Hindersby – Bondbloggen

Torka och stenarbete 2024

Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.

Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.

En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.

Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.

Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.

Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.

För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.

Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.

Så här ser en mångfaldsogräsåker ut i verkligheten.

Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …

Diamantklinga på vinkelslipen skar bort ojämnheterna

Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.

Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.

I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.

Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.

Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.

Sedan åkte vi väg till Sverige till “arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.

Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.

I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.

Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.

Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.

Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.

Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.

Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.

Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …

Bättre och bättre

Det var jämmer och elände, sjuk rygg och värk överallt då golvet i tröskhuset skulle förnyas. Att slå nytt cementgolv borde inte vara så svårt men jag kom fram till att det måste sänkas med 15 cm. Man kan bara inte sätta in ett nytt golv som är armerat utan att sänka det. Det gamla golvet från 1945 var lätt att riva för då var det brist på cement och det var tunt och svagt men ny betong kräver grymma maskiner att få bort så det måste sänkas så mycket som möjligt med tanke på stora maskiner och lastbilar. Man vill helst inte lyfta en 30 meters ladugård uppåt.

Det gamla golvet låg ganska högt och jag hade fyllt upp med 20 cm grus utanför så det fanns utrymme för en sänkning. Problemet var att det fanns stora stenar under golvet för ladugården var byggd på en stenbacke. Nå, det gick att ta bort de flesta stenarna och kila sönder de stora även om det var ett grymt arbete. Misstaget var att en gammal gubbe började svänga släggan som om han var 40 år yngre. Det gick bra i början men sedan blev det allt svårare att komma upp ur sängen följande morgon och det gick åt en hel del värkpiller.

Det går inte att få in lastbilarna under vetesilorna förrän golvet var klart så det var bara att borra och kila. Den största stenen krävde hundratals hål innan den var tillräckligt låg. Det var inte möjligt att spränga den för den låg under ena ändan på huset. Men efter en månads arbete så kunde vi börja gå uppåt.

Ett lager sand under golvet sattes in för att jämna ut underlaget. Det blev inte tjockt för på sina ställen fanns det kvar rötterna till stenar som jag inte orkade kila ned mer. Men det blev tio centimeter under den nya golvytan så det fick duga. Underlaget var delvis sten och delvis lera men orörd lera är ganska stabil så länge den är torr.

Sedan var det bara att släpa in betongnäten av 6mm järn och sätta lyftare under. I jämförelse med det gamla golvet som inte hade några järn alls och var under 5 cm tjockt så borde det nog bli betydligt starkare. Det gamla golvet har fungerat i 80 år även om det på sista tiden började brytas sönder här och där. Då man sopade det så åkte en del av golvet ut också.

Lyftare håller upp nätet så det kommer betong också under det

Sedan blir det en lucka i fotografierna för ingen hade tid att fotografera då vi bredde ut betongmassan. Det är ett tungt arbete och det är bråttom för då massan börjar stelna så blir det omöjligt att jämna ut den även om den är lös då den kommer ut ut cementbilen.

Efter en tid då man kan gå på betongen så skall den slipas med “helikopter” eller planglättare. Jag undrade först vad en plang-lättare var för nånting tills jag kom på att det är en plan-glättare … Det var en tung maskin som lätt for iväg på egna vägar men vår granne Skoars Mika som är erfaren byggkarl kunde nog styra den.

Slutresultatet blev bra och vattnet rann faktiskt åt rätt håll då jag testade följande dag. Golvet har en lutning på 2 centimeter åt ena sidan där det finns en grund ränna som skall föra vattnet ut ur huset. Golvet är visserligen under tak men på vårarna rinner det lätt in smältvatten då snön kommer ned från taket och blockerar avrinningen. Nu finns det rör ned i en brunn vid täckdiket och med en värmeslinga kan man hålla det öppet så vattnet rinner bort.

Att beställa rätt mängd betong är nästan omöjligt så vi byggde formar för plattor utanför dörrarna. Ganska bra gick det för den ena plattan blev färdig medan den andra blev enbart påbörjad. Men det gick att hämta 1000 kg torrbetong från Österholms i kyrkobyn och så blandade vi till den så den andra plattan blev klar.

Stöd för den gamla sockeln uppe till vänster

Då vi sänkte golvet så blev den gamla sockelns nedre del ovanför golvet på sina ställen. Dessutom var sockeln avbruten här och där så det behövdes stöd i form av en sträng betong. Man kan inte köra alldeles fast i sockeln så stödsträngen borde inte störa.

