Grön explosion.

Efter en längre tids kyla fick vi så två dagars sommarvärme och växtligheten formligen exploderade i en grönskande orgie. Björkarna fick mössöron och gräsmattor och höstsådda grödor började skjuta i höjden, dom har stått och stampat lite på stället en tid men tydligen laddat upp med energi i väntan på värmen. Idag blev det ändå åter kallare och man skattade sig lycklig över att ännu inte lagt långkalsongerna på hyllan.

Här i byn har det såtts vårsäd i ett par veckor nu och en del spannmålsbönder börjar vara på slutrakan med sådden men ännu syns inga broddar, månne utsädet är svagt i år eller så har marken varit för kall trots soliga dagar. Själv har jag plöjt och harvat så gott som allt mellan varven jag sått och planterat grönsaker. Kanske börjar jag så spannmålen nästa vecka då såmaskin blir ledig. Lite ogräsbesprutningar i lök, palsternacka och morötter samt i höstvetet måste jag sköta om innan dess. Så lite regn skulle inte skada för att säkra markverkan i besprutningen, tyvärr varnas det för åska i morgon kväll och häftiga skurar är inget vi vill ha nu då det kan ge besvärlig skorpa på det nysådda.

14.5.2021. Höstvete “Ceylon”, ser hyfsat grönt och frodigt ut.

Nyplanterad isbergssallat.

Bevattning viktigt för det nyplanterade då värmen kom.

I övrigt så har jag under arbetet på åkern reflekterat lite över utvecklingen i jordbruket genom att studera trafiken på vägen intill.

-traktorerna blivit större och tyngre. 7-9 ton är väl ingen överdrift, däremot har de blivit smalare då ingen tydligen bemödar sig med att montera dubbelmontage längre.

-harvarna lite bredare. 7-9 meter verkar dominera och blir tunga att dra. Detta ger viktöverföring vid arbetet och ökar traktorvikten ytterligare.

-kombimaskinerna har blivit transportfordon. Man åker gladeligen flera kilometer för att fylla såmaskin vars behållare vuxit och därmed vikten. Vart tog alla högtippande vagnar och Jussiskruvar vägen?

De är nog så att man lite börjar fundera vart vi är på väg och hur mycket marken tål, det är trots allt gott om fukt i jorden trots att ytan torkat fint.

Lyckopiller.

Det kom lite regn så jag ska som jag lovade förklara vad jag håller i handen i instagrampostningen.

Gröna lyckopiller för bondens välmående.

Det är faktiskt palsternacksfrön som ser ut så här eftersom dom är pelleterade för att lättare gå att så med maskin. Palsternacksfröna är annars flata och lätta så att få dem jämnt sådda skulle annars inte vara möjligt, inte ens med de pneumatiska såmaskiner jag använder mig av. Och ett jämnt bestånd är viktigt för att få palsternackor av rätt storlek, vi yrkesodlare sätter ju inte ner tid på att gallra ett för tätt bestånd. I detta fall är avståndet inställt på 8,8 cm:s avstånd mellan fröna.

Här en kort video från årets sådd.

Att de sen är grönfärgade, i stället för den naturliga brungula nyansen de annars har, så vet jag inte varför men grönt lär ju vara en uppiggande och energigivande färg och sånt behövs ju nu när det är säsong och dagarna annars töjs ut i båda ändarna. Jag hade en gång en mångårig sommarjobbare som menade att det nog är den gröna omgivningen i skog och mark som ger bonden ork att ta hand om odlingarna. Hur som så kanske det är bättre att pillerfröna (man pratar faktiskt om piller när det gäller pelleterade frön) är gröna och inte blå.

pe_ik.fo:s kommentar på instagram om jordiga händer fick mig att minnas hur min morfars plötsligt uppkomna dövhet fick sin förklaring. Det begav sig så att några dagar efter avslutad rågtröskning (på tröskverk den tiden) började morfar höra dåligt på ena örat och trodde att det var en vaxpropp så han begav sig till doktorn för att få det spolat. Men när doktorn tittat i örat tog han fram en pincett istället för sköljflaskan och drog ut en rågkärna som grott i örats värme och fukt och på så vis fått rötter som dämpade hörseln. Min morfar var annars min största idol och förebild i ungdomen och jag pratade tydligen om honom till den grad att jag själv fick smek-/öknamnet “moffa”, och det hade jag inget emot. Har efteråt funderat om det redan då utstakades att jag aldrig skulle bli “faffa”? Det finns att fundera på ibland men nu just känns tillvaron ganska bra, kanske tack vare den gröna färgen.

