7 mars, 2020 av

Kanske blir det inte mera vinter än så här?

Det är inte bara med skidåkandet det är svårt att få rutiner i vinter, även med skogsarbetet blir det lite från och till. Det är ju redovisningstider så här års och som vanligt sparas det till sista stund men nu är i alla fall momsen betald och sonens dödsbo deklarerat. Min egen deklaration har jag ännu nån vecka på mig att färdigställa. Bouppteckningen är sammanställd och så är det några verksamhetsberättelser gjorda också. Lagren börjar vara inventerade och odlingsplanerna mer eller mindre fastslagna så hög tid är det att få förnödenheter som fattas skaffade. Man vet ju aldrig men bäst det är så blir det en tidig vår trots att vi nu haft några dagar med lite kallare väder och fått en decimeter med snö. Att våren kan komma snabbt ger också senaste tjälmätning vid handen, det fanns blott 14-16 cm tjäle på åkerns mätpunkter.

Några dagar har jag ändå lämnat skrivbordet för att bruka motorsågen så lite virke ligger i skogen och väntar på utkörning. Hittills har det varit i lite blötare laget trots att jag valt att gallra längs de stickvägar som går på fastare mark. Det är ändå alltid nåt vattenhål här och där och i en första gallring i lite senare laget så är tallarna lite uppkörda och det blir inte så mycket till risbädd trots att man försöker samla allt ris till körstråken. Dessutom är kvistarna ganska klena så dom bär dåligt, hade hoppats på lite mera snö för får man den att frysa ihop med riset blir det liksom lite armerat och bär bättre. I övrigt så har det ju varit fint huggarväder, det torkade upp lite då det blev någon minusgrad så det har varit torrt och fint att jobba när det är snöfritt. Förundrar mig lite över hur svag jag blivit, så dålig form och kondition har jag väl ändå inte. Började faktiskt fundera om virket är fuktigare och därmed tyngre än vanligt då rotsystemet är ofruset och träden har möjlighet att ta upp vatten? Eller börjar åldern ta ut sin rätt?

28.02.2020. Virket väntar fortfarande på utkörning.
Man har nog fått tanka sig själv lite oftare än vanligt i ”vintervärmen”.

Så så mycket bättre än så här blir det kanske inte då vädret lär ska bli varmare igen. Långtidsprognosen lovar ändå åter lite kallare väder i slutet av nästa vecka men det är kanske inte mycket att hoppas på. Så jag tog fram skogsvagnen ikväll efter att ha kört opp lite spår i hopp om att det tar ihop lite de närmaste nätterna. Det var lite spännande att provköra vagnen då jag minns att jag hade lite strul med svängen på bommen i våras. Den gick bara halvvägs runt då jag kopplade ur och jag befarade att jag hade liknande problem som Nisse haft på sin kran det vill säga att kuggkransen gett upp. Det skulle i och för sig inte vara så konstigt då den utsattes för stora påfrestningar senaste vinter då man rev och slet i vindfallena. Kran som jag brukar har 360° svängning men gick blott 180° då senast. Lite förvånad blev jag när den gick hela varvet runt när jag nu kopplade i, saker brukar inte reparera sig självt. Men lyckan blev kortvarig för några svängningar senare var det stopp halvvägs igen. Det verkar ändå som om kuggkransen är hel så kanske är det nåt med hydrauliken i alla fall. För om man satte svängen i flytläge och snurrade runt kran för hand så gick det att åter svänga några gånger innan det tog stopp. Jag har dock lite svårt att förstå hur det skulle vara möjligt men får väl försöka dra ur cylinderhylsorna för att kolla tätningar och kuggstång.

Sprängskiss på sväng och kuggstång med cylindrar.
25 februari, 2020 av

Allsist blir man löntagare på äldre dar?

