Råd är dyra

Goda råd behöver inte vara dyra men många råd kan vara mycket dyra. Inte för att man betalar åt rådgivaren utan för att man förlorar mycket på dåliga råd. Men det är ju så att en klok människa lyssnar på råd men gör som det är bäst.

En rådgivare är en som inte har de egna pengarna i blöt och inte förlorar på eventuella dåliga råd. Därför bör man alltid tänka själv och beakta vad som är viktigt för en själv – vilket inte rådgivaren egentligen kan göra. Det är bara man själv som känner till alla faktorer som har betydelse. Det går inte heller att skylla på rådgivaren för beslutet är helt och hållet ens eget – utom i de fall då myndigheterna tvingar en att följa dåliga råd.

I går kom åter min favorittidning: Land Skogsbruk. Underligt nog var det nr.14 för den 29 mars 2019. Jag vet inte vad det har tagit åt posten för oftast kommer den försenad – ibland över en vecka. Det är ingen tjock tidning men hade i går flera riktigt bra artiklar. Bland annat i krönikan påpekades att “Kloka skogsägare lyssnar på råd men bestämmer själva”.

Krönikan handlade om gallring och huruvida vi alls behöver gallra och i så fall hur. Krönikören hade i fjol gallrat ut 2200 kubikmeter ur egen skog och i slutändan fick han ynka 18 kronor per kubik. Dagen innan hade samma virke varit värt 550 kronor per kubik så skogens värde minskade plötsligt med en miljon … Och som vi alla vet så är en förstagallring ett högriskprojekt där stormar, rotröta och snöbrott kan förstöra den nygallrade skogen.

Bläddrar man några sidor framåt i tidningen så kan man läsa vad professor Urban Nilsson vid SLU skriver om “Nio myter om gallring”. Det är inte bara åsikter utan bygger på uppföljning av runt 70 svenska fältförsök i skogar anlagda för 40 till 50 år sedan.

Artikeln finns också på Skogssällskapets nätsidor

https://www.skogssallskapet.se/kunskapsbank/artiklar/2018-05-14-professor-urban-nilssons-granskning-av-9-myter-om-gallring.html

Med tanke på hur vanlig gallring är och hur alla rådgivare tutar ut den som en absolut sanning så kan det vara bra att fundera litet på de nio myterna:

  1. Gallring ökar tillväxt och volymproduktion: Nej.
  2. Gallring ger grövre träd: Nej.
  3. Gallring ger friskare skogar: Nej.
  4. Gallring ger högre slutavverkningsnetto: Nej.
  5. Täta bestånd har gallringsbehov: Nej.
  6. Rumslig fördelning är viktig: Nej.
  7. Höggallring minskar tillväxten: Nej.
  8. Breda stickvägar minskar tillväxten: Nja.
  9. Gallring är oftast lönsam för skogsägaren: Nja.

Det är klart att det inte är så enkelt som det ser ut ovan och Urban Nilsson reder ut under vilka förutsättningar svaren stämmer så det är idé att läsa hela artikeln. Till exempel konstaterar han att höggallring (man tar bort de stora träden) inte minskar tillväxten för tall medan det har en viss inverkan på gran som dock inte är statistiskt säkerställd.

Jag håller med om det mesta men gallrar i alla fall i täta skogar där kronorna börjar skjuta upp – helt enligt de metoder som användes för 70 år sedan före kalhyggenas tid. Jag har gallrat enligt de nuvarande rekommendationerna också men det har jag slutat med för den gallrade skogen blir alltför känslig för stormar och snöskador. Jag har en bit som gallrades riktigt snyggt och sedan knäcktes nästan alla kvarvarande träd av snön.

Jag har också haft kalhyggen och i år har vi sågat ned de träd som stod på kanten till ett kalhygge. De var alla skadade och många stockar gick förlorade på grund av det. Då vi själva fäller så skadas visserligen ungskogen men det blir inte stora luckor eftersom det var så varmt att kvistarna inte slog sönder så mycket. Det blev bara en mycket lindrig gallring av ungskogen.

