Kategori: Ytterholm

I ca 15 år bodde och växte jag upp “mellan glassdisken och godishyllan”. Rätt trevlig barndom. Det var helt enkelt så att min mamma drev Björklöfs Handel på Kirjais i 29,5 år. Butiken var på nedre våningen och vi bodde på övre våningen. Butiken var inte stor, men det fanns en hel del varor ändå. Allt från spik, bräden, flaggstänger, bränsle, brickor, rep, trådrullar, dragkedar och skosnören till  bykpulver, apelsiner, rågmjöl, skinkor och så vidare. Med andra ord allt vad man kunde tänkas behöva på landet.

Men mamma tyckte att hon inte ville hålla på med butiken i all evighet och för ca 6 år sedan såldes den och de som då köpte butiken drev den i ca 5 år. Men så senaste höst stängde de butiken av hälsoskäl.

Att vara utan butiken på Kirjais innebär för oss att vi har dryga 20km till närmaste butik. Lite förargligt när man tänkt sej att koka en gröt och konstaterar att man då inte kan göra det för då kommer det inte att finnas nån mjölk över helgen. Eller om man glömmer att köpa grönsaker och det närmaste i grönsaksväg man har hemma är ketchup, då önskar man att man inte skulle behöva sätta bort en halv dag för en gurka och en tomat, utan kunna sätta bort ca en timme på att fara och handla. Nåja, det går ju an, det som är värre är att utan butik i byn så försvinner så mycket mer än bara butiken och varorna. Det är inte bara en butik. En bybutik kan på inga villkor jämföras med en stor market inne i nån stad, en bybutik är som ett andra vardagsrum. Folk träffas och pratar, skrattar och skvallrar så mycket dom orkar, och alla trivs.

Men så igår, efter en lång vinter med butiken i dvala öppnades dörrarna igen i Kirjais bybutik. En tjej från byn, Sara och hennes sambo Einar, har blåst nytt liv i butiken och naturligtvis måste vi ju fara och titta. Eftersom det är första maj fanns det mjöd, munkar och serpentiner i långa banor. Folk från när och fjärran, sommargäster, folk från holmar, stadsmänniskor och urinvånare kom för att uppleva starten för butikens nya kapitel, och det blev en salig röra där vardagsrums känslan infann sej.

Så nu är det igen lättare när man behöver en låda spik, bränsle till röjsågen eller en liter mjölk. Yes!

ÄNTLIGEN!

Äntligen öppet vatten. Som man har väntat och längtat, gått och tittat, trampat och funderat. Vinter och is i all ära, men när sjöfåglarnas sång hörs dag som natt och man äntligen får sätta båten på vattnet är det som om livet tar ett litet skutt framåt. Jag vet inte varför det är så speciellt med öppet vatten. Men det finns någonting i ryggraden som säger att öppet vatten är frihet. Dock är det inte ännu så att man kan fara till världens ände med sin lilla snurra, ännu ligger det is runt holmen och i stränderna ligger det stora tjocka isflak. Det gör i sin tur att temperaturen hålls nere. I städerna kan man se folk sitta på uteserveringar i kortärmat en solig dag, men här ute kyler isen ifrån sej så man söker nog fram halsduk och vantar även om solen skiner.

När far isen då? Det är en fråga som har snurrat på i en månad nu, men ännu finns det inget direkt svar. Det finns många sätt att klura ut när isen far och en massa gamla tecken och skrönor att förlita sej på, sådana som när tuppen dricker vatten ur täckdroppet en dag, dricker oxen ur bäcken en annan dag. Sådant tror jag inte på, säkert kan det stämma någon gång, men det mesta låter nog som sagan om rödluvan, men det finns några undantag. Kalla mej vad ni vill, men det finns tecken i naturen som lite går att spå väder i. Tecken som inte går att säga vilken datum det lägger is, men ungefär vilken vecka, samma sak när isen far. Ett datum som varit på tapeten vad gäller när isen far,  i en dryg månad nu är 27 April. Följdfrågan är ju, hur mycket öppet skall det vara för att man kan säga att isen farit, men jag tolkar det så att isen farit när man obehindrat kan färdas med egen båt till och från butik och grannholmar utan att behöva bottenmåla om båten.