Färsk betong måste täckas med plast i minst en vecka så den inte torkar för snabbt i sommarhettan. Plasten håller effektivt kvar fukten så man behöver sällan vattna. Viktigast är det på solsidan. Sedan är det bara att vänta en månad så att golvet blir tillräckligt starkt.

Det var en lättnad att få golvet färdigt. Efter ett par nätter så kunde jag komma upp ur sängen på morgonen redan i andra försöket och nu skuttar jag omkring som en kalv på grönbete. Bara nacken börjar ge med sej så jag kan se åt sidan så blir det som om man var 40 år :-). Och så kan jag hitta på nånting lika galet igen. Man lär sej aldrig av erfarenheten fastän kroppen får lida för ett dumt huvud.

I går for jag till Borgå och köpte vaniljwienerbröd och så firade vi golvhasi med kaffe. Riktigt bra gick inte den resan för då jag kom tillbaka så fanns inte vår kaffesort i butiken och jag måste åka tillbaka till Borgå för att få rätt sort. I den här åldern så börjar man vara ganska stel också då det gäller vanor så det är bara en sorts kaffe som går an :-).

Nu behövs inga värkpiller och det känns ungefär som i den gamla revykupletten som Ernst Rolf lanserade 1923. Wikipedia som vet allting berättar att den kom från en engelsk sång och anknyter till franske psykologen Émile Coués metod att med självsuggestion göra sej lycklig – kallas nuförtiden “positivt tänkande”. Det är ju helt emot mitt tänkande för jag är pessimist och en gammal surgubbe som tror allt går åt fanders. Men just nu kan jag inte låta bli att tycka att det går:

Bättre och bättre dag för dag,
Bättre och bättre dag för  dag
Bara glädje hjärtat rymmer
Strunt i sorgerna och alla bekymmer!
Om än ställningen är svag, så sjung med välbehag:
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det blir bättre och bättre dag för dag.

Ernst Rolf är litet före min tid så jag har bara hört BAO (Benny Anderssons orkester och Helen Sjöholm). Se i slutet på klippet.

Så här känns det efter att golvet är klart …

Bara på nån vecka har grödorna växt till och det hade blivit en hyfsad skörd om utsädet hade grott i tid. Det var sprickanveetån som saknades. Potatisen har stuckit upp och även om det är fullt med tistlar så kanske det blir nånting i höst – potatislandet måste fåras.

Logosolsågverket tappade plötsligt effekt och fastän jag mätte både spänningar och strömmar i alla tre faserna med och utan belastning så visade det inga fel. Men motorn bara inte orkade. En ny motor var inte så dyr men det harmar att man inte hittade något direkt fel. Efter ett nappatag med en skruv som var limmad (fan ta Loctite) så fick vi motorn utbytt och nu verkar sågverket gå normalt.

Det är harm att man inte får spruta i mångfaldsogräsåkern före 15 september så man hinner inte så höstsäd där. Men den 1 augusti få man hacka eländet så då skall djungeln av baldersbrån och tistlar bort. Man undrar vad byråkraterna som hittat på det här har i skallen …

Mångfaldsogräsåkern: baldersbrå och tistlar

Men vi skall börja med positivt tänkande så hur galet allt än är så sjunger vi bara att “det blir bättre och bättre dag för dag”. I växthuset växer gurka och tomat och hallon och jordgubbar så vi klarar oss nog.

Och så fick man gå i bastun efter golvarbetet, julikvällen var fin och surmjölken god. Vad kan man mer begära ?

Torka och stenar

Inte en droppe på en månad. Utsädet grodde bara till hälften och fastän ett litet regn ett par veckor senare fick resten att gro så torkade allt bort. Fastän direktsådd bevarar fukten bra så klarar sej inte brodden utan regn alls. Stora bara fläckar i åkrarna – mest på de styva lerjordarna. Och nu är det för sent för regn.

Brorsan var uppe i Jakobstad och berättade att det ser betydligt bättre ut där. Inget under för regnmolnen har rört sej upp längs västra delen av landet. Fast visst har det regnat här i grannsocknen också. En skur på 50 mm gjorde att grannarna måste sitta i bilen en halvtimme innan de vågade sej ut i Liljendal. Men det har varit små skurar här och där – speciellt inte här.

