9 november, 2020 av Nisse

Fars dag, och farfars, och farmorsfars och …

Egentligen tycker jag att Fars dag är onödig – det räcker bra med Mors dag. Men det kommer alla möjliga dagar som huvudsakligen beror på att butikerna vill sälja mer. Rena inflationen som ifråga om de katolska helgonens dagar.

Jag har inte varit nån speciellt bra far men barnen har ju också en mor. Huvudsaken var att få dem upp till vuxen ålder så att de klarar sej själva. Och det har de gjort – de brås säkert på sin moder. Några farsdagspresenter behövs inte. Det räcker bra med barnen och deras familjer som klarar sej bra. Då är man riktigt nöjd.

Man tänker i alla fall på sin egen far (han hade varit 105 år i år) och vad han åstadkommit. Då man bor på en bondgård så är det mycket handgripligt. Ladugården är troligen det största som farsan fick till stånd 1945. Då man jämför den med den gamla ladugården där korna stod tjudrade längs väggarna i ett litet utrymme så är skillnaden stor.

Nya ladugården 1952, sju år gammal
Gamla ladugården bakom bilen i slutet på 1930-talet

Den gamla ladugården användes ända fram till 1945. Min farfar längst till vänster och bredvid honom står farsan. Min farmor är alldeles mitt i bilden. Röret ovanför användes för att fylla på vattentunnan i köket med pump. Då tunnan var full så slog famo med spiselkroken i röret och fafa stängde då av pumpen – den tidens fjärrstyrning.

Farsan mekaniserade också arbetet. Den första traktorn var en Fordson Major med pigghjul som köptes i slutet på 1940-talet. Den ersattes ganska snart av en likadan med gummihjul och hydraulik. Sedan kom Massey-Ferguson 65 år 1960 som fick frontlastare för att lasta gödsel på JF-spridaren. Det var ett mycket tungt arbete att sprida för hand. Sedan kom MF-165 år 1970 och en bogserad Aros skördetröska som ersattes med en JF-90 skördetröska. Och mera maskiner och nya torkar byggdes.

Kossorna och mjölken var det viktigaste ända fram till 1975 då de såldes och jag byggde en ganska stor kalluftstork på ladugårdsvinden. Farsan var mera för mjökproduktion men morsans fötter gav upp och varken jag eller brorsan kunde ta över. Det hade också varit nödvändigt med stora nyinvesteringar. Nå, nu har kalluftstorken fungerat i 45 år.

Men tidigare generationer syns också. Min farfar kom som måg från granngården och fick bygga en andra våning på huset 1930 och en stor lada. Moofa (min farmorsfar) pratade stolt om ”te stoor ledun” som byggdes 1929. Fafa födde upp hästar och var en duktig snickare. Hans möbler var välgjorda och dem använder vi ännu.

Moofas stora arbete var att flytta hela bondgården vid storskiftesregleringen 1908. Han köpte också den andra halvan av Bos-Sestu som på 1800-talet var delat i Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. För att betala köpet så körde han havre till Strömfors bruk. Det var inte så lång väg tvärs över Tallmosan med släde på vintern.

Det går en lång linje av fäder och morfäder ända tillbaka till Gustav Vasas jordabok 1530. Därefter försvinner fäderna ur historien. Men byn var fullt uppbyggd redan då med i stort sett alla gårdar som funnits sedan dess även om de delats flera gånger.

Ingen vet hur långt tillbaka som förfäderna har odlat jorden i Hindersby men knappast tidigare än för 5000 år sedan för då var våra åkrar en vik från Östersjön. Men på den tiden bodde troligen förfäderna i Mälartrakten. Först på 500-talet började de ro över Ålands hav och vidare till Ladoga och Volga. Det vet man att de gjorde för det finns arabiska silverdirham (mynt) på Helgö och Birka i Mälaren.

Nån kanske tröttnade att ro och steg i land och började hålla kossor på strandängarna innan de sökte sej upp med Tessjö å till Hindersby. Men det vet man inte med säkerhet även om arkeologerna är otroligt duktiga på att läsa av spåren efter de första bönderna. Jag läser just nu Rautakymi som handlar om spåren efter laxfiske och järnframställning vid Kymmene älv vid Abborfors där Marknadsbacken finns. Alldeles bredvid oss går en gammal stig längs åsarna just dit ned. Den syns tydligt ännu eftersom den trampats i närmare tusen år.