Men man måste alltid se på den verkliga skogen och anpassa åtgärderna efter behovet. Statistik har ingen betydelse annat än för byråkrater. Då man står där i skogen och väljer så tar man bort de träd som inte har förutsättningar att växa till samt de träd som håller på att bli för gamla. Tallarna har det problemet att om tjocka grenar torkar så duger de inte som stock så man får inte vänta för länge.

Här höll de stora granarna på att dö och måste bort kvickt.

Det är klart att var och en måste fundera ut vad som passar de egna skogarna. Råd är bra men ansvaret för besluten faller ändå enbart på en själv.

Första dagen i skogen – äntligen

I går var jag första dagen i skogen den här vintern. Det gick nästan åt skogen med skogsarbetet på grund av reparationen av Zetorn. Men nu är den klar och går som en ängel – peppar, peppar.

Zetorn igång igen

Det var ganska blött i skogen i går men vi hade bråttom att köra upp spår och det lönade sej. I dag var det kallt och skönt och spåren hade frusit så vi hade fina vägar.

Vi städar upp en bit med en mängd torra träd. Det blir säkert tillräckligt med flisved för nästa vinter också. Frågan är hur mycket saluvirke vi får ut men det kan bli en lång och kall mars månad och kanske också april.

I stenbackarna är det inga problem men vi har lägder och mossar där vattnet stiger upp i hjulspåren då man kör. Den myckna snön har inte varit bra för marken under snön är inte frusen.

Nu är det bra att ha lastaren på traktorn så man kan lyfta upp virket ur snön och skuffa omkull träden. Jag testade i dag den nya bomspetsen som jag byggde för svängdämparen. Den är inte riktigt bra för den glider lätt av stammen. Man borde ha en större klyka men den är besvärlig att konstruera för rotatorn måste kunna svängas fritt mellan sidobalkarna.

Men det var skönt att få komma ut i skogen. Konditionen är tyvärr usel efter det att jag i två månader bara gått över vägen till verkstaden. Det märks att man inte varit på skogsarbete för då man kommer hem så slocknar man efter maten.

I dag var det fint solsken och alldeles för varmt i hytten om solen kom åt att lysa in i den. Men utomhus var det -5 grader vilket var riktigt bra. Det börjar komma upp nya plantor på många håll och vi får bråttom att ta bort de gamla träden innan plantorna blir så stora att fällandet förorsakar skador.

Vi håller på att bli “moderna” igen eftersom vi håller på med “kontinuerligt skogsbruk” eller vad det nu kallas. Det slutade vi aldrig med även om kalhyggen kom på modet för omkring 50 år sedan. Nu gäller det att hugga för brinnkära livet för småskogen växer upp allt mer för varje år.

Bort med gamla träd – de nya kommer snabbt

Råkar i skogen.

Trots minusgrader och att jag packat till snön med traktorn så har inte spåren frusit till ännu. Det verkar vara en hel del värme magasinerat i jorden i år då det var så länge varmt. Så ännu hittar man helt ofrusna vattenfyllda pölar i skogen. Det betyder att man än så länge bara hugger på hög, som väl snart snöar ned 🙁

Då dessutom grävmaskin som skall rensa dikeslinjerna lär vara i antågande vill man ju så snabbt som möjligt få bort det virke som nu ligger i vägen.

Vinsch?

Det här med problem med framkomligheten och fjolårets fastkörningar har fått mig att fundera på att skaffa en vinsch. I och för sig har jag del i en kraftuttagsdriven trepunktskopplad vinsch som morfar köpte åt släkten att använda, men den är ju lite svår att få med sig och finns därmed inte tillhanda vid plötsliga vinschningsbehov. Har därför funderat att skaffa en att sätta i nosen på traktorn för att vid behov få lite draghjälp och för att dra ner fastfällda trän samt dra in trän som jag annars inte når med kran.

Vill minnas att jag läst i nåt tidigare inlägg att Nisse använder hydraulisk vinsch? Vad slags kapacitet har den?
Elvinsch (12V) också ett alternativ som kanske är lite lättare att installera och koppla bort när den inte används men dom verkar lite långsamma med bara några meters hastighet i minuten.