Mellan tröskning och skogsarbete II

På våren så undrar man varje år vad man egentligen gjorde på hösten efter tröskningen och före skogsarbetet. Varför fixade man inte det och det och det …

Så nu ska jag försöka skriva upp allt vi gjorde den här hösten. Bråttom har det varit och med nöd och näppe fick man det värsta avklarat före kölden och snön kom – nästan. Men vad har vi gjort ? Inga större byggarbeten har det varit på hösten i år.

Fortsättning II: Byggarbeten och maskinförvaring

I början på oktober började vi bygga maskinskjul vid ladans vägg för förvaring av breda men inte långa maskiner, typ hacken. Taket på det förra såghuset flyttades hit och förlängdes. Djupet blev under två meter men det går att förlänga om det behövs.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8663-900x675.jpg
Maskintak vid ladans vägg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8675-900x675.jpg
Inga stolpar
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8736-900x675.jpg
Det färdiga maskinlidret (bara ett tak)

Tanken är att placera maskinerna under taket och om de sticker ut så kan man lätt sätta upp takskivor som går utanför det smala taket. Hacken (som syns till höger på bilden) ryms just och just om man skruvar bort stödhjulen. Det är bara att ta bort en skruv och dra ur tappen som håller fast hjulen. Det är klart att det blåser in snö men jag satte en presenning över växellådan och remmarna. Snö är inte så farligt men jag vill inte att den skall stå ute i regnet. Snö innehåller ganska litet vatten och det rostar just inte så länge som det är köldgrader.

Då det var som värst ville jag inte köra i leran och smeten bakom ladan så jag började slå sönder den grop jag satt långt in på natten och slipade (cement) som 16-åring. Vi byggde en kalluftstork på bodvinden och grävde en grop att kippa sädlasset i. Den var gjuten i cement och jag lärde mej slipa cement av min farfar. Man måste slipa cementen med stål medan den är våt och samtidigt strö litet cementpulver på ytan. Då blir den slät och hård. Och ännu 60 år senare var den riktigt fin. Det var ett svettigt arbete att slå sönder cementen med slägga.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8691-900x675.jpg
Vår kippgrop från 1962

Under gropen finns en injektor och fläkten som blåste upp säden kopplades till röret nere till vänster. Säden for upp genom röret till höger på bilden ovan. Men vi har så platt mark att gropen varje år var full av vatten. Då vi skulle tröska så satte vi en krök på det uppkommande röret till höger och blåste bort vattnet. Men i längden så rostade nog plåten i tratten på bottnen bort. År 1975 byggde vi en ny kalluftstork på ladugårdsvinden efter det att vi sålt bort kossorna och den här torken blev flistork. Gropen behövdes inte mer för flisen blåstes direkt från flistuggen in i torken.

Utrymmet har varit lagringsplats för virke men nu behövdes det för Kubotan . Det är också den enda traktor som ryms in under mellantaket – men bara med nöd och näppe. Så länge vi hade Logosol-sågen utanför dörren så var det inte möjligt att använda utrymmet effektivt men nu är den flyttad till ett eget såghus. Ursprungligen var det dyngdal. Den gamla ladugården fanns på ena sidan och stallet på andra sidan fram till 1945 då den nya ladugården byggdes på andra sidan vägen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8696-900x675.jpg
Här syns luckan till injektorn men skaftet har rostat bort
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8698-900x675.jpg
Gropen fylls med sand och cementbitar
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8700-900x675.jpg
Tjälen har lyft yttre kanten 15 cm

En annan orsak till att man inte skall ha gropar i vår lerjord är tjälen som lyfte upp yttre kanten omkring 15 cm – men inre kanten på gropen lyftes inte alls. Det var ett lämpligt arbete att slå sönder cementen med slägga för det blev ganska varmt och jag var riktigt svettig. Man ångrade flera gånger att man inte hörde på famo: “Ni ska int bygg så starkt. He bliir så svåårt ti riiv”. Som 16-åring tänkte man inte alls på att man om 60 år skulle stå med släggan och svettas.

