Skumpig nostalgi

Vissa saker glömmer man aldrig – som att harva första gången på tiltorna på våra styva leråkrar med lilla MF165 och en S-pinnharv. Man är ofta 5-10 cm ovanför sitsen och det hoppar och skakar något obarmhärtigt. Det började jag med för ungefär 50 år sedan och det var samma sak varje vår utom de senaste åren då jag började höstharva och sedan använda enbart tallriksharv. Men i går måste jag igen köra på hårda tiltor.

Förra höstens plöjning var usel men man får vara glad att det gick att plöja alls. Det var ren idioti att bryta vallen en så våt och besvärlig höst men stödbyråkratin är obarmhärtig. Gröngödslingsvall måste plöjas upp efter tre år. I princip hade jag kunnat så direkt i vallen nu i vår men hösten var så besvärlig att det inte gick att få bort växtligheten. Men jag undrar om strukturförbättringen blev förstörd i och med plöjning med en tung traktor i den våta leran. Om jag hade fått bestämma så hade jag lämnat vallen ett år till och brutit den en bättre höst.

Inte är det nån tävlingsplöjning precis inte …

Tiltorna började torka och det var nödvändigt att köra över dem med harven en gång för att få jämnare upptorkning och mindre kokor. Jag måste köra på låg växel längs tiltorna utom i ändarna. Det skakade så kugghjulen i huvudet hoppade omkring. Det är ett under att traktorn höll ihop men gamla MF165 har gått bra allt sedan 1970. Det enda har varit framhjulstapparna som brustit med jämna mellanrum på grund av att de slagit mot de hårda tiltorna. Men sedan jag bytte framaxel till en från MF185 som är betydligt kraftigare så har det problemet försvunnit.

Den gamla harven från Kongskilde är lappad nästan varje år. Jag köpte en gammal harv till för många år sedan som jag plockade pinnar och reservdelar ifrån i många år men nu är pinnarna slut. Det fina med de gamla maskinerna är att de är så enkla att reparera. Förutom pinnarna så behövs inga reservdelar bara man har svets. Hjulen på harven var ju alldeles för små så jag bytte dem till hjul från en gammal Lada och det blev mycket bättre.

Det var ren nostalgi att igen köra med 165:an och harven men en skumpig sådan. Bakändan var ganska öm efter harvningen trots att jag bytt sitsen på traktorn till en mera fjädrande. Jag tror det räcker med sådan nostalgi för några år framåt nu. Om tre år måste igen den nuvarande gröngödslingsvallen brytas men om det är en bra höst så tänkte jag köra över växtligheten med krossen och sedan så direkt på våren följande år.

På tal om nostalgi så tröttnar jag aldrig på kvällshimlen som man ser från åkrarna. Bara den gör det värt att skumpa omkring.

Nu skall det vara tre dagar med julivärme +27 grader men sedan skall det bli betydligt svalare. På lördag lär det komma en mm regn men det har knappast någon betydelse. Det finns nästan inga våta sänkor i år och om prognoserna håller så borde det gå att så utan problem. Peppar, peppar …

 

 

I väntan på bättre väder

Sent, sent, alltför sent börjar det bli med årets tröskande. Vi har inte tröskat ett enda korn ännu men så har vi också bara vårvete. Man kan inte påstå att vi rullat tummarna under väntan. Det har varit fullt upp med att gå igenom den nya (20 år gamla) tröskan. Speciellt elinstallationerna har varit riktigt dåliga. I går trodde jag att jag fixat det mesta efter att ha bytt säkringsdosorna och alla flatstiftskontakterna men i dag blinkade den gula varningslampan för fullt fastän inga larm var på.

Det har varit mycket jobb med att gå igenom ritningarna för elsystemet och jag måste rita om alla scheman för att få någon ordning på eländet. Nu har jag märkt ut ledningar från batteriet med rött, från tändlåset med streckat rött, med blått för ljuskablarna och grönt för alarmen. Så småningom blev det klart att problemet låg återigen i kontakterna. Om det var dålig kontakt till kontrollamporna så trodde systemet att ett larm var på. Så nu måste jag byta 16 kontakter till.

