9 april, 2019 av

Kå(o)lbonde is da shit.

Jag har åter försummat ett par skogsdagar med att delta i olika möten. Igår stod skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte på programmet och i dag ÖSP´s förbundsmöte.

Gårdagens fullmäktigemöte föregicks så här inför riksdagsvalet av ett par timmars valdebatt med skogligt tema och visst höll kandidaterna en välvillig inställning till skogen om än åsikterna om hur den bäst sköts skilde sig lite. Med tanke på publiken som till stor del bestod av skogsfullmäktigemedlemmar så hade säkert de olika partiernas kandidater handplockats för att passa in i miljön. Därför undveks också de största meningsskiljaktigheterna. Så långt om partipolitik i detta forum men en uppmaning om att gå och rösta är säkert på sin plats och det kan löna sig, åtminstone visar utgången på fusionsfunderingarna här i trakten att så är fallet. Bra så.

Valdebatt med skogligt tema.

Före skogsfullmäktigemötet hann jag köra ut lite av det som jag högg under söndagen. Vintern gjorde efter några dagars varmt vårväder ett återfall med nordan och snöbyar och stormvindarna gynnade inte fällning av träd så jag var glad över att jag tog en maratondag i skogen på söndag som ledde till att jag hade tre lass att köra ut. Egentligen borde man nu då skogsföret håller på att rinna ut koncentrera sig på de återstående vindfallen efter Alfrida-stormen men det är svårt att låta bli att ta bort lite kvistvargar och urgallringsmogna träd i bestånden då man ändå kör förbi under insamlandet av det stormfällda.

Fortfarande finns vindfällen att tas omhand……
….men det är nog roligare att gallra och själv fälla träden i dylika bestånd.

Idag stod så ÖSP´s förbundsmöte på agendan, egentligen skulle jag inte haft tid att delta men det är alltid intressanta diskussioner och anföranden på programmet så jag for ändå om än lite försenat då jag först hade att instruera hemfolket om dagens göromål. Frugan är fortfarande sjukskriven så jag vill inte belasta henne med de praktiska bekymren nu då ytterligare en tumör på hjärnan har upptäckts. Det är också en orsak till att det varit lite tyst härifrån den sista tiden.

Ett av de intressanta anförandena hölls av Michaela Ramm-Schmidt från Baltic sea action group om Carbon action programmet och om hur bönderna kan stå för lösningen visavi kolbindningen i klimatförändringsfrågan. Oberoende av vad man anser om klimatfunderingarna så är kolbindning i form av högre humushalt i jorden inte att förakta då det ger grödorna bättre tålighet mot varierande väderförhållanden. Och dylika har vi ju fått erfara de senaste åren. Jag har under vintern också tänkt i lite motsvarande banor så jag kommer säkert att återkomma till saken då tankarna klarnat lite. Kolets kretslopp är bekant men hur man kan påverka de olika skedena i kretsloppet tåls säkert funderas på lite mera.

Beaktansvärda synpunkter.

Kolbonde ville man påstå att var ett nytt begrepp men jag menade ändå att kålbonde har jag redan varit i flera decennier. Kanske blir man ännu både kol- och kålbonde? Vi får se vad framtiden för med sig.

30 januari, 2016 av

Eko vs konventionellt.

Charlotta hade ett väldigt intressant inlägg i höstas angående ekologiskt. Tyvärr hade jag just då väldigt bråttom med skörden så jag hade inte tid att delta med mina funderingar och frågor. Tråden har kanske tappats lite så jag väljer att göra ett nytt inlägg med mina funderingar.

Jag får också ibland frågan varför jag inte odlar ekologiskt och det har jag också ibland frågat mig själv och jag har till och med prövat på ekologisk grönsaksodling, eller ”naturenlig odling” som det kallades då, i samband med den förra ”gröna vågen” i slutet av -80-talet. Jag har även praktiska erfarenheter av biodynamisk odling från tiden på trädgårdsskolan där vi prövade på olika odlingsmetoder för att ge eleverna så bred bas som möjligt.

