Fastän det är blött längre västerut så har vi haft en torr sommar här. Vår styva lera är stenhård. Klövern växer i alla fall som en tok och hade det inte varit för den heltorra försommaren så hade väl vetet blivit hyfsat. Nu grodde hälften först i månadsskiftet juni-juli. Det var så torrt att ogräset också grodde först då så besprutningen blev inte lyckad.
Den här sommaren blev det golvarbete för hela slanten. Speciellt stenarbete eftersom jag sänkte tröskhusgolvet med 15 cm och under det gamla golvet fanns det en massa jordfasta stenar. Ännu i september fanns det arbete med att städa efter golvarbetet.
En massa saker blev ogjorda eftersom jag högg i sten nästan hela sommaren. Vetet fick jag inte iväg på våren eftersom jag hade rivit upp golvet under silona. Inte kunde man köra på det nya golvet heller förrän om en månad. Så jag lappade ihop de maskiner som länge stått på listan över nödvändiga arbeten. Speciellt såmaskinen hade matat ut bigödningen ojämnt. Då jag skruvade upp växellådan så stod det klart varför – ett lager hade sett sina bästa dagar.
Rapiden hade en intressant konstruktion med två hävstänger och så kallade friktionslager som bara rullar åt ett håll men låser åt det andra hållet. Det var inte någon ny teknik för vi hade en likadan konstruktion på vår första flismatare. Men det var inte lätt att hitta ett sådant lager fastän jag hade lagrets nummer. Till sist hittade jag ett i Tyskland. Problemet var att hitta namnet som tydligen var Sperrlager – mycket logiskt bara man kom på det.
Axeln med de svarta excenterhjulen drivs från såddhjulet och det ena klämmer ned en hävstången medan det andra släpper upp den andra hävstången. Spärrlagren på utmatningsaxeln till vänster vrider utmatningen då hävstången går nedåt men släpper då den går uppåt. Lustig konstruktion men den fungerar om bara lagren fungerar. Nu har jag i alla fall tre lager i reserv för man vet aldrig när de slutar tillverka dem.
Vår potatis började i juli vara ganska dålig. Jag brukar äta bara gammal potatis – jag tycker inte om nypotatis – men nu blev det att köpa litet potatis innan våra egna hade växt tillräckligt. Tydligen borde jordkällaren sättas i skick – ingången har rasat ihop.
För att ha potatis nästa år rensade jag potatislandet som man knappt såg för alla tistlar. Den här sommaren har tistlarna och baldersbrån växt alldeles utmärkt. Potatisen hade vi inne på mångfaldsogräsåkern som var en sorglig syn.
Jag fattar inte vad det skall vara för idé med mångfaldsogräset. Eftersom man inte får spruta så är blir det obönhörligen bara tistlar och baldersbrå. Det var sista gången som jag hade dessa tokiga mångfaldsogräsåkrar. Nu kommer det att ta många år innan man får dem odlingsdugliga igen för där finns massor med ogräsfrön. Någonstans i eländet finns några blåklintar och prästkragar också men försommartorkan gjorde att de grodde först i juli medan tistlarna och bladersbrån var frodig redan i juni.
Golvet var ganska stadigt efter ett par veckor men jag måste ännu göra nånting åt kanten på det gamla golvet. En diamantklinga till vinkelslipen klarade av att skära bort den ojämna kanten men du milde moses så det dammade ! Det var nätt och jämnt att jag alls fick komma in i huset för att dricka kaffe emellanåt …
Tyvärr var klingan inte så stor att jag fick bort hela kanten på en gång så jag måste köra tre gånger (ibland fyra) innan det var klart. Inte det trevligaste arbete jag gjort … Men slutresultatet blev ganska bra och kanten slät. Det är viktigt så man inte kör sönder ringarna för de är numera så tunna på sidorna.
Den första augusti hackade jag allt ogräset på mångfaldsogräsåkrarna men då hade ju en hel del redan fröat. Nu behöver man inte mera se på eländet. För säkerhets skull tog jag i alla fall ett foto som visar att bland ogräset fanns en och annan sådd blomma – men inte var det många.
