7 december, 2018 av Nisse

Vetepriset år 1986

Jag städade ut en massa papper i dag och hittade ett klipp från Landsbygdens Folk år 1986. Där fanns vetepriserna för år 1986 och det var 223,65 penni/kg i augusti. Sedan steg det varannan vecka till 233,35 i slutet på december och till 286,95 i juni 1987. Om nån ungdom undrar varför jag byggde kalluftstork år 1975 så var det på grund av pristrapporna. Ökningen var 23 % och det var inte illa ens på den tiden.

Vad betyder 223 p/kg ? Om man kollar in Statistiska centralbyråns inflationskalkylator (www.stat.fi – sök på Förändringar i penningvärdet) så får man 712 euro/ton år 2017. Jämför det med dagens priser !

Världsmarknadspriset på vete var 1970 30 p/kg (437 euro/ton) och  1976 96 p/kg (693 euro/ton). Allt beräknat med penningvärdeskalkylatorn. Nu ger ju inte den nån exakt bild på jordbrukets lönsamhet för den följer den allmänna inflationen men visst ser man en tendens …

P.S. Jag måste ju nämna att vetepriset var 140 euro/ton sommaren 2018.

4 december, 2018 av Nisse

Zetorn i delar

Nu är lilla Zetorn sönderskruvad och orsaken klar. Det tog en hel del tid men var inte egentligen svårt. En hel dag gick åt att putsa bort de tjocka lagren med oljebemängd smuts. Och så var det en hel del andra jobb som måste skötas om också – bland annat pannan och flismataren.

Oturligt nog var bränsletanken nästan full så det tog sin lilla tid att tömma den. Sedan skulle kylarvätskan bort och till sist oljan. Då började det klarna. Kylarvätska fanns det mycket av medan oljan var nästan slut. Men innan man kunde säja vad som skurit ihop så måste hela motorn tas i bitar.

Då man fått bort kylaren, topplocket och oljetråget så är det en ganska ynkligt klimp som finns kvar … Efter att ha skruvat loss vevstakarnas lager var det klart att tvåans vevstake hade skurit fast i vevaxeln och ettans lager var dåligt. Sedan tog jag bort kannorna men de var i gott skick. Jag hade tänkt att kannringarna möjligen gått sönder men där fanns inga problem. Så det var bara tvåans lager som var dåligt.

Det är ingen dyr reservdel. Hela serien med 8 lagerhalvor kostade bara 28:50 euro. Man byter förstås alla då motorn en gång är i bitar även om fyra lagerhalvor inte hade något synligt fel alls. Därefter gällde det att fundera ut vad som var orsaken till felet. Varför hade oljan läckt ut ? Vanligen har jag inte behövt fylla på olja i motorn mellan oljebytena. Man började bli slö och orkade inte kolla oljan hela tiden eftersom motorn verkade vara i bra skick. Jag funderade på kannringarna. Om de var dåliga så kunde de släppa olja in i förbränningsrummet. Men då jag tog ut kannorna så var de i fint skick. Treans kanna hade lite skråmor på sidan men jag vet inte om det var en gammal skada. Alla löpte fint och lätt i cylindern.

Då gällde det att kolla nästa misstänkta ställe och det var förstås stefan i framändan på vevaxeln. Och då den togs bort så var det alldeles klart vart oljan försvunnit. Man kunde stoppa in ett bladmått mellan axeln och stefan som var alldeles hård och hade tappat den fjäder som skall täta mot axeln. Nå den var 43 år gammal så det var på tiden att byta ut den.

Då var det bara att beställa reservdelar men till det gick det också en hel dag. Zetorn har kommit i många upplagor efter 1975 och fastän den har ändrats ganska litet så gäller det i alla fall att kontrollera att man får rätt delar. Till all tur har jag reservdelsboken från 1975 för numrorna har ändrat i de nyare böckerna. Och så måste man mäta och fundera och se på alla bilder att det ser riktigt ut. Förutom de delar som var sönder så byter jag en mängd andra delar nu då traktorn är i bitar. Egentligen hade jag tidigare köpt reservdelar som aldrig blivit utbytta så nu passar jag på. Alla slangar förnyas till exempel.