Om inget gror så finns det heller inget att skörda

Till och med ogräset ser dåligt ut. Utom baldersbrå som växer överallt. En åker sprutade jag med glyfosat före sådden och den ser bättre ut. Jag borde bara ha sprutat alla före sådd. Men vanligen konkurrerar vetet ganska bra – men då behövs det regn.

Vår baldersbråodling med ett och annat vetestrå.

Det är bara att avskriva det här årets skörd och hoppas på bättre väder nästa vår. Vallen däremot frodas. Som jag sagt flera gånger så borde vi ha kossor och odla vall på de här åkrarna. En åker som vi haft vall på i många år som nu har vete hör också till de styva lerjordarna men vallen har tydligen hjälpt för den har bättre växt än de andra. Vetet är inte bra men tidigare år har det varit katastrofalt på den åkern.

Miljöåkrarna är helt vita av prästkragar och baldersbrå. Prästkragarna ingick i utsädet men baldersbrån kom av sej själv. Dessutom finns det grymma tistlar som minsann klarar torka med sina djupa rötter. Det kan ta flera år att spruta bort eländet. Synd för vi hade redan fått bukt med tistlarna.

Det lönar sej inte att grubbla över vädret så jag tog bort tröskhusgolvet för att gjuta ett nytt. Det gamla var från 1945 då det var brist på allt – också cement – så det var tunt och svagt. Det fungerade nog för häst och kärra men inte för de stora lastbilarna som lastar vete där. De är dessutom så stora att de har problem att rymmas in. Så jag tänker sänka golvet med 15 cm.

Bra tanke men under golvet finns en stenbacke. Tio stora stenar varav en jordfast som är omkring en och en halv meter lång. Inne i ett hus kan man inte spränga så jag tänkte försöka med snigeldynamit (kemisk stenspräckare) som fungerar ungefär som då is spränger stenar om vintern.

Också en bra tanke men man måste borra flera stora hål (35-40mm) först och det gick inte så bra precis. Jag köpte en grym pneumatisk borrhammare och 35 mm SDS-MAX borrar. Borrhammaren var inte så dyr men sedan märkte jag att den stora kostnaden var borrarna. Två borrar körde jag sönder. Den ena efter tre hål och den andra efter ett halvt.

Då gick jag tillbaka till min gamla SDS-borrmaskin och 16 mm borrar. Jag testade flera olika sorter men det som fungerar var ganska billiga stenborrar med bara två skär. De skär bra och bara man byter borr ofta så de inte blir för heta så håller de länge. För tio euro per borr så fick jag allt borrat. Jag köpte fyra borrar på 16 mm och det kostade mej lika mycket som en “fin” borr med fyra skär som höll ett halvt hål.

Det är viktigt att kilarna är anpassade efter borren. Om borren är 16 mm så måste kilarna vara det också. Jag har gamla kilar som smeden i Hindersby tillverkat men de var för vanligt stenborr (handdriven med slägga). Jag har nog spräckt stenar med dem men då måste man vara två man och den som håller i släggan skall vara bra på att sikta :-). För hundratals hål blir det lätt arbetsamt.

De små stenarna som man inte fick upp med frontlastaren måste alla spräckas men det gick hyfsat bra. Bamsestenen som till största delen låg under jord var ett problem. Jag blandade litet snigeldynamit och hällde i de hål jag lyckats borra upp. Det tog nästan två dygn men visst sprack stenen.

Då visade det sej att snigeldynamit bara fungerar bra för stenar ovan jord för den jordfasta stenens bitar var hel omöjliga att ta bort. Jag måste dela dem i små bitar i alla fall. Och det är svårt att få bort mer är en knytnäve åt gången eftersom stenen låg in en inre vinkel mot en vägg.

Det blev att borra hundratals hål och kila bort en liten bit åt gången. Man måste börja från ena kanten för kilen orkar bara ta bort omkring 10 cm åt gången. Med slägga, borrhammare och en massa Bananas (värkpiller) gick det nog. Det svåraste var att komma upp ur sängen följande morgon. Tydligen använde jag andra muskler än de jag tränade upp i skogsarbetet i vintras. Alla ryggmuskler från nacken ned till bakändan är ännu ganska styva.

