Direktsådd i sex år

Nu kan man så småningom börja tala om erfarenheterna av direktsådden. Förr plöjde vi och harvade och sådde med en 250 cm Simulta med tallriksbillar. Simultan köpte vi för att vi hade mycket vall för kossorna och då den plöjdes upp blev det en hel del torvor som tallriksbillarna klarade bättre. Problemet var de styva lerjordarna som lätt bildade hårda kokor som lyfte upp de lätta billarna så att utsädet mest låg utanpå.

Simultan hade jag kopplat efter en fräs för att få bort kokorna vilket ibland lyckades men ibland inte. Trycket på billarna var helt enkelt för lågt och brodden grodde ojämnt.

Jag gick länge och funderade på en Väderstad Rapid direktsåmaskin men priset var avskräckande tills jag hittade en begagnad norr om Uppsala för litet över tio år sedan. Till en början bearbetade jag åkrarna med tallriksharv på hösten och körde sedan med Rapiden på våren. Men för sex år sedan lämnade jag bort tallriksharvandet och började så direkt. Det var i alla fall nödvändigt att skaffa en begagnad hack (betesputsare) så att halmen inte skulle fastna i billarna. Det gick att så då den var våt men torr halm började lätt skjutas framför såmaskinen tills det blev en riktigt stor hop.

Det som genast blev bättre med Rapiden var att sådjupet blev jämnt och brodden grodde också jämnt – till och med på de styvaste lerjordarna. Då vi övergick till helt obearbetad såbädd så var jag litet fundersam över lerskorpan som ibland täckte vissa åkrar men det visade sej att Rapiden hade så stort billtryck att tallrikarna skar igenom (jag bytte de gamla slitna tallrikarna till nya). Till och med torra vårar så blev brodden jämn.

Det har varit ganska stora olikheter mellan åren sedan dess och speciellt i år. Vi har sått i torra åkrar och i åkrar med vatten på ytan. Man kan i alla fall nu konstatera att utsädet grott riktigt jämnt och bra varje år. Också i år grodde det bra vilket syns tydligt nu efter skörden. Men sedan kom torkan och hettan i juli och plantorna orkade inte skjuta strå och bilda ax ordentligt. På många ställen finns det rötter men dåligt med strån och ax.

Då man ser bakåt så har de tidigare torra försomrarna nästan försvunnit och vi har fått våta vårar och försomrar. Det har varit negativt för broddarnas utveckling. Om broddarna inte hunnit växa till sej ordentligt före regnen så gulnar de. Äldre broddar klarar nog regnen ganska bra.

Men nu är problemet att få broddarna att utvecklas. Och då är tillpackningen det stora problemet. På bilden nedan syns skillnaden mellan tillpackad jord (en körväg) och mindre packad jord (till höger).

Brodd på tillpackad körväg och åker

Utsädet har nog grott på körvägen men brodden är svag och kort. Billarna på Rapiden orkade skära igenom skorpan så att utsädet kom ner i fuktig jord men enbart fukt räcker inte – det saknas luft.

Följande problem är alltså tillpackningen. Det blir lätt en ond cirkel då regnet blir kvar på ytan och sedan kör man med tunga maskiner och klämmer till den fuktiga lerjorden. Här är direktsådden en del av lösningen för man behöver då inte köra så mycket på åkern. Det är bara sådden på våren och tröskningen på hösten. Ibland då det finns mycket halm så måste man också köra med hacken så att halmen inte fastnar framför billarna. Om man väljer tidpunkt så att leran inte är våt så kan man undvika att packa till den ännu mera.

I år var det omöjligt att välja en bra tidpunkt för sådden på grund av regnen. Vi sådde faktiskt en åker där det låg vatten på ytan. Det var en gröngödslingsvall som såddes direkt efter att jag kört med hacken så lågt det gick. Det var inte bra med tanke på tillpackningen men det var redan in i juni så man kunde inte vänta just alls. Underligt nog så gav den åkern trots allt den bästa skörden.