Odlingsåret 2020

Det är tacksamt att ett år som detta få syssla med saker som växer helt som vanligt oberoende av om världen skakas av coronavirus eller inte. Så detta var enda gången det ordet används i detta inlägg. Ska också försöka frånhålla mig personliga saker och skidåkningen, men vi får se hur det går med den saken. 🙂 Däremot blir det mycket bilder (vilket gör att det kommer att ta tid för jag har problem med bildöverföringen då nätet är så långsamt), väder och dylikt påverkar ju i hög grad odlingarna utomhus så det blir det nog en hel del av. En del saker har säkert ingått i nåt tidigare inlägg men tänkte försöka få till ett inlägg som behandlar året som en helhet så det bryr jag mig inte om nu. Å andra sidan så har jag en hel del material som jag tänkt skriva om, tror jag väver in dem i denna “årskrönika” i stället då dom på sätt och vis förlorat nyhetsvärdet som enskilda inlägg.

Om orken (och tiden) står mig bi kan det här bli ett väldigt långt inlägg så jag tänkte att Ni bästa bloggföljare skulle få hjälpa mig lite genom att under tiden som jag skriver inlägget ställa frågor och ge kommentarer. På så vis kan Ni själva bestämma lite vad som ingår, kanske har jag inte svar på allt men det ser vi då. Jag kommer alltså att uppdatera lite anefter och den ihärdiga bloggläsaren får liksom följa processens gång.

För att göra det lite överskådligare så tar jag det i kronologisk ordning månad för månad. Grönsaksbondens odlingsår pågår på sätt eller annat mer eller mindre året om ifall man också beaktar de arbeten och processer som anknyter så vi börjar från början med årets första månad.

Januari.

Vi hade ingen vinter under månaden och det klarnade med ett markbyte för löken som jag sökt ett fukthållande ställe med bevattningsmöjligheter åt, så när det ändå var möjligt så inledde jag odlingsåret med “vårplöjning” den 19 januari innan det bar iväg på båtseminarium och till MarciaLongan i Italien.

I övrigt va det lite skogsarbete, grönsakspackning och redovisning samt odlingsplanering som gällde under månaden.

Vi fick lite snö i slutet av månaden som på grund av en hel del regn gav oss hela 67 mm nederbörd vilket är mer än normalt. Några grader kallare väder och vi hade haft över en halv meter snö.

Februari

En köldknäpp fjärde februari ledde till att den termiska årstiden förbyttes från höst till vinter men en vecka senare regnade snön bort och åkrarna blev bara igen.

En vanlig syn att det är betydligt varmare än normalt.
11 februari och rabarbern börjar skjuta fart……
……och åkrar och vägar är bara.

Och även i skogen va det bart som ni kanske minns.

Flera stora regn gjorde även februari nederbördsrik, det föll hela 88,9 mm nederbörd under månaden.

Mars.

Första veckan i mars föll det lite snö men även den smalt bort efter en vecka, därefter fick vi faktiskt ett par kalla nätter vilket fick mig att oroas över höstvetet som brunade bort. Slutet av månaden var vacker och solig och det såg ut att bli en tidig vår och jag förbannade mig själv för att jag varit sent ute med fröbeställningarna speciellt nu då pandemin (jäklar där kom det nu i alla fall) störde leveranserna. En morotssort blev jag utan och inte fanns heller rödlöksfrö att få tag på, provade faktiskt sända ett mejl till beredskapscentralens chef för att höra om där fanns frö men fick inte ens ett svar på min förfrågan.

16 mars och fortsättningsvis bara åkrar. Blir det ett tidigt vårbruk?
18 mars och höstvetet som varit grönt hela vintern brunar bort.
27 mars och Björnen har lämnat idet rekordtidigt.
28 mars, också flyttfåglarna är tidigt ute.

Trots ett vackert avslut gav en nederbördsrik inledning av månaden oss ändå 52,2 mm väta från ovan.

April.

Sådärja.

Det är länge sen Nisse med sitt “hasi” utannonserade att vårbruket var över och härom veckan kom Kalle med sin halvtidsrapport eller “mid-term review” som dom brukar prata om i EU. Så ni undrar kanske hur läget är för grönsaksbonden?