Halva gropen orkade jag slå sönder men andra halvan får vänta på nästa sommar då vi skall slå nytt cementgolv över gropen. Nu fick jag i alla fall in Kubotan och maskinerna. Men som bilden nedan visar så är det inte mycket luft mellan hytten och mellantaket.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8704-900x675.jpg
Kubota i nya garaget

I slutet på oktober började det bli kallt och det blev bråttom att gräva ned kabeln till såghuset så att jag vågade köra snö i vinter. Den hade bara legat på marken under ett provisoriskt skydd av tre bräder. Nu satte jag den in i ett vattenrör av plast som är ganska starkt och grävde ned det omkring 20 cm. Det är tyvärr tillfälligt för vi måste ännu gräva ned ett täckdike eftersom planen utanför ladan blir ganska eländig på hösten då det regnar. Det kommer en hel del vatten från de stora taken kring vinkeln så helst borde ledas bort i ett täckdike.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8711-675x900.jpg
Kabeln i ett rör nedgrävd till såghuset

Jag grävde med gripen på lastare. Man får upp en hel del jord men det sista måste man ta med spade för hand. Vis av erfarenheter från fiberkabelgrävandet så satte jag en gul varningsremsa utanpå röret. Man ser inte det svarta röret i lerjorden som kan vara ganska mörk.

Före frosten måste jag också få ned ett täckdike vid upplagsplatsen för stockarna och annat virke. Där fanns nämligen ett par gropar som stod fulla av vatten på höst och vår och alltså gav upphov till djupa hjulspår så vi körde ut virke. Det grävde jag delvis med lastaren men använde också frontlastaren på stora Zetorn. Den går ganska bra att gräva med då man sätter ned skopan i jorden och lyfter upp framhjulen. För att få täckdiket att rinna tomt så hyvlade jag bottnen på diket så att vattnet rann åt rätt håll ut i vägdiket.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8713-900x675.jpg
Dränering av upplagsplatsen

Och mera fortsättning kommer …

Efter tröskning I

Det här är första delen av ett alltför långt inlägg.

På våren så undrar man varje år vad man egentligen gjorde på hösten efter tröskningen och före skogsarbetet. Varför fixade man inte det och det och det …

Så nu ska jag försöka skriva upp allt vi gjorde den här hösten. Bråttom har det varit och med nöd och näppe fick man det värsta avklarat före kölden och snön kom – nästan. Men vad har vi gjort ? Inga större byggarbeten har det varit på hösten i år.

I mitten av september var tröskandet klart. Det gick på fem dagar och tröskan var sönder fem gånger. Och efter att allt var tröskat så märkte jag ännu att en skakarhållare hade brustit.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8623-900x675.jpg
Bakre järnet för skakaren hade brustit

Tur att det inte brast tidigare för i motsats till de andra reservdelarna som vi fick genast från vår lokala Rosenlewhandlare så visade det sej vara riktigt svårt att hitta ett sådant järn. Men det behövs ju inte förrän nästa år.

På hösten måste man så fort som möjligt spruta mot kvickrot och balderbrå medan det är varmt och glyfosatet har god effekt. I år var det extra viktigt för vi hade grymma mängder ogräs – mest baldersbrå. På grund av torkan i juni så hade ogräsen inte grott före besprutningen som i år var klar före johanni. Men efter johanni kom det regn och då grodde ogräsen som alltså förblev obesprutade i år.

Oftast försöker jag sätta sprutan på stora Zetorn för MF165 orkar inte lyfta 800 liter utan bara 600 liter (hydraulikpumpen borde bytas). Men i år måste jag sätta den stora Peruginihacken på Zetorn så det blev 165:an i år. Visst går det bra men tar ju litet längre tid.

