Kategori: Ytterholm

Två steg fram och tre tillbaka…

April – Månaden då vårbruket brukar köra igång. För några har det på sätt och vis redan börjat. Har inte kunnat låta bli att notera att nypotatisodlarna snart börjar bli lite frustrerade över kylan och att snön inte smälter. På många ställen i den här landsänden har många, redan för några veckor sedan varit ute på åkrarna och gjort det mesta de kunnat för att få snön att smälta. Men just nu i skrivande stund singlar det ner stora fina vita flingor och tanken på vårbruk flyter ganska långt bort. Så det känns lite som två steg fram när solen skiner på förmiddagen, men tre steg bak när det snöar på eftermiddagen.

Mitt eget vårbruk brukar dra igång någon vecka efter att alla andra redan börjat och bli färdigt före alla andras. Men det är inte för att jag skulle vara supersnabb och ha massor av fina breda redskap, utan det är helt enkelt för att jag inte plöjer och sår så mycket. För det första har jag bara ungefär 13ha åker och utav dessa finns ungefär 4,5 ha på “hemholmen” och resten på en annan holme som heter Anisor.

När jag började hade ingen av dessa åkrar varit plöjda på mycket länge. Så kvaliteten var inte den bästa, men av dessa 13 ha brukar jag plöja några hektar varje år, hålla dem öppna några år och så småningom så in dem med gräs igen. För det är gräs jag och mina får behöver. Lite havre brukar de också få under vinterhalvåret. Så mitt vårbruk går egentligen ut på att gödsla vallarna, sladda, harva och så havre eller vallfrön på det lilla som är plöjt.

Mats, min särbo, som har ett eget jordbruk i Geta, har en helt annan typ av vårbruk. Han odlar ungefär 32 ha med potatis, lök, spannmål, kinakål och i år också fänkål och palsternacka. Hur många ha utav varje är lite svårt att exakt veta nu i skrivande stund. Som exempel kan nämnas löken som kan variera en del beroende på om sättlöken är stor eller liten. Hur man ställer in maskinen. Är den torr, fin och går bra att sätta, eller är den fuktig och har börjat gro i säckarna så den näst intill är omöjlig att få genom löksättningsmaskinen? Det är sådant man inte vet när man beställer, utan får se när den kommer hem. Har själv varit med och satt båda sorterna, så, ibland räcker den längre än man uppskattat, och ibland får man den inte genom maskinen. Men hur löksättandet går till skall jag berätta en annan gång 🙂

Mats har på sätt och vis redan känningar av att vårbruket närmar sej. Han har flera maskiner som han skall serva och titta över innan det är dags att dra iväg ut på åkrarna med dem och så skall han hämta utsädespotatisen från ett lager i inkommande vecka.

Så snart, snart börjar säsongen igen. En del är inte alls så förtjusta över den hektiska period som snart är här, och under andra mössor är det nästan så det kokar av iver… 😉

 

Gea till intensiven

För tillfället bor lilla lammet Gea i mitt badrum, även kallat intensiven.

Geas historia började den 8 mars då hon föddes av sin mor Eka. Hon har två starka bröder som tar för sej så mycket de hinner. Eftersom en tacka bara har 2 spenar brukar det ofta gå så att om lammen är tre är det en som blir utanför och när dom är så små behöver dom inte missa så många mattillfällen innan dom börjar krokna. Det här gissade jag att skulle komma att hända lilla Gea, så jag har matat henne lite extra morgon och kväll så att hon skulle hänga med lite bättre.

För någon vecka sedan hängde jag upp en lammbar åt lammen, för det finns några till som brukade få flaska men det är det lättare om de äter ur baren istället för att jag håller på och värmer flaska efter flaska. En lammbar kan man också kalla tutthink, det är ett ämbar med hål i som man med lite specialdoningar får skruvat fast nappar på så kan lammen gå och äta när de vill. Man kan dock inte hälla ljummen mjölk i den för då äter de sej fulla på mjölk. Det klarar deras lilla kropp inte av, men häller man kall mjölk i den så äter de lite åt gången. Sedan går de och värmer sej under värmelampa emellanåt så att de inte får för kallt.