Nisse sliter med deklarationen och visst är det redovisningstider även här. Fast själva deklarationen får jag lämna in i april men momsen ska redovisas och betalas den andra mars så bokföringen bör vara klar innan dess. Bokföringen har jag delegerat åt äldsta dottern, det är ju bra att dom ser lite vad som går ut och om det också kommer in någonting.

Bouppteckning.

Det har också gått 3 månader sen frugan gick bort så bouppteckningen ska också vara klar till månadsskiftet. Samtidigt har man förstås funderat över hur man bäst går vidare med företaget. Blir nu inte riktigt klok på vad som är bästa lösningen. Min vän revisorn menar att dödsbo inte är så tokig företagsform om vi fortsätter som förr. Å andra sidan har man hört att dödsbo inte är så bra för utvecklande av företaget men kanske inte ändå i vårt fall?

Flickorna menar nog fortsätta med det som frugan och jag startat och av diskussionen vi hållit verkar dom tycka att jag också behövs i fortsättningen. Att fördela intäkterna och eventuella förluster rättvist blir kanske inte så lätt men behöver kanske inte bli svårt heller. Rättvisast vore väl att dela enligt arbetsinsats och ägoandel. Jag äger ju en del ensamt även om det mesta ägdes jämlikt av oss båda men för att inte behöva dela alla kostnader och intäkter så vore det ändå enklast att bruka allt som en enhet.

Flickorna är ju vana med sina löner och har förstås en hel del förbindelser som utgår från en månatlig inkomst så jag antar att dom vill lyfta inkomster i samma anda som tidigare. Så kanske borde även jag börja lyfta en månatlig timbaserad ersättning för att få ett jämlikt system. Att bolagisera på annat sätt tror jag inte är mödan värt, vi har nog för liten rörelse för att det skulle löna sig. Vore intressant höra hur andra har gjort.

14 februari, 2020 av

Näringshjulet.

Jag och ett tiotal bönder här i Vasa-trakten har under några kvällar suttit och diskuterat vatten och näringsfrågor i ett forum kallat ”Näringshjulet” som letts av det lokala lantbrukssällskapet. Det har varit intressant att ta del av de funderingar som konsulenterna på sällskapet har och i kväll berättade Jussi Knaapi (känd skribent i finska jordbruksrelaterade tidskrifter) om bland annat faktorer som påverkar kolbindning och markliv. Ett vitt begrepp som vi nog enbart hann skumma lite grädde av under de tre timmar som vi satt samlade.

Lite av allt är min tes då det gäller maten. Tomaten hade redan åkt i magen när bilden togs ifall nån undrar var grönsakerna finns.

Under kaffepausen kom vi att diskutera hur näring påverkar oss människor och jag drog ju förstås fram min tes att ”eftersom allt är giftigt och att det enbart är mängden som bestämmer om det är dödligt eller inte så tror jag att det är bäst att äta lite av allt”. Att helt vara oäten är ingen bra lösning vet vi ju från tidigare men vi kom in på det där med mängden. De flesta av oss menade att vi kanske äter för mycket och att det syns när man ställer sig på vågen. Många påstår också att det för att undvika fetma bara är att justera energiintaget i förhållande till energiförbrukningen. Riktigt så enkelt tror jag ändå inte att det är då många som är magra som stickor äter som en häst och vice versa. Så det är nog något med ämnesomsättningen som också spelar in och säkert också genetiken. För att riktigt krångla till det kom jag att fundera över om också kroppen kan anpassa sig till utbudet. Jag har ju nu sen jag blev ensam märkt att jag nog äter kanske en 30% mindre än tidigare, speciellt kvällar och veckoslut så lämnar något mål bort och portionerna har blivit enklare och mindre. Jag har nu bara inte varit hungrig och sen är det inte riktigt samma sak att sitta och äta för sig själv, jag tycks helt enkelt inte vara den typen som sitter och tröstäter. Snöläget har gjort att jag kanske rör på mig lite mindre i och med att det inte just blir nåt skidat och de senaste veckornas flunsasymptom har också hållit mig hemma från skogen. Men i övrigt rör jag mig som normalt så att energibehovet skulle ha sjunkit med 30% stämmer nog inte. Så enligt tesen om energiintag och -förbrukning så borde ju vikten gå ner, så har den dock inte gjort trots att ämnesomsättning och genetik torde vara oförändrad.

