12 oktober, 2018 av Nisse

I väntan på vintern (2018)

I går avslutades odlingsåret här på Bos-Sestu. Jag körde sista glyfosatet i värme och solsken. Nu är (hoppeligen) varje kvadratmeter sprutad mot kvickrot och baldersbrå. För att genast påpeka att det är absolut nödvändigt så är det bara att titta på bilden i Att spruta eller inte spruta (2017) hur det ser ut ifall man inte sprutar glyfosat. Det är alltså ren katastrof – en djungel av kvickrot och baldersbrå som kväver odlingsväxten fullständigt. Att förbjuda glyfosat utan att det finns ersättning är lika med slut på odlandet !

Jovisst går det att plöja och harva för att hålla ogräset nere men jag har nu kört ett antal år med direktsådd och det är slut med plöjandet för min del. Priserna på vete skall stiga till det dubbla för att det skall löna sej att sätta tid och pengar på plöjandet. Direktsådden kan i vissa fall ge sämre skörd men inte var det i år någon betydande skillnad mellan den plöjda vallen (gröngödslingsvall som plöjdes upp i fjol) och de direktsådda åkrarna. Men förutsättningen är att man sprutar allt med glyfosat varje år. Eller något annat som hindrar kvickrot och baldersbrå att ta över helt.

I förra Land (5 oktober 2018) fanns det en intressant artikel om ”kemikaliebantning” som en ung familj i Sverige sysslar med. Frun i huset är kemist och började fundera på alla kemikalier som de utsätts för då hon blev gravid. Och vad man kunde göra åt det. Det visade sej vara relativt enkelt att välja bort produkter (mest plast) som innehåller skadliga ämne som mjukgörare (ftalater) och hårdgörare (bisfenoler) samt byta ut teflonstekpannan till gjutjärn. Halterna skadliga ämnen sjönk mycket snabbt – över en natt faktiskt.

Det intressanta med kemisten Thereses inställning är att allt inte blir förbjudet utan hon koncentrerar sej på de viktigaste sakerna som snabbt ger utslag. De kör bil (då de bor på landet) men är noggranna med maten och barnens saker. ”Livet måste vara enkelt” säjer Therese. Där ser man skillnaden mellan en utbildad kemist som vet vad det är frågan om och okunniga flummare som silar mygg och sväljer kameler.

Då vi läste artikeln så kom vi fram till att vi ”kemikaliebantat” redan i många tiotals år. Vi är inte kemister men den bättre halvan är biolog och har länge varit noga med att speciellt barnen skall få riktig mat utan tillsatser. Vissa ämnen är väl undersökta men hur blandningar av dagens tillsatsämnen inverkar vet man nästan ingenting om. Så vi har undvikit alla tillsatsämnen så mycket som möjligt. Och med egen potatis och egna grönsaker är det ganska lätt.

Det är inte riktigt klokt att jamsa om glyfosat (som huvudsakligen bönderna råkar ut för) och samtidigt vräka i sej massor med billiga kemikalier från den inköpta maten i plastförpackningar.  Jag har länge varit misstänksam mot plast och industriell mat men det var intressant att läsa vad en utbildad kemist anser. Man kan söka på nätet med ”kemikalieklok” eller ”kemikaliebanta”  för att få veta mera.

Nu är det rena sommarvädret men troligen blir det vinter i år också

4 oktober, 2018 av Nisse

Vädret bestämmer

Det var skönt att få tröskan rengjord och torklårarna utjämnade. Men trots att jag inte jordbearbetar alls så är besprutning med glyfosat absolut nödvändig då man har direktsådd. Helst på hösten fastän det gick bra i våras också. Någon djungel av baldersbrå och kvickrot vill jag inte ha mer – som det blev då en bit blev osprutad ett år. Varenda fläck skall sprutas med glyfosat och förbjudes det så slutar jag odla.

Men det är inte lätt att spruta på hösten och orsaken är förstås vädret. Om det inte är regn så blåser det och sedan blir det för kallt. Ett år som jag sprutade för sent på hösten så blev effekten nära noll. Numera följer jag SMHI:s Lantbruksväder (via NSL) som har ett bra sprutväder. Där ser man snabbt när det går att spruta även om man förstås borde sticka ut huvudet och kolla in vädret i verkligheten också.