Minst 20 cm måste stenen bli lägre – helst 30 cm. Några hundra borrhål och kilar senare är högen med små bitar större och stenen mindre. Det går inte att spräcka i mitten utan man måste få bort en bit från kanten. Det blir många borrhål. Enklast är att fortsätta nedåt med samma borrhål. Det finns olika sorters granit och den här stenen är både hård och seg.

Nedan kan man se hur snigeldynamiten (den runda tappen i mitten) verkar. Den har nog spräckt stenen men delarna kommer inte loss så man måste kila sönder dem i små bitar i alla fall.

Nu är stenarna nedkilade så att man kan jämna ut bottnen med sand och gjuta nytt golv. Och det är bråttom för att lastbilarna skall kunna komma in så fort som möjligt. Det kommer inte mycket skörd i år men vi måste ända ha rum i torken.

Ryggen är sjuk och det är synd att man inte mera får tag i gammalt hästliniment. Min farfar hade lite kvar (han var ju hästkarl) och det hjälper nog men är nu slut. Dagens liniment är ganska mjäkiga.

Det gick ganska bra att arbeta i tröskhuset fastän det tidvis varit hett. Där är det skugga och då det blåser så blåser det tre gånger mer inne i tröskhuset. Så myggorna blåser bort. Jag måste bara ha på mej halsduk och blus för jag är känslig mot drag precis som farsan och fafa.

Jag såg ett TV-program om hemmajumpa och en del rörelser påminner precis om twist så nu ska jag sätta på Chubby Checker med Let’s Twist Again och få fart på bakbenen.

Det kommer litet regn just nu men det är redan för sent.

Om man ser det lite ifrån ovan …

Jag fick en present av vår dotter till födelsedagen: Ett flygfoto. Vår måg är också ingenjör och intresserad av dess små leksakshelikoptrar (kallas drönare av någon anledning). Nåja, de är inte precis leksaker mera med sex motorer och fjärrstyrd kamera. Det går att ta bilder och videor på långt över 100 meters höjd …

Här ser man våra byggnader samt äppelträden och litet av åkrarna. Ribackstugan är däremot skymd av träden nere till höger. Längan med det svarta taket är sågen och bakom den växthuset. På ladan och uthuset syns solpanelerna.

Men jag blev litet skrämd då jag såg de stora taken på ladugården, verkstaden och nya torken. Vissa kommuner lär trissa upp fastighetsskatten med flygfoton på taken. De här husen är ju inte värda nånting men har stora tak. Om de börjar ta skatt enligt takytan så blir det stora rivningar av fullt användbara hus. Maskiner behöver tak för att inte fara illa. Egentligen är väggar inte ens nödvändiga.

Bos-Sestu åkrar (till vänster om kanalen)

Det var intressant att se flygfoton över åkrarna. Man kunde tydligt se var svackorna fanns. Fast det kan jag se själv utan hjälpmedel. Däremot kunde det vara nyttigt med flygfoton över skogen för det är svårare att se vad som finns där – åtminstone utan att sätta en massa tid på att köra genom den kors och tvärs.

Nu vet vi att vi är övervakade dygnet runt och då tekniken förbättras så kan de snart se en tändstickask. Men tro inte att någon människa sitter och tittar – det är program som hittar alla fel som vi gör – tror de åtminstone. Enligt min mening så borde AI skrivas ut som Anti-Intelligens. Fast det finns förstås också människor som har en lägre intelligenskvot än dessa program … Igen undrar man vilka som är värre.

Varm vårsådd 2024

Det var en obeslutsam vår som jag skrev sist. Den 20 april kom det snö och vintern ville inte alls ta slut. Skogsvädret var i alla fall slut så vi for till Sverige och hoppades på bättre väder där. De är oftast tre veckor före oss men inte den här gången. Det var kallt ända tills vi kom tillbaka i slutet på april.

Det såg bra ut i början och löven höll på att spricka ut men så blev det kallt och den 27 april fick vi snö där också. Ibland är vårsådden i Sverige i full gång eller klar i slutet på april men nu hade ingen ens börjat. Vi såg en traktor med harv på en åker men föraren hade gett upp och gått hem.

