14 oktober, 2019 av Nisse

Bygge i regn och rusk

Då hösten kommer blir det vanligen regn och rusk. Det kan finnas undantag men inte i år. Jag bygger veranda och regnar det inte så duggar det. Väderprognosen lovar uppehåll men lika så väl så kommer det en skur i alla fall.

Åkerarbetet är slut för oss. Grannarna plöjer men här väntar vi bara på våren och direktsådden. Så nu återupptog jag arbetet med huset och det är verandans tur. Stommen är lagad och nu gäller det att täta och isolera. Tyvärr hann jag inte laga fönsterkarmarna medan det var varmt och torrt så de får vänta till nästa sommar. Fönstren satte jag in provisoriskt.

Balkongen rev vi i slutet på september och konstaterade att det gamla plåttaket från 1930 var i ganska bra skick så jag börjar fundera på att behålla det. Den nya balkongens golv blir ju vattentätt med takfilt så det borde inte komma vatten ned på det gamla plåttaket mer.

Balkongen riven

Den nya balkongen får också vänta på nästa sommar men nu gäller det att täta och isolera verandan innan vintern kommer – och alla blommorna skall in. Verandan har varit bra vinterförvaring för den är ganska sval. Men riktigt kalla vintrar har det dragit från alla springor och en del växter har dött. Inget att undra på för då vi rev väggarna så var en del konstruktioner sönderruttnade med stora hål.

Nu sätter jag tjockt tjärpapper både innanför och utanför isoleringen och försöker täta ordentligt. Man skall inte nita fast pappret för jag såg att det gamla pappret var sönderrivet vid nitarna eftersom alla träkonstruktioner rör på sej litet vid värme och fuktväxlingar. Och nitar man så skall man bara göra det i ena ändan.

Tjockt tjärpapper

Men man skall inte använda det vanliga tjärpappret som närmast liknar svart vessapapper utan det skall vara riktigt tjockt – som det var förr. Jag köper bara från Byggnadsapoteket för då vet jag att det är bättre kvalitet. Vanliga byggaffärer litar jag inte på alls. Och plast skall man undvika in i det sista. Det kondenseras fukt mot plasten som sedan röter allt på nolltid eftersom plasten hindrar fukten att ventileras bort. Tjärpapper däremot släpper igenom fukt fastän det hindrar drag.

Sedan satte jag in två lager ekoull (cellulosaisolering) (10+5cm) i olika riktning så det inte blir genomgående springor. Utanpå isoleringen satte jag takskivor som har den fördelen att de är spontade så det blir inga springor där heller. Egentligen hade jag tänkt lägga tjärpapper bakom brädfodringen men eftersom jag har överlopps takskivor så passar de riktigt bra här. Sponten gör att tjärpapper är onödigt.

Isolering och skivor

Men det räcker inte med att göra konstruktionerna täta – de måste också gnagarsäkras. Nedre delen av en vägg är ett av de känsligaste ställena liksom en innervinkel. Så jag satte tätmaskigt galvaniserat nät i nedre delen av väggen och i innervinkeln. Just här såg man att mössen sprungit in och ut då vi rev den gamla verandan.

Gnagarstopp

En mycket viktig sak är att man sätter plåtar både ovanför och under fönstren som för ut vattnet från väggen. Där såg vi vid rivningen att regnvatten runnit in och fått väggbräderna att ruttna.

Fönster insatta och väggar byggs

Nu sitter fönsterplåtarna bara provisoriskt för de måste bort nästa sommar då jag skall laga fönsterkarmarna. Nedre delen av karmarna hade ruttnat 3-4 cm på utsidan så det högg jag bort. Men de var helt friska och hårda längre in så det är helt onödigt att byta dem utan jag skruvar bara fast en list i stället för den ruttna ytterdelen. Det kommer också en plåtlist utanpå listen så den håller nog i framtiden.

Det förs en massa reklam om att man skall byta ut fönster men det är det sista man skall göra. Om man har gamla fönster av utvalt kådrikt och tätväxt fura så skall man absolut inte byta till de usla moderna fönster som ruttnar på nolltid. Då hamnar man in i en ond cirkel där fönstren måste bytas vart tjugonde eller trettionde år. Det gillar förstås försäljarna men för den som skall betala blir det svindyrt.