I början på augusti så hade vi pärthyvlantalko som Fornminnesföreningen ordnade. På vintern hade vi kört ut 40 granstockar som hade ganska litet kvistar. Dessa kapade vi till 45 cm kubbar som hyvlades till pärtor. Men stockarna hade torkat för mycket så pärtorna blev inte snygga. Man borde hyvla så tidigt på våren som möjligt. Förr då pärthyveln var vattendriven så måste man helt enkelt hyvla på våren då det kom mycket smältvatten.
Samtidigt så spikade vi nytt pärttak på den gamla bodan från 1700-talet. Enligt gammal sed så satte vi bara ett nytt tak utanpå det gamla. Det hade satts upp på 80-talet och hade börjat läcka.
Vi hade flera hakalistär på vår bodvind som vi använde för att få pärtorna på rätt ställe. Rakskivan med ett par spikar i flyttades bara uppåt ett hack då en rad var färdig. Och så hade vi en gammal låda med riktiga pärtspikar. Det tog en liten vecka att spika upp taket och det var ganska hett i solen men det var trevligt att ha taket färdigt då det kom ett ordentligt regn så det blev döpt. Nog har vi fått regn här också – man alldeles för sent.
Sedan åkte vi väg till Sverige till ”arbetsläger nummer 2” för att få fram äppelträden från det höga gräset som var både segt och tjockt. Jag körde tre fulladdade ackur på morgonen och tre på kvällen i trimmern nästan hela veckan innan vi fick bukt med gräset. Det är också viktigt att få bort det långa gräset för att sorkarna inte skall trivas i äppelträdgården.
Däremellan tapetserade vi det lilla rummet på övre våningen där taket varit ruttet och det var hål i väggarna. Snart börjar det se hyfsat ut.
I enlighet med gammal tradition så måste jag ännu såga ned en kvist som höll på att skava på husets tak innan vi for till färjan. Det ledde till att vi höll på att missa avgången – men vi hade en minut på oss innan de stängde incheckningen … Det är sällan som vi lyckas åka iväg i någorlunda god tid. Men jag kunde konstatera att den batteridrivna motorsågen fungerade riktigt bra.
Väl hemma så skulle jag köra ut tröskan och sätta den i verkstaden. Men ena ringen var alldeles grymt flat och alla försök att pumpa upp den misslyckades. Det var bara att skruva loss hjulet och försöka få ut det ur ladan. Det var inte så litet (34″) men med gamla frontlastaren lyckades vi få ut det och upp på släpvagnen. Sedan var det inte så stor sak att få det reparerat – men det blev ny ytterring och ny innerslang.
Så skulle tröskhuset städas och det var fullt av cementdamm efter diamantskivan. Igen var det svårt att slippa in på kaffe. Dessutom var det nya golvet 15 cm lägre än det gamla så jag måste slå ihop ett par lavar för fläktarna.
Kabeln till den stora 22 kW fläkten hade en dålig kontakt så den måste bytas. Men det var lögn att få upp skruvarna som hade rostat fast grundligt. Till sist måste jag kapa kabeln och skruva fast en ny kontakt.
Nu var det dags att tömma torken men först måste jag få bort vetet från lastningssilona. Allt blev försenat på grund av golvarbetena. Men sedan var det ganska trevligt att se att lastbilen kunde backa in på det nya golvet så att till och med hytten rymdes in … Nu får man bara hoppas att det inte kommer nya lastbilar som är högre.
Men då jag tömde torken så såg jag att plasten i taket nu slutgiltigt är för dålig. Inte för att man kan klaga – den var från 1975. Nästa år den 17 juli så kan vi fira 50-årsjubileum för torken. Jag planerade torken som 29-åring och då var det osäkert hur länge den skulle fungera men jag tror man kan vara nöjd.
Det är inte bara plasten som är skröplig – gubben börjar också vara litet dålig. Än går det bara man käkar Burana då ischiasen slår till men en dag är det slut. Tio år till måste jag orka och helst tjugo – men den som lever får se …