Det gjorde inget att det var kallt för vi hade mest inomhusarbete – vi målade taket och tapetserade i det lilla rummet på andra våningen där taket hade ruttnat sönder i en ändan för 30 år sedan. Först i fjol hade jag orkat såga nya brädor (40 cm breda) som jag hyvlade spunt i för att lappa ihop innertaket. Nu är det målat och fint. Ytterväggarna satte vi dubbla insulitskivor på (kallas också mjuka fiberskivor). Men de suger alldeles förskräckligt så vi smottade på massor med cellulosalim och lät det torka innan vi började tapetsera. Det fungerade men visst fick vi dra på ett tjockt lager med lim både på väggen och tapeterna just innan vi satte upp dem.

För säkerhets skull satte vi upp vitt tapetpapper först på väggarna förrän vi sätter upp de riktiga tapeterna. Då suger underlaget inte så mycket. Det vita tapetpappret visade sej vara av fin kvalitet så man kunde nästan lämna väggarna som de är. Och så var det riktigt billigt.

Den sista dagen kom värmen men då måste vi åka tillbaka. Vi var oroliga för att det skulle bli för hett i växthuset då solen började skina i Hindersby. Men allting var i skick och det visade sej att blåsipporna som börjat huka sej i snön förrän vi åkte nu hade slagit ut på nytt och vi hade en blå gårdsplan. De började från en liten tuva men har nu spritt sej överallt – till och med på andra sidan vägen vid garaget. Det lär vara myror som sprider fröna. Blåsipporna har blommat i över en månad nu och vissa blommar ännu. De är mina favoriter tillsammans med snödropparna.

Det var inte så bråttom med maskinerna men i år måste jag hacka nästan alla åkrar eftersom jag bröt vallen på omkring 10 hektar. Den var sprutad med glyfosat i höstas men en del var ganska gammal med tuvor så jag körde över den med hacken för säkerhets skull.

Hacken hade ännu ett par bussningar som var provisoriska i hjulupphängningen men jag svarvade upp hålen och satte in nya bussningar. De gamla (av plast) hade gått sönder och nött fäströren ganska ojämnt. Det var ännu litet mjukt i svackorna då jag körde med hacken den 10 maj. Det var inte riktigt bra för den tunga traktorn packade nog den fuktiga leran så få nu se hur det ser ut längre fram.

Med direktsådd är det viktigt att inte köra för tidigt på åkrarna eftersom vi inte bearbetar dem alls på våren. Det har varit segt den här våren och många har harvat flera gånger för att få bra såbädd. Det problemet har vi inte med direktsådd och jag är ganska säker på att vi fick utsädet på fuktig botten. Det brukar gro bra men sedan är det frågan om det kommer tillräckligt med regn för brodden. Just nu hotar 10-dygnsprognosen med bara sol och torrväder. Om det fortsätter så börja brodden gulna i något skede.

Utsädet (eget Reno) grodde bra i groprovet – nästan 100 % men det var ett elände att sortera. I höstas gick tröskan sönder fem gånger och efter en reparation så satte jag i sållen slarvigt så det blev en springa bakom sållet och vi hade en lår med lika mycket stickor som säd. Man skall inte ha för bråttom ! Sorteringen gick till så att vi måste röra om säden/stickorna med en käpp för att få in den i sorteraren.

Till all tur var det bara en lår med litet i bottnen som var så omöjlig. Fjolårets utsäde var annars riktigt bra och sorteraren tog inte ur mycket.

Höstens glyfosatsprutning lyckades annars bra men på en åker måste jag spruta också nu så att den tidigare vallen inte skall ta över. Den har ju djupa rötter och började grönska tidigt. Halva åkern sådde jag före besprutningen och andra halvan efter så vi får se om det inverkar på resultatet. Problemet med att så direkt i gammal vall är att man har svårt att se var man har kört – speciellt om aftonsolen lyser rakt i ögonen. Det sista körde vi så att jag satte ut gröna kvistar där spårmarkeringen började. Det är möjligt att det blev litet underligt med sådden för det är en åker med krokiga kanter och en massa stenar och åkerholmar.

Där det inte fanns så mycket kvar av den tidigare vallen blev sådden ganska bra men på de grönare områdena blev man lurad av de tidigare såraderna. Vi har en gång tidigare sått direkt i gammal vall och det lyckades annars bra men så misslyckades en glyfosatsprutning och vallen kom tillbaka.

Nu är det bara att vänta och se hur det går. Vädret är det avgörande.