Att isolera framsidan var däremot ett större arbete. Det är inte många kvadratmeter vägg men då fönstren gör att den är uppdelad i nio delar så tar det mycket tid. Det är lika mycket arbete att skära till för en liten yta som för en stor där man bara radar in de flesta isoleringsbitarna. Och så tar det mycket tid att vika tjärpappret i varje hörn. Jag skär aldrig upp det i hörnen utan viker dem så att de blir helt täta.

Ännu ett antal bitar kvar

Nu är det inte mycket kvar ifråga om yta men då det regnar hela tiden så vill det inte bli färdigt. Det rinner vatten från verandataket precis ned på framväggen så jag måste sätta upp en gammal takränna provisoriskt. Det skall regna varenda dag hela veckan så jag måste kanske hitta på något annat att göra.

Det är inte så svårt för verkstaden är full av maskiner som borde repareras. Men man vill gärna ha slut på ett arbete för att i lugn och ro kunna koncentrera sej på nästa.

6 oktober, 2019 av Nisse

Hyggesfritt ?

Att kalhugga eller inte kalhugga – det är frågan. Vi har hoppat över hela kalhyggesperioden här på Bos-Sestu och nu verkar det som om trenden går mot gammaldags skogsbruk igen.

Rubriken ”hyggesfritt” är mest ett ondgörande över den rikssvenska benämningen där ”kalhygge” är detsamma som ”hygge”. De menar alltså inte att ”hyggesfritt” innebär att man inte får hugga alls – vilket jag automatiskt antar då jag ser benämningen. Jag vet inte om de försökt få kalhygge att låta mindre farligt genom att kalla det hygge men det är ett idiotiskt språkbruk. Nu riskerar de att ”hyggesfritt” verkligen börjar betyda att man inte får hugga alls … Nå, då man läser vidare så framgår det att ”hyggesfritt” betyder att man nog får hugga men inte stora kalhyggen. Så varför inte använda den riktiga termen ”kalhyggesfritt” ?

Jag läste i senaste SkogsLand om en jägmästare (skogsbruksingenjör) i Sverige som tänker övergå till ”hyggesfritt” (alltså kalhyggesfritt) i sin 120 hektars skog i Närke söder om Örebro. Han hade ingen tanke på annat än kalhyggesbruk eftersom han aldrig hört talas om något annat i jägmästarutbildningen. Men med tiden började han tvivla och har nu lagt om till kontinuerligt skogsbruk. Det är ingen ideologi bakom beslutet och ingen miljöfanatism utan han tycker bara att onödigt att lägga 5000 kr per hektar på något som naturen sköter själv. Så han slutade för 30 år sedan att röja och markbereda och plantera.

Vi år i samma ålder men jag hade lärt mej av farsan som var aktiv skogsbrukare hur man sköter en skog – och där ingick inga kalhyggen. Så jag lämnade aldrig det kalhyggesfria skogsbruket. Och just precis på grund av samma skäl: Varför betala och arbeta i onödan med det som naturen sköter själv ?

Här har naturen fixat föryngringen själv

Så kom det i Hbl den 29 september en artikel om att Forststyrelsen börjat med ett stort projekt att i stor skala testa kontinuerligt skogsbruk på 15000 hektar. Nu börjar man känna sej obehagligt trendig – jag som alltid varit kärringen mot strömmen. Men inte tänker jag börja kalhugga bara för att vara tvärtemot.

Så har vi då diverse skogsexperter som i skolan lärt sej att det enda riktiga är att kalhugga och inte alls tycker om kontinuerligt skogsbruk. Och på andra sidan miljöfanatiker som skall förbjuda kalhyggen helt och hållet genast. Jag håller varken med den ena eller den andra. Även om jag tänker fortsätta med kontinuerligt skogsbruk – av praktiska och inte ideologiska skäl – så vet jag att det i vissa sammanhang är lika så bra att kalhugga. En stor skogsmaskin slår ibland sönder de kvarvarande träden så grundligt att det är lika bra att ta bort allt.

Det är en helt annan sak då vi fäller stora träd för hand med riktad fällning som ger små skador och låter ungskogen fortsätta att växa med ökad fart. Då tar vi ut stora träd som med relativt litet arbete ger klirr i kassan och undviker alla kostnader för markberedning, plantering och röjning. Nästan allt vi får in är rent netto.

