24 augusti, 2020 av Nisse

Se Sverige och sedan karantän

Det är i alla fall lindrigare än ”Se Neapel och sedan dö”. Neapel (grundat av greker för 2700 år sedan) var en storstad som napolitanerna ansåg ha allt så då man sett Neapel så kunde man lika gärna dö för det fanns inget mer att se. Men att resa till Sverige gör bara att man hamnar i karantän.

Nåja, då jag läste om den frivilliga karantänen så är den ju väldigt lindrig för en bonde. Till vardags så uppfyller vi alla villkoren utan extra åtgärder så jag har varit i ”karantän” i nästan 20 år. Alla borde bli bönder så skulle det inte bli någon smittspridning.

Vi pysslar för oss själva utom då vi nån gång köper mat och det är ganska sällan för vi köper i lager allt som går att lagra. Att tvätta händerna är nästan en inbyggd reflex för en bonde som skruvar med traktorerna. Man kan inte komma in utan att tvätta de oljiga händerna – och det räcker inte med 30 sekunder utan man får nog gnugga i flera minuter med minst två omgångar linoljesåpa (som mycket bra tar bort olja). Att hålla avstånd är jag van vid. Jag har aldrig kunnat med pussande och kramande och skakar inte ens hand utan vinkar bara litet på betryggande avstånd. Munskydd köper jag i stora förpackningar.

På tal om munskydd så har jag använt dem sedan de började säljas men största delen är de bara skräp. Till sist så hittade jag franska munskydd av klass FFP2 (tar bort aerosoler över 94%). Huvudsaken är att de har dubbla gummiband av bra kvalitet ett runt nacken och ett över huvudet. Dessutom bra gummitätning runt näsan (Moldex 2405). Tyvärr säljs de just inte alls här i landet men jag hittade dem hos JULA och sedan på eBay där förpackningar på 50 st. var ganska förmånliga. Nån skrev att de inte får ha utandningsventil men det är bara nys. Munskyddet är till för att skydda den som bär det. Hälsovårdspersonal kan sedan ha annorlunda skydd.

Det var förstås riskabelt att åka färja via Stockholm men vi satt bara i hytten och hämtade TaMed-kassar med frukost på morgonen. Förstås åkte vi från Åbo så att färjeresan blev kort och vi kunde kringgå smittohärden H:fors. Vår regerings begränsningar är ganska onödiga för då vi reste så hade Borgå fått tre nya fall medan Arboga i Sverige bara hade ett nytt fall den veckan. Färjan var nästan helt tom på människor (men fullt med långtradare på bildäck) och då jag hämtade TaMed-frukosten så satt det bara TVÅ personer i hela kafeterian.

Sedan körde vi till vårt hus utanför Arboga där vi pysslade för oss själva hela veckan innan vi åkte hem raka vägen. Men jag sitter så gärna i karantän i två veckor i alla fall. Då blir man av med alla försäljare …

I Sverige hade man nyss börjat tröska. Trots ganska svår torka blev skörden bra med 10 ton per hektar (höstvete) fukthalt 15 %, falltal över 300 och protein på 13 %. Det hade i alla fall kommit litet regn i juni där. Fast vår brunn var nästan tom.

Här tröskas havre på ”vår” åker

Men det värsta var det meterhöga gräset som redan hunnit bli torrt och segt. Det tog tre dagar att få bukt med det och en stor Husqvarna röjsåg hade fullt upp med att klara av det. Jag hade köpt tjock trimmerlina men det gick åt en hel del eftersom gräset till en del nästan förvedats.

Höslåtter

Det värsta var grästuvorna som nästan såg ut som buskar. Det gick nog att kapa ner dem med den tjocka trimmerlinan men det tog tid och det gick åt en hel del lina. Till all tur hade jag köpt över hundra meter lina. På bilden ovan har jag bara kört första gången med röjsågen och trimmerhuvud. Jag var tvungen att köra en gång till då vi kört bort det värsta gräset. Det blev en ordentlig höstack.

Och så var det HETT ! De flesta dagarna var det över +30 grader på eftermiddagen och då kunde man bara inte göra nånting i solen. Det gällde att byta arbete så man alltid var i skuggan. Förmiddagarna var ganska hyfsade men på kvällen blev det inte svalare förrän klockan åtta och sedan började det skymma redan efter en timme. Nätterna var till all tur svalare.