Kan därför härmed meddela intresseklubben att kl. 23:14 dennes (8.8.) såddes den sista av grönsakssådderna för säsongen.

8.8.-20 23:14 Sista grönsakssådden för säsongen.

Lite spenat var det som nu såddes och en timme tidigare lite kålrabbi. Lite senare än planerat men “optimisten” är mitt andra namn så varför inte göra ett försök. Tanken var nog att så i slutet av juli men återkommande regn och ont om tid fördröjde arbetet. Vi får nu se om det blir nåt att skörda av detta i oktober.

Om det nu är lite osäkert med sådden så har jag nog större förhoppningar om att den sista planteringen som gjordes igår kväll hinner bli klar. Vi har nu varmt härligt väder vilket man kan se av alla njutningsfulla bilder som lagts upp i sociala media så även jag inspirerades av det fina sensommarvädret till att posta detta inlägg. Lagom fuktigt är det nu också för en gångs skull och tillväxten är god på de flesta grödor. Jag skall likt Kalle försöka mig på en mer heltäckande skrivelse inom kort. Men nu ska jag ta en dusch och kanske en kall pilsner innan jag avslutar dagen.

7.8.-20 22:15 Den sista sallatsplanteringen för säsongen. Ohi on.

Rakäl å krakäl.

Som jag skrev tidigare så försöker jag trots ny livssituation upprätthålla traditionerna och dit hör att delta i odlarträffar och företa en skidresa varje vinter.

Båtseminarium.

Senaste vecka har jag således varit på resande fot börjande med ett av grönsaksodlarna och frukt och bärodlarna under måndag och tisdag arrangerat båtseminarium. Man får sig till dels en del nytt inom branschen via föredrag dagen lång samt olika firmarepresentanters presentationer i den anslutande utställningen.

Efter att ha deltagit i evenemanget så gott som årligen sen medlet av 80-talet så har man lärt känna en hel del kollegor och företagsrepresentanter landet runt och det är roligt att få träffas öga mot öga nån gång emellanåt. Och så får man möjlighet att öva lite på finskan då det mesta av programmet går på det andra inhemska trots att uppskattningsvis en fjärdedel av deltagarna är svensk- eller tvåspråkiga.

Beaktansvärda uppgifter men ger ändå hopp om att kunna försörja en växande befolkning blott orsakerna till förlusterna kan hanteras.

Under en lång tid har det mest gott ut på att se hur mycket vi åldrats sen senast men på senare år har det faktiskt skett en föryngring då min generation börjat stiga åt sidan och nästa trätt till. Inom frukt och bär har föryngringen märkts tidigare då också en del nya företagare kommit till men så har nu också börjat ske på grönsaksodlarsidan. Vilket är glädjande, det är ju bra med lite ungdomlig inspiration och engagemang bland oss äldre som mest minns den “gamla goda tiden”. Ett tag trodde jag att vi på sikt var ett utdöende släkte då, om jag minns rätt, vi är ca 3000 odlare kvar i landet och varav ett hundratal slutade årligen. Med den utvecklingen, eller man borde kanske tala om avvecklingen, så skulle den sista sluta om 30 år. Men i senaste statistikrapport noterade jag att under de 2 sista åren så har antalet odlare hållits konstant, så kanske bottnen är nådd?

Orsaken till att jag började reflektera över utvecklingen var att ett av föredragen handlade om utvecklingen i Danmark där t.ex. lökodlarnas antal minskat från 75 till 15 under de senaste 20 åren medan arealen hållits konstant kring 1400 ha. Gårdarna har blivit större med allt vad det innebär. På förfrågan om föredragshållaren tror att samma kommer att ske här i Finland menade han att han inte tror det utan att vi mera är att förlikna med Norge i det avseendet. Sverige däremot verkar gå Danmarks väg.

Lite om utvecklingen i Danmark.
Medelarealen för lökodlaren i Danmark ligger på ca 90 ha, rationellt ja men är det så här vi ska ha det?

MarciaLonga 2020.

