Gallringen i pelarsalen fortskrider.

Mycket av min tid går nu åt till redovisning av fjolåret och planering av kommande säsong men jag försöker nog nästan dagligen köra nån tank med motorsågen också. Figuren som jag håller på med ligger lättillgänglig och blott någon kilometer från hemmet så har man någon timme till övers så är det bara att åka dit, slipper till och med med bil till beståndsgränsen. Jag skrev ju kort om pelarsalen tidigare och kom ihåg att jag lovade posta en “efter” bild också, så här kommer den. Bilden nedan borde vara tagen på ungefär samma plats.

Bild från samma ställe som i inlägget om batterisågen. Glesare än så här gör jag inte i detta skede.

Det har på sistone varit en hel del skriverier i pressen om att gallringarna är för glesa och körstråken för breda men det tycker jag inte att man kan påstå i detta fall åtminstone. Snarare tvärtom men det är ett medvetet val för jag tänker låta stammarna stabilisera sig och svälla till lite några år innan jag glesar ur bland huvudstammarna. Så kan man göra då man gör arbetet själv och inte sätter det ekonomiska utfallet som första prioritet.

Som Ni kanske minns så nämnde jag att jag själv var med och planterade här i medlet av 70-talet och plantskogsröjde gjorde jag i början av 80-talet. Det här är nu den första gallringen som görs och visst borde den ha gjorts för ungefär 15 år sen för att tillväxtpotentialen skulle ha utnyttjats mera men å andra sidan så skulle kanske kvistrensningen blivit sämre istället. Minns nog att jag lekte med tanken att göra en stamkvistning av huvudstammarna ett tidevarv men tiden vill inte räcka till och än så länge får man ju betalt per kubik så kanske det inte är lönt?

Nu hugger jag upp körstråken och plockar bort de undertryckta träden, greniga träd med flera toppar och kvistvargar samt de som står onödigt nära varandra. Jag har inte gjort någon relaskopmätning av grundytan (som enligt skogsbruksplan ligger på 35 m² per hektar, borde kanske göra en egen mätning då det nog ibland inte riktigt stämmer) utan ögat får stå som bedömare, det är ju mest “skräp” som jag plockar bort i detta skede. Övre höjden ligger på en 18-20 meter så boniteten borde vara nåt mellan T24-T27, vilket borgar för god tillväxt.

3-3,5m körstråk är lagom. Kör bort det som blir till bränsleflis på bilden.

Studiebesök.

Oftast är jag ensam i skogen men häromdagen fick jag talrikt besök. Jag brukar bistå producentförbundet med besöksmål för studeranden och andra som vill bekanta sig med primärnäringarna och oftast brukar det bli växtodling samt grönsaker på programmet. Men det är ju inte riktigt säsong för det nu och då det är så mycket prat om biodiversitet, taxonomi, kolsänkor, kontinuerligt skogsbruk med mera nu just så tyckte ombudsmannen att det passade bra med ett besök i skogen. Och då jag nu råkar vara nära skogsbilvägen som var farbar för buss så var det lätt att arrangera transporten.

Blivande småbarnspedagoger på besök i skogen.

Jag beskrev mitt skogsbrukande i allmänhet och arbetet just på denna figur i synnerhet och jag hoppas att det ledde till lite mera kunskaper om skogsbruket. Jag förklarade att enligt skogsbruksplan har jag en årstillväxt om 7,5-8 m³ per hektar och år medan jag avverkar ungefär hälften av den mängden så det totala skogsinnehavet växer lite hela tiden och att risken nog är liten att vi skulle bli utan skog i framtiden vilket man lätt fås att tro om man bara läser rubrikerna i tidningarna. Den energived och tallmassaved som nu tas ut här är också till huvuddelen sådant som aldrig skulle komma att bli till, eller duga som, timmer och på så vis en beständigare kolsänka utan de undertryckta träden skulle så småningom självdö och sakta men säkert ruttna bort. Så varför inte låta dem göra lite nytta som råvara i pappersfabriken eller ersätta fossila bränslen vid uppvärmningen av mina byggnader i stället? Dessutom riktas nu, då “skräpet” avlägsnas, växtkraften till de bättre stammarna som i framtiden kan ge timmer till byggnader och konstruktioner. Vi gick också igenom lite yrkestermer så nu finns det flera nya ord att ta till i alfapetspelet. 🙂

