12 februari, 2020 av Mats

Vad tror du hände sen?

I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.

Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.

Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.

Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.

2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.

Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.

Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)

Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.

Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.

11 februari, 2020 av Kalle

Precis likadant – fast annorlunda

Det torde inte ha undgått någon att vi jubilerar. Det är 10 år sen etablissemanget Bondbloggen föddes och bara det är en bedrift så god som någon. Vem skulle ha trott…… är en sliten klyscha men ack så passande även i vårt fall. Vem skulle då 2010 ha trott att man inte skulle komma loss från bloggtangentbordet på 10 år. Det skulle ju bara vara ett enda år var det meningen.

En period på 10 år är en lång tid, det hinner det nog hända en del på den tiden. När min första provblogg skrevs ner hade Lovisa just lärt sig cykla – idag utför hon som traktorkörkortsinnehavare de flesta förekommande arbetsuppgifterna på gården, det är väl egentligen bara såmaskinen och växtskyddssprutan som jag har lite svårt att ge ifrån mig. Clara som vid den tiden hölls på den plats där man lade henne är idag den som lyckats göra hästgård av hemmanet, och den yngsta, Linnéa- solstrålen och glädjespridaren som vid den tiden inte ens hade bokat sin biljett till jordelivet har just fått sin första ridväst och skall snart ta sina första stapplande steg på hästryggen.

Katten som mitt första riktiga blogginlägg handlade om har flyttat en våning ner en bit uppe i skogen och samma har skett med 4/5 av dom katter som fanns med på den tiden. Nya kattkvastar har dock flyttat in för att sopa rent bland gnagarna – med varierande framgång. Vissa saker består, andra förgår.

Själv är man hursomhelst också 10 år äldre och visst märkes det till en viss del, men ännu har inte åldern brutit ner gubben helt som tur är. Hälsan har fått stå bi och bra så. När jag tittar runt mig på gården och hemmanet ser jag också många andra saker som inte ändrats alls, egentligen är det bara såmaskinen som är bytt sen bloggbegynnelsen, och en begagnad traktor har också tillkommit. Maskinutvecklingen har har stått ganska stilla – ett resultat av den allt sämre lönsamheten. Däremot har det ju skett stora förändringar i djuruppsättningen. Det som bara var katter har blivit katter, höns och hästar så förvisso,nog har saker och ting förändrats också under matchens gång. Vill man roa sig med att räkna antalet ben som bor på gården – människor och djur så har antalet stigit från 28 till 55 under åren meddelar avdelningen värdelöst vetande.

Jag minns fortfarande exakt precis stunden när jag satt och slösurfade och såg en annons på YLEs hemsida om att man söker bönder till en blogg. Det tog ett andetag att formulera tanken – JAG VILL! Däremot var jag ju ganska säker på att det nu inte skulle bli till någonting alls eftersom jag ju inte var någon bonde av nån dignitet och dessutom djurlös och ännu värre – innehavare av ett lönejobb. Lite lustigt var det också för fram till den sekunden hade jag lite halvföraktfullt sett ner på bloggskrivare som jag dåförtiden tyckte var självgoda tvångsspridare av information som ingen bett att få ta del av. Tyckte jag då, men, man kan väl ändra sig!

Hur som helst så fick jag konstigt nog skriva en provblogg och den knåpade jag ihop på fars dag 2009. Jag har letat i flera dagar efter den texten för jag skulle ha velat publicera den är nu idag, men trots att jag nog trodde att mitt filskafferi var i ordning så har den inte låtit sig hittas. Återkommer om så sker. Strax efter jul – när jag var på Alko av alla tänkbara platser – ringde en Unni från radion och berättade att jag var antagen som bondbloggare. Det började svaja och jag höll på att ramla in i en sprithylla av pur förskräckelse. Med mig skulle jag få tre individer vars namn och hemvist gick mig förbi, men i virrvarret av tankar tyckte jag mig höra Pedersöre och sen två orter till som förblev oklara för mitt förvirrade sinne. Med facit på handen var det ju Nisse från Hindersby och Sonja från Heisala som jag missat. Och så Mats då – från Pedersöre.

Sen kom den ju förstås som ett brev på posten. Eftertankens kranka blekhet. Vad har jag nu gett mig in på? Jag har väl ingenting att skriva om? En traktor har jag visserligen och lite mark, men det har väl rätt många. Här händer väl ingenting. Hjälp! Jag insåg fakta, jag hade farit fram med falsk marknadsföring. Mitt jordbrukande kunde ju inte vara av intresse för någon. Sen mådde jag dåligt några dagar.