Ganska bra har Zetorn gått i 43 år. Inuti ser den ut som ny fastän den såg eländig ut utanpå eftersom avgasröret brast förra vintern och sot har täckt hela motorn. Avgasröret har varit ett ständigt problem. Det håller inte och det är ingen idé att köpa nytt för det brister inom ett år. Så jag svetsar i stället – det håller lika bra som ett nytt. Kylaren hade jag stora problem med förr med sedan jag köpt en ny dyr kylare så har den hållit ihop. Delvis kan det bero på att jag tagit bort ett fäste som var fastlött vid kylaren. Nu ligger den bara i en skål med gummipackning och har hållit i närmare 20 år sen sist.

Men det finns en hel mängd delar på en traktor. Golvet i verkstaden är nu fullt av bortplockade delar som jag radat så att jag vet hur de skall skruvas tillbaka.

Ett problem är ännu att polera vevaxeln där lagret skar ihop. Jag tänkte försöka med natronlut (kaustiksoda) – kemisk  natriumhydroxid. Den är starkt frätande på aluminium och liknade metaller som finns i lagerskålar medan den inte påverkar stål så vevaxeln borde bli ren utan fara. Man kan också använda saltsyra men den är besvärligare att hantera. Natronlut används i avloppsrengöring så man kan helt enkelt hälla det som blir över i avloppet.

Det blir stadsresa för att skaffa kaustiksoda och en hel del verktyg. Vi drog  av det långa skaftet till 1/2″ hylsor för en del skruvar satt fast ordentligt. Men det fina med traktorer är att då man en gång får loss skruven så kan man skruva ur den med fingrarna – i motsats till rostiga bilar. Och vår Zetor har varit mycket väl inoljad … Jag måste också skaffa nya verktyg som gör det möjligt att komma åt en del skruvar på trånga platser. Jag skulle behöva mera väggar i verkstaden för de nuvarande är redan fulla med verktyg.

Nu är det bara att vänta på reservdelarna och sedan börja skruva ihop traktorn. Under tiden kan jag bygga litet och plocka in allt som ligger under bar himmel. Golvet i ladan skall ännu göras färdigt. Och så måste värmesystemet sättas i skick till vintern. Inga fritidsproblem …

 

2 december, 2018 av Nisse

Vintern kom – åtminstone snön

I dag på morgonen var världen plötsligt vit. Här kom vinterns första snö under natten.

21 november, 2018 av Nisse

Rostiga skruvar och bilar

Så var det dags att försöka få bort rostiga skruvar från paketbilen. Vår Fiat Ducato är nu tolv år gammal och har klarat sej ganska bra utan större reparationer – annat än då jag bytte koppling. Men nu hade frambalken rostat sönder och det är värre för motorn går alltid att reparera med då plåtarna börjar rosta sönder så är det snart dags att ta adjö av bilen. Att lappa plåtarna är nämligen ett hopplöst företag. Visst går det att svetsa och lappa men om ett år är det nya hål alldeles bredvid.

Nu kunde man till all tur skruva bort hela frambalken vilket gjorde det mycket lättare att lappa ihop den. Men först gällde det att få bort de skruvar som rostat i tolv år. Det är bättre med bilar som man måste reparera ofta för då är det lätt att skruva dem i bitar :-). Det värsta med bilar är att skruvarna sitter i tunna plåtar och det finns en massa plast tunt omkring så att det är uteslutet att använda gassvetsen (som nog tar loss hur rostig skruv som helst). Tacka vet jag traktorer där man kan använda stora verktyg, hammare och gassvets.

Men på en bil måste man ta loss skruvarna försiktigt. Det är inte roligt att vrida av dem eller dra sönder muttern som sitter inne i en balk för då har man verkligen  problem. Som farsan brukade säja ”Man måst leik uut dåm – he gaar int me djivalt” (man måste leka ut dem – det går inte med våld). Rostlösare i all ära men mest duger de till att spruta på skruvar som man redan tagit loss. Reklamen (=lögnerna) skall man inte tro på.