Men alla har inte maskiner och kan inte själva arbeta i skogen hela vintern och då blir det att fundera. Det intressanta i diskussionen i Sverige är att många som har kontinuerligt skogsbruk faktiskt har stora maskiner att sköta skogen. Och menar att det ändå är lönsamt utan kalhyggen.

Det är också en konst att välja metod inom ramen för kontinuerligt skogsbruk. Ibland kan det vara bra att plocka ut de största träden och ibland kan det vara idé att glesa ut så att man lämnar de starkaste (men inte hyggesmogna) träden att växa ännu i 15 år. Det är ganska många saker som man bör beakta. Också rena skräpträd bör man lämna ifall det annars blir gluggar där gräset kan ta över och hindra förnyelse.

Nu är det i alla fall slut med åkerodlingen för i år här och man börjar fundera på vinterns skogsarbete. Maskinerna skall först sättas i skick och ännu kan man inte fara till skogs – inte förrän det fryser på ordentligt. Jag hinner inte slå dank för verandan skall ännu sättas i vinterskick. Väggarna skall isoleras och fönstren sättas in förrän den riktiga vinterkölden kommer.

Men tankarna börjar allt mer gå mot skogen.

30 september, 2019 av Nisse

Ibland går det bra

Brådskan fortsatte direkt efter tröskandet. Eftersom det var fint väder så sprutade jag glyfosat för det fanns massor med baldersbrå. Vanligen finns det alltid nånting att klaga på men nu var det faktiskt bra väder. Inte ens GPSen krånglade.

Ingen blåst förde iväg sprutdimman

Växligheten var litet underlig i år. Trots värme så mognade den sent och så kom det en massa baldersbrå i vetet. Möjligen var det frön som inte hade grott tidigare som nu grodde i höstregnen. Det var alldeles tydligt nya plantor med nya blommor. De gamla baldersbrå som fanns på våren lyckades jag bekämpa ganska bra.

Kvickroten mådde inte bra den här sommaren. Det fanns en del fläckar men inte särskilt livskraftiga. På en del åkrar fanns det inte något grönt alls fastän sprutspåren vanligen lyser gröna efter tröskandet. Det var riktigt svårt att se sprutspåren i år.

Därför måste jag köra på GPS för det mesta. Den har krånglat tidigare men nu flyttade jag upp den yttre GPS-mottagaren utanpå en plastburk som jag fäste på hyttens tak med magneter.

GPS-mottagaren i den övre dosa
Små starka magneter i bottnen på burken
Och burken på plåttaket

GPS-mottagaren håller kontakt till plattan i hytten via Blåtand. Orsaken till att jag satte en plastburk under mottagaren är att radiovågor är känsliga för jordplan dvs. plåttaket på hytten. Jag hade tidigare haft mottagaren i den lilla dosan alldeles ovanför plåttaket. Nu fick jag mindre felvisning än tidigare år så man kunde nästan köra bara på GPS. Riktigt bra är det inte ännu men GPS kan i dagens läge inte ge bättre noggrannhet än ca. 3 meter absolut och under 1 meter från varv till varv. Utom i de fall då man använder RTK som felkorrigering men då måste man ha en skild radiofyr uppställd nära åkern. Och det blir dyrt.

Om man ser på nedanstående bild från Brennendjin så ser man att sprutspår är ganska besvärliga eftersom det finns massor med åkerholmar och krokiga drag. Med GPS som ”målar” där man har kört är det litet lättare att köra. Det blir inte lika mycket dubbelt och viktigast av allt så blir det inga osprutade fläckar.

Sprutbild från Brennendjin

I år var det ganska varmt, lugnt och bra bärighet på åkern så jag kunde köra med stora Zetorn utan att det blev spår vilket är speciellt viktigt då jag kör med direktsådd. Vissa år blir det grymma spår efter sprutan och det ser ut som om man plöjt då man kör ut på vägen.

Sprutekipaget

Nu förs det ett väldigt liv om förbud mot glyfosat. Det är bra ifall det grundar sej på fakta men jag tvivlar starkt på det. Närmast verkar det vara ett lämmeltåg där 99,99 % inte har kollat fakta alls utan bara följer de andra. Att förbjuda glyfosat utan att det finns någon ersättning kan få stora konsekvenser.

