Bondbloggen

Det torde inte ha undgått någon att vi jubilerar. Det är 10 år sen etablissemanget Bondbloggen föddes och bara det är en bedrift så god som någon. Vem skulle ha trott…… är en sliten klyscha men ack så passande även i vårt fall. Vem skulle då 2010 ha trott att man inte skulle komma loss från bloggtangentbordet på 10 år. Det skulle ju bara vara ett enda år var det meningen.

En period på 10 år är en lång tid, det hinner det nog hända en del på den tiden. När min första provblogg skrevs ner hade Lovisa just lärt sig cykla – idag utför hon som traktorkörkortsinnehavare de flesta förekommande arbetsuppgifterna på gården, det är väl egentligen bara såmaskinen och växtskyddssprutan som jag har lite svårt att ge ifrån mig. Clara som vid den tiden hölls på den plats där man lade henne är idag den som lyckats göra hästgård av hemmanet, och den yngsta, Linnéa- solstrålen och glädjespridaren som vid den tiden inte ens hade bokat sin biljett till jordelivet har just fått sin första ridväst och skall snart ta sina första stapplande steg på hästryggen.

Katten som mitt första riktiga blogginlägg handlade om har flyttat en våning ner en bit uppe i skogen och samma har skett med 4/5 av dom katter som fanns med på den tiden. Nya kattkvastar har dock flyttat in för att sopa rent bland gnagarna – med varierande framgång. Vissa saker består, andra förgår.

Själv är man hursomhelst också 10 år äldre och visst märkes det till en viss del, men ännu har inte åldern brutit ner gubben helt som tur är. Hälsan har fått stå bi och bra så. När jag tittar runt mig på gården och hemmanet ser jag också många andra saker som inte ändrats alls, egentligen är det bara såmaskinen som är bytt sen bloggbegynnelsen, och en begagnad traktor har också tillkommit. Maskinutvecklingen har har stått ganska stilla – ett resultat av den allt sämre lönsamheten. Däremot har det ju skett stora förändringar i djuruppsättningen. Det som bara var katter har blivit katter, höns och hästar så förvisso,nog har saker och ting förändrats också under matchens gång. Vill man roa sig med att räkna antalet ben som bor på gården – människor och djur så har antalet stigit från 28 till 55 under åren meddelar avdelningen värdelöst vetande.

Jag minns fortfarande exakt precis stunden när jag satt och slösurfade och såg en annons på YLEs hemsida om att man söker bönder till en blogg. Det tog ett andetag att formulera tanken – JAG VILL! Däremot var jag ju ganska säker på att det nu inte skulle bli till någonting alls eftersom jag ju inte var någon bonde av nån dignitet och dessutom djurlös och ännu värre – innehavare av ett lönejobb. Lite lustigt var det också för fram till den sekunden hade jag lite halvföraktfullt sett ner på bloggskrivare som jag dåförtiden tyckte var självgoda tvångsspridare av information som ingen bett att få ta del av. Tyckte jag då, men, man kan väl ändra sig!

Hur som helst så fick jag konstigt nog skriva en provblogg och den knåpade jag ihop på fars dag 2009. Jag har letat i flera dagar efter den texten för jag skulle ha velat publicera den är nu idag, men trots att jag nog trodde att mitt filskafferi var i ordning så har den inte låtit sig hittas. Återkommer om så sker. Strax efter jul – när jag var på Alko av alla tänkbara platser – ringde en Unni från radion och berättade att jag var antagen som bondbloggare. Det började svaja och jag höll på att ramla in i en sprithylla av pur förskräckelse. Med mig skulle jag få tre individer vars namn och hemvist gick mig förbi, men i virrvarret av tankar tyckte jag mig höra Pedersöre och sen två orter till som förblev oklara för mitt förvirrade sinne. Med facit på handen var det ju Nisse från Hindersby och Sonja från Heisala som jag missat. Och så Mats då – från Pedersöre.

Sen kom den ju förstås som ett brev på posten. Eftertankens kranka blekhet. Vad har jag nu gett mig in på? Jag har väl ingenting att skriva om? En traktor har jag visserligen och lite mark, men det har väl rätt många. Här händer väl ingenting. Hjälp! Jag insåg fakta, jag hade farit fram med falsk marknadsföring. Mitt jordbrukande kunde ju inte vara av intresse för någon. Sen mådde jag dåligt några dagar.

