11 juli, 2016 av Nisse

Julikalas och bekymmer

Förr hade man alltid problem med torrhöet. Så fort det blev hötider så började det regna. Nu är det inte problem med torrhöet men regnar gör det … Outgrundliga äro EU-byråkraternas vägar. Nu måste man slå vallen och köra bort den. Det kan bli stora högar i skogarna eller så måste man börja bränna eländet. Jag tycker i alla fall att det är synd på så fin klöver som vi har i år. Få se om jag får igång den gamla slåttermaskinen.

Men i fredags hade vi den stora kusinträffen som kommer ungefär vartannat år. Som ni kanske läst så hörde min mamma till Mickelsflickorna. De var åtta flickor och två pojkar som hängde ihop som ler och långhalm hela livet. Släktkalasen var livliga tillställningar där alla pratade i munnen på varandra och skrattade mest hela tiden. Det tycks ha gått i arv och ljudnivån var hög fastän kusinerna redan börjar bli på äldre sidan.

DSCN2209

Trots att det togs en massa bilder så är det omöjligt att hitta en där alla syns. Kusinträffen hölls i år hos brorsan i Hindersby – han står längst till vänster med yxan.

Fastän alla kommer från bondlandet så är det numera bara jag och Reino (andra från höger) som är bönder. Han meddelade också att snart så åker släktens sista kossor iväg på sista färden. För omkring 40 år sedan byggde han en ny ladugård men det går inte ihop mera. Fastän det är 41 år sedan våra kossor for iväg så är det grymt nostalgiskt för mej att se hans bild av sina djur.

reino_toukok14 041

Han hade den mindre trevliga uppgiften framför sej då han kom hem efter träffen att avliva en ko som blivit förlamad och måste skickas till destruktion. Det kändes tufft också för mej fastän jag inte hade något med saken att göra. Jag mindes hur hemskt det var att dra ut döda kor från ladugården och gräva ned dem i skogen. Det fanns inga destruktionsanläggningar på den tiden.

Kossor är väldigt sympatiska djur och ganska stora individualister. Man lärde sej så småningom känna till deras egenheter. Jag minns en som var mycket skicklig på att placera en klöv på foten vid mjölkandet. Då hade man inga stålhättor i stövlarna så det kändes minsann. Att slå på kossan var som att vifta med en fjäder. Den bara vände på huvudet och undrade om det var en större fluga.

Vi åkte ned till gamla folkskolan och såg på gamla fotografier i Hindersby biografteater – och litet nyare videor. Jag kan tänka mej att medföljande personer som inte var födda inom släkten blev litet uttråkade för vi diskuterade länge om vem som var på fotona – tre av systrarna var i ungefär samma ålder och såg väldigt lika ut i yngre år.

Mickels.smaa.syskon.1914

Fotografiet ovan tycker jag om. Det är från 1914 och vi hade stora problem att veta vem av flickorna med stora vita kragar som var Jenny och vem som var Linda. De kallades också Mickels tvillingarna fastän de inte ens var födda samma år. Min mamma är minstingen i mitten. Hon kallades på skämt för bortbytingen för hon hade riktigt svart hår hela sitt liv. Pojken bakom är Arvid som dog tragiskt samma år på hösten. Han föll i urinbrunnen och blev uppdragen men fick en infektion som på den tiden inte gick att bota.

Det var en stor familj och den som höll ordning och grälade (ofta på min mamma) var ”famo” (min morfars mor) längst fram på nästa bild.

Mickels.familj.1929

Det här fotografiet från 1929 ger en fin bild av de stora familjerna förr. Morbror Ernst och Georg bak till höger är ingifta med Karin och Elna framför dem. Jag hann tyvärr aldrig bekanta mej med mormor och morfar för de dog då jag var riktigt liten. Inte heller Elna längst till höger som dog som ung redan 1939. Men de andra mostrarna och morbröderna kände jag mycket bra för släkten träffades ganska ofta. Min pappa hade bara en syster och hon dog som liten i spanska sjukan.