Jag hann vara hemma ett par dagar mitt i veckan innan det var dags för nästa resa. Under hösten när mina skidvänner planerade årets äventyr kunde jag inte på grund av frugans osäkra hälsoläge anmäla mig till något lopp så ett tag såg det ut som om det inte skulle bli annat än ett deltagande i den lokala BotniaVasan för min del denna säsong. Därtill såg det ut som om också BV var i farozonen på grund av det skrala snöläget så när en av skidvännerna meddelade att jag gärna kunde delta i MarciaLongan i hans ställe på grund av att han inte kunde delta så tackade jag ja för att få åtminstone ett långlopp denna vinter. Det kom ju lite hastigt på och träningen och uppladdningen var inte riktigt inriktat på ett lopp så pass tidigt. Men 70 km borde man väl ändå ta sig igenom och då jag även deltog förra året så visste jag lite bättre hur spåret är draget. Så med 100 km skidåkning varav blott 30 km klassisk åkning i “bagaget” bar det av.

Lite tråkigt att från flyget se hur byggnation och infrastruktur “äter” av den bördiga åkern i Podalen.
Snabbt, som mest 300 km/h, tog oss tåget från Milano till Verona, sen fortsatte färden i moderatare hastigheter och med stopp var 5:e kilometer i regionaltåget upp till Auer/Ora.

Och visst kom jag i mål även om det tog en halvtimme längre tid än vad jag planerat. Det var ändå inte bara den sparsamma träningen som begränsade framfarten, även det faktum att jag startade lite längre bak, att spåren var i sämre skick på grund av blött snöfall natten innan, banan ett par tre kilometer längre och att tennissjukan i vänstra armbågen inte gett med sig spelade in. Dessutom vaknade jag slaskvåt av svett och med sjuk hals på tävlingsmorgonen, tänkte att jag i sömnen grundligt hade värmt upp inför loppet men kan nu konstatera att det nog var de första symptomen på förkylningen som nu drabbat mig. Någon feber kände jag dock inte av så det var nog bara att skida, upplevde mig dock lite orkeslös loppet igenom. Så igår och idag har man gått på sparlåga med krakäl som hosta, sjuk hals och varit röstlös, det var kanske inte så bra att utsätta sig för smittorisker med att åka båt samma vecka som man for för att skida. Bäst hade nog varit att hålla sig i skogen. Jag ska ändå inte klaga jag har fått vara frisk hela hösten trots att jag dagligen satt på sjukhuset i flera veckor.

Fina förhållanden dagen innan loppet byttes till spårlösa dito efter snöfallet natten före start.

Men glad och nöjd får man vara efter att ha tagit sig i mål.

Som bonde spanar man ju in annat än skidspår också under dylika utfärder, de som minns fjolårets resereportage drar sig säkert till minnes hur novemberstormen 2018 gått åt skogarna i Dolomiterna. Ännu låg mycket virke kvar på sluttningarna trots att Italienarna fått hjälp med röjandet från Österrike och Polen, enligt den italienska bänkkamraten på flyget hem beräknas röjandet ta 5 år i anspråk.

Ännu ligger mycket stormfällt virke kvar på sluttningarna.

En titt på grönsaksutbudet i den lokala supermarketen ger vid handen att priserna inte avviker så mycket som ofta påstås från dem här hemma.

Grönsaksutbudet i den lokala supermarketen i Tesero i Italien.

Samtidigt som man fascineras av de välskötta milsvida vin- och fruktodlingarna norr om Gardasjön så kan man inte annat än undra över vad dom gör av allt vin som produceras.

Hela dalen fylld av vinrankor……
…..eller som här lite norrut och närmare Bosen/Bolzano av fruktodlingar.

Det blev som jag befarade…

….i går kväll i en kommentar åt vår aktiva inläggskommenterare “Micke”.

Nordanvinden mojnade och himlavalvet klarnade upp vilket i kombination med torr jord utan värmemagasinerande fukt ledde till att temperaturen på låglänta marker snabbt föll till minussidan på Celsiusskalan.

Så trots att lokaltidningen i en artikel försäkrade att det inte förelåg någon risk för frost vid kusten så offrade jag några timmar nattsömn med att på småtimmarna täcka över de frostkänsliga gurk- och pumpväxterna, bönorna och kryddorna samt även potatisen. Konstaterade nog i morse att uppoffringen lönade sig då de pumprankor som inte rymdes under väven var frusna.

1.8.2019 Nattfrosten gjorde åter ett besök i odlingarna denna sommar.

Årets omväxlande väder och skördeutsikterna refererades av svenska YLE i en artikel idag, dessutom gjordes en direktsänd morgonintervju med lägesrapport av en något seg och trött bondbloggare .