Trots begynnande ångest började saker rulla på och efter att jag träffat Mats i verkligheten började det kännas lite småhäftigt. Hursomhelst var det första året helt abstrakt. Obegripligt nog så verkade det faktiskt finnas folk som ville läsa det vi skrev, men utan folket på YLE och draghjälpen därifrån hade nog inget blivit av. I efterhand går det inte att nog berömma YLEgänget (Unni, Mårten, Ingela, Carin, Tobias, etc etc) för vad ni gjorde för att uppmuntra och puscha oss framåt. Sen hände saker i en helt absurd takt, jag fick sitta i Bettinas TVsoffa, det blev ett besök på Strömsö och många inspelningar i radio och TV. Det var egentligen ganska makabert med all uppmärksamhet, men ändå kul på alla sätt. Men i något skede kunde man nog börja tycka att kontakten med marken brutits. Och hade den inte brustit innan dess så bröts den slutgiltigt när jag sommaren 2011 fick den omåttliga äran att vara en av YLE Vegas sommarpratare, en upplevelse som kan värma en frusen själ ännu idag. Jag fattade ingenting, men roligt var det.

Efter detta planade det dock ut och plats skulle ges till nya bloggare. Det blev Cissi, Maria, Christer och Lotta som gjorde entre. Lite sådär kanske det kändes, det var ju visserligen meningen redan från början att det skulle pågå bara ett är, men nånstans tyckte man väl att man hade lite kvar att ge – fartblind kallas det visst. På något sätt blev ändå Nisse och Sonja och jag kvar hängandes i nån slags blindtarm och efter att vissa saker sökt sin form en tid stod vi där vi står idag – teamet ten years after.

Många saker har varit ohyggligt roligt och spännande med bloggen, men för mig personligen har det nog varit bekantskapen med dom andra bloggarna och folket från YLE som har betytt allra mest. Hur det nu sen var så visade det sig att alla kolleger är jättetrevliga människor som man gärna umgås med – något som vi faktiskt gör av och till på våra träffar. Dom bekantskapsband som har knutits av Bondbloggen är nog mera värda än alla sommarprat i världen. Åtminstone för mig.

Till sist vill jag bara tacka alla som orkat läsa de texter som producerats, det är ju ändå läsarna som ger bloggen en excistensmöjlighet. Något tjugoårsjubileum lovar jag inte, men än skall vi väl hänga med ett tag. Speciellt tack till er både kända och okända som tar Er orken att kommentera, ifrågasätta eller bara fråga – det ger bloggen och bloggandet mening.

Nu börjar det vara tid att ta in hästarna och till kvällsmat kommer dom att få bla morötter från Finne Farm, bondblogssamarbete IRL skulle ungdomarna kanske kalla det.

Tack för dom morötterna också – Bondbloggen. Vi ses!

11 februari, 2020 av

Ett trevligt kalas.

Nisse redogjorde så fint över vårt 10-årsjubileum så det finns inte mycket att tillägga. Jag var ju inte med riktigt från början heller utan kom med från april 2011, så jag hann inte uppleva den raketstart som bloggen fick då den lanserades.

Det oaktat har man fått vara med om mycket som man annars inte skulle ha fått om inte bondbloggen funnits. Framförallt så uppskattar jag vänskapen oss bloggare emellan men det är också fascinerande hur väl en del av bloggläsarna minns vad man skrivit. Ibland när man råkas får man höra om sådant som man själv nästan glömt bort att man avhandlat här på bloggen. Så helt tydligt har det visats intresse för våra skriverier, och det är ju förstås roligt. På tal om minnen så är det lätt att så här i jubileumstider påminnas om att se tillbaka och jag hittade när jag sökte på YLE’s sidor de ljudklipp som sparats bland annat från de återkommande Lördaxintervjuerna och även den första presentationsintervjun som jag gav Anki Westergård då det begav sig. Den kan ni höra på här. Jag minns också en av de gånger när Lördax ringde upp och jag låg under traktorn och skruvade med något svåråtkomligt och var lite irriterad när telefon ringde så jag svarade med ett lite onödigt kraftigt HALLÅ. Jag hade nästan glömt bort att dom skulle ringa upp just den dagen. Så kan det gå i stridens hetta.

