25 juli, 2019 av Nisse

Sol och blå himmel

Sol och blå himmel är det värsta jag vet just nu. På förmiddagarna är himlen helt klar utan det minsta skuggande moln. Då solen bränner vinkelrätt mot taket så börjar hjärnan koka och bakbenen skaka. Då är det bäst att sakta kravla sej ned förrän man ramlar ned.

Inte ett enda litet barmhärtigt moln

Det blir ju inte till nånting med arbetet då man mest bara ligger och stönar i hettan. Värmen är faktiskt inte det värsta utan solen. Man är så tacksam för varje litet moln som ens för en stund skymmer den brännande solen.

Först på kvällen kring sextiden börjar det gå att arbeta på taket men här hos oss är det redan skymning kring halv elva. Och då man har svårt att se skruvens huvud så blir det inte heller nånting av arbetet fastän det är svalt och skönt då.

Det skall ännu vara tre dagar med temperaturer på 30 grader men sedan slår vädret om fullständigt och vi får dagstemperaturer på +15. Det låter annars bra men det lutar åt åska vid en så stor förändring. Så det är bäst att bara laga taket och inte vänta på bättre väder.

Det är inte omöjligt att få plattorna fastskruvade före väderomslaget för det är ganska litet kvar. Plåtarbetet tar en hel del tid men jag märkte att det är mycket viktigt för att skydda bräderna mot röta. Det tar också tid att söka plattor för vinkeln som blir litet ändrad efter takhöjningen. Det går inte att bara rada tillbaka de gamla plattorna.

Litet kvar …

Jag kom i alla fall att tänka på gamla tiders jordbruk där hela familjen stod i den här hettan och sneisa (satte höet på stör). Det var bråttom för man visste att det i brukade komma regnperioder. Ingen möjlighet att vänta på svalare väder. Jag var med på 50-talet men mest med att köra traktorn och borra hål för sneisåna. Min mamma var ovanligt stark och hade dessutom bra teknik så hon slog de starkaste karlarna då det gällde att komma till andra ändan på tegen.

På 60-talet kom sedan maskinerna (hösvans och JF-räfsa) och då var jag och brorsan mycket med i höarbetet. Men det var inte samma omänskliga brännande sol då mera eftersom vi hade hytt på traktorn.

16 juni, 2018 av Nisse

Te stoor ledun

Den här sommarens stora byggarbete är ombyggnaden av den stora ladans golv. Dels har det sjunkit i jorden och ruttnat, dels måste golvet sänkas för att den nya (begagnade) tröskan skall rymmas in. Den är nämligen 30 cm högre än den gamla som rymts in med nöd och näppe. Nu står den nya i den varma verkstaden och det är onödigt dyrt utrymme som behövs till annat. Ladan är dessutom ett utmärkt utrymme för maskiner eftersom den har trägolv med en massa luft under. Ingenting rostar i ladan.

Ladan är byggd omkring 1929 av ”Moofa” – min farmors far Anders Johan Gustavsson Bosas (1857-1936). Det var en liten gubbe som mest hela tiden hade sin kära snugga (krokiga pipa) i munnen. En gång körde han omkull med kärran så att hela lasset och han själv flög huller om buller – men pipan hade han kvar i munnen.

Då Moofa byggde ladan så fick han utstå spott och spe av byns gubbar: ”Kva ska tu me ein slikan täär stoorär ledu til ? Hadd tu tenkt fåå så mytji höö ?” (Vad skall du ha en så stor lada till ? Har du tänkt få så mycket hö ?) . På den tiden var hömängden mycket mindre och gubbarna tyckte det var rent storhetsvansinne med en så stor lada. Men Moofa var stolt över sin fina lada och försummade inte ett tillfälle att säja ”Set he i te stoor ledun” (Sätt det i den stora ladan).

Ovan en bild från 1930 då ladan var alldeles ny – inte ens målad röd. Boningshuset som då ännu hade bara en våning var mycket mindre än ladan.

Här ser man ladan (bakom min farmor) några år senare. Den är nu rödmyllad. Ladugården (bakom minfarfar) var då ganska liten och låg. Den finns ännu kvar men med en våning till ovanför. Bodan till höger är riven.

Redan efter kriget behövdes hela den stora ladan och på 60-talet var den smockfull med hö samtidigt som de andra ladorna också var fulla. Före kriget hade vi omkring nio kor men 1945 byggdes den stora tegelladugården och antalet mjölkande ökade till 25. Morsan som var mejerska skötte om dem noggrant och vi hade oftast 1:a klass mjölk. Även efter 1975 då kossorna såldes var ladan i flitigt bruk som förvaringsplats för maskiner. Nu hittar jag ännu saker som fördes ut ”ti te stoor ledun” för 40 år sedan.

Ladan är ungefär 8×22 meter och nästan 8 meter hög. Det var stort på den tiden. Inuti har den bindningar (tvärstockar) 3,3 meter över golvet vilket har räckt till för alla maskiner vi haft i 90 år. Bara den nya tröskan SR2055 är för hög. Det var inte illa planerat av Moofa i slutet på 1920-talet.

Fönsterändan är upplyft och har en cementbalk under mitten redan så nu är det den andra ändans tur. Det gamla golvet från 1930 består av två lager bräder med ena brädan under springan mellan de övre så det är alldeles tätt. Utanpå det golvet satte vi på 70-talet ett lager med två tums blankor så golvet är nu 10 cm tjockt. Det är annars bra men på ett ställe innanför dörren har det ruttnat och satt sej omkring 15 cm. Nu tar jag bort golvet nästan helt och skall gjuta tre cementbalkar längs husets väggar och i mitten.

Om man ser efter noga i kanten på det upptagna golvet så syns de tre lagren med golvvirke. Väggarna är mycket glesa som de skall vara i en hölada men nu kommer det en hel del drivsnö in på vintern. Jag skall täta väggarna men då måste jag också sätta in fönster så ladan inte blir helt mörk. Golvet tänkte jag få upp de närmaste dagarna och sedan skall det grävas diken för cementbalkarna. Jag tänkte beställa färdig betong om jag hittar nån bil som kan lasta av den 10 meter in i huset.

Det är arbete inomhus i skuggan men idag var det ändå för hett. Men till Johanni skall det bli kallt och regnigt (förstås) så man behöver bara härda ut ett par dagar till …