Så joo jag vet att det skulle gå och att jag förmodligen skulle klara av att odla ekologiskt även om det är lite svårare på en gård utan husdjur. Natur- eller ekogodkänd gödsel finns att fås så det är inget större problem men avsaknaden av husdjur gör det lite svårare att få vettig avsättning för vallen. Största problemet ser jag i arealbehovet, nu kör jag med en 4-5-årig växtföljd i grönsaksodlingen som omfattar 12ha men i och med att ekoskörden är 40-70% lägre (lite beroende på odlingsväxt) så borde jag åtminstone dubblera odlingsarealen för att få tillräckliga mängder att skörda och sälja. Och med ekoodling av grönsaker borde man säkert utöka växtföljden med 2-3 år för att klara ogräs, insekter och växtsjukdomar samt hålla jordens bördighet i skick. Det betyder att jag borde ha 150-200ha åker lämplig för grönsaksodling att röra mig på. Det säger sig självt att dylika arealer inte går att få tag på inom vettigt avstånd.

Som jag nämnde i inledningen så frågas det ibland efter ekologiska produkter, mest då i  samband med REKO-utdelningarna och vid marknadsförsäljningstillfällen så visst borde man få en del av varorna att gå åt till ett högre pris som också är nödvändigt för att kompensera skördebortfall och merarbete med bland annat ogräsbekämpning. Av erfarenhet från andra odlare vet jag att jag ändå skulle bli tvungen att sälja en hel del till ”konventionellt pris” och då blir det ju lite som med ”Valiobluffen” som man i Sverige ondgjort sig åt.

När jag undrar varför det frågas efter ekogrönsaker så får jag ofta kommentarer som att de är giftfria och smakar bättre samt är bättre för miljön.

Vad gäller giftfriheten så hävdar jag att också mina konventionellt odlade grönsaker är giftfria. Jag följer godkända karenstider och bekämpar först då det verkligen är nödvändigt, dessutom brukar jag i första hand använda mig av de preparat som är godkända inom den ekologiska odlingen. Prover som tagits och analyserats har alltid resulterat i att spår av bekämpningsmedel inte har kunnat noteras. I utlandet förekommer det också att ekoodlingarna gödslas med slam från reningsverken och det är inte enbart gödsel som ingår där. Jag tror dock att det inte brukas här i Finland numera. Nåå, konstgödselns totalinnehåll finns inte heller deklarerat på säckarna så det kan finnas ett som annat där med.

Smaken då? Jaa den är ju delad som baken och det sägs ju att dagens ungdom föredrar artificiella smaker framom de naturliga så där är det svårt. Hur som så noterade jag då när jag höll en del av arealen som ”naturenlig odling” att många kunder som föredrog de naturenligt odlade och efter att de tagit slut prövade på våra konventionellt odlade ofta utbrast att ”de konventionellt odlade var ju goda de också”. Vilket ofta ledde till att följande säsong köpte dom av de konventionella grönsakerna. Själv tyckte jag att dom konventionellt odlade smakade bättre för det är så mycket lättare att få god smak i en produkt som gödslas enligt vad växten behöver. Till saken hör att jag också medvetet satsar på välsmakande sorter framom de som ger högsta möjliga skörd. På trädgårdsskolan där vi odlade enligt flera odlingsmetoder gjorde vi också en hel del blindtester för att se om det fanns någon skillnad men inget signifikant resultat fick vi där heller.

Miljöfrågorna har ju diskuterats flitigt på senare tid och inte är det där heller entydigt att ekoodlingen skulle vara något bättre alternativ. Stallgödseln är svår att tillföra då när den bäst behövs och växer inte grödorna optimalt så tas inte heller gödseln upp utan läcker ut i vattendragen precis som vilken annan gödsel som helst. Om det nu läcker så mycket gödsel överhuvudtaget? Det verkar komma nya undersökningar som visar att övergödningen av vattendragen inte entydigt är jordbrukets fel.

Sen är det det här med certifieringen, för att få kalla en produkt för Eko eller Luomu så ska det certifieras och det betyder en hel del extra papper och dokument att fylla i och pappersarbete är inte produktivt arbete. Dessutom kommer det en hel del kostnader med granskningar och kontroller. Jag har dessutom börjat att alltmer ifrågasätta det här med certifieringar, det har ju uppdagats en hel massa fusk med pappren senast nu i Sverige bland annat. Att man genom att fixa lite papper får ut ett mervärde verkar allt för frestande och det gäller naturligtvis inte enbart ekocertifieringen.