Jag fick tre sprutor ut på åkern men sedan började det regna och nu får jag vänta till nästa vecka innan det möjligen blir bättre väder. Om man får tro på prognosen så skall det bli sol, varmt och ganska lindrig blåst. Det tar inte många timmar att köra resten av åkrarna men man får vänta och vänta på bra sprutväder. Det går inte att lova bort sej under tiden för plötsligt är det just de timmarna som det går att spruta – och sedan inte alls.

I år körde jag allt efter GPS:en. En vanlig GPS är inte noggrann och man får räkna med upp till tre meters fel så det blir att köra litet om vartannat. Grannen som har en riktig traktor-GPS har en tiondedels marginal. För glyfosatet har noggrannheten inte så stor betydelse bara man ser till att man inte lämnar emellan – möjligen går det åt litet mera medel. På sommaren följer jag sprutspåren som jag lämnar vid sådden och då använder jag bara GPS:en för att kolla att jag inte lämnar något helt varv obesprutat. Möjligen skaffar jag en bättre GPS-antenn då de blivit billigare men tillsvidare räcker den här till. Jag har mobiltelefonen rakt framför på vindrutan och det går bra även om man kunde skaffa en större skärm. Värre är att skärmen syns dåligt i starkt solsken.

Ett problem är det med programmet. Jag har inte fått det att fungera att man fortsätter på samma skifte efter en paus. Det laddar nog in de tidigare spåren men sedan då man skall börja köra på nytt så ser man inte var man kört förut och det är ganska illa. Nu gör jag så att jag inte stänger mobiltelefonen medan jag dricker kaffe utan fortsätter sedan köra direkt. Men då måste alla åkrar sprutas utan längre avbrott.

I år är det åtminstone inte blött på åkrarna så det blir inte spår efter traktorn och det är viktigt för direktsådden. Både då man tröskar och sprutar så gäller det att vara ytterst försiktig med hjulspåren. De kan vara riktigt besvärliga nästa vår då man kommer med såmaskinen. Det går ju att jämna ut spåren med en harv före sådden men det blir en extra köromgång som också kan vara besvärlig ifall det finns mycket torr halm utanpå. Förr behövde man inte fundera på körspåren eftersom man plöjde eller åtminstone tallriksharvade efter tröskandet.

Maskiner och teknik i all ära men det är vädret som fortfarande har kommandot – kanske mer än förr då man alltid kom fram på åkern med häst eller till fots. Om man kör ned en 6 tons maskin i leran så är det lindrigt roligt …

 

28 september, 2018 av Nisse

Skördeåret 2018

Så är då sista vetestrået tröskat. Det var  blåsigt och soligt idag så det var inga problem med tröskandet men vi hade litet bråttom för det utlovas regn för i morgon och nästa vecka blir det regn var och varannan dag.

Nu kan man säja att det blev inte så katastrofalt år ändå fastän den heta och torra sommaren hotade skörden. De två regn som kom före midsommaren och i mitten på juli var inte stora men de hjälpte till så att vetet grodde (den 20 juni) och klarade sej över juli månad. Jag väntade länge på det gröna vetet – det som grodde i maj hade man kunnat tröska redan i början på september – och nu var det moget. Eftersom jag fick in skörden utan större problem så lönade det sej.

Det först tröskade vetet var omkring 23 % och blev allt torrare så att det i förrgår var omkring 17 % vilket är ovanligt bra för våra förhållanden. De soliga dagarna har också varit bra för kalluftstorken och i dag på eftermiddagen var temperaturskillnaden hela tre grader mellan inkommande och utgående luft. Det betyder att vetet har torkat för då luften binder vatten så blir den kallare.

I förrgår körde vi hela dagen långt in på natten tills returskruven blev full med mull. Det var inte svårt att rengöra den men gubben var slut så vi slutade klockan tio på kvällen och körde åkern färdig följande morgon. Det blev tio hektar tröskat den dagen fastän vi först gjorde ren tröskan och började först på eftermiddagen. Sedan kom det regn men i dag körde vi de sista hektarerna. Utan brorsans hjälp hade det inte gått men nu kunde vi ha tröskan igång hela tiden.

Tröskan har gått bra efter de första problemen och nu är det bara att rengöra den och ställa undan den till nästa år. Litet problem har det varit hela tiden med den nya axlyftaren som var för lågt ned så det fastnade gammal halm på spetsen. Vi försökte bryta upp den men fjäderstålet bara for tilbaka. Nästa år skall jag värma den med acetylen och sedan bryta upp den.