Jag tycker det är viktigt att just pedagogerna får rätt bild av det vi sysslar med för dom står ju i en nyckelroll vad gäller fostrandet av kommande generationer. Det är också brist på kunnigt skogsfolk och många trotjänare närmar sig pensionsåldern så min sista hälsning till gruppen var att dom ska ta ut barnen i skogen och lära dem att skogen inte är bara träd eller något hotfullt. Skogen är full av både stort och smått liv och det finns mycket att upptäcka för alla sinnen, dessutom får man frisk luft och positiva tankar och vandrandet i ojämn terräng bland ris, stubbar och stenar tränar både balans och motorik. Man hoppas ju att om barnen får en positiv minnesbild av skogen i unga år så kanske en karriär inom skogsbruket inte känns främmande den dagen yrkesvalet är aktuellt.

Man ska ju lämna död ved för biodiversiteten så dom får stå kvar……..
…..eller så kapar jag och gör en håla, kanske intresserar den någon rödstjärt eller annan pippi?
Man behöver inte städa bort allt skräp heller, kanske kan skogshöns ha rede här under granen?

Operation rädda höstvetet.

Största risken i odling av höstgrödor är antagligen utvintring på grund av att växtligheten kvävs under is och vatten under vintern eller att snömögel angriper. Hittills har jag besparats från dylika problem kanske tack vare att ytvattnet har sluppit bort eller att det stått vatten blott några dagar medan växten ännu varit i vila. Snömöglet har jag försökt mota med svampmedel innan snön lagt sig. Ett år hade jag rejält med vatten på delar av höstvetet i samband med snösmältningen på våren men marken var ännu frusen och växten i vila så undkom med blotta förskräckelsen den gången.

I år såg det lovande ut med tjäle innan snön lade sig och snön skyddade de allra kallaste dagarna. Men nu efter trettondagen har vädret växlat mera med ömsom regn, snö och töväder. Under södernvistelsen bildades is och vattenpölar och flickorna försökte med hjälp av pump och hävert få bort vattnet. Det lyckades med varierande framgång så efter hemkomsten gjorde jag försök med att borra 1,5 meter djupa hål där vattnet stod som djupast.

Jag köpte lite nytt utsäde, som var dyrt då det inte fanns inhemskt utan kom direkt från förädlaren i Österrike, vilket jag förstås råkade så på den åker som var flackast så jag hoppas att det övervintrar så att jag kan förnya höstvetet som blivit lite förorenat med råg. Vi får nu se hur det lyckas.

Ingen trevlig syn så här pass tidigt på vintern.
Med hjälp av spett och borr så tog jag mig igenom is och tjäle.
Det verkar dra undan lite i alla fall.
Gjorde flera hål trots att det inte var det lättaste att ta sig igenom närmare 30 cm tjäle.

Hur bemästrar Ni andra ytvattnet i höstgrödorna?

Sol och bad i Januari.

Medan Charlotta gjorde virtuella resor på mässan så gjorde jag min första södernresa, för även i den här åldern finns det utrymme för nya upplevelser. Man bör väl få pröva det mesta åtminstone en gång?

Resor har jag förvisso gjort tidigare också men de har oftast gjorts i form av skidresor till snörika trakter i jakt på långlopp och stämplar i Worldloppetpasset. Nu blev det i stället en resa till Amadores på Kanarieöarna och söderns sol. Så här långt söderut har jag inte varit tidigare och jag var lite främmande för hur man beter och utrustar sig. Skidvallor var inte aktuella men däremot blev man uppmanad att hålla sig med diverse skyddsfaktorer och bekanta berättade hur illa det kan gå om man inte ser upp. Som tur var hade jag sällskap med erfarenhet av flera södernresor så jag överlät det mesta av rustandet åt henne.

