22 mars, 2017 av Nisse

Dags för inomhusarbeten

Det blåser och kommer blötsnö allt emellanåt så nu är det trevligt att jobba inomhus. Och det behövs för vi har trots allt haft så fint skogsväder att inomhusarbetena blivit efter riktigt ordentligt. Det senaste rycket blev litet för mycket så jag har haft problem att kravla mej upp ur sängen på morgonen med styva och stela muskler. Fast visst lönade det sej att köra ut de sista tallstockarna medan det var bra väder.  Nu börjar jag kunna röra på bakbenen litet bättre redan.

Det värsta var att jag blev utan bil förra veckan då trycklagret för kopplingen gav upp. Jag tog mej inte tid att börja skruva så länge skogsvädret var fint men nu har jag legat under Ducaton och skruvat sönder halva bilen. Förr var det ett barnlek att byta trycklager men det är det inte mera med de nya krångliga framhjulsdrivna bilarna. Efter att ha skruvat i flera dagar så börjar det vara mindre roligt och nu är det bara rå envishet som gäller.

Bägge hjulen är borta liksom drivaxlarna men före det måste en mängd rör och ledningar tas bort. Det värsta är att det är nästan omöjligt att komma åt nånting i virrvarret. Växellådan är nästan loss men där finns ännu en bult som är riktigt omöjlig. Jag får på hylsan men kan inte sätta ett skaft på den så att jag kunde dra ur bulten. Den kommer inte bara med fingrarna. Ibland svär man ve och förbannelse över de ingenjörer som planerat de nya bilarna. De har säkert aldrig själva försökt reparera dem. Det har gått åt mycket kaffe då man måste komma in emellanåt medan rostlösningen verkar och man lugnar ned sej samt hittar på nya underliga verktyg för att komma åt.

Man borde ha en led till på armarna för att komma åt de värsta ställena – alltså dubbla armbågar. Flera leder behövs också på hylsnycklarna. Nu har jag använt alla möjliga underliga skaft och leder för att komma åt muttrarna men till den sista bulten behövs det något extra. Kanske ett tryckluftsdrivet skaft skulle fungera men det måste vara mycket litet. Jag har ett men det är för stort.

Sedan är det en hel historia att krypa under bilen. Jag har ingen billlyft så jag har satt den på bockar ca. 40 cm ovanför golvet. På golvet har jag satt stora papplådor som jag skurit upp. De är det absolut bästa underlaget för de tar inget utrymme men wellpapp isolerar bra så man ligget varmt. De underlag som säljes i butikerna är bara skräp. Tidningar kan man inte ha för de skrynklar sej och rivs sönder.

Det ser säkert roligt ut då jag kravlar mej under bilen ungefär som en kålmask. Man lyfter ena ändan och för den framåt och sedan samma sak med andra ändan. Kålmasken är i alla fall betydligt snabbare för den har inget skelett. Jag kommer mycket litet framåt för varje lyft. Sedan då man är på plats under bilen så märker man att man glömt ett verktyg och måste kravla sej ut efter det. Och därefter har man glömt lampan osv. osv. Till sist märker man att man inte alls kommer åt nedifrån utan måste försöka uppifrån eller från sidan …

Folk klagar över hur dyra verkstäderna är men de borde byta trycklager på en framhjulsdriven bil förrän de säjer nånting. Jag börjar snart tycka att bilmontörerna är alldeles oförstådda och underbetalda. Att reparera nånting i de nya bilarnas komplicerade och trånga konstruktioner är närmast ett hjältedåd. Tydligen har våra bilar fungerat alltför bra för det här är första gången jag skruvar litet mera på nya Ducaton. På de två första skruvade jag nästan inget alls och de var också betydligt enklare konstruerade så det gick bra att reparera dem. Speciellt kom man åt allting så mycket bättre.

Nya och nya – den senaste Ducaton är redan 11 år gammal. Det är förstås ingen ålder för en bra bil som borde gå 20-30 år och en halv miljon kilometer utan större problem. Dieselmotorer är ju eviga – utom om fabriken börjat spara på komponenternas kvalitet. Det har tydligen hänt ifråga om trycklagret på Ducaton. Så mycket jobb som det är att byta det borde få planeraren att välja lager som håller minst en miljon kilometer. Men kanske nån &#%$ ekonom köpt en billig sats felaktiga trycklager …

Jag har inte legat under bilen hela veckan. Det finns en massa andra arbeten som blivit ogjorda under skogsperioden. Visst har jag haft ”lediga” kvällar men då har jag mest legat på soffan. Datamaskiner skall också underhållas och programmen uppdateras. Det är en hel del arbete att sätta sej in i de nya versionerna och få dem att fungera som man vill. En större uppdatering brukar leda till en mängd problem och så får man skrapa sej i huvudet och dricka mycket kaffe innan man fått eländet att fungera någorlunda.