Så till dagens fråga: kan kroppen anpassa sig till ett lägre intag så att den suger ur mera ur den mat man sätter i sig när tillgången minskar? Om svar ja så borde det kanske synas i WC-stolen men jag har nu inte kommit mig för att väga och bokföra outputen av restprodukter. Men säkert finns det nån medicinskt vetande eller näringsterapeut som har svar. Eller varför inte nån grisbonde som har koll på det här med tillväxtfaktorer.

Det diskuteras också ibland om vår mat är näringsfattigare än tidigare, fick under båtseminariet i januari ta del av följande bild som stärker den teorin. Men om så är fallet siar jag inte desto mera än att visst kan växtförädlingen ha lett till att en del saker och egenskaper har prioriterats framom andra.

Enligt denna bild var maten 1991/2002 i de flesta fall ”fattigare” än den var på 1940. Kom inte att fråga föredragande var undersökningen gjorts så källkritiken något bristfällig.

11 februari, 2020 av

Ett trevligt kalas.

Nisse redogjorde så fint över vårt 10-årsjubileum så det finns inte mycket att tillägga. Jag var ju inte med riktigt från början heller utan kom med från april 2011, så jag hann inte uppleva den raketstart som bloggen fick då den lanserades.

Det oaktat har man fått vara med om mycket som man annars inte skulle ha fått om inte bondbloggen funnits. Framförallt så uppskattar jag vänskapen oss bloggare emellan men det är också fascinerande hur väl en del av bloggläsarna minns vad man skrivit. Ibland när man råkas får man höra om sådant som man själv nästan glömt bort att man avhandlat här på bloggen. Så helt tydligt har det visats intresse för våra skriverier, och det är ju förstås roligt. På tal om minnen så är det lätt att så här i jubileumstider påminnas om att se tillbaka och jag hittade när jag sökte på YLE’s sidor de ljudklipp som sparats bland annat från de återkommande Lördaxintervjuerna och även den första presentationsintervjun som jag gav Anki Westergård då det begav sig. Den kan ni höra på här. Jag minns också en av de gånger när Lördax ringde upp och jag låg under traktorn och skruvade med något svåråtkomligt och var lite irriterad när telefon ringde så jag svarade med ett lite onödigt kraftigt HALLÅ. Jag hade nästan glömt bort att dom skulle ringa upp just den dagen. Så kan det gå i stridens hetta.

Ett trevligt om än något kort kalas hade vi då på lördagen, tyvärr verkar det som om jag inte alls tål storstadslivet. För tre veckor sen då jag kryssade till Stockholm fick jag flunsa och nu hann jag just och just repa mig från den så drabbades jag av spysjukan efter Helsingforsbesöket. Den verkar dock gå över fortare men jag tror nog det får bli en tid i skogen nu härefter så fort krafterna återvänder.

Den friska tvåtaktsspetsade skogsluften stärker kropp och själ!

4 februari, 2020 av

Så här års….

……brukar jag avlägga rapport om snö- och tjälläget och ska så göra nu också även om det är dåligt med snö och framförallt med tjäle.

Jag brukar ta min januarirunda på utsett datum det vill säga den sista men feber och flunsa höll mig hemma samtidigt som eventuella ställföreträdare var upptagna som funktionärer på skid-FM i Vörå. Så mätrundan företogs först på söndag då febern gett med sig och orken började återvända. De va nog en riktig ”manflu” det här som drabbade mig, verkar som om symptomen på den blir kraftigare med åren eller så är det avsaknaden av nån som pysslar om en som gör det värre. Nå nu är jag på bättringsvägen så det ordnar sig nog.