Jag har ju sett bilder från stränderna där man likt strömmingar i stekpannan ligger och steker sig från alla håll och kanter och funderade nog hur man klarar av en hel vecka på det viset. Men så här efteråt får jag erkänna att det gick bättre än väntat då vi också gjorde annat en solade och badade. Ett par mulna dagar, då det faktiskt kom lite duggregn på norra delen av ön, vikte vi åt guidade bussturer till olika sevärdheter och naturupplevelser. Som jordbrukare noterade man förstås den karga jordmånen, nedlagda bevattningskanaler och små terrasseringar i ofantliga mängder, och fick mig berättad att det var här på sluttningarna som man tidigare odlade Kanarietomaterna som flögs till Norden om vintrarna. Nu var största delen av odlingarna övergivna och odlarna hade i stället sökt sig till lättare och lukrativare göromål inom turistbranschen som enligt uppgift numera stod för en 3/4-del av BNP. Turistbranschen som hade haft ett par kärva år under pandemin höll nu på att resa sig igen även om man fortfarande låg 25-30% under nivån före coronan. För min del räckte det nog riktigt bra till med turister varav många av språken att döma kom härifrån Norden, Storbritannien, Tyskland och Frankrike.

Solbadande bonde som inte helt kan slita sig från näringen. Passade på att läsa en bok, om kända aktörer inom skogsbranschen, som länge legat på nattduksbordet då man nu för en gångs skull hade tid.
Första gången jag simmat i januari.
Hotellet uppe på sluttningen. Det blev lite höjdmetrar även på denna resa 🙂
7 kilometer promenad i sandstorm på dynerna i Maspalomas. Sand i ögonen och knaster mellan tänderna. I sandfattiga Österbotten hade det inte varit illa med lite av den här varan.
Rejäla suckulenter i botaniska trädgården i Las Palmas.
Nypotatis på gång, 3 skördar per år…….
Lite mer kuperat än man är van vid och vägarna är inte riktigt likt riksåttan.
Här tar vi del av Aloe Vera odlingens hemligheter.
Christofer Columbus museet i Las Palmas var intressant, kunde gott ha tillbringat hela dagen här.
Man behöver ju inte direkt vara rädd för att kommunaltekniken fryser här och det är ju lättare att lokalisera läckor på detta vis.
Playa Amadores.
Samma sol som hemma men snabbt föll den i havet och skymningen var kort, pannlampan hade jag förstås med. Tack för denna gång, vi får se om det blir nåt återseende i framtiden.

El i skogen.

Nyårsfirandet är över och det är dags att avsluta dekadensen så idag bar det åter av till skogs efter några dagars paus på grund av firande och regn under årets 2 sista dagar. Regnet hade inte bara “tvättat” skogen utan även solpanelerna som gav 2kWh i solen på nyårsdagen men också blottat höstvetet vilket kan äventyra övervintringen även om några större vattensamlingar inte hade uppstått.

Åter till skogen.

Med några minusgrader och rensad skog var det fint att jobba idag så jag passade på att testa presenten jag köpte åt mellandottern till hennes 40-årsdag för några dagar sedan. En Stihl MSA 220C med AP 300S batteri och AL500 laddare. Valet stod egentligen mellan denna och Makitas LXT DUC353 som har den fördelen att jag skulle kunnat använda samma batterier som jag har i mina övriga batteridrivna redskap. Att jag valde Stihl trots ett 150€ högre pris är att jag räknar denna som mer lämpad i skogen och för att märket har en tjänstvillig representant i den närbelägna staden. Trots att det nog är tänkt att hon mest ska använda sågen på vedbacken hemma så jag tyckte det skulle vara intressant att se vad den duger till i skogen.

Batterisågen MSA 220C och motorsågen MS 261C

Och joo, visst gick den att såga med och tyst var den mellan “gaspådragen”. Kedjan har ändå så pass mycket ljud att man nog inte kan lämna öronskydden hemma. Kanske skulle man klara sig med öronproppar vilka är att föredra då det är varmt och brukar bli svettigt innanför skyddskåporna. En kilo lättare än motorsågen är den vilket nog också märktes. Effekten är dock lägre än för motorsågen och när man sågade lite grövre träd så fick man nog lätta lite på sågen för att den inte skulle tappa varv. Kedjan som är lite smalare och har 6 sågtänder mindre än på motorsågen bet dock bra trots att den bara var fabriksvässt.