Att våren inte skulle komma med stormsteg i början av april, som den också kan göra ibland, trodde jag redan i vintras när jag fick almanackan med planeter i min hand. Med den i handen for jag och höll en liten frågesport med en farbror som spår lite i planeter. Han berättade lite hur man skall tyda och tolka de olika planeterna. Man kan ju inte stirra sej blind på sådana här spådomar, men det är lite intressant på något vis när man är så beroende av vädret som man är.

Det var en så fin dag idag, så jag måste bara dela med mej av den. Dagen har gått i trädgårdens tecken, och den är allt annat än slut ännu. Jag började dagen med att som vanligt mata fåren. Sen stod jag och funderade vad jag skulle börja på med, flera av alternativen var inomhus göromål, men det ville jag inte alls en sån här fin dag som det varit idag.

Så jag började klippa buskar, riskor och annat krafs och elda upp det, hämtade kvistarna jag klippte ur vinbärsbuskarna på hösten och brände upp dem med på samma gång. Det som göms i snö…  Så föll det mej in att det skulle kunna vara på sin plats med lite gödsel åt dem också. På senare år har det blivit ganska glest mellan vinbärsbusksgödslingarna.

Före jag började med det tog jag ändå lunch. Jag gjorde en arkeologisk utgrävning i min frysbox och hittade någonting som såg ut som mat. När det snurrat en stund i mikrovågsugnen kunde jag se att det skulle bli korvsoppa idag 🙂

Idag åt jag ensam, det händer sej lite nu och då, men vi brukar äta tillsammans alla vi som bor på holmen. Idag var de andra borta, så jag fick äta ensam, lite tråkigt kanske, men det gör ingenting. Jag brukar läsa tidningar som sällskap när jag äter. När jag sitter där så vet jag, att jag är antagligen inte ensam som sitter och bläddrar i gårdagens tidning tillika med lunchen. Det sitter säkert många, många andra bönder och gör precis som jag. På något vis känner man sej inte så ensam då längre.

Så var det då gödsling, till min hjälp hämtade jag pappas fyrhjuling och vagn. Att ha en fyrhjuling på en sådan här holme är väldigt smidigt och den används mycket flitigt av oss alla. Det körs matkassar från stranden, ved ur skogen, byggnadsmaterial och så vidare, och idag var det då skitkörning bland äppelträd och vinbärsbuskar i trädgården. Arbetet löpte smidigt och bra. Kunde dock konstatera att man inte skall sprida torr väl brunnen fårskit i motvind…

Kaffetid. Men det var så vackert väder. Man ville ju inte gå in! Solen sken allt vad den orkade, brasan knastrade lite försiktigt ibland. Över huvudet flög det lite nu som då tranor eller gäss och i buskarna var det ett rysligt hallå. Vårens diskussioner var i full gång och det ville jag gärna ta del av, så jag gjorde helt enkelt så att jag tog kaffemuggen och min apelsin med mej ut, och satte mej på trappan. Det var så härligt. Stövlarna var dränkta i fårskit, rocken osade rök, håret stod på enda och man luktade svett som om man suttit i bastun en timme med kläderna på. Men det var den godaste apelsin jag ätit i år.

Ser man till det vardagliga arbetet stöter jag lite nu och då på sådant som jag aldrig gjort förut. Oftast brukar jag ha mina aningar, fixar jag det eller behöver jag hjälp? I de flesta fallen brukar jag i alla fall försöka.

Det är någonting  jag blivit lärd sen jag var liten, att försöker man inte så hur ska man då veta om man kan eller inte? Att våga prova på har kommit som en självklarhet. Min pappa, Kalle, har varit ganska bra på att låta mej och min syster, Alice, prova på både både det ena och det andra.