Brukar ta lite bilder för att illustrera läget, alltså snöläget, men nu blev det bara en livevideo på facebook denna gång. Prövar infoga den här för att se hur det fungerar även om kvaliteten och framför allt manuset lämnar en del att önska.

https://drive.google.com/file/d/1ZzbrLu7oATxVGyiAMF-Bz8A4dufDi1QZ/view?usp=sharing

Fick nu inte videon inbäddad men via länken torde den gå att spela upp. Det är mycket med det här bloggandet och funktionerna förändras från gång till annan.

Hur som så visar noteringarna från motsvarande mätning ifjol att på mätpunkten i videon då fanns 32 cm snö och 32 cm tjäle medan det nu var 11 cm snö och 9 cm tjäle. I skogen fanns ifjol den 31 januari mellan 3 och 29 cm tjäle och mellan 13 och 46 cm snö. Nu i år fanns ingen tjäle alls i skogen och snödjupet varierade mellan 2 och 12 cm. Den lilla snö som fanns var däremot våt och tung och i övrigt var det mycket vått i skogen så jag var glad att jag valde gummistövlarna framom läderdito.

Idag tisdag vaknade jag till -13°C och plockade redan igår bort frontlastare och extra vikter från Fiaten för att med möjligast lätt traktor köra upp lite spår i skogen, förhoppningsvis hinner det frysa till innan det åter blir varmare. Prognosen utlovar plusgrader igen till veckoslutet.

29 januari, 2020 av

Rakäl å krakäl.

Som jag skrev tidigare så försöker jag trots ny livssituation upprätthålla traditionerna och dit hör att delta i odlarträffar och företa en skidresa varje vinter.

Båtseminarium.

Senaste vecka har jag således varit på resande fot börjande med ett av grönsaksodlarna och frukt och bärodlarna under måndag och tisdag arrangerat båtseminarium. Man får sig till dels en del nytt inom branschen via föredrag dagen lång samt olika firmarepresentanters presentationer i den anslutande utställningen.

Efter att ha deltagit i evenemanget så gott som årligen sen medlet av 80-talet så har man lärt känna en hel del kollegor och företagsrepresentanter landet runt och det är roligt att få träffas öga mot öga nån gång emellanåt. Och så får man möjlighet att öva lite på finskan då det mesta av programmet går på det andra inhemska trots att uppskattningsvis en fjärdedel av deltagarna är svensk- eller tvåspråkiga.

Beaktansvärda uppgifter men ger ändå hopp om att kunna försörja en växande befolkning blott orsakerna till förlusterna kan hanteras.

Under en lång tid har det mest gott ut på att se hur mycket vi åldrats sen senast men på senare år har det faktiskt skett en föryngring då min generation börjat stiga åt sidan och nästa trätt till. Inom frukt och bär har föryngringen märkts tidigare då också en del nya företagare kommit till men så har nu också börjat ske på grönsaksodlarsidan. Vilket är glädjande, det är ju bra med lite ungdomlig inspiration och engagemang bland oss äldre som mest minns den ”gamla goda tiden”. Ett tag trodde jag att vi på sikt var ett utdöende släkte då, om jag minns rätt, vi är ca 3000 odlare kvar i landet och varav ett hundratal slutade årligen. Med den utvecklingen, eller man borde kanske tala om avvecklingen, så skulle den sista sluta om 30 år. Men i senaste statistikrapport noterade jag att under de 2 sista åren så har antalet odlare hållits konstant, så kanske bottnen är nådd?

Orsaken till att jag började reflektera över utvecklingen var att ett av föredragen handlade om utvecklingen i Danmark där t.ex. lökodlarnas antal minskat från 75 till 15 under de senaste 20 åren medan arealen hållits konstant kring 1400 ha. Gårdarna har blivit större med allt vad det innebär. På förfrågan om föredragshållaren tror att samma kommer att ske här i Finland menade han att han inte tror det utan att vi mera är att förlikna med Norge i det avseendet. Sverige däremot verkar gå Danmarks väg.