Trots begynnande ångest började saker rulla på och efter att jag träffat Mats i verkligheten började det kännas lite småhäftigt. Hursomhelst var det första året helt abstrakt. Obegripligt nog så verkade det faktiskt finnas folk som ville läsa det vi skrev, men utan folket på YLE och draghjälpen därifrån hade nog inget blivit av. I efterhand går det inte att nog berömma YLEgänget (Unni, Mårten, Ingela, Carin, Tobias, etc etc) för vad ni gjorde för att uppmuntra och puscha oss framåt. Sen hände saker i en helt absurd takt, jag fick sitta i Bettinas TVsoffa, det blev ett besök på Strömsö och många inspelningar i radio och TV. Det var egentligen ganska makabert med all uppmärksamhet, men ändå kul på alla sätt. Men i något skede kunde man nog börja tycka att kontakten med marken brutits. Och hade den inte brustit innan dess så bröts den slutgiltigt när jag sommaren 2011 fick den omåttliga äran att vara en av YLE Vegas sommarpratare, en upplevelse som kan värma en frusen själ ännu idag. Jag fattade ingenting, men roligt var det.

Efter detta planade det dock ut och plats skulle ges till nya bloggare. Det blev Cissi, Maria, Christer och Lotta som gjorde entre. Lite sådär kanske det kändes, det var ju visserligen meningen redan från början att det skulle pågå bara ett är, men nånstans tyckte man väl att man hade lite kvar att ge – fartblind kallas det visst. På något sätt blev ändå Nisse och Sonja och jag kvar hängandes i nån slags blindtarm och efter att vissa saker sökt sin form en tid stod vi där vi står idag – teamet ten years after.

Många saker har varit ohyggligt roligt och spännande med bloggen, men för mig personligen har det nog varit bekantskapen med dom andra bloggarna och folket från YLE som har betytt allra mest. Hur det nu sen var så visade det sig att alla kolleger är jättetrevliga människor som man gärna umgås med – något som vi faktiskt gör av och till på våra träffar. Dom bekantskapsband som har knutits av Bondbloggen är nog mera värda än alla sommarprat i världen. Åtminstone för mig.

Till sist vill jag bara tacka alla som orkat läsa de texter som producerats, det är ju ändå läsarna som ger bloggen en excistensmöjlighet. Något tjugoårsjubileum lovar jag inte, men än skall vi väl hänga med ett tag. Speciellt tack till er både kända och okända som tar Er orken att kommentera, ifrågasätta eller bara fråga – det ger bloggen och bloggandet mening.

Nu börjar det vara tid att ta in hästarna och till kvällsmat kommer dom att få bla morötter från Finne Farm, bondblogssamarbete IRL skulle ungdomarna kanske kalla det.

Tack för dom morötterna också – Bondbloggen. Vi ses!

Så kan vi då börja summera växtperioden 2019. Jag hade stött mig på två växter (förutom vallen då) denna sommar och det gick ju bra. Till 50% åtminstone. Havren är det inte desto mera att orda om, den gav 5800 kg och det får man väl var nöjd med, dessutom korta torktider så egentligen var det väl superbra.

Lite annat var det med vårrapsen. Där står man nog som ett fån mitt på åkern med tummen i munnen och funderar vad som egentligen hände. Visst, genom åren har grödor lyckats bättre och sämre, ibland t.o.m gått riktigt illa, men något som kan jämföras med årets oljeväxtkatastrof, det hittar jag inte nånstans i historien. Det blev alltså totalskada, ingen skörd alls, och det har aldrig hänt mig förr med någon enda gröda.

Dessutom var vägen fram till totalskadan märklig och krokig och nån lösning eller förklaring, det har jag inte kommit på.

Rapsen såddes i helt bra förhållanden 9 maj vilket borde ha varit en bra tidpunkt, jorden var hyfsat uppvärmd och en stor del av vårfukten fanns kvar i jorden, så sådden kändes bra. Som utsäde använde jag nyköpt betad raps så där borde inget ha varit fel. Bearbetningen gjordes grunt, närmast bara utjämning av plogskivorna så det borde också ha varit ok.

