18 maj, 2020 av Kalle

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet ”Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

15 maj, 2020 av Nisse

Spännande vårsådd 2020

Nåja, nu börjar det vara på den bättre sidan – men spännande var det i år med vårsådden. Den obefintliga vintern gjorde att det blev spår efter skogsvagnen på åkrarna även om de sist och slutligen inte blev så djupa överallt. Bara på ett ställe var det besvärligt att kommer över spåren med såmaskinen. Då hade jag inte harvat alls utan bara kört bort de värsta ryggarna med schaktbladet.

Schaktblad på skogsvägarna

Orsaken var förstås den ovanligt torra aprilmånaden. På bilden ovan ser man att leran torkat och blivit hård med sprickor som den brukar bli först i juli. Schaktbladet bet inte på den utan jag fick bara bort de värsta ryggarna.

Sedan var det problem med halmen som var riktigt torr och lätt. Då brukar den fastna framför såmaskinen så jag körde över alla mulljordar med hacken. Det blev litet jordbearbetning tillika eftersom jag ställde den mycket lågt.

Ohackad halm till vänster och hackad till höger

Det blev att köra över åkrarna en extra gång men hacken gick så lätt i halmen att man kunde köra ganska fort. Det var också absolut nödvändigt att hacka halmen för där jag lämnat den ohackad så fastnade den framför såmaskinen i stora hopar. Det bästa hade varit att på hösten sänka bordet på tröskan riktigt lågt och köra all halm genom den men det gick inte riktigt i höstas.

Och så har vi vildsvin som bökat ganska ordentligt i skogsåkrarna. Där de bökat upp halmen så fastnar den lättare i såmaskinen så där hackade jag grundligt. Det blev en fin såbädd bara med hacken även om den inte var så djup.

Här har vildsvinen bökat

Då det var dags att börja så så kom det en dag med regn och snö. Jag undrade om det skulle gå att så svackorna efter det men april hade varit så torrt att nederbörden inte märktes just alls. Jag tror att det bara var bra att ytan blev litet mjukare för sådden gick hur bra som helst.

Men förrän vi kom igång så blev det ännu ett problem: Oljetryckslampan på stora Zetorn slocknade inte då man startade. Det hade varit katastrofalt om såtraktorn hade haft problem med oljetrycket. Jag körde till Borgå för att hämta en ny oljetrycksgivare. Det var inte lätt att hitta en sådan för Zetorn har M10 gängor och alla nya givare har 1/8″-NPT konisk gänga. Men gamla BMW från 80-talet hade också M10 och det fanns sådana i Borgå för 4:90. Till all tur var det bara tryckgivaren som var dålig.

Det osade bränt om såmaskinen då jag kopplade till den. Det var kortslutning i gödselvalsens rotationsgivare. Men det var enkelt att fixa på det vanliga sättet: Jag klippte bort den helt enkelt. Varningslampan lyste förstås hela tiden men visst gick det att så.

Sedan var det som vanligt spännande med vädret. Fastän det hade varit mycket torrt så blev det nu skurar som kunde komma när som helst. Inte många millimeter men ytan blev våt och leran fastnade på hjulen. Väderprognoserna är helt värdelösa då det gäller skurar som kommer och går hur det råkar sej. Men vi körde mellan skurarna och nu har vi allt utom två åkerlappar som vanligen torkar upp bra.

Solsken och små skurar varje dag

Ganska snyggt blev det där jag hade kört med hacken så det kommer jag att fortsätta med men kanske hellre på hösten ifall det är lämpligt väder. Ett problem med att hacka på hösten är att man måste spruta först och sedan vänta flera veckor innan man kan hacka halmen och det är svårt att hinna ifall tröskningen blir sen.

Vårsådden gick bra

I år var det också ovanligt stora problem med klumpar i gödselsäckarna. De var inte hårda men hela säcken var en enda stor klump så jag måste slå på den hela tiden med en gummislägga för att få ut gödseln. Det har inte varit så besvärligt förut och jag undrar om det är den ovanliga vintern som förorsakat det ? Jag hade lagrat dem som vanligt under dubbla presenningar sedan januari.

Trots skurar så sådde vi 20 hektar på tre dagar. Nu utlovas det regn ända fram till tisdag så det blir litet uppehåll innan vi får de sista hektarerna sådda. I det stora hela har det gått bra i år så månne vi nu inte får det sista avklarat nästa vecka.

