Redan tidigare så hade vi älgar på besök men efter det att vi fällt ett par stora aspar så har vi dagliga besök. I förrgår var det fem älgar som stod och åt på de klenare kvistarna på de fällda asparna. Då jag kom körande med traktorn så for två kalvar iväg och tre större älgar såg litet oroliga ut. Men då jag stannade (med motorn igång) så lugnade de tre sej och fortsatte äta. Sedan kom brorsan körande med den andra traktorn men det brydde de sej inte om. Först då vi började fälla stora granar så drog de sej långsamt bort.

Det var ganska bra skogsväder men i dag är det kallt igen. Temperaturen vill inte orka över -16 grader och då är oljan ännu styv och lastaren långsam. Så jag tror att jag deklarerar igen. På söndagen skall det bli +5 grader men sedan blir det måttliga minusgrader (-10). Därför lönar det sej att deklarera nu och fara till skogs nästa vecka. Nu sitter jag inomhus och eldar. Jag sågade knåbbar (kubbar) av de torra granarna förra veckan och nu klyver jag och eldar med dem. De brinner bra om man klyver i tillräckligt små vedträn.

Jag fällde en bålagren (stor gran) som var 60 cm i diameter och fick två svarvstockar (58 dm) plus två 52 dm stockar från den. Det är en bra kandidat till årets bålaträä (stort träd) men där finns en ännu större gran så om vi får omkull den så blir den troligen årets bålaträä. Men jag tror jag måste montera ett längre svärd på sågen för att det skall lyckas.

För övrigt så blev jag tvingad till läkarundersökning i går. Det är närmare 60 år sedan jag var på Tilkka (arméns sjukhus i Helsingfors) efter en kollision då vi återvände till Dragsvik efter en permis. Jag har undvikit alla läkare och sjukhus sedan dess (jag har sjukhus- och läkarskräck). Flickan som tog blodtrycket tyckte att det inte kunde ha varit bättre så det var bra att jag hållit mej borta. Det beror säkert på skogsarbete varje vinter. Man hålls i prima skick bara man är i skogen på vintern. Men visst går det långsammare och så faller man oftare nuförtiden.
Det var fastlagstisdag i går så jag fick fastlagsbullar till kaffet (temlor som Ture Sventon säjer). Tyvärr åker vi inte mera langliini (långlinet) men jag minns att min moster Karin från Kungsböle i Strömfors kunde ramsan:
Ååka, ååka langliini;
Liin langt såm töumåna ;
Knoppana såm böunåna ;
Sjeltjin å sjevan ;
i grannas mooris nevan.