Lite om utvecklingen i Danmark.
Medelarealen för lökodlaren i Danmark ligger på ca 90 ha, rationellt ja men är det så här vi ska ha det?

MarciaLonga 2020.

Jag hann vara hemma ett par dagar mitt i veckan innan det var dags för nästa resa. Under hösten när mina skidvänner planerade årets äventyr kunde jag inte på grund av frugans osäkra hälsoläge anmäla mig till något lopp så ett tag såg det ut som om det inte skulle bli annat än ett deltagande i den lokala BotniaVasan för min del denna säsong. Därtill såg det ut som om också BV var i farozonen på grund av det skrala snöläget så när en av skidvännerna meddelade att jag gärna kunde delta i MarciaLongan i hans ställe på grund av att han inte kunde delta så tackade jag ja för att få åtminstone ett långlopp denna vinter. Det kom ju lite hastigt på och träningen och uppladdningen var inte riktigt inriktat på ett lopp så pass tidigt. Men 70 km borde man väl ändå ta sig igenom och då jag även deltog förra året så visste jag lite bättre hur spåret är draget. Så med 100 km skidåkning varav blott 30 km klassisk åkning i ”bagaget” bar det av.

Lite tråkigt att från flyget se hur byggnation och infrastruktur ”äter” av den bördiga åkern i Podalen.
Snabbt, som mest 300 km/h, tog oss tåget från Milano till Verona, sen fortsatte färden i moderatare hastigheter och med stopp var 5:e kilometer i regionaltåget upp till Auer/Ora.

Och visst kom jag i mål även om det tog en halvtimme längre tid än vad jag planerat. Det var ändå inte bara den sparsamma träningen som begränsade framfarten, även det faktum att jag startade lite längre bak, att spåren var i sämre skick på grund av blött snöfall natten innan, banan ett par tre kilometer längre och att tennissjukan i vänstra armbågen inte gett med sig spelade in. Dessutom vaknade jag slaskvåt av svett och med sjuk hals på tävlingsmorgonen, tänkte att jag i sömnen grundligt hade värmt upp inför loppet men kan nu konstatera att det nog var de första symptomen på förkylningen som nu drabbat mig. Någon feber kände jag dock inte av så det var nog bara att skida, upplevde mig dock lite orkeslös loppet igenom. Så igår och idag har man gått på sparlåga med krakäl som hosta, sjuk hals och varit röstlös, det var kanske inte så bra att utsätta sig för smittorisker med att åka båt samma vecka som man for för att skida. Bäst hade nog varit att hålla sig i skogen. Jag ska ändå inte klaga jag har fått vara frisk hela hösten trots att jag dagligen satt på sjukhuset i flera veckor.

Fina förhållanden dagen innan loppet byttes till spårlösa dito efter snöfallet natten före start.

Men glad och nöjd får man vara efter att ha tagit sig i mål.

Som bonde spanar man ju in annat än skidspår också under dylika utfärder, de som minns fjolårets resereportage drar sig säkert till minnes hur novemberstormen 2018 gått åt skogarna i Dolomiterna. Ännu låg mycket virke kvar på sluttningarna trots att Italienarna fått hjälp med röjandet från Österrike och Polen, enligt den italienska bänkkamraten på flyget hem beräknas röjandet ta 5 år i anspråk.

Ännu ligger mycket stormfällt virke kvar på sluttningarna.

En titt på grönsaksutbudet i den lokala supermarketen ger vid handen att priserna inte avviker så mycket som ofta påstås från dem här hemma.

Grönsaksutbudet i den lokala supermarketen i Tesero i Italien.

Samtidigt som man fascineras av de välskötta milsvida vin- och fruktodlingarna norr om Gardasjön så kan man inte annat än undra över vad dom gör av allt vin som produceras.

Hela dalen fylld av vinrankor……
…..eller som här lite norrut och närmare Bosen/Bolzano av fruktodlingar.