7 maj, 2020 av Nisse

Bålagren 2020

Jag var tvungen att ta ett varv till i skogen för att få ihop till 10 kubikimeter svarvstock. Det blev ganska litet stock i år eftersom det var gallringsvinter men det blev desto mer björk och asp.

Jag sågade omkull två riktigt stora granar – fast svärdet var för kort så jag måste bryta omkull dem med lastaren. Det blev årets bålagren (jättestor gran) med 62 cm diameter. Möjligen var en av asparna lika stor men den var redan bortkörd.

Svarvstockar år 2020

Svarvstockarna är alla stora så bålagrenen ser inte ut att vara extra tjock men den stora till höger är faktiskt 62 cm. Den stora längst uppe är nästan lika stor. Alla svarvstockarna är 58 dm långa och enligt kubiktabellen var första stocken från bålagrenen omkring 0,7 kubikmeter. Från samma träd blev det tre svarvstockar på 58 dm med minsta toppdiameter 24 cm. Så det blev långt över en kubik stock från det trädet.

Vi jobbar hårt med att få bort alla övergrova träd men det finns ännu en hel del kvar. Det var bra att bägge de stora granarna var helt friska. Annars har vi fått en hel del rötskadade granar. Asparna var också förvånansvärt friska fastän aspen vanligen får litet röta.

Det blev som sagt gallringsvinter i år på grund av vädret. Det kom egentligen ingen snö alls så vi passade på att gallra så mycket som möjligt. Vi får såga ned de stora granarna en annan vinter med mera snö då det är besvärligare att gallra.

Virkespriserna förväntades gå ned men i själva verket gick de litet upp från maj månad. Den dåliga vintern har gjort det svårt att få ut virke. Att efterfrågan var stor märktes också då virkesbilen var på plats bara nån timme efter det vi meddelat att virket var utkört.

Ännu i början på april var det osäkert hur mycket virke vi skulle få ut men eftersom april var en ovanligt torr månad så torkade vägarna upp och det gick att köra fastän det inte fanns någon tjäle. Men visst hade vi fått ut mera virke om det hade varit fruset hela vintern.

Förutom ett par sönderkörningar har maskinerna hållit ihop även om styrningen på skogsvagnen gav upp. Det går att köra med den men nu märker man att styrningen gör livet mycket lättare. Processorn har gått riktigt bra men tyvärr gick det inte att använda den för de stora asparna som hade 15 cm tjocka kvistar. Där blev det motorsågsarbete. Det var inte stor idé att lyfta upp en sådan asp på processorn för den fastnade i betten med de stora kvistarna.

Virket är utkört och till stor del bortkört och det är bra för nu skall vårsådden börja. Men först måste jag jämna ut de spår som vi körde i åkrarna då det inte fanns någon tjäle. Spåren blev i alla fall mindre än jag fruktat på grund av apriltorkan.

Skogsarbetet är slut och vårarbetet börjar.

3 maj, 2020 av Kalle

Inte lätt – svårt

Det mesta här i världen är väldigt enkelt om man kan det. Enligt omvänd princip blir en sak snabbt svår om man inte kan det. Övning ger färdighet sägs det, och visst, när det gäller hantering av jordbruksredskap stämmer det helt och hållet, ett nytt redskap ger sgs alltid huvudbry innan man begriper det. Redskapet detta kommer att handla om trodde jag skulle vara lika lätt att begripa sig på som en enrumslägenhet, men riktigt så blev det inte.

Det handlar alltså om en gödseltratt.

Jag har för första gången i mitt bondeliv sått höstsäd, av rasen vete. Jag fick tips av en sakkunnig om att hålla klövervallen i tre år och sen bryta den på hösten och så höstsäd för att på så sätt dra maximal nytta av kvävevinsten som klövern ger. Åtminstone när plöjningen gick av stapeln i höstas såg det bra ut, riktigt bra tom och massor med mask, sådden begick jag helt utan gödseltillskott eftersom jag hoppades att klövern skulle ha gjort sitt. Övervintringen har varit lite spännande, på senhösten var åkern grön och grann och i juletid var den grön i kapp med julgranen men efter förvårens köldknäppar blev den brun, och då blev också mitt humör brunt.