Personligen måste jag spruta bort kvickrot och baldersbrå för annars har jag bara en djungel på åkern utan något vete alls. Det kan vara idé att på nytt se på bilden från 2017 där man ser skillnaden mellan besprutat vete och obesprutat där baldersbrå tagit överhanden helt.

Glyfosat eller baldersbrå

Utan glyfosat blir det att fundera på om man måste sluta med veteodlingen helt och lägga allt i vall. Eller finns det någon gröda som klarar av konkurrensen med baldersbrån ? Att gå tillbaka till att plöja är bara uteslutet med de här vetepriserna. Att bränna en massa olja på bearbetning är knappast mera miljövänligt heller. Någon liten höjning av priset hjälper inte ett dugg – möjligen en mångdubbling. På den tiden vi ännu plöjde så var vetepriset omkring 4 gånger högre.

Nästa vår måste jag så in följande gröngödslingsareal och som det ser ut så minskar den inte – snarare tvärtom. Men just nu kan man glädja sej över att tröskning och höstbesprutning gick bra. Och nu gäller det att få i ordning maskinerna för skogsarbetet …

22 september, 2019 av Nisse

Sängliggande tröskning

I år har jag prövat en ny metod: Att tröska sängliggande. Det gick riktigt bra med hjälp av brorsan och Henrik. Jag själv låg två dagar i sängen och snörvlade och hostade.

Henrik tömmer tanken

Jag har klarat mej länge utan de vanliga förkylningarna i vårsådd och tröskning så jag blev litet oförsiktig och drog inte på långkalsongerna i tid. Halsen kändes litet sjuk men jag fattade inte att genast bli försiktig och så gick det som det gick.

Tröskan höll ihop utan problem efter bytet av skakararm och det var lättröskat i år. Jag tror inte det blev stopp en enda gång. Det fanns heller inte mycket grönt i vetet. Kvickroten blev ganska svag efter förra höstens lyckade glyfosatsprutning och sommarens torka. Ingen liggsäd fanns det heller – troligen på grund av torkan. Ändå var skörden inte alls så dålig.

Men vetet var ojämnt. På vissa ställen hade det växt riktigt bra medan det var uselt på andra ställen och jag vet precis vad det berodde på: Det 50 mm regn som kom i början på maj (se Sprickanveetå och svandamm). Det såg man redan i juni då det inte fanns ett enda strå där vattnet hade legat (se Svansjön har torkat).

Men det var inte bara svackorna som stod under vatten som var dåliga. I Alkärret som ligger inne i skogen hade det torkat upp så långsamt att brodden hade blivit svag på stora områden. Om man jämför med området alldeles invid Svansjön som ligger ute på slätten så växte det bra alldeles invid den tomma svackan medan det var sämre i Alkärret inne i skogen.

Alkärret vid vårens ”svansjö”

Och man såg på leråkrarna att det växte bättre på upphöjningarna än nere i svackorna fastän det brukar vara tvärtom sådana år som man inte har stora regn. Och på mullåkrarna växte det bra överallt eftersom mulljorden inte ger översvämningar ens vid 50 mm regn.

Gamla torken blev full och nya torken halvfull trots att vi har en tredjedel i vall. Utan den stora gröngödslingsvallen hade det varit knappt om utrymme. Ändå hade vi upp till 60 cm i nån lår och det är egentligen för mycket.

Vetet var ganska fuktigt då vi började med 27-30 % men på de tidigast sådda åkrarna var fukthalten bara 22-23 %. Det var litet dåligt torkväder ett par dagar men annars har luftens relativa fukthalt varit så låg som 45-60 % och det utlovas bra torkväder ännu i flera dagar. Men på lördag blir det åter fuktigare. Nu gäller det bara att torka (och kyla) ned vetet så det håller över vintern och sedan blåsa en eftermiddag med stark vårsol så blir det lätt 12 %.

Tomma åkrar då sista strängen körs

Men det som man lade märke till i år var den stora mängden baldersbrå (se bilden från Alkärret) i vetet – men inte kvickrot. Och den fanns nästan överallt. Den hade grott sent så den hann inte bilda frö men nu är det viktigt att spruta glyfosat för annars finns det inget vete alls på åkrarna nästa år utan bara en djungel av baldersbrå.