När tre veckor gått och inget liv syntes i åkern började jag oroa mig. Efter fyra veckor oroade jag mig ännu mer. Eftersom jag noterade både kålmalar och jordloppor så körde jag ut insektmedel (något som jag drar mig i det längsta för att göra) och se, helt plötsligt var åkern grön av spirande nytt liv. En närmare titt gjord mig lite betänksam för det såg inte riktigt ut som jag ville, det typiska fyrabladsstadiet med två stora och två små blad var liksom utbytt mot något snarlikt, men annorlunda. Men eftersom plantorna stod i perfekta sårader och dessutom kom lite senare upp där det var lite senare sått så gav jag mig nöjd med att det var mina egna botaniska kunskaper som sviktade – vilket det tyvärr inte var.

Rätt snart stod det klart att det var Chenopodium album, dvs lergräs som gjorde mina rapsåkrar gröna. Varför dom plantorna stod precis i såraderna känns som ett mysterium, men jag antar det har något att göra med gödseln, dom trivdes väl bäst tillsammans med den. Midsommartiden hade jag ännu inte sett till speciellt många rapsplantor, men däremot gav jag mig på lergräset med en rejäl dos Galera. Galera är dyrt och effekten blev – noll.

Visst, nån enstaka planta domnade väl bort av Galeran, men inte var effekten speciellt imponerande. Nån vecka in i juli gav jag upp. Efter att ha läst in mig på EU regelverket där det stod att det är tillåtet att misslyckas, men att man alltid måste bekämpa ogräs så fattade jag det oundvikliga beslutet.

Att ge upp

Alltså gav jag mig med tungt sinne ut på åkern med trädeskrossen. Fortfarande såg jag inte till någon raps, men en tät djungel av halvmeterhögt lergräs tycktes flina mig rätt i ansiktet. Nyinköpt utsäde, tillräcklig gödselgiva och besprutningar med Karate Zeon och Galera hade inte hjälpt utan fiaskot var ett faktum.

Slåtterkrossen gjorde sitt och i slutet på juli var det som skulle ha varit en fint blommande rapsåker en nyslagen lergräsåker.

Nån vecka senare ändrade åkern karraktär. Till en början iddes jag inte ens gå och titta på eländet, men rätt snart stod det klart för mig. Fina små rapsplantor såg dagens ljus. Där, och där, och där. Lite överallt. Det fanns alltså liv i åkern trots allt. I början på augusti. Vad gör man med spirande raps i början på augusti. Ingenting vad jag vet.

Idag har vi då den 25.9 och jag har gjort min andra attack för åter mot rapsen. Denna gång med tallriksharven.

Det är väl onödigt att skriva ut vad jag tänkte medan ovanstående verksamhet pågick. Jag klarar nämligen inte av att göra det utan att ta till kraftuttryck.

Nu blir det liksom lite kvar att fundera på. Jag anar väl att största orsaken till detta var att jag trots mina årsringar som oljeväxtodlare sådde för djupt, men varför:

a) kom allt ogräs i exakta sårader i början på sommaren?

b) fungerade inte Galera alls?

c) Kom rapsen igång genast lergräset var bortslaget mekaniskt?

Ja, säg det?

Mitt senaste blogginlägg är daterat till början på april. Inte bra alls. I vanliga fall brukar jag försvara mig med att det nu liksom inte hänt så mycket att det funnits något att skriva om, men denna gång är det precis tvärtom. Våren och försommaren har varit så full av nya projekt och upplevelser att jag helt enkelt inte hunnit dela med mig av dom. När dagen har varit slut har jag också varit det så det har varje gång blivit att välja sängen eller lite räkningsbetalande framom bloggen.

Förklaringen är ganska enkel och stavas – vågrätt fyra bokstäver, H-Ä-S-T, och för att krångla till det ytterligare så skall det stavas i plural, nämligen hästar.

Som brukligt är tar vi det från början. Den minnesgode läsaren kan säkert återkalla i minnet en blogg från i vintras där jag beskrev dotterns hästintresse och ett spirande dylikt hos resten av familjemedlemmarna. Ett plus ett är två och helt plötsligt hade vi handlat häst. Detta i slutet på mars. Utan att desto mera gå in på detaljer så kan vi beskriva händelseutvecklingen såhär. Från början fanns en riktigt bra plan som inte primärt gick ut på att ta hem nån häst överhuvudtaget. Åtminstone inte i år. Det är lite svårt att låta en häst flytta in sådär bara eftersom den skall ha stall, hagar, hö och en massa annat som allt hade den gemensamma nämnaren att det inte fanns i vår ägo. Hästen skulle bo inhyst i ett annat stall. Så var planen.