Efter kontakt med sakkunskapen fick jag mig till livs att detta var helt normalt, något jag förstås inte trodde på, men fick se att så var fallet, i början på april grönskade den igen och nu ser den då enligt mitt förmenande bra ut.

Så nu då skulle det gödslas. Avsikten var att köpa en gödeslspridare men förra årets uteblivan inkomst omintetgjorde den möjligheten så jag lånade en tratt istället. En hyfsat modern Bögballe tratt utan dessmera finesser. Lätt – trodde jag. Man bara ställer in och kör. Fast det gjorde man inte visade det sig. På själva maskinen hittade jag tre inställningsskruvar som inte återfanns i manualen, och två som fanns i manualen men inte i verkligheten. Fast i båda fallen hade jag ju förstås fel, visst fanns dom. Men det var en hel del pyssel innan jag förstod mig på kantspridning och vissa andra nya termer. Jag ville ju ha en spridning på 15 meter för då passade det in i sprutspåren och skulle vara enkelt. Rätt bredd, hastighet och bottenklaff och så kör vi då. Inställningarna skulle fås via en app (vad annars 2020) och DEN visade sig inte vara det lättaste att förstå sig på, det var calibrering hit och canbus dit och jag vet inte allt. Enkla tabeller, svåra tabeller, normtabeller och – tabellvärdestabeller. Det snurrade rejält nu.

Nåja, till sist var allt klart, jag hade förstått hur man ställer in allt annat och efter en hel del chattande och surfande trodde jag att jag visst hur man ställer in kastbredden – den som skulle vara 15 meter. Den skulle ställas in med skovlarna på kasthjulen som skulle ha vissa värden för 15 meter, vilket dom då hade. Trodde jag mig tro.

Efter att ha excercerat cikuskonster i krypattack hade jag apparaten och axeln kopplad till traktorn. Vad är det för en sadist som bestämt att gödseltrattar skall vara sådär extremt nära traktorn. En överviktig medelåldrande bonde har inte alls något ärendet dit där han borde vara i detta fall. Så bökigt var det.

Ställa in maskinen, göra ett körprov för att bestämma hastigheten till 10 km/h bar det sen iväg på spridning. Hur gick det då. Jotack – dåligt. Till och med mitt obefintliga ögonmått såg att kastbredden var något helt annat än 15 meter. Kanske 22 liknade sanningen mera. Dit for all planering och alla sprutspårsnyttor på en gång. Om nån nånsin har varit vilse på 7 hektar åkermark nångång kan jag lova ni känner känslan. Var har jag kört, var har jag icke kört. Det blev som det brukar bli för mig, hem och hämta pinnar och sen börja fundera ut något. Nog verkar det som att jag fått ut nånslags gödsel på största delen av åkern, men var det är dubbelt och var det är rätt, det vet nog bara Vår Herre.

Här fanns ännu hoppet kvar…..

Nåja, det blir som så många gånger förr, man får vänta och se, vänta och se. Nu väntar jag mest på att få börja sprida ut grödor med kombisåmaskinen, det blir inte alltid helt rätt där heller, men i det fallet hjälper årsringarna en med att åtminstone i efterhand fatta vad som gick fel.

30 april, 2020 av Nisse

Ingen vår ännu …

Det är kallt – kallare än i januari. Förra natten hade vi -5 grader och det känns ganska kallt i kväll också. Men sedan skall det bli varmare och i maj kan våren kanske komma på allvar. Det var ju en del varma dagar redan tidigare men jag fick skruva upp värmen och plocka fram vinterkläderna på nytt.

Just nu borde vi ha varit i Sverige på vår omstart från skogsarbete till odling. Men i år gick det inte. Det har den fördelen att man hinner göra en hel del maskinunderhåll. Jag bytte nyss oljan i växellåda och bakaxel på stora Zetorn. Det är samma olja som går till hydrauliken och där finns hela 49 liter … Litet annat än att byta olja i de gamla traktorerna som har omkring 5 liter.

Olja är en viktig sak ifråga om maskiner. Jag har använt Monitra som jag köper i tunnor och som går både till motor och hydraulik i de gamla traktorerna. De nya har mycket större krav på oljan och där måste man köpa dyra syntetiska oljor. Nu använde jag i alla fall Wetol HD80 som borde passa bättre i transmissionen på Zetor 14245. Rekommendationen var också att använda HD80 så Monitra hade varit för tunn.

Att tappa ur den gamla olja har sina sidor. Det är inte så lätt med 49 liter olja för det ryms inte i ett kärl – ens en 20 liter kanna. Så jag hade tre kannor under traktorn och bytte kanna i farten. Det gick annars bra men det skvalpade lite över kanten på de fulla kannorna. Att fylla på hade också sina sidor för oljan klunkade över trattens kant och så blev det övertryck som skickade upp bubblor. Så det fanns en del olja på golvet i hytten innan jag var klar.

Det är underligt att man inte kan tillverka byttor som det går att hälla ur. En tid hade man en liten kork på andra sidan byttan som släppte in luft så det inte klunkade då man hällde men det har man inte mera. Kanske det är meningen att man skall använda pump ?

Man har alldeles svarta händer då man byter oljor men vi har linoljesåpa som effektivt tar bort oljan. Jag tvättar händerna mycket ofta vilket ju är bra i dessa tider. Inte för att jag rör mej nånstans där det kunde finnas virus men det går inte att dricka kaffe utan att tvätta bort spilloljan från händerna.

Den här tiden på året skall också alla vinterringar bytas till sommarringar och det har varit kö till verkstaden då alla bilarna skall ha nya ringar. Det blir många eftersom brorsan och Henrik också byter ringar där. Traktorerna skall inte byta ringar men kättingarna skall tas bort liksom processorn. Tur att man byggde en stor verkstad 1986.

Det blev litet uppehåll i vårarbetena på grund av kölden. I tröskhuset där vi har sorteraren är det något otroligt svinkallt då det blåser från norr rakt igenom huset så sorterandet får vänta på varmare väder. Det är inte direkt bråttom med vårsådden heller. Förutom att det är kallt så har vi ännu vatten i svackor och hjulspår även om det annars torkat upp bra. Det skall också komma regn på söndag vilket skjuter upp allt åter en gång.

Bara vi klarar nästa natt så blir det varmare. Äppelträden blommar fint men måste bäras in (de står i krukor) till natten. Litet är det brist på humlor som skulle pollinera men kanske det blir bättre då det blir varmare. Snödropparna blommade länge i år men nu har de försvunnit och i stället har vi fått massor av scillor som spritt sej över hela gårdsplanen. Och blåsippor som försökt blomma flera gånger men fått kura ihop sej på nytt i kölden.

Nästa vecka blir det säkert fullt med blommor över hela gårdsplanen. Speciellt tycker jag om blå blommor så jag gillar scillafälten som tydligen mått bra av den här vintern.

Glad Walborg till er allihopa !

Scillor
24 april, 2020 av Charlotta

Hedga och hennes lamm

För varje dag grönskar det lite till där ute, och temperaturen klättrar upp till 10-13 grader. De som har lite större lamm har fått fara ut på bete och bland dem, Hedga som även i år fick ett lamm. Hon har lammat flera år, och varje år får hon ett lamm, som hon tar väldigt väl hand om. De är inte nåt tjafs där, utan hon har full koll och uppfostrar sitt lamm så otroligt klanderfritt och väl. Så roligt att se och följa henne från år till år. Det som jag nästan tycker är roligast i hennes sätt att uppfostra sitt lamm i, är att när de är inne och hon går och äta, då lägger sej lammet att vila. Många andras lamm passar på att skutta runt, och dra nåt race när det blir gott om utrymme medan alla tackor står vid foderbordet, men inte Hedgas lamm. Hon lägger sej ner och väntar tills mamma ätit färdigt och sen kan man stoja lite.

Lite trassel blev det dock i år när de första fåren fick gå ut. Hedga, i villervallan, glädjen och yrseln trasslade helt bort sitt lilla lamm. Hon rusade iväg och verkade inte ha en enda tanke på att ta med sej lammet också. Lammet stod som helt vilsen vid fårhusdörren och kikade omkring sej och undrade vad i världens tider som nu skulle ske. Vrålade gjorde hon också, ända från klövarna… Men Hedga var långt då redan… Det slutade med att vi fick bära henne och något lamm till ut till hagen, och då var de som att de tackor som lämnat något lamm på slarv, mitt i allt kom på att jo, just de ja, jag hade ju nåt lamm nånstans också… Men sen dess har det gått bra för dem ute på bete.

Hedga står mitt i bild och njuter i solen. Hennes lamm är det lilla svarta till vänster i bild.