För att luckra upp åkrarna har jag haft en hel del vall med rödklöver som har djupa rötter. Och vallen (i skyddssäd) har växt alldeles utmärkt. Klövern har varit som en djungel ibland. Den har blivit meterlång och lagt sej så att den varit svår att slå.

Prima klövervall

Inte en enda vall har växt dåligt även om klövern gått ut nån vinter. Jag minns att vi hade massor med prima hö då vi hade kossor (fram till 1975). Våra jordar lämpar sej alldeles utmärkt för vall. Men tyvärr är det inte lönsamt. Visserligen blir jordarna bättre men inte får man tillbaka det man förlorat på tre års vall. Det finns helt enkelt för mycket vall och det blir inte bättre av framtida “förgröning” som ännu ökar på vallarna.

Förstås finns det andra växter som kan luckra upp jorden men jag vet att rödklövern trivs på våra jordar och den är mycket lätt att odla. Ytterst odlingssäker och det är värdefullt.

Framtida generationer får prova på nya odlingar och vi har funderat på att använda vallen som råvara i biogasproduktion. Men det kräver en hel del investeringar så det börjar inte jag med mera. Biogas är dessutom beroende av politiska beslut vilket gör det ännu mera osäkert. I Tyskland fick man för 20 år sedan stöd för vindkraft men nu togs stöden bort och vindkraftverken blev olönsamma och 429 skall rivas.

I år märkte man bra att det måste växa nånting på åkrarna. Helst riktigt frodigt. Där vetet torkade bort så kom det massor med baldersbrå i augusti då regnen kom. Vallen däremot klarade sej riktigt bra. Nu har vi haft en leråker i vall (som skyddszon) i många år och det blir intressant att se hur det inverkat på strukturen då vi bryter vallen. Den har varit dubbelt längre än gröngödslingsvallarna som måste brytas efter tre år. Den åkern har vanligen gett usla skördar av korn och vete så få se om det ändras.

Direktsådden blev enligt min mening en stor framgång. Förutom att brodden gror mycket bättre så har arbetet och bränsleåtgången minskat radikalt. Det minskade antalet körningar på åkrarna är också en bra sak. Men som alltid så är det nånting kvar att göra och nu blir det fokus på att få bort tillpackningen men också att minska mängden vatten i svackorna. Det betyder att ytan skall ändras genom att skopa svackor fram till dikena för att få bort ytvattnet. Förändringen i regnmängderna gör det nödvändigt.

Den sista jordbearbetningen som jag lämnade bort var att plöja upp vallen. Men det gick bra att så direkt i hackad vall så nu har jag slutgiltigt gått över till direktsådd.

Lättröskat (2021)

Så kom och gick trösksäsongen. Allt var över på två och en halv dag. Det var ytterst lättröskat för där fanns just inget att tröska. Jag läste om en bonde som funderade på att sätta skummarkör på tröskan för annars kunde han inte se var han hade kört. Det var det värsta år jag varit med om.

Det började ganska bra i maj. Vi sådde nästan allt 14-16 maj men sedan kom regnen och det blev tre veckors uppehåll i sådden. Efter regnen stod det vatten på åkrarna och den sista åkern sådde Henrik i vattnet den 5 maj. Och det var den enda åker som gav någon skörd …

Nu efter skörden så ser man att utsädet grodde ganska bra. Det finns rötter alldeles jämnt över hela åkern. Men sedan kom torkan och hettan i juli och rötterna orkade inte producera strån och ax. Det fanns vissa gropar där det inte ens växte ogräs men det stora problemet var nog brodd som grott bra men sedan torkat bort. Och det gällde alla åkrar utom den sist sådda åkern.

Vete har grott men torkade bort och baldersbrå tog över

Det är svårt att veta vad det beror på att den enda bra åkern klarade sej så mycket bättre. Det var gröngödslingsvallen som såddes med vete direkt – utan att bearbetas alls. Jag bara hackade den gamla vallen så lågt det gick för att den inte skulle fastna i såmaskinen. Och sådden gick bra.