Det gick åt en massa tid att få GPS:en att fungera för jag hade tappat den tidigare antennen och kört över den så systemet var nytt. Förstås fungerade det inte direkt utan det tog en och annan dag att få igång det. Tyvärr hade också vår RTK-station strukit med i sommarens åskväder som tog kål på en björk invid brorsans hus där elektroniken satt och den var inte reparerad ännu. SÅ går det då man skjuter upp nånting – sedan blir det bråttom och man har inte tid mera. Jag fick köra med dålig vanlig GPS och det gick bra på de öppna åkrarna (se bilden nedan) men nära skogen krånglade det ordentligt. Utan sprutspår hade det inte gått alls – även om ogräset gjorde det svårt att se spåren.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8624-900x675.jpg
GPS lägger sprutbreddarna snyggt – om det är öppet fält

Sedan var det dags att köra över åkrarna med hacken – fast först måste hjulfästena fixas. De var helt söndernötta. Det värsta var att få hjulhållarna fastspända tillräckligt stadigt i fräsen. De var inte precis fyrkantiga …

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är DSCN8627-900x675.jpg
Hjulens fästen i fräsen

Det gick ännu på något sätt på bilden ovan men då de skulle svängas och andra sidan svarvas ur så blev det riktigt besvärligt. Inte en rak kant … Det gick långsamt för man vågade inte mata så mycket med ursvarvningshuvudet. Till slut lyckades jag i alla fall få ursvarvat för de nya bussningarna. De är av metall medan de gamla var av plast …

Det gick långsamt att köra i den våta klövern (se Det blev höst också 2023) men höstarbetet var klart inom september. Det var tur för i början på oktober kom ett par stora regn på 70 mm sammanlagt och då hade det inte varit läge att köra med hacken mera.

Fortsättning följer …

Det blev höst också 2023

September lär ha varit rekordvarm men hos oss var det ganska normalt. Egentligen har vädret hela sommaren varit ganska vanligt (på 70 års sikt) utom juni som var alldeles för torr. Det började komma litet regn efter midsommaren och sedan har det varit litet regn men åkrarna har varit hårda och burit maskinerna riktigt bra.

Det som var ovanligt den här sommaren är att det inte varit en enda frostnatt förrän nu i oktober. Förra natten var det litet frost och nu är det ett par minusgrader. Sommaren fortsatte ända fram till oktober månad men sedan vände det ordentligt. På en vecka fick vi två större regn – totalt 70 mm. Nu står vattnet på åkrarna. Och så blev det kallt.

Vatten på åkrarna den 8 oktober 2023

Det går inte att köra på åkern nu men vi har alla höstarbeten undan. Jag har sprutat glyfosat på alla åkrarna utom den insådda. Det var i år nödvändigt att hacka alla åkrarna också på grund av att en massa ogräs grott först i juli – efter det att besprutningen var förbi. Vanligen försöker jag tröska med möjligast låga stubb så att tröskans hack sköter om att man kan så direkt. Nu måste jag lyfta bordet så att inte tröskan hela tiden skulle fastna i en mängd ogräs (se bilden i Tröskningen började – tröskan sönder). Därför måste jag köra en extra tur med Perugini-hacken. Det var tungt så det gick en massa extra bränsle i år. Klövern i den gamla vallen var också tung att hacka.

Massor av fin klöver – och det är återväxten …

Jag renoverade hjulfästena på Perugini-hacken och det var ganska besvärligt för det ena var söndernött. Det fanns gamla bussningar av plast … Jag vet inte om de var original men de var helt borta på ena hjulet och mycket nötta på det andra. Nu bytte jag ut dem mot stålbussningar. På ena sidan måste jag svarva upp fästet eftersom det var så nött.