Nån förfader kom kanske den vägen till vår by eller så kom de med båt upp med ån.

Glad Fars Dag !

16 juni, 2018 av Nisse

Te stoor ledun

Den här sommarens stora byggarbete är ombyggnaden av den stora ladans golv. Dels har det sjunkit i jorden och ruttnat, dels måste golvet sänkas för att den nya (begagnade) tröskan skall rymmas in. Den är nämligen 30 cm högre än den gamla som rymts in med nöd och näppe. Nu står den nya i den varma verkstaden och det är onödigt dyrt utrymme som behövs till annat. Ladan är dessutom ett utmärkt utrymme för maskiner eftersom den har trägolv med en massa luft under. Ingenting rostar i ladan.

Ladan är byggd omkring 1929 av ”Moofa” – min farmors far Anders Johan Gustavsson Bosas (1857-1936). Det var en liten gubbe som mest hela tiden hade sin kära snugga (krokiga pipa) i munnen. En gång körde han omkull med kärran så att hela lasset och han själv flög huller om buller – men pipan hade han kvar i munnen.

Då Moofa byggde ladan så fick han utstå spott och spe av byns gubbar: ”Kva ska tu me ein slikan täär stoorär ledu til ? Hadd tu tenkt fåå så mytji höö ?” (Vad skall du ha en så stor lada till ? Har du tänkt få så mycket hö ?) . På den tiden var hömängden mycket mindre och gubbarna tyckte det var rent storhetsvansinne med en så stor lada. Men Moofa var stolt över sin fina lada och försummade inte ett tillfälle att säja ”Set he i te stoor ledun” (Sätt det i den stora ladan).

Ovan en bild från 1930 då ladan var alldeles ny – inte ens målad röd. Boningshuset som då ännu hade bara en våning var mycket mindre än ladan.

Här ser man ladan (bakom min farmor) några år senare. Den är nu rödmyllad. Ladugården (bakom minfarfar) var då ganska liten och låg. Den finns ännu kvar men med en våning till ovanför. Bodan till höger är riven.

Redan efter kriget behövdes hela den stora ladan och på 60-talet var den smockfull med hö samtidigt som de andra ladorna också var fulla. Före kriget hade vi omkring nio kor men 1945 byggdes den stora tegelladugården och antalet mjölkande ökade till 25. Morsan som var mejerska skötte om dem noggrant och vi hade oftast 1:a klass mjölk. Även efter 1975 då kossorna såldes var ladan i flitigt bruk som förvaringsplats för maskiner. Nu hittar jag ännu saker som fördes ut ”ti te stoor ledun” för 40 år sedan.

Ladan är ungefär 8×22 meter och nästan 8 meter hög. Det var stort på den tiden. Inuti har den bindningar (tvärstockar) 3,3 meter över golvet vilket har räckt till för alla maskiner vi haft i 90 år. Bara den nya tröskan SR2055 är för hög. Det var inte illa planerat av Moofa i slutet på 1920-talet.

Fönsterändan är upplyft och har en cementbalk under mitten redan så nu är det den andra ändans tur. Det gamla golvet från 1930 består av två lager bräder med ena brädan under springan mellan de övre så det är alldeles tätt. Utanpå det golvet satte vi på 70-talet ett lager med två tums blankor så golvet är nu 10 cm tjockt. Det är annars bra men på ett ställe innanför dörren har det ruttnat och satt sej omkring 15 cm. Nu tar jag bort golvet nästan helt och skall gjuta tre cementbalkar längs husets väggar och i mitten.

Om man ser efter noga i kanten på det upptagna golvet så syns de tre lagren med golvvirke. Väggarna är mycket glesa som de skall vara i en hölada men nu kommer det en hel del drivsnö in på vintern. Jag skall täta väggarna men då måste jag också sätta in fönster så ladan inte blir helt mörk. Golvet tänkte jag få upp de närmaste dagarna och sedan skall det grävas diken för cementbalkarna. Jag tänkte beställa färdig betong om jag hittar nån bil som kan lasta av den 10 meter in i huset.