Utan att fortsättningsvis trötta ut Er med detaljer så började saker sen helt plötsligt leva sitt eget liv och hända av sig själv. När händelseförloppet hade hänt klart hade vi tre hästar som skulle bo hos oss – gärna så snabbt som möjligt. Dottern var förstås salig, resten av familjemedlemmarna lite svagt avvaktande, men helt klart positiva.

Förutsättningarna hade ju såklart inte ändrat alls, eftersom vi var lika hästförutsättningslösa som innan så var det bara att skrida till verket. Ett gammalt uthus fanns i vår ägo, men aldrig använt kunde användas till sommarstall. Det var bara det att det fordrade lite underhåll innan det kunde tas i bruk. Estimerad tid var en vecka, det tog förstås tre. Hagen runt sommarstallet fixades med internet i andra handen för att lära sig hur man ”jälar in” betesdjur och hur en sk komotare (vallpojke) förväntas fungera. Dagen före midsommar var det klart och två av hästarna flyttade in. Vi hade en hage, vi hade gräs och vatten och ett sjutusans engagemang – och DET kommer man långt på. Har jag märkt.

Den tredje hästen stod ännu på hyra i ett annat stall, den kunde inte flytta hem före förutsättningar fanns och det innebär bland annat att vinterstallet måste vara klart. Vinterstallet är vår ”gamla” ladugård som inte sett till några andra djur än kattor och möss sen sista burhönan flög iväg 1990. Innan dess har det dock funnits både kor och svin i utrymmena som dom är väl inbodda.

För mig personligen har detta då förutom oändligt med punkter både på inköps- och arbetslistan betytt att en 43 år gammal dröm gått i uppfyllelse. Den dagen korna åkte till slakt stod nämligen en sur 9-åring bredvid slaktbilen och skällde på sin far och sina farbröder och berättade att han nog minsann skulle se till att denna ko-brist bara var tillfällig. Kor skall finnas på en bondgård – det tänker jag se till, härjade jag då.

Nu blev det inga kor som kom tillbaks till Svedjebäck 1:87 men hästar är också i sammanhanget godkända. Samma antal ben, samma storlek och en stor bärare av vårt oersättliga kulturarv, det blir mer än godkänt i slutänden

Nu är det då bara det, att nu är det slut på gamla gängorna och att leva på gamla meriter. Nu är det bara att vackert börja lära sig saker och ting från början. Bara dethär med hö och höbärgning kan vara nog så knepigt för en som inte närmat sig en hömaskin sedan höstörarnas och hösvansarnas tid.

Som tur är finns det folk att fråga och dessutom är ju internet en stor källa till kunskap så en dag i taget närmare sanningen – det kommer vi. Slåttermaskin, hösprätt och balmaskin, alla främmande verktyg för mig ännu i fjol har nu helt plötsligt blivit aktuella att skaffa eller hyra in och dessutom har jag sått både timotej och en betesblandning så nog är det på gång alltid.

Som sagt – det handlar om hästar här på gården nu 24/7 och så hoppas jag det förblir under en överskådlig tid. Exakt vad våra hästar skall användas till ligger väl ännu i ”öppna frågor” mappen, men jag skulle ju bland annat vilja prova hur en häst bär sig åt i skogsarbete och det är väl inte helt omöjligt att jag än en dag kommer att få pröva på det – vem hade trott något sådant.

Så att lite såhär lever livet här på gården denna sommar. Bredvid allt detta skall också förstås andra bondesysslor skötas och vad gäller frågan hur det ser ut med åkergrödorna denna sommar så kan jag bara svara; jotack – dåligt.

Men mer om det i en blogg som förhoppningsvis kommer snart, om jag håller mig vaken nån fler kväll i sommar.

Jag har för mig att när det gäller kläder brukar man tala om att man skaffat det senaste från Paris. Men om det omfattar traktorer vet jag inte och det är egentligen inte heller intressant för det stämmer inte ens.

Hur som helst. Ibland går saker inte riktigt som man tänkt sig, trots att man nog försökt. Den bloggläsare som har bra minne kanske kommer ihåg att jag i fjol vid denna tiden blev snuvad på en begagnad Maxxum som jag hade för avsikt att handla. Efter det har jag hela året letat med ljus och lykta efter något lämpligt fynd, men svårt har det varit. Ingenting har egentligen lyckats uppfylla mina önskemål.