I rubriken satte jag lite provokativt  eko mot konventionellt och så vill det gärna bli i debatten men det behöver ju naturligtvis inte vara så. Så som jag nämnde i ”giftfrågan” så använder jag då det går de växtskyddsmedel som utvecklats och godkänts för ekoodling och jag är också mån om jordens bördighet och egna produktionsförmåga, på så vis kan jag också spara kostnader i den konventionella odlingen. Där har jag lärt mig en del genom att studera ekoodlingen. Så egentligen går odlingsmetoderna hand i hand vad gäller en hel del.

Sist och slutligen så är det konsumenten som väljer och  det är viktigt att vi producenter producerar det som efterfrågas. Gör vi inte det så kanske varorna söks från något annat håll och det är nu varken miljövänligt eller nationalekonomiskt förnuftigt.

Det som jag mest ifrågasätter är om det faktiskt lobbas och hjärntvättas för mycket vad gäller ekoodlingens fördelar. Andra tycks också tycka det.

Daggmaskförekomsten brukar ibland räknas som en indikator för bördigheten.... som synes trivs den också bra i konventionellt odlad jord.

Daggmaskförekomsten brukar ibland räknas som en indikator för bördigheten…. som synes trivs den också bra i konventionellt odlad jord.

18 januari, 2016 av

Äventyrar miljöreglerna matkvaliteten?

Sitter i kylan och läser att fosforbristen i djurfodret äventyrar djurhälsan och drar mig samtidigt till minnes att under hösten rapporterades det att årets spannmål håller låga proteinnivåer. Att fosforvärdena sjunker på grund av hårt reglerad fosfortillförsel har jag själv också noterat vid markkarteringen. Vad gäller proteinet så är bland annat kvävetillförseln avgörande, i år gick det antagligen så att då tillväxten kom sent igång på grund av den kyliga inledningen av växtsäsongen så hade det på våren tillförda kvävet redan förbrukats då det hade behövts som bäst. Många hade kanske inte riktigt koll på det här och för andra så hade den tillåtna mängden redan tillsatts varför ytterligare gödsling inte var möjlig.

Visst ska vi vara miljövänliga i vår odling men då det mer och mer framkommer att det sist och slutligen inte är det finländska jordbruket som är orsaken till de problem som råder i Östersjön så börjar man fundera. För visst är det synd om vi bönder inte kan producera kvalitativa produkter och inte kan utnyttja den skördepotential som finns på grund av allt för snäva miljöbestämmelser?

Skörd av korn i Långmossen 10.9.2015

Skörd av korn i Långmossen 10.9.2015

 

16 januari, 2016 av

Kinesiska vasaloppet – after ski.

Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade ”after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.

After ski.

Och vilket ”after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare ”efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂

Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.

Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.

VasaloppetChina i bilder.

Genast vid ankomsten till hotellet intervjuades "skidåkaren" av kinesiska televisionen :) (Foto Fredrik Grannas)

Genast vid ankomsten till hotellet utfrågades ”skidåkaren” om förväntningarna inför loppet av kinesiska televisionen 🙂 (Foto Fredrik Grannas)

Startpaketets innehåll.

Startpaketets innehåll.

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Utanför startområdet.

Utanför startområdet.

Snöskulpturerna finslipas.

Snöskulpturerna finslipas.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Det efterlängtade målskynket.

Det efterlängtade målskynket.

Mera skulpturer.

Mera skulpturer.

Invigningsceremonin framför makalös scendekoration.

Invigningsceremonin hölls framför en makalös scendekoration.

"Gustav Vasa" hade också rest till Kina.

”Gustav Vasa” hade också rest till Kina.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

 

Kina i övrigt då?

När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars ”turistprogram” för att se de ”stora” turistmålen som det pratas om.

Bondbloggaren bestiger muren.

Bondbloggaren bestiger muren.

Efter att ha gått igenom "den förbjudna stadens" alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Efter att ha gått igenom ”den förbjudna stadens” alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen och lukten gav en förnimmelse av den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen, sikten var bara några hundra meter och lukten gav en förnimmelse om den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Trafiken var ett kapitel för sig, här hemma förargar sig bilisterna om dom hamnar att köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Trafiken var ett kapitel för sig, där hemma förargar sig bilisterna över att tvingas köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Isbelagda risodlingsfält.

Isbelagda risodlingsfält.