Men det går att ta loss rostiga skruvar – om man har ett ängla tålamod. Inte riktigt min meny men man har lärt sej med åren vad det kostar att inte sträcka ut tålamodet längre än man kan föreställa sej. Jag har den här hösten också tagit loss skruvar på en gjutjärnsspis som är omkring 80 år gammal. Så det är möjligt.

Man skrapar bort all rost man kommer åt med en vass pryl och sedan sprutar man rostlösare (jag använder Biltemas X4 eller WD40) och knackar på skruven med en liten hammare. Det behövs inte hårda slag för att rosten skall spricka och rostmedlet krypa in. Om möjligt kan man värma litet med en varmluftpistol. Men man måste vara försiktig med närliggande plastdelar. Och så gör man om det två gånger per dag. Efter en eller ett par veckor så kan man troligen skruva bort de rostiga skruvarna.

Men man får aldrig dra ur dem på en gång även om de kommer loss. Då fastnar rosten i gängorna och skruven sitter ännu hårdare fast än förut. Man måste dra skruven fram och tillbaka tillika som man sprutar på rostlösare och sakta drar ur den. Ofta är den mest rostiga delen den som stuckit igenom muttern och ut på andra sidan. Om man kan spruta rostlösare på den (och vänta över natten) så är det inget problem men vissa skruvar stack ut inne i en balk så det var omöjligt. Då sattes tålamodet på prov. Jag drog skruvarna fram och tillbaka och sedan drack jag kaffe och fortsatte att dra dem fram och tillbaka. Magen kom i olag av allt kaffedrickandet men ur kom de allihopa.

Ovan ser man balken efter det att jag bränt bort all rost med gassvetsen. Före det såg den alldeles hel ut om än rostig. Det var en intressant konstruktion med stora hål i övre kanten men inga hål i nedre kanten så allt vattnet blev liggande inne i balken på ett ställe. På alla andra ställen var den nästan som ny.

Det var sedan en enkel sak att bocka en plåt och svetsa fast den i balkens kanter. Man måste använda gassvets för MIG behöver rena ytor och det har man inte på en rostig balk. Gasen bränner först bort rosten (vid omkring 600 grader) och smälter sedan ned metallen så svetsen blir hyfsad.

Att skruva fast balken på nytt var i princip enkelt men den måste ju först rostskyddsbehandlas för att inte rosta sönder på nolltid. För att medlet skulle krypa in i alla skrymslen måste jag använda balkrostskydd som är rinnande. Det hör till de värsta arbetena då man med tryckluft blåser in medlet. Tyvärr sprids det också utanför balken och även om jag satte massor med tidningar under så är halva verkstaden klibbig av medlet. Men det går inte att pensla på medlet inne i en balk.

Att ligga under bilen och försöka få fast balken tillbaka var lindrigt roligt. Fastän jag väntade över natten så droppade det ännu rostskyddsmedel ner i skägget då jag satte i skruvarna. I ett skede måste jag ta till det gamla medlet mot brist på motivation: Att se på priserna för nya(re) bilar. Det hjälper så gott som alltid. En tre år gammal Ducato skulle kosta omkring 15000 euro så motivationen ökade genast. Man skruvar en hel del i stället även om rostskyddet droppar i skägget.  Den nuvarande Ducaton var fem år gammal då vi köpte den 2011 men kostade bara 8000 euro (inklusive moms). Troligen finns det mera finesser och elektronik (som jag inte vill ha) i de nyare modellerna.

En intressant sak såg jag på nätet. En likadan Ducato som vår fanns till salu och den hade riktigt ful lackering. Den var mörkblå liksom vår och det är något fel på den färgen för den ramlar av. På vår bil bara på taket så det syns just inte alls. Underfärgen är alldeles hel så det är bara utseendet som lider men blå bil tänker jag inte skaffa i framtiden.