Men kanske vi tar hela storyn i sin trista helhet. Jag har ju många gånger skrivit om min princip att varje maskin jag köper skall kunna betalas på åtta år och sedan bytas bort efter tio år. Det har kännts lämpligt och hittills (läs fram till ca 2014) har det gått bra. Efter det började kräftgången. Min Valtra köpte jag ju ny 2002 och den skulle således bytas bort 2012, eller åtminstone ersättas med en ny traktor då. Så var planen. Så gick det inte.

Lönsamheten har ju inte precis givit upphov till några dur-toner på många år, och redan 2012 syntes det vart det var på väg. Så något traktorbyte blev inte av då. Nu har jag hankat mig fram med gam-zetorn på 60 hästar och Valtran med 105 i snart 20 år. Zetorn är ohjälpligen för liten och med två chaufförer i huset blir logistiken lidande med bara en traktor. Älsta dottern får sitt traktorkort om någon månad och blir ju då fullvärdig förare. (Herregud, vart har tiden gått – hon var ju fem år när första Bondblogginlägget skrevs)

Detta gör att nån form av ”ny” traktor behövdes. Att fundera på en fabriksny är inte att tänka på, 80-90.000 euro amorterar man inte på 8 år, dessutom är jag inte helt tänd på dessa nya CanBus baserade digitala underverken utan håller mig gärna mer i varmansklassen.

Begagnad traktor är svår att hitta. Kriterierna var ändå inte speciellt hopplösa:

Det skulle vara en Valtra, JD, MF eller möjligen en Zetor, cirka 120 hk, under 5000 timmar och priset under 30.000 euro. Sånt finns inte. Dom som kostar passligt är körda närmare eller över 10000 timmar och om timmarna är låga och priset bra kommer dom aldrig ut på nätet, utan man borde tälta utanför traktoraffären för att hitta dom.

Sen gick det som det gick, nämligen som det absolut inte skulle gå. Varsågod, säg hej till gårdens nya häst:

Det blev en Case 845XL av årgång 1990. Lite patetiskt att denna traktor var 12 år när den nyare köptes men ibland blir man offer för omständigheterna. Känd historia och känt säljare (förra ägaren) lite timmar (4100) samt hyfsat pris gjorde sammantaget sitt och nu har vi då oss en Case – trots alla löften om att inget sånt vidunder skulle komma in mellan grindstolparna efter två synnerligen plågsamma traktorförsök på nittiotalet. Dock charmar jag mig själv med att säga att denna är tysk, dom två jag hade var engelska. Få se sedan om det spelar nån roll. Dessutom är det möjligt att närma sig denna med ett verktyg i handen utan att datorn väser hotfullt, något som är nog så värdefullt i dessa tider. Det är ju faktiskt helt möjligt att öppna huven på denna och förstå vad man ser. Bara en sån sak.

Tyvärr har den ju ohjälpligt en sak mot sig – här finns inga 120 hk utan dryga 80 och det betyder ju nog att även denna ohjälpligen är för liten, men såmaskinen borde den kunna dra och det torde vara tillräcklig hjälp i vårbruket. Så nu då med två dragare och två chaufförer hoppas jag att logistiken skall löpa så vi får så i ro.

Sådär i övrigt sliter gården med tekniska problem på andra fronter, men det lär väl bli en egen blogg vad det lider. Nu skall vi vänta på värme i jorden och förhoppningsvis lite vatten (eller snö – bättre än ingenting)

.

Jonä. Här sitter man långt in på halva natten och låter sig roas eller snarare irriteras av den digitala världen.

Vi tar det som vanligt från början. För två år sen inhandlade jag ett stycke tillskottsjord som visade sig innehålla icke helt perfekta täckdiken. Första sommaren som var våt torkade aldrig skiftet upp och förra sommaren var det som en kaktusodling i sahara. Alltså läge för att renovera täckdikena. Härvidlag kan också ett gammal rådike förpassas till dom sälla dikesmarkerna och vips har vi oss ett skifte på 4 ha istället för två på två ha. Bra så. Dräneringstekniker kontaktades i höstas och han har nu då filat på planen under vintern. Stöd finns ju att söka på täckdikesprojekt och gratis pengar är goda pengar så visst, visst här skall sökas stöd.

Nu hör det till saken att jag har aldrig haft något problem med blanketter. Tvärtom, blanketter har alltid väck någon slags konstig kamplust i mig, och jag har sportat med att se hur man kan lura blanketter att göra som man vill även om dom är lite knapphändigt ifyllda. Oftast med mer, ibland med mindre framgång.

