Slutodlat

Bondens liv är inte ett ändlöst slitande – det har ett slut. I dag följde vi en grannbonde på sista färden. Här har vi ännu kvar traditionen att grannar och släktingar tar farväl i stora skaror. Vi var väl ett hundratal. Vi har bott här hela vårt liv (även om somliga arbetat tillfälligt i staden) och dessutom har våra förfäder varit grannar i många släktled. Sådant binder ihop.

Han var två år yngre än jag så det var för tidigt som han gick bort men han hade haft dammlunga i många år. Förr insåg man inte hur farligt mögel i fodret egentligen var – dammskydd fanns det inte heller. Och han sparade minsann inte sej själv. I sin krafts dagar hade han inte  traktorn stående  många timmar på natten.

Det var en dag av gemensam eftertanke och medkänsla kanske mest för den duktiga dottern som just nu måste ta huvudansvaret för hela gården – med två små barn. Den unga familjen har fullt upp – med ett stort växthusprojekt på gång tillika – men jag tror de klarar det.

Te vaanli språåtji

Här skriver vi på svenska för att nå en större publik men inte är det vårt modersmål. Åtminstone inte i den moderna varianten. Nä, hemma pratas det östnyylendskå eller närpeesiskå (antar jag) av födsel och ohejdad vana. Visst har vi varit tvungna att lära oss högsvenska i skolan och i mitt fall en massa andra språk då jag i jobbet åkte runt världen men hemma passar liksom inte något annat språk in i landskapet än te vaanli språåtji.

Det kan ha sina poänger som då jag satt med min (av mej adopterade) moster i tunnelbanan i Stockholm. Hon talade ren och oförfalskad östnyylendskå trots 40 år i Sverige och vi pratade på tills jag märkte att hela vagnen satt och lyssnade på oss – det lät som svenska men ändå annorlunda. Det var förrän det fanns massor av inflyttare i Sverige

Men det vi pratar är egentligen riktigt gammal svenska. Om man läser akademiska avhandlingar från 1700-talet så liknar språket i mångt och mycket det vi ännu talar. Förr hade svenskan korta, långa och överlånga stavelser men i Sverige finns bara de långa kvar. Därför kan de inte uttala viktiga ord som “sidu” utan det blir “siidu” eller “siddu”. Vi har också överlånga stavleser som “uunn” (ugnen) och “staann” (staden). Därför måste man använda dubbla bokstäver för långt ljud (se Nisses Uttalsriktiga Stavning). Jag har länge gjort alla anteckningar på östnyylendskå men det är svårt att skriva fastän man talar språket. Den högsvenska stavningen vill alltid tränga sej in.

Österbottningarna talar ju ett underbart språk (egentligen flera …) och närpesiskan är alls inte det “värsta”. Men allting är inte gammalt.. Vi har den norrländska förmjukningen som är relativt ny: “veddjin” (väggen) och “ryddjin” (ryggen). Också det svenska u:et är nytt. Förr uttalade man u som “o” (liksom i tyskan). Gissa varför Mikael Agricola (Bonn-Micke på östnyylendskå) stavade o med u i den första finska bibeln. Och det uttalet finns ännu kvar i Pyttis. Vi är moderna i Lappträsk och säjer “tjööp” (köpa) men i Borgå och Sibbo uttalas det som förr med hårt k.

Och visst har vi låneord. De flesta språk har lånat massor – finskan som har ganska litet låneord har i alla fall 50 %. Det som många tror är låneord i dialekterna från finskan är precis tvärtom. “Taskå” är till exempel ett gammalt germanskt ord (Tasche) som finskan lånat in men modern svenska har glömt ordet som ersatts med “ficka”. Intressant nog så använder vi i östra Nyland det franska ordet “lavoaar” i stället för svenska “tvättställ”.