Gamla hjulfästesbussningar av plast …

Hacken är annars i bra skick och gör ett bra arbete men i vått gräs eller klöver är det tungt. Till och med Zetorn på 140 hästkrafter storknade ett tag. Det var förstås bättre än förra gången då remmarna ( fyra 17×1900 mm) brast. Nu var det bara att starta om. I alla fall har jag nya kilremmar i reserv för framtida behov. Jag hittade en bra firma i Tyskland som säljer kilremmar av samma märke som här men priset är under en fjärdedel. Frakten var också billigare.

Perugini-hacken efter klöverhackning

I år sådde jag för första gången på länge höstvete. Erfarenheterna var tidigare mycket dåliga eftersom vi har platta åkrar med många svackor. Men nu finns det nya sorter som lär vara vinterhärdiga så jag köpte en storsäck Ceylon för att testa. Med tanke på de torra försomrarna så skulle höstvete vara betydligt tåligare. Grannarnas höstvete blev också fint i år. Tyvärr så störde regnen så att sådden blev alltför sen. Nu hoppas jag bara att vädret blir någorlunda varmt resten av hösten.

Gäss har vi tidigare inte sett annat än i små flockar men nu kom det tusentals fåglar. De gillade tydligen våra obearbetade åkrar med strandtomt (halva åkern låg under vatten). September har varit så varmt att gässen började flytta på allvar först nu.

Gässen kom den 9 oktober 2023

Efter den 1 oktober får man hacka mångfaldsogräsåkrarna men jag lät bli eftersom blåklinten blommar som bäst. Den grodde så sent (först i juli) och det september har hållit kvar blommorna. Jag gillar skarpt den intensivt blåa färgen hos blåklinten.

Blåklint i mångfaldsogräsåkern

Nu trodde man att höstbrådskan var förbi men i går blev det så kallt att jag satte igång flispannan. Den har varit avstängd sedan början på juli och vi har värmt varmvatten då solpanelerna gett ström eller elpriset varit noll eller under noll. En femhundra liters boiler håller värmen ganska länge. Varmvattnet är friskt för det kommer genom en slinga inne i boilern. Men nu började det bli svalt i huset. Nåja, pannan gick en timme och sedan brast flisskruven. Så jag har hackat loss den halvt inkrupen i pannan och svetsat ihop bitarna. Fast man får vara glad att det inte hände mitt i vintern. Nu skall jag beställa en reservskruv så man kan byta snabbt nästa gång det blir problem. Och problem blir det alltid …

Vår första eltraktor

Det är ju pop med eldrivna fordon just nu. Det finns en hel del elbilar men på traktorsidan är det ovanligt. Nu har jag i alla fall tagit i bruk vår första eltraktor: Pluttn. Den är inte stor och har bara en 800 W motor men det är första steget så att vi får pröva på eldrivna nyttofordon.

Jag köpte den redan i fjol för 120 euro (se Allting kommer tillbaka) men det blev problem med bakhjulen för fälgarna passade inte på den nya eldrivna bakaxeln. Först efter det att jag skaffat svarvtillsats till fräsen kunde jag anpassa fälgarna till den nya axeln. Så nu har vi tagit i bruk Pluttn.

Pluttn med vår fina mjölkkärra

Egentligen var den avsedd att transportera trädgårdsmästaren i familjen som har dåliga fötter. Men hon ville ha en kärra till den så jag svetsade ihop ett drag på Pluttn och en teleskopisk dragbom på vår 75 år gamla mjölkkärra. Den är en av de viktigaste redskapen för den har stora 26″ hjul så den går att dra över stock och sten ganska lätt. Vi har transporterat mycket med den. Skottkärror har alldeles för små hjul.

Nu har man också börjat med nytillverkning av den gamla mjölkärran så vi är inte de enda som gillar den. Jag är mycket glad för det har varit svårt att få tag i reservdelar (hjul) men nu finns det äkta mjölkkärrshjul att köpa. I fjol råkade jag nämligen backa på vår kärra med stora Zetorn och ena hjulet blev en åtta.

