18 augusti, 2016 av Nisse

Världen är liten

Vi har varit en vecka i Medåker (i vårt hus i Sverige). Grannen kom in och hälsade från Kalles granne (Bondbloggs-Kalle som han kallas här för vi har många Kalle). Han hade visst släkt i Medåker och var och hälsade på. Kanske han hörde om de tokiga finnländarna som bor i ett gammalt hus som ser ut som hembygdsgården – ingen brädfodring ens. Mycket ovanligt i det superprydliga Sverige. Och gräset växer för det mesta långt och tjockt över hela tomten …

DSCN5993

Den lilla sandplätt som jag krafsat fram under många dagars arbete ledde till att jag slog sönder hackan som jag tog hem för att reparera. Gräset måste bort för om det regnar så blir det så halt att hjulen bara slirar på bilen. Men i år var det kruttorrt i juli och mycket litet vatten i brunnen. Så det passade bra att gräva ned slangen och byta ut bräderna på brunnstaket som ruttnat. Vi har ingen pump utan tar upp vatten med en gammaldags skjula så slangen är bara för säkerhets skull. Vattnet innehåller humus som rinner ned från den höga backen till höger men det går genom ett litet reningsverk (via tunnorna under ändväggens fönster) så vi får kaffevatten.

Då vi köpte huset år 2000 så bodde faktiskt vår grannes dotter i närheten. Och en av mina klasskamraters barn bor i Kolsva som är grannsocken till Medåker. Det finns en hel del finländare i trakten. En träffade vi på Medeltidsdagarna i Arboga. Hon hade kommit som krigsbarn och numera glömt bort finskan. Tydligen är det lätt att höra på vårt tal att vi kommer från Finland. Endel tror också att vi är norrlänningar.

Egentligen åkte vi för att delta i Medeltidsdagarna som ordnas varje år i Arboga. Under medeltiden var nämligen Arboga närapå Sveriges huvudstad. Engelbrekt Engelbrektsson som står staty på Arboga Järntorg höll herredag i Arboga 1435 och den kallades senare för Sveriges första riksdag – litet felaktigt för det var bara stormän med. Men också endel bergsmän (bönder som också bröt malm i liten skala). Engelbrekt var ju bergsman. En av de viktigaste utskeppningshamnarna var just Arboga.

DSCN5979

Här håller fogden på att märka tunnorna med järnmalm vid en exakt kopia av järnvågen vid Järntorget. Men drängarna är druckna och gör allt fel och till slut sätter stadsvakterna (med svärd till vänster) dem i ”bykistan” som var den tidens häkte. Längst till vänster på andra sidan ån (Arboga betyder ju ”åbåge” och uttalas ännu idag på vårt språk som ”Ååboga”) finns ett av de äldsta husen i Arboga – ett garveri. Andra sidan av ån var tillhåll för färgare och garvare. Den hörde förr till landskapet Södermanland och ännu i ganska sen tid så kunde det hända att polisen i Arboga släpade druckna över bron – därefter var de sörmlänningarnas problem :-). Nu hör hela Arboga till Västmanland.

Gustav Vasa hade betydande egendomar i Arboga och hans dotter Cecilia bodde i staden en tid. Hon var ytterst egensinnig och ställde till skandal på skandal så det blev inget av att gifta bort henne av politiska skäl. Nedan ”uppvaktar” vi henne vid kungsgården i stadens centrum men får en utskällning om ”eländiga tiggare”. Cecilia i blå klänning och vår ciceron från Föreningen Arboga Medeltid i röd.

DSCN5982

Efter tre dagars intensivt program på Medeltidsdagarna så tog vi det lugnt och började bygga och plantera äppelträd. Då vi kom så hade man inte ännu börjat med tröskandet men på måndagen satte vår granne igång med höstvetet invid huset. Nöjd var han inte- det var problem med sådden förra hösten då det låg vatten på åkern. Vetet ser bra ut men var glest.

DSCN5990

Vi hade ingen brådska med skörden. I Hindersby regnade det nästan hela tiden och regnskurarna tycks fortsätta enligt tiodygnsprognosen. Tröskandet är inte roligt i år för brodden drunknade i våras. Den klarade det första 40 mm regnet men då det i början på juni kom ett 40 mm regn till så var ytan så fastslammad att det blev sjöar på våra leråkrar. Nu är det bara att köra över åkrarna och sedan hoppas på bättre väder nästa år.

Så måste jag ännu sätta med en bild av Arbogaån en sommarkväll i augusti:

DSCN5971

 

11 juli, 2016 av Nisse

Julikalas och bekymmer

Förr hade man alltid problem med torrhöet. Så fort det blev hötider så började det regna. Nu är det inte problem med torrhöet men regnar gör det … Outgrundliga äro EU-byråkraternas vägar. Nu måste man slå vallen och köra bort den. Det kan bli stora högar i skogarna eller så måste man börja bränna eländet. Jag tycker i alla fall att det är synd på så fin klöver som vi har i år. Få se om jag får igång den gamla slåttermaskinen.

Men i fredags hade vi den stora kusinträffen som kommer ungefär vartannat år. Som ni kanske läst så hörde min mamma till Mickelsflickorna. De var åtta flickor och två pojkar som hängde ihop som ler och långhalm hela livet. Släktkalasen var livliga tillställningar där alla pratade i munnen på varandra och skrattade mest hela tiden. Det tycks ha gått i arv och ljudnivån var hög fastän kusinerna redan börjar bli på äldre sidan.