Det är arbete inomhus i skuggan men idag var det ändå för hett. Men till Johanni skall det bli kallt och regnigt (förstås) så man behöver bara härda ut ett par dagar till …

 

15 december, 2017 av Nisse

Menföre

Det är inte bara i skärgården som det kan vara menföre. Vi har haft menföre länge här nu. Man vågar knappt ta ut traktorn och köra flis (20 meter) i lervällingen. Vi började med skogsarbetet men det är rena vattnet under snön så man vågar inte alls ta med traktorn till skogen.

Egentligen har det varit menföre i ett halvt år. Våren gick an och sådden men sedan har det varit kallt och speciellt regnigt hela tiden. Vi var i Sverige förra veckan för att tömma vattnet och sätta igång datamaskinen som övervakar huset. Där var det ganska bra väder så vi fick in en del ved i lidret men då vi kom hem så snöade det ordentligt. Vi undvek det värsta snöfallet  som kom på tisdag eftermiddag men den blev regn som fick snön att bli tung blötsnö och givetvis gick strömmen på kvällen. Det var inte alls underligt för då jag skulle skotta bort snön från gången så var den mycket tung och fastnade i skoveln.

Vi fick klara oss utan ström i tre timmars tid så det var bara att ta yxan och börja hugga ved här hemma också. Det hade jag övat hela veckan i Medåker där vi bara har vedkaminer och vedspis. En vedspis är bra att ha så vi kunde koka kaffe. Svårare var det med ljuset då vi satt och läste böcker. De tjocka ljusen är ju fullständigt odugliga till allting. Bra ljus skall vara tunna och långa och sitta på en hög ljusstake.

Det har varit litet menföre också på annat vis. Jag måste åka till Barbi i Borgå fyra gånger eftersom hon hittade en massa problem med mina tänder. Tre lappar och en rotskrapning är inget större nöje precis även om jag inte alls har någon tandläkarskräck. Tvärtom så behövs det ingen bedövning alls (utom för rotskrapningen) vilket är ganska underligt för jag har allmän läkar- och sjukhusskräck … Ser jag blod så svimmar jag. Utom då jag river upp knogarna i verkstaden då skiftnyckeln slinter.  Men det beror antagligen på att det tar så sjukt och man blir så arg.

Det passade ju bra med tandläkarbesöken nu i menföret. I alla fall så har vi börjat med skogsarbetet. Det betyder i år att vi städar upp efter den processor som härjade i vår skog vid Atomlinjen – en högspänningslinje från kärnkraftverket i Lovisa som går snett genom en skogsbit på längden. Det blev inte mycket kvar av skogsbiten annat än två smala trianglar som nu också är ganska tilltufsade. Jag är ingen vän av processorer och inte blev det bättre av den här ”putsningen”. Vi försöker nu för hand plocka fram flisveden som ligger kors och tvärs. Dagarna är inte långa just nu men alldeles tillräckliga med tanke på den usla kondition man har.

Det är ingen liten gata som Atomlinjen drar genom skogarna.

Ännu mera problem är det då terrängen är full av stora stenar och däremellan djupa gropar. Det är ganska svårt att komma fram med traktor och skogsvagn. Processorn körde upp en väg men den är inte så framkomlig för en vanlig traktor. Åtminstone måste vi vänta tills vattnet i de djupa groparna fryser så de håller för traktorn. Vi kör först med lilla MF165 men ännu vågar vi inte köra ens med den. Det är plusgrader och blir inte mycket kallare ens till julen. Så det är rent handarbete att röja upp och rada flisved.

Det är ett ganska intressant ställe som vi arbetar på. Den högsta kullen kallas Ratuöyen och det är riktigt gammalt språk. Skandinaviska för över tusen år sedan förrän det ännu fanns någon ”svenska”. På den tiden talade alla i Skandinavien och Tyskland samt England (de anglo-saxiska delarna) mer eller mindre samma språk. Anglerna och saxarna är ju germanska stammar som erövrade England från kelterna för 1500 år sedan. Norska och danska vikingar erövrade i sin tur norra England från dem och dansk lag rådde i flera hundra år i det så kallade Danelagen.

