Äpplen i Finland

I går hämtade vi de nytryckta böckerna “Äpplen i Finland” av Gun-Britt Husberg och Kristina Segercratz (tecknade illustrationer). Jag har inte direkt varit med i arbetet men fått följa med det på nära håll så att säja.

Författaren och boken

Det började redan i Överby då den bättre hälften gick trädgårdsmästarutbildningen där. Hon är biolog från Uni och skulle skriva sin gradu på Tvärminne forskningstation. Men så lurade jag henne med på en resa till Bulgarien mitt i sommaren. Det var på 70-talet så vi åkte båt till Gdansk och sedan tåg via Prag till Sofia. Vi bodde i tält och det var annars bra utom då det regnade. Biolog som hon var så stod hon mest med huvudet i någon buske vill jag minnas.

Efter det så började hon arbeta på Lantbrukets forskningscentral i Dickursby. Forskningen kring rapsbaggar ledde till en licentiat. Men sedan flyttades forskningsanstalten till Jockis och hon åkte ett år hela vägen dit tills det blev för tungt och hon började arbeta som lärare på sjuksköterskeskolor, först i Kuusankoski och sedan i Borgå.

Äppelprojektet startade på allvar för ungefär tio år sedan då hon började söka efter gamla äppelsorter i Hindersby med omnejd och också ympade in dem på nya grundstammar. Min pappa hade gått i Lantbrukarskolan i Lappträsk och också ympat redan på 30-talet så det fanns vissa traditioner i familjen. På hembygdsgården Kycklings i Lappträsk kyrkoby anlades en genbank för våra inhemska äppelsorter (varvid hon blev ordförande för hembygdsföreningen).

Den lilla hobbyn urartade snart till hårt arbete och över tusen ympar började växa upp i växthuset. Sedan blev de allt större och måste planteras ut så nu har vi nån hektar äppelträd på Bos-Sestu. Jag hade aldrig tid att hjälpa till så mycket eftersom åkrarna, skogarna, maskinerna och byggnaderna skulle skötas om men Henrik har hjälpt en hel del. Fast bokskrivandet kunde vi inte hjälpa till med så mycket.

Den gamla vännen Kia (Kristina Segercrantz) var däremot med i bokarbetet från början. Hon är en av Finlands bästa illustratörer så bilderna i boken bör betraktas med andakt. Det fick också tryckeriet göra för det tog ett år av hopande och roende innan färgerna blev de rätta. Som en på tryckeriet i går rätt så diplomatiskt konstaterade så var det ett “intressant” tryckarbete och att hon minsann visste vad hon ville. Nå, jag har ju fått höra om alla svängarna i långdansen här hemma på kvällarna.

Men bok blev det och en pall med böcker ligger nu bak i Ducaton (papper är tungt). Det blev en fin bok men visst har den kostat mycket tid och arbete (och en hel del pengar). En milstolpe var då vi fick tillgång till Alexandra Smirnoffs bok “Handbok i finsk pomologi” från 1894. År 1896-1902 utkom Alexandra Smirnoff & Olof Eneroth: “Handbok i svensk pomologi”.

En pall med böcker hämtade från tryckeriet i Borgå

Sedan utvidgades fältet till halva Östnyland och mina (många) kusiners trädgårdar samt till Arboga i Sverige eftersom vi har ett hus i Medåker norr om Arboga. Så nu finns i korpral Nornbergs trädgård också äppelträd ympade från de gamla sorterna vid sidan av de mycket gamla äppelträden som möjligen härstammar från Pommern som ju var svenskt ända fram till 1815. De svenska soldaterna lär ha hämtat hem äppelträd därifrån.

År 2011 byggde vi nytt växthus som snabbt fylldes med äppelplantor. Med åren kom det allt fler och det blev mycket arbete att flytta ut och in dem (till vintern). Då de måste planteras så satte vi först trädgården full med äppelträd och sedan en del åkrar mellan åkerholmarna. Det passade bra för det var bitar som är svårbrukade med stora maskiner. År 2017 lämnade vi för första gången in en stödansökan med äppelodling på åker.

I fjol utvidgades äppelodlingen och Henrik satte upp ett två meter högt nät runt planteringen. Vi har hård konkurrens med harar och hjortar som på nolltid kan förstöra en odling.

Nya äppelodlingen (2020)

Vad det blir i framtiden vet man inte. Det är ju inte någon vanlig äppelodling med högproducerande äppelträd utan snarare en forskningsträdgård med gamla sorter. Det har varit tal om att producera cider av ovanliga sorter men vi får vänta och se. Det är utanför mitt område så jag håller mej till gammaldags åkerodling och skogsarbete. Dessutom kan jag inte äta äppel alls. Det finns någon syra som inte min mage tycker om. Men så fort man kokar äppelmos eller steker så går det bra.

Det här är en del som är ganska ny i vår vardag men visst ingår äppelträden redan i den. Boken är resultatet av minst tio års arbete och en avslutning på ett stort projekt. Det är en lättnad att äntligen hålla boken i sin hand men det är ännu mycket arbete som väntar.

Don Quixote och väderkvarnarna

En av världslitteraturens mest berömda hjältar är Don Quixote i romanen med samma namn skriven av den spanske författaren Cervantes i början på 1600-talet. Don Quixote (eller Quijote) är en fattig adelsman som förläst sej på riddarromaner och drar ut på sin gamla häst Rosinante för att förverkliga riddarromanernas ideal. Men han är en antihjälte som lever i en fantasivärld och bland annat slåss mot väderkvarnar som han tror är jättar. Han kallas därför ibland riddaren av den sorgliga skepnaden.

Till storms mot väderkvarnarna

Jag råkade i somras in i en kamp mot väderkvarnar och känner mej litet som Don Quixote. Det är alltså frågan om vindkraftverk som Ilmatar vill bygga i våra skogar. Nu tänker jag inte ta upp politiken utan bara det som drabbar oss i vardagen.

För ett tiotal år sedan sysslade jag med energi i avsikt att öka på självförsörjningen på gården. Men då var det närmast fråga om leksaker både ifråga om vindkraft och solenergi så jag lade planerna på hyllan. Nu är situationen en annan – delvis bättre men också sämre.

Det värsta är att Ilmatar som inte alls är ett finländskt bolag utan ägs av en schweizisk fond med fransk huvudägare vill att vi skall skriva på ett avtal om arrende för 45 år (+40 år) utan att berätta nånting om de konkreta planerna. Vi skall alltså köpa grisen i säcken. Det är enligt min mening totalt vansinnigt och helt omöjligt att skriva under ett sådant avtal.

Vi har satt oss in i andra vindkraftsprojekt och den vägen försökt få en uppfattning om vad det är frågan om och det ser mycket illa ut. Det är frågan om storskalig miljöförstörelse eller landskapsförstörelse med tiotals upp till 300 meter höga vindkraftverk. Byggandet kräver transport av tusentals lass tunga transporter och byggandet av nya vägar och kalhuggning av betydande skogsarealer.

Bara större och större – nu kring 300 meter höga

Vindkraftverken innehåller också suspekta ämnen såsom plastkemikalien bisfenol A, de sällsynta jordartsmetallerna
neodymium och dysprosium ( 97 % kommer från Kina). Ett stort problem är uttjänta rotorblad. Vid en del vindkraftverk som är litet äldre ser man redan hopar av rotorblad som inte kan återvinnas.

För oss som bor i närheten är också ljudet ett problem. Vindkraftverksindustrin påstår att ljudet inte är något problem men de gamla mätmetoderna är värdelösa och ett tyskt forskarlag har visat att infraljud kan inverka skadligt på människan. En del människor har också problem att sova på grund av infraljudet. Det behövs ännu forskning på det här området.

Men kampen mot vindkvarnarna fick mej att fundera på energi över huvud taget. Ur gårdens synvinkel har tills vidare enbart diesel och el varit av betydelse. De alternativ jag tittade på för något tiotal år sedan var rena leksaker. Men situationen har ändrats under de senaste åren. Priserna på solceller har gått ned kraftigt de senaste tio åren. De är nu bara en femtedel av priset och effektiviteten har ökat. Likaså kan de nya solcellerna producera el bättre vid mulet väder och på vintern. Dessutom är infallsvinkeln inte mera så viktig.

I motsats till vad man kunde tycka så är Sahara inte alls lämpligt för solceller utan Norden har vissa fördelar. Orsaken är att solcellerna måste kylas för att ge mera energi. Nu kostar ett solenergisystem för 14 kW omkring 12000 euro (med moms). Momsen kan man dra av på jordbruket så det blir under 10000 euro vilket är hyfsat. Man kan räkna att de pengarna får man tillbaka på 5-7 år.

Nu har vi ju en perfekt förbrukning för solceller eftersom vi har stora kalluftstorkar med fem 11 kW fläktar som går just då det är mest sol. Jag sätter på fläktarna vid middagstiden då luftens fukthalt gått ned och stänger dem på kvällen. Jag förvarar vetet i torkarna hela vintern med ganska hög fukthalt och torkar de sista procenten först på våren då man har torr luft och starkt solsken. Vetet kan man lugnt lagra som relativt fuktigt så länge det är kallt. Vid noll grader så upphör bakteriernas aktivitet nästan helt.

I juli och augusti så torkar vi flisen för följande vinter. Då körs också fläkten vid soligt väder. Det är ingen brådska att torka så man kan vänta på solen.

Vi har ingen värmepump (utom i växthuset) men årets julihetta fick mej att fundera på att installera en för kylning så man kan sova. Då vi fått solcellerna installerade så kan vi kyla alldeles gratis. Sedan får man se hur det blir med elbilarna. En körsträcka under 100 km på en laddning är rent löjlig här på landsbygden. Och priserna på elbilar är också helt otänkbara. De är i dagens läge enbart för rika knösar som låtsas vara “miljövänliga”. Hybridbilar är rena löjan för de drar mera bensin än en vanlig bil. Enligt en byabo som köpt en sådan så hinner han ungefär köra ut den ur garaget innan bensinmotorn drar igång Det är svagt överdrivet men visar det verkliga problemet..

Traktorerna går på diesel och därmed basta. Däremot kan det i framtiden bli möjligt att köra dem på vätgas som produceras med överskottsel från solcellerna. Lagringen av energi är det riktigt stora problemet både för vindkraft och solkraft eftersom dessa ibland producerar för mycket energi och ibland ingen alls. Vätgas kan vara lösningen.

Det finns en hel del undersökningar i Sverige där Energimyndigheten varit mycket aktiv. LRF (Lantbrukarnas RiksFörbund) har också aktivt sysslat med solenergi på lantgårdar. Det finns redan anläggningar som producerar vätgas på gårdar men priserna är ännu alltför höga. Det finns ett projekt med LRF och EU på Gotland där man producerar vätgas på en gård. Intressant nog får man biprodukter såsom värme och kvävegödsel.

Att konvertera en traktor till vätgasdrift är en besvärlig process så vi måste troligen vänta på helt nykonstruerade traktorer. Då är biodiesel en mera realistisk väg. Även om man kan producera el från solen så är lagringen det stora problemet fortfarande. Dieseln kan man lagra betydligt lättare.

Så vindkraftverk vill jag inte ha – lika litet som 300 meter höga industriskorstenar. Solenergi kan jag börja använda i en viss skala men elbilarna är ännu alltför dåliga och dyra. Traktorerna måste ännu gå på diesel.

Tillsvidare måste jag alltså gå till storms mot väderkvarnarna, installera solceller och vänta på teknisk utveckling på fordonssidan. Visst kör jag gärna med elbil – den är tekniskt överlägsen förbränningsmotorer – men inte till vilket pris som helst. Fast om vetepriset stiger med sex gånger så skall jag tänka på saken.

Hälsningar från Don Quixote de la Hindersby (från Hindersby).

Mera brädfodring

December 2013 var varmt. Vi höll på att bygga ända fram till nyåret. Då började vi förnya brädfodringen på den nya ladugården (byggd 1945) för den var ganska dålig på solsidan.

Brädfodringen på solsidan december 2013

Vi hann inte få upp mer än två bräder men tänkte fortsätta på sommaren. Det blev det ingenting av för vårt kök brann i maj 2014 så det blev köksremont. I augusti 2016 bytte vi luckorna till kalluftstorkens utgångsluft för de gamla började vara alldeles slut. De nya är av filmfanér och större och lättare än de gamla.

Nya utluftsluckor till kalluftstorken

Därefter hände inte så mycket för det fanns viktigare saker att göra. Vi lyfte upp ladan och slog cementbalkar under väggarna och så gick två somrar till att laga taket på boningshuset.

Men nu kom vi igång med resten av brädfodringen på ladugårdsändan. Det passar bra för vi förnyar brädfodringen på ladans solsidan också. Nu köpte jag en spikpistol för senast då jag slog i 20 kg spik i lådbalkarna till flislagret så fick jag en ordentlig knöl på högra armen. Den blev litet överansträngd. Det känns inte alls men man har problem med högra skjortärmen.

Spikpistol och knöl på armen

Det är inte så lätt att spika med spikpistol heller. Den är ganska tung och klumpig. Den klarar upp till 90 mm spik men i det gamla hårda virket så behövs det minst 7 bars tryck. Det var litet problem med magasinet först men med en hel del olja så började spikarna matas fram.

Då vi nu byggt nya ställningar så målar vi med detsamma. Det är ännu oklart hur vi skall komma upp till högsta punkten som är mer än 9 meter över marken. Troligen måste vi bygga en våning till på ställningarna.

Ena sidan spikad och nästan målad

Vi sätter takfilt under den nya brädfodringen så att väggen blir tät. De nya bräderna torkar ihop i solen och de äldsta (åtta år) har redan betydande springor.

Halva väggen klar

Det värsta med den nya väggen är att de andra husen ser ganska anskrämliga ut.

Ett livstecken

När trogna bloggföljare börjar höra sig för hur det står till eller som “Per” gjorde söker upp en på åkern för att se hur man mår är det kanske tecken på att någon saknar en trots allt och att det är dags för ett livstecken.

Och joo, jag mår hyffsat bra men har precis som Nisse varit utmattad i värmen och torkan som den ofta för med sig. Eller njaa riktigt bra har man väl inte mått men jag är väl kanske inte den första att klaga och mest lider man med växtligheten som inte kan ta skydd i skuggan och då bevattningsvattnet tar slut i åarna så kan man inte heller lätta deras umbäranden i det fallet. Men visst harmar det att man inte kan ta hem de stora skördarna nu då efterfrågan finns och priserna på en del produkter är lite bättre.

Inte lätt vara orotad sallatsplanta i dylika temperaturer.

Fick jag bara grönsaksarealen lite bättre samlat så blir ett bevattningsprojekt med vattenmagasin att fundera på men som läget är nu så har jag för lite areal i anslutning till den tilltänkta bassängen för att det ska motivera kostnaderna med bygget.

De växter som sallat och kål som gillar svalare väder har mer eller mindre gått i stå i väntan på väta medan – gurk- och pumpväxterna som gillar värmen växer bra blott att vatten finns. De senaste dagarna har vi dock fått lite väta eller närmare 30mm vilket ledde till att vi fick 36,7mm under juli månad vilket naturligtvis är allt för litet med tanke på värmen och uttorkande vindar. Under dylika omständigheter borde vi ju få minst en dylik mängd per vecka.

Nisse företog sig en resa i västerled och jag hade väl hoppats kunna göra en liten mc roadtrip likt den jag gjorde i fjol men nu blir det inget av det i sommar för jag ligger nog efter med en hel del trots att jag hållit mig hemma. En del projekt är också på slarv så måste försöka slutföra dem. Ett sådant är installation av solenergianläggningar närmare bestämt fyra stycken. Den största på 20kW här på hallen har jag i gång och den har ju gett bra i det soliga vädret så den verkar legat bra i tiden trots att jag fick igång den först i slutet av maj. En mindre anläggning på 5kW ska monteras vid gårdsbutiken för att driva kylen där men det gamla plåttaket visade sig ha lite rostfläckar som jag vill få målat innan de göms under panelerna och att måla plåttak är kanske inte att rekommendera i 30 graders värme. De två minsta anläggningarna är solenergidrivna pumpar som jag tänkt använda till att förse underbevattningen med vatten men dom var det inte så stor idé att montera då vattnet tog slut.

En del av energibehovet täcks nu med solenergi.

Solenergiprojektet har jag väl tänkt försöka redovisa lite siffror för ifall det intresserar men jag tänkte samla lite statistik från anläggningen innan dess. Så det ska jag försöka återkomma till.

I övrigt så har en del byråkrati stulit tid från bloggen, bland annat har jag sökt efter mitt telefonaktiebrev för att kunna registrera och börja ta del av utdelningen nu då bolaget ska börsnoteras. Saken var också aktuell för tiotalet år sen men jag tyckte att största delen av utdelningen då gick åt till att upprätthålla värdeandelskontot så jag brydde mig inte om att göra nåt åt saken. Nu har man ändå på bolagsstämman i maj beslutat att makulera pappersaktierna om de inte registrerades så jag ägnade flera kvällar och veckoslut till att söka aktiebrevet som jag senast höll i vid flytten hit till Långmossen 1988. Aktien skaffades ju ursprungligen för att få förmånligare telefonanslutning men i höstas kapades trådarna till fasta telefon så nu behövs den inte till annat än för att ta del av de enorma aktieutdelningarna.

Det har samlats en del papper med åren och trots att jag relativt bra vet var jag har ett och annat så gick jag bet på att hitta pappret innan deadline för registreringen så det blev plan B det vill säga att via rätten döda pappersaktien och registrera den virtuella versionen. Lite komiskt ändå att jag nu hittade Polar Mills aktierna som jag sökte för några år sen i ett kuvert från Vasa läns telefon 🙂 Dom makulerades tidigare men var inte så mycket värda att jag iddes lägga ner desto mera tid på sökandet. Jag har i alla fall en gång för alla noterat att det där med aktier är inget jag ska syssla med, de må sen utlovas vilka utdelningar som helst.

Höstvetet står inför skörd så fort regnen ger med sig och det ser väldigt lovande ut trots att till och med det brådmognat lite de senaste två veckorna men det känns nog ändå som om man kommer att bli besviken om inte skördemängden börjar med en åtta. Jag jämför då förra årets måttliga bestånd som gav 5,7 ton med årets som ser tätt och axrikt ut. Här tar vi dock inte ut nåt förskott men man gläds i alla fall åt skördeutsikterna. Ska väl återkomma till det senare liksom lite om den övriga växtodlingen.

Det regnar ute men får ändå avsluta här för att ta itu med fakturor och löneberäkningar.

Aldär meir !

Det har varit en tung tid med hetta och torka. Jag kan inte göra nånting utom tidigt på morgonen och sent på kvällen för jag lider alldeles förskräckligt av hettan. Inte ens i verkstaden eller den gamla tegelladugården har det varit dräglig temperatur. Så jag har inte fått mycket gjort och inte heller orkat skriva nånting. Men nu gick temperaturen ned och är 16 grader och ännu svalare blir det i morgon bitti. Helst skulle jag säja “aldär meir” (aldrig mer) om vädret men det bryr sej inte ett dugg om vad jag tycker.

