Nått sorts slut – och en början

Javisst. Jag erkänner. Det har inte gått så speciellt bra med bloggandet på senare tiden. Alltså en lång senare tid. Ursäkter är patetiska, förklaringar bara dåliga men ändå. Dels beror det på att egentligen ingenting har hänt som skulle vara intressant i skrift, men mest ändå på att jag har varit lite onödigt nerrörd i jobb och andra uppdrag det senaste året. Inte så att det inte skulle ha funnits tid att skriva, men energin har inte funnits. Tyvärr börjar gubben bli lite till åren och det har åtminstone fört med sig två saker. Energin är inte som förr, åtminstone inte på kvällen och hastigheten på utfört jobb har nog minskat betänkligt över tid.

Numera kallar hästarna till stallsjobb på vardagar 06.30 och på helgerna 07.30 ungefär. Det är ju faktiskt så att sedan hästarna kom till gården midsommaren 2019 så har inte vårt hus varit tomt på folk mera än nån timme åt gången. På kvällarna tas dom in runt 21.00 så det blir inte så mycket tid över för annat. Som tur är finns ju Lovisa och Clara till hands så helt fast är jag inte, men allt har sin tid, Lovisa fick sitt körkort i fjol på våren och det har nog gjort att man ser mindre av henne än förr, men å andra sidan har en hel del sjussande fallit bort också så det är ungefär en plusminusnoll-affär i slutändan.

Mitt senaste inlägg är daterat maj i fjol och det handlade om mina vedermödor med inställningen av den nyinköpte gödseltratten. Det inlägget resulterade i rätt många kontakter av läsare som kom med förslag. Alla hade dock det gemensamt att alla mina trattinställningar var rätt, så inget blev egentligen bättre av det. Det bästa tipset kom från Rangsbyhållet av Johan H som kom på iden att man ju kan halvera inställningarna och sedan köra ett varv till om så behövs. Bättre fel gödsel i tratten än på åkern kan man säga och jo, det skall jag pröva nästa vår.

Det blev ju absolut inte till nånting med höskörden efter min fadäs, det gödslade var så grönt att det nästan var blått och låg platt på backen, det andra var tunna ljusgröna timotejstrån som stod och konverserade högljutt för att höra varandra. Det blev alltså slåtterkrossen istället för slåttermaskin i år. Nåja, hö går att köpa med det var lite väldigt irriterande att 650 kg gödsel for till Gud utan att göra nån nytta.

I övrigt var odlingsåret en framgång. Skörden blev både stor och bra, och maskinerna höll. Inte blev det ohanterbart långa torkar heller, men ett typfel gjorde jag i alla fall. Tre ha vete stod kvar på åken när regnet kom. Sedan efter regnet paniktröskade jag bort det och sen bodde det i torken 19 timmar istället för sex-sju på övrigt vete. En vecka senare hade förhållandena varit riktigt bra. Tänk att man ALDRIG lär sig. Panik på hösten blir alltid dyrt i nån ända.

Lovisa och jag besökte Maskinmässan i Helsingfors i oktober. Det börjar bli lite investeringsdags på torpet, och eftersom ju Lovisa har visat bra med intresse för en fortsättning så åkte vi båda ner för att bekanta oss med post-coronautbudet. Just i detta fall har vi väl lite olika synsätt, jag vill ju gärna ha smått, hanterbart och användarvänligt medan Lovisa nog kunde tänka sig en sex meters såmaskin eller motsvarande. Nåja, drömma får man och det är ju drömmarna som för oss framåt, men lite sans skadar inte. Nu måste jag ju ändå ge Lovisa det erkännandet att det nog bara är drömmar för hennes del också, nog har hon helt klart för sig vilka ekonomiska realiteter vi rör oss i på vischan idag.

Att se på fanns nog så det räckte

Tröska eller traktor eller spruta eller nåt annat?