Man kan fortfarande använda den som handkärra för röret i dragbommen kan skuffas in under kärran så det är inte i vägen för fötterna. Det är ingen leksak – kom ihåg att man körde fulla mjölkkannor på de här kärrorna. De klarar 150 kg. Jag har redan testat att köra sten från trädgården. Då måste man ta loss kärran så att man kan vippa den bakåt och sedan vältra stenen upp på kärran. En av stenarna var så stor att jag inte alls orkade lyfta den.

Mjölkkärran med inskuffad dragbom

Jag har satt gamla hårdkartongskivor på kärran för att inte alla saker skall falla/rulla av men det skall komma litet bättre filmfanér på den småningom. Bågarna över hjulen är absolut nödvändiga då man kör skivor eller liknande med den. Fram och bakstycke kan behövas också men måste vara möjliga att ta bort för vi kör mycket långt virke med den.

Första dagen var mycket lyckad. Det var så roligt att köra med Pluttn att det blev en hel del spår i trädgården. Försöket att köra mullsäckar lyckades däremot inte så bra. Det gick fort och lätt tills föraren märkte att dragbommen kommit loss och kärran blivit kvar … Jag hade inte hunnit fästa bommen ordentligt men nu är den fäst med starka klampor och svetsad krok.

Den nya eltraktorn invigs

Det är inte någon jordbrukstraktor men den är utmärkt mellan äppelträden där Kubotan till och med är för stor – hytten tar emot trädens grenar. Pluttn kommer fram nästan var som helst. Bakaxeln är under en meter bred och styret går under nästan alla trädgrenar. Hjulen är breda men ganska små så den orkar inte dra så mycket. Fyrhjulsdrift har den inte men däremot differentialspärr som alla nyttofordon bör ha.

Bakaxeln med motor och styrenhet kostade bara 350 euro. Det finns starkare motorer men jag ville ha 24 Volt så att den går på två vanliga traktorackumulatorer som inte mera orkar starta traktorerna. Om man sätter in Litiumackor så kan man få upp till 2000 W (jag har sett ännu kraftigare utomlands).

Bakaxeln med elmotor 24V/800W

Den här går fort. Vi har ännu bara kört på ettan men den har tre hastigheter så den kommer väl upp till 25-30 km/t. Egentligen så kunde den ha haft lägre utväxling så man kunde köra tyngre last även om det går långsammare. Fast barnbarnen kanske gillar den här.

Jag har aldrig tyckt om småmotorer (förbränning). Mopeder, gräsklippare och jordfräsar bara krånglar hela tiden. Förgasare är en uppfinning av Hin håle. Dieselmotorer är mycket bättre men används bara i större maskiner (Kubotan är den minsta). Pluttn laddar vi från egna solpaneler så man behöver inte köpa bränsle till den. Eftersom vi mest använder den inom eller nära gården så går det bra att ladda den ifall de gamla ackona blir tomma.

Småmaskiner går bra på ackumulatorer men det krävs helt andra lösningar ifall man vill köra de större traktorerna på el. Tillsvidare blir det också dyrt och det är ackumulatorerna som är problemet. Så jag väntar på bättre lösningar.

Tröskningen började – tröskan sönder

Det här hade jag tänkt skriva för länge sedan men så gick tröskan sönder på nytt, och på nytt och på nytt och på nytt. I fjol gick den inte sönder alls men tog igen skadan i år. Det är ju normalt att den går sönder då man börjar tröska. Det var inga stora saker men det tar tid att reparera. Och så var vädret regnigt med skurar allt emellanåt. Åtminstone hotar prognoserna hela tiden. Ett tag med hela 45 mm på ett dygn – men det kom bara 16 mm.

Det som räddade tröskningen var att Baijars Guy i Liljendal hade reservdelar hemma. Det var bara 15 minuters väg och så kunde man få igång tröskan igen. Nu räknar jag inte med svetsningen av haspelröret som är alldeles för svagt. I år satte jag in vinkeljärn som förstärkning. Men man får bara svetsa ändarna så att de ger efter litet. Om svetsen blir för stum så spricker den lättare. Som vanligt så håller en slarvig lappning längre eftersom den ger efter litet.

