viking-färjan. Det var viktigt för över en viss höjd så steg priserna mångfalt. Ducaton blev också husbilarnas viktigaste chassi.

Den vita Ducaton hade inredning men jag rev ut den och byggde om den till en kombinerad paket- och husbil. All inredning kunde tas ut på nolltid så att hela utrymme blev lastutrymme. Ännu mer än i den ursprungliga paketbilen för jag tog bort mellanväggen och ersatte soffan med en enkel stol så att man kunde köra upp till 4,5 meters bräder eller rör inne i bilen.

Också kök och WC byggdes in liksom sängar. Jag drog värmeslangar i golvet som man kunde värma från motorn eller från en skild dieselvärmare. I den här bilen bodde jag då jag arbetade i Otnäs – jag bara parkerade den utanför labbet. Och så åkte vi hela familjen på utfärder. En resa gick via Kiruna ned till Stockholm. Vi travade entusiastiskt omkring och såg på kungshögar, runstenar och annat historiskt men barnen låg kvar i bilen och läste Kalle Anka (litet intresse för historia fastnade i alla fall).

Tyvärr var karosseriet inte rostskyddat och snart såg man dagens ljus genom nedre delen av väggarna. Senare modeller hade galvaniserade balkar och mycket bättre rostskydd. Så den vita Ducaton blev ersatt av en nyare modell som till all tur hade exakt samma karosseri och alltså gick hela inredningen att flytta till den nya röda Ducaton – som ännu går även om den inte är besiktad.

Nu börjar den tredje Ducaton (blå) gå mot sitt slut och jag måste småningom byta till en Ducato från 2015 eller nyare (modellerna däremellan är usla). Men de är ännu för nya och dyra. Tyvärr har de inte samma förmånliga förhållande mellan inre höjd och yttre som den första modellen.

Med en liten tår i ögonvrån tänkte jag på hur mycket jag arbetade med inredningen till den vita Ducaton. Den var också ett stort steg framåt i jordbrukets transporter från en liten Lada Combi. Jag minns hur jag 1977 körde en massa takskivor i och på Ladan som var så överbelastad att jag bara kunde köra 50 km i timmen – en fredag på rikssexan … Jisses vad långtradarna var sura fastän jag släppte dem förbi vid varje busshållplats. Ducaton var faktiskt behövlig.