Egentligen är det tröskan som borde stå först i byteskön på gården. Årsmodell 1992 och 2500 timmar gör inte Claas till nån ungdom precis. Grön är hon men inte ung. Nu är det ju så att det inte mera finns nån ny tröska på marknaden som är i lämplig storlek (och pris) för en producent i vår klass. Jag hade lite börjat titta på den ryska Versatile tröskan som fått en återförsäljare i Finland, men Vladimir bombade ju bort det intresset redan tidigt i fjol.

Begagnad tröska?

Här kunde jag återanvända vitsen om att en sån har jag redan. Eftersom jag snöat in på Claas så blir egentligen enda alternativet Claas 140 och då pratar vi redan 70.000 euro för en tröska som egentligen inte är annorlunda än den jag har, och körd över 1000 timmar. Inte alls attraktivt. Efter lite kalkylering blev det nog lätt att besluta att Claas 48 får vara med nästa år igen. Nog hittar man nån hugad tröskare om den tackar för sig under säsong.

Vi tittade på några tröskor av vansinnesmodell på mässan, suckade och gick vidare.

Traktorerna nästa anhalt. Här är det märkesmässigt lika lätt som med tröskorna. Det enda alternativet stavas Valtra. Jag tittade nog på andra kandidater på mässan men Fendt är för dyr, Ferguson passar inte min smak, New Holland har jag egentligen aldrig tänkt på, Case har jag dålig erfarenhet av, Claas, mja, möjligen men ändå nä. Tyvärr var inte Valtras monter riktigt i min smak, inga priser utsatta (annat än avbetalningsrater) och kundbetjäningen var inte heller på topp. Så Valtra lämnade lite besk smak i munnen efter mässan.

I New Hollands monter fanns en försäljare som till skillnad från Suolahtifolket verkligen ville sälja en traktor. Nån sån skulle jag inte ha, men på något sätt fick han ändå telefonnummern lurad av mig och hotade återkomma. Nåja, han kan ju försöka.

Sen vimsade vi iväg till Zetormontern och blev kär. En liten Zetor med en massa mekanik, enkel hytt och Ad-Bluefri motor. Japp – denna var intressant. Priset runt 60.000 med lastare var också attraktivt så där dröjde jag mig kvar en bra stund och några sekunder snuddade tanken vid ett impulsköp, men det blev nu ändå inget sånt.

En gång Zetor – alltid Zetor. Eller….

Det man dock snabbt kunde konstatera är att nuförtiden står sig jordbruksredskapen riktigt bra i pris och att priserna är på väg uppåt som uppskjutna från Cape Kennedy. I samma veva kan man också snabbt se att för mig som byter traktor ungefär vart tjugonde år är inte begagnat över huvudtaget ett alternativ, dyra och mycket medkörda är dom som finns på markanden. Personligen är jag inte ett dugg intresserad av att spara 15000 euro och få en traktor som gått 10.000 timmar.

Vad annat intressant fanns på mässan? En sak som jag redan tidigare intresserat mig för fanns i en monter. En drönare som hittar ogräs och utför punktbekämpning. Visste inte ens om att dom fanns på riktig, men det gör dom tydligen. Nåja, så nära är nog inte framtiden ännu, men visst låter det attraktivt. Om jag inte är fel informerad nu så är priset inte heller oöverkomligt, men dom lär ännu inte vara godkända att använda i odling så tanken får nog bero.

Så mycket högre än så flyger dom inte ännu

Under tågresan hem från Hufvudstaden snurrade tankarna på och jag kom som vanligt fram till – exakt ingenting. Eller jo – visst skall det vara en Valtra. En G-Valtra.