Haspelröret svetsat – gammal svets till höger har spruckit

De andra felen var ett lager till skakaren. Det var så undanskymt att man inte såg det innan skakaraxeln började ta emot plåten. Jag har de senaste åren köpt en mängd utdragare och nu behövdes de. Det värsta var att man måste krypa in i tröskan och ligga med huvudet nedåt för att få loss skakararmen. Det gick bra då Henrik var hemma men då det nya lagret skulle sättas in så fick jag själv krypa in. Och det gick bra att krypa in men att komma ut tillbaka var värre.

Efter att ha tröskat ett lass så gav fläktremmarna upp och motorn blev överhettad. Vi har förut haft bekymmer med fläktremmarna för spännaren finns UNDER generatorn så att det skall vara extra svårt att komma åt den. Inte går det uppifrån och inte går det nedifrån. Nu hade vi nya kilremmar hemma men de var av olika sort så den ena var ganska lös. Det var bara att hoppas att de skulle hålla tills allt var tröskat. Och de höll … Nu skall jag köpa sex nya fläktremmar att ha i lager.

Sedan lyckades vi tröska nästan en hel åker innan styrleden till bakhjulen brast. Reservdelsboken hade uppenbarligen helt fel eftersom den hade en innergänga medan verkligheten hade en yttergänga. Men Guy hittade en styrled med rätt gänga och efter en ny åktur till Liljendal så fick vi igång tröskan igen.

Sedan fastnade det fullt med halm i tröskan och det var så sent på kvällen att vi åkte hem. Följande dag då jag började tröskan så blev det inte bättre fastän säden hade torkat upp. Efter att ha tömt hela tröskan på halm och agnar så hittade vi till sist felet. Det var en 17 mm nyckel som hade blivit kvar i skakaren och till sist satt sej på tvären i skruven där den satt som sten. Man har hört om läkare som lämnat kvar alla möjliga verktyg inne i patienten och jag börjar förstå dem. Vi försökte gå igenom alla verktyg som vi hade inne i tröskan då vi bytte lagret men trots allt blev det kvar en nyckel i alla fall. Jag har medkänsla till kirurgerna – det är inte så lätt …

En ny resa till Liljendal – Guy hade rätt kilrem hemma. Den gamla var så förkolnad att den inte orkade dra runt tröskverket mera. Före nästa höst skall vi kontrollera alarmen för där finns en smatterkoppling vid skruven som nog borde ha utlöst alarmet. Möjligtvis var den så smutsig att den inte gav kontakt. Efter att ha spräckt förra tröskan genom att köra den full med våt halm så har vi varje år kontrollerat halmbrytaren men tydligen lönar det sej att kolla alla alarm.

Fem fel på fyra dagar blev det i år. Då jag hade kört sista åkern så märkte jag att bakre skakarhållaren hade brustit. Den måste i alla fall bytas nu genast så den är hel nästa år. Man glömmer lätt allt som borde göras då det är ett helt år innan man behöver tröskan igen. Vissa delar håller jag i lager såsom gummibussningarna för skakaren men tydligen måste jag skaffa fler delar att ha hemma.

Ännu ett fel – skakarhållaren har brustit

Och skörden då ? Som jag tidigare konstaterat så gick det mesta fel i år. Fjolåret ställde till med elände eftersom höstsprutningen gick dåligt. Det var fullt med ogräs på åkrarna – mest baldersbrå. Ändringarna i stödreglerna gjorde att tre åkrar blev mångfaldsogräsåkrar. Och så gick årets besprutning dåligt. Juni var så torrt att ogräset inte hade grott före besprutningen. I juli kom däremot ogräset med kraft.