Nuförtiden ifyller vi dock blanketterna elektroniskt. Detta kan i huvudsak ske på två olika sätt, antingen som i Mavis Vipu-program där allt är enkelt, lättfattligt och på svenska, eller så kan man använda —–Hyrrä.

Det lät så lätt när dräneringsteknikern lite slentrianmässigt upplyste mig om att stödet sökes via Hyrrä, men att det behövs Katso-koder till det. Japp, då gör vi väl så då. Datorer skrämmer mig icke – ej heller blankettprogram.

Trodde jag ännu igår.

Problem nummer 1.

Katso-koderna. ”Dessa beställes enkelt via skatteverket med bankkoder, och kan skrivas ut omedelbart” Jotack, men när mitt personnummer berättade att jag redan har koder i bruk och vänligen borde bruka dessa så blev det svårare. Jag har ju det också, till ett aktiebolag som jag är delägare i. Nu funkar det inte för Ab Närpes Ljud & Ljus Service Oy att söka utbetalning av täckdikesstöd, så det blev att ta till ett annat slags stöd; Hyrrä-stödet. En trevlig dam berättade hur jag skulle attackera problemet och så löstes det – nästan. Det var bara det problemet att nu var det inte lika snabbt hanterat hos skatteverket längre, utan jag fick vänta en dag på ett mail av dom att koderna var ok.

Problem nummer 2.

Inloggningen till Hyrrä krävde Katsokoder, men man skulle använda sina egna bankkoder för inloggning. Efter en hel del googlande hade jag insupit kunskapen om att Katsokoderna på något märkligt sätt lever ett eget liv i bakgrunden, man behöver aldrig skriva in dom, det räcker med att man HAR dom. Jaha!?

Problem nummer 3.

På tal om inloggning så gick nu inte det heller. Inte före sent i går kväll efter nerladdning av Firefox webbläsare började det funka och in kom jag. Tai oikeastaan tuli sisään för Hyrrä var finskt, mycket mycket finskt. Det hade nu inte bekymrat mig om programmet i övrigt varit möjligt att förstå, men nej, det lät sig inte göras. Jag gick och lade mig, väl medveten om att deadlinen var ca 60 timmar bort om nån täckdikning skall bli gjord i sommar.

Ny dag, ny fart, nytt samtal till dräneringsteknikern som klappade mig på huvudet och berättade en hemlighet – nämligen att det faktiskt är möjligt att förstå sig på Hyrrä. Så nu har denna kväll gått åt till att försöka översätta vilka papper som programmet vill ha och nu har jag producerat en hel del skatteintyg, låneintyg, motiveringar och fritt formulerade ansökningar hit och dit. Nu ger jag upp, nu tor jag att alla ”veronalaiset sopimustodisteeavat sukulaisten käytettävät rahat” är översatta efter bästa förmåga och producerade. Dagen och gubben är slut – vi fortästter i morgon. 24 timmar kvar.

Natt.

Nåja, nu har vi då dagen därpå och jag har lärt mig några nya saker. Bland annat hur man får Hyrrä att prata svenska. Egentligen vet jag inte om något blev lättare för det, för nu kan man inte längre gömma sig bakom att man inte förstår. Hur som helst så gick nog även torsdagskvällen åt till att försöka få in varje sak på rätt plats och bland annat hade jag svårt att få bilagorna att hållas där dom skulle. Jag körde in alla 12 filer som skulle med, sparade, gick till följande sida, sen tillbaks igen och där var dom förstås inte. 4 gånger fick jag köra proceduren innan dom fastnade. Sen avslutningsvis så var inte ”skicka” knappen aktiverad när jag kom så långt så det blev en tur med farbror Google igen och så småningom hitade jag en ruta där det skulle kryssas om undertecknanden var samma som sökanden och varför det nu inte skulle vara det vet inte jag, men efter bock i den rutan for det nog iväg. När jag sedan fick kvitteringen visade det sig att jag skickat iväg en färdig version och sex(!) halvfärdiga. Nåja, dom gick att ta tillbaks så allting blev väl gott eftersom slutet var gott.

Vad säger vi då till slut. Janå, jag skulle nog ha kommit betydligt lättare undan med att skicka pappersansökningar denna gång, men om det eventuellt blir nån nästa så går det säkert bättre och snabbare. All vår början brukar bliva svår och så även denna gång. Men för denna gång – hyrra, jag är klar. Och nog ändå lite stolt.

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.