Efter tre dagars hårt arbete började man kunna röra sej mellan husen.

Då vi fått höarbetet gjort så måste vi vattna äppelträden – speciellt de nyplanterade (i fjol). Brunnen var nästan tom men Lars-Erik, vår granne, hade en borrad brunn (53 meter djup) utanför deras gamla ladugård och vi fick köra vatten därifrån. En brunn som kan ge vatten åt en hel ladugård med törstiga kossor kan nog ge vatten till några äppelträd.

Det var inte så enkelt att köra hem vattnet för vi hade inga stora byttor med lock. Så vi tog vattentunnor utan lock och körde på ettans växel och hoppades att ingen skulle komma emot på den smala vägen. Det var söndag afton så några lastbilar borde det inte komma. Allt gick bra.

Jag satte upp plåtlister ovanför fönstren eftersom fönsterbräderna börjat ruttna. Bågarna skall ännu kittas och målas men det blir till nästa sommer. Ytterdörren hann jag i alla fall måla.

Nymålad ytterdörr

Huset hade haft gul dörr och gula fönsterbågar som visserligen är en traditionell färg men jag tycker bättre om grönt. Här har vi målat dörren ”skruttgrön” (jo, så heter faktiskt kulören). Trappan och trapptaket måste ännu förnyas.

Förutom hettan så gick allt bra men då vi kom tillbaka till Åbo och skulle gå ned till bilen så slintade den vackrare hälften och vrickade foten riktigt ordentligt på bildäck. Hon har nu legat till sängs i flera dagar men foten börjar bli bättre även om den ser blåsvart ut.

Det var förstås hemskt illa att åka bort mitt i sommaren. Jag borde ha gjort en massa arbeten hemma. Men det passar aldrig att resa bort och man måste helt rått bara åka för att nån gång få litet omväxling. Om man nu kan kalla vårt arbete i Medåker för det – egentligen var det samma sorts arbete som vi har hemma.

25 juli, 2019 av Nisse

Sol och blå himmel

Sol och blå himmel är det värsta jag vet just nu. På förmiddagarna är himlen helt klar utan det minsta skuggande moln. Då solen bränner vinkelrätt mot taket så börjar hjärnan koka och bakbenen skaka. Då är det bäst att sakta kravla sej ned förrän man ramlar ned.

Inte ett enda litet barmhärtigt moln

Det blir ju inte till nånting med arbetet då man mest bara ligger och stönar i hettan. Värmen är faktiskt inte det värsta utan solen. Man är så tacksam för varje litet moln som ens för en stund skymmer den brännande solen.

Först på kvällen kring sextiden börjar det gå att arbeta på taket men här hos oss är det redan skymning kring halv elva. Och då man har svårt att se skruvens huvud så blir det inte heller nånting av arbetet fastän det är svalt och skönt då.

Det skall ännu vara tre dagar med temperaturer på 30 grader men sedan slår vädret om fullständigt och vi får dagstemperaturer på +15. Det låter annars bra men det lutar åt åska vid en så stor förändring. Så det är bäst att bara laga taket och inte vänta på bättre väder.

Det är inte omöjligt att få plattorna fastskruvade före väderomslaget för det är ganska litet kvar. Plåtarbetet tar en hel del tid men jag märkte att det är mycket viktigt för att skydda bräderna mot röta. Det tar också tid att söka plattor för vinkeln som blir litet ändrad efter takhöjningen. Det går inte att bara rada tillbaka de gamla plattorna.

Litet kvar …

Jag kom i alla fall att tänka på gamla tiders jordbruk där hela familjen stod i den här hettan och sneisa (satte höet på stör). Det var bråttom för man visste att det i brukade komma regnperioder. Ingen möjlighet att vänta på svalare väder. Jag var med på 50-talet men mest med att köra traktorn och borra hål för sneisåna. Min mamma var ovanligt stark och hade dessutom bra teknik så hon slog de starkaste karlarna då det gällde att komma till andra ändan på tegen.

På 60-talet kom sedan maskinerna (hösvans och JF-räfsa) och då var jag och brorsan mycket med i höarbetet. Men det var inte samma omänskliga brännande sol då mera eftersom vi hade hytt på traktorn.