I måndags började vi också med Hindersby-Bäckby historiska sällskap på gamla folkskolan. Det kom en hel del folk som var intresserade av våra byars historia. Jag laddade ned en hel del från Riksarkivets digitala arkiv där det numera finns Generalregistret över bosättningen i Finland som till stor del bygger på Gustav Vasas jordaböcker från 1539 fram till Stora ofreden 1712.  Där finns alla våra förfäder med för Gustav Vasa var noggrann då det gällde att driva in skatt. Han skötte riket som sin egendom (liksom Sipilä) och plockade åt sej så mycket gods och guld han bara kom åt. I Hindersby hade vi två ”godz” som var ”Kungl.Maj. arff och eget” och i Bäckby fanns det tre. Hans räkenskaper ger oss i alla fall en indirekt bild av våra förfäder.

Vi gick också igenom vikingarnas färder i österled där huvudrutten till Miklagård (Konstantinopel) gick utmed Finska vikens norra kust till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och vidare längs floden Volchov till Dnjepr och Konstantinopel. Ryska forskare (Tjernykh) gjorde 1985 dendrokronologisk utredning av Aldeigjuborgs tillkomst och kunde datera den till år 753.  Det är alldeles klart att den var en skandinavisk handelsplats så vikingarna har seglat och rott här förbi i minst 1250 år. Den bättre hälften har sina rötter i Pellinge skärgård så kanske ”vikingens broder” tog i land där, struntade i att fara vidare till Miklagård efter ära och guld och började fiska, bruka jorden och sköta boskap här i stället … En del vill ut och slåss medan andra föredrar att vara hemma i lugn och ro.

Lustigt nog har jag inte haft någon värre influensa på hela vintern men det beror säkert på att jag bara varit i skogen och sågat tallar. Bacillerna klarar inte av den friska luften :-). Och så får man ingen smitta då man bara köper allting över nätet … Nu då musklerna i bakdelen börjar mjukna (man står oftast krokig då man sågar med motorsåg) så går det an. Litet bekymrad är jag över det varma vädret. Det slår troligen tillbaka med stark kyla i april eller maj. För ett antal år sedan kom det -17 grader i mitten på april och det är inte bra även om jag tycker om kyla på vintern.

Nu börjar i alla fall våren vara i antågande och planerna för vårsådden skall göras upp. Blir det någon eftervinter så finns det en massa aspar och björkar som skall tas bort …

 

 

 

Etiketter: , , ,

6 svar till “Dags för inomhusarbeten“

  1. per fd skriver:

    Som jag sade åt en opel försäljare en gång. Jag har redan haft min sista opel, första och sista på samma gång.
    Idag säljer han inte bilar mer.
    Annars är det tyskar svenskar och japaner som gör bilar.
    Det skall vara automat, det har amerikanerna vetat länge men nu har vi europerer också lärt oss. En bilförsäljare försökte sälja en sexväxlad bil åt mig. Nä växlat har jag redan gjort tillräckligt. Lastbilar bussar bilar traktorer allt är automat eller snabbväxlar eller robotlådor. Tack alla ingengörer. Då är det bara att tuta och kör.

    En riktig morfar farfar bör också vara tillgänglig för barnbarnen och inte dra sig slut i skogen alla dar och ligg under bilar i veckotal. Sånt som missades när egna barn var små och karriären var på topp.