Sådd i vatten men det finns ändå litet växtlighet

Det är alldeles klart att mullåkrarna dit gröngödslingsvallen hörde klarade sej mycket bättre än de styva lerjordarna. De allra sämsta åkrarna var också skogsåkrar som torkade upp långsammare. Nu har jag en karta över svackorna för där var det sämst. En del svackor borde gå att få bort bara man skopar bort jord ett tiotal meter så att svackan går ända ut till diket. Vid kanalen ligger det jordvallar från tidigare dikningar som hindrar vattnet att rinna bort. Farsan körde ute en vall på 50-talet med den gamla Fordson Major och orkade med den lilla skopan inte få bort den tillräckligt bra.

Skogsåkern Aaltjärri – bara det som såddes efter regnen blev till nånting

Tidpunkten för sådden var nog avgörande. På bilden ovan ser man att bara det så såddes efter regnen (i mycket blöt jord) klarade sej. På den åkern blev det kvar en bit på mitten som såddes den 6 juni. Det som såddes i mitten på maj torkade bort nästan helt i juli.

Här är skörden från en hel åker (Aaltjärri) på 3 hektar …

Den allra värsta leråkern har vi nu som gröngödslingsvall och det var ju tur för där hade det varit helt bortkastat att så alls den här sommaren. Vallen har däremot växt riktigt bra liksom alla höstsäd som klarat sej ganska bra i år.

Om man hade vetat hur vädret skulle bli så hade man sått alltihop i juni. Men man vet ju inte hurudant vädret blir. Det hade troligen räckt med en enda åskskur i mitten på juli för att få ens någon sorts skörd. Men det kom ingen skur hos oss. Våra leråkrar är ganska bördiga men otroligt känsliga för torka och storregn. Det måste komma precis rätt mängd regn vid rätt tidpunkt för att det skall bli en bra skörd. Och det har faktiskt hänt några gånger. Farsan önskade sej alltid ett stilla sommarregn.

Nu vågar jag inte påstå att gröngödslingsvallen var orsaken till att den enda åkern gav skörd men det vet jag att åkrarna var i mycket bättre skick så länge vi hade kossor och alltså vall mest hela tiden. Då var enda problemet alla torvor som gjorde sådden besvärlig efter det att vallen plöjts upp. Vall är i alla fall bra för våra leråkrar men den ger tyvärr inga inkomster.

Troligen hade plöjning varit mycket bättre i år. Då bildas utrymme under tiltorna dit regnvattnet kan rinna och lagras fram till torrperioden. Med direktsådd borde åkern slutta litet så att det mesta ytvattnet rinna bort. Under torra försomrar är åter direktsådden bättre för då bryts inte kontakten nedåt alls och rötterna kommer åt djupare liggande vatten. Men det var minsann ingen torr försommar i år.

I år var baldersbrå ett speciellt problem (se bilden ovan). Den var inte överårig utan grodde först i augusti då regnen började komma. Då var vetet redan förstört och baldersbrå breder ut sej alldeles förskräckligt då den inte har konkurrens. Den blommande baldersbrån hann inte bilda frö förrän den blev tröskad men nu gäller det att spruta mycket noggrant så att den inte överlever vintern och börjar växa genast på våren.

Baldersbrå är i alla fall inte så besvärlig för det finns en hel del medel som tar på den. Problemet i år var att den grodde först i augusti och då inverkade inte sprutandet från juni. På bilden nedan ser man de bruna stjälkarna efter den gamla baldersbrå som dog vid besprutningen i juni med florasulam. Men sedan grodde ny baldersbrå i augusti (med vita blommor). Ett normalt år så sprutar man bort baldersbrå i juni och ett normalt vetebestånd håller tillbaka ny baldersbrå riktigt bra. Men man vill inte ha överårig baldersbrå som bildar stora buskar innan vetebrodden växt upp ordentligt.

Gammal baldersbrå (brun) och ny (vit)

Om man nu skall försöka se nånting positivt med det här året så är det att vetet var mycket torrt vid tröskandet. Det var omkring 15 % så vi behöver knappast torka det just alls mer i höst utan kan vänta på de torra och soliga vårdagarna.