Jag förundrar mej allt mer över hur usla kontakter Rosenlew har hittat. Metallen i kontakterna går sönder bara som man tar i dem med fingrarna … Helt otroligt. Nu börjar jag misstänka att tröskan såldes enbart för att elsystemet krånglade så in i norden. Det är inte dyrt att byta kontakter om man gör det själv och det är enkelt (utom att vissa ställen är svåråtkomliga). Men det tar en massa tid. Jag har nu bytt åtskilliga tiotals kontakter och börjar misstänka att jag kommer upp till hundra innan det är klart. Kontakterna är verkligen  helt odugliga och måste bytas innan man kan börja köra.

Samtidigt så bytte jag arbetsljusen till lysdiodlampor. De drar hälften av strömmen men ger bättre ljus. På bilden nedan är hälften utbytta (till vänster). De gamla arbetsljusen till höger ger betydligt sämre ljus fastän de drar dubbelt så mycket ström. Färgen på ljuset är också blåare på de nya lamporna vilket kan vara en smaksak. I verkligheten var skillnaden ännu större än på fotografiet.

Det var också problem med oljetryckslampan som inte lyste då man satte på strömmen. Efter att ha mätt ledningarna tvärs genom tröskan så kom jag fram till att ledningen inte alls var kopplad till nånting och jag hittade inte heller någon kontakt att koppla den till. Jag laddade ned Sisumotorns (620DSL) verkstadshandbok och sökte  ännu en gång efter oljetrycksbrytaren över hela motorn men till sist måste jag ringa montören och fråga. Han intygade att oljetrycksgivaren skall sitta mitt på motorn mellan startmotor och generator. Till allra ettans slut tog jag en spegel och såg på motorn nerifrån (jag är redan så styv att jag inte hänger upp och ned i knävecken mera) och då hittade jag givaren bakom en plåt så den inte syntes snett uppifrån. Så där är det med nya maskiner. Då man vet var allt finns så kan man känna med fingrarna men första gången kan vara besvärlig.  Tur att en stor del av tröskan känns bekant från vår gamla tröska.

Nu har jag skickat efter mera reservdelar men det blev inte så mycket sist och slutligen. Bränslepumpen skramlar obehagligt men en ny kostar bara 25 euro (en elektrisk hjälppump). Hyttfiltret var säkert inte bytt de senaste 20 åren för det var ruttet och hade stora hål. Det inverkar inte på tröskans funktion men det är trevligare med frisk luft i hytten.

Knivarna till hacken har vi slipat och de skall nu monteras tillbaka. Det är mycket viktigt då man använder direktsådd att få halmen hackad tillräckligt fin. Det var ett elände i våras med sådden då den lätta halmen släpade framför såmaskinen.

Nu har jag beställt glyfosat för kvickrots- och baldersbråbekämpandet. Samtidigt köpte jag en bytta Ruinex som är trichodermabakterier som skall bryta ned halmen. Det skall sprutas på färsk halm (tillsammans med glyfosat) och bryter hoppeligen ned halmen så den blir skör till våren. Det blir intressant att se hur det lyckas nästa vår.

För första gången på många år har vi nu liggsäd. Jag göder i allmänhet så måttligt att vetet sällan lägger sej men det kom 50 mm förra veckan så nu ser det inte så bra ut. Troligen måste vi flytta axlyftarna från den gamla tröskan till den nya. Jag minns att de fungerade bra i liggsäd.

Det gäller att gå igenom tröskan ordentligt nu då den är rätt så ren så man lär sej var allt finns och hur man öppnar allt. De nya låsen för plåtarna fungerar inte alltid så bra och man måste veta när man bryta ordentligt. Jag har också sysslat med att olja dem ordentligt.