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂

Lyckan över att fånga maten med pinnen :)

Lyckan över att fånga maten med pinnen 🙂

Borta bra men hemma bäst……….

 

 

19 april, 2015 av

Hårda bud om skiten.

 

För en tid sen fick min rara mor ett hotbrev från den stora skitförvaltaren. Ja man kom att dra lite paralleller till historien om Rödluvan och vargen. Brevet sänt av den regionala miljöenheten lät påskina att nu ska mors stora utsläpp som äventyrar miljön kopplas in till det kommunala avloppsnätet, basta! Underlåter hon sig göra det blir det dryga böter.

Ord och inga visor när det är frågan om avloppsvattnet.

Ord och inga visor när det är frågan om avloppsvattnet.

Dylika brev kan ju få vem som helst att inte bara få hicka utan också orsaka sömnlösa nätter. Eftersom mor hör till den ålderskategori som utlovats lättnader hade vi nog inte väntat så hårda bud. Att med liten pension finansiera dylika investeringar och därtill få nya grund- och förbrukningsavgifter är inte vidare tilltalande.

Miljöpåverkan.

Miljön vill vi värna om det är helt klart och det vill jag påstå att vi också har gjort, mor har till och med ett diplom på väggen som erkänsla för att ha hållit rent och snyggt runt knutarna. Och det är klart att en anslutning till det kommunala avloppsnätet skulle spara en del bekymmer och omkostnader med tömning av slambrunnarna. Den årliga tömningen som har gått löst på en ca 70€ är ändå en liten kostnad jämfört med de anslutnings-, grund- och förbrukningsavgifter som följer med en anslutning. Sen ställer vi oss också frågan om en anslutning i långa loppet faktiskt innebär mindre miljöbelastning. Speciellt som nu i mors fall där vattenförbrukningen rör sig om ca 50m³ vatten per år vilket också inkluderar vattning i trädgården och biltvätt där vattnet sugs upp i jorden utan att rinna ut i ån. Ån ligger dessutom närmare 500 meter från huset och den lilla vattenmängd som hushållet släpper ut rinner i ett dike som oftast är torrt så det verkar som om gräsväxten i diket suger upp det mesta av det som släpps ut. 50m³ är på årsnivå ganska obetydligt, det motsvarar lite på 5 liter per timme. Försök att tömma ett halvt ämbar vatten per timme på marken och se hur stora flöden det orsakar. Jag är inte så säker på att pumpa och rena och avskilja näringsämnena till ett näringskoncentrerat slam som sen sprids på vägrenar och grönområden varifrån det sen urlakas till vattendragen är ett dugg miljövänligare.

Dessutom misstänker jag att de gånger reningen inte fungerar så har naturen svårare att ta hand om avloppsvattnet innan det når vattendragen då slaskvattnet i stora mängder koncentrerats till en punkt i stället för flera små. Så verkar fallet vara i de med våra skattemedel stödda reningsverk som byggts i österled. Man får hoppas att situationen är bättre i våra egna reningsverk. Men nog är det så att det är flera som drar sitt strå till stacken eller i det här fallet skit i östersjön än bönderna även om de sistnämnda fått ta emot en massa skit i debatten.

Här ute på glesbygden innebär också grävandet och slaskrörsläggningen en icke obetydlig miljöpåverkan. När röret drogs förbi mors hus arbetade 4-5 maskiner i flera veckors tid enbart på hennes tomt i och med att det fordrades en hel del sprängningsarbete. Samtidigt som slaskröret grävdes rörlades också en del av diket som kryssar fram emellan husen för att i framtiden eliminera dikesunderhållet. Rörläggningen av diket är vi väldigt tacksamma för då underhåll och skötsel av dikesslänterna i den erosionsbenägna backleran varit krävande. Rörläggningen hade nog förr eller senare blivit nödvändig så där slogs faktiskt 2 flugor i en smäll. Men utan att vara expert på området så innebar nog enbart avgaserna från maskinerna en större miljöpåverkan än några kubikmeter avloppsvatten.

Före slaskrörsgrävningen som påbörjades 26.9.2012.

Före slaskrörsgrävningen som påbörjades 26.9.2012.

Arbetet löpte någorlunda ännu den 3.10. 2012 i solsken och torra förhållanden.