Torrt var det i år

Som vanligt så får man bara försöka glömma eländet och vänta på nästa vår. Det blev inga spår i åkern vid tröskandet heller. Trots litet regn i augusti så har vi ännu stora sprickor i den stenhårda leran. Ingen halm blev det heller som skulle krångla vid sådden nästa vår. Tröskan blev heller inte ansträngd det minsta – man kunde köra så fort det gick.

Ja, det var ju nästan bara fördelar med det här året. Om man ännu kunde slippa utgifterna och arbetet med sådden så skulle det bli riktigt fördelaktigt.

(Den som inte har sinne för ironi bör fråga någon bekant ifall gubben faktiskt menar vad han skriver …)

Ha en bra höst och tänk på att det trots allt kommer en ny vår snart.

Sommaren som gått (2021)

Det var en gammal professor på Uni som varje höst inledde sina föreläsningar med “Detta ovanliga år …”. Och visst hade han rätt – alla år är olika varandra. Den här sommaren så hade vi en regnig vår som gjorde att vårsådden gick långt in i juni. Sedan blev det mycket hett och torrt. Det kom något litet regn i juni men ingenting alls i juli utom de två sista dagarna då vi fick hela 7 millimeter …

Den brodd som inte drunknade på våren eller försommaren torkade bort i juli. Det som däremot växer så det knakar på våra åkrar är baldersbrå. Det är frön som grott efter det att regnen började i augusti så det hinner knappast fröa innan vi tröskar. Och sedan kommer jag garanterat att spruta glyfosat på all åkrarna. Alternativet är att sluta odla – så allvarligt är det ! Dårfinkarna som vill förbjuda glyfosat utan att det finns något alternativ borde bli utan mat – eller helst bli tvungna att odla sin egen mat.

Veteodling (!) sommaren 2021

Jag har inget emot att lämna bort glyfosat OM det finns något att sätta i stället men just nu verkar det inte finnas nånting. Det går förstås bra att förbjuda glyfosat här och sedan importera mat från länder som sprutar mycket värre substanser. Jag tänker i alla fall hålla kvar en liten åker med vete som jag rensar ogräs för hand ifrån. Det blir förstås inget över åt andra än den egna familjen från den. Då är vi tillbaka till gamla tider då alla odlade sin egen mat och inte mycket mera.

Det har inte ens varit en bra sommar för byggandet. Man kunde slå upp litet bräder på morgonen men senast halv tolv på dagen så kom solen runt hörnet på ladan och då var det slut. Jag klarade inte av att stå i solskenet i den hettan. Det gick att gå in i tegelladugården i början på sommaren men snart blev där också för hett. Vi har ingen värmepump som kunde kyla men jag börjar allvarligt fundera på saken.

Tidigare år har det också varit hett men aldrig så länge i ett sträck. Det är fånigt att slösa med elström för att kyla ned huset men nu har jag kommit på den ljusa idén att installera solceller så får jag gratis elström. Och kylning behövs just då solen skiner som värst och solcellerna producera massor med elektricitet.

Egentligen passar solenergi oss mycket bra. Vi har stor 11 kW fläktar för att torka säden och flisen och de fläktarna kör vi just precis då vi har mest sol. I kalluftstorken förvarar vi fjolåret vete tills det blir torrluft och starkt solsken på våren. På hösten behöver man inte torka ned vetet så mycket för bakterietillväxten går ned till noll då temperaturen går ned närmare nollpunkten. Och flisen torkar vi alltid i juli-augusti. På vintern behöver vi inte mycket elektricitet för värmen i huset och verkstaden sköts av flispannan.

För något tiotal år sedan funderade jag också på solenergi men då var det närmast leksaker och dyra sådana. Men priserna ha faktiskt gått ned till en femtedel och systemen blivit mycket bättre. De kan producera energi också mulna dagar och på vintern. Då jag dessutom hittade en riktigt förståndig ingenjör i Lappenstrand som skötte om gemensamma anskaffningar så slog jag till.

Nu har jag beställt ett solcellssystem för omkring 14 kW (40 paneler). I år hinner jag inte sätta upp dem för taket måste bytas nästa sommar men det lönar sej att beställa panelerna i november-december för priserna brukar stiga på våren. Det gamla betongpannetaket skall bytas ut mot ett klick-plåttak som är lättare och dessutom passar solmodulernas stativ. Det går att skruva fast dem på fogarna som står upp 35 mm och då behöver man inte borra hål i taket. Det vill jag absolut inte för alla tätningar börjar läcka förr eller senare och solpanelerna skall fungera i 30 år minst.

Byggandet upphörde för en tid nu då vi började förbereda tröskandet. Torken skulle tömmas och städas liksom verkstaden. Det är mycket mera arbete att förbereda tröskandet än att köra över åkrarna. Beroende på året så tar det ungefär tio gånger längre tid att ställa i ordning än att tröska.

I år trodde jag att tröskan var i skick och att den bara behövde smörjas. Men då jag körde ut den för att börja tröska så visade det sej att haspelns centrumrör var av … Nu när jag tänker på saken så betedde sej haspeln faktiskt litet underligt i slutet på tröskandet i fjol. Nå, det var bara att plocka fram gassvetsen och börja svetsa ihop röret. Jag hoppas att det håller.

Avbrutet axelrör på haspeln (svetsat)

Att beställa nytt rör hade tagit flera dagar och vi hade knappast kommit igång före tisdagen. Nu blev röret reparerat på en timme och billigt var det … Gång på gång visar det sej att alla anskaffningar till verkstaden är mycket lönsamma.

Humöret har inte riktigt varit på topp den här sommaren. Helst vill man inte alls se på åkrarna och hettan har gjort att man är ootålugär, argär å iilakär (otålig, arg och elak). Det blev inte bättre av att diverse skurkar försöker förstöra våra skogar med en massa vindkraftverk med upp till 300 meters höjd. Det är miljöförstöring – rent av landskapsförstöring – i stora mått, fossilfritt eller inte. Det verkar som om alla miljövårdare skulle stänga ögon och öron så fort någon använder ordet “fossilfritt”. Och det har vindkraftskapitalisterna lärt sej fort.

I dag har det varit riktigt kallt med nordanvind så sommaren är slut och hösten har kommit. Jag kan inte påstå att jag sörjer för det har varit en j-la sommar. Nu orkar man i alla fall börja göra nånting. Då vi har kört över åkrarna så skall byggandet fortsätta och uthuset rustas upp.

Alla silos är fulla med vete som jag undvikit att sälja till det usla pris som vi har haft. Vetepriset lär ska gå upp så jag kanske säljer nån gång i vinter. Men knappast går priset upp till det som vi hade på 80-talet. I dagens mynt skulle det då bli omkring 600 euro per ton. De som skall importera all mat kunde tänka efter litet. Jag såg nyss att priset på en containerfrakt gått upp nästan tio gånger och att det kan bli brist på varor i butikerna.

Man ska inte tro att allt fortsätter som förut och speciellt inte att allt blir bara billigare och bättre. Pandemin kanske bara var en första förvarning av vad som kommer …

Österbottningarna har fått en ganska god skörd så jag gratulerar dem här från våra nyländska åkrar med katastrofskörd (fast höstsäden blev hyfsad).

Don Quixote och väderkvarnarna

En av världslitteraturens mest berömda hjältar är Don Quixote i romanen med samma namn skriven av den spanske författaren Cervantes i början på 1600-talet. Don Quixote (eller Quijote) är en fattig adelsman som förläst sej på riddarromaner och drar ut på sin gamla häst Rosinante för att förverkliga riddarromanernas ideal. Men han är en antihjälte som lever i en fantasivärld och bland annat slåss mot väderkvarnar som han tror är jättar. Han kallas därför ibland riddaren av den sorgliga skepnaden.

Till storms mot väderkvarnarna

Jag råkade i somras in i en kamp mot väderkvarnar och känner mej litet som Don Quixote. Det är alltså frågan om vindkraftverk som Ilmatar vill bygga i våra skogar. Nu tänker jag inte ta upp politiken utan bara det som drabbar oss i vardagen.

För ett tiotal år sedan sysslade jag med energi i avsikt att öka på självförsörjningen på gården. Men då var det närmast fråga om leksaker både ifråga om vindkraft och solenergi så jag lade planerna på hyllan. Nu är situationen en annan – delvis bättre men också sämre.

Det värsta är att Ilmatar som inte alls är ett finländskt bolag utan ägs av en schweizisk fond med fransk huvudägare vill att vi skall skriva på ett avtal om arrende för 45 år (+40 år) utan att berätta nånting om de konkreta planerna. Vi skall alltså köpa grisen i säcken. Det är enligt min mening totalt vansinnigt och helt omöjligt att skriva under ett sådant avtal.

Vi har satt oss in i andra vindkraftsprojekt och den vägen försökt få en uppfattning om vad det är frågan om och det ser mycket illa ut. Det är frågan om storskalig miljöförstörelse eller landskapsförstörelse med tiotals upp till 300 meter höga vindkraftverk. Byggandet kräver transport av tusentals lass tunga transporter och byggandet av nya vägar och kalhuggning av betydande skogsarealer.

Bara större och större – nu kring 300 meter höga

Vindkraftverken innehåller också suspekta ämnen såsom plastkemikalien bisfenol A, de sällsynta jordartsmetallerna
neodymium och dysprosium ( 97 % kommer från Kina). Ett stort problem är uttjänta rotorblad. Vid en del vindkraftverk som är litet äldre ser man redan hopar av rotorblad som inte kan återvinnas.

För oss som bor i närheten är också ljudet ett problem. Vindkraftverksindustrin påstår att ljudet inte är något problem men de gamla mätmetoderna är värdelösa och ett tyskt forskarlag har visat att infraljud kan inverka skadligt på människan. En del människor har också problem att sova på grund av infraljudet. Det behövs ännu forskning på det här området.

Men kampen mot vindkvarnarna fick mej att fundera på energi över huvud taget. Ur gårdens synvinkel har tills vidare enbart diesel och el varit av betydelse. De alternativ jag tittade på för något tiotal år sedan var rena leksaker. Men situationen har ändrats under de senaste åren. Priserna på solceller har gått ned kraftigt de senaste tio åren. De är nu bara en femtedel av priset och effektiviteten har ökat. Likaså kan de nya solcellerna producera el bättre vid mulet väder och på vintern. Dessutom är infallsvinkeln inte mera så viktig.

I motsats till vad man kunde tycka så är Sahara inte alls lämpligt för solceller utan Norden har vissa fördelar. Orsaken är att solcellerna måste kylas för att ge mera energi. Nu kostar ett solenergisystem för 14 kW omkring 12000 euro (med moms). Momsen kan man dra av på jordbruket så det blir under 10000 euro vilket är hyfsat. Man kan räkna att de pengarna får man tillbaka på 5-7 år.

Nu har vi ju en perfekt förbrukning för solceller eftersom vi har stora kalluftstorkar med fem 11 kW fläktar som går just då det är mest sol. Jag sätter på fläktarna vid middagstiden då luftens fukthalt gått ned och stänger dem på kvällen. Jag förvarar vetet i torkarna hela vintern med ganska hög fukthalt och torkar de sista procenten först på våren då man har torr luft och starkt solsken. Vetet kan man lugnt lagra som relativt fuktigt så länge det är kallt. Vid noll grader så upphör bakteriernas aktivitet nästan helt.

I juli och augusti så torkar vi flisen för följande vinter. Då körs också fläkten vid soligt väder. Det är ingen brådska att torka så man kan vänta på solen.

Vi har ingen värmepump (utom i växthuset) men årets julihetta fick mej att fundera på att installera en för kylning så man kan sova. Då vi fått solcellerna installerade så kan vi kyla alldeles gratis. Sedan får man se hur det blir med elbilarna. En körsträcka under 100 km på en laddning är rent löjlig här på landsbygden. Och priserna på elbilar är också helt otänkbara. De är i dagens läge enbart för rika knösar som låtsas vara “miljövänliga”. Hybridbilar är rena löjan för de drar mera bensin än en vanlig bil. Enligt en byabo som köpt en sådan så hinner han ungefär köra ut den ur garaget innan bensinmotorn drar igång Det är svagt överdrivet men visar det verkliga problemet..

Traktorerna går på diesel och därmed basta. Däremot kan det i framtiden bli möjligt att köra dem på vätgas som produceras med överskottsel från solcellerna. Lagringen av energi är det riktigt stora problemet både för vindkraft och solkraft eftersom dessa ibland producerar för mycket energi och ibland ingen alls. Vätgas kan vara lösningen.

Det finns en hel del undersökningar i Sverige där Energimyndigheten varit mycket aktiv. LRF (Lantbrukarnas RiksFörbund) har också aktivt sysslat med solenergi på lantgårdar. Det finns redan anläggningar som producerar vätgas på gårdar men priserna är ännu alltför höga. Det finns ett projekt med LRF och EU på Gotland där man producerar vätgas på en gård. Intressant nog får man biprodukter såsom värme och kvävegödsel.

Att konvertera en traktor till vätgasdrift är en besvärlig process så vi måste troligen vänta på helt nykonstruerade traktorer. Då är biodiesel en mera realistisk väg. Även om man kan producera el från solen så är lagringen det stora problemet fortfarande. Dieseln kan man lagra betydligt lättare.

Så vindkraftverk vill jag inte ha – lika litet som 300 meter höga industriskorstenar. Solenergi kan jag börja använda i en viss skala men elbilarna är ännu alltför dåliga och dyra. Traktorerna måste ännu gå på diesel.

Tillsvidare måste jag alltså gå till storms mot väderkvarnarna, installera solceller och vänta på teknisk utveckling på fordonssidan. Visst kör jag gärna med elbil – den är tekniskt överlägsen förbränningsmotorer – men inte till vilket pris som helst. Fast om vetepriset stiger med sex gånger så skall jag tänka på saken.

Hälsningar från Don Quixote de la Hindersby (från Hindersby).

Mera brädfodring

December 2013 var varmt. Vi höll på att bygga ända fram till nyåret. Då började vi förnya brädfodringen på den nya ladugården (byggd 1945) för den var ganska dålig på solsidan.

Brädfodringen på solsidan december 2013

Vi hann inte få upp mer än två bräder men tänkte fortsätta på sommaren. Det blev det ingenting av för vårt kök brann i maj 2014 så det blev köksremont. I augusti 2016 bytte vi luckorna till kalluftstorkens utgångsluft för de gamla började vara alldeles slut. De nya är av filmfanér och större och lättare än de gamla.

Nya utluftsluckor till kalluftstorken

Därefter hände inte så mycket för det fanns viktigare saker att göra. Vi lyfte upp ladan och slog cementbalkar under väggarna och så gick två somrar till att laga taket på boningshuset.

Men nu kom vi igång med resten av brädfodringen på ladugårdsändan. Det passar bra för vi förnyar brädfodringen på ladans solsidan också. Nu köpte jag en spikpistol för senast då jag slog i 20 kg spik i lådbalkarna till flislagret så fick jag en ordentlig knöl på högra armen. Den blev litet överansträngd. Det känns inte alls men man har problem med högra skjortärmen.

Spikpistol och knöl på armen

Det är inte så lätt att spika med spikpistol heller. Den är ganska tung och klumpig. Den klarar upp till 90 mm spik men i det gamla hårda virket så behövs det minst 7 bars tryck. Det var litet problem med magasinet först men med en hel del olja så började spikarna matas fram.

Då vi nu byggt nya ställningar så målar vi med detsamma. Det är ännu oklart hur vi skall komma upp till högsta punkten som är mer än 9 meter över marken. Troligen måste vi bygga en våning till på ställningarna.

Ena sidan spikad och nästan målad

Vi sätter takfilt under den nya brädfodringen så att väggen blir tät. De nya bräderna torkar ihop i solen och de äldsta (åtta år) har redan betydande springor.

Halva väggen klar

Det värsta med den nya väggen är att de andra husen ser ganska anskrämliga ut.

Aldär meir !

Det har varit en tung tid med hetta och torka. Jag kan inte göra nånting utom tidigt på morgonen och sent på kvällen för jag lider alldeles förskräckligt av hettan. Inte ens i verkstaden eller den gamla tegelladugården har det varit dräglig temperatur. Så jag har inte fått mycket gjort och inte heller orkat skriva nånting. Men nu gick temperaturen ned och är 16 grader och ännu svalare blir det i morgon bitti. Helst skulle jag säja “aldär meir” (aldrig mer) om vädret men det bryr sej inte ett dugg om vad jag tycker.

Vi for iväg till Sverige i början på juli och där var det betydligt svalare även om det inte kom mycket regn där heller. Men det kom omkring 30 mm sedan början på juni och det är mer än här i Hindersby. Eftermiddagarna var nog heta – jag mätte +42 grader vid husväggen där jag höll på att reparera trappan. Den var så rutten att allt blev bastuved. Nu är i alla fall den nya trappan färdig och till och med målad (golvet tjärat).

Den gamla trappan reparerad

Orsaken till att vi alls for till Sverige var att jag fick en Birka-resa till födelsedagen. Och Birka-resorna ordnas bara i juli. Vi var på 90-talet i Birka då utgrävningarna ännu höll på. Birka är alltså Sveriges “första stad” som åren omkring 750 till 970 var ett viktigt handelscentrum med goda långväga handelskontakter. Speciellt mot slutet var huvudvägen för hela Europas öst-västhandel via Birka och längs Finska viken till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och längs de ryska floderna till Bagdad och Kaspiska havet. Det var stora mängder arabiska silvermynt som kom till Birka den vägen. Men det viktigaste var ändå vägen till Holmgård (Novgorod), Konugård (Kiev) och Miklagård (Konstantinopel).

Troligen var våra förfäder sådana som inte iddes åka hela vägen till Miklagård utan i stället slog sej ned i den nyländska skärgården eller åkte inåt landet längs åarna. Trafiken längs Finska vikens kust till Ladoga var så livlig att det säkert fanns många provianteringspunkter (bondgårdar) längs kusten.

En del av gravfältet med över 5000 gravar – över 1000 år gamla

Visst var det intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia. Men det var nog sista gången jag åker iväg mitt i sommaren. Det blev ett elände för halva släkten som måste vattna i hettan och torkan. Och då man kommer hem så är allt lika ogjort som då man for. En bonde har inte råd att åka bort på sommaren. Aldär meir !

Åkrarna ser bedrövliga ut. Först regnade det på våren så brodden drunknade och sedan tog torkan det som var kvar. Lustigt nog så är det som såddes till sist jämnast men det är förstås sent utvecklat. Det vi sådde till först är också hyfsat även om där finns fläckar där brodden drunknat. Höstsäden är bäst men lider nog också av torkan. Första vallskörden var ganska bra men återväxten har varit usel i torkan.

Direktsådd bevarar fukten ganska bra men det var inte till fördel den här våren då brodden drunknade. Det som blev kvar är ganska kort så liggsäd behöver man inte vara rädd för. På bilden nedan blev åkern till höger sådd till först före regnen medan åkern till vänster såddes till sist efter regnen – delvis i vatten. Jag vet inte vad man skulle ha gjort även om man kunnat se in i framtiden och förutspå vädret.

Till höger sådd före regnen, till vänster sådd efter regnen

Flyghavren verkar också tycka illa om vädret för det finns ganska litet. Men så har jag sprutat med Broadway som torde bita på flyghavre också. Åkern till vänster var gröngödselvall som skördats varje sommar.

Just nu njuter jag av det kalla vädret. Det är skönt att få huttra litet och vara tvungen att klä på sej. Det räcker inte länge för på söndag skall det bli varmt igen men fram till dess orkar jag göra nånting nyttigt.

Till sist en bild av en av våra katter Lill-Skuttan. Den har liksom Grålle fått för sej att följa med byggandet och klättrar upp och ned på stegarna. I fjol klättrade de upp med stegen till balkongen men den här stegen stod bara lutad mot väggen. Ibland så springer de i fötterna så man måste föra in dem för att få arbeta i fred. Och så är jag rädd att tappa nånting då de svassar omkring under stegen.

Stegkatt