DSCN2209

Trots att det togs en massa bilder så är det omöjligt att hitta en där alla syns. Kusinträffen hölls i år hos brorsan i Hindersby – han står längst till vänster med yxan.

Fastän alla kommer från bondlandet så är det numera bara jag och Reino (andra från höger) som är bönder. Han meddelade också att snart så åker släktens sista kossor iväg på sista färden. För omkring 40 år sedan byggde han en ny ladugård men det går inte ihop mera. Fastän det är 41 år sedan våra kossor for iväg så är det grymt nostalgiskt för mej att se hans bild av sina djur.

reino_toukok14 041

Han hade den mindre trevliga uppgiften framför sej då han kom hem efter träffen att avliva en ko som blivit förlamad och måste skickas till destruktion. Det kändes tufft också för mej fastän jag inte hade något med saken att göra. Jag mindes hur hemskt det var att dra ut döda kor från ladugården och gräva ned dem i skogen. Det fanns inga destruktionsanläggningar på den tiden.

Kossor är väldigt sympatiska djur och ganska stora individualister. Man lärde sej så småningom känna till deras egenheter. Jag minns en som var mycket skicklig på att placera en klöv på foten vid mjölkandet. Då hade man inga stålhättor i stövlarna så det kändes minsann. Att slå på kossan var som att vifta med en fjäder. Den bara vände på huvudet och undrade om det var en större fluga.

Vi åkte ned till gamla folkskolan och såg på gamla fotografier i Hindersby biografteater – och litet nyare videor. Jag kan tänka mej att medföljande personer som inte var födda inom släkten blev litet uttråkade för vi diskuterade länge om vem som var på fotona – tre av systrarna var i ungefär samma ålder och såg väldigt lika ut i yngre år.

Mickels.smaa.syskon.1914

Fotografiet ovan tycker jag om. Det är från 1914 och vi hade stora problem att veta vem av flickorna med stora vita kragar som var Jenny och vem som var Linda. De kallades också Mickels tvillingarna fastän de inte ens var födda samma år. Min mamma är minstingen i mitten. Hon kallades på skämt för bortbytingen för hon hade riktigt svart hår hela sitt liv. Pojken bakom är Arvid som dog tragiskt samma år på hösten. Han föll i urinbrunnen och blev uppdragen men fick en infektion som på den tiden inte gick att bota.

Det var en stor familj och den som höll ordning och grälade (ofta på min mamma) var ”famo” (min morfars mor) längst fram på nästa bild.

Mickels.familj.1929

Det här fotografiet från 1929 ger en fin bild av de stora familjerna förr. Morbror Ernst och Georg bak till höger är ingifta med Karin och Elna framför dem. Jag hann tyvärr aldrig bekanta mej med mormor och morfar för de dog då jag var riktigt liten. Inte heller Elna längst till höger som dog som ung redan 1939. Men de andra mostrarna och morbröderna kände jag mycket bra för släkten träffades ganska ofta. Min pappa hade bara en syster och hon dog som liten i spanska sjukan.

Min mamma som är den svarthåriga i mitten lyckades alltid ställa till det och luggades ganska ofta av famo men förbättringen uteblev. I alla fall var hon liksom de andra mycket arbetsam och dessutom fysiskt stark. På höåkern slog hon alla karlarna genom att först komma till ändan på tegen hur de än försökte. Mickels var ett stort ställe och allt arbete skulle göras för hand så flickorna fick slita hårt många gånger. Min mamma tyckte att det värsta var att hacka torv. År 1920 flyttades Mickels i storskiftet ut till Mosan som var ouppodlad äng för det mesta. Diken skulle grävas och dikestorvorna hackas sönder.

Tidigare släktled har arbetat hårt för att odla upp landet. Nu har vi överflöd men det har inte funnits så länge.

Förra veckan gick till släktarbete. Jag satte upp en ny nätsida mickelsny.hindersby.net dit jag så småningom skall flytta allt material om Mickels. Den visar ganska bra utvecklingen från slutet på 1800-talet till mitten på 1900-talet då det skedde stora förändringar. Min morfar och hans far var med och startade handelslaget, andelsmejeriet och andelsbanken.

Det kanske var mera släkthistoria än ni tål – det är mest de egna som är intresserade. Nu sysslar jag med verkstadsarbete och byggande men mera om det senare.

 

 

23 juni, 2016 av Nisse

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre  och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

DSCN5828

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

sneisand1960

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

 

27 maj, 2016 av Nisse

Omväxlande

Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.

DSCN5739

Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.

DSCN5744

Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.

DSCN2098

För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan  järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.

På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.

Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också ”den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …

Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.

Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.

DSCN5752

Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.

DSCN5756

Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som ”svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.

DSCN5755

 

 

 

 

9 januari, 2016 av Nisse

Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger

Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna ”Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.

hunger1699_stor

Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.

Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.

Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.

Känner ni till bakgrunden till ”Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …

 

19 december, 2015 av Nisse

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken ”Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bos-sestu_Opeln.1937x

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars  Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Fouse1952.lutad

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

gamal.fous.193xx.stor

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl ”få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

fousriitn1

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

fousriitn2

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa ”Det luktar skit !” så sa bonden ”He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

fafa.Nisse.sjeiss1949

 

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)