Min mamma som är den svarthåriga i mitten lyckades alltid ställa till det och luggades ganska ofta av famo men förbättringen uteblev. I alla fall var hon liksom de andra mycket arbetsam och dessutom fysiskt stark. På höåkern slog hon alla karlarna genom att först komma till ändan på tegen hur de än försökte. Mickels var ett stort ställe och allt arbete skulle göras för hand så flickorna fick slita hårt många gånger. Min mamma tyckte att det värsta var att hacka torv. År 1920 flyttades Mickels i storskiftet ut till Mosan som var ouppodlad äng för det mesta. Diken skulle grävas och dikestorvorna hackas sönder.

Tidigare släktled har arbetat hårt för att odla upp landet. Nu har vi överflöd men det har inte funnits så länge.

Förra veckan gick till släktarbete. Jag satte upp en ny nätsida mickelsny.hindersby.net dit jag så småningom skall flytta allt material om Mickels. Den visar ganska bra utvecklingen från slutet på 1800-talet till mitten på 1900-talet då det skedde stora förändringar. Min morfar och hans far var med och startade handelslaget, andelsmejeriet och andelsbanken.

Det kanske var mera släkthistoria än ni tål – det är mest de egna som är intresserade. Nu sysslar jag med verkstadsarbete och byggande men mera om det senare.

 

 

Etiketter: , ,

7 svar till “Julikalas och bekymmer“

  1. roger skriver:

    Hej på de nisse hälningar från åboland, här sitter vi också exakt i samma sits som du och tycker synd om klöver åkrarna
    Vi har nog kört några ha i en hög redan som de kallar kompost å de blir väl till att köra ut de på åkern igen sedan om nåt år då de förmultnat och lägga de i svackorna så kanske de gör någon nytta i allafall.
    Kanke kunde de gå att vänta någon vecka och skörda klöverfrö av de men defår vi väl inte heller.

  2. Nisse skriver:

    Jo, det blir väl kompost av den fina klövern. Men nog harmar det en gammal bonnlurk … Jag sysslade med höarbete i nästan 25 år.

  3. Christer skriver:

    Joo, det är hemskt hur mycket solenergi i form av växtrester som går till spillo i dagens jordbruk. Brukar tänka på äldre generationer som gick runt med agnkorgen (en stor pärtkorg) och samlade gräs från alla de ställen för att få ihop lite foder åt djuren. Minns att min mormor förbarmade sig över alla kålblad som vi lämnade kvar på åkern i samband med skörden hon tyckte att vi nödvändigtvis borde ha en ko då vi hade så gott om foder.
    Brukas växtresterna ner gör dom efter nedbrytningen lite nytta i form av näring till åkern men det som körs till skogs vet jag nu inte vart det hamnar i slutändan. Kompostering eller utvinnande av biogas är väl det som vore förnuftigast.
    För ett par veckor sen hade jag möjlighet att bekanta mig med biogasverket i Jeppo och det var ju intressant att konstatera att gasen som utvinns vid rötningen av gödsel och avfall får bland annat producentförbundets verksamhetsledares bil att röra på sig.

  4. Göran skriver:

    Tröska klövern .Klöverfrö är alltid en kurant vara. Vi hade förr hemma höfrö odlingar och vi tröskade det med en allis chalmers bogserad tröska som skickade returen genom trumman så det nötade fröet genast,Sedaqn fördes dety till Fiskars för att sorteras. Det var en lönande odling.

  5. Nisse skriver:

    Jo, jag har funderat på det. Men jag vet inte om vår tröska är så bra på klöverfrö … Den läcker litet här och där så det går åt mycket silvertejp för att lappa ihop eländet :-).

  6. Bond77 skriver:

    Kanske nån kan förklara hur det funkar med utsädesförsäljning? Alltså det är ju ”ännu” lagligt att tröska frö själv för att användas för eget behov. Och TOS-avgift gäller väl bara spannmål? Men får man sälja exv klöverfrö? Eller måste man automatiskt vara certifierad utsädesodlare med årliga flyghavrekontroller för att få tråka nån säck med frön? Eller gäller certifieringskravet enbart vissa utsäden, typ spannmål, klöver, timotej… Udda grödor som t ex phacelia kanske man kan sälja fritt? Nån flyghavrerisk är det ju inte med dessa småfrön då sånt skit försvinner ju i sorteringen oberoende…

  7. Christer skriver:

    Har inte koll på hur det är med småfröhandeln men att tråka nån säck bönder emellan borde väl vara möjligt. Annat är det väl om man börjar idka regelrätt handel med varan.