Intressant nog fick vi upp luckan till tanken med nöd och näppe. Om tröskan varit 5 millimeter högre så hade luckan tagit i taket i verkstaden. Där hade vi tur.

Väderleksprognoserna går upp och ned hela tiden. Ett tag hotade de med 15 mm regn på fredagen, sedan gick det ned till under 1 mm och nu har det i dag varit 9 mm och senast 3 mm. Vete fåglarna vad det sist och slutligen blir … Men det syns en massa solar från lördag framåt så vi siktar på att då börja tröska och då måste det gå för att vi skall hinna få in allt det här året. Att börja tröska i slutet på september är sent (även om vi nog tröskat i oktober både ett och annat år). Det har förut varit dåliga år också – ett år var sädeskornen så lätta att de blåste ut med agnarna.

Nu får vi bara hoppas att vår väntan på bättre väder inte går på samma sätt som väntan på Godot. Det är en teaterpjäs av Samuel Beckett (1952) och inget händer egentligen och Godot kommer aldrig  …

 

Elschema (förbättrat) SR2055

Jag fick jobba flera dagar för att få någon reda med elschemat till tröskan (Sampo-Rosenlew 2055/1998). Till sist måste jag skanna in det i datorn och förbättra det med GIMP bildbehandlingsprogram. Sedan förstorade jag det och delade upp det i tre delar som kan matas ut i tre A4 på en färgskrivare.

Nu har +12V direkt från ackun tjocka röda streck, +12V efter strömlåset hackiga röda streck, jord tjocka svarta streck och ljus (efter parkeringsbrytaren) blå streck. Dessutom satte jag in text direkt vid kontakterna så man snabbt ser vart ledningarna går. All information fanns i fabrikens bok men svårläst.

Här får ni det förbättrade schemat:

Övre delen

Mittdelen

 

Nedre delen

Klicka på bilderna för att se större format ! Hoppas nån har nytta av det förbättrade schemat.

 

Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket  blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan  inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar “suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har “vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

 

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

 

Skogsarbete för fullt

På fredagen fick jag 6/2-omkopplaren för hydrauliken och nu börjar den nya lastaren och processorn vara helt färdig. Omkopplaren behövdes eftersom ventilbordet bara hade 8 ventilsektioner och en saknades för att svänga processorns såghuvud. Det är en elektrisk ventil som kopplar om funktionen för ena fotens ventil till svängcylindrarna på processorn. Då man kör med processorn så behöver man inte tillika fotens ventil. Och det är mycket enkelt att byta – bara slå om en strömbrytare.

6/2-ventilen är placerad framför lastarfästet och kopplar flödet från ventilen på ventilbordet antingen till ena foten (de gulmärkta slangarna framåt) eller till uttagen på sidan som går till processorns svängcylindrar. Kabeln till spolen syns längst upp på bilden. Nu blev det också lättare att koppla in slangarna från processorn eftersom snabbkopplingarna kommer från sidan.

Vi har nu kört en hel del med den nya lastaren och processorn. Ganska snabbt blev det nödvändigt att skruva fast en skyddsplåt utanpå processorn för gripen höll på att rycka loss oljefiltret som nu är placerat utanför ramen så att man lättare skall kunna fylla på olja och byta filter. Men då man måste ta bort kvistar som huggits av av kvistjärnen så hamnar en hel del utanpå processorn och måste tas bort med gripen.

Nu triumferade skrotsamlarens lagerhållning. Jag hittade en perfekt plåt till skyddet med hål och allt. Den hade vi hämtat för 30 år sedan från Labors lager då det tömdes. Den har legat i skrotlagret sedan dess. En mycket stabil och tjock plåt som dessutom var målad grön liksom lastaren. Det var bara att skruva fast den med två stödjärn.

      Före …

   och efter.