Ett trevligt om än något kort kalas hade vi då på lördagen, tyvärr verkar det som om jag inte alls tål storstadslivet. För tre veckor sen då jag kryssade till Stockholm fick jag flunsa och nu hann jag just och just repa mig från den så drabbades jag av spysjukan efter Helsingforsbesöket. Den verkar dock gå över fortare men jag tror nog det får bli en tid i skogen nu härefter så fort krafterna återvänder.

Den friska tvåtaktsspetsade skogsluften stärker kropp och själ!

9 februari, 2020 av Sonja

Lagården färdig

Förra året blev inte riktigt som planerat eftersom byggandet av den nya lagården var ”lite” tyngre än vad vi hade tänkt oss. Klart vi visste att det blir ett tufft år, men riktigt så här tufft hade vi kanske ändå inte tänkt oss.

Själva byggandet skötte vi inte själv eftersom varken tiden eller kunskapen hos oss räckte till. Den normala verksamheten skulle naturligtvis snurra på men utöver det kom det ju en hel del saker som skulle skötas för att få bygget att gå vidare. Viss krävdes det en hel del närvaro vid bygget fastän vi inte själv byggde, men även byrokratin tog sin beskärda andel av tiden. Och det kan jag berätta för er att tär på nerverna och humöret!

Pratade här i höstas med en kollega som konstaterade att det går nog då man är mitt inne i det, men efteråt funderar man nog hur i hela helsike man klarat av den pressen. Det håller jag med om. Ladugården togs i bruk i mitten av november och nu har nog både jag och Antte ”takki tyhjä” som man säger på finska. Jobbet rullar på, men man har jätte svårt att ta tag i nya saker som ännu sku behövas fixas.

Men som sagt, djuren flyttade in 12.11 och dom stortrivs i den nya och ljusa lagården.


Osa poserar

Och visst gör vi också det! Det är otroligt hur mycket omgivningen betyder för korna och hur mycket forskningen om djurens behov har gått framåt på 20 år. Den nya lagården är ljus, den har naturlig ventilation och framför allt har den rejält med utrymme åt korna så alla kommer åt att äta och mjölkas precis när de vill, oberoende var i rangordningen de befinner sig.

På bilden ovan ser ni en del av liggbåsena. Båsavskiljarena är mjuka så de ger efter när djuren lägger sig och stiger upp. Båsen är så kallade djupströbås, dvs båsets botten är på samma nivå som skrapgången ni ser i mitten av bilden, men fram- och bakkanten av båsen är höga så båset fylls med ett tjockt lager (ca 30 cm) av mjukt strö. Som strö använder vi separerad gödsel.

Skraporna går en gång i timmen för att hålla gångarna rena och torra.


Det går foderbord längs med båda långsidorna, på bilden ovan blir foderbordet till höger och i ändan av båda båsraderna ser ni robotarna. Till höger står Tyyne och till vänster står Suoma. Namnen kommer från Anttes farmors mor Suoma och hennes syster Tyyne.

8 februari, 2020 av Nisse

Bondbloggen 10 år i dag

Den 8 februari 2010 publicerades de första inläggen i Bondbloggen. Det var Mats som skrev om Rymlingar och Nisse som skrev För varmt för skogsarbete och inläggen finns ännu kvar i Bondbloggen. Den 9 februari 2010 skrev Sonja om Ordentlig vinter, men inte tillräcklig där hon funderar på isproblem (de bor ju på en holme). Den 14 februari 2010 tyckte Kalle att det var Ett händelselöst liv utan djur.

Och sedan har det fortsatt i 10 år med mer än 3000 inlägg, 4800 foton och nästan 12 000 kommentarer … Vem hade trott det ? Nu finns det en fotobok om historien men på grund av den stora mängden så rymdes bara första året med:

Fotobok från första året

I dag träffades vi på lunch tillsammans med redaktionen från Rundradion som hade satt igång alltihop. Litet felaktigt var det att luncha i TFiF:ens sjätte våning (Tekniska Föreningen i Finland) för en bunt bönder men eftersom vi bor så långt från varandra så var det enklast att ta tåg, buss och bil till Helsingfors.

Bloggande bönder på lunch

Allt började med att Mårten föreslog att ordna en blogg för bönder på Rundradions möte och sedan satte Unni, Ingela och Mårten igång projektet. Det blev raketstart och resten är historia som man säjer.