Drygt en vecka efter hemkomst ringde New Hollandhandlaren……

Stay tuned så skall Ni få höra hur gubbsjuka tar sig uttryck för en månskensbonde.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

6 reaktioner till “Nått sorts slut – och en början”

  1. Jag besökte också mässan i Hfors i höstas. Konstaterade samma sak som många gånger förr på maskinmässor, de saker på mässan som lämpar sig för en vanlig månskensbonde är lätt räknade. Det är ofta monstermodellen av de olika maskinerna som ställs ut. Noterade också att Zetorn var den enda som egentligen var realistisk om man är ute efter ny traktor.
    Att hitta en bra begagnad traktor börjar faktiskt bli riktigt svårt, trots många timmar verkar de ändå hålla priset. Å andra sidan är väl det bra också, pengarna man satsar finns ju på sätt och vis kvar om det inte sker någon värdeminskning. Den bättre begagnade Valtra som jag köpte år 2005 är mera värd nu än vad jag gav för den då om man ser till dagens priser.
    Det enda jag investerade i på mässan var putsmedel för glasögon som en dam stod och trugade ut på ett ställe. I övrigt var största behållningen att man träffade en del bekanta och fick diskutera lite.

  2. Så var det redan för flera år sen, började bli svårt att hitta nånting under 50000€. Nu har jag inte besökt maskinmässor på flera år då de arrangerats mitt i skördetiden på hösten, vet inte riktigt vem dom riktar sig till men kanske tidpunkten är vald för att tajma stödutbetalningarna.
    Sökte i fjol en bättre begagnad traktor men var lite för sent ute, verkar som om traktorer utan krånglande elektronik och felkoder börjat bli väldigt efterfrågade. De försäljare jag pratade med menade att det skulle finnas en marknad för enklare traktorer där kraft och driftsäkerhet prioriterats framom bling bling elektronik. Så det blir nog att hålla de gamla trotjänarna vid liv så länge det går.

  3. Skall man låna pengar från och med nu så har den sovande räntan plötsligt vaknat till liv. Har ett skogslån med euribor 12mån där den steg från 1,276% till 4,440 från och med 27.10.22. Kommande avbetalning är den sista så man hann undan nätt och jämnt. Har man pengar på konto kan snart ett traktorköp rädda dem under inflationen.
    För min del skall nog mycket till innan det blir någon mer storsatsning i jordbruket.
    Talade med ombudsmannen för LPA innan nyår och min pensionsålder är nu planerad till 65,3 år. Kommer ännu sannolikt att stiga med x antal månader. Så det blir på203x
    Valtragubbarna på hesamässan var sannolikt upptagen med amski, bond-you tubare som också nått utanför nationens gränser.

  4. Jag har lämnat bort mässorna helt. De är numera bara för storjordbruk på 500 hektar så man har inget där att göra. Ifråga om traktorer så har jag märkt att det börjat komma kinesiska småtraktorer (som nog är starkare än våra MF-65 och 165). Det är svårt att hitta både Belarus och Zetor av den gamla modellen men jag håller på att byta bakaxelpackningar på Belarus så kanske den rullar ännu i många år (40 år i år). Ifråga om Zetor så surfar jag på tjeckiska och slovakiska reservdelsbutiker och där finns nog en hel del delar ännu. Belarusdelarna får man via Estland.
    En ganska snygg Belarus 825 från 1991 hittade jag på nätet för 11000 euro men jag behöver inte fler traktorer just nu (vi har 6 om man räknar med Kubotan). De borde bara sättas i skick. Visst rullar de men de läcker litet här och litet där. Belarusen började läcka för mycket då det gick en halv tunna olja år 2022.
    Kanske elektroniken nån gång blir driftsäker men vi är ännu inte där …
    Över 20 000 euro betalar jag inte för någon traktor innan vetepriserna stiger över 600 euro/ton.
    Det blir fokus på ved i stället.

  5. Tidigare var ju tidtabellen i oktober lite menat att man på höstmässan skulle kunna spana in nästa säsongs investeringar, och snart därefter göra köpbeslutet, och få hem maskinen före vårbruket eller vallskörden.
    För tillfället har det blivit lite snedvridet då många av maskinerna har över 50-80 veckors leveranstid, dvs. förra höstens inköp levereras till vårbruket 2024,
    Dehär leder i sin tur att begagnat-marknaden strular, det finns väldigt dåligt med begagnade maskiner i landet för tillfället, och priserna på begagnade är ofta dyrare vad de kostat som nya för 5-10år sen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *