datamaskiner – Bondbloggen

Menföre och sjukledighet

Det har varit en slö tid i en månad nu. Det regnar då det inte duggar och så får jag inte lyfta nånting tungt eller annars bara göra nånting som höjer blodtrycket (på grund av ögonoperationen). Och det värsta av allt: Jag har droppat i ögonen fyra gånger per dag tre sorter i en månads tid …

Jag måste ha på alarmet i mobiltelefonen för annars glömmer jag garanterat att droppa. Speciellt som det inte känns nånting alls i ögonen nu mera. Det var bara riktigt i början som jag hade litet pårår i öögåna (skräp i ögonen). Då glömmer man helt allt droppande om man inte har alarmet på. Men det är riktigt irriterande då eländet börjar tuta. Man tycker att det inte är så mycket med fyra gånger per dag men alltid då man kommit igång med nånting så tutar eländet. Det blir avbrott på avbrott och ingenting blir gjort.

Men nu är det slut ! Idag är det sista dagen. På måndag skall jag till ögonläkaren i Borgå på slutgranskning och får då troligen ett nytt recept på glasögon. Jag fick genast efter operationen riktigt bra glasögon från Borgå men de är inte progressiva och det är ett elände då man arbetar i verkstaden och hela tiden måste ta på och av glasögonen. Däremot går det bra att se på bildskärmen (men sämre att läsa en bok). Så jag saknar verkligen mina progressiva linser.

Till all tur hittade vi i Borgå en optiker som fixade nya linser i mina gamla skalmar medan vi väntade. Helt otroligt – det trodde man var omöjligt nuförtiden då de stora firmorna skickar efter allt från utlandet. Men det tar antagligen mera tid att få progressiva linser för de skall slipas och passas in ordentligt. Det positiva är att jag antagligen inte mera behöver byta till starkare glasögon varje år så som det har varit förut. Enda problemet är att linserna slits i verkstads och skogsarbetet.

Det har varit ganska slött på alla fronter. Det är menföre också här på landbacken. Brorsan har inte orkat sitta inne utan varit i skogen och röjt skogslaggarna. Men man kan inte köra bil och inte traktor på grund av blötan så han har gått hela vägen och sedan sågat en tank. De små froster som vi har haft har inte fått vägarna att bära.

Förstås är det ökningen av smittspridningen som gjort att ingenting händer även om inskränkningarna inte märks så mycket hemma. Vi är ungefär lika inskränkta som vi har varit de senaste 20 åren alldeles normalt. Vissa möten saknar man inte precis men höstmiddagen på Lokaaln blev inte av i år och inte heller älgsoppan för markägarna. Och nån biografkväll har vi inte kunnat hålla.

Vi var i alla fall till Sverige en vecka för det var nödvändigt att hälla ut allt vatten i huset i Medåker före vintern och frosten. Det var i grevens tid för efter det vi kommit hem så blev det minusgrader där. Vi träffade inte en enda person på hela resan utom då vi köpte mat. Det var raka spåret till Medåker och sedan raka spåret tillbaka.

Vädret var ganska bra utom då vi for. Jag bytte till vinterringar och det var tur för i trakten kring Salo var det minusgrader – annars bara plusgrader. Vägen var ganska torr så det var gott före.

I Medåker fick jag en hel del gjort eftersom vi inte kunde åka nånstans. Hallväggarna blev tätade och så limmade jag grålumppapp på dem. Nästa sommar skall de målas eller så klistrar vi tapeter på dem. Det är så små ytor att en tapetrulle räcker. Grålumppappen skall rivas i bitar på omkring 50×50 cm – inte skäras för då blir kanterna svårare att få snygga speciellt i ett gammalt hus där alla vinklar är litet underliga. Men man skall använda grymma mängder med tapetlim för de suger i sej vattnet på nolltid och så faller de ned från väggen. Bäst att limma väggen ett par gånger förrän man börjar sätta upp bitarna.

Därefter satte jag in lister för innerfönstren. Fönsterkarmarna är delvis så gamla att de var konstruerade för enkla fönster så det fanns ingen fals för innerfönster. Själva huset är byggt omkring 1856 vid skiftet då det flyttades ut ur radbyn i Garlinge men vissa delar som dörrar och fönster är från 1700-talet. Det ser man på gångjärnen som är enkla plåtgångjärn. De pressade gångjärnen kom först på 1800-talet.

Lister för innerfönster på den gamla karmen

Lägg märke till att inre kanten på karmen är krushyvlad – en fin detalj. Karmen var tyvärr målad med tjock modern färg som måste skrapas bort och målas om med linoljefärg. Själva träet i karmen är ännu stenhårt – kådrik furu som håller i evigheter i motsats till moderna fönster som ruttnar på 30 år. Det har vi sett i Ribackhuset där vi satte in nya fönster 1977. Målningen i Medåker får i alla fall vänta till nästa sommar.

I alla fall har jag satt plåtlister både ovanför och under fönstren som för regnvattnet ut från väggen. Man ser litet av den undre plåten under fönsterbågarna eftersom fönstret var litet öppet medan jag arbetade med listerna.

Vi kom hem för över en vecka sedan men har inte lyckats tömma bilen ännu. Alltid då man kommer hem så är det en massa saker som måste skötas genast. Man måste köra flis och så märker man att en del räkningar borde betalas genast och så vidare.

Men nu hade jag litet extra mycket problem med datamaskiner och nät. I Medåker kraschade min mikrodator (en Raspberry Pi som jag kallar Hallonpaj) – till all tur måste jag säja för nu kunde jag byta den till en ny. Jag har alltid en bunt med mej :-). De är inte dyra – bara 30-40 euro – men sedan är det mycket arbete att sätta in nytt operativsystem och alla program som förstås har ändrats en hel del sedan 2013 då jag första gången installerade dem. Jag satt i flera dagar och skrapade mej i skallen så jag fick stickor under naglarna.

Hemma är det inte bättre. Här har min rutter börjat krångla så jag har problem med nätanslutningen och så har väderstationens hallonpaj gett upp andan. Jag satte in en ny rutter men den ville inte vad jag ville så till sist beställde jag en ny från Tyskland. Få nu se om den börjar fungera. Visst har jag installerat systemen en gång tidigare men nu har en mängd inställningar ändrats och så har de bytt programspråk i väderprogrammet så jag sitter och lär mej Python (jo, det är ett programspråk).

Det går an att installera ett nytt system men sedan skall det underhållas och uppdateras i 20-30 år och under den tiden hinner mycket förändras. Det är så man längtar till skogsarbetet. Men där är det menföresväder …

Reservdelsnumror …

Det är en evig förbannelse med reservdelarna. Fastän man har en reservdelsbok för traktorn och vet precis vilket nummer man skall ha så blir det ändå fel. Det finns förstås inte någon reservdel med just det numret utan man måste försöka fundera ut vilken ny nummer som passar i stället. Och ofta blir det fel.

Jag tänkte skruva ihop stora Zetorn till flisandet för jag brukar breda ut flisen med den. Och jag hade ny kylarslang och vattenpump hemma så det var bara att skruva dit dem – trodde jag. Och allt gick bra tills jag skruvade fast fläkten. Då visade det sej att den tog emot remskivan på motorn och en jämförelse visade att den nya vattenpumpen var två cm kortare än den gamla.

Det fanns två vattenpumpar med litet olika numror och förstås valde jag fel. Den gamla Zetorn har reservdelar som börjar på 80 och den nya på 89. Men det visade sej att den riktiga vattenpumpen skulle börja på 87 … Så det var bara att beställa ny vattenpump.

Det är alltid besvärligt att börja skruva på en ny maskin. Den stora Zetorn är nästan likadan som den gamla men den har sex cylindrar i stället för fyra. Och tydligen litet andra ändringar också. Kylaren är inbyggd ganska ordentligt och jag förstod att man måste lyfta bort den uppåt. Nu har jag ingen kran i verkstaden och motorlyften gick inte tillräckligt högt så jag måste skruva bort sidostödet på ena sidan. Och en hel del annat.

Ett problem med den stora Zetorn har varit att man inte kommer åt att blåsa ren kylaren eftersom den har luftkonditionering och kondensorn är placerad mellan oljekylaren och motorns kylare så att man inte får ett papper mellan dem ens. Luftkonditioneringen har aldrig fungerat så nu tog jag bort kondensorn och svängde den åt sidan. Med kylaren bortmonterad kom jag åt att blåsa rent och det var minsann behövligt.

Det var sist och slutligen inte så besvärligt att montera bort kylaren och då kom man åt vattenpumpen riktigt bra. Men det fanns en underlig gummitätning mellan vattenpumpen och termostathållaren som inte var fastskruvad på något sätt utan den skulle bara klämmas mellan delarna. Men den tätade inte ordentligt då jag skruvade ihop allt så jag måste köpa ny tätning och hoppas att den tätar bättre.

Ganska kvickt insåg jag att det inte blir någon traktorutbredning av flisen. Vi körde in 75 kubik och jag började skyffla ut hopen för hand. Det är ganska svettigt och det gick åt fem skjortor innan jag var klar. Det har varit regnigt väder och regnade också på tisdagen då Jonas kom med stora flisbilen. Men regnet gjorde bara ytan våt så det betydde inte så mycket. Vi har haft ganska bra torkväder och 90-millimetrsregnet rann bara av.

Med den här blir det mycket flis på en timme

Sedan var det “bara” att breda ut hopen. Än klarar gubben av det även om det gick åt fem skjortor. Men det måste bredas ut för flisen blir ganska ihoppackad då maskinen blåser den i en hop.

Vanligen har jag kört ut hopen med frontlastaren och “fliisbisin” – en lång skuffare av blankor framme på frontlastaren . men nu stod Zetorn sönderskruvad i verkstaden. Men det går för hand också. Så gjorde vi alltid förr från 1983 framåt till det jag byggde fliisbisin för ett antal år sedan. Gym behövs inte om man tar skyffeln och breder ut flis och vete för hand. Man får bra kondition av det.

Det blev i alla fall riktigt hyfsat väder efter tisdagen och ännu i dag fram till klockan fem så torkade flisen bra. Det ser man på att skillnaden i inkommande temperatur och utgående har varit över sju grader. Då vatten avdunstar så sjunker temperaturen.

Medan jag väntat på reservdelarna så har jag lappat ihop fyra par arbetsbyxor och fem arbetsskjortor. De ser inte vackra ut men det gör inget här i vår egen lilla karantän. Ingen ser mej. Dessutom har jag hunnit lappa ihop en del datamaskiner och så köpte jag en ny. Det är snart slut på de gamla stora lådorna – den nya maskinen är ungefär 10×10 cm.

Den nya maskinen är lådan mellan skärmen och tangentbordet

Jag köpte den minsta och billigaste modellen av Intels NUC (Next Unit of Computing) för 100 euro. Få se om NUC blir en likadan standard som i tiderna IBM:s PC. PC:n börjar vara ganska föråldrad och klumpig. Den här lilla lådan innehåller allt som behövs för en “riktig” datamaskin och man kan välja en av Intels snabbaste processorer – men då stiger priset från 100 till 700 euro, Man kan förresten skruva fast lådan bakom skärmen för den har standardfäste.

Jag sätter själv in operativsystemet (Linux Debian) och alla programmen. Eftersom jag bara använder fri programvara så kostar de inget alls. Numera finns det allt man behöver som gratisprogram. Jag har LibreOffice och LibreCAD för ritningar. Och så ser jag på TV och video via fibernätet. Det är ju helt gratis att se på Sveriges TV via nätet nuförtiden. Om man installerar en VPN-tjänst (kostar under 10 euro per månad) så kan man se på precis alla programmen.

Vi har fått litet över 30 mm regn den senaste veckan och det skall komma litet till. Sedan lär det bli torkväder igen. För mej betyder det mest verkstadsarbete och det är en bra sak för det står en massa maskiner och väntar på reparation. Städningen skall också fortsätta och bara jag får vedärbräädren målade så skall ställningarna rivas och takrännorna skruvas upp.

Men just nu njuter jag av det fina (svala) vädret …

Den nya vattenpumpen fastskruvad (passar)

Många arbeten små …

Medan jag höll på med taket så hade jag en bra ursäkt för att skjuta upp en massa små men nödvändiga arbeten. Sedan måste jag fixa dem alla och märkte att små arbeten tar en massa tid.

Det är den klassiska situationen då man börjar med nånting litet och sedan märker att först måste jag i alla fall göra det och före det måste det fixas och så vidare i en närmast oändlig kedja. För att inte tala om att man mitt i allt märker att “där är ju den prylen som jag borde ha skruvat fast för länge sedan”. Man hamnar in på distraktion efter distraktion tills man är fullständigt inne på ett villospår och sedan börjar fundera på vad det egentligen var som man skulle göra …

Takarbetet höll en på rätt spår ganska bra eftersom man hela tiden hade bråttom att få det klart innan det börjar regna. Det regnade ju väldigt litet den här sommaren men man visste ju inte då hur det skulle bli.

Nu har jag satt flera veckor på “regnvädersarbeten” som jag sparat på hela sommaren. Det var inte minst underhållet av datamaskiner som tagit massor med tid. Ifall ni inte tänkt på det så går det faktiskt många dagar till att uppdatera program och så skall komponenter bytas ut också ibland.

I år hade vi två ordentliga åskväder som speciellt på gamla folkskolan (där vi har vår huvudcentral för fibernätet) slog sönder en hel del. Nu har jag fått två datamaskiner reparerade – till all tur räckte det att byta ut ett par kort. Men en burk fick jag byta helt och hållet. Det var där vi har byns digitala fotoalbum med många gamla foton. Det var egentligen bra för den gamla var otroligt långsam och seg.

Men sedan skulle nya program installeras och det tar alltid mera tid än man tror. En “enkel uppgradering” visar sej vara omöjlig och man får installera om hela systemet på nytt. Men innan det måste man säkerhetskopiera allting. Och så har man glömt vilka parametrar man använt osv. osv.

Tyvärr kan man inte se fotoalbumet utanför vårt lokalnät så lätt. Problemet är alla skurkar som hela tiden försöker bryta sej in i alla maskiner. Som ett exempel kan jag visa antalet försök att bryta sej in i vår maskin Hindrik. Bara idag var antalet misslyckade försök 120218 – nej nu är de 129284 … Och nu 129305 … Så man måste ha skydden i skick förrän man kopplar upp nånting till nätet.

Dessutom måste jag sköta om gamla skattepåpekanden och annat onödigt byråkratarbete. Onödigt därför att jag måste göra ett bokslut för en firma som inte haft nån verksamhet alls på sex år. Inga inkomster alls. Men ett formellt bokslut krävs i alla fall och det tog en dag att göra det. Säkert går det snabbare för den som är van men jag måste plocka fram allt gammalt och på nytt börja fundera hur man gör. Vi har för mycket folk som är anställda bara för att göra livet svårt för alla som försöker göra nånting nyttigt – som att odla mat till exempel.

Och så var det dags att städa undan efter takarbetet och rivningen av de ruttna stolparna i verandan. Och städa ladan för att få ut tröskan. Och städa verkstaden för att få in tröskan. Ladan var alldeles tom efter golvarbetet i fjol och verkstaden var tom efter skörden i fjol.

Men tomma utrymmen fylls snabbt då man släpar in allt “undan regnet”. Enda sättet att få dem att hållas tomma och städade är att inte göra nånting alls. Nu var det bara att börja städa igen. Och då man städar så hittar man saker som borde ha reparerats, satts upp, hittats en plats för … Igen distraktion på distraktion.

Nu är verkstaden nödtorftigt tömd så tröskan ryms in. Men var kommer allt längs väggarna ifrån ? Jag hade byggt stora hyllor just för att få bort saker från golvet. Hyllorna är fulla och golvet också. En del är material för arbeten som borde göras men som skjutits upp därför att taket måste fixas först eller nån katastrof måste klaras upp. Annat är bara överblivet material som man inte vill kasta bort för det behövs i framtida reparationer.

På tal om sparat material så var jag innerligt glad att jag hade sparat gammal pärlspunt från 1980 då vi byggde om verandan (från två ytterdörrar till en ytterdörr). Nu kom den väl till pass då jag måste såga av hela nedre delen av den ruttna verandaväggen. Sådan panel kan man inte mera köpa annat än på specialbeställning. Den gamla panelen hade till och med rätt färg.

Jag har alltså inte tröskat nånting alls än – jag bara torkar vetet. Torkningen sker ute på åkern med hjälp av solenergi så den är mycket förmånlig. Det är ett spel där man måste ha goda nerver. Hinner jag få in vetet innan det kommer skyfall på hösten ? Det är förstås lättare att ta risken och vänta då man ser de usla vetepriserna. Falltalet kan man strunta i eftersom brödvetet ibland är sämre betalt än fodervetet. Jag har helt slutat med brödvete.

Men klövern växer som en tok. Klinkas tog en skörd i somras men nu är vallen igen som en matta med frodig klöver. Då jag körde förbi så måste jag stanna och ta en bild för trots att vi förut haft god klöverväxt så börjar det här ta priset. Alldeles jämnt över hela åkern.

Snart måste jag i alla fall börja tröska vetet. Om inte annat så för att få undan skördearbete i tid. Det är ännu bara början på september men jag skulle behöva några veckor med torr väderlek efter skörden så jag kan byta verandataket.

Och fixa alla småarbeten – det finns ännu kvar en lång lista …