Jag har huggit ned alla träd vid skogslaggarna som började skicka kvistar så långt ut på åkern att tröskan fick problem. Det var en mängd tallar som dessutom har styva och tjocka kvistar. Tyvärr måste jag fälla dem utåt åkern för det gick inte att få dem inåt skogen. Men det blev ett eländigt krattande att få bort alla kvistarna. Till all tur har det varit frusen jord utan nämnvärt snö.

Nu hade jag verkligen nytta av den långa bommen. Det gick att plocka kvistar långt inifrån åkern och sätta dem långt in i skogen.

Den långa huvudbommen är inte någon nackdel inne i skogen heller eftersom den går att sätta nästan rakt uppåt. Mellanbommen är så kort att jag får gripen ovanför traktorhyttens tak och fastän jag har ett träd invid bakhjulet så kan jag svänga lastaren framåt och bakåt ändå.

Ju mer jag använder lastaren desto nöjdare blir jag med rörelserna. Den är stark och snabb men ändå inte ryckig och åtkomligheten är fin. För att inte tala’om räckvidden. Tur att jag inte köpte en med kortare räckvidd. I gallringar så är det inte lastaren som är problemet utan processorn. Man kan inte sätta träd i processorn som bryter mot kvarvarande träd utan måste ha rak och öppen väg för det träd man kör genom kvist- och kaphuvudet.

Tyngd blev det i alla fall bak på traktorn – speciellt då man har processorhuvudet svängt rakt bakåt. Då måste man ha lastaren framåt för att inte traktorn skall vippa – fastän Belarus är mycket framtung.

Vädret har varit fint – litet minusgrader och ingen snö. Det har gått alldeles för bra – troligen kommer det snart något större elände som att processorn går sönder eller traktorn skär ihop. Går det riktigt bra så går det snart riktigt illa. Jämna plågor är bäst :-).

 

Mera skogsvideor

Jag testar olika format och här kommer en video till (klicka på länken):

video (Quicktime)

och så i MOV(H.264)

lyft

Drive

Den här videon är uppladdad direkt från kameran (.MOV).

För övrigt så är jag mycket nöjd med den nya lastaren. Den har bra rörelser och man kan till och med plocka virke under traktorn ! Skillnaden till lilla Farma är stor. Den här är “generation 2” och jag trodde det bara var ett marknadsföringstrick men skillnaderna är faktiskt betydande. Lilla (gamla) Farma har dåliga rörelser och vikbommen är mycket svag i upplyft läge vilket gör att man kan få stockarna in i hytten – lastaren orkar inte hålla emot. Den här har inga sådana problem.

Gamla Nokka 3010 (från 80-talet) var inte dålig för sin tid men hade stora begränsningar i rörelsemönstret som den här inte har. Gripen är i alla fall från gamla Nokka för jag gillar gripklornas form. Farma har alltför böjda klor vilket leder till att den ibland inte släpper virket fastän gripen är öppen.

Ett problem har det varit med att dra in utskjutet men det kan bero på luft i cylindrarna för det har blivit bättre. Med bägge utskjuten ute är räckvidden faktiskt enorm – mycket bättre än Nokka 3010 som redan hade god räckvidd. Det har inte bara betydelse för att dra in träd till processorn utan också då man vill flytta undan kvistar som ju samlas vid bettena i stora mängder.

Jag kör traktorn på tomgång för att inte lastarens rörelser skall bli för snabba men gasar alltid på då jag kör ett träd genom processorn för det är viktigt att det får fart så kvistbettena hugger av kvistarna effektivt.

Just nu håller jag på att hugga upp skogslaggarna kring åkrarna så det är nära till verkstaden :-). I morse var jag redan tvungen att svetsa lappar på spännjärnen som håller fast lastaren. Den första varianten tog inte mot fästet utan blev att ligga på en bult så de spände inte fast ordentligt. Det var en liten sak att svetsa på bitar men det visar bara att det behövs litet inkörning innan jag kör upp till storskogen …