Tröskning av baldersbrå

Inga böljande vetefält i år

Jag borde ha brutit vallen på 8 hektar i fjol höstas men osäkerheten ifråga om de nya stödvillkoren gjorde att jag lät bli. Så det var inte många hektar vete att tröska i år heller. Det går inte att komma med nya regler en vecka före vårbruket utan man måste veta vad som gäller minst ett år i förväg. Vi fick nog meddelanden att vi borde beakta de nya reglerna men vilka nya regler ? De kom först i maj i år …

Om två år kanske vi börjar få ordning på odlandet igen om nu inte politikerna och tjänstemännen ändrar reglerna på nytt. Jag har inget emot reglerna i och för sej men det går inte att ändra jordbruket med en veckas varsel. Det är som att vända ett stort fartyg inne i Suezkanalen – och det har man ju försökt med dåligt resultat.

Nu har jag kört glyfosat på eländet och det borde ha varit goda förhållanden vid besprutningen så kanske det ser bättre ut nästa år. I år bytte jag GPS-program till AgriBus (japanskt). Det är ganska tydligt och lätt att använda i jämförelse med det ungerska Machineryguide som dessutom bara fungerar på den gamla plattan som har sett sina bästa dagar. Även om jag inte tycker om att AgriBus kör upp all min data på nätet. Jag vill ha lokal lagring så att inte alla skurkarna kan stjäla mina uppgifter. Molnlagring är fullständig idioti. Ungefär som att frivilligt sätta huvudet under giljotinen.

GPS-besprutning

GPS är absolut nödvändig då jag skall spruta vallen. Vi har så oregelbundna åkrar att man inte vet var man har sprutat efter de två första varven. Tyvärr tog åskan kål på vårt RTK-system (som ger 2 cm noggrannhet) och plattans inbyggda GPS har upp till 3 meters fel vilket är för mycket. Men vi skall väl snart få det reparerat igen.

Nu hoppas jag på torrt väder så jag kan hacka vallen ännu i höst. Då förmultnar den bättre under vintern så den inte krånglar på våren. Vi har direktsådd och torr halm eller torrt gräs brukar fastna i såmaskinen. Hacken är under reparation just nu för stödhjulens lagring är dålig. Med hjälp av fräsen tänker jag sätta in nya glidlager men lagerhållarna är helt slutslitna så få nu se om det lyckas. Det går att köra utan stödhjul men då kan hacken gå i jorden där det är ojämnt.

Urborrning för nya glidlager på hackens stödhjulsfäste

Just nu gäller det att torka vetet men det är inget problem. Fukthalten var vid tröskningen omkring 20 % och elpriset har de senaste dagarna varit på båda sidorna om noll. På lördag hotas det med regn men annars lär vädret bli torrt (om man nu tror på prognoserna).

Det har varit en tuff sommar men nu är maskinerna ihopskruvade och tröskningen klar. Man kanske hinner med litet byggarbete ännu höst.

Med siktet på skörden 2023

I förrgår kväll lyckades vi få ihop den stora Zetorn (14245) med hjälp av två domkrafter, två taljor och mycket ruggande hit och dit. Problemet var förstås att få axlarna på rätt plats i kopplingen. Ett nytt centreringsdorn hjälpte inte utan den yttre axeln med räfflor krånglade. Den är kort och går till kraftuttaget men är alldeles lös så det hjälpte inte att vrida svänghjulet. Inte heller hjälpte det att vrida kraftuttaget för det är kopplat till axeln med en hydraulisk koppling så man borde starta motorn först. Men till sist lyckades vi genom att turvis släppa efter och spänna ihop vrida den lösa axelstumpen så att räfflorna passade ihop.

Koppling och axel
Traktorn ordentligt ihopskruvad

Centreringsdornet har också en historia. Jag hade en centreringsmanick för lilla Zetorn (8011) men den har en annorlunda koppling. Som man kan se på axeländan till höger så ska centreringsdornet ha tre hack. Enligt handboken skall de vara 19,95 mm, 32 mm och 47 mm. Det visade sej sedan att det inte stämde utan det måste vara 20, 31 och 43 mm.