Batteriets kapacitet var jag dock lite besviken på, laddningen räckte till 5-6 mindre tallar och ett par granslanor innan sågen lade av. Det blir nog till att skaffa några batterier till om man ska börja använda den i skogen. Laddaren laddar batteriet fullt på knappa 50 minuter så i princip skulle man klara sig med 2-3 batterier om man hade möjlighet till att ladda i skogen. Kanske kunde man via inverter ladda i traktorn om traktorns batteri räcker till. Det borde jag räkna lite på. Eller borde man ställa upp ett par solpaneler i någon ljus glänta eller kanske ha begärt ett eluttag i skogen i samband med att man tecknade på vindkraftsarrendet? Batterierna är ändå ganska dyra så det blir väl nog att fortsätta med bensindrivet, det kändes nog mera kraftfullt (och ljudfullt) när man tog motorsågen efter att batteriet stängde av.

Knapp som gaspådragsspärr.

En annan sak som jag redan i affären ställde mig lite frågande till var gaspådragsspärren som var en knapp placerad på sidan istället för den normala spärren ovanpå handtaget. Visst, det kan vara en vanesak men med handskar på vintertid så kan det bli problematiskt att träffa rätt när man ska dra på gasen.

Nu ska jag väl inte dra så stora slutsatser efter en batteriladdnings användning men kan väl ändå påstå att till att röja och hugga lite flisvedslanor med inte alltför mycket kapande så passar nog sågen bra. Som byggsåg, i vedlidret och i trädgården passar den säkert också bra, den är ju luktfri och för mindre oväsen vilket säkert även passar i urbana miljöer. För att nu inte prata om ifall man har för vana att ta julgranen från grannens skogsskifte. Men i stockskogen föredrar jag nog motorsågen.

I pelarsalen.

Beståndet jag nu gallrar är en plantering jag själv var med och planterade i mitten av 70-talet. Plantskogsröjde gjorde jag 1980, om jag minns rätt, men i övrigt så har det inte gjorts så mycket sen dess. Det kunde nog ha gallrats för 10 år sen men lite dikningsprojekt och stormfällningar har lett till att jag ligger lite efter. Det ser man också av att där det är lite glesare så kommer det nu någon stock medan där stammarna står tätare mest blir massa- och flisved. På de tätare figurerna kommer jag nog att i första hand endast hugga upp körstråken samt plocka bort de mest undertryckta träden och kvistvargar för att efter något år återvända för att gallra ur bland huvudstammarna. Detta för att minska på risken för stormfällning och snöbrott. Sätter med en bild från en lite glesare figur just då arbetet inletts, ska om jag kommer ihåg försöka få till en “efter” bild senare.

I pelarsalen.

Äntligen kom kylan så elförbrukningen sjunker.

Termometern visade -22°C när jag kom hem från skogen i skymningen och det började kännas lite kyligt under plasthjälmen.

Jag började för några dagar sedan gallra lite i en plantering som jag var med och planterade i mitten av 70-talet . Figuren ligger blott några kilometer från gården så jag har mest kört några tankar under lediga stunder tillsvidare. Bra att ta det lite lugnt så här i början tills konditionen repat sig . Det blev lite kroppslig dekadens med plöjning, maskinunderhåll och diverse möten samt kontorsjobb efter att skörden avslutades så formen gick ur gubben. Kroppen är gjord för att brukas och kondition är färskvara så håller man sig stilla ett par veckor så märks det genast. Lite skogsjobb och skidåkning fixar nog saken hoppas jag.

Friskt och myggfritt i skogen då temperaturen rör sig kring -20 grader.

Kallt väder sparar el.

Att jag gläds över kylan beror på att då det är under -10 grader så står kylkompressorerna stilla och jag sparar ordentligt med pengar på lägre elförbrukning. Elkostnaden har ju stigit med över 500% sen i fjol somras så nu har man nog börjat se över förbrukningen på allvar speciellt som solpanelerna inte levererar något för tillfället. Prishöjningarna under året har lett till att elen numera är näststörsta kostnadsposten efter lönerna. Allt annat har också stigit men elen är nog i en klass för sig.