Outgrundliga äro språkets vägar …

Byggvård och kaminer

Igår kom vi till Stockholm med Helsingforsfärjan. Vanligen åker vi från Åbo men just nu är kvällsfärjan på underhåll. Det är ett elände att åka från Helsingfors. Det tar mycket längre tid och så kan man inte sova på grund av suptrattarna som skrålar på natten. I Stockholm drack vi kaffe på Gysinge byggvårds nya butik i gamla Riksantikvariatets utrymmen. Gysinge startades av den legendariske byggvårdaren Göran Gudmundsson och är rena Mecka för byggvårdare – som jag. Det kombinerar mitt intresse för historia och teknik. Här är Sverige ljusår före Finland där man mest uppfattar det som “riv bort allting”. Men i Lovisa börjar nu “Renovera ger  mera” slå igenom på allvar och så har vi  Byggapoteket i Billnäs. På Gysingebutiken träffade vi Michaela som ursprungligen är från Kyrkslätt så vi hade en riktigt trevlig pratstund. Och så köpte vi katalogen som verkligen är byggvårdarens bibel. Det var inte så kallt i huset då vi kom fram – hela 8 plusgrader men att elda är ju det första man börjar med. De fina kaminerna är ytterst effektiva då det gäller att få upp temperaturen snabbt – mycket bättre än elektriska element. I Sverige finns det massor av gjutjärnskaminer från Husqvarna, Norrahammar, Näfveqvarn, Ankarsrum och andra bruk. Jag har blivit riktigt förtjust i dem. Hemma hade vi bara murade kakelugnar som ju bättre Norrahammars kaminmagasinerade värmen. Då det lilla rummet i andra våningen blir färdigt så skall det sättas in en gammaldags kamin där. Det är hemskt att se hur folk river bort gamla fönster som hållit i hundra år i stället för att piffa upp dem med litet linoljefärg och kitt. Och så sätter de in dyra nya fönster som måste bytas om 20 år.. Jag har sett många nya “eviga” material komma och gå – och ersättas med gammalt beprövat. Hos oss kommer det inte in en droppe plastfärg mer. Jag har målat med alla möjliga färgtyper och bara de gamla håller. Så det är linoljefärg och Falurött fram till dess jag dör … Synd bara att jag hann måla huset med plastfärg – där blir det jobb att skrapa bort det flagande eländet och måla om. Med äkta linoljefärg från Gysinge – inte vilken “linoljefärg” som helst som har litet linolja och mycket plast.

Vårens Eriksgata

I slutet på april försöker vi ta en tripp till Sverige. Det skall föreställa nån sorts semester, men sällan har man så bråttom med inköp till jordbruket och byggande som då. Vi har ett gammalt torp – eller egentligen ett bergslagshus och jobbar med att reparera det på ursprungligt vis.

Nornbergs

Vi hittade det på nätet för tio år sedan och det var väldigt billigt för det är nästan 200 km från Stockholm i Medåker norr om Arboga just på gränsen mellan Mälardalens åkrar och Bergslagens skogar.

Sedan dess har vi byggt och reparerat ett par veckor per år. Det första vi byggde var förstås en bastu i gammal stil. Huset är byggt omkring 1850 på samma plats som ett soldattorp stod.

Medåker (Midhakir = Mitten i Åkers härad) har anor från ett par tusen år tillbaka och var tingsplats för Akirs härad. Senare gick Eriksgatan genom socknen och ännu långt senare byggdes staden Arboga (= ååbogan) där man kunde segla upp från Mälaren. I Arboga står Engelbrekt Engelbrektssons staty – han som ledde bönderna i upproret mot danska kungens fogdar och i Arboga hölls Svea rikes första riksdag. Det var förrän det blev nånting av Stockholm.

Det är jordbruksbygd även om Arboga var känt för sina verkstadsmaskiner också. Det är en av de bäst bevarade medeltida städerna i Norden och varje augusti hålls Medeltidsdagarna där.

Men vi skall köpa in förnödenheter till jordbruket som är mycket billigare än i Finland och får på så sätt resan betald med råge. Ifall jag får det eländiga trådlösa nätet att fungera så hörs vi nästa vecka. Jag har nu fyra operatörers kort så kanske något fungerar … Det är hemskt då man blivit bortskämd med 100 Mbits optofiberkabel.

Varför så långt borta ? Just därför !