Vi hade ganska litet att så eftersom vi har närmare tio hektar i mångfaldsåkrar. Det var på grund av ändringarna i systemet som jag sådde blommor (mest gräs) fastän jag svurit på att aldrig mera ha miljöåkrar – de blir fulla av ogräs. Men de här kan man bara ha i två år så nästa höst skall de sprutas bort. På en av åkrarna måste jag också ta bort stenar och flytta en brunn. På den andra måste jag skopa bort en svacka som ofta samlar vatten vid häftigare regn.

Ruff (t.v.) med kompisen Tassus har väldigt roligt

Det blir inte mycket tid för att leka med hundarna för i år måste sprutan testas och jag passar på att bygga om den litet. Tryckmätaren skall placeras på höger sida så man lättare kan läsa av den. Och så skall jag se över GPS-systemet. Det ger en noggrannhet på 2 cm – då det fungerar … Just på grund av de oregelbundna åkrarna behövs det verkligen. På fyrkantiga åkrar med sprutspår är det inte lika viktigt. Fast man får se upp med GPS-störningarna (Se Veckans Tok i Landsbygdens Folk :-). Jag lämnar nog inte bort sprutspåren.

Såmaskinen måste också ses över. Det är problem med bigödningens växellåda så jag måste skruva sönder den och se vad där händer. Det går inte att skjuta upp för då är man i samma situation nästa vår. Det kommer så mycket annat som man börjar fundera på.

Det var ett par dagar med olidlig hetta men från och med i morgon skall det bli svalare. Pannan har jag stängt av. Vi måste värma vattnet med el för annars måste vi betala då solpanelerna producerar energi nu när priset är under noll ..

Snön minskar men isen ligger kvar

Det har varit bråda veckor för vi har haft perfekt skogsväder. Ett par varma dagar med regn fick alla diken att svämma över men det var egentligen bra för skogsvägarna som blev rena isvägar och den isen smälter långsamt. Det har varit bråttom för vädret kunde bara bli sämre. Ingen tid att skriva i Bondbloggen. Eller tid och tid – visst har det funnits tid men då man somnar över tangentbordet så är det lika bra att kravla sej upp i sängen. Konditionen har blivit bättre men visst är man trött på kvällarna – en ganska skön trötthet som gör att man somnar bra.

Det var litet sorgligt i början på vintern då vi bara sågade omkull en massa torra och ruttna träd även om det numera är ett hyfsat pris på energived. Men sedan hittade vi faktiskt en del friska granar. Det var stora bamsingar som borde ha tagits bort för länge sedan. En del var nog rötskadade men den skadade mängden var inte så stor. Ofta var det träd som hade skadats i skogsdikningen och det räckte med att man tog bort den första biten. I flera fall var den så bra att vi kan såga den åt oss själva. Fast det skulle bli för mycket virke så vi får sälja en hel del av de rötskadade lommarna. Tyvärr är det den tjockaste delen av trädet med en diameter mellan 60 och 75 cm.

Det gick bra att fälla så länge jag kom fram till trädet med lastaren så man fick det att falla dit man ville. Men så kom vi till stenbacken och jag måste återgå till den lilla handvipparen – med dåligt resultat. För att orka få omkull trädet så måste man såga ned gångjärnet ordentligt (gångjärn är en smal del av trädet som man inte sågar av) och då brister det lätt. Så gick det med bålaträä (stort träd) på bilden ovan. Det blev att luta mot en annan stor gran och det är ju riskabelt att såga undan en sådan som är i stor spänning. Jag sågade runt hela trädet och till sist bakifrån så fort jag kunde. Då behöver man en stark såg med vasst ked. Det gick nu sådär – trädet spjälkte inte men lämnade en del splitter. Av de båda träden blev det fem svarvstockar (5,8 meter och minst 26 cm i toppen) plus ett par vanliga stockar.

Värme och regn har gjort att snön minskat betydligt. De isbelagda vägarna håller ännu bra men det börjar snart bli slut på skogsarbetet för den här vintern. Vi försöker ännu få ut så mycket vi hinner med och hoppas på kalla nätter som saktar ned smältningen av isvägarna.

Isvägarna i början på mars – bättre än i Helsingfors

Man ser att snön börjar minska men isvägen är nästan lika bra som i början på månaden. Isvägar håller länge och i skuggan kan de finnas kvar ännu då man börjar så. Vi kan inte klaga på uppvärmningen här – det har varit riktigt kallt och fint. Men man bör inte köra bredvid spåren och vägarna som vi underhållit sedan november. Där finns det inte mycket tjäle.