Nu när det är kallt går det endast lite el till belysning, pumpar och elektronik. Den högre förbrukningen mellan 8 och 16 förorsakas främst av tvätt- och sorteringsmaskinerna i packhallen.
För en månad sen innan det blev kallt såg förbrukningen ut så här. Då kyldes grönsakerna i lagret fortfarande ned efter skörden och löken ventilerades mera så förbrukningen låg 4 gånger högre än idag. Visserligen gav solpanelerna då ännu lite på 2kWh.

Kylan gör gott i skogen.

Kylan gör också att marken i skogen fryser till då vi tillsvidare har blott en decimeter snö. Så det ser lovande ut med tanke på skogsarbetet vilket är bra då jag ligger efter med gallringarna.

Visserligen leder kylan till att det går åt någon m³ mera av flisveden men det är ändå en försumbar kostnad då det kommer en hel del “gratis” skräpvirke att ta tillvara i samband med gallringen.

Konstaterade ändå idag att om det fortsätter så här så får jag nog söka fram kommandoluvan och varmare handskar. På tal om handskar så sökte jag ifjol efter skogshandskar av påsmodell med finger för gasreglaget på höger hand men hittade inga i butikerna, tydligen har tillverkningen lagts ner nu då klimatuppvärmningen förväntas leda till varmare vintrar. Det verkar som om händerna blir kallare med åren så jag ångrar att jag inte satsade de 100€ som handtagsvärmen hade betingat då jag köpte ny såg för några år sen.

Det här med höga uppvärmningskostnader som det nu pratas mycket om är väl egentligen ett systemfel då man i så hög grad satsat på eluppvärmning. Bostäder borde väl egentligen värmas med fasta bränslen som ved och flis om de inte är anslutna till fjärrvärmenät. Elen hör hemma i stationära motorer och flytande bränslen passar bäst i olika fordon. Men det är nu bara vad jag tycker.

Allt har en ända.

När man numera läser eller lyssnar till nyheterna verkar det som om slutet är nära, de ena domedagsprofetian efter den andra avlöser varandra. Tidigare var det mest miljö, nu klimat, medan biodiversitet verkar vara på kommande. Och allt som oftast utpekas bonden och dess verksamhet som den stora boven.

Så därför kan det kanske vara en lättnad att notera i den preliminära lantbruksstatistiken att ytterligare 1078 gårdar har slutat under året och att det nu återstår endast 44611 lantbruks- och trädgårdsföretag. Med anledning av detta så undrar jag varför det läggs så mycket energi och resurser på att bromsa klimatförändringen. Med den här takten är bönderna, åtminstone i det här landet, slut om si så där 45 år och miljö- och klimathotet ett minne blott.

Jag har i samband med uppgörande av någon affärsplan nån gång präntat ner att vår målsättning här på FinneFarm är att vara skuldfri och markerna i bästa möjliga skick då det är dags att lämna över till nästa generation -“Heimane i skick”- som det så populärt heter. När dagen är kommen har jag inte funderat så mycket på men med tanke på att farfar blev 61 år och far 63 så börjar det kännas som om dagen närmar sig snabbt. Alltför snabbt till och med, för ännu har jag mycket ogjort även om skulderna, åtminstone de monetära, är avklarade.

Så efter några års andhämtning efter branden och dödsfallen i familjen som den som följt oss här på bloggen känner till så försöker jag nu forcera en del projekt. Att bättra på och säkra vattenhushållningen samt röja lite odlingshinder, ytplanera och förbättra arronderingen samt höja bördigheten med rätt växtföljd, gödsling och kalkning är väl närmast det jag försöker mig på. Det jobbade jag också hårt med efter att vi köpte gården för snart 35 år sen och som det då tycktes bara grävde ner pengar. Nu har vi för en tid skördat frukterna av den satsningen. Men inget varar för evigt, det finns alltid förbättringar att göra och en del tillskottsmark ska också sättas i skick. Marginalerna, om de nu överhuvudtaget existerar, är små så det blir allt viktigare att säkerställa god skörd.