Det var ovanligt mycket problem med den gamla halmen från i fjol. Jag misstänker att den inte ruttnat som vanliga år utan bara torkat den här sommaren och därför krånglade mer än vanligt. Jag kör alltså med bordet så lågt som möjligt för att direktsådden nästa år gå lättare. Det har varit besvärligt att hålla bordet på rätt höjd så jag har ”pumpat” det upp och ned hela tiden. Man känner i tröskan när bordet faller ned på marken och så tar man det litet uppåt så att det inte skuffar mull framför. I alla fall fick vi nog tröskan full av mull ett par gånger. Det finns en tryckmätare kopplad till bordets hydraulik som skall mäta hur tungt bordet ligger på marken (med en oljeackumulator som hjälper till att hålla det uppe) men tyvärr är nålen på mätaren lös och den visar litet vad som helst. Nästa år skall jag försöka komma ihåg att byta tryckmätare.

Lampan inne i tanken är också för svag. Den fungerar bra då det är mörkt men på dagen ser man inte hur mycket säd det finns i tanken. Den måste bytas till en starkare lysdiodlampa. Redan i fjol bytte jag de flesta arbetslamporna till lysdiodlampor men det finns ännu kvar ett par gamla glödlampor och de borde  bytas. Man sparar mycket ström och får mycket bättre ljus.

Tröskan är ännu ny för mej och i år lärde jag mej åter ett par varningslampor – bland annat returskruvens lampa. Den gula varningsblinken är bra för den märker man fastän man inte kollar in alla varningslampor hela tiden.

Skörden blev som sagt inte katastrofalt dålig även om den inte var speciellt bra. Men vissa ställen var det nästan liggsäd och där var det riktigt god veteskörd. Synd bara att det fanns många dåliga fläckar som drog ned medeltalet. Åkervis blev det litet förvånansvärd fördelning. En del åkrar som normalt ger god skörd var inget vidare i år medan andra gav riktigt god skörd. Torkan var säkert orsaken men man hade inte väntat att den skulle slå mot skogsåkern till exempel som vanligtvis torkar upp sämre än de andra.

Nu är den gamla torken full medan vi inte behövde sätta nånting i den nya torken. Så visst är det ett dåligt skördeår. Men vi har haft sämre. Nu är det i alla fall slut och man måste börja fundera på nästa vår. Då gäller det att spruta glyfosat över allting och inte lämna nån fläck osprutad för det leder till ren katastrof på grund av baldersbrå och kvickrot. Även om det inte syntes nån kvickrot alls på sommaren så har den växt till sej nu på hösten och det finns en hel del gröna fläckar igen. Om man inte sprutar glyfosat så är det inte gröna fläckar nästa sommar utan en grön matta – eller baldersbrådjungel. Glyfosatförbudarna borde tvingas odla sin egen mat utan glyfosat så skulle de få se vad det innebär i verkligheten.

Om man försöker dra ihop skördeåret 2018 och använder sej av efterklokhetens dåraktiga visdom så skulle jag ha sått en vecka tidigare för att få jämnare grodd. Torkan kunde man inte göra något åt och inte mycket annat heller så det gick nu sisådär i alla fall. Det är trevligt att vetepriset stigit till 200 euro/ton men det här vetet säljer jag först nästa sommar och vad priset är då vete fåglarna. Jag borde ha väntat ett par veckor till med att sälja fjolårets vete men det gick inte riktigt eftersom jag var tvungen att börja tröska och torken var full.

Vetet skall lännu torkas – åtminstone i fyra lårar. Men det är ingen panik eftersom det är ganska torrt. Och om man kyler ned det allt emellanåt så klarar det vintern utan problem. Nu sätter jag punkt för det här skördeåret och börjar fundera på skogsmaskinerna i väntan på vintern 2018-19.