Vi for iväg till Sverige i början på juli och där var det betydligt svalare även om det inte kom mycket regn där heller. Men det kom omkring 30 mm sedan början på juni och det är mer än här i Hindersby. Eftermiddagarna var nog heta – jag mätte +42 grader vid husväggen där jag höll på att reparera trappan. Den var så rutten att allt blev bastuved. Nu är i alla fall den nya trappan färdig och till och med målad (golvet tjärat).

Den gamla trappan reparerad

Orsaken till att vi alls for till Sverige var att jag fick en Birka-resa till födelsedagen. Och Birka-resorna ordnas bara i juli. Vi var på 90-talet i Birka då utgrävningarna ännu höll på. Birka är alltså Sveriges “första stad” som åren omkring 750 till 970 var ett viktigt handelscentrum med goda långväga handelskontakter. Speciellt mot slutet var huvudvägen för hela Europas öst-västhandel via Birka och längs Finska viken till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och längs de ryska floderna till Bagdad och Kaspiska havet. Det var stora mängder arabiska silvermynt som kom till Birka den vägen. Men det viktigaste var ändå vägen till Holmgård (Novgorod), Konugård (Kiev) och Miklagård (Konstantinopel).

Troligen var våra förfäder sådana som inte iddes åka hela vägen till Miklagård utan i stället slog sej ned i den nyländska skärgården eller åkte inåt landet längs åarna. Trafiken längs Finska vikens kust till Ladoga var så livlig att det säkert fanns många provianteringspunkter (bondgårdar) längs kusten.

En del av gravfältet med över 5000 gravar – över 1000 år gamla

Visst var det intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia. Men det var nog sista gången jag åker iväg mitt i sommaren. Det blev ett elände för halva släkten som måste vattna i hettan och torkan. Och då man kommer hem så är allt lika ogjort som då man for. En bonde har inte råd att åka bort på sommaren. Aldär meir !

Åkrarna ser bedrövliga ut. Först regnade det på våren så brodden drunknade och sedan tog torkan det som var kvar. Lustigt nog så är det som såddes till sist jämnast men det är förstås sent utvecklat. Det vi sådde till först är också hyfsat även om där finns fläckar där brodden drunknat. Höstsäden är bäst men lider nog också av torkan. Första vallskörden var ganska bra men återväxten har varit usel i torkan.

Direktsådd bevarar fukten ganska bra men det var inte till fördel den här våren då brodden drunknade. Det som blev kvar är ganska kort så liggsäd behöver man inte vara rädd för. På bilden nedan blev åkern till höger sådd till först före regnen medan åkern till vänster såddes till sist efter regnen – delvis i vatten. Jag vet inte vad man skulle ha gjort även om man kunnat se in i framtiden och förutspå vädret.

Till höger sådd före regnen, till vänster sådd efter regnen

Flyghavren verkar också tycka illa om vädret för det finns ganska litet. Men så har jag sprutat med Broadway som torde bita på flyghavre också. Åkern till vänster var gröngödselvall som skördats varje sommar.

Just nu njuter jag av det kalla vädret. Det är skönt att få huttra litet och vara tvungen att klä på sej. Det räcker inte länge för på söndag skall det bli varmt igen men fram till dess orkar jag göra nånting nyttigt.

Till sist en bild av en av våra katter Lill-Skuttan. Den har liksom Grålle fått för sej att följa med byggandet och klättrar upp och ned på stegarna. I fjol klättrade de upp med stegen till balkongen men den här stegen stod bara lutad mot väggen. Ibland så springer de i fötterna så man måste föra in dem för att få arbeta i fred. Och så är jag rädd att tappa nånting då de svassar omkring under stegen.