Konceptet blev rätt från början och redaktionen under Unnis entusiastiska ledning gjorde ett fint jobb med att köra igång bloggandet som inte var så enkelt på den tiden. Mårten fick sätta in en del bilder för hand och vi diskuterade fram hur man egentligen skriver en blogg. Men det blev lättare och lättare med allt bättre bloggprogram (det berömda gratisprogrammet WordPress).

Sedan fick vi Rundradions webbpris och träffades alla för första gången i verkligheten i Helsingfors den 2 juni 2010.

Från vänster Mårten, Unni, Mats, Kalle, Nisse, Sonja och Ingela på huk.

Redaktionen var mycket aktiv och organiserade kalendrar och mössor och en resa till Kristinestad och Närpes den 21 september 2010 där Kalle fick sätta sej i Bettinas soffa.

Unni och Ingela på väg till Kritinestad 21 september 2010
Kalle i Bettinas soffa i Kristinestad 21 september 2010

Från april 2011 kom sedan nya bloggare med och Charlotta och Christer är fortfarande mycket aktiva – som ni ju har märkt.

Rundradions Peter Sjöholm, Mårten Seiplax och Ingela West.

Unni kunde inte komma i dag vilket vi djupt beklagar men vi skickar varma hälsningar till henne.

Bondbloggarna Mats Björklund, Sonja Ek-Johansson, Kalle Svedjebäck och Charlotta
Michaela Röman från LF och Christer Finne

Det var ett glatt gäng som åt lunch och pratade. Vi hade fyra timmar på oss men personalen på Tekniska fick försynt påminna oss om att vi gått en kvart över den reserverade tiden och de ville så småningom gå hem. Så man kan verkligen säja att det var en lyckad lunchträff. Vi mindes gamla tider och Kalle drog roliga historier men vi diskuterade också tekniska frågor och hur vi skulle gå vidare.

På grund av de stora avstånden så träffas vi mest över nätet men visst var det roligt att ses i verkligheten igen. Vi kommer att se både bakåt och framåt och försöka utveckla Bondbloggen enligt tid, krafter och möjligheter. Om inte annat så har vi haft väldigt roligt tillsammans (trots avstånden).

7 februari, 2020 av Nisse

Sveriges TV var som helst

För 16 år sedan försökte jag få Sveriges TV tillgänglig i Finland. Det försökte också andra men det blev ingenting av det utan tvärtom så tog politikerna bort det som fanns. Satellit-TV var enda möjligheten ifall man fick tag på ett svenskt kort. Nu kollade jag upp en annan möjlighet dvs. över Internet och det fungerar förvånansvärt bra.

Man behöver en VPN-tunnel (Virtuellt Privat Nätverk) till Sverige och sedan kan man se på TV därifrån precis som om man var där. Det har funnits den möjligheten länge men det har varit besvärligt att skapa en tunne. Nu finns det en mängd VPN-tjänster som är lätta att använda. De kostar litet men 3-6 euro per månad kan man nog betala för Sveriges TV (och en mängd annat som man kan få genom tunneln).

Jag har testat ett par tjänster: Mullvad.se som är svensk men bara har hjälptexter på engelska och OVPN.se som kan svenska. Det finns många fler och man kan läsa om dem till exempel på https://sv.vpnmentor.com/blog/hur-man-kan-se-svensk-tv-utanfor-sverige/. Men använd INTE Cyberghost som artikeln rekommenderar för de har kopplingar till skurkfirmor (se https://restoreprivacy.com/cyberghost/).

Helt kort så öppnar man ett konto i en VPN-server och laddar ned ett VPN-program. De flesta erbjuder OpenVPN med färdiga inställningar – man behöver bara skriva in sitt kontonummer och lösenord. VPN fungera vanligen på alla plattformer (Linux, Windows, Mac) också i mobiler (Android, Apple). Sedan öppnar man tunneln och använder datorn precis som vanligt. Man kan se på SVTplay.se i en vanlig nätläsare (Firefox).

Bäst fungerar det (och billigast blir det) med fibernät. Mobil anslutning kan bli dyr eftersom TV och video använder en stor datamängd. Dessutom måste anslutningen vara snabb för att undvika att bilden fryser. Det finns en mängd inställningar för specialtjänster och dem kan man läsa om på VPN-tjänsternas nätsidor. Men Sveriges TV fungerar direkt.

Klicka och se på Sveriges TV …