Som att köra trehjuling som var lite för trög att styra att det var ren tur att det stod en liten tall i stranden, annars skulle det ha farit raka vägen ut i vattnet. När man blev äldre kunde (och kan man ännu) bli skickad till Åbo för att hämta någon maskindel till nån maskin, och den enda kartan man har är uppskissad på en brädlapp.  Han kunde helt naturligt säga  -Jag far med den här båten jag, så tar du hem pråmen”  -Jadå!! svarade man glatt, tillika undrade man, var månne nyckeln sitter och är det bara att vrida på den eller ska de va någon chock eller gas? Eller så kunde man få höra: – jag kommer och startar jag,  så får du köra sen…

Ingen har ännu fötts med kunskap färdigt programmerad hur man gör det ena eller andra. Så det är bara att våga pröva. Ibland går det rätt åt tjottaheiti och ibland går det någorlunda. Men det är sällan jag blir riktigt nöjd, men det duger. Allting måste inte vara perfekt. Att kunna slappna av och tänka: Äsch, det blev inte bra det här, men det duger, men nästa gång, då ska jag ha det ännu bättre!

Så enkla saker som att jag skulle ha kunnat vispa tårtbottnen lite till. Jag borde ha matat det lammet oftare så skulle hon klara sej bättre. Jag borde ha vänt höet en gång till så skulle det ha varit torrare. Jag borde ha vinklat sågen lite mer neråt så skulle trädet ha fallit precis där jag ville … Det finns hur många exempel som helst. Men, det blev en tårta, lammet lever, höet har inte möglat och trädet kom ner. Det är kanske inte perfekt, men det duger.

Att ha möjlighet att prova på allt möjligt tycker jag är bland med det roligare med det här yrket, och ser jag på min egen situation som jag satt mej i, har jag mer nytta av att kunna lite om mycket, än att kunna mycket om lite. Jag kan köra de flesta maskiner och jag får de arbetena gjorda som skall göras, men jag kan inte påstå att jag är bra på det. Jag lägger ihop min egen ved och jag rullar ihop mina egna ensilagebalar, bra blir de aldrig, men det gör ingenting för det är just det som driver mej vidare.

Häromdagen var jag och hämtade min motorsåg som varit på reparation. Det var nån sorts fjäder som gått av som gjorde att handtaget inte satte fast ordentligt, de va riklåt. Så går det när man lånar ut sina grejer 😉

Det var Mats som skulle vara snäll och hjälpa mej ta ner stora björkar som jag inte själv vågade mej på. Då svärdet inte räcker igenom utan man måste börja såga igenom trädet från flera håll för att få det att komma ner, så brukar jag låta någon annan göra det. Ner brukar jag nog minsann få det att komma nästan hur jag än bär mej åt,  men man känner sej så liten när man står där bredvid stammen som man knappt räcks runt. Då är det tryggare att någon som är van med sådana träd tar ner dom.

Nåja, mitt i allt som Mats höll på och sågade som bäst så var handtaget löst. Sådana delar finns inte bakom knuten, så det blev att ta sågen till service. Någon vecka senare var sågen färdig. Gladeligen betalade jag 15 euro som delen och reparationen kostade.

På vägen därifrån stannade jag till i en kiosk för att kolla om det utkommit någon ny intressant tidning. Det hade det.  Hyllorna svämmade över av tidningar om inredning hit och inredning dit. Det skall vara torp och gods, tips i hemmet och allt i trädgården och så vidare. Hittade i röran en tidning jag fann mycket inspirerande och den tänkte jag nog skulle få fart på den mest tröga och tradiga dag, så den föll jag för. Men jag höll på att falla riktigt ordentligt när jag fick syn på prislappen.

7.55 euro… I min plånbok ska en tidning innehålla lite fruktansvärt mycket förrän den är värd 7.55. När jag stod där med en tidning i handen för över 7 euro så slog det mej, att 2 sådana tidningar kostar det samma som att få ny del och reparerat motorsågen.

Det blev ingen tidning. Jag får försöka kläcka nån ide själv istället.

När jag kom hem kunde jag inte släppa det. Vad får man för 7 euro?

Kunde konstatera på diverse reklamblad, som kommer hem helt automatiskt, att man får tex. 10st pizzor, 3 st 400gr askar malet kött, 5 liter yoghurt eller en delikatesstek av rypsgris, vad nu det sen är för en gris… Men för tidningen jag hade i handen behöver man 55cent till. 😉