 

23 september, 2018 av Nisse

Regn och reparationer

Hösten har kommit och regnskurarna och reparationerna som sej bör då det är dags att tröska. Väderprognoserna lovar solsken och visst skiner solen men det regnar tillika. Inte mycket men så att det blir för vått att tröska. Just då det torkat upp igen så kommer nästa lilla regnskur …

Vårt tröskande kom igång och jag fick ett varv tröskat innan tröskan gick sönder. Den här gången var det nedre tappen till skakarlådan som brast. Jag misstänker starkt att den fick fel redan i fjol höstas då övre axeln brast. Troligen blev det sned belastning som fick till stånd en spricka i tappen. Det var inget problem att svetsa den men det var som förgjort att få bort skakararmen (som går snett nedåt på bilden nedan):

Allt annat gick mycket bra för man kommer bra åt alla skruvarna men det gick inte att få på en utdragare för den koniska axeln i mitten. Alla utdragare hade för långa centrumskruvar som tog emot elevatorn till vänster. Och utan utdragare får man inte bort nånting från en konisk axel. Det gick inte med vilken skruv som helst utan det måste vara en M16 med fina gängor – nånting som inte är så vanligt. Och så måste en centrumskruv ha extra bra hållfasthet också: 10.9 eller helst 12.9.

Jag har länge tänkt skaffa mera utdragare men det har inte blivit av. Nu beställde jag utdragare för flera hundra euro från Tyskland men de kommer först om en vecka. Bäst att beställa i alla fall för annars står man där igen nästa gång nånting går sönder. Men det var mycket frustrerande att inte få bort armen fastän den var så lätt åtkomlig. Det hade varit ett stort arbete att börja skruva bort elevatorn.

Jag sökte igenom alla lådor med gamla prylar för att försöka hitta en kortare skruv och det gick nästan en hel dag (med solsken) till det. Till sist hittade jag faktiskt en lämplig skruv på en muttersplittrare som jag slaktade. Sedan var det lätt som en plätt att dra bort armen. Varvid man åter kommer till det faktum att man måste satsa en massa på bra verktyg.

Sedan var det bra att Henrik kom hem på lördagen och hjälpte till att skruva ihop tröskan igen. Han måste ligga med huvudet nedåt i skakarlådan för att få skruvat fast den svetsade tappen. Den här gubben börjar var litet styv för sådana övningar. Men måste man så går det nog. Det är också bra att vara två så den ene kan plocka upp alla tappade verktyg och räcka in dem tillbaka.

Den reparationen kostade inget annat än några elektroder och en förlorad tröskdag. Därefter var det bara att köra igen – tills plötsligt all kylarvätskan rann ut på åkern. Det visade sej att nedre slamgen till kylaren hade kommit loss. Slangklämmaren hade inte blivit tilldragen alls så det var ett under att vi kunnat köra så här länge. Vätskan hade inte heller minskat i kylaren. Så det var bara att sätta på slangen och dra till slangklämmaren. Nu har vi i alla fall rent vatten i kylaren så det gäller att minnas att byta till kylarvätska innan vintern kommer.

Nu kan jag inte gräla på någon som inte dragit till slangklämmaren för då jag skruvade så råkade jag se att inte heller slangklämmaren till bränslepumpen var åtdragen. Den bytte jag själv i fjol så det gäller att inte kasta sten då man bor i ett glashus själv.

Vetet var ganska torrt då vi tröskade i går – omkring 18 %. I dag körde vi den första åkern färdig även om det regnade ganska ordentligt de sista varven. Det var bara en liten skur och sedan sken solen igen. Det var i alla fall slut för den här dagen för det hann inte torka upp på nytt före kvällsdaggen. Tydligen blir det nu att nappa nån liten bit varje dag innan det åter kommer en skur. Det tycks bli en lång skördetid i år.

Det positiva är att det gröna vetet har mognat ganska bra. Jag väntade nästan en månad på det men tydligen lönade det sej – ifall jag får tröskat inom de närmaste veckorna. På onsdagen skall det regna igen men annars lovar prognosen solsken. Fast man vet ju att det kan betyda skurar i alla fall som försinkar tröskandet ordentligt.

En ganska normal höst med andra ord.

 

20 september, 2018 av Nisse

Ett varv tröskat – och en lampa

Nu orkade jag inte vänta mera. I går kväll körde jag ett varv för att pröva hur tröskan går. Det gick bra även om det ännu fanns en hel del grönt och fukthalten var 24 %.  Visst hade jag kunnat vänta ännu de tre dagar som det skall vara sommar innan hösten kommer på lördag. Men det börjar snart bli oktober och dags att få undan tröskandet. Man får inget annat gjort så länge man går och väntar på att få in vetet.