En vecka satt jag och väntade på verktyg till fräsen. Enbart en fräs räcker inte till utan man måste också ha verktyg för att spänna fast arbetsstycket och så lämpliga frässtål. Man kan antingen sätta en svarvchuck på fräsen eller så skaffa ett rundmatningsbord för att spänna fast arbetsstycket. Jag hade ingendera men beställde båda för framtida behov. Tur var det för jag fick först rundmatningsbordet och konstaterade att det var ganska svettigt att veva det. Utväxlingen var 90:1 så jag måste veva 90 varv för varje varv som arbetsstycket vreds.

Rundmatningsbord på fräsen

Det viktigaste är att fastspänningen är riktigt stabil. Provstycket ovan är ett gammalt rostigt rör och det blev ingen större precision för det. Det tog tid att skruva fast rundbordet också för de fästen som följde med var 16 mm medan fräsens bord har 14 mm spår – trots att bägge kom från samma tillverkare. Det gick ju att fräsa ned fästena på ena sidan till 14 mm men det visar att man skall vara grymt noggrann och kolla all mått flera gånger. Fast visst får man fel ändå.

På bilden ovan är motspetsen (till höger) ännu inte i bruk. Den förbättrar precisionen betydligt. En 100 mm svarvchuck skall jag koppla till fräsen i stället för den nuvarande pinnfräsen och då roterar arbetsstycket medan skären sitter fast i koordinatbordet. Det borde ge betydligt mindre vevande. Men precisionen torde vara bättre med arbetsstycket inspänt mellan rundmatningsbordet och mothållet.

Första provbiten

Att ha ett rostigt rör som lätt kröker sej ger ingen precision som man kan se av bilden ovan. En plan bit som var ordentligt fastspänd gav en betydligt snyggare yta. Det här är en ny teknik för mej så det kommer att ta tid innan jag får bra resultat. Förr körde man med smärgel och filade på fri hand vilket inte heller gav någon större precision.

Fördelen med en fräs och svarvtillsats är att man kan göra helt ny saker. Det går att svarva ned en axel och svarva ut en lagerhållare. Dessutom kan man fräsa kilspår i en axel. Kort sagt så går det att tillverka enklare reservdelar själv. För många år sedan hade jag en mekanisk verkstad att svarva upp ett lager men det kostade lika mycket som hela rundmatningsbordet (närmare 300 euro). Det var till vår gamla tallriksharv som har åtta lager och dem är två ännu osvarvade. Hela tallriksharven kostade i tiderna 5000 mark så det var mycket olönsamt. Problemet var att lagren inte var i standardstorlek.

Det behövs inte många reparationer som jag gör själv innan jag har sparat mer än vad hela fräsen plus verktyg har kostat. Och man behöver inte köra nånstans och inte vänta då man har egna verktyg. Sedan är det en annan sak att man är en klåpare så det tar mera tid för mej.

Nu gäller det ännu att skruva fast hytten och fästjärnen för frontlastaren innan traktorn kan köras ut och tröskan kan tas in och sättas i skick. Jag tog ett varv kring åkrarna och även om det inte blev nån bra skörd så är den inte katastrofalt dålig heller. Besprutningen gick något så när och vetet har växt hyfsat. Men råddet med vårens stödansökningar gjorde att över tio hektar vete blev vall eller mångfaldsåker så det är för liten areal och ingen skörd kan kompensera det.

Veteåker 2023

Det som åter i år har växt alldeles förskräckligt är vallen – eller närmare sagt klövern. Det är en så fin återväxt att man harmar sej över att vi inte mera har kossor. Och det är ju omöjligt att börja med kossor på nytt på grund av alla byråkratkrav.

Fin återväxt med frodig klöver