Stegkatt

Te stoor ledun (soolsiidån)

För tre år sedan så slog vi cementbalkar under moofas te stoor ledun (pappas morfars stora lada) och nu fortsätter vi arbetet med att rusta upp den. Det blev två år emellan för vi måste laga taket på boningshuset och det tog två somrar.

Solen har gått hårt åt ena sidan och brädväggen är så dålig att vi måste sätta ett lager brädfodring utanpå med takfilt emellan. Det yr in snö på vintern så att det ibland är 30-40 cm snö inne i ladan. På norra sidan är väggen riktigt fin ännu så det är solens fel.

Solfrätt brädfodring

Ännu bättre syns hur mycket springor väggen har på en bild från 2018.

Före ombyggnaden

Men annars är ladan från 1930 i perfekt skick. Jag satte ett betongjärn genom ladan i ändan eftersom den stora dörren för tröskan tog bort alla stockar som hållit ihop ändan. Då jag kröp under golvet så såg jag att virket var som nytt.

Under ladan

Katten Grålle är alltid med då man bygger utomhus. I röret till höger går vår fiberkabel för datanätet.

Intressant var att väggbräderna var i prima skick under takkanten där solen inte kommit åt dem. Där var de lika fina som på nordsidan.

Prima bräder där takutskottet skuggat mot solen

Tyvärr hade ena hörnet invid den stora dörren ruttnat och det var en besvärlig sak för där finns inte rum för förstärkningar eftersom tröskans bord bara har några centimeter rum på sidorna.

Knuten invid dörren

Lägg märke till hur man på 1930-talet låste konstruktionen med tappar. De var ännu ganska starka trots att en del av virket ruttnat. Jag var i alla fall tvungen att sätta en stolpe på utsidan för att stöda konstruktionen eftersom det inte fanns rum på insidan.

Ny stolpe på utsidan

Knuten borde nog hålla ihop med tre gängstänger genom stolpen och de nedre och övre stockarna och genom hela ladan.

Sedan var det bara att sätta upp takfilt och spika nya bräder utanpå.

Nya brädfodringens början

Problemet har varit solen. Det är obarmhärtigt hett i den här södervinkeln och det går bara att arbeta tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Eller om solen går i moln. Men i stort sett hela juni har gått förlorat. Jag har mest bara suttit inomhus och druckit kall surmjölk. Inte ens huvudet har fungerat.

I morse steg jag upp halv sex för då var det +13 grader och började såga mera bräder. Tre stockar hann jag såga men sedan tog solen mej och jag måste gå in och dricka surmjölk.

På tal om sågat virke så börjar priserna i byggaffärerna vara skyhöga. Jag har inte märkt det eftersom vi bara har eget sågat virke men jag såg att det var kring 900 euro per kubik – och vi får 70 euro för stockarna. Jag blir alltmer nöjd med Logosol sågverket som jag köpte för ganska länge sedan. Mest sågar jag klena stockar eller sådana som har litet rötfel. Det är så gott som gratis virke. Det bästa är i alla fall att man får precis de mått man vill ha och precis då man vill ha virket.

Det blir nog en helvetisk sommar det här. Inget regn och solen steker vid +30 graders hetta. Och inget lättnad utlovas i juli.

Jag har allvarligt börjat fundera på solenergisystem. Det är ju mest lönsamt för oss som har fliseldning på vintern och kallufttorkar. Fläktarna går ju bara då det är mest sol. Vi har aurinkovirta.fi här i närheten (Villmanstrand) så efter semestrarna skall jag ta kontakt.

Och så har jag sysslat med att motarbeta de vindkraftverk som en schweizisk fond vill sätta upp i vår Tallmosa. Trettio eländiga torn på 300 meters höjd skulle förstöra hela landskapet på 30 km omkrets. Det är ingen “miljövänlig el” utan en miljöförstöring som närmast motsvarar brunkolsbrytning.