Det här brukar fungera bra och de andra lammen lärde sej ganska snabbt. Men, inte lilla Gea. Jag höll lektion efter lektion med henne om hur man suger i nappen och inte biter i den för att det skall komma mjölk ur den, och jag tyckte hon började lära sej. Så igår och idag gav jag ingen varm mjölk åt henne, det visade sej inte vara så smart för idag när jag kom till fårhuset på kvällssidan för att klippa får låg hon och sov, jag pratade med henne, hon svarade inte. Jag drog klippstolen in i fårkätten. Gea bara sov och svarade inte. Då tänkte jag att nu är det någonting som är fel, hon som brukar vara så pratsjuk.

Jag gick fram till henne och tog upp henne i famnen, då kastade hon huvudet bakåt och fick ur sej ett litet, litet ljud. Då blev det fart på mej, nästan som i sjukhusserierna på tv började det snurra alarmlampor och sirener tjuta i mitt huvud, nu var varje minut dyrbar!  Jag värmde en halv deciliter mjölk åt henne, petade in nappen i munnen på henne och till min stora glädje sög hon sakta, skulle hon inte ha sugit skulle kanske hennes enda räddning vara sonden.

När hon druckit lade jag henne i ull som jag klippt av tackorna och där hade hon varmt och bra och hon sov i två timmar medan jag gav mat åt de andra fåren, sen tog jag henne under jackan och så fick hon komma med in och bo i en papplåda i mitt badrum.

Där sover hon nu, och medan jag sitter här framför datorn hör jag emellanåt något litet: bäää… som om hon frågade om jag är här. Anledningen till att hon fick komma med in och bo på intensiven inatt, är att hon nu behöver få en liten mängd mjölk, lite hela tiden och då är det lättare för mej om jag inte behöver springa ut till fårhuset varannan timme. Det är ungefär 150 meter dit, så det är inte så långt, men mitt på natten och i det eventuella regnet som utlovats känns det längre. Imorgon får hon flytta ut till fårhuset igen om hon repar sej, vilket jag hoppas och tror att hon gör.

Rökskadad apelsin

Så har då mitt Bondbloggande äntligen börjat.

Att blogga är någonting helt nytt för mej, men jag skall försöka mitt bästa att ge de som läser mina inlägg en liten inblick om vad det egentligen är som jag fyller mina dagar med. Att börja förklara allt vad jag håller på med, och hur jag lever i ett enda blogginlägg skulle bli ganska långt och tråkigt, därför kommer det att komma lite allteftersom. Tänkte istället börja med att helt enkelt berätta en liten del av min dag idag och om hur tankspridd jag var när jag rökte min apelsin.

Idag var det då riskbränning som stod på agendan. Varje vinter röjer och gallrar jag på fårens beten. Tar bort träd och buskar, lite vad det behövs för att ljusna upp i skogen så att det lättade går att gå där, och så att det förhoppningsvis ska börja växa mer gräs. Efter huggande blir det en massa riskor som skall brännas. Det är för att det ser snyggare ut, solen når ända ner till marken så gräset har lättare att växa, fåren hittar det och så är det bara besvärligt med en massa riskor i skogen där fåren skall gå och beta, och en massa andra fördelar.

Glad i hågen traskade  jag  med god fart till skogen med min “vatukälka”. Det är en kälke som flyter ganska bra fram på snö, den är ca 40cm bred, 1 meter lång och medarna är ungefär 2cm breda. Den är mycket behändig när man vill ha någonting med sej ut i skogen som inte är alltför tungt men som man ändå inte riktigt skulle orka bära. Motorsågar, bränsledunkar och så vidare, i det här fallet en bunt med tidningspapper så jag skulle ha någonting att tända med. Jag parkerade den och ställde mitt mellanmål på den, en apelsin, och så började jag rota bland riskorna för att hitta passliga riskor och kvistar att tända och starta elden med.

Jag radade upp en prydlig hög, lade papper underst, kollade varifrån det blåste och tände på pappret på vindsidan. Det började brinna förvånansvärt bra och i min iver glömde jag att se efter var jag parkerat kälken. Gladeligen eldade  jag flitigt i några timmar och när en liten småhungerskänsla kröp sej på och jag tittade vart jag satte min apelsin, då fick jag syn på den, mitt i värsta rökmolnet stod den, visserligen någon meter från brasan, men när jag luktade på den så luktade den allt annat än apelsin.

Med min rökosande apelsin i handen beslöt jag mej för att gå till min mormor och tvätta den innan jag skulle börja äta den, inte för att jag brukar äta skalet, men för att jag inte skulle få så mycket av alla rökgaser på fingrarna. På samma gång kunde jag få en kopp kaffe och en pratstund.