Därför känns det nu som om man ytterligare ligger planeten till last för just det jag håller på med är sånt som man nu tycker att jag skall sluta med eller man vill till och med att jag ska återställa allt till hur det var för 70 år sen. Dikena ska fyllas igen och skogen ska lämnas oskött, dränkas och ruttna bort. Allt för att rädda planeten. Mat finns ju i butiken, el i vägguttaget och landet kan väl fortsätta låna pengar till driften för några exportintäkter verkar inte behövas. I stället redovisas vinster om 10 miljarder om vi lämnar sågen hemma och enbart strövar omkring i naturen, alltså ca 1800€ per finländare årligen. En nätt summa. Det verkar ändå som om det enbart är landsbygden som ska delta i det så kallade talkot för ingen har nämnt nåt om att återställa fordonsparken eller tätorterna till situationen för 70 år sen. Jag undrar hur många miljarder den åtgärden skulle inbringa.

Nåväl det om detta, jag är så pass gammalmodig att jag nog fortsätter med att förverkliga målsättningen i affärsplanen. Man vill ju att nästa generation ska få det lättare. Döttrarna deltar alla på sätt eller annat i verksamheten här på gården och äldsta barnbarnet har också övergått till lantbruksstudier vid sidan om gymnasiet. Så intresse att ta över verkar finnas och det stimulerar till att utveckla verksamheten. Det här är ändå inget man tar med sig utan enbart har till låns den tid man verkar.

I fjol och i år har det således täckdikats på ett par nyförvärv samt installerats kontrollerbar dränering och underbevattning på äldre täckdiken samt reparerats en del reglerbrunnar som monterades för ca 20 år sen. Allt för att förbättra vattenhushållningen som dessutom har en positiv inverkan på miljön också men det verkar man inte få kredit för, man tackas sällan för de miljöåtgärder som de facto görs på lantbruken. Fokus är på annat.

Här lite bilder från ett av fjolårets projekt.

18.8.2021. Grundförbättringen av åkern inleds.
Anslutningen till landsvägen känns inte trafiksäker, dessutom brant att ta sig upp på vägen.
18.8.2021. Några timmar senare efter att motorsåg och grävmaskin varit i flitig användning.
19.8.2021. Sikthindren bort och ny infart till åkern på gång.
I stridens hetta gäller det att komma ihåg att vi är många som nyttjar åkrarna, här har elkabeln märkts ut.
23.8.2021. Efter några resor till krosstation……..
……börjar infarten vara användbar och utfyllnad av lagringsplats kan påbörjas samtidigt som tegdikena läggs igen.
Jordfasta stenar som stör jordbearbetningen tas bort.
28.8.2021. Grundarbetena klara……
…. och “skogen” ihopsamlad.
31.8.2021. Leverans av dräneringsgrus.
1.9.2021. Täckdikningen inleds med montering av brunnar och komplettering av gamla system.
9.9.2021. Det tar sig men mycket sten på övre delen av åkern fördröjer arbetet.
16.9.2021. Täckdikningen har avslutats och den stenfria delen plöjts för sådd av höstvete.

Tiden rann ut så en hektar stenåker hanns inte ta i bruk men det kommer nya år.

Diskussionerna kring klimatförändringen har känts tunga så det var trevligt att ta del av forskare, Ph.D.Peter Österberg’s föredrag “Den positiva storyn om lantbruket!” på bondebåten här om veckan. Det gav en lite annan bild av det hela. Så trots att den naturliga avgången bland en åldrande bondekår är stor och att många slutar av andra skäl så finns det hopp om en framtid också för nästa generation. Mat lär fortsättningsvis behövas och den kommer också i framtiden att produceras av bönder i någon form.

Helt klart står vi inför förändringar och får lov att anpassa oss men det har vi också gjort förut. Det som mest irriterar mig är att man nu verkar ha lätt för att ta bort medel som behövs i produktion innan nya “klimatvänliga” lösningar har utvecklats.

Jag blev tidigare tillfrågad av en reporter om hur klimatförändringen påverkat mitt arbete, han hade säkert förväntat sig nåt negativt men jag blev tvungen att göra honom besviken och säga att “egentligen har det till övervägande del varit positivt, vi har fått längre och varmare höstar så det finns mera tid till att skörda och utföra åkerarbeten”.

30.11.2022. Stenröjning.
1.12.2022. Nej nej jag återställer inte skogsdikena utan förbereder lite arronderingsförbättring.

Imorgon ska jag ut och köra sten, det är torrt (endast 33,8mm nederbörd i november) och fint på åkrarna, marken lite frusen så det bär maskinerna bra.