Nu är bilen ihopskruvad och det blir riktigt skönt att ta itu med traktorerna som har betydligt större skruvar som dessutom är väloljade eftersom våra gamla traktorer läcker en hel del olja. Dessutom har de inga plastdelar vilket är en välsignelse. Ingen elektronik heller för den delen.

 

14 november, 2018 av Nisse

Stockbädd nummer två

För omkring sex år sedan flyttade jag sågverket till den nuvarande platsen (se Sågverk i den lättare klassen). Då byggde jag tak över det som jag senare byggde ut. I år satte jag upp lampor för det var så mörkt mitt på dagen att man behövde belysning för att såga. Men stockbädden hade ruttnat så nu måste jag byta den. Det var inte prima virke i den utan halvruttna propsar så det var inte direkt någon överraskning. Stockbädden är viktig för man kan inte sätta stockarna direkt på sågen med lastaren nu då jag har tak över den.

Stockbädden måste var på samma höjd som sågen så att man kan rulla fram stockarna för hand. Det började bli omöjligt att få upp större stockar då den gamla bädden fallit ihop. Dagarna är korta så det hann bli ganska mörkt innan jag fick den nya bädden färdig. Den är likadan som den tidigare men på bilden nedan ser man också belysningen (två lysdiodlampor).

Sågverket har varit till stor nytta nu då vi byggde om ladans golv. Trallen vid ingången till tröskans förvaringsplats är specialsågad eftersom det bara fanns plats för 40 cm i ena ändan men 50 cm i den andra. Så jag sågade stockar som var 10 cm i den smalare ändan och 15 cm i den bredare. Trallen måste troligen bytas ut ganska snart eftersom den är utsatt för regn och snö. Vi byggde inte golvet ända ut för det gamla golvet hade ruttnat i ändarna vid dörren. Nu är trallen offervirke och kan bytas ut utan att man river golvet.

Offervirke är oftast underlag som man lägger direkt på jord för att hindra det viktigare virket från att ruttna. Det kan vara sådant virke som inte går att sälja så det är inte speciellt värdefullt. Sulfatpriserna är så dåliga att man hellre flisar virket eller använder det just för underlag.

Nu är byggandet i stora drag över för i år. Vi drog in lilla Zetorn i verkstaden så den kan inte mera fungera som stationär kran (om man kopplar stora Zetorn till lastaren). Verkstadsarbetet står i turen men i går måste jag byta ett lager i flismataren. Det är ju ännu ganska varmt så man frös inte ihjäl men litet harmade det att jag just hade fyllt på med tre stora skopor flis. Till all tur hade inte lagerkåpan gått sönder utan jag stängde flismataren då det hördes oljud från lagret. Då gick det att byta lager utan att skyffla bort flisen. Och så börjar man ha erfarenhet av att byta lagret som går sönder ganska ofta. Det är nog litet underdimensionerat. Till saken hör förstås att jag förlängt skruven med två meter vilket gör att skruven arbetar tyngre.

10 november, 2018 av Nisse

Tröskan inkörd

Så är då äntligen tröskan inkörd i sitt nya hem. Det tog ett halvår men nu är den under tak i ladan och behöver inte längre stå i verkstaden där utrymmet minsann behöva för andra (söndriga) maskiner.

Det var fråga om centimetrar att få in den. Luftintaget måste vi skruva bort men så satte vi in en stolpe som lyfte bindningen med fyra centimeter i ladan så i framtiden borde det gå att köra in den utan att skruva bort nånting. Visst hade vi mätt tiotals gånger men det är i alla fall först då den skall köras in som man ser på allvar om det går. Då är årets stora byggarbete (nästan) klart. Det gamla golvet skall ännu sättas tillbaka runt om tröskan så vi kan använda det utrymme som finns kvar.

Vad lära vi härav ? Jo, det går inte att bara köpa en ny maskin utan det för i allmänhet med sej en mängd andra förändringar också. Det positiva är att nu blev ladan städad riktigt grundligt och en massa saker som samlats där sedan 1975 blev antingen bortförda eller uppordnade. Då man river upp golvet går det inte att lämna kvar nånting.