Arbetet löpte någorlunda ännu den 3.10. 2012 i solsken och torra förhållanden.

5.10.2012. Grävmaskinerna vilar efter det stora regnet föregående dag.

5.10.2012. Grävmaskinerna vilar efter det stora regnet föregående dag.

20.10.2012. Nästa stopp i arbetet då berget kom emot.

20.10.2012. Nästa stopp i arbetet då berget kom emot. Sprängmattorna på plats i väntan på bergsborraren.

10.1.2013. Grävningsarbetet återupptas.

10.1.2013. Grävningsarbetet återupptas.

14.1.2013. Mera berg.

14.1.2013. Mera berg.

 

 ……och sprängning, sett från köksfönstret. Det var nog lite spännande att se om huset som står på samma berg skulle hållas ihop. Relativt bra gick det, endast ett par kakelplattor i tvättstugan sprack.

22.1.2013.De sista rören på plats och de frusna jordklumparna fyller diket. Återstår lite finlir men det får anstå tills jorden tinat och satt sig.

22.1.2013.De sista rören på plats och de frusna jordklumparna fyller diket. Återstår lite finlir men det får anstå tills jorden tinat och satt sig.

 

Som synes är det inte helt problemfritt att dra slaskrör i glesbygden och det blir garanterat inte billigt heller. Antagligen är det därför som nu kommunerna börjar ta till hårdhandskarna för att få folk att ansluta sig så att investeringarna börjar ge avkastning.

Hela den här slaskcirkusen och avloppsvattenlagen luktar nog en hel del lobbning från företag inom reningsverksmarknaden och miljönissar och politiker som tappat bondförståndet har inte förstått bättre än att haka på. Nu lär lagen ska ses över igen vi får se vart det bär.

Vad gäller rara mors fall har nu tjänstemännen på miljöenheten bekantat sig med situationen på plats och det lät som om anstånd kan beviljas eftersom det rörde sig om så små vattenmängder. Beslut har ännu inte getts men vi hoppas att förnuftet medger en anslutning då när den ekonomiska situationen det tillåter.

 

Ändå bonden själv då?

Ja jag bor så långt ifrån det kommunala ledningsnätet att här erbjuds inte ens en möjlighet till anslutning utan en egen reningsanläggning måste byggas eller egentligen 2 reningsverk för jag har WC både i bostaden och WC för de anställda i packhallen. I och med att vi tvättar rotfrukter och bevattnar grönsaksplantorna i växthuset så är vår förbrukning av en helt annan kaliber än i fallet som beskrevs ovan.  I medeltal har det gått åt mellan 800 och 900m³ per år de senaste åren. Hur mycket av det som går via slambrunnarna har jag ingen riktig koll på, en stor del går åt till bevattning i växthuset, vid besprutningsarbeten, maskintvätt m.m. Men låt oss säga att lite över hälften eller en 500m³ går via slambrunnarna. Dygns och säsongsvariationerna är relativt stora, varierar uppskattningsvis mellan 0,1m³ och 10m³ per dygn. Ett är klart att en infiltreringsanläggning kommer inte på fråga i leran på plattlandet. Jag har också bekantat mig med  biologisk-kemiska anläggningar men fick på förfrågan till svar att de inte fungerar i mitt fall då det är alltför lite skit i mitt avloppsvatten för att den biologiska processen skall fungera. De stora mängderna kallt vatten var inte heller bra för processen. Så vad göra då? En separering av avloppen från de olika källorna är en möjlig åtgärd men inte helt enkel i praktiken.

Under ett studiebesök i Holland tog jag del av hur de löst reningen i ett motsvarande fall. Nåå, motsvarande och motsvarande? Proportionerna på anläggningen var ju en helt annan förstås, här kördes hela långtradare med produkter genom packeriet medan det i mitt fall rör sig om en kubikmeterslåda åt gången. Jag förundrades samtidigt över att biltrafiken godkändes i samma utrymmen som produkterna packades? Men åter till tvättvattnet som här leddes till 4 (eller var det 5) långsmala bassänger bakom hallen där de fasta partiklarna sedimenterades. Vattnet rann turvis över från bassäng till bassäng för att från sista bassängen åter användas i tvättprocessen. Det såg lite gemytligt ut med simmande ankor i bassängerna men ägaren hävdade att solljuset renade vattnet tillräckligt för att återanvändas. Ingen som oroades över eventuell salmonella här inte. Ja och sedimenteringsslammet i bassängerna grävdes upp i augusti och spreds på åkrarna i närheten!