Nu blir det alltså glyfosatsprutning och jag tror också att jag kör med hacken på mullåkrarna och krossar halmen riktigt grundligt. Det gick bra att så i våras efter det att jag kört med hacken på mulljorden. Litet mera bränsle och tid går det men det blir mindre krångel på våren. Nu är det i alla fall

HASI !

17 september, 2019 av Nisse

Tröskan sönder nr.1/19

Det gick att köra hela 2 1/2 hektar innan tröskan gick sönder. Dunkandet och klonkandet visade sej vara en tapp på skakararmen som brustit. Inte så förvånande för den svetsade jag i fjol. Men det håller inte med svetsning.

Den avbrutna tappen till höger

Det är närmast ett skolexempel på materialtrötthet – en tapp som bara är fäst i ena ändan och utför en rörelse fram och tillbaka hela tiden. Och naturligtvis brast den på högra sidan där elevatorn är mittemot så det inte finns möjlighet att dra armen av den koniska axeln med en vanlig avdragare.

Vi bytte axeln i fjol och hade då samma problem. Så jag köpte en hel sats avdragare men nu visade det sej att allt annars var bra men själva skruven som skall dra av armen var för lång. Så det blev att söka igenom alla lådor efter en skruv som var tillräckligt kort, helgängad och med rätt gängor. Dessutom borde den ha hårdhetsklass 10.9 eller bättre.

Och nä, en sådan skruv hade jag inte. Så vi provade med en mjuk skruv (4.6) och fick faktiskt av armen med mycket hugg och slag med en stor hammare. Gängorna på skruven for åt fanders men det gick. En stor hammare eller slägga är ganska bra – ifall man kommer åt att slå.

Mera verktyg behövs hela tiden. De finns på nätet och är inte ens så farligt dyra. Kvaliteten är det ibland si och så med men ofta behövs de bara ett par gånger – men då behövs de verkligen. Nu sitter jag och väntar på ny skakararm och ser nervöst på väderprognoserna som lovar regn ibland och torrväder ibland.

Vetet som vi tröskade i går var ganska fuktigt – 30,6 % – så inte började jag för sent med tröskandet. Å andra sidan lönar det sej inte att vänta mer. Litet underligt att vetet inte är mera moget så varm och torr sommar som vi har haft.

14 september, 2019 av Nisse

Vetetröskandet börjar 2019

Med det här vädret lönar det sej inte mera att försöka torka utomhus så jag började tröska i dag, Förvånansvärt nog så gick tröskan inte sönder efter 50 meter som den brukar. Tvärtom gick det riktigt bra att tröska och skörden var inte så illa. Jag är riktigt nöjd med vad direktsådden gav i år.

Vetet tröskas

Systemet fungerar ganska bra, våra två kalluftstorkar sväljer så mycket som bara tröskan klarar av så jag behöver inte fundera på torktider. Torktiden är alltid åtta månader i den meningen att jag på hösten torkar ner så mycket att det håller sej till våren (vanligen under 17 %) och sedan på våren torkar man snabbt ned till 13 %. I våras gick det otroligt snabbt och jag stängde inte av tillräckligt tidigt så en del gick ned under 10 % … Solvärme från de flera hundra kvadratmeter stora plåttaken ger en grym energi.

Men inte började jag för tidigt. Vetet var ännu 26 % den torra sommaren till trots. Sådden var ju sen men inte ovanligt sen. Jag hörde också att de som tröskat havre hade en hel del gröna korn. Men nu är det mitten på september och att vänta med tröskandet hjälper inte.

Systemet är annars bra men det finns ännu ett problem kvar och det är vädret. I morgon skall det regna hela dagen och nästa vecka kommer det litet regn varje dag. Det blir att nappa litet då och då. Men man vet aldrig med prognoserna. I dag kom det ett par droppar och såg ett tag hotfullt ut men regnvädret missade oss med en hårsmån.

Regnskur stryker tätt förbi

Så det blir att rulla tummarna och vänta på torrväder. Åtminstone kan man inte börja med andra större arbeten. I morgon passar det bra att gå på Hantverkardag på gamla folkskolan där vi lagar fönster och hyvlar lister med gamla ”krushyvlar”. Men i mitten på nästa vecka ska jag försöka tröska resten av vetet.