Förra veckan måste vi tyvärr ta in Zetorn i verkstaden. Den har blåst ut massor med rök och varit svag men nu var det alldeles slut. Vi kör med vagnen bakom Belarus så det är inte lätt att fälla med den mera. Men en motorremont var nog oundviklig på Zetorn. Då vi tog bort topplocket så såg man direkt att packningen var sönder mellan de två mellersta cylindrarna. Den gick alltså mot slutet på bara två cylindrar …

Det var en ganska ny packning så jag sitter och funderar på orsaken till att den gick sönder. Jag har plockat bort ventilerna och hittar inga synliga fel på topplocket heller. Det är svårt att hitta felet så i värsta fall måste jag bara putsa allt och sätta ny packning (kostade 3:80 …). Jag beställde en sats borstar för spridarschakten och en trycktestare för kylaren. Nya bottenbrickor för spridarna sätter jag in men före det testar jag spridarbilden med den grunka som jag skaffade vid förra motorremonten (2018). Om inte annat så har jag snart skaffat åt mej fullständig verkstadsutrustning (de är billiga i Tyskland).

Ventilerna såg hyfsade ut så största orsaken till dåligt drag i motorn var nog att packningen var sönder. Ett helt nytt topplock kostar kring 2000 euro så jag vill veta om det är något fel på det (spricka) innan jag köper nytt. Sprickorna kan vara mikroskopiska och utvidgas först då motorn blir varm. Förstås har jag sökt över hela Internet men inte hittat någon bra förklaring. Alla råd med “för den till en verkstad) hoppar jag över. En begagnad Zetor kostar mycket mindre än en verkstadsreparation.

Då jag surfade på nätet såg jag tyvärr att Zetor skall börja “samarbeta” med tyska traktortillverkare så det kan bli svårt och DYRT med reservdelar i framtiden. Jag såg också att min estniska hovleverantör börjat höja priserna. Suck – allting blir bara sämre.

Det har förstås varit tufft för hydraulslangarna men de är ren förbrukningsvara och jag har en hel del i lager. Att jag använder lastaren för att fälla sliter ännu mer på slangarna. De torra grova kvistarna är de värsta. Man försöker akta dem men i tät skog ser man inte alltid så bra. Då skogsarbetet tagit slut så skall jag svetsa ihop kraftiga skydd för slangarna men de måste gå att ta bort snabbt då man vill byta slang.

Det finns en hel del som borde lappas ihop för skogsarbetet tar hårt på traktorerna. Och en hel del förbättringar borde också göras. Till exempel måste jag förlänga stödfötterna på Zetorn. De borde vara minst tio cm längre. Det borde jag ha gjort för länge sedan men det är aldrig tid förrän man måste …

Det är grym debatt om det framtida skogsbruket och EU kommer med nya direktiv. Vad det blir vet man inte men vi har sysslat med naturlig föryngring i 70 år så jag tror inte vi behöver bry oss. Fast en massa byråkrati vill man ändå inte ha. Nedan ett foto från en kantföryngring från norr. Snön täcker tyvärr alla de små plantorna men de finns nog där. Helt naturligt.

Där vi hugger i år hann småskogen växa upp alltför mycket men det blev inte så farligt stora luckor fastän de träd jag fällde var mycket stora. Värst var de ludna granar som stått ensamma. Därför vill jag ha en ganska tät skog så det inte bara blir kvistar av alltihop.

På sportlovet hade vi Henriks hund Tassus hos oss och de båda hundarna hade väldigt roligt. Men då det blev varmt så kom det vatten i alla diken och upp på åkrarna. Tyvärr plota (föll i vattnet) Tassushunden då snön gav vika över ett vattenfyllt dike och den hade svårt att komma upp. Det gick i alla fall bra men det är inte ofarligt ens här där det knappt finns annat än små diken.

Tassus (till vänster) vilar efter den hemska upplevelsen

Lägg för övrigt märke till trasmattorna som min farmor har vävt. De har den typiska Hindersbyrandningen. Just den randningen skall en äkta Hindersbymatta ha.

Det har varit enbart såga, såga och sova, sova förutom då det av nödtvång blivit verkstadsarbete. Men jag är i mycket bättre kondition än i julas och helt utan gymkostnader.