16 juni, 2018 av Nisse

Te stoor ledun

Den här sommarens stora byggarbete är ombyggnaden av den stora ladans golv. Dels har det sjunkit i jorden och ruttnat, dels måste golvet sänkas för att den nya (begagnade) tröskan skall rymmas in. Den är nämligen 30 cm högre än den gamla som rymts in med nöd och näppe. Nu står den nya i den varma verkstaden och det är onödigt dyrt utrymme som behövs till annat. Ladan är dessutom ett utmärkt utrymme för maskiner eftersom den har trägolv med en massa luft under. Ingenting rostar i ladan.

Ladan är byggd omkring 1929 av ”Moofa” – min farmors far Anders Johan Gustavsson Bosas (1857-1936). Det var en liten gubbe som mest hela tiden hade sin kära snugga (krokiga pipa) i munnen. En gång körde han omkull med kärran så att hela lasset och han själv flög huller om buller – men pipan hade han kvar i munnen.

Då Moofa byggde ladan så fick han utstå spott och spe av byns gubbar: ”Kva ska tu me ein slikan täär stoorär ledu til ? Hadd tu tenkt fåå så mytji höö ?” (Vad skall du ha en så stor lada till ? Har du tänkt få så mycket hö ?) . På den tiden var hömängden mycket mindre och gubbarna tyckte det var rent storhetsvansinne med en så stor lada. Men Moofa var stolt över sin fina lada och försummade inte ett tillfälle att säja ”Set he i te stoor ledun” (Sätt det i den stora ladan).

Ovan en bild från 1930 då ladan var alldeles ny – inte ens målad röd. Boningshuset som då ännu hade bara en våning var mycket mindre än ladan.

Här ser man ladan (bakom min farmor) några år senare. Den är nu rödmyllad. Ladugården (bakom minfarfar) var då ganska liten och låg. Den finns ännu kvar men med en våning till ovanför. Bodan till höger är riven.

Redan efter kriget behövdes hela den stora ladan och på 60-talet var den smockfull med hö samtidigt som de andra ladorna också var fulla. Före kriget hade vi omkring nio kor men 1945 byggdes den stora tegelladugården och antalet mjölkande ökade till 25. Morsan som var mejerska skötte om dem noggrant och vi hade oftast 1:a klass mjölk. Även efter 1975 då kossorna såldes var ladan i flitigt bruk som förvaringsplats för maskiner. Nu hittar jag ännu saker som fördes ut ”ti te stoor ledun” för 40 år sedan.

Ladan är ungefär 8×22 meter och nästan 8 meter hög. Det var stort på den tiden. Inuti har den bindningar (tvärstockar) 3,3 meter över golvet vilket har räckt till för alla maskiner vi haft i 90 år. Bara den nya tröskan SR2055 är för hög. Det var inte illa planerat av Moofa i slutet på 1920-talet.

Fönsterändan är upplyft och har en cementbalk under mitten redan så nu är det den andra ändans tur. Det gamla golvet från 1930 består av två lager bräder med ena brädan under springan mellan de övre så det är alldeles tätt. Utanpå det golvet satte vi på 70-talet ett lager med två tums blankor så golvet är nu 10 cm tjockt. Det är annars bra men på ett ställe innanför dörren har det ruttnat och satt sej omkring 15 cm. Nu tar jag bort golvet nästan helt och skall gjuta tre cementbalkar längs husets väggar och i mitten.

Om man ser efter noga i kanten på det upptagna golvet så syns de tre lagren med golvvirke. Väggarna är mycket glesa som de skall vara i en hölada men nu kommer det en hel del drivsnö in på vintern. Jag skall täta väggarna men då måste jag också sätta in fönster så ladan inte blir helt mörk. Golvet tänkte jag få upp de närmaste dagarna och sedan skall det grävas diken för cementbalkarna. Jag tänkte beställa färdig betong om jag hittar nån bil som kan lasta av den 10 meter in i huset.

Det är arbete inomhus i skuggan men idag var det ändå för hett. Men till Johanni skall det bli kallt och regnigt (förstås) så man behöver bara härda ut ett par dagar till …