Vi hade tänkt börja litet tidigare på dagen men det visade sej att tröskan behövde en ordentlig rengöring efter fjolårets regniga väder. Jag slipade också hackens knivar riktigt vassa så halmen skulle bli ordentligt hackad. Det är ju viktigt med direktsådd. Det tar en massa tid att slipa dem för de skall skruvas loss först. Och så är de så många.

Fjolårets tröskande hade satt en hel del ”lim” överallt i tröskan så det gällde att skrapa och skrapa. Jag har trycktvätt men vill inte använda den med tanke på att lagren inte tycker om vatten som kommer med hårt tryck – och nån svag dusch tar inte bort limmet. Vi använder tryckluft för rengöring men den tar  inte bort limmet.

I fjol brast ju en axel till skakarna men den bytte vi redan på hösten. Så nu var enda reparationen att byta en axlyftare. Det elektriska verkar fungera efter fjolårets stora utbyte av säkringshållare och kontakter. Men man skall aldrig ropa hej innan man är över bäcken så vi får se om vi klarar av årets tröskande utan större reparationer.

Första varvet är alltid kritiskt för ofta ligger det kvistar vid skogslaggarna. Vi hittade ett ordentligt vedträ i stenfickan från fjolårets tröskande. I  år fastnade också en del kvistar på axlyftarna vilket ju är bra för då far de inte in i tröskan genast.  Årets vete är så kort efter torkan att man måste ha bordet ganska lågt.

Då vi kippade lasset i gropen och började köra upp det i torken så såg vi att vi dessutom tröskat en arbetslampa … Den måste ha blivit kvar i tröskan under sållen för annars hade den ju farit ut på åkern över sållen. Det var en lysdiodlampa och vi hittade de flesta delarna men en del lysdioder saknas så vi måste sortera den här låren nästa år. Vi odlar fodervete men jag tror inte djuren gillar lysdioder.

Det har under åren blivit ett och annat verktyg kvar i tröskan  efter reparationer och rengöringar. Jag försöker att sätta ifrån mej alla verktyg på marken och aldrig lägga ned dem inne i tröskan men det lyckas inte riktigt alla gånger. Det värsta oljudet var då vi lämnat en skiftnyckel som gick genom hela maskineriet. Underligt nog gick inget sönder på tröskan men skiftnyckeln blev krokig och då måste det ha varit stora krafter för verktygsstål kröker man inte så lätt. Fast det var för omkring 40 år sedan.

I senaste väderprognosen har lördagens regn minskat till nån ynka millimeter så visst hade vi kunnat vänta ännu ett par dagar men det börjar vara dags att få undan året skörd. Och så måste man ha nån vecka med bra väder för glyfosatsprutandet också. Med direktsådd kan man helt enkelt inte lämna bort det. Då har man enbart baldersbrå och kvickrot på åkrarna. Det skulle förstås minska på överproduktionen rejält då 90 % av skörden skulle försvinna. Visst gick det bra i år att spruta före sådd men det kräver torrt väder på våren och det är säkrast att spruta på hösten ifall det går. I fjol gick det inte.

Efter ett varv vet man ännu inget om mängden men det är klart att det inte blir någon bra skörd. Man får vara glad om det ens kommer i undre kanten på hyfsad.

11 september, 2018 av Nisse

En doft av dynga

Vissa tycker att kodynga luktar illa men jag känner mej bara ung på nytt och minns tiden då vi hade kossor. Jag gillar kossor (men inte då de blir sjuka). Det har varit dåligt med doften av dynga de senaste åren men i går fick vi två lass äkta kodynga som tack för klövern som Klinkas körde in från vår gröngödslingsvall.

Vi satte den ganska nära till ladan (och huset) så det var ganska stark doft i början – men den avtar snabbt. Och jag tycker ju bara det doftar ungdom. Trädgårdsmästaren i familjen var lycklig då hon får fin gödsel. Den skall ligga och ”brinna” åtminstone till nästa år men blir bara bättre med tiden.

Föriga bisin sade ju ”Det luktar pengar” då stadsbon förfasade sej över dynglukten. Kodyngan är inte mera så viktigt för gödslandet  – utom för ekobönderna – men förr var det enda möjligheten att få det att växa. Tyvärr äter kossorna från tio hektar men dyngan räcker bara till en hektar.