Kanske vore det på sin plats att tjänstemännen bekantade sig med hur hanteringen ordnats utomlands? Det är ändå med dessa vi ska mäta oss på en allt mer internationell marknad!

Även om jag värnar om miljön så ser jag mig nödd och tvungen att se tiden an vad gäller eventuell revidering av lagen och nya lösningar på hanteringen. Jag bor ju långt från vattendragen så min miljöpåverkan är nog sist och slutligen väldigt liten. Tycker egentligen att reningsåtgärderna kunde vara behovsanpassade så att de åtgärdas där problemen finns istället för att dra alla över en kam och påtvinga dyra anläggningar som sist och slutligen inte medför några förbättringar.

4 november, 2014 av

Slutdansat

Visst hade jag på känn att jag skulle ”få äta upp” de goda förhållandena som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Några regn och några köldperioder under oktober förstörde förutsättningarna för ett lätt skördearbete. Så vi har liksom tidigare höstar nött på bäst vi orkat och nu är det bara lite purjo, brysselkål, grönkål och kålrötter kvar att skörda.

Solfå-åkern har tömts på grönsaker efter att sista purjon därstedes skördades igår

Solfå-åkern har tömts på grönsaker efter att sista purjon därstedes skördades igår.

 

Frustrerad.

Jag har ju varit lite frånvarande här på bloggen en tid på grund av brått med skörden och jag har inte riktigt varit på humör heller. Precis som Kalle beskrev i sitt ”Läidon” -inlägg så har jag också tagit illa vid mig av de rubriker som beskyllt oss bönder som miljöbovar. De rubriker som publicerats här nere till höger på bloggen har ju inte varit muntra precis och av responsen på Kalles inlägg så verkar många vara av samma åsikt.

Jag var också tidigare i samband med ”fredagsklubben” in på miljöfrågorna och visst skönjer man en viss frustration i rösten i diskussion. Det som retar mig mest är att allt som inte är mätbara utsläpp anses komma från jordbruket och det görs en massa utredningar som anses bevisa saken. Visst deltar vi i miljöpåverkan, det försöker jag inte förneka till men det verkar som en hel del utsläpp som inte är av oss förorsakade läggs oss till last. Som bonde gör man en hel del miljönoteringar, vi rör ju oss ute i naturen en hel del, tyvärr blir det inga fina doktorsavhandlingar av våra noteringar och därför tas de inte heller på allvar.

Därför blev jag glad över att producentförbundets verksamhetsledare nu låtit analyser de fyllnadsmassor som bretts ut längs den nya vägsträckningen norr om Vasa. Proverna innehöll 68mg/l fosfor och det i jord som sprids i diken och slänter på väldränerad väl genomsläpplig mark, Gräset som etablerar sig på slänterna slås årligen men växtligheten lämnar kvar och förmultnar så småningom och med tiden letar sig nog obönhörligen fosforn ut till havs och in i jordbrukets utsläppssiffror.

Det här med jordprov blev nästan personligt i och med att min bild kom till användning i nyheten om hemliga jordprov. Så värst hemliga är nu inte mina markanalyser så jag kan gott avslöja att mitt fosforvärde på åkern där bilden togs är 7,9 mg/l jord. Alltså nästan endast en tiondel av det som sprids i dikena längs vägbygget. På min åker skördades året innan bilden togs 50 ton morot /ha och enligt de uppgifter jag har bortför en dylik skörd ca 16kg fosfor. Att jämföras med gräset som inte tas tillvara längs vägarna. Tillåt mig undra varifrån det ”läcker” mera.

Sen har jag inte heller förstått mig på det här med avloppshysterin med att dra rör runtomkring på glesbygden för att samla upp folks avlopp. Varför samla ihop allt till en enda röra och sedan därifrån försöka rena ut värde delarna. Nu blandas ju ur näringsperspektiv värdefull avföring med en massa kemikalier, hormoner och mediciner. Vore det inte bättre med källsortering så att det som passar att återföras till näringskretsloppet kan låta sig göras?

 

Man kan se arg ut för mindre :)

Man kan se arg ut för mindre 🙂