  2. Micke skriver:

    Du har mitt varma med lidande Nisse! Som gammalförsäljare av Fiat reservdelar finns något i minnet som gör att ”I know the feeling”. Innan du sätter ihop, KOLLA ATT DU HAR RÄTT lager. Att reservdelsnummern
    stämmer är ingen garanti när det gäller Fiat. T.ex gamla 127:an hade 23 st olika versioner av strömfördelarlock! Made by Magnetti Marelli, mannen som uppfann mörkret!!Lätta lastbilarna, Daily, hade vänstergänga i ena sidan och högergänga i andra sidan på
    hjulbultarna bak. ”Mustaschen” med blinkers och torkare mm på rattstången var Fiats komponenttänkande i sin linda. Var det löskontakt i en av brytarna var det bara att byta hela rasket. Dock hade man fina garantier på Iveco sidan. Tre års motorgaranti utan km-begränsning till exempel. När motorn i flygtaxin rasade efter 475000 km byttes den utan snack för bilen var under tre år! Tycker att italienare kan syssla
    med annat än att bygga bilar. Käka pizza och vakta vulkaner kanske.

  3. Nisse skriver:

    Nå, det är olika. Jag kan åter inte tåla bilar som växlar av sej själva. Det är JAG som bestämmer vilken växel det skall köras på !!! Kanske jag är litet paranoid då det gäller automatik. Jag vill åtminstone veta exakt hur styrprogrammet är gjort och kunna ändra det själv. En variant av ”Djär allt sjölv” som är mitt valspråk. Bilar som piper och har sej om jag inte har på säkerhetsbältet riskerar att få pipledningarna avklippta. Jag använder alltid säkerhetsbälte men kan inte tåla pipandet. Mikrovågsugnen riskerar också lätt att bli av med sin pipdosor. Då jag lånade brorsans nya Volvo så måste jag ringa honom och fråga hur fasen man stänger av motorn … Det fanns ju ingen strömnyckel !.

  4. Nisse skriver:

    Egentligen tycker jag om Fiatbilar. Jag har haft en massa Lada (som är en ombyggd Fiat) och tre Ducato. Lada kunde man åtminstone reparera själv för den var enkelt konstruerad. Ducato har fungerat bra – ända tills nu. De två första Ducato körde jag en halv miljon kilometer med utan svårare reparationer. Det här är första gången jag råkat ut för så här stora problem. Jag misstänker att det är den allmänna utveckligen på bilsidan som gett oss allt sämre bilar (ur min synvinkel sett). Det tycks vara vanligt att allt blir sämre till kvaliteten på alla områden. Den hårde konkurrensen ger oss inte bättre kvalitet utan tvärtom stora mängder skräp.

    Italienare är annars inte ett folk utan flera. Man kan knappast jämföra en norditalienare med en syditalienare för de är så olika. Norra Italien är en fin industriregion och de tillverkar riktigt fina produkter som min Pegorarofräs bevisar: 25 år utan en enda reparation !

  5. Peik skriver:

    Till stor del är bekymren ju orsakade av det, att det är robotar i stället för människor som numera bygger bilarna.

    På en robotarm är det ju inte alls svårt att ha två eller t.o.m. flera ”armbågar”, så därför behöver konstruktörerna inte i lika hög grad som förr tänka på ergonomin.

    Det som jag själv upplever som mest störande i sammanhanget är det, att biltillverkarna uppenbarligen inte alls noterar feedback från reparatörer & kunder, inte ens i alldeles simpla fall som lätt o. utan extra kostnad kunde omarbetas, utan dom går år efter år envist på i samma gamla ullstrumpor fastän också dom nog VET att konstruktionen/utförandet är totalidiotiskt.
    Som exempel en så simpel sak som bussningarna till främre krängningshämmaren…på fabriken skruvar dom fast dom före motorn lyfts in, och därför skruvas dom fast UPPIFRÅN. När sedan motorn är på plats och i vägen, så är det ju alldeles otroligt roligt att senare försöka byta dem nerifrån.

  6. Nisse skriver:

    Vi är snart där att liksom Joakim von Ankas miljardärvänner byta bil då askkoppen är full …

    Men vad gör en vanlig människa som inte har råd med det ? Jag läste nyss att regeringen i Sverige skall gå in för att uppmuntra till reparationer i stället för att alltid köpa nytt. Det understöder jag på det varmaste men då skall produkterna också konstrueras så att det inte är billigare att köpa nytt än att reparera. Eller måste man skaffa sej en robotarm till verkstaden ? Jag skulle redan vara nöjd om jag fick en hylsnyckel som är mycket liten men kunde vrida hylsan med stor kraft och slag (slag behövs för att spräcka rosten). Nu har jag fått loss den sista skruven efter att ha prövat alla möjliga underliga konstruktioner och hävstänger … Ett tag såg det ut som om jag måste skära hål i golvet för att komma åt eländet.