Svenska vikingar och handelsmän reste österut från 700-talet och rutten via Finska viken, Ladoga, Novgorod och Volga var faktiskt den största handelsrutten från Europa österut på den tiden. Man räknar med att miljontals arabiska silvermynt (dirham) fraktades den vägen till Europa från silvergruvorna i Panjhir (nuvarande Afghanistan). Handelsvägen från Kiev till Prag var faktiskt mindre betydande men man måste komma ihåg att på den tiden var landvägen långsam och usel medan vattenvägarna var snabba och lätta Att jag skriver om vikingar i österled är inte så underligt för vi var och såg på det nya museet Vikingaliv i Stockholm.

Ratuöyen betyder ungefär ”Skräpön” där första delen kommer från verbet ”rata” och ”öy” är den gamla formen för ”ö”. Vi talar ännu om ”ratvid” (skräpved). Den är mycket högt belägen och var faktiskt en ö förr. Namnet måste vara mycket gammalt för det är länge sedan den var omsluten av vatten. Troligen var mossarna runtomkring Ratuöyen sjöar förr.

Krönet på Ratuöyen.

Vår skog går från krönet (nästan) ned till Tallmosan som ännu är en mycket blöt mosse med små tallar som kan vara hundra år gamla. Den är i princip utdikad men dikena far ihop mycket snabbt. Bara riktigt kalla vintrar vågar man köra på mossen.

Nu är det menföresarbeten som gäller dvs. verkstadsarbeten. Jag fick felkodsläsarna till bilarna och försöker installera programmen vilket inte är så lätt så jag får sitta och surfa på nätet för att hitta anvisningar för installationen. Först skall Volvon ut ur verkstaden (vi hämtade reservdelar från Strängnäs bilskrot) och så skall Belarus in i verkstaden och vattenpumpen bytas ut (och annat som visar sej vara sönder). Hoppeligen får jag igång den tills det fryser på ordentligt. Men så länge menföret varar så passar det bra med litet motion mitt på dagen.

 

27 augusti, 2017 av Nisse

Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket  blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan  inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar ”suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har ”vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

 

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

 

29 juni, 2017 av Nisse

Utgrävningar i ladan

Tömningen av ladan (för att laga golvet) fortsätter och har gått över i utgrävningar i skrotlagret. Då man tömmer en plats så måste man ju sätta alla saker nånstans och därför hamnade jag i skrotlagret som är den gamla ladugården från 1930-talet fram till nybygget av ladugården i tegel 1945. Det var inte litet skrot som samlats under årens lopp. Farsan började sätta in skrot där redan på 50-talet då vi hade den gamla blå Fordson Major med pigghjul och utan hydraulik. Där finns ännu delar från den såsom draget och en del piggar.

Men mest är det skrot som jag samlat sedan början på 70-talet. Där finns också ett skivlager med gamla skivor som burits ut vid olika reparationer. En del är från 1930 då vi (min farfar) byggde om huset och satte in en andra våning. En hel del saker togs bort och flyttades ut vid installationen av värmepanna och centralvärme 1955. Jag hittade en anteckning i kassaboken från 20 juni 1955: ”Resa till H:fors (köpt värmepanna)”. Och 17 augusti betalades den med 113065 mark. Man kan jämföra det med mjölklikviden den 17 augusti på 136264 mark för 6421,5 kg mjölk. Det var alltså gamla mark som var 100 gånger mer än marken efter penningreformen 1963.

Där fanns också den gamla slasktratten som troligen sattes in 1930. Det var då en stor förbättring av hushållets vattenhantering eftersom man inte behövde bära ut slaskämbaret mera. Diskvattnet hälldes i slasktratten som hade ett rör rakt ut genom väggen. Jag kommer bra ihåg dess placering på bakväggen i storstugan före dess ombyggnad till pannrum med en mellanvägg mot den mindre stugan. Det är en fin sak av tjockt gjutjärn som är emaljerat – ingen plåtbytta. Den skall absolut sparas och kanske man skulle lappa emaljen som skadats litet i skrotlagret.  Den är övermålad två gånger men jag minns bra den gröna färgen från min barndom.

Man gör en resa bakåt i tiden då man ordnar upp gamla saker så städandet tar litet tid. Och man inser att det inte är så länge sedan rinnade vatten inomhus och diskbord var nya och lyxiga. Rinnade vatten installerades 1945 då vi byggde ladugården för kossorna skulle ha mycket vatten och då drogs ett rör från pumphuset in till boningshuset också. Före det hade vi en vattenså som fylldes på med pump. Men det var luftrör som måste tömmas för att inte frysa på vintern. Min farfar stod ute i gamla ladugården och skötte pumpen och då vattensån var full så slog min farmor med spiskroken på järnröret som ju förmedlade ljudet bra ut till ladugården och min farfar stängde av pumpen.

De gamla avloppsrören av gjutjärn fanns också i skrotlagret. Dem bar jag ut vid ombyggnaden 1980 då de ersattes med plaströr. Det är tjocka och stabila rör som skarvades genom att man hällde smält bly i skarvarna … I vissa skarvar fanns det också beck. Problemet var att becket torkade och så började lukten komma in genom sprickorna. Det måste ha varit ganska besvärligt att hälla smält bly i skarvarna på trånga ställen !

Där fanns också ett heimlaga (hemlagat) diskbord av galvaniserad plåt. Alla skarvarna var ihoplödda och det måste ha varit besvärligt att tillverka hoarna. Men funktionen var ungefär likadan som med moderna diskbord.

I skrotlagret finns också en hel del från gamla maskiner. Men många plåtar är som nya och det är skydd som skruvats bort genast i början eftersom de var i vägen. Speciellt skydden för kraftöverföringsaxlarna plockades bort genast och sattes aldrig tillbaka för de var helt odugliga.

Visst var det kvalitet på maskinerna förr. Vi har kvar ramen till en gammal kastmaskin (föregångare till tröskverk) som vevades för hand. Troligen är den från 1920-talet. Mycket stabil och jag har den som bord med en skiva på.

Städandet fortsätter då jag går igenom saker som burits ut för 40-70 år sedan. Det är inte något trevligt arbete för allt är täckt med säd- och flisdamm från torken som fanns på bodvinden ovanför. Men under dammet är sakerna nästan helt oskadda. En hel del får åka till skrotsamlingen vid Hosmasgården där ungdomsföreningen samlar in skrot och får en liten peng för det. Vissa saker behövs knappast mera då de legat 60 år i skrotlagret. Medan andra åter som var på väg att slängas bort fått antikvärde. Jag sparar numera ordentligt alla hemsmidda gångjärn sedan jag såg vilket pris de har i byggnadsvårdsbutikerna. Och så är de riktigt användbara ännu. Många gånger betydligt bättre och stabilare än tjööpisgangjärn (inköpta gångjärn).

Städandet och utgrävningarna fortsätter …

 

14 april, 2017 av Nisse

Kuddse, kuddse, kuddseee …

Vid städandet så hittade jag följande ovanliga bild. Trots att vi tog in kossorna för mjölkning varje dag så är det här den enda bild som finns av den dagliga promenaden. Man måste vara i tid till åkern (klockan fem) för annars bröt de sej ut och började gå hemåt på egen hand. Och då kunde de riva sej på taggtråden.. Vanligen stod alla vid porten då man kom men annars var det bara att ropa: ”Kuddse, kuddse, kuddseee …” så kom de galopperande. Vanligen lunkade de ganska fredligt längs vägen men ibland kunde det bli litet stångande ifall nån ungko vågat gå före de gamla. Vi hade vidjor som vi smällde på kossorna då de tog fel väg men de brydde sej inte mycket om dem.

(Klicka på bilden för att se en större version)

Bilden är tagen för ganska exakt 50 år sedan. Då fanns det ännu taggtråd och telefonstolpar. Ribackhuset (bakom första kossan) byggdes först 10 år senare. Lägg märke till hur snyggt radade propsarna är (för hand) på andra sidan vägen. Årets rad som jag radat med griplastaren är inte alls lika snygg.

Då kossorna skulle hem så var det man ur huse. Man skulle stå och vakta så de inte tog fel väg eller fortsatte ned till byn. De var för det mesta bara intresserade av att komma in i ladugården och bli mjölkade men alltid var det någon ungkossa som kunde få i skallen att ställa till med krångel och så måste den jagas tillbaka. Bäst att ha cykeln tillhands för det blev tungt att springa efter dem. Och så behövde man en spraddjå (lång och tunn björk) för att styra dem.

Men nu skall jag till skogs för vi har haft